Påsk pesach passera

Här levde jag i villfarelsen att jag snabbt och käckt skulle välja ut, författa bildtext för typ fyra, fem bilder från påskhelgen för att summera den. Istället blev det 30+ och det har tagit mig fem dagar att hinna/orka göra klart. Håll tummarna för mig nu. Annars blir det nog aldrig gjort.

Vi inleder i alla fall med bild på ett av Blendas påskpynt hon kom hem med från dagis i torsdags. Då var det skärtorsdag. Lite annat dagispyssel ser ni också på hyllan. Även min månglob som fått flytta in till barnrummet, samt en liten porslinshund som jag tyckte påminde om Blenda då jag såg den på loppis. Hon hade nyss önskat sig en hund också. (I och för sig en levande, men ändå.)

Långfredagsmorgon har vi här. Solens arla strålar förgyllde husväggarna.

Morgonstund har… mull…? i mund? Dag hittade buffén. Förstår inte varför han ska äta ur blomkrukorna. Ska han inte märka snart att det inte är särskilt gott? Jag låter honom äta allt han når förstås. (SKOJAAA.)

Jag tycker att det är så konstigt att jag har bilder på den här tidiga morgonstunden med Dag och katterna men Blenda syns inte till på en enda av dem. Var var hon? Hon var ledig från dagis i.o.m. långfredag, så hon måste ha varit hemma. Kanske hon och Alfred lekte i ett annat rum bara. Tycker bara det är märkligt. Jag minns den här stunden och det var så tyst.

Vi spolar framåt några timmar. Vi hade just ätit lunch då det plingade på dörren och där stod Blendas borgåanska (borgåsiska?) kompis Casandra med sin pappa och undrade om vi ville komma ut och leka. Jajjamen! Blenda och Alfred gick ut i förväg medan jag gjorde mig själv och Dag i ordning för en kort pulkafärd.

Sedan spatserade Dag fram till gänget, för första gången utomhus i skor. Ärvda av vår f.d. granne, Blenda har också haft dem. Det har råkat bli så att Dag har många rosa accessoarer. Häromveckan var det en person som felkönade honom och bad om ursäkt när hen förstod att Dag var en pojke. Personen sa att hen automatiskt antagit att han var tjej p.g.a. hans rosa halsskydd. Sånt händer, men tyvärr svarade jag på ett så otroligt störande sätt: Att det var hans syster som valt ut halsskyddet åt honom. Jag menade egentligen inte så mycket med det småpratet, men om något så syftade jag väl på att barn inte har så stor skillnad om vilka färger som passar vilket kön. Istället fick jag det att låta som en förklaring, som att vad jag sa var att det *naturligtvis* *egentligen* var en *TJEeeeeEEeeeEeJ* som valt ett *ROooOOOOooSA* halsskydd.

Jag var dessvärre för trög för att just då i stunden fatta vad det var som hände. Enda jag hann lägga märke till i situationen var att jag inte gillade vad jag höll på med.

Men tillbaka till fredagen. Vi gick alltså ner till lekparken. Jag hade på mig min gigantiska ”jag är en småbarnsmamma i parken”-jacka som jag loppade i vintras. Den har plats för cirka nio stickade koftor under sig tror jag men är min vanliga storlek. Oversize var inget skämt på 90-talet.

På väg hem uppför backen igen. Jag skulle dra Dag i pulkan. Inga problem, sa Dag. Casandra ville då dra pulkan. Inga problem, sa jag. Då ville även Blenda dras i pulkan. Kanske problem, sa jag. Inga problem, sa Casandra.

Hårgoals.

Senare kom Casandra över till oss. Och var här, själv! Sans förälder menar jag. Jag är och var impad.

Otroligt mysigt med sällskap.

Det tyckte Dag också, när han kom in från sin tupplur.

Han fick vara med och leka en stund med flickorna och sen gick vi allihopa över till grannen Kika, även känd som Casandras farmor. Där var inte bara Casandras föräldrar och hundar utan också en lillebror, ett halvår yngre än Dag. Kanske blir även de två goda vänner i framtiden?

Senare på kvällen åkte vi till Tropiclandia! Vi hakade på när vårt sällskap skulle dit. Det var första gången för Blenda och Dag — första gången sedan 2003-ish för Alfred och 1995-ish för mig. Över förväntan! Och barnen älskade det, förstås. Största trubblet för undertecknad var att baddräkten inte riktigt passade och att jag icke varit till en simhall sedan bokstavligen förra årtusendet, så jag mindes inte riktigt hur det funkade, hur man gjorde. Men det löste ju sig. (Sa den som sket i swimmingpoolen har jag så lust att tillägga men det blir bara FÖR buskis i sammanhanget.)

