Flikar in ett litet Feedly/Bloglovin’-memo här hej

Bloglovin’ tycks fullkomligt haverera så jag har, motvilligt, försökt styra upp mitt Feedly-flöde. Märkte då att min bloggs inlägg där hämtas via mitt gamla domännamn, vilket jag kommer låta utgå i år. Så då kommer det flödet inte längre fungera. Om ni följer mig på Feedly, se till att ni skriver in urlen https://naleis.net/feed/ och följ den. (Det finns liksom två ”Naleis nätt” där.)

Denna länk funkar kanske: klick!

Det jag gillade med Bloglovin’ var att den tjänsten uppmuntrade till mingel. Kommentarsfunktionen som infördes under senare år var förvisso typ det onödigaste jag sett, likaså att man kunde blogga direkt på sajten (gud vad jag hade varit S U R om ens huvudsakliga bloggtjänst dessutom krånglade så som BL gjort de senaste tre åren eller kanske typ alltid), men jag gillar verkligen att man kunde klicka runt på andras profiler och se vilka bloggar de följer, inlägg de favoritmarkerat, eller hitta liknande bloggar till ens favoritblogg, och sånt. Har hittat väldigt mycket bra innehåll genom Bloglovin’. Har liksom haft KUL där.

Tänkte skriva RIP Bloglovin’, men försökte istället ladda om sajten. Den lever! Men hur länge? Och hur ska man post mortem (alltså BLs, inte min) hitta bra bloggstoff att läsa??

Formen och tricket 🍐

Vet ni jag fortsatte ändå obsessa över magen efter mitt senaste inlägg. För jag åt en stor lunch, och efter det kände jag mig som en obscen badboll. Samma sak följande dag. (Jag är alltid så jäkla hungrig! Förhastar mig.)

Men i förmiddags vaknade jag, tittade i spegeln på den där otympliga utbuktningen mitt på magen medan jag klädde på mig, och tyckte att det inte var så himla illa ändå. Ändå kändes det på något vis pinsamt? Jag vet inte riktigt varför. Lite som att det gör mig obekväm att andra också ser den. Som att det på något vis är förödmjukande? Men jag kan ju inte styra över folks blickar, herregud. Känslan beror kanske på nån slags splittring mellan att vilja bära magen med stolthet och samtidigt inte vilja bli sedd. Svårt att förklara. Eller förstå.

Insåg att det enda som kunde råda bot på detta var att ta en bild och posta den på insta. Det kändes genast bättre.

Vecka 1 år 2021

Man kunde hävda att det är först i dag som det nya året egentligen börjar. I dag börjar nämligen vecka 1. Det nya årets första måndag. Men ska vi gå all in på pur instinkt så börjar ju året på riktigt först i ungefär mars-april, åtminstone här på mina breddgrader. Det känner ni väl? Att året börjar då det blir återfött. Då snön smälter, marken luktar starkt av jord (och hundbajs), luften blir dammig och små groddar spricker upp här och var. Då gatusoparbilen är i farten. Då svanarna återvänder (på nyårsdagen såg jag två flyga söderut utanför köksfönstret). Då vattnet i åarna stiger så att åkrarna förvandlas till sjöar vid sidan av riksåttan. Då knoppar brister med ett ”aj!”… Men nu ska vi inte förhasta oss! Än så är det långt till vår, än så är det vinter.

Vad har jag på mig i dag då? Ni undrar förstås eftersom det ju blir allt mer utmanande för mig att hitta plagg som passar. Jag har ganska många löst sittande överdelar i garderoben, så vidden räcker än så länge oftast till hur bra som helst till men däremot påverkas ju längden på dem när magen putar ut så mycket mer, så att de ändå inte funkar. Blev därför ytterst glad när jag i helgen hittade min gamla fransade skjorta i något längre modell! I en påse med kläder jag vid något skede hade tänkt sy om, men minns inte mera vad det var jag skulle fixa om med den. Jag tvättade den istället, toppade ett par fransar som börjat hänga längre än de andra, och nu har jag plötsligt utökat min preggogarderob avsevärt.

