Åtta vykort från en babybubbla en måndag och tisdag

I måndags kom vi hem från bb tidigt på kvällen, och katterna gick omkring och nosade i periferin utan att våga sig riktigt nära. De är lite skygga för Dag nu när han är på utsidan. Annat var det då han var i magen, då brydde de sig inte ett skvatt i att de stod och trampade på honom. Eller att han sparkade tillbaka.

Förvisso nyfikna, men utan ingivelsen att ge sig hän den nyfikenheten. Lika så bra att de håller visst avstånd. (Fast i dag kom faktiskt Selma och strök sig mot hans lilla hand.)

Här är vi! Slog mig precis nu att jag som alltid varit yngst i min familj nu är äldst i min familj. Fast jag vet inte om det räknas när man axlat en föräldraroll i familjen, men hur som helst så. Food for thought… 🤔 (Nej, skoja. SÅ inget att fundera på.)

I tisdags började min huvudvärk. Gissar på bovarna uttorkning och sömnbrist i dramat. Dag hade några lynniga nätter och jag är dålig på att tupplura, till skillnad från katterna. De blev överlyckliga när Alfred tog ner spjälsängen från vinden förra veckan. Ännu gladare när madrassen var luftad och fodralet tvättat och alltsammans placerat i sängen. Det stör inte katterna, men nu är allt alldeles nerhårat, innan vi ens hann bädda den. (För övrigt med grönvita lakan som jag hittade på loppis efter min sista arbetsdag inför mammaledigheten. Eller, jag hittade ett dynvar, och Ellen hittade det matchande påslakanet åt mig. Credit where credit’s due.)

Två andra som tupplurat.

Blenda kom staplande med yra, bestämda steg från sin middagslur och jag trodde att det var till mig hon gick så målmedvetet men nej nej, det var beben hon ställt sitt sikte på. Det ser typ ut som att han ligger där och gallskriker på bilden men jag kan inte minnas det alls så endera är jag en otroligt ouppmärksam förälder eller så är Dag världens yngsta mimartist.

Dag somnade i soffan och Blenda lånade ut Pupu åt honom som sällskap. 🥲 Kontorspupu, som hon blev blixtförälskad i när hon fick syn på honom i en gratiskorg utanför loppis när hon bara var 0-åring. Det var på den tiden som loppis låg ett par hundra meter nerför backen från vårt. Ack, living the dream. Här kan man gott föreställa sig den där gamla utdaterade Lost-gifen på skägg-Jack som gråter om att ”we have to go back” för extra melodramatisk effekt för att matcha hur mycket jag saknar det. (Även om det, då det begav sig, faktiskt började kännas rejält pinsamt hur ofta jag gick dit.)

Och här har den lille typen — som Blenda är himla glad att efter lång väntan äntligen få paja på (”Jag börjar tröttna på att bara vänta och vänta” är en varnande kommentar hon fällt ett flertal gånger) — somnat i sängen istället. Eller som jag har kommit att kalla det: Dag har tagit natt.
🥁
tack

Veckodag och folkvett

Det är fredag och inte vilken fredag som helst utan den dag då Dag blir en vecka gammal! Och stackarn har blivit förkyld. Det är inte alldeles oväntat i.o.m. att både Blenda och Alfred också varit sjuka (och jag en gnutta krasslig — tog i ynklig nojighet ett covidsnabbtest kvällen innan förlossningen), men hade ändå lite trott och framför allt hoppats att vår minsting skulle klara sig undan. Tycker så synd om honom, plus att det blir mer otäckt då han ju är så liten. Ändå förhållandevis stor, tack och lov. För nu känns det sannerligen bra att han stannade så länge i magen, som att han har då hunnit få extra goda verktyg för att att hantera det här. Vet inte om det stämmer men det känns tryggt att tänka så. Barnmorskorna säger att det märks när bebisar är ”välbakta”. Något i blicken och sånt. Jag har ingen aning. Har bara erfarenhet av 41+6 och 41+5.

