Ibland vill man bara anvĂ€nda sin blogg för att sĂ€ga: titta vad jag hade pĂ„ mig en dag nĂ€r jag gick pĂ„ loppis och tĂ€nkte pĂ„ nyköpstopp och den ljuva loppisjakten. ”Förr i tidn va man ju dum i huve nĂ„ jĂ€vulskt”-tygpĂ„sen lĂ„nade jag av Alfred, som köpte den pĂ„ VĂ€sterbottens museum i somras. Var det nĂ„n som sa statement piece?
PÄ loppiset fyndade jag nÄgot som jag sökt en tid. Det Àr Sà tillfredsstÀllande att hitta det man letar pÄ loppis. Och ofta sÄ lÀtt ocksÄ! Det överraskar mig fortfarande, att det bara hÀnder. Kanske tvÄ, tre gÄnger tidigare har jag rotat i lÄdorna med börsar och smÄvÀskor, lÀngre Àn sÄ tog det inte innan plÄnboken dök upp. OanvÀnd, liten och nÀtt, i svart skinn med en slejf, ryms i alla vÀskor och jackfickor. Inget mer speciellt med den, men precis vad jag ville ha, för blott en ynka euro.
I flera Ă„r har jag haft ett low-key-köpstopp. Följt devisen andrahand i första hand. Och eftersom det Ă€r sĂ„ roligt att söka och hitta begagnat, och eftersom tanken pĂ„ att köpa nytt numera ger mig sĂ„n obehaglig vĂ€xande Ă„ngestklump i bröstet (haha…), sĂ„ vill jag Ă„r 2023 greppa nyköpstoppet med hĂ„rdhandskarna pĂ„. Förra Ă„ret nyköpte jag en baddrĂ€kt, en t-shirt, TRE (!) par byxor, ett par shorts. Knappast mycket, men jag mĂ„ste fasen kunna bĂ€ttre. Om nĂ„n, sĂ„ just precis JAG! Loppisknarkarn! Lopparn. Odee loppo, EDEE LĂSI. Ni fattar. (Ingen kallar mig förresten de hĂ€r sakerna och det Ă€r helt ok.)
Planen Ă€r att vara mer förutseende och framför allt Ă€nnu mer ihĂ€rdig pĂ„ loppis/sajter, det Ă€r den roliga delen — den trĂ„kiga Ă€r att ocksĂ„ vara mer strĂ€ng med mig sjĂ€lv. Kanske överallt. Jag oroar mig litegrann för att jinxa det genom att berĂ€tta om det men det Ă€r bara larvigt. Det kan ocksĂ„ locka att ursĂ€kta sig sjĂ€lv i jĂ€mförelse med mĂ„nga andras hejvilda och skrupelfria köpvanor, men jag ska försöka att inte. Man kan ju jobba pĂ„ sig sjĂ€lv istĂ€llet (och döma andra mer i hemlighet).
Efter att barnen Ă€r nattade och jag skulle ha all tid i vĂ€rlden att göra nĂ„got, sĂ„ kĂ€nns allt Ă€ndĂ„ lite för plĂ„gsamt. Som att blotta tanken pĂ„ det mesta fĂ„r det att vĂ€rka i kroppen. Jag orkar till exempel inte dĂ„ lĂ€ngre tĂ€nka ut mina Ărenden och Ă sikter, sĂ„nt jag tĂ€nkt pĂ„ under dagens lopp att kanske kunde va nĂ„t att skriva om för att lĂ„ta lite intressant nĂ„ngĂ„ng. Men. I Ă€rlighetens namn minns jag knappt lĂ€ngre vad de var. NĂ„t om karriĂ€r? NĂ„t om köpstopp? NĂ„t om adhd-utredning? Nej, just det, det var kanske bara sĂ„nt alla pratar om Ă€ndĂ„. KĂ€nner inte att jag har nĂ„got nytt att erbjuda direkt.