Är man nyfiken på att bli minimalist eller kapselgarderobist är graviditet verkligen en bra testkörning. Eh, menar det inte som ett HeTt TiPs utan mer bara som en, öh, bonus. Har till vardags levt i en skjorta, tre tröjor (en av dem Alfreds) och två par byxor de senaste tre månaderna. Skulle haft ett större urval om jag inte hade gjort så många märkliga val under min senaste graviditet. Nästan inga av de plaggen lockar längre. Minns i och för sig att de inte direkt lockade sist heller, men desperate times… Den här gången vill jag behålla min stil mer och lite mindre ta det som finns tillgängligt. Och jag tycks ha aningen bättre framförhållning för att få det att lyckas, men det är nog enbart p.g.a. magen gave me no choice. Sist kom den liksom långsamt smygande. Den här gången sa den 🎺 PLOFF! 🎊

Ja magen ja. Försöker att inte tycka det är jobbigt att den den här gången blev synlig så mycket snabbare. Det går sisådär. Å andra sidan har den uppfattningen kanske också att göra med tidsperspektivet — jag berättade denna gång åt folk en månad senare än sist. Så jag gömde magen längre, egentligen så länge jag bara kunde. Får lätt känslan av att den är gigantisk, och har helt ärligt obsessat så över detta att jag jämfört med bilder motsvarande ungefär samma vecka från min förra graviditet och faktum är att de egentligen ser rätt likadana ut, en marginell skillnad vad jag kan se. Det är så dumt att sånt känns som en lättnad, eller spelar nån roll över huvud taget, men nu gjorde det det. Dubbla skäl att sluta angsta. Jag lär väl knappast vara gravid fler gånger så jag får försöka se det så istället, att det lika gärna kan vara KUL att det syns, och maxa den känslan istället för att försöka dölja eller förminska kalaskulan. EMPIRSKÄRNINGAR HERE I COME!! (Skoja.)

(Lovar förresten att magen i verkligheten är mer framträdande än på bilderna här.)

Vet inte om jag sa det sist, så gott nytt år! Eller god fortsättning eller vad man säger en dag som denna. God lunch! Om inte annat.

Tjugotjugoett

Det nya året ringdes in på hemmaplan, vi åt vit smördegspizza med champinjoner, sallad och fruktsallad för varför inte, chokladmoussekaka från frysdisken till efterrätt och Pommac som enda dryck till. Vi stöpte nyårslyckor och min liknade en H.R. Giger-utomjording, alltså en sån där ur filmen Alien, så jag antar att det öppnar för en del frågor angående varelsen som jag ibland känner och ser röra sig under huden i min mage. (Åtminstone slipper jag kanske föda! *fingers crossed*)

Vi gick ut och tände tomtebloss, men det var redan runt sjutiden. Sedan spanade vi i fönstren efter raketer tills att det var dags för Blenda att lägga sig och vid tolvslaget var det bara jag som fortfarande var vaken. Såg några människor ute på gatan som tittade upp mot himlen långt borta mot stranden där enstaka fyrverkeripjäser ibland exploderade i skyn.

Mitt nyårslöfte är att jag ska städa, plocka och fixa mer så nu är tvättkorgen nästan tömd och diskmaskinen har träget fått snurra. Är tyvärr slarvig av mig och vill råda bot på detta. Vill typ organisera mera och bättre också. För evigheter sedan tömde jag min garderob på kläder som ändå inte passar när jag är gravid, men de har sedan dess legat i påsar i ett hörn av sovrumsgolvet. Stor vits med att städa ur garderoben när man istället stökar till rummet, hah. Så de ska jag föra upp på vinden i dag. (OooOoOooh stora planer!!) Skulle vara otroligt najs om det här var året jag lärde mig ta itu med saker genast för fan vad jag blir blind för dem sen. Har även märkt att när jag tappar allt flow på det viset blir det dessutom svårt att hålla mig motiverad att slutföra vad jag än håller på me. Hence sjuttiotretusen oavslutade projekt. *sveper med armen mot vad jag fyllt mitt liv med*