Vasa under påskmånen. Skärmånen harmånen äggmånen.

Påsklördagsmorgon. Nä men vad är det för en liten konstellation som klämt in sig där?

Måste ha varit påsktuppen! Som värpt ett chokladlamm och lämnat en liten lapp efter sig också. Med en isbit på…? Hmm. Medan vi funderade på vad det kunde betyda så åt vi frukost.

Och sen kom B på det: det måste finnas något i frysen! Och jodå, tänka sig, där hade påsktuppen minsann värpt ägglass åt oss. Wow!

Det var alltså 5dl grädde som vispats och blandats med en burk kondenserad kokosmjölk. Sen hade jag rört ner hackade och hela chokladkinuskiägg i en del av smeten. En annan del av glassmeten rörde jag ner kakao i. I en tredje del hade jag rört ner sånt jag hittat i skåpet: mörk choklad med pistagenötter, och saltade blandade nötter och mandlar. Rev, krossade och hackade. Sen försökte jag marmorera alla tre smaker men det behärskade jag inte alls så det blev inte så värst snyggt. Smaken ändå HEEELT OKEJ om vi säger så. Avslutade alltsammans med ett lager ägglass och fler godisägg.

Jag och barnen åkte norrut. Fåglarna verkade på väg västerut. Alfred som kände sig sjuk stannade hemma.

Nu angstar jag över att jag knäppte den här bilden. Jag var först jättenöjd över att jag lyckats fånga fåglarna så bra utan att titta på telefonen över huvud taget, men nu känns det som att någon på nätet ska skälla ut mig. Det kändes då ungefär lika farligt som att byta radiokanal, men det syns förstås inte. Egentligen har jag svårt att totalt förstå hur det skulle vara mycket farligare — det går ju på rutin att svepa fingret över skärmen så kameran öppnas, sen trycka av på volymknappen på sidan — men trots det känns det i efterhand oförsvarligt.

Minns att när Blenda var baby fick jag en gång riktigt överdriven ångest över att jag postat nåt klipp på oss två där det såg ut som att hon balanserade på soffarmstödet utan att jag höll i henne. Tänkte på hur groteskt det hade varit om hon hade fallit och där hade jag självupptaget och oansvarigt tittat in i kameran istället för på henne. Stod inte ut med tanken på att andra tänkte samma sak och utan att veta att jag visst höll henne. Skämdes så. Raderade klippet efter nån minut.

Framme i Katternö! Jag snattade den här bilden av min syster Charlotta som tagit den. Mina föräldrar skulle på födelsedagskalas på byagården och påskhäxan obviously till Blåkulla.

Vi gick ut på promenad.

Bland annat mot Häröje.

Den här promenaden, och vårvädret, väckte nånting inom mig. Vill bara ut varje dag sen dess. Jag har inte rört på mig särdeles mycket efter förlossningen som ju snart är ett år sedan, eftersom att jag fortfarande känner av foglossningen. Får värk i höfterna när jag går långt eller snabbt — egentligen tror jag det är mina långa steg som är största boven i dramat men orka trippa — och särskilt när jag knuffar en vagn framför mig i tungt snöföre. Lerig väg gick förstås också trögt men mina höfter tycktes klara utmaningen bättre numera. Ser så fram emot att kunna röra mig i vår utan att vara soffliggande resten av kvällen och helst följande dag!! Längtar efter skogspromenader och så vidare.

Påskdagen. Jag och barnen är åter i Vasa, och åter i pulkbacken invid gården vår.

Jag hade som uppgift att hålla fast pulkan och sedan swoosha iväg flickorna som åkte tillsammans.

Först var båda på väg upp igen utan någon pulka i handen. Jag påminde dem. Då är de först lite oense om vem som ska ta den. Och så hör jag dem hitta lösningen. Vi håller i den båda två! Ja, vi tar den tillsammans!

Så roligt att klämma in lite pulkeri de här sista dagarna som det ännu går. Några dagar senare var snön i sluttningen borta. Och Blenda som varit rädd för att åka ända högst uppifrån backen vågade plötsligt göra det. Ropade ”Mati, mati!” som var ett låtsasspråkord hon hittade på där och då som betydde ”igen”. Åkte tills hon åkte ner i en vattenpöl och pulkan blev en båt. Plask!