Vi har gÄrdskarlstur och i mÄndags morgon halkade vi omkring pÄ gÄrden innan jag kom ihÄg att det Àr vÄrt jobb att sköta den. Alfred sandade den medan jag skyndade med barnen till dagis, senare sandade jag Ànnu mer för det var verkligen megahalt den dagen. Allt hade smÀlt och sedan frusit. Allt i hela vÀrlden var isigt och grÄtt, förutom grÀsmattorna som blivit illgröna sÄ som grÀs blir nÀr det begravts under ett blött tÀcke i ett par mÄnader. Bara nÄn timme senare kom snön, vid ett skede var det snöflingor stora som vantar som damp ner, och vi fick övergÄ till att skotta istÀllet för att sanda. NÀr Alfred och Blenda Äkte pÄ gympakurs pÄ kvÀllen tog jag ut Dag och efter lite gung och sÄnt skottade vi snö tills att de andra kom hem igen. KÀnde mig oerhört duktig, som ni kanske förstÄr utifrÄn att jag öht nÀmner det hÀr.
Jag gÄr pÄ kaffe med min nya kompis och fyra timmar försvinner men det kÀnns som hÀlften. Vi pratar om att ha Ängest över att oversharea, redan dÄ, att vi hade det efter att vi sist hade setts, och att vi redan vet att vi kommer ha det igen. Det Àr vÀl sÄnt man fÄr stÄ ut med nÀr man lÀr kÀnna nÄgon och man vill göra det genuint, och det kÀnns fint att vara överens. Man sÀtter ju ut nÄgot i vÀrlden dÄ man berÀttar nÄgot om sig sjÀlv. HÀr, ta det. Gör vad du vill med det. Man litar pÄ personen, men ibland Àr det otÀckt att det oavsett blir sÄ bortom ens kontroll. Jag undrar om det inte ocksÄ Àr nÄt sÄnt det handlar om nÀr det tar emot att blogga hÀr. Jag kan inte styra er. Ni tar det som ni gör, om alls.
Med det sagt har jag Ă€ndĂ„ detta Ă„r bestĂ€mt att jag ska Ta Tag I Det Sociala mer Ă€n jag gjort pĂ„ vĂ€ldans lĂ€nge. Det har varit graviditet och spĂ€d/smĂ„barn hit, corontĂ€n och isolation dit, och jag har blivit ensam, rent av ödslig, och det har kĂ€nts sĂ„ krĂ€vande att ta sig ut ur det. Hur gör man ens? Man kan t.ex. starta klubb, det har jag gjort. En kvinnoseparatistisk klubb för kvinnor behöver kvinnor och genom klubben erbjuds vi regelbundet umgĂ€nge bara för umgĂ€nges skull. Vi hade vĂ„r första trĂ€ff i lördags, Ă„t lunch och pratade, och… jag Ă€r hĂ€nförd? Vi Ă€r igĂ„ng? Overkligt! SĂ„ roligt! Jag rekommenderar alla att ocksĂ„ starta valfri klubb. Bowlingklubb varannan torsdag. Ost och vinklubb var tredje helg. AW-klubb varje första tisdag varje mĂ„nad. OĂ€ndliga möjligheter! Ta det frĂ„n en som vet: man KAN ocksĂ„ ha en pur och simpel umgĂ€ngesklubb om man t.ex. Ă€r helt sĂ€mst pĂ„ att faktiskt lĂ€sa de dĂ€r böckerna i bokklubben.
Vad annat Àr nytt? Detaljerna ska jag bespara er, men vi tycks ha vinterkrÀksjuka i huset. Det Àr bara en av oss som Àn sÄ lÀnge visat symptom, men det kÀnns ju verkligen bara som en tidsfrÄga innan vi andra smittats. Vi har varit med om det en gÄng förr, det var ett par mÄnader innan coronan blev en grej. Sen följde ett par Är med andningsskydd och vÀldigt god handhygien hos majoriteten, samt inte jÀttemycket umgÀnge heller, men jag antar att nu Àr vi hÀr igen dÄ. KrÀkcity. Ah ja, every cloud has its silver lining, sÀger jag i bakspegeln. Sprejar den med klorin.
