Septemberintermezzot

September har börjat så bra. Vi inledde månaden med ett djurparksbesök, hela familjen, länge uppskjutet men i stunden rätt spontant. Bestämde dagen innan att vi skulle åka, och det var antagligen precis det miljöombyte vi behövde. Något som bryter av det vardagliga lunket som man inte tänker på att man hamnat i förrän man gör något annorlunda och märker hur uppsluppet det blev med ett instucket oväntat intermezzo — och hur skönt det sen är att komma hem igen och återvända till lunket med färsk inspiration.

Har tänkt att jag ska försöka få resten av månaden att kännas likadant. Hur det ska gå till vet jag inte — det är inte som att jag orkar göra utflykter varje dag — men jag får försöka hitta på något. Vågar man säga det? Jag… tänkte… CARPA!! Den här hösten!!! Göra något av den. Umgås! Pyssla, skapa! Ordna, fixa, greja! Läsa böcker igen! (För FAN.) Träna! Orka! Lite mer bara. Kanske inte starta poesicirkel men definitivt gärna titta på Döda poeters sällskap någon kväll. Ni fattar. Det är klyschigt men så är det. Det här jaget. Granskade till och med tehyllan på butiken häromveckan. Kvällste? Är det en sån rutin jag ska börja med? Eller är det bara hösten som narras?

I alla fall, mer om djurparken en annan gång. (Den var tack och lov inte deppig.)

Månadens andra dag lunchade jag med Maria och när det blev dags att bryta upp eftersom hon skulle hämta sin son på dagis bestämde vi att mötas senare för att gå ut på en promenad. Vi gjorde så också men det hade börjat regna, så vi sökte skydd och kaffe och bulle på Aroma och det var bara så mysigt att sitta där utomhus på en bänk på en fårfäll med en vän (och våra söner). Gjorde mig gott! Den här corona/nyförlöst/graviditetstiden har nog gjort mig ganska isolerad för man kan antagligen på en hand räkna de gånger jag umgåtts på tumis med en kompis det senaste halvåret. Det är kanske inte så konstigt att jag stundom känt mig ensam. Kanske blir det här hösten då vi vänder på kajutan? Vi får peppa inför det. Maria håller förresten på att starta upp sitt nya företag efter att ha sålt sitt gamla och jag tycker ni kan ta och följa det på instagram. Snygga, smarriga rawkakor m.m.

I går var det fredag och vad passar en sådan dag om inte en tur till loppis? Så jag gick till SPR och gick omkring där en bra stund, men kände mig efteråt inte riktigt nöjd, så fortsatte till Comboliina. Gjorde inga makalösa fynd där heller men vad gör det när att strosa är en skatt i sig. Det är så meditativt att bara gå och titta. Jag blir både rofylld och glad av det. Lite mindre harmoniskt är det förvisso att ha Dag med sig som ibland kan ha åsikter om att vagnen står stilla för länge och sånt, men ändå — en prima sysselsättning för oss båda. Trevligt att kunna dela den med någon som inte ännu lärt sig säga ”är du klar snart?” eller ”jag vill hem nUUUUuuuuUUUUuuu”.

När jag till slut avslutade loppisturen var det så småningom dags att hämta Blenda från dagis. Vi gjorde det till en familjeangelägenhet och passade på att gå via butiken på hemvägen för att köpa godis. Efter maten var det dags för fredagsmys och jag fick min vilja igenom och vi tittade på Pelle Svanslös. Blenda fick välja vilken, och det blev Pelle Svanslös i Amerikatt. Kan vara bland mina bästa köpbeslut det där, att införskaffa de tecknade filmerna på dvd. OTROLIG nostalgitripp. Glad att kunna föra upplevelsen och den gåva de är vidare. (USP: Ernst-Hugo Järegård gör rösten som Måns. Också kul att Stellan Skarsgård gör Pelle Swanson på amerikasvenska.)

Och nu är det lördag! Och både jag och Alfred har fått vaccindos nummer två denna månadens fjärde dag. Jag kände inte alls av första sprutan, men denna gång känner jag mig en gnutta dimmig i konturerna. Får se hur natten blir. Säger som alla andra: Oavsett himla skönt att numera vara fullvaccinerad! Jag har tänkt på det så ofta de senaste dagarna. Väntetiden har stundom känts som ett race mot deltavarianten. Vilket ska hinna först? Vaccin vs. smitta.

Man ska nog ha ganska rejält med otur för att bli smittad här i Vasa när man ändå är försiktig, men det hade liksom varit helt on-brand för mig att bli sjuk strax innan vaccinationen. De gånger jag blir sjuk så kan jag GARANTERA att jag har något jag inte vill/får missa (trots att jag cirka aldrig har det).