Ett par timmar senare övade vi på att cykla, ner till affären. Hon fick cykeln i fyraårspresent i höstas, men det är egentligen först nu som den kommit i användning. Moffa har servat den tidigare i vårvintras, handbromsen strulade ända sedan vi fick den. Reflexen på bakhjulet trillade också bort direkt. Oooch det var punktering på ena innerslangen. Lol. Skulle inte ge jättemånga stjärnor åt Pinepeak av dessa skäl, men fin är den ju och exakt den favoritnyans av blått som Blenda önskat sig.

På tillbakavägen plockade vi upp C hos sin farmor, och så kom hon till oss och superhjältarna lekte vidare. B fick bli ompysslad hos frissan. ”Titta nu så fin du blev” och så en kram. ♥

Annandag påsk. Passover börjar ha passed over. Barnen lekte tillsammans. Vi åt de sista portionerna ägglass med motivationen att den kanske ändå skulle försvinna när påsken var över. På samma sätt som den bara dök upp, menar jag. Poff! Påskens mirakel.

Jag tog Dag ut på promenad. Ibland tänker jag på hur det skulle va att bo nånstans här på den här sidan järnvägen. I nån snygg gammal fabriksbyggnad. Hoppas de inte börjar riva hejvilt när den här stadsdelen sedan utvecklas. Stan håller ju på att bli nåt slags storstadskomplexfiasko, så pinsamt det satsas på vedervärdiga elektroniska reklamskyltar och ännu fler elsparkcyklar. Som att det skulle höja stadens status och attraktion men det är ju bara störigt? Särskilt reklamskyltarna, så pinsamma. Och elsparkcyklarna var ju i vägen redan förra sommaren då de var färre. Nä bygg istället spår för dressintrafik säger jag. Jo det är säkert krångligt men FATTA om man kunde trampa dressin från Vasklot till Hemstrand och Sandviken till Brändö. Herregud. #Dröömin, som man gillade att säga här för några år sen.

Och jag hittade en byggnad där jag önskar mig en ateljé, ett kontor eller dylikt. Jag vet inte vad jag skulle göra där. Men ni kan väl låta mig göra lite vad jag vill bara? Tack.

TJOHEJ. Jag klarade det! Inlägget klart. We did it, Joe.

Djävulen sitter i påskäggen

Det var ett rent och skärt…orsdagsnöje att få skjutsa en liten häxa till Blåkulla i morse. Vi mötte ett par andra häxor i tamburen och jag ångrar att jag inte kikade in i rummet där resten av dem satt och åt frukost, är alltid så nyfiken på maskerader. Kanske särskilt dagismaskerader. Verkar så mysigt! Det är lustigt nu för tiden att man blir liksom lika glad och upplyft av att Blenda får vara med om roliga saker som att man själv är det. Living vicariously through ens barn. Jag var på så gott humör att cykelfärden hem igen svepte förbi på en halv sekund. Lite som att åka kvast, antar jag.

I går sa Blenda att hon, eller kanske hennes häx-alter ego, har röntgensyn och därför ”ser om djävulen finns i påskäggen”. Tur! Jag vet inte var hon hört om djävulen, men det är ett lite spännande inträffande att hon börjat hojta om att hon ser djävular här och där just när vi i söndags hörde en del av radiogudstjänsten medan vi pysslade på i köket. Bakgrundssorlet var så bekant för mig från en lång tid sedan, en barndom där man sjöng psalmer och bad bordsbön i skolan och besökte kyrkan vid avslutningarna, men ändå så främmande i nuet. Vet ni den där känslan när man blir påmind om något man glömt bort? Den är stillsamt nickande och det är som att man roas, ja tänk ja, så var det ja, ja precis så. Så var det. Ja.

Jag försvinner nog jättelätt in i min egna lilla norm-bubbla tror jag. Jag glömmer liksom att det där existerar. Fortfarande, ville jag säga, men det lät spydigt. Men jag menar eftersom det inte är nåt jag inte är omgiven av längre. Det är samma sak med att folk äter kött — fortfarande. Det är fånigt hur ofta jag förvånas av det. Jag menar jag VET ju det på ett abstrakt plan men när det konkretiseras t.ex. i en bild på en köttig maträtt i en kompis instastory så förbluffar det mig ändå. Jag är väl typisk på det sättet. Per automatik utgår jag ifrån mig själv.

Det gäller väl förstås att lyfta blicken och så vidare. Gärna med röntgensyn så man ser alla djävlarna, var de än är.

