PÄ gÄng: Pojagi-gardiner

Som en övning i att slĂ€ppa idĂ©n om att jag mĂ„ste presentera *fĂ€rdiga* resultat hĂ€r pĂ„ bloggen, sĂ„ tĂ€nkte jag berĂ€tta vad jag hĂ„llit pĂ„ med en stund men som inte alls Ă€r klart Ă€n: gardiner! Till köket! Vart annars? Köksgardiner Ă€r ju banne mig omöjliga men jag behöver dem för att blockera solljuset om morgnarna och för att jag ibland blir insynskĂ€nslig och vill dra för. Ok kanske ni alla redan visste vilka funktioner en gardin kan tĂ€nkas ha. Moving on…

Jag hade fastnat för idén om pojagi, en koreansk lappteknik dÀr bitarna sys ihop pÄ samma sÀtt som de dÀr dubbla sömmarna som finns i benen pÄ jeans, ni vet. DÄ döljs kanterna frÄn bÄda sidorna av tyget.

Jag spatserade till mitt bĂ€sta loppis och lĂ€nsade ”fyll en pĂ„se för 5€”-lĂ„dan pĂ„ tyger. Mjölk, ben, sand, grĂ€dde, porslin, vanilj — allt vitt och beiget kĂ€nde jag pĂ„ och höll upp mot ljuset för att se hur mycket som sipprade igenom. Hur avvikande frĂ„n varandra fick tygerna bli? I mönster, i fĂ€rg, i material, i textur? Jag gick pĂ„ kĂ€nsla.

Jag klippte till nÄgra bitar, nÄlade och sydde. Jag köpte ocksÄ sytrÄd pÄ loppis, en ljusbrun nyans fick duga. Jag har inte planerat det hela pÄ förhand utan klipper till nya tygbitar vartefter, och turas om att lÄta gardinerna vÀxa om vartannat. Syr bÄda samtidigt, alltsÄ.

Jag gör dem inte symmetriska. Breder ut och testar mig fram vartefter, försöker ofta klippa tvÄ ungefÀr motsvarade bitar av ett tygstycke men vÀnder dem Ät olika hÄll i gardinerna. VÄgrÀtt i ena, lodrÀtt i andra.

Jag beslöt att Ă€ven nyttja de gardiner som tidigare hĂ€ngt i fönstret, innan jag bytte till julgardiner… sĂ„ dĂ€rför hĂ€nger fortfarande röda gardiner *temporĂ€rt* i vĂ„rt kök tills att jag sytt klart dessa nya. Jag började pĂ„ med detta i januari och dĂ„ kĂ€ndes det Ă€n sĂ„ lĂ€nge helt ok med vintrigt rött. Sen har jag haft flera veckor lĂ„nga pauser mellan mina sysessioner och VIPS Ă€r det snart maj. Ja ja.

Och nu Ă€r vi hĂ€r — sneak peek!

Mamma-baby-grupp

KÀnner mig extremt mycket som en MaMmAbLoGgArE nu som laddar upp en bild med hjÀrtecensurerade ansikten, och helt Àrligt kÀnner jag alltsÄ att det Àr pÄ grÀnsen nu va, men lÄt gÄ för den hÀr gÄngen. I nÀsta inlÀgg ska barn inte nÀmnas alls, lovar!

Hursomhelst, B och jag Äkte i dag pÄ ÄtertrÀff med vÄr forna mamma-baby-grupp, den som vi fick via mödrarÄdgivningen nÀr vi alla vÀntade vÄra första barn samtidigt för sex Är sedan. Vi trÀffades som gravida och sedan som mammor. Sedan mattades det av, som sÄ mycket brukar göra i livet, och whatsappgruppen ligger mest i dvala, men man bÀr ju med sig de dÀr mammorna och de dÀr bebisarna pÄ nÄt sÀtt. Jag delade en stor omstÀllning i livet med dem, och barnen ser jag ju som B:s första kompisar, i princip. De har legat bredvid varandra och sprattlat pÄ rygg och pajat varandra pÄ kinderna och petat i ögonen Àven om de inte minns det. De blev alla som en slags speciell grupp som var med och tog emot Blenda. AlltsÄ, det var inte sÄ intensivt, men de var dÀr, i bakgrunden, i samma situation, samtidigt, och det stannar med en. Alla borde ha en sÄn grupp. (Hade aldrig nÄgon med Dag, saknade en ofta!)

