Sitta inne

Nu har vi varit hemma i över en vecka och sedan dess har jag suttit inne. I finkan. I Stockholm träffade jag min kompis Anders som jag inte sett på flera år och då jag frågade av honom vad han gjort sen sist svarade han just ”Suttit inne” och ett hastigt ögonblick trodde jag verkligen — och djupt chockat — att han menade i fängelset.

Det där känns som så länge sedan men det var väl två veckor. Det ska bli helt najs att våga och orka röra sig bland folk igen, ute i den verkliga världen. Rekommenderad isoleringstid för de som dragit på sig covid är i skrivande stund fem dygn, räknat från och med den första symptomdagen. Men eftersom jag inte blivit frisk på den tiden så har jag förstås hållit mig inne ändå. Jag drömmer om att gå på loppis, gå ut och dricka vin (vem är med??), och förstås att köpa de tidigare nämnda Iittalaglasen då. Väldigt trist att det ska kännas så roligt att köpa nya saker. Men åtminstone gör jag det väldigt sällan.

Nu när jag sitter inne då så tänker jag mycket på inredning och hemmet och hur stökigt det är här nu igen. Konstigt hur det bara händer. Jag är i problemlösningsmode, förutom kanske vad det gäller städandet tyvärr, men jag försöker. Jag googlar hyllplan och ryabottnar och tänker på stämning. Man, eller jag då, vill ju ha en mix av unik loppis och klassisk finsk design som hittas i var och vartannat hem, en del arvegods med trevlig historia och en del Ikea med god funktion. Men det slog mig tidigare i dag att vi liksom inte riktigt har något *kul* här längre. Alltså inredningsmässigt. Måste hitta på något lite färgsprakande tror jag. Förut brukade jag drömma om att fylla mitt hem med souvenirer från mina långväga resor men sen reste jag typ aldrig så nu finns det liksom inget sånt.

Kanske jag ska fylla mitt hem med olika vessaselfies istället. För de finns det ju av.

Larven

I kväll fick Blenda och jag klart vårt pyssel vi jobbat på de senaste dagarna. Det var en detalj i en bild i en bok vi läste som fick mig att haja till i min coronadimma och ge mig en idé för ett karantänsprogram. Så när vi läst klart bläddrade jag bakåt och frågade Blenda, ”Ska vi försöka pyssla typ en sån här?”

Larven var ett krångligare pyssel än vi trodde så jag gjorde mer än jag tänkt, men Blenda har valt färgerna, målat alla cirklarna, bestämt ordningsföljd på dem, och till sist ritat ansiktet. Ansiktena.

En bit garn löper genom hela så den är förhållandevis formbar i kroppen. Går även att vika ihop dragspelsstyle om man skulle söka kompakt förvaring. Det är i ärlighetens namn lite oklart vad man gör med en sån här men barnets fantasi brukar hitta lösningar på sådana grumligheter. (Just nu sover den på barnets nattduksbord, den blundande sidan uppåt förstås, under en filt. Mycket mysigt.)

Ingen har bett om detta men så här gjorde vi:

  • Rita ut cirklar på kartong.
    Vi gjorde 10 stycken i mellanstorlek för kroppen, som alltså limmas mot varandra så att kroppen blir fem cirklar lång. Plus 2 stycken större cirklar för huvudet, och 2 mindre för stjärten. Dricksglas, kryddburkar, kaffekoppar och sånt brukar vara bra mallar. Klipp ut dem.
  • Måla alla cirklar på en sida, låt torka. Vi använde akrylfärg.
  • Klipp en lång bit garn som ska löpa genom hela kroppen, huvud till stjärt, på larven. Klipp också till kortare stumpar som ska bli till benpar + antenner. Knyt dem runt den längre garnstumpen som du spänner rakt, så kan du flytta på de kortare garnstumparna efter behov, genom att dra dem bakåt eller framåt. Jag valde att knyta enkla knutar i ändarna av varje benpar eftersom garnet var lite fransigt, och på antennerna knöt jag fem knutar med några millimeters mellanrum, för varför inte. (Hade jag haft mer ork just i detta skede hade jag för övrigt låtit barnet välja olika garnfärger för varje benpar, men nu tog jag bara samma vita för alltsammans och det är ju fint det med.)
  • Limma ett cirkelpar i taget.
    Smeta lim på den ena biten, låt den ligga på rygg och placera garnet så att det löper tvärs genom cirkeln, mer eller mindre vid cirkelns mitt. Dra ett benpar till rätt position. Smeta lim på den andra biten, placera den emot den andra, och pressa. (Just det här var väldigt krångligt för oss eftersom kartongen var så kraftig och limmet så svagt, så vi har dessutom pressat dem under tunga böcker.)
    Vid följande cirkelpar lämnar du en-två millimetrar med utrymme (och garn). Och när du limmar huvudet eller stjärten ska du såklart se till att garnstumpen inte sticker ut utanför cirklarna utan får fästas i limmet inuti.
  • Ge larven ett passande ansikte (eller två)!

