Färgpaletten och klädvården och loppisåret

Loppisåret 2022 är inlett och mitt första egna fynd är en stickad tröja, dock ej den på bild. För så fiffig är ✨jag✨ att då jag går in i ett provrum så tar jag bild på det jag hade på mig då jag spatserade in där, inte det jag faktiskt provar. Kul! Nej men saken var den att jag gillade min färgpalett mycket. Ville spara. Disigt och dovt blått (menar inte munskyddet, *ser* dem knappt ens längre), svalt beiget/greiget och som vanligt svart. Ge mig detta och dammigt rosa (som tröjan jag sedan provade och köpte) och jag har allt jag vill ha.

Den tröja som dock är på bild loppade jag strax innan julen, en yllekofta från Benetton. Jag har kanske vant mig mer med ylle nu sedan jag började fasa ur konstfibrerna (alltid för kvavt eller för kallt) för plötsligt tycker jag det nästan är skönt mot huden när det är aningen pickigt, liksom lite rivigt och strävt? När jag fyllde år förra veckan fick jag bland annat en avnoppare som jag ej ännu använt på koftan men definitivt ska, eftersom jag använder det här plagget cirka varje dag och det kommer bli allt mer uppenbart. Det blir hastigt tröttsamt att alla pratar i såna här termer den här tiden varje år, men: BLIR detta klädvårdens år? Jag är i alla fall ett verktyg närmare.

Helt säkert blir det i alla fall köpstrejkens år, för varför inte. Så gott det går kan man ju och det ska ni veta att det går för det mesta hur jäkla bra som helst så länge man är en kvinna i en normkropp. Menar inte att brasklappa utan mer att… eeh… manipulera antar jag? Nä men det är väl bara nåt att konstatera. Ibland när jag går på loppis vill jag bara SPY när jag tänker på alla mängder och åter mängder av kläder som samlas där och annanstans och ingen vill ha dem och nya bara tillverkas och tillverkas och tillverkas och vi köper och köper och tröttnar. Sen så blir jag själv inspirerad när andra shoppar garderob på loppis och gör det inte för att skoj- eller slentrianshoppa utan liksom gör det medvetet och målinriktat. Jag tänker att man behöver ju inte följa nyköpstoppet ultramegastrikt (raketstrikt, som Blenda skulle säga) men att man, gång på gång, ger det ett försök. Andrahand i förstahand, lyder parollen. Sen kanske vice versa nångång om situationen absolut (raket)kräver det.

An dra ja nu ar i tju go hun dra tju go två

Tjugo-minuters-portioner. Eller tio. Eller nånting annat. Men reserverade andelar tid för att göra ditt och datt. Tjugo minuter blogg. Tjugo minuter torka, sopa, vad som verkar mest angeläget eller lockande. Tjugo minuter squats eller vad fasen det är man ska ta till för att få nån rumpa igen efter graviditeten. Tjugo minuter plocka, tvätta, hänga, vika, ställa. Tjugo minuter läs en jävla bok nångång då. Tjugo minuter klädvård eller annat fix. (Hur många knappar kan behöva sys? Tavlor hängas om? Pust.) Tjugo minuter crosstrainer. Tjugo minuter rensa en låda. Tjugo minuter skapa någonting, sätt igång, jobba kreativt, var produktiv, förverkliga idéen. Varsin reglerad bit i taget som upprepas vid behov. Kanske är det så tiden ska ransoneras.

Faktum är ju att vi fortfarande är på vecka 52. På tal om omstarter och tid. Vi lever i fjolåret än! Eller i ett glapp mellan. Konstigt att det är söndag i dag. Jag har förvisso väldigt usel koll på veckodagssystemet efter att ha varit hemma och mestadels obunden av något schema sedan april i fjol, så vad vet jag. Det kanske är den söndagigaste söndagen i kvinnominne. Förutom att jag värpt, kläckt och ruvat (??) en baby under den tid som gått sedan april så är den mestadels bara gröt. Det verkar bara lite… sörjigt? Strukturlöst. Antar att det inte är konstigt att jag nu känner en dragning till en något kontrollkompulsiv, men likväl fräsch, stilfull pomodoro.

På tal om dragning: pulka! Usch vad det är mysigt. Detta har absolut inget att göra med något men jag ville bara säga det. Att ta ett barn på pulkan till butiken, till exempel på nyårsafton för att handla bladdeg, champinjoner och salvia m.m. för en enkel och kvick men ändå lite ovardaglig nyårsmiddag. (Tjugo minuter förbereda, tjugo minuter grädda.) Jag fattar varför det måste göras men man önskar ju ändå att trottoarerna aldrig sandades. Eller att en pulkafil lämnades orörd på dem. För ganska länge sedan bloggade jag om att jag tyckte att en del av Hovrättsesplanaden kunde bli trafikfri sommartid. Några månader senare besannades min önskan. Så jag… puttar this out here… så att säga. To whom it may concern. Kan inte skada!

