Månadsskiftet m.m.

Efter att barnen är nattade och jag skulle ha all tid i världen att göra något, så känns allt ändå lite för plågsamt. Som att blotta tanken på det mesta får det att värka i kroppen. Jag orkar till exempel inte då längre tänka ut mina Ärenden och Åsikter, sånt jag tänkt på under dagens lopp att kanske kunde va nåt att skriva om för att låta lite intressant nångång. Men. I ärlighetens namn minns jag knappt längre vad de var. Nåt om karriär? Nåt om köpstopp? Nåt om adhd-utredning? Nej, just det, det var kanske bara sånt alla pratar om ändå. Känner inte att jag har något nytt att erbjuda direkt.

Vi har gårdskarlstur och i måndags morgon halkade vi omkring på gården innan jag kom ihåg att det är vårt jobb att sköta den. Alfred sandade den medan jag skyndade med barnen till dagis, senare sandade jag ännu mer för det var verkligen megahalt den dagen. Allt hade smält och sedan frusit. Allt i hela världen var isigt och grått, förutom gräsmattorna som blivit illgröna så som gräs blir när det begravts under ett blött täcke i ett par månader. Bara nån timme senare kom snön, vid ett skede var det snöflingor stora som vantar som damp ner, och vi fick övergå till att skotta istället för att sanda. När Alfred och Blenda åkte på gympakurs på kvällen tog jag ut Dag och efter lite gung och sånt skottade vi snö tills att de andra kom hem igen. Kände mig oerhört duktig, som ni kanske förstår utifrån att jag öht nämner det här.

Jag går på kaffe med min nya kompis och fyra timmar försvinner men det känns som hälften. Vi pratar om att ha ångest över att oversharea, redan då, att vi hade det efter att vi sist hade setts, och att vi redan vet att vi kommer ha det igen. Det är väl sånt man får stå ut med när man lär känna någon och man vill göra det genuint, och det känns fint att vara överens. Man sätter ju ut något i världen då man berättar något om sig själv. Här, ta det. Gör vad du vill med det. Man litar på personen, men ibland är det otäckt att det oavsett blir så bortom ens kontroll. Jag undrar om det inte också är nåt sånt det handlar om när det tar emot att blogga här. Jag kan inte styra er. Ni tar det som ni gör, om alls.

Med det sagt har jag ändå detta år bestämt att jag ska Ta Tag I Det Sociala mer än jag gjort på väldans länge. Det har varit graviditet och späd/småbarn hit, corontän och isolation dit, och jag har blivit ensam, rent av ödslig, och det har känts så krävande att ta sig ut ur det. Hur gör man ens? Man kan t.ex. starta klubb, det har jag gjort. En kvinnoseparatistisk klubb för kvinnor behöver kvinnor och genom klubben erbjuds vi regelbundet umgänge bara för umgänges skull. Vi hade vår första träff i lördags, åt lunch och pratade, och… jag är hänförd? Vi är igång? Overkligt! Så roligt! Jag rekommenderar alla att också starta valfri klubb. Bowlingklubb varannan torsdag. Ost och vinklubb var tredje helg. AW-klubb varje första tisdag varje månad. Oändliga möjligheter! Ta det från en som vet: man KAN också ha en pur och simpel umgängesklubb om man t.ex. är helt sämst på att faktiskt läsa de där böckerna i bokklubben.

Vad annat är nytt? Detaljerna ska jag bespara er, men vi tycks ha vinterkräksjuka i huset. Det är bara en av oss som än så länge visat symptom, men det känns ju verkligen bara som en tidsfråga innan vi andra smittats. Vi har varit med om det en gång förr, det var ett par månader innan coronan blev en grej. Sen följde ett par år med andningsskydd och väldigt god handhygien hos majoriteten, samt inte jättemycket umgänge heller, men jag antar att nu är vi här igen då. Kräkcity. Ah ja, every cloud has its silver lining, säger jag i bakspegeln. Sprejar den med klorin.