I kvÀll avslutade vi dagen genom att dansa omkring i köket. Dag Àr helt min partner in spex i sÄna lÀgen, han fattar direkt och ger mig ett finurligt flin innan han börjar apa efter mig, nynnar samma melodi som jag, och sÄ gÄr vi omkring dÀr och larvar oss med vÄr lilla dans-och-sÄng-stund och Blenda springer skrattande frÄn sitt rum för att joina oss och Alfred dras med han ocksÄ. Inte helt sjuka kan vi va ÀndÄ, men kanske inte heller fullt friska om man sÄg oss utifrÄn. Det var verkligen en urlarvig dans.
Ljuvlig morgon, himlen förhöjde vÀrlden. Den började som aubergine, töjde sig tunn vid horisonten och slÀppte igenom plommon, hallon, hjortron, persika. Bilderna jag tog dÄ blev suddiga, jag hann inte stanna och granska. En knapp timme senare var jag kring hemknutarna igen, barnen avlÀmnade, kaffemjölken inhandlad, och himlen var pastellmjuk som marshmallows. Odramatisk och mild. Fint det med.
Jag kokade kaffe i mokapannan, rostade bröd som breddes med smör, rökt ost, avokado, örtsalt, svartpeppar och citronsaft. PÄ butiken jag ibland gÄr till pÄ vÀg frÄn dagis har de de senaste veckorna rensat ur en massa produkter pÄ 50 %. Jag har köpt tvÀttmedel och galltvÄl, t.ex. I dag tog jag den sista tuben med silvertonad hÄrmask, jag har inte anvÀnt nÄgon fÀrg- eller toningsprodukt i mitt hÄr pÄ nio Är och tycker det Àr himla skönt, men lite svalare hÄrtoppar Àr jag beredd att ge ett försök för ett fÄtal slantar.
Dag ska vara halv dag pÄ dagis i dag och jag har nu slöat tillrÀckligt. BÀst att sÀtta igÄng och fÄ nÄgot gjort innan han ska hÀmtas. I gÄr brakade ena hÄllaren till en gardinstÄng i vardagsrummet, helt itu i tre delar, men jag har vid nÄgot skede varit förutseende och köpt ett antal likadana nÀr jag sett dem pÄ loppis. Eftersom den som gick sönder i gÄr inte var den första. SÄ nu ska jag skruva loss bitarna av den gamla och skruva upp en annan istÀllet.
DÀr ute sjunger smÄfÄglarna sin vÄrsÄng. Det verkar obehagligt tidigt, men tillika ett trevligt lÀte. En krÄka gÄr och pickar. (FÄglar har förresten tvÄ lÀten enligt Dag: ugglor hoo-oo-hoo, alla andra KRA-KRA-KRAH.) Himlen Àr blekblÄ med lite vaniljgult vid horisonten. Jag ser en strimma strÄlande guld som splittar marken. Jag kommer behöva gardiner i dag.
I min nya gulliga femÄrsdagbok trÀngs varje inlÀgg pÄ max fem rader, tillsammans med fyra andra frÄn samma datum andra Är. Första januari har sin sida, osv. Jag Àlskar sÄnt. Missar jag nÄgon dag sÄ bara fyller jag i nÄn anteckning i efterhand, alltid hittar man ju nÄnting. Att man köpt nÄt fint pÄ loppis, att Blenda sagt nÄgot roligt eller Dag gjort nÄgot gulligt, vad vi Ät till middag, ett generellt humör. Det Àr inte sÄ himla strikt. Strukturerat, men fritt.
Blenda hÀvdar att dagboken Àr för fÀrggrann och gullig för min smak och att jag sÀkert bara köpte den för att vissa sidor (januari, juli) var grÄa. Jag sÀger inte att hon har rÀtt men alldeles fel har hon inte heller. Hade sidorna inletts med mint eller aprikos hade jag antagligen varit mindre köpsugen. Men att stÄ emot det dÀr lite daskiga, dimman om sommarnatten, dugget under höstkvÀllen, diset pÄ vintermorgonen, dammet i vÄrdagen, det gör jag bara icke.