I alla fall var det vÀldigt fint att se att vÄra sex bebisar, numera femÄringar, klickade sÄ bra. Och mammorna! Vilket gÀng! Jag tampades med en huvudvÀrk som inte gav med sig utan hade blivit migrÀn vid laget jag kom hem igen, men kÀnde mig ÀndÄ uppfriskad och liksom lÀttare i sjÀlen. Vad gör det att det snöar igen just nÀr man andats ut och trott att det blivit vÄr? Det Àr bara att bÀra ner vinterklÀderna frÄn vinden igen.

Daascho is a state of mind

NĂ€r jag skrev i gĂ„r tĂ€nkte jag pĂ„ hur mycket enklare det skulle vara om jag bara skrev oftare. DĂ„ kunde man kunna kĂ€nna att smĂ„ anteckningar fĂ„r vara smĂ„ anteckningar bara och att sĂ„ Ă€r det med den saken. I morgon skriver jag igen, tĂ€nkte jag, det blir kul, men hĂ€r Ă€r jag nu ute i sista minuten. Bedrövligt lĂ€nge har jag slappat pĂ„ soffan med mobilen i absolut lĂ€gsta hugg, slöscrollandet utan Ă€nde. Det mest produktiva, men I’m using that term loosely, jag Ă€gnat mig Ă„t Ă€r att luska i ordet ”daascho” som min syster pĂ„minde mig om. Ett jag kan men inte kan definiera. NĂ„gon slags… slöfockskvinna? Inte helt hundra pĂ„ vad det Ă€r men jag Ă€r en, sannerligen i kvĂ€ll har jag varit en, det rĂ„der det inga tvivel om.
Daascho is a state of mind.

Vi Ă„kte norrut i dag, till mina förĂ€ldrar och min syster som alltsĂ„ var dĂ€r. I bilen sĂ€ger– nĂ€men nej inte sĂ€ger utan liksom vrĂ€ker ur sig, plötsligt och ösigt och apropĂ„ absolut ingenting, Blenda att ”Dag Ă€r en oĂ€ndlig korv”. Skrockade gott Ă„t detta! Det Ă€r som man beskriver gud, sa Alfred. Universum, tĂ€nkte jag pĂ„. En korv utan Ă€nde. Vad Ă€r det man sĂ€ger? Inom varje mĂ€nniska ett universum?

Korv ad absurdum.

Och med det fÄr man vÀl konstatera att det Àr dags för denna korvamoder, certifierad sölkorv, att krypa till sÀngs. Daaschout. (Varför mÄste jag alltid göra sÄ hÀr.)

Klara skyar och klara personligheter

A Äker bort pÄ jobb och i samma veva blir barnen sjuka, men friska nog att rastas utomhus. Solen gassar, snön smÀlter, flyttfÄglarna ÄtervÀnder trumpetande och smÄfÄglarna visslar sina hjÀrtans sÄnger. Jag tar ut bollar med pÀls som jag samlat ihop nÀr katterna borstats. Bygg era bon, gör dem trygga för era Àgg, varma för era ungar. En av bollarna innehÄller ocksÄ smÄ tofsar av D:s hÄr, hans lockiga lilla babyhÄr, efter att jag klippt honom för första gÄngen. Ack, ack.