Mulimulimåndan vecka 15

Hej hopp eller hur det hör till kutymen att inleda när man har svårt att hitta tonen. Det har varit händelserika dagar den senaste tiden, vilket i bloggosfären brukar betyda att man haft sAmArBeTeN och gått på eVeNtS, men jag menar inget sådant men att det varit mycket. Exempelvis att jag fick nån märklig sjukdom med feber och illamående, och skulle vara ensam med barnen. Det gick bra — jag blev aldrig sjukare än så och barnen var exemplariska. En tid kunde jag bäva inför att vara ensam med barnen t.ex. vid nattningen eftersom det var så svårt att räcka till, och det är skönt att våga tänka tanken att kanske den tiden ändå är förbi. Säger jag nu, men lika kaxig var jag inte natten till söndagen då jag gavs väldigt få timmar att sova efter att jag i timtal längtat efter sömnen. Räckte knappt till mig själv men det gör ju ingen skillnad när man inte har något val. Ville vråla. Det är den där desperationen, den där hopplösheten när det är som värst där i nattdunklet. Det är en sån ruskig komposition, varför har biologin gjort det så grymt? Otroligt stressande men man måste hålla sig lugn för att kunna lugna nån annan. Hörselskydden på (ja, så pass) och upp och vagga av och an med en ganska tung bebis i famnen. Ryggen värker. Försiktigt krypa ner i sängen igen. Nej — funkade inte. Upp igen. Ryggen bränner. Och sen försöka somna. Mitt i vargtimmen som spritt sig över hela natten, tack som fan. Mobilens sken för att skingra tankarna. Istället allt värre rapporter. Man vill gråta, allt är ofattbart, otänkbart. Podd i öronen i obekväma hörlurar i bultande hörselgångar, sova i nån timme, och sen är det dags igen för nästa grej. Vilket är det denna gång? Ligga och amma tills ryggen som inte kunnat härdas nog splittras som glas? Ja men ni fattar. Ni som vet vet. Allt sånt och nästa morgon ändå en ny människa. Barnen gav mig sovmorgon! Jag vaknade INNAN dem! Jag var inte längre illamående. Jag var feberfri. Praise be.

Nätterna är liksom fläckiga nu för tiden. Dag har en mammig fas, särskilt om nätterna. Jag vill inte klaga, för i det stora hela njuter jag av det. Att känna mig behövd. Knarkar det. Jag är mest av allt tacksam över att han behöver mig så nu för det är vad jag så behöver nu. Men stundom så… stundom så. Nätterna blir som de blir när han vaknar ofta och vill kanske helst ligga och sova ovanpå mig. Men sover jag på rygg får jag mardrömmar — det hände mig häromveckan och där stod folk på rad för att berätta för mig hur jobbig jag är, hur svårt det är att stå ut med mig, hur hemsk jag är på fler sätt än jag kunnat förstå. Det är väl si och så med självkänslan, vad kan jag säga. Mardrömmar ska alltid gå så hårt åt. Varför är människans undermedvetna så?

Jag kanske ångrar detta nattsudd till inlägg och vaknar imorgon (who am I kidding? om nån timme heter det) och tycker att jag skrivit alldeles för långa svamliga stycken, men det är risker man får ta mitt i natten och jag är så trött så trött så trött men jag är ännu mer trött på att inte ha ett JAG, jag kan inte förklara det men jag känner det bara så starkt just nu. Jag ville bara göra något som inte suddas ut under morgondagens skjortärm som så mycket annat. Jag säger absolut inte att jag inte har ett jag även när jag ger upp med inlägg efter inlägg och idéer om kreativa avstickare och ~*självförverkligande*~ mellan x antal avbrott och amningar och ditt och datt — och jo jag vet att det är temporärt men det ändrar ju inte nuet — men visst försvinner ens konturer lite in bland skuggorna. Var är jag, var är natten? Svårt att se. Vi är lika disiga båda två.

(P.S. Sandra, du vet vem du är — tack för hälsningen! ♥)

Kul_typ_17

Blenda drog en vits i morse, eller en gåta ska vi kanske kalla det. Hon har fastnat för sådana numera så Alfred och jag roar titt som tätt med hjälp av ”Vilket djur har bäst syn?”-skämt och dylika. Vi hittar också på egna. Alfred är föga förvånande svinbra på det, jag har haft mina… tveksamma… moments (en slarv är det soförsiktigaste djuret; en ”mullVAD??” det mest förvirrade), och Blenda visar absolut potential. Det har verkligen överraskat mig med barn, hur tidigt de visar sig ha egen humor. Blenda drog sin första ordvits för flera år sedan, hehe. (Sorry not sorry eller vad ska jag säga?) Och vi har redan massor med inside jokes inom familjen, otroligt mycket referenshumor också. Jag kan ropa ”Daaag!” med ett visst tonläge och så vet Blenda precis vilken situation jag hänvisar till. Det är otroligt kul och coolt! Inte för att prompt försöka sälja in konceptet barn till tveksamma unga/mindre unga vuxna (om det inte är därför ni är här? har ni googlat ”varför skaffa barn”?), men jo det HAR sina *leva i välgjord komedieserie*-moments. Bara så ni vet!! Men till saken, morgonens gåta:

Blenda: Vet du vad som liknar en katt?
Alfred: Nä?
Blenda: Kattliknaren!