Ni då, gav ni något nyårslöfte? Jag brukar vanligtvis inte göra det men i år föll det sig naturligt. Det känns lite som ett år som man levlar upp, gör det inte? Fast utan pompa och ståt, istället en aning mer ödmjukt och liksom mer sympatiskt. Inte så självhävdande. (Men okej, säkert finns det de också som lovar att det här året ska de *satsa på sig själva, new year, new me*, men yäk vad det känns passé.) Som en kompis som skrev att hennes nyårslöfte är att leva mer hållbart, eller i alla fall försöka, i både stort och smått. (Hon hänvisade till @planbpodden för inspiration och vägledning, men jag har inte lyssnat själv.) Eller som Ellen, som skriver att hon ska försöka dagboksblogga mer. Det gläder förstås oss alla! Jag tror jag spådde dagboksbloggen återkomst vid förra årsskiftet men jag skyller fullständigt min osynskhet på ett konstigt fjolår (visst har det ändå varit bekvämt med en ursäkt för precis allt i precis alla lägen?), och tror starkt på revansch i år stället. Hurra!

Nyårslöftet Blenda gav var för övrigt att hon ska leka mer med mig. Och nu kom hon precis upp från sin tupplur. Det betyder ajöss!

Skål 🥂✨

(Syster Charlotta som tagit bilden.)

Hipp hipp hurra för mig i dag! Jag fyller år och det är egentligen först på senare år som det börjat gräma mig lite att jag fyller så nära jul, för det känns ibland som en väldigt dålig copout att *julklappsstrejka* och sen i alla fall oftast få åtminstone nån present fyra dagar senare. Men nu är det så. Av Alfred hade jag önskat mig en aroma diffuser, och det fick jag, och nu doftar sovrum och vardagsrum ljuvligt av lavendel. En snygg degskrapa fick jag också, och ett fint kort som Blenda pysslat ihop med hjälp av Alfred. Av min mamma och pappa fick jag tjusiga ölglas, 70-talets Iittalas Aslak formgivna av Tapio Wirkkala. Nu får vi hoppas att vaccineringarna löper på bra så vi kan återgå till nån slags normal verklighet så får ni komma till oss på öl i propra glas. Fast jag alltid tidigare varit okej med att fylla så nära julafton så har det kunnat kännas snopet att fylla mitt på (det som i alla fall förr var smällkalla) vintern, aldrig någon vidare chans för behagligt frostfritt utomhuskalas. Så kanske när både pandemin och vädret tillåter?

Klirr klink.

Själv dricker jag möjligtvis vichy då, beroende på när det blir. Vi var på ultraljud i dag och NEJ ni behöver inte fråga, vi vet inte kön. Vi kan fortfarande ta reda på det (vi har en omsorgsfullt ihoptejpad lapp) men oavsett tror jag inte att det är något jag kommer att vilja berätta. Inte för att jag vill hålla det ”hemligt” utan mer för att varför skulle andra veta det? Det känns än så länge på nåt vis bara så privat. Jag är inte ens bekväm med att ge ett exakt svar på frågan ”tills när är det beräknat?”, dels för att sist blev jag mot slutspurten väldigt stressad av uppmärksamheten, då jag mest bara hade velat bli lämnad i fred. Det är bara en del saker som känns mer påtagligt intima och/eller i alla fall mer personliga den här gången, och jag känner ofta lite oro för att jag av typ artighetsnorm ska avslöja mer än jag egentligen vill. Vad jag tycker känns som bara mitt/vårt beror i och för sig lite på sammanhang. Men jag har t.ex. tröttnat på kommentarer om min mage nu redan. Det har förvisso kanske att göra med att det inte är kommentarer a la ”oj vilken fin” jag fått då utan istället bedömningar om dess storlek. (Det tappar liksom sin charm när den inte längre är så ny eller liten.) Och kanske att jag gick igenom det här en gång redan? Nu är jag dessutom äldre och tröttare och har närmare till känslan att det räcker.

Det är väl en balansgång. Gäller att hitta rätt nivå för vad jag delar med mig och inte delar med mig. Jag svajar vidare. Och är det nåt nån undrar eller är nyfiken på så känns frågor ställda i kommentarerna för övrigt aldrig invasiva eller krävande. Menar det! Och vill också själv fråga: Känner nån igen sig i nåt av det jag försöker beskriva?