D blev sÄ glad nÀr han ritade ett gult streck och jag frÄgade om det var en banan. Sen ritade han banan pÄ banan pÄ banan. Och B ritade sin enhörning med pegasusvingar. (Faktiskt ett bestÀllningsjobb frÄn undertecknad.)

En dag ropar Blenda ”VĂ€rldens bĂ€sta mamma!” och kastar sig kring mig och Dag vĂ€nder tvĂ€rt om, ekar ”Ädens Ă€tta mamma!” och kramar mig han med. Ni fĂ„r ursĂ€kta skrytet, men jag vill förstĂ„s minnas sĂ„nt som detta. Jag har lite (fast ofta) angst över att jag antecknar sĂ„ vĂ€ldigt lite nu för tiden, men det Ă€r ocksĂ„ sĂ„ mycket som kĂ€nns privat. B blir sex Ă„r i höst, D fyller tvĂ„ om prick en mĂ„nad. Han pratar mycket nu, upprepar det mesta man sĂ€ger.

En morgon, innan de blev sjuka, kallar en av hans dagisvuxna honom för ”sĂ„ngfĂ„geln”. Han sjunger verkligen hela tiden. NĂ€r han sitter bakpĂ„ cykeln eller i vagnen Ă€r det ett nĂ€stan konstant flöde av nĂ€r krĂ„korna klappar takten (takt-EN!), hjulen pĂ„ bussen, smĂ„ grodorna, jag öppnar fönstret och tittar ut. Han hittar pĂ„ en egen sĂ„ng om en flodhĂ€st dĂ„ jag sĂ€ger att jag inte kan nĂ„gon. En dag överraskar han mig med att sjunga pĂ„ Ute blĂ„ser sommarvind vid köksbordet medan jag lagar mat. Jag har sjungit den Ă„t honom sen har var nyfödd, sĂ„ ofta nĂ€r han var bebis, den lugnade honom nĂ€r han grĂ€t i bilen, inte kunde somna i sĂ€ngen, men sen tröttnade han pĂ„ den och jag har inte fĂ„tt sjunga den knappt alls det senaste Ă„ret. Men en kvĂ€ll sjunger jag den igen och han lyssnar knĂ€pptyst. Jag antar att han mindes den ocksĂ„, trots allt, eftersom han nĂ„n dag senare gnolar pĂ„ den. Han fastnar för Vem kan segla förutan vind och VargĂ„ngen, men Blenda blir ledsen nĂ€r vi sjunger dem och sĂ€ger att de Ă€r för sorgliga. HĂ€r hade jag skrivit mer om sĂ„dant, men strax efter att jag publicerat kĂ€ndes det Ă€ndĂ„ inte helt rĂ€tt. Det Ă€r knepigt. Hon Ă€r sĂ„ uppenbart en egen person. Och dessutom coolare, och kulare, Ă€n jag Ă€r. En dag sĂ€ger hon ”Jag pratar persilika. Jag dillar”!! Och en kvĂ€ll dĂ„ jag funderar pĂ„ att slĂ„ till pĂ„ nĂ„t av de plagg som jag favoritmarkerat pĂ„ nĂ€tloppis, sĂ„ frĂ„gar jag B vad hon tycker om ett par rosa jeans. ”Ja de Ă€r ju inte precis fula om vi sĂ€ger sĂ„!”

Mitt i nuet, vad nu det sen Ă€r

Söndag, andra april, solen agerar strÄlkastare pÄ flaggorna som vajar i den typiska friska vinden vi sÄ ofta har i Vasa. Valdag, riksdagsval. Vi, A och jag, förhandsröstade tidigare i veckan sÄ allt kÀnns redan förflutet. Hade hunnit glömma att allt Ànnu ska bli vÀrre, mycket vÀrre.