Lilla tisdagsbloggen

Jag är förvisso ingen läkare men min syster som är en sa inte att min självdiagnos var apbajs bananer när jag berättade om mina misstankar att jag mer eller mindre spräckt mitt revben när jag hostat. Det gör inte direkt ont, kanske lite ömt bara, men det känns otroligt konstigt på ett störigt sätt varje gång jag snyter mig (ofta), hostar (ibland), eller skrattar (welp, sällan). Som att något hoppar till eller stramar åt, på sidan av ryggen. Heja heja.

Alfred och Blenda var i dag friska nog att åka och hämta katterna. Katterna! Äntligen! Selma spann i min famn men Myra sprang och gömde sig och sov sedan flera timmar i sin gömma. Varje gång jag gick till sängen, vilket var ofta eftersom jag helst velat sova hela dagen (och nu när jag hur bra som helst kunde få så är jag ändå uppe, smart), var Selma sin vana trogen och följde med ett sprrr i sitt skutt upp i sängen, och sedan låg hon där bredvid oss och spann och distraherade Dag med sin gullighet när jag hade tänkt att han skulle sova. Dag älskar ju förresten katter, har jag sagt det? Han är tokig i dem. Skiner upp när han ser dem, vill alltid gå fram och hälsa, klappa, krama, stryka, pussa, visa åt andra människor att se nu vilket fantastiskt förtjustande kattexemplar det här var, ”Ddäääh! Thss!”. Och han tittar på en med en kan-ni-tro-det-blick som att han är alldeles hänförd av att den katten är just HÄR och uppenbarar sig för HONOM och ATT han kan ha en sån himla TUR. Han är liksom en sekund ifrån att slå sig för knäna. Gud hoppas han aldrig växer ifrån det. Och Selma verkade uppriktigt glad att se oss. ”Det kändes inte rätt att vi skulle vara ifrån varandra så där länge”, sa jag åt henne. Hon nickade på sitt kattvis. Blundade. Såg lycklig ut.

Och mot kvällen hoppade Myra fram och sen dess har hon mer eller mindre legat på mitt bröst. Nu utslagen på rygg bredvid mig i soffan. Min hals värker igen och jag känner fortfarande inga lukter, men mitt smaksinne som var borta igår har kommit tillbaka och min feber är inte längre hög utan håller sig under 38.

Det är en ytlig sak men då jag blir frisk vill jag fara till Iittala outlet och köpa ett par Kartioglas i olika färger. Detta har jag tänkt på i flera dagar nu — jag antar att det blivit en slags målbild som står för Hälsan och Friheten Åter? Jo så är det nog, ju mer jag tänker på det. Jag är väldigt lätt i kroppen och sinnet i mitt jag som jag föreställer mig där. Det var många månader sedan jag senast var där och tittade på glasen, men då fann jag inte skäl att köpa. Nu har ett vi redan hade fått hack i kanten och ett annat sprack strax innan vi åkte på resan. Jag har dessutom insett jag vill ha samma former på glas och orkar inte med en alltför bred loppispotpurri. De (små) är så bra som barnglas. Så. Snart ska jag köpa två nya och jag tycker det är så väldigt behagligt och tillfredsställande att tänka på färgerna, nyanserna i sig, men också att de inte var riktigt som de skulle vara trots att de var så fina. De var tillräckligt felaktiga för att sorteras in som sekunda, bara för att de var glasen som kommit till när färgerna byttes och jag antar man inte stannar maskinerna för det. Kanske är det min barndoms indoktrinering av Trasdockorna som gör det, men jag känner att jag verkligen kan och vill erbjuda ett hem för ett gäng mellanting. Lite annorlunda e inget fel ¨å va.

Stupet i bröstet

Har du någonsin haft den känslan när du matar din bebis med gröt och bebisens ansikte är alldeles nedklottat och för inte så länge sedan brukade du tycka att det ärligt talat var så jävla äckligt med bebisar med ansiktet insmorda med mat men nu tänker du knappt på det längre, och bebisen håller i små muminfigurer i plast för att distrahera sina små händer och bebisen stoppar en Snusmumrik i munnen och du säger nej nej inte äta Snusmumriken och bebisen stoppar halva figuren i munnen gång på gång mellan grötskedarna så att fötterna sticker ut ur den sammanknipna leende munnen och bebisen säger mmm och möter din blick och du vet att det är bebisens bus för det syns i de glada ögonen, och just då kommer den där fallande känslan, som ett lyckoskutt i bröstet men som man inte vet om ska klara sig över ett ändlöst stup som plötsligt finns där mitt i: Åh vart ska det här ta vägen när jag är borta? Vem ska minnas de här ögonblicken? Hur kan allt detta vara så förgängligt? Och man önskar att man kunde dela det med hela världen så att det för alltid skulle finnas. Vet du? Har du haft den?