Happy new mew

Sista minuten, första januari. Sent i går natt letade jag reda på min lilla Olympus Mju-II som jag fått av pappa för nåt år sedan. Jag minns när de var nya, hur man dreglade över tanken på att ha en. Den såg så cool och futuristiskt chic ut, då på sena 90-talet. Nu har jag fattat att en sån här kamera också ÄR precis lika cool som den tedde sig för tjugofemish år sedan, fast kanske numera mer retrocharmig istället. (Och mycket mycket dyrare?? Tycks säljas för runt 200€.) Den är så liten att den ryms med i princip överallt. Enkel att använda, sägs det. Lär vara snabb och fiffig på att fokusera. Jag har bara sett snygga exempel på bilder den tagit. Goda förutsättningar!! (Kul också att den är ”multi af”.)

Blev alldeles pirrig vid tanken på att föreviga det här året. Slinka ner kameran i väskan eller fickan och alltid bara ha med den, laddad och redo. Pirret växte när jag märkte att min upplaga är en som kan göra datumstämpel på bilderna. Perfa! Bilddagbok!! Häppi nju mju! Nattgooglade fram en affär som hade både rätt sorts batterier och också öppet i dag, den röda nyårsdagen. Gick i eftermiddags med Blenda och Dag till Minimani mot en ljusrosa horisont som jag önskade att jag hade kunnat föreviga med kameran. Sent ute — gick tillbaka under den blå timmen och laddade kameran med både film och batterier (och jag fick ställa om årtalet från ’97 till ’22, men 01/01 stämde ju iaf redan) — men hur mycket jag och Blenda än beundrade den blåa skyn fick jag inte kameran att funka förrän efter att vi kommit hem. Snopet. Nå, det kommer fler skymningar och promenader med barnen.

Jag är (kanske tyvärr) lite vidskeplig vad det gäller nyårsdagen. Omstarter, förstås. Jag vet inte var jag hörde det och varför det fastnat, att nyårsdagen säger hur resten av året ska bli. Det stämmer såklart inte men varje år tänker jag på det, man vill ju börja med rätt känsla förstås. Och man kunde börja föra analog bilddagbok vilken dag som helst men likväl var jag övertygad om att det måste vara i dag. För att bli rätt och bra och som det ska va. För att det säger något om hur det blir sen. Jag tänkte på detta när jag var som pirrigast, att jag vill ha ett kreativt år. Ett aktivt, produktivt, inspirerat, fokuserat, beslutsamt, obekymrat, duktigt, driftigt, lättsamt, glättigt, ett ja-varför-inte-år. Ett gott. Nog skulle det vara gott.

Ritsch ratsch filibom bom bom

Årets julkort gjorde jag aldrig klara fast bilderna togs på lillajul. I fjol var första året vi/jag skickade några över huvud taget så till mitt försvar har vi ju inte riktigt vanan inne heller. Hela december varvade vi sjukdom med konvalescens och just inget annat. Nu är Blenda snuvig igen, Dag riktigt på gränsen, och jag är SÅ jäkla redo att säga ajöss till julen, pynten (som aldrig heller ställdes fram ordentligt) och hela året. Visst är det fint och mysigt med levande ljus, adventsstjärnor och absurda mängder snö som singlar ner i gigantiska snöflingeblaffor, men jag vill rensa bort allt krimskrams, bo lätt och luftigt (aldrig hänt dock) och hänga nya gardiner som sjunger vår. Ska man orka uthärda tills tjugondag Knut?

Nu har jag suttit här och stirrat i många minuter men jag har inget att tillägga. Bara nåt svammel om att jag kanske egentligen skulle önska att alla högtider skippades och man istället lät astrologi styra alltsammans, så att man firade jul och nyår på vintersolstånd, hade följande stora fest på vårdagjämning, och så vidare, jämnt fördelat över hela året, men det låter väl inte riktigt sansat att gå omkring och *önska* sig sånt för vad spelar det egentligen för roll förutom bara någon *känsla* som jag tyckte skulle vara himla (no pun intended!! hihih) trevlig, så kanske jag inte nämner det alls ändå. Ja ja. Klart slut. God fortsättning!