Jag klÀmde in mycket under den sista veckan av mars, men jag vill inte jinxa nÄgot sÄ vid nÀrmare eftertanke var det inget. TrÄkigt hur vidskeplig och dessutom obekvÀm jag blivit i bloggandet. Jag drar mig för att skriva om saker innan de Àr avklarade. Men det mesta Àr ju som livet, det fortsÀtter, övergÄr till nÄgot annat, plötsligt kÀnns det gamla inte lÀngre aktuellt, varför ska jag skriva om det? NÀr jag Àr mitt uppe i nuet. Jag har fÄtt bilden av att jag inte hinner blicka bakÄt. Samtidigt Àr det ju dit blicken alltjÀmt far eftersom det motsatta Àr för kusligt och nuet knappt finns.

Jag minns en tid dÄ tankar var nÄgot jag kunde nappa tag i och nysta vidare i, kolla vart en leder, vad den ville föreslÄ. Det gick att följa den, om inte till en slutpunkt sÄ Ätminstone en bit pÄ vÀgen. Nu Àr det annorlunda. Ofta har jag förnimmelsen av att det svÀvar en hÀrva av tankar nÄgonstans ovanför huvudet. Ett rÄddigt moln i grÄ blyerts. Omöjligt att hitta en trÄd i det, omöjliga att separeras frÄn varandra. Det mesta Àr sÄ diffust sÄ det finns knappt. Det Àr bara skuggning.

I alla fall gick jag nyss pĂ„ loppis. Köpte en t-shirt i min nya favoritfĂ€rg — grĂ„tt. Varför ha svart nĂ€r man kan ha mörkgrĂ„tt? NĂ€ precis det. Den Ă€r i det snitt jag föredrar mina t-paitor, med en Ă€rm som slutar mitt pĂ„ överarmen. Det lĂ„ter kort men tvĂ€rtom, den Ă€r lĂ€ngre. Men grĂ„tt, ja, det Ă€r min nya basfĂ€rg och dĂ€rför blir jag sĂ„ fundamentalt (hah!) glad nĂ€r jag hittar ett basplagg i den fĂ€rgen. Ingen utmaning om man handlar nyproducerat förstĂ„s, men nu gör jag ju inte det. Jag drogs till en croppad grĂ„ kofta ocksĂ„ men nĂ€r jag provade den pĂ„mindes jag om varför jag beslöt att hĂ„lla mig borta frĂ„n konstfibrer. HĂ„ret blir statiskt och inget kĂ€nns bra.

En kvartett bilder frĂ„n dagen pĂ„ det dĂ„ —

15:48 i provrummet. Ibland fÄr man en skymt av sig sjÀlv och sÄ tycker man, nejmen det var ju inte sÄ illa, den dÀr dementorn sÄg ju rent av lite intressant ut, men sen försöker man föreviga det och sÄ funkar det inte alls. Man besvÀras mest bara av ens hÄllning nÀr man kollar pÄ bilden. NÄmen nÄmen. Har en annan dag loppat min niohundrade vÀska i lÀderlappsteknik, kanske Àr Àven det vÀrt ett förevigande.

Selma handarbetar. Vad ska det bli, vad ska det bli? Om kvÀllarna sitter hon uppe och virkar och tvingar sig igenom alla avsnitt av You eller senaste sÀsongen av Love is Blind (i vilket deltagaren Paul förresten lÄter exakt som Joe?). NÀr man Àr ganska dÄlig pÄ att handarbeta (no offence, Selma) vinner man pÄ att vÀlja underhÄllning som tÄls att missas. Och ibland, om Àn sÀllan, handarbetar hon ocksÄ 13:49 mitt pÄ blanka dan.

10:02 rastade jag barnen i brandbilsparken. PÄ hemvÀgen köpte vi ingredienser till korvsoppa, sÄ finlÀndskt. (Mer sant finlÀndskt Àn sÄ vÀgrar jag dock sÀnka mig en valdag.)

Nu Àr vi tillbaka till morgonen. Dag kikar pÄ dagen. Den skulle strax börja, klockan 07:41.