Vår halvårsDag

Dag är ett halvt år i dag och han är ömsint, förnöjd och undersökande. Han har lärt sig att åla sig bakåt, först med stor frustration över att det var den vägen han åkte, men i går iakttog jag honom göra det beslutsamt. (Kanske borde han ha hetat Backa i efternamn i alla fall?) Han busar med mig och besvarar mina kindpussar med blöta vrålande pussgap mot min kind och skrattar när jag skrattar. Han följer Blenda förtrollat med blicken och skrattar så han kiknar när hon underhåller. Han blev alldeles sprallglad en dag då hon kom hem från dagis, han hade saknat henne så. Han tittar på mig när vi ammar, söker min blick, håller den kvar. Han gråter när jag inte är där när han vaknar efter att han somnat hos mig. Ibland tåras hans ögon när man ser på honom — blir han rörd? Har han legat ensam länge och väntat på en? Åh vår lilla babyDag, utbrister vi.

Han ligger lugnt i vagnen och betraktar omvärldens himlar susa förbi. Somnar, vaknar, ibland utan att säga ett knyst, ögonen vakna och blåa. Han håller sina armar bakåt när man bär honom i famnen och vänder sig på mage när han sover. Ibland har han åkt vagn liggande på mage också, glatt och nyfiket, redo att rullas in i resten av världen. Han har ett standardleende som han nästan alltid bär, det som berättar att han är nöjd med sammanhanget, munnen vilar halvöppet, mungiporna pekar en millimeter uppåt, tungan vilar precis innanför läppen. Så händer något som gör honom mer än nöjd — kanske att man möter hans blick tvärs över rummet eller att man säger ”Hej Dag” när man sätter sig vid bordet eller att man hjälper honom ställa sig upp på sina vingliga små babyben — och han blir förtjust. Ögonkontakt etableras, finurligt, tungan räcks ut, lojt, överläppen spänns i ett flin. Skrattgropen i ena kinden kommer fram och på motsatt sida ansiktet höjs ett ögonbryn, men bara utsidan av det, mot tinningen, som om Jack Nicholson hade lärt honom det, som en blinking, som för att säga ”Vad sa du nu då?”, som för att charma, som för att säga ”Du och jag, pysen.”

Ja ni får ursäkta all denna babyromantik men jag skriver så sällan att jag grips av panik och överväldigande sentimentalitet nu när det väl sker, halvårsdagen till ära. Och tiden har rusat, en evighet har passerat på ett ögonblick och ett ögonblick har varat en evighet. Allt detta och så mycket mer och han är bara sex månader och hur ska orden och tiden någonsin räcka till för att beskriva och bevara? Mig själv är det i alla fall enklare med: Förälskad.

Förkylningar, fast fashion och andra farsoter, plus en framtida förolämpning

Sovmorgon för Dag och jag, och när vi steg upp snubblade vi nästan över tågbanebygge i vardagsrummet. ”Hallå. Ser du inte stoppskylten? Vet du vad den betyder?” sa en täppt röst uppfostrande, men inte ovänligt. Blenda har blivit snuvig igen och fick stanna hemma från dagis. Tycker så synd om henne, förra månaden var hon sjuk i två veckor. Hon tycks dessutom dessvärre ha ärvt mitt sätt att bli sjuk, d.v.s. ordentligt, istället för Alfreds som är mildare. Jag kan vara ganska avundsjuk på hans förkylningar, och det kan vara ledsamt för honom också för är vi sjuka samtidigt betyder det hur som helst att det är han av oss som är ”frisk”. Men jämfört med många tycks vi ändå ha haft tur, andra berättar om barn som varit sjuka i en månad eller till och med längre. Huä.

Vi gick senare på loppis, min yngsta sidekick och jag. Jag provade en massa kläder (medan Dag mer eller mindre bara låg och tittade i vagnen, han är verkligen för det mesta SÅ enkel att ha att göras med) men köpte inga för jag övar på att vara kräsen och bara köpa sånt som jag till 100 % vet att jag kommer använda. Extra svårt på loppis.

Hittade däremot en Uno-kortlek och en Klas Klättermus-bok åt Blenda. Önskar att jag hade förevigat hennes ansiktsuttryck när hon såg boken. 🥲 Den var, som det var poppis att säga en tid, priceless. (Så utan tvekan värd 3€.)