Annat betryggande är att vi fick hembesök från rådgivningen i går och hon berättade, när Dag skulle vägas, att de brukar ha som riktlinje att spädisarna gärna ska gå upp (minst) 150 gram per vecka. Jag och Alfred har varit lite fundersamma eftersom det är så mycket av mjölken som kommer upp igen, så jag var lättad att han redan i går skulle bli vägd så man kunde avgöra nästa steg från det. Hon skrattade när hon läste siffran vågen visade. Dag hade gått upp 200 gram — på TRE DAGAR. Lol. Även det betryggande! (Och inte så konstigt att en del av mjölken kommer upp igen. Han SLUKAR den.)

På tal om vikt, så funderar jag varför födelsevikt och -längd och sånt tenderar betraktas som allmän information. Minns inte hur jag gjorde eller kände med Blenda, men denna gång känns det avlägset att jag skulle delge sånt. Vet inte helt säkert varför, men tänker att detta avog mot att avslöja olika mått främst hänger ihop med att jag verkligen under denna graviditet blivit så urtrött på att min kropp iakttagits och bedömts. Jag vill inte ha reaktioner och omdömen på min fysik. (Eller mitt barns.) Det torde inte vara särskilt förvånande i.o.m. att vad jag gjorde var alltså att vänta barn, inte att ställa upp i nån gravidutställning med förhoppning om att vinna best in show.

Till exempel vill man som gravid inte tänka på att föda en påtagligt stor bebis. Inte heller en ovanligt liten, då oroar man sig för den istället. Lägg AV med att plantera de tankarna i en gravid människas huvud! Oberoende av avsikt så finns det få kommentarer (fast visst ändå ett antal) som jag tyckt att varit okej under denna graviditet och förra. Att skoja à la ”säker på att det bara är en där inne?”, spontanbekymra sig över att man ”säkert har det tungt”, beskriva magen som ”stor mage” (istället för gravidmage), och så vidare, hör icke till dem. Det finns egentligen inget som kan klassas som safe förutom möjligtvis ”fin mage”, som i alla fall inte är laddat åt något håll, men även det kan kännas tungt i och med — suck — fortsatt fokus på ens utseende. Måtte jag bara få godkänt i utställningen!!! (Tänker man alltså inte.)

Blev så illa till mods när jag läste kommentarer till Sandra Beijers gravidavslöjande. Folk ville gärna framföra — direkt åt henne — dels att hon sett annorlunda ut i ansikte och kropp och dels att de minsann har ”vetat” hur det legat till. Sån skit är så OTROLIGT oartigt. Och självcentrerat!! Någon annans graviditet handlar väl för fan inte om ens egna iakttagelseförmåga eller gissningslek. Bara SLUTA tränga er in i något ni inte har plats i! Sluta få andras liv att handla om er själva! Eller, liksom, det är väl mänskligt, men gör det I SMYG som en frisk människa herregud. Inte rakt åt den gravida!

Och då jag nu ändå håller på: Du kanske tycker det verkar som att någon vill dölja sin mage. Det kan vara på bilder där olika saker placeras framför den och bylsiga plagg kamouflerar, innan personen gått ut med att vara gravid. Det kan vara i verkliga livet och gravidmagen inte längre går att dölja, personen har kanske berättat om sin graviditet eller så inte, och du tittar på magen och den gravida personen kanske visar med sitt kroppsspråk att det är obekvämt och ovälkomnat, t.ex. genom att sätta händerna framför magen, dra ihop jackan, vända ryggen mer mot dig, helt enkelt skydda sin mage från din blick. Gemensamt för sådana gånger är att då ska man VERKLIGEN passa på att knipa käft. Hur kan folk inte förstå det rent intuitivt? Och ändå är det de här gränslösa människorna som tycks vilja skryta om sin avancerade intuition, t.ex. att de minsann ”vet” att nån väntar barn?? HAH! Vilket skämt.