En vargkurir, världen vänd upp-och-ner och Walk This Way

Ingen vill få folks drömmar återberättade för sig, fast jag gör ju det. Faktum är att jag gillar det. (Det är istället målorienterat drömmande som gör mig obekväm och kanske ganska uttråkad.) Är det en person jag gillar som berättar vad de drömt så gillar jag att höra om det, är det en person jag är nyfiken på så är det en jäkla jackpot, fast det blir förstås roligare om drömmen också är rolig eller intressant. Jag minns ofta vad folk berättar att de drömt också, det gör liksom intryck på mig. Tänker emellanåt på en rad tokroliga och så detaljerade drömmar min ex för 15+ år sen hade. Bara så kul att varje dag få en knäpp rapport. Minns också drömmar som jag hört om i andra hand. Som att en kompis förälder drömt något när jag gick i lågstadiet — japp japp, jag minns vad.

Tänker på drömmar eftersom jag nyss såg ett avsnitt av The Sopranos som mestadels bestod av en drömsekvens. Ibland lyckas ju film/serieskapare så bra med det där, att fånga det där surrealistiska, som känns så verkligt ända tills nånting vänder och då man ska försöka få ett grepp om drömmen när man vaknat så är det bara inte möjligt. För många år sedan var jag med om en FANTASTISK dröm som jag sedan inte kunde släppa. Jag var som besatt, jag försökte återvända till den hela tiden. Den hade den där filmiska känslan. Som att något precis just började hända, och att jag stod inför att få hela världen vänd upp-och-ner.

Det började med att jag en kväll satt i min gamla Volvo, parkerad vid en småbåtshamn. Jag pratade med en kompis som satt i passagerarsätet, då vi stelnade till eftersom en skugga strök förbi där ute. En varg. Schh! Vi kurade ihop oss. Den kom närmare. Närmare. Sen står den intill bilen och bär kurirväska tvärs över kroppen. Den berättar åt mig vad som kommer hända, och den inte bara pratar utan pratar dessutom engelska. Den säger att jag ska vara redo. Jag ska få ett uppdrag, men den kan inte säga vad. Snart kommer dens småkusin till stan, men i mitt sovande tillstånd hittar jag inte rätt ord (”second cousin”), och drömmen saktar ner så länge min stackars tafatta hjärna letar det, och vargens röst släpar som en skiva ställd på fel varv när han säger ”småkusin” på svenska men uttalar det, mycket långsamt, som att det var ett engelskt ord, ”småu-couuu-zeen”. Inte ens rätt uttal på ”cousin” alltså. Det känns som att det tar trettio sekunder för vargen att uttala det ordet, så mycket släpar rösten. Hur som helst — jag ska hålla mig beredd på att småkusinen kommer till stan och jag får inte missa honom när han kommer, säger vargen. Småkusinen is a very big deal. Han ska ha värdefull information till mig och han heter Walk This Way.

Sedan hände grejer. Ett virrvarr. Jag träffade Walk This Way i en glashiss. Jag skulle ta en bild på honom med bad guys som inte visste att vi visste de var bad guys i bakgrunden, med en plastig engångskamera. Jag kunde se först på bilden vem de var, tills dess var deras identiteter dolda för mig. Jag skulle kasta en salamibit upp i luften och Walk This Way skulle hoppa upp efter den och just då skulle jag ta bilden, för att det inte skulle verka suspekt att jag riktade kameran så högt upp — för ah jo, vargens småoucousine visade sig vara en bulldog. Kameran tiltade, Walk This Way svalde den enda salamibiten jag hade, och bilden knäpptes först när han landat igen, efter att jag reflexmässigt följt honom och vinklat kameran mot golvet. Bakom hunden två par beige jeans från knäna neråt och mörka promenadskor. Bad guys. På väg ut ur hissen, vår enda chans att fånga dem på bild. Framför, Walk This Way, snopen och generad, upplyst av den starka blixen, reflekterad röd i pupillerna, en bit salami i munnen.

Ja ja, jag fattar att de flesta av er slutat läsa för två stycken sen, men. Den har bara stannat med mig. Har säkert skrivit om den förut i nån gammal blogg också. Jag fick aldrig mitt uppdrag men jag kände, visste, tvekade aldrig att det var något oerhört. Det var på många sätt bara en riktigt jävla underbar dröm. Det fanns ett gigantiskt mysterium som jag skulle lösa — och faktum är att jag länge efteråt liksom kunde vänta på att få uppdraget. Jag bar fortfarande på den känslan, när jag var vaken, den hade varit så stark. Jag skulle få reda på saker. Väldigt stora saker. De gömmer sig i en dossier nånstans där ute.
Här inne. *knackar på kraniet*
Hmm that’s weird.
Sounds såu touuumt.