Logiskt! Och ändå så oväntat. Men min favoritvits är ändå denna som hon hittade på i vintras:

Blenda: Vet du hur en säl ser ut på stranden?
Jag: Nä?
Blenda: Den ser helt vanlig ut bara.

Ett anti-joke! Applåd. 🦭

Ryakuddsfluff och solkattskonfetti

Den här veckan försvann i ett nafs. Vi kom hem från Helsingfors i måndags och först blev Blenda snuvig, sedan Dag. Det hör väl till. Efter att de gick omkring och typ slickade på räcken i lekvagnen på tåget kändes det sannerligen inte som en bautaöverraskning. Men vid det skedet av resan var jag bara så trött att det kändes tämligen värt det så länge de underhöll sig själva. Sov uruselt på hotellet, förstår inte varför.

Nån kväll i veckan scrollade jag långt bakåt i mitt bildarkiv och hittade så många fotografier jag aldrig gjort något av, många av dem redigerade och redo att sättas in i ett inlägg. Så dumt att jag kontinuerligt sätter tid på att välja ut och fixa till bilder som sedan aldrig kommer till användning. Nä, jag får skärpa till mig. Mm absolut groundbreaking insikt eller hur?

Så här är en bild på en kudde jag loppat och som jag bara… nä jag vet inte, kärat ner mig i? Nu har jag tvättat jag den, varsamt, med hållna tummar. Den är i skrivande stund på tork. När jag betraktat den har jag återkommande tänkt på nåt Ellen skrev en gång, tror det var om en loppad elefant i lergods eller dylikt (?), att det kändes som att den förde inredningen i en särskild ny riktning. Nu parafraserar jag hejvilt men nåt ditåt.* Lite så känner jag också, eller riktningen liksom känns *specificerad* nu. Det var ju detta som behövdes. En hemmagjord fluffig och ganska risig gammal ryakudde. Såklart!

Jag känner mig dessutom inspirerad att knyta en egen ryamatta, nu när loppisgudarna fortsätter att neka mig en sådan — men någon uppenbart knytit denna kudde och gjort det så fint. Klassiskt övermäktigt projekt som jag knappast skulle klara av att slutföra. Orka. Men gud vad kul det skulle vara om jag gjorde…!

* Jag letade fram inlägget för här tar vi källmaterial på allvar!!

Annat nytt i rätt riktning här hemma är att jag äntligen köpt en liten discokula att ha i fönstret. Har inte tagit världens bästa fotografiska bevis på effekten av den, men den sprider alltså ett glest solkattskonfetti omkring sig när vädret tillåter det. Ångrar att jag inte köpte fler till andra fönster! Det är så mysigt, klar stämningshöjare. Tycker både jag och katterna. (Ren gissning på de sistnämnda. Eventuellt hatar katterna verkligen de små fläckarna och vill döda dem allihopa.)

Och nu har det gått många timmar sedan jag skrev det här ovanför. Trodde jag skulle tillägga nåt mer men det gjorde jag aldrig, fast så fanns det aldrig tillfälle heller. Babyn vaknade från sin tupplur och sedan avdunstade all min energi i en stadig takt tills att båda barnen somnat. Inte har det egentligen varit något särskilt i dag men UFF vad vissa dagar bara tar mycket av en. Ska strax lägga mig. Har tillbringat sista delen av kvällen i soffan framför Kulturfrågan Kontrapunkt, på Alfreds förslag. Ibland känner man ju igen nåt klassiskt stycke eller konstverk och får känna sig hemskt bildad och mallig. Lol nej, inte i dag. Jag hade ursprungligen tänkt slötitta på okrävande reptilhjärnevänliga The Walking Dead (fast bra är den ju inte, det ska jag verkligen säga) eftersom jag tycker det är himla trevligt med lite representation på tv, att se fler med samma hjärnaktivitet som mig. Alltså zombierna. Men… öh. Alltså. Öööööö