Alltsammans som berör graviditet och den lilla människan som den förhoppningsvis utmynnar i är faktiskt rätt privat. Det är liksom intima delar av livet vi rör oss i. Det man delar med sig av bjuder man på. Som att man är gravid eller att ett barn har blivit fött. Alla andra får bara behärska sig. Sitta vackert, som vi säger i utställningsbranschen. Att som utomstående part försöka mjölka föräldrarna eller närstående på sådan information, eller att avslöja/kommentera den offentligt utan föräldrarnas uttryckliga tillåtelse, är ett övertramp. Det är bara föräldrarna själva som kan avgöra när (och vad!) de vill berätta. Jag vet inte hur folk gjorde förr i tiden men nu, med internet, hör det till vett och etikett.

Men hur hamnade jag här? Jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om Dag. Det skulle vara ett mysigt ett! Men jag har visst fortfarande en del känslor om det inte så mysiga. Antar att de rördes upp till ytan när jag såg hur jäkla sviniga folk var åt Beijer. Ja men så är det nog. Totalt triggad. De känslorna är kanske främst frustration, besvikelse och nån slags verbalt triggad klaustrofobisk känsla, som att folk tränger in en i hörn med sina störiga, påflugna ord. De har ju stört mig en tid, på grund av att INGEN av oss existerar i ett jäkla vakuum där det bara är en ynka kommentar som vi ska förhålla oss till utan tvärtom är det ju många bäckar små o.s.v. (och ibland stora jäkla floder), och jag kommer kanske ångra detta inlägg sen men jag passar på att ge utlopp för dessa känslor jag har nu, medan jag i alla fall kan säga så här: Jag är nyförlöst. Vad har varit andras ursäkt? 🙃🤷‍♀️

Dag

Så kom en Dag en kväll i maj. Det var i fredags, datumet var 21-05-21 och klockan 19:39. Ögonen blå, kalufsen askblond, likheten i allmänhet sin fars men munnen portinsk.

Den kvällen känns som så länge sedan, utan att något egentligen har hunnit hända sedan dess. Vi två kom hem från bb i måndags och jag har tillbringat i går och i dag i ett migräntöcken. Ändå har det varit mysigt. Och likväl har ju världen förändrats, trots att så litet skett, den navigeras ännu en aning mer annorlunda än förut. Livet har förvandlats med en pytteliten jättedetalj i grunden. Vi är fyra nu. En hel fyrapersoners-och-tvåkatters-familj. Vi har längtat. Den känns hel.

God natt Dag. Jag hör dig söka mig nu, som du ofta gör under nattens minsta små timmar, och jag är strax där. Alltid där.

Tre, två, ett… noll-ish?

Vilken främmande tanke det är att kroppen på nåt vis av sig själv ska fatta när det är dags för bebisen att komma ut. Min kropp, eller bebisar den producerar, verkar inte ha den detaljen med i sin programmering. Med Blenda var jag bokad för igångsättning men vi hann aldrig så långt utan det var en hinnsvepning rätt och slätt från helvetet som gjorde tricket. Med denna bebis lutar det också väldigt brant mot igångsättning och, tja, det blir vad det blir. Nån slags knuff i rätt riktning tycks i alla fall behövas. Jag har förvärkar varje dag nu och tycker liksom att jag KÄNNER hur saker händer i livmodersdepartementet, så jag hoppas att det inte ska vara så svårt att trigga igång bebsläppet.

Mitt beräknade datum var mors dag, alltså för knappa två veckor sedan. Det börjar med andra ord bli dags. Det inses. Det märks. Det kääänns — livet är stelt, svullet, smärtsamt och sannerligen inte särskilt stabilt. Det syns, herregud så det SYNS.