Sommarresans souvenirer och sjukdom

Vi åkte på en resa och kom hem med covid. Så banalt by now. Hur hade vi kunnat tro nåt annat? I tre dygn hade jag feber som kretsade kring 38-39 grader, men tidigt i morse vaknade jag genomblöt av svett efter att ha tagit en huvudvärkstablett mitt i natten och fast jag räknade med att febern skulle ha stigit igen tills jag vaknade nästa gång så hade den inte det. Hela förmiddagen var den borta. Vid det här laget kändes det som något avvikande — och det var det också.

Så nu sitter jag här i 38,2 igen sist jag mätte och funderar hur jag ska blogga utan att göra coronadagbok av det hela. Vem orkar med sådana? Utöver sjukdom tänker jag på en parfym jag köpte när vi var ute på resan eftersom utbudet i Vasa är so-so, Björk and Berries Botanist, som jag tidigare läst om på nätet. Den verkade så bra på pappret och vid första mötet, men sedan blev jag ändå osäker eftersom jag inte gillade vartåt doften utvecklades på min handled. Jag skulle gärna komma med ett nytt utlåtande om den men tyvärr doftar den bara vatten just nu. Det är typ bara Tigerbalsam jag känner ett svagt doftspår av. Men ok inte coronadagbok, ursäkta, jag glömde. Mitt problem i allmänhet med parfymer är att jag inte gillar söta eller särskilt tunga dofter. Folk tipsar om dofter som ”inte är söta” och allt jag känner när jag sniffar är tung, tung sötma som sirap blandat med lukten av ingrodd svett och smuts, nästan som var ur ett infekterat sår. Är det bara jag eller?? Jag vill typ ha något som doftar svartvinbärsbuske, ekbräken, mull och kåda, men samtidigt signalerar att jag de facto inte är ett skogstroll och jag ÄR villig att ta en riktig dusch inför en vinkväll istället för att bara vada genom ett träsk på vägen dit FYI.

Att jag blev så sjuk så snabbt har gjort att resan känts lite overklig, har inte funnits tid för att *processa* den. Vi hann med mycket på åtta dagar, med vårt första stopp i Umeå, vårt andra i Stockholm och vårt tredje och sista i Lovisa. Blenda brukade säga att vi skulle vara borta sju nätter och åtta veckor och i efterhand kan jag ändå relatera lite. Vad hände? Vad gjorde vi? Det har varit en tjock dimma. Men jag har minnen som ploppar upp ibland, ja just det vi gjorde ju det också, samt mängder med bilder i kamerarullen och dessutom konkreta souvenirer utan att egentligen vara souvenirer, som parfymen från Stockholm. Från Umeå ett pigmenterat läppbalsam från Pixi (”Natural Rose”) för att jag tycker jag ofta är så blek om läppen och inte riktigt tycks få läppstift att funka för mig, så jag har provat MÅNGA pigmenterade läppbalsam och glädde mig åt ett som faktiskt också gjorde vad som var utlovat. Också en sån där uppfriskande klädsprej från Steamery för det kändes som en smart grej att ha när man är ute och reser med lite packning. (Hade ändå för mycket.) Fann den på rea på Åhléns. Trängdes där med andra Österbottningar. ”Att e ska va sådee svårt ti hitt en bra:an jacko” muttrade en ung kvinna när hon gick förbi mig. Bakom henne suckade hennes mamma ”Jaa-a, säg he”. Pappan följde stumt men tycktes förnöjd.

Visst är det så här man ska göra om man vill skönhetsblogga? Vilket jag annars inte vill, för övrigt, jag skulle helst bara vilja smörja mig med samma magiska olja i fejs som kropp som hår, morgon som kväll och kanske vada genom ett träsk nu som då. Inför verkligt fina tillställningar.

Från Lovisa fick jag med mig Anna Björklunds omdiskuterade Kvinnomanualen som min vän Elsa lånade åt mig (Elsa har förresten själv skrivit Riesling och mjölk, lästips!) och Alfred Handbok i klardrömmar av sin (och lite min!) vän Johanna som också författat den. Jag har läst usligt lite, mindre än jag vågar erkänna, de senaste åren för mitt huvud har inte klarat av att ta in saker. Jag fattar så väldigt lite. Men jag vill gärna. Vill framför allt vara en sån mamma som ligger på soffan med en bok istället för mobilen. Förresten, nu när jag ändå namedroppar finlandssvenska kulturkompisar som skrivit böcker måste jag också ge en shout-out till Peppe (& c:o) som jag (vi) träffade på båten och som jag impoerande på Blenda med genom att berätta att det var samma Peppe som (bl.a.) skrivit boken Monster på toaletten och andra historier om Kim. Den har vi läst många gånger — för barnböcker, DE har det ju blivit fler av.

I alla fall, det var de souvenirerna det. Dem och covid.

Jag vet inte med er men jag tycker det är rätt otroligt att jag stod emot att ge det här inlägget typ rubriken ”Hytt Me With Your Best Shot” eller ”Feel Good Hytt of the Summer”. Alla möjligheter! Med tanke på bildvalet alltså. Tänk vilken styrka jag ändå besitter.