Läste nånstans på exploresidan på insta (där jag scrollar ändlöst cirka varje gång jag ammar) att de inte kan förklara det men september har samma vibe som måndagar. Har inte kunnat släppa det sen dess för jag vet exakt vad de menar. Ganska dåsig, gärna halvmulen, det solljus som finns är bara på tok för starkt — men fylld av omstartspotential.

Existentiell kris jenner (va? jag vet inte)

Har en sådan konstig splittrad inre vibe på gång, jag är liksom föraktfull och kritiskt inställd till allt jag gör och är och tänker, tycker att jag är så dålig bara, till exempel på nätet grämer jag mig över allt jag säger som låter så jävla dumt och ångrar mig ännu mer om jag försöker förklara eller brasklappa. Samtidigt så känner jag mig väldigt inspirerad, jag njuter av att fantisera om saker jag vill göra och kunde skapa, skissar små planer i korta små strategiska tankedrag, dagdrömmer om utvecklingar som skulle kännas precis som utveckling, sånt jag kunde legit ÅSTADKOMMA liksom. Det är en kontrast — ibland tänker jag på hur lite jag gjort i mitt liv. Det är verkligen inte mycket. Jag kan ju inte vara helt frisk som gjort så lite? Det känns inte jättebra att tänka på. Det känns såhär att andra har samlat erfarenheter, medan jag har samlat dötid. Ett slukhål. Och jag känner mig lite lurad. Av vem? Oklart. Livet? Innan jag fick barn hade jag ofta den klassiska känslan av att jag väntade på att livet skulle börja. Jag vill inte vara en som säger att mitt liv fick mening när jag fick barn, men visst kändes det skönt att äntligen ha en konkret en. En uppenbar, en odiskutabel. Att inte bara flyta omkring utan nämnvärd funktion eller destination. Jag vet ju fortfarande inte vad jag ska bli ”när jag blir stor” och jag undrar ibland hur det skulle kännas att ”göra karriär” istället för att ”jobba”. Typ. Men det är kanske överkurs i nuet. Jag har förvisso en aning om vilka områden jag ska röra mig i, men är alltså ganska vilsen än. Alla dessa stigar. Få som leder nånvart för mig — men någon måste ju. Jag undrar var min plats är. Jag ser fram emot att hitta den.

Vecka 35 och en smula nytt blad

Nytt blad. När man har en inte så skön söndag är det en lättnad att ha den här rätt typiska (förmodar jag?) uppfattningen av att livet på något vis börjar om en smula tillsammans med veckorna. Måndagarna. Försöker hålla fast vid den känslan och låta den ta mig vidare istället för att gräma mig över gårdagen som ärligt talat blev riktigt piss. Inte uteslutande, förstås, men. Men.

Bygones. Jag tänker väldigt ofta, liksom störande ofta, på den där karaktären i Ally McBeal, Richard hette han, en av delägarna, som sa ”bygones” ofta. Hans catchphrase. (Den andra delägarens var väl ”Poughkeepsie”.) Kan typ inte tänka på konceptet att lämna det förflutna i det förflutna utan att hans fejs dyker upp i hjärnan. Det är märkligt vilka detaljer som fastnar hos en, tänkte jag säga, men å andra sidan är väl det precis det som är avsett att en catchphrase ska.

You got it, dude.
D’oh.
Ayyyy!

Skulle egentligen ha hämtat Blenda från dagis nu redan och hängt i en lekpark med kompisar. På grund av eventuell sjukdom blev det uppskjutet, ribban är ju så låg dessa tider och det måste den väl vara ännu en tid. Min kompis Karolina hade gjort potatissallad som var tänkt som picknicksmat men nu blev tillfriskningsmat. I gruppchatten skickade jag en bild på Schjerfbecks Konvalescenten som jag satt in potatisemojis på. Väldigt nöjd. Mina år i konstskola fortsätter löna sig!

Ganska snart får jag min andra spruta. Jag och Alfred får dem samma dag vilket i efterhand kanske inte känns jättefiffigt, ifall att vi båda två skulle få påtagliga biverkningar av dem. Men ändå — fullvaccination! På tal om bladvändningar att se fram emot. Party time, excellent.

Lösöre, lampor och lllautaset (och lösgodis)

I dag kom dagen då Alfred bestämde sig för att byta ut lampan i kontoret/alkoven/kaosrummet. Skönt att nån annan orkade ta itu med det, för det verkade inte någonsin bli jag. Det är den på bilden som vi bytte till, en Polaris från inhemska Aris och 70/80-talet. De finns i en drös med olika utformningar och färger, och den jag lade vantarna på är basic vit och har fyra bollar. Jag köpte den för en spottstyver för några veckor sedan, och sen dess har den väntat på en bänk i tamburen. Egentligen ett mirakel att den inte fallit ner och blivit bucklig och sned.