Vad nu sen det eller nÄgot av detta har med nÄgot att göra. Kanske det bara inte Àr sÄ himla viktigt att det har det.
TövĂ€der och snöyra i morse. Alfred har Ă„kt till Helsingors medan vi andra sov och barnen var superduktiga i morse, för det mesta Ă€r de ju det men klart att vissa mornar blir gnĂ€lliga, griniga, vresiga, stressiga, pissiga. TyvĂ€rr Ă€r det vĂ€l sĂ„dana man lite hakar upp sig pĂ„ fast man bara borde slĂ€ppa dem. Jag har haft sĂ„dana morgnar nĂ€r jag varit sjĂ€lv pĂ„ förĂ€ldrafronten och det kĂ€nns inte grejt alls. Men inte denna! Den var toppen, den gick galant. Barnen hann bygga lite med Duplo och det blev varken tjat (frĂ„n mig) eller skrĂ€n (frĂ„n dem… eller för den delen mig) nĂ€r det var dags att avsluta och klĂ€ pĂ„ sig ytterklĂ€derna.
Dock var det svintungt att knuffa vagn + stÄbrÀda till dagis. Liksom OFATTBART tungt, jag pustade andfÄtt Ät Blenda att jag dessvÀrre inte kan prata, det Àr för tungt. VÀgen till dagis bestÄr till stor del av en lÀtt sluttande uppförsbacke och en del av trottoarerna hade inte Ànnu blivit skottade. Det bara rev i bröstet de metrarna. Ett par gÄnger bad jag Blenda kliva av och gÄ sjÀlv en bit. Hur kan jag ha blivit sÄ svag? Hur kan detta ha blivit sÄ tungt? PÄ hemvÀgen sÄg jag att hjulen packades fulla med kramsnö tills att de inte snurrade lÀngre. Aha ja. Inte undra pÄ att det hade gÄtt trögt.
Trevligt att inte Ànnu behöva hÀnge sig ett liv pÄ svimningsdivanen med luktsaltet nÀra till hands. Eller förrsten vet jag inte det inte.
PĂ„ tal om Duplo sĂ„ Ă€r det kanske vĂ€rldens bĂ€sta grej just nu. Blenda har haft en liten del klossar frĂ„n dĂ„ hon var yngre. Vi önskade oss fler i julklapp nĂ€r Dag visade intresse för dem, och han fick en sats de bĂ„da tyckte om. Alla samlades i samma lĂ„da som varit populĂ€r sen julen, men sen jag hittade en pĂ„se med blandade klossar pĂ„ loppis hĂ€romveckan har byggandet ökat âšexponentielltâš. Det byggs VARJE dag och nu verkar bĂ„da barnen vara helt inne i det. De bygger fritt och med glĂ€dje, det Ă€r kreativt och experimentellt och enda regeln Ă€r att man inte fĂ„r söndra andras. Och kanske inte roffa Ă„t sig alla klossar, men det har vi inte behövt sĂ€ga till om pĂ„ lĂ€nge. Ibland kan Blenda be Dag att byta kloss med henne för hon vill ha en viss fĂ€rg och det brukar han för det mesta gĂ„ med pĂ„. Nu ska jag sĂ€ga nĂ„got ingen flerbarnsförĂ€lder nĂ„nsin förr sagt: SĂ„ kul och fint och skönt nĂ€r de leker tillsammans?? Wow who knew!
De senaste dagarna har vi byggt höga besynnerliga formationer tillsammans, och inget blir nÄgonsin fel, ingen bestÀmmer hur nÄn annan ska bygga. Det kÀnns som en jÀttebra övning i bl.a. gemenskap och liksom bjussighet? Att tillÄta allt, att sÀga ja. NÀr nÄgon stapel har rasat ihop finns det noll besvikelse eller frustration, vi har skrattat och byggt upp igen fast annorlunda. Det Àr kanske det bÀsta att ta med sig. Om nÄgot faller Àr det en chans att uppföra nÄgot alldeles nytt som kan bli helt fantastiskt. (Vi kan hoppas att Àven jag ska kunna lÀra mig nÄgot av detta.)
naleis nÀtt 