Sedan till klädaffärer för att kolla utbudet på en sak som inte är åt mig eftersom jag ju (trots förra veckans byxor) nyköpsstrejkar. När vi för en månad sen var i Helsingfors var jag också på samma strejk, det har jag varit sedan i somras, men jag såg diverse affärers ljusskyltar och kände ett sug att bara gå in och kolla om jag skulle hitta något. Slöshoppa, ni vet. Det skulle säkert vara svårt att stå emot om jag bodde där, tänkte jag. Förr eller senare skulle jag kanske ploppa in här och där. Hoppsan, ett par jeans till. Hupsista, ett par blusar blev det visst. Nämen! Oj! Fyrtiosju stycken jackor till? Ja ja vi klämmer in dem, vi gör det. Det är antagligen sjukt mycket enklare att köpvägra i en så liten stad som Vasa, där utbudet inte kräver så mycket uppmärksamhet av en.

Men sen igen är rimligtvis andrahandsutbudet också större i en större stad så kanske den tjusningen balanserar ut nyköpssuget?? Sist vi var i Umeå, länge sedan nu, åkte vi äntligen till Myrorna som jag sedan 90-talet mindes som ett himmelrike på jorden. Nu blev jag mest bara nervös där. Svinmycket folk och även svinmycket FINT — fast som ingen köpte?? Alla gick bara omkring och tittade kritiskt och jag kände bara att hallååå vad är det för fel, varför KÖPER ingen de här grejerna, vad är det jag missar, vet jag ingenting? Jag blev osäker på min egen kompass, kan man väl säga. Är det det som skulle hända mig i en större stad? (Utöver att vara för girig för loppispriserna.)

Men tillbaka till Vasa, nutid och klädaffärerna. I allmänhet undviker jag damavdelningen, men då jag likväl får syn på något så är min första tanke ofta att något i den stilen kunde jag hitta på loppis. Att köra på loppislinjen är roligare men också mer tidskrävande, och det gör förstås att man missar en del trender. Med tanke på det växande fast fashionhelvetet där oönskade kläder helt enkelt översvämmar planeten som det överflödiga biologiskt onedbrytbara skräp de är, så känns det inte som någon större förlust.

Och på tal om det:

Börjar det inte kännas omodernt att se (för) trendig ut? Som att det är något lite smaklöst med det? Det känns som att pendeln är fem före att svänga från ”trendig” som komplimang till ”trendig” som förolämpning. Eller är det bara mitt önsketänkande? Jag ser i alla fall fram emot att säga ”trendig” med krökt överläpp, det verkar rätt. (iaf trendmässigt 😵🤯)

Livets morsdagskort 2021

Det är ett halvår sedan, men jag måste såklart spara detta hejdlöst fina tecknade kort i arkivet, nu när jag igår märkte att det inte fanns här. Vi kan på samma gång passa kasta en blick på tussilagobuketten Blenda hade plockat åt mig. Det hade hon tydligen planerat en tid att hon skulle göra. GULL. (Klagar icke på övriga buketter heller.)

Vidare till Blendas teckning! Vi zoomar in:

Det är jag! Blå ögon, håret svart eftersom jag just kommit ur duschen, förklarade den då treåriga konstnären själv, och ser ni det riktigt sjukt urgulliga? Jag står där med en bebis i magen. Blendas lilla syskon som hon längtade så efter. 🥺🥲

Och armarna utsträcka som för en kram kanske?

Blenda. ❤

Och kolla, jag hade till och med mitt gula nattlinne på mig. Matchar mitt porträtt! Mors dag var för övrigt mitt beräknade förlossningsdatum. Men det blev knappa två veckor senare som Dag föddes. Tänk att det var han som var där på teckningen!

Små och pyttesmå loppisfynd och loppispynt

Ibland fyndar man stort, ibland fyndar man smått. Dagens loppisfångst sorteras helt klart in i den senare sorten — och många av dem. Ska vi klämma in alltsammans på en bild i trist köksbelysning eftersom det redan var kolsvart där ute? Ja, vi gör det:

Här ser vi bland annat ett fint snäcktäckt skrin med sammetsinsida åt Blenda och ett par grönvita stickade vantar åt Alfred. En musikspelgrunka med många knappar åt Dag — det är inte som att vi inte redan har åtminstone ett par sådana här sedan Blenda var baby, och jag har sparat dem just in case, men den här hade ett sånt diskret och behagligt ljud att den vann mig över. (Bra svengelska där.) Grå bjällerkrage fick följa med hem eftersom det närmar sig den tiden på året och den kändes lite gammaldags julbock mer än cokistomte och det uppskattar jag ju.

Hmm. Är det här faktiskt nåt nån intresserar sig för? Nej? Anyway, moving on —

Apelsinerna, som faktiskt är duktyngder, tänkte jag att ska hålla ner Blendas sänghimmel som tenderar skuffas upp och skrynklas. TÅLLAS som vi säger på dialekt. Två träramar med glas åkte också ner i korgen och jag hade tänkt sätta mitt morsdagskort från i år i den lilla men det rymdes inte, buu. (MÅSTE förresten visa det. Fattar inte hur jag inte gjort det än!! Sökte efter ett inlägg om det men nähäpp.)