Själv har jag inventerat bland tallrikarna & c:o. En absurd mängd av dem för fyra personer, eller knappt ens det (det är inte som att bebisen använder nån). Det blir lätt sådär när man gärna går och plockar på sig på loppis utav ingen specifik serie. Jag gillar ju ett litet virrvarr men inte för brett… det är en process som man säger. Dags att gallra. Tänkte att det bästa sättet att rensa bland dem är att ställa ut allihopa, då ser man vilka som passar ihop och vilka som har minst dragningskraft och är mest slitna. Ackurat så, fungerade över förväntan. Så nu har jag plockat ihop en redig trave som ska få åka vidare. Mest tillfredsställande var ändå att plocka in resten i skåpet och se hur harmoniskt det blev. Ok, låter urtöntigt, men så är det!

Skrev detta tidigare i dag men kom liksom av mig där, kändes väl inte som så värst brännande information. Nu undrar jag om jag har något att tillägga. Näej. Båda barnen sover. Vi har handlat lösgodis. Tror minsann att ett avsnitt av White Lotus väntar. (Har sett *ett*, är redan besatt.)

Dripp dropp dripp dropp regnet faller sakta, dunk dunk dunk dunk hjärtat slår

Det var ett biljud på Dags hjärta som jag inte skrivit om eftersom det känts privat. Jag har knappt berättat om det åt nån, egentligen. På grund av biljudet släppte de inte iväg oss på tidig hemgång från BB, utan vi måste vänta där medan det utreddes. Jag var otålig och ledsen, ville hem. Men inte så orolig då och jag har inte varit det sedan, läkarna har bemött det med tryggt lugn, och magkänslan har helt enkelt bara inte signalerat åt mig att jag bör vara bekymrad. Och då har jag inte heller velat öppna dörren för någon annans oro.

Förra veckan var det dags för check-up med en andra omgång hjärtultraljud, den första var på BB. Trots att jag inte gått omkring och oroat mig (han har ju verkat så frisk), så var det en lättnad att få beskedet att allt är okej. Man hinner förstås tänka en hel del under tiden man inte egentligen oroar sig, inte minst under tiden ultraljudet utförs. Alla de där ”tänk om” som tränger in sig i glappen, pauserna, alla hejdningar från att ta något för givet. Tänk om det är nu allt svänger rakt åt helvete åh helvete åh helvete åh helvete. Man vill ju kräkas och ändå fattar man ju inte alls.

Och där emellan så är allt cool beans och jag glömmer vad som pågår och i nästa sekund känner jag mig skamsen för att jag inte är, typ, upprörd. Borde jag inte må superdåligt? Borde jag inte verka megaängslig? Jag undrar om läkaren tänkt på samma sak. Jag oroar mig för att verka nonchalant. Det här (jag) låter på nåt vis hemskt. Hur ska jag beskriva det (mig) rättvist? Det är förstås skillnad på att vara obrydd och att inte vara orolig, det vet ni.

Och så säger läkaren att allt är okej, hon återkommer till det flera gånger. Och jag svarar variationer på ”oj vilken lättnad” och ”åh så skönt”, och då jag sagt det en sista gång märker jag hur mycket jag menar det. Liksom. Hur djupt inifrån det kommer. Hur innerligt. Som att något liksom lossade från mig och svävade uppåt. En tyngande sten som blev till en glädjestinn heliumballong. Tänk att den fanns där utan att jag visste det?

Jag säger tack och klär på Dag halaren som är så liten att den knappt hålls stängd. Han blir som en stoppad babyrosa babykorv i den och det är så jävla gulligt. Går ut i hissen. Kliver ut genom ytterdörren. Tar av masken. Där ute har det regnat och luften är rik, himmelrik, på syre. Solen kikar fram så världen går lite mer i dur igen. Jag kramar om min lilla stora klimp jag har i famnen och jag känner mig så väldigt lättad och lyckligt lottad. Nu åker vi hem, Dag.


Senare, samma kväll, händer en olycka. Det är mitt andra barn, min första baby, som faller med cykeln och slår sig. Ganska illa. Hon blöder, har ont. Vi har kontakt med jourhjälpen och följande dag tandjouren. Blenda är otroligt duktig, i brist på bättre ord, och nu några dagar senare berättar hon obekymrat åt folk om händelsen och, roat, att jag satte broccoli på henne. (Att den var i en fryspåse utelämnar hon.)

Åt dagispersonalen, när de frågar om olyckan, säger jag att jag ”tack och lov inte såg den”. Men jag tänker sen att jag ljuger och ångrar mitt ”tack och lov”. Det såg säkert hemskt ut — men som jag önskar att jag varit där. Hu.