Undan för undan tonas det ut. Saktas ner, bockas av, snart Ă€r det jullov. Jag fĂ„r anmĂ€la mig till vĂ„rens kurser och av urvalet kĂ€nner jag mig i nuet mest dragen till krispsykologi. Jag tĂ€nker pĂ„ vem jag sjĂ€lv Ă€r i en kris. Jag kan eventuellt vara den som samlar sig, utrĂ€ttar motoriskt, men kanske lika möjligt den som stĂ„r paralyserad, motorn av. Det beror pĂ„, som det mesta gör. Jag funderar pĂ„ praktikplatser och det hela Ă€r fortfarande sĂ„ oklart — vad vill jag testa pĂ„? Om tre veckor fyller jag 40 och inte vet jag Ă€nnu heller helt sĂ€kert vad jag vill bli nĂ€r jag blir stor. PĂ„ sĂ€tt och vis Ă€r det som att jag hela livet vĂ€ntat pĂ„ mitt heureka!-ögonblick, sĂ„ lĂ€nge oförmögen att pĂ„ eget initiativ bara bestĂ€mma mig för nĂ„got och sedan ocksĂ„ slutföra det. Jag lĂ€r kĂ€nna en ny klasskamrat, hon vĂ€ntar pĂ„ mig efter en förelĂ€sning en dag och tillsammans gĂ„r vi över bron för att göra klart ett grupparbete. Det ligger ett vitt tjockt dis över isen och vi pratar om vad vi gjort, vad vi vill. Hon var bara tvĂ„ Ă„r nĂ€r jag tog min förra examen och hon sĂ€ger att jag skulle passa som kurator, ”Du Ă€r sĂ„ lĂ€tt att prata med”. Det Ă€r jĂ€ttefint.
I dag Àr barnen lediga frÄn dagis och föris pÄ grund av Finlands sjÀlvstÀndighetsdag, men de har nu pulkats ivÀg för att hÀlsa pÄ sin farmor. Jag sitter hÀr med katterna. Senare ska vi baka pepparkakor, nejmen snÀlla ni jag menar förstÄs vi mÀnniskor, som traditionen Àr att man gör denna dag i detta land. TÀnkte att jag skulle passa pÄ att stÀda köket sÄ lÀnge resten av familjen Àr borta, men allra helst skulle jag halvligga i soffan och sticka pÄ min halsduk jag gör av loppade garn jag samlat ihop i femtioelva nyanser av grÄtt. Det lÄter kanske trist, men det Àr vÀldigt roligt. Halsdukar Àr Àn sÄ lÀnge cirka det enda jag Àr kapabel till att sticka sjÀlv. Jag har mycket kvar att lÀra mig om jag vill.
Jag har varit sömnig, stressad och sammanbiten. Jag har samlat skoluppgifter pĂ„ hög och skjutit pĂ„ dem tills att det börjat brĂ€nna, i det stora hela precis samtidigt som en annan deadline med kort varsel dumpit in. Jag har varit inte sĂ„ smart — fast Ă„tminstone efterklok. Oktober har varit en förbirasslande kedja av tidsblindhet, uppskjutning, ungar som var sjuka, jag sjĂ€lv som cirka stĂ€ndigt var nĂ€stan, och sist och slutligen en frenetisk hets som fortsatte in i november. Jag skrev och skrev och tröstade mig sjĂ€lv med att betyg Ă€r inget, det enda Ă€r att klara kurserna. Enda minuset Ă€r att det Ă€r sĂ„ pinsamt, att nĂ„n ska lĂ€sa och bedöma. Det Ă€r dĂ€r ledtrĂ„darna ska falla pĂ„ plats, det Ă€r dĂ€r det ska framtrĂ€da svart pĂ„ vitt: hur aningslös jag Ă€r. Att jag missat Det VĂ€sentliga.