Och då kommer vi till ett par närbilder på de sista sakerna, som jag antar att är mina favoriter på nåt mestadels undermedvetet sätt:

Ett hopprep åt Blenda. Det var fortfarande i oöppnad påse med den där snygga etiketten till. Det var kanske mest den som lockade mitt köp, den och att det verkade vara i rimlig barnlängd. Samt att det ser ut som en läcker polkagris. Vill gnaga på det, men ska inte. Har förstås slagit upp Malte Haaning och det är det företag som senare började heta Hama och är kanske mest känt för sina pyssliga pärlor. themoreyouknow.gif

Två längder bomullstygremsor som jag tänkte låtsas att jag kommer göra något av. Ehehe. Nä men jag tänkte typ på babygrejer meeen det fick mig också att tänka på instakontot @sadbeigetoys (for sad beige children) och… EHEHE igen. Likväl tilltalas jag ju av dessa absolut oiögonfallande bleka barkbrödsnyanser.

Och last och minst but not least eller färst, mitt högst medvetna favoritfynd från denna dag: pyttesmå julkulor i glas! Aderton stycken. Älskar för fasen såna här, har börjat samla på små glaspynt för nåt år sedan. Är särskilt nöjd med kotten och ekollonet, har t.o.m. *fantiserat* om sådana för JA — jag vet vad ni tänker och det ÄR SANT — så spännande KUNDE era liv vara med mig!! Trist för er att jag har sambo redan. Hur som helst så gav detta fynd mig fiilis. Ville i kväll gå upp på vinden och hämta ner julpynten och lillajulsgranen. Men sansade mig likväl. Folk kan ju tro att jag är jultokig, uäk. När jag i själva verket bara är loppat pynt-tokig.

Bra start på veckan, tack hej!

Frostig fars dag en solig söndag

Blenda och jag inledde denna frostiga dag med att baka scones. Vi gillar att sätta frön i dem så det gjorde vi — pumpa, solros, lin och chia. Medan plåten var i ugnen målade barnet en liten tavla (föreställande bland annat en ”en växtätande växt”) på pannå åt sin far, dagen till ära. När konsten var färdigställd, sconesen gräddade, kaffet bryggt och ljusen tända rusade hon in i sovrummet och sjöng ”Ja må han leva” i iver och drog med Alfred till köket. Sen åt vi scones med smör och sylt. Dag såg på och var nöjd med det även om jag ibland tycktes ana en blick med ett visst sug. (I går fick han smaka på första maten som inte var mjölk, utan istället morot.) Hakan dreglig men det är den oftast nu för tiden. (Tänder på kommande, får vi väl anta.)

Eftermiddagen tillbringade vi på kalas för kusin Iris som fyllt ett. Där fanns det fler pappor som firades på samma gång med en lunch jag absolut ska snatta idén från, d.v.s. stekta små halloumibitar att strössla i sammetslen soppa. Frosten från natten satt fortfarande kvar i varje stelfrusna grässtrå ute på ängarna när vi körde hem igen. Det var som att solen inte värmde alls i dag, utan istället valde att enbart skina. Och som det skimrade.

Ringde min egen pappa på kvällen och fick inte tag på honom på mobilen. Försökte hemtelefonen och min mamma svarade. Blenda, igen alldeles ivrig, jublade ”Grattis på fars dagen!” innan hon hann märka att det inte var moffa i andra änden. Men hon körde en repris en halv minut senare efter att jag viskat åt henne att säga det igen.

Senare plockade vi fram fingerfärgen. På min första mors dag gjorde vi ett handavtryck av Blendas hand, och jag har länge tänkt att det inte är mer än rimligt att göra ett av Dags hand på — om inte Alfreds första (då var Blenda en dryg månad), så åtminstone Dags första — fars dag. Så nu har vi det! Ska rama in det med och hänga det på väggen i tamburen, tillsammans med Blendas. Två vinkande små babytassar.

Efter att barnen somnat drack jag vinglaset jag saknade häromkvällen. Vi köpte vinet i går, tänkt för i går också, men mäktade aldrig med det då. Är nu riktigt mör i huvudet, men det var jag å andra sidan innan också. Jag har sovit så osunt hela den här veckan och pyttelite har det berott på barnen och utan tvekan är det jag själv som bär den huvudsakliga skulden — har varit uppe sent och följande kväll låtit mig slumra till i några minuter vilket lett till att jag sedan varit minst lika sent uppe den kvällen med, och så vidare. Ser fram emot att börja på ny kula imorgon måndag, även om jag vet att det inte är så det egentligen funkar. Men med den här vinskvätten i kroppen känns det så ändå (även om det redan hunnit bli sent nu igen, grr). Jag är redo att sova som ett propert utsövningsproffs till stock.