Tog de här bilderna för ett par dagar sedan för att jag ville matcha med de jag tog med Blenda i magen, men jag tog inte i beräknande att jag åldrats tio år på fyra och att jag är ENORM den här gången?? Alltså, det gör en ju aningen modfälld. (Och orolig: vad gömmer sig där inne?! Bautabeb Bjässlin?) Utöver det har jag fått massa bristningar den här gången, fick knappt några alls sist och varför ska jag ljuga och låtsas att det inte bekymrar mig hur det kommer se ut efteråt. Det är ju alltid det där, att man som mamma ska vara så stolt över sin mammakropp. Rätt snävt känns det nu. Kanske känns annorlunda sedan. Kände mig nere, hur som helst. Men i kväll har jag klippt mina slitna hårtoppar för första gången på månader, färgat ögonbrynen och klappat in en burdus mängd anti-aging serum i fejset så nu känns det bättre.

Och nu sitter jag här och dricker en radler, min nyaste favoritdryck. Särskilt svag för Sinebrychoffs Crisp Radler med hallonsmak. Njuter, preppar, carpar. Burken tömdes precis på sista slurken och jag borde sova för länge sedan. Godnatt!

P.S. Har förresten velat skriva något om att man inte ”får” önska sig en bebis av ett visst kön eftersom det inte ska spela någon roll. Och jag håller väl med, så borde det vara. Men hoppas gör jag ändå och det gjorde jag sist också. Ibland verkligt HÅRT dessutom. Det är inget jag kan försvara eller förklara bättre än att det är bara purt instinktivt och rör sig liksom inom magkänsleområdet rätt/fel. Hade väl sist och slutligen inte så mycket mer att säga om det. Ville bara bekänna det! Men gender reveal parties? HUR pinsamt? Alltså även om man inte startar nån horribel skogsbrand på kuppen så är temat på en sån fest likväl i slutändan ett fosters könsdelar?? Strålande. Nej tack! Vi behöver inte importera allt amerikanskt hörni.

Mellanblogg

Hade tänkt klämma in lite långblogg, eller vad ska man kalla det, slow-blogg, medan Blenda tupplurade, men nu blir det visst snabblogg istället eftersom jag råkade slösa bort den mesta egentiden med att surfa på skor istället. Samtliga i familjen behöver nya. Vi har inte ännu blivit en fyrapersonersfamilj men nu är det inte länge kvar. Blenda har sovit i sitt egna rum två nätter nu och det har gått hur bra som helst, hon sover nätterna igenom och jag med, typ. Är förstås extra lättväckt så som preggon tenderar bli, och i kombination med min misofoni har det inte varit någon höjdare att ha en till person i sovrummet. Ja, jag är en sån där horribel människa som stör sig på folks andetag. Men gud vad de kan låta. Nu är det lite tystare i rummet och då jag vaknar har jag bättre chans att kunna somna om.

I förmiddags åkte vi till mödrarådgivningen på check-up, lyssnade på hjärtljud och sånt. Blenda var med den här gången så det var extra kul! Alfred tog bilder på oss men jag såg ut som en skulptur av Patricia Paccini på dem sååå jag väljer att inte visa dem i alla fall. I övrigt allt okej. Hade gått ganska mycket upp i vikt sen sist men jag förmodar och hoppas att det mest är vätska som jag samlat på mig och inte så mycket bautabejbi. Fingrarna blir allt mer korviga och fotlederna bär spår efter strumpor som spänt in timmar efter att jag tagit av dem. Men det känns okej, det är så kort tid kvar ändå.

Hmm vad annat. Gården pysslas om här, staden ska plantera midsommarrrosor och bygga ett staket på tomtgränsen, sandlådan har fått ny sand i sig och grannarna har ställt i ordning en odlingslåda åt mig, så snällt. Efter rådgivningen i dag köpte vi frön som vi ska så i den. Det här är egentligen ny mark för mig och jag har typ ingen aning om vad man kan plantera i en sådan? Köpte hur som helst sockerärtor, rädisor och gräslök. I våras köpte jag jordgubbs- och smultronfrön också men har fortfarande inte försått dem, men kanske vi gör det i eftermiddag. Har också köpt ett litet insekthotell som jag ska hitta en bra plats för.

Nä, nu får jag ändå avrunda. Blenda har vaknat, dags att gå och umgås som en trio medan vi fortfarande kan! Adjö!