Men sĂ„ kommer feedback in och jag fĂ„r beröm!! Ena avslutar ”Hatten av”, andra ”lova att du skriver en bok??!!”, vilket i och för sig inte har sĂ„ mycket med sjĂ€lva uppgiften att göra men likvĂ€l var det förstĂ„s himla roligt att höra. Jag skĂ€rmdumpar kommentarerna och sparar i en egen mapp — nĂ€ra till hands pĂ„ mobilen — Ă€n Ă€r det inte över, nya uppgifter vĂ€ntar, snart dags att kĂ€mpa vidare, bĂ€st att spara pĂ„ karamellerna och herrejĂ€vlar saligheten…!
Och runtomkring detta, som tagit upp det mesta av mina medvetna tankar de senaste veckorna, gĂ„r livet stĂ€ndigt vidare. TvĂ€ttkorgar och tomma ytor fylls ideligen, krukvĂ€xter och de flesta av oss segnar i novembermörkret, bokhyllor eller nĂ„gonting alls hinner tamejfan aldrig ordnas — men Alfred vinner utmĂ€rkelser och erkĂ€nnanden kors och tvĂ€rs, och…
Blenda tecknar sÄ sjukt fiffigt och fint nu igen. Och Dag vill alltid vara med mig.
Jag tĂ€nker pĂ„ alla mjuka magar. Mjuka magar som kanske storasystrars hĂ€nder strukit över, som orden ”sĂ„ mjuk och slĂ€t mage” yttrats om, gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. HĂ€nder, smĂ„ smĂ„ hĂ€nder, som vill hĂ„lla ens egen nĂ€r de somnar. Ansikten som sökt sig tĂ€tt intill ens eget. Ăgonen glada och busiga, alldeles suddiga i nĂ€rheten. Som sedan Ă„kt lĂ€ngre ifrĂ„n igen och sen kommit nĂ€ra igen. LĂ€ppar pĂ„ ens nĂ€sa. Sen ansiktet lĂ€ngre ifrĂ„n igen, och nĂ€rmare igen, och flera pussar. ”Jag tycker om dig” har kanske nĂ„n viskat. Kanske har nĂ„n matchat sin lilla röst med den större, viskat tillbaka ”Jag tycker om dej ottĂ„”.
Jag tĂ€nker pĂ„ alla egna personer. Som drar ut sina lösa tĂ€nder pĂ„ förskolan och tecknar flickor och pojkar i sina vanliga klĂ€der pĂ„ ena sidan av pappret och pĂ„ andra dem i sina pyjamasar med gosedjur och sĂ€ng vid sidan om. Illustrerar hur mat Ă„ker in i munnen och fĂ€rdas genom magen och kommer ut som bajs. Som ljudar varje bokstav och skriver pĂ„ lĂ„dan âklitĂ„lâ, och ett inbjudningskort till övernattningskalas som börjar klockan sex. En helt egen person som rymmer en helt egen vĂ€rld, och som hĂ„ller sin bĂ€stis hand pĂ„ klassfotot.
Det har funnits tusentals av just sÄna, men ingen precis, för alla unika. Hur stÄr man ut. Hur, hur stÄr man ut.
Nu Ă€r det redan vecka 41, men det Ă€r som vanligt att jag hittar halvklara utkast veckor senare. Strunt samma, jag publicerar detta Ă€ndĂ„. En helg för tre veckor sen —
Vi Äkte till mina förÀldrar, min Stockholmssyrra var hem-hemma. Jag har tvÄ systrar, den ena i Stockholm dÄ och den andra i UmeÄ.
Min kompis Karin berÀttade att FolkhÀlsan ordnade minidisco i grannbyn pÄ lördagskvÀllen sÄ vi beslöt att ta tillfÀllet i akt. SÄg en del bekanta ansikten frÄn högstadietiden, sÄdana jag inte sett pÄ tjugo Är. Det Àr en sÀrskild kÀnsla, man gör en tidsresa till det förflutna som vid det hÀr skedet Àr lite diffust hÀr och dÀr, men man kÀnner igen delar och drag, detta Àr samma, detta Àr annat. OcksÄ inom sig sjÀlv.
Det har blivit mycket Ă„terblickande. Jag har varit med om detta mer Ă€n vanligt de senaste mĂ„naderna — det Ă€r mycket frĂ„n högstadietiden som hjĂ€rnan jobbar för att minnas. Jag mötte min gamla pojkvĂ€n pĂ„ en lekplats, jag började samma klass som en ung kvinna vars mammas femtonĂ„rsfest jag var pĂ„. Inget av det kĂ€nns som sĂ„ lĂ€nge sen, inte tjugofem Ă„r sen. Kanske hundra. Men inte mer Ă€n Ă€ndĂ„ ganska nyligen.
HĂ€romdagen rĂ„kade jag pĂ„ min gamla lĂ€rare frĂ„n högstadietiden och vi möter varandra nu som dĂ„ pĂ„ stan, men nu stannade vi och pratade. Hon brukar försöka glömma elever, sa hon, eftersom vi varit sĂ„ mĂ„nga, men att hon minns vissa. Vad tyckte jag om henne som lĂ€rare, undrade hon, och jag fick sĂ€ga att jag alltid gillade henne, att jag tycker vi hade en bra rapport frĂ„n början, hon höll med. Jag kĂ€nde mig alltid trygg och sedd och bekrĂ€ftad pĂ„ hennes lektioner, sa jag. Hon sa att hon alltid ville vara snĂ€ll med mig eftersom andra kunde sĂ€ga en del inte sĂ„ snĂ€lla saker Ă„t mig. Att en del mĂ€nniskor retade mig för hur jag klĂ€dde mig, sminkade mig, fĂ€rgade mitt hĂ„r, kĂ€nns sĂ„ avlĂ€gset nu, men pĂ„ den tiden tĂ€rde det förstĂ„s pĂ„ en. Det var ju mobbning, sĂ„klart det var tungt. Jag hade aldrig förr slagits av tanken pĂ„ att kanske en del lĂ€rare iakttog detta och ville kompensera för det — erbjuda mig positivare erfarenheter för att balansera ut min dag som helhet. Att det var medvetet en motvikt, avsiktlig, med reflektion. Jag blir rörd nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ det, och tacksam. (En annan lĂ€rare kunde möta genom att granska mig topp till tĂ„ och himla med ögonen, sĂ„ det fanns ju den skolan ocksĂ„.)
Ja ja, det om det. Tillbaka till inte fullt lika lĂ€nge sen, tre veckor bara —
đ HĂ€r kunde man skriva nĂ„t fjompigt om att tĂ€nk att de hĂ€r tvĂ„ ocksĂ„ ska gĂ„ i högstadiet en dag, men. Det Ă€r lĂ€nge till (men jag fattar att det kommer i efterhand ha gĂ„tt i ett nafs).
Det var sista gÄngen vi sov i den oisolerade stugan för det hÀr Äret, och pÄ vÀg ut till den spanade barnen efter stjÀrnor. Fortfarande för ljust för att de skulle synas, men kanske kunde de allra klaraste skymtas för barnen pÄstod i alla fall sig se nÄgra.
De skulle bara ha varit med hÀr, nÀr jag vid min egen lÀggdags gick ut och stÀllde mig pÄ gÄrden för att invÀnta att Selma skulle komma fram (efter nÄgra minuter kom hon mycket riktigt slinkande) och himlen var alldeles genomströsslad av stjÀrnor.
Följande morgon tog Dag och jag oss en riktig sovmorgon. Det var strax förbi nio som vi drog pÄ oss ylletröjan och skorna och lÀmnade övernattningsstugan.
Lunch ute var det som kĂ€ndes rimligast denna söndag sĂ„ vi Ă„kte till nĂ€rliggande bensinmack och Ă„t pizza. Karin och Agaton joinade oss och barnen lekte, tyvĂ€rr inte sĂ€rskilt lĂ„gmĂ€lt. En gubbe höll för öronen men till hans försvar ska jag sĂ€ga att det ville vi alla. Intill macken ligger detta hotell, Hotel Polaris, dĂ€r jag senast var pĂ„ min kusins bröllopsfest för snart tjugo Ă„r sedan. Visst har det nĂ„t? Ăven mina förĂ€ldrar hade bröllopsfest hĂ€r för 51 Ă„r sen.
Vi Äkte tillbaka till Finlands soligaste stad. Tranorna Äkte ocksÄ söderut.
naleis nÀtt 