I kväll avslutade vi dagen genom att dansa omkring i köket. Dag är helt min partner in spex i såna lägen, han fattar direkt och ger mig ett finurligt flin innan han börjar apa efter mig, nynnar samma melodi som jag, och så går vi omkring där och larvar oss med vår lilla dans-och-sång-stund och Blenda springer skrattande från sitt rum för att joina oss och Alfred dras med han också. Inte helt sjuka kan vi va ändå, men kanske inte heller fullt friska om man såg oss utifrån. Det var verkligen en urlarvig dans.

Aubergine, hallon, persika, marshmallow, vanilj

Ljuvlig morgon, himlen förhöjde världen. Den började som aubergine, töjde sig tunn vid horisonten och släppte igenom plommon, hallon, hjortron, persika. Bilderna jag tog då blev suddiga, jag hann inte stanna och granska. En knapp timme senare var jag kring hemknutarna igen, barnen avlämnade, kaffemjölken inhandlad, och himlen var pastellmjuk som marshmallows. Odramatisk och mild. Fint det med.

Jag kokade kaffe i mokapannan, rostade bröd som breddes med smör, rökt ost, avokado, örtsalt, svartpeppar och citronsaft. På butiken jag ibland går till på väg från dagis har de de senaste veckorna rensat ur en massa produkter på 50 %. Jag har köpt tvättmedel och galltvål, t.ex. I dag tog jag den sista tuben med silvertonad hårmask, jag har inte använt någon färg- eller toningsprodukt i mitt hår på nio år och tycker det är himla skönt, men lite svalare hårtoppar är jag beredd att ge ett försök för ett fåtal slantar.

Dag ska vara halv dag på dagis i dag och jag har nu slöat tillräckligt. Bäst att sätta igång och få något gjort innan han ska hämtas. I går brakade ena hållaren till en gardinstång i vardagsrummet, helt itu i tre delar, men jag har vid något skede varit förutseende och köpt ett antal likadana när jag sett dem på loppis. Eftersom den som gick sönder i går inte var den första. Så nu ska jag skruva loss bitarna av den gamla och skruva upp en annan istället.

Där ute sjunger småfåglarna sin vårsång. Det verkar obehagligt tidigt, men tillika ett trevligt läte. En kråka går och pickar. (Fåglar har förresten två läten enligt Dag: ugglor hoo-oo-hoo, alla andra KRA-KRA-KRAH.) Himlen är blekblå med lite vaniljgult vid horisonten. Jag ser en strimma strålande guld som splittar marken. Jag kommer behöva gardiner i dag.

Strukturerat ostrikt

I min nya gulliga femårsdagbok trängs varje inlägg på max fem rader, tillsammans med fyra andra från samma datum andra år. Första januari har sin sida, osv. Jag älskar sånt. Missar jag någon dag så bara fyller jag i nån anteckning i efterhand, alltid hittar man ju nånting. Att man köpt nåt fint på loppis, att Blenda sagt något roligt eller Dag gjort något gulligt, vad vi åt till middag, ett generellt humör. Det är inte så himla strikt. Strukturerat, men fritt.

Blenda hävdar att dagboken är för färggrann och gullig för min smak och att jag säkert bara köpte den för att vissa sidor (januari, juli) var gråa. Jag säger inte att hon har rätt men alldeles fel har hon inte heller. Hade sidorna inletts med mint eller aprikos hade jag antagligen varit mindre köpsugen. Men att stå emot det där lite daskiga, dimman om sommarnatten, dugget under höstkvällen, diset på vintermorgonen, dammet i vårdagen, det gör jag bara icke.

Vad nu sen det eller något av detta har med något att göra. Kanske det bara inte är så himla viktigt att det har det.

Chans på nytt

Töväder och snöyra i morse. Alfred har åkt till Helsingors medan vi andra sov och barnen var superduktiga i morse, för det mesta är de ju det men klart att vissa mornar blir gnälliga, griniga, vresiga, stressiga, pissiga. Tyvärr är det väl sådana man lite hakar upp sig på fast man bara borde släppa dem. Jag har haft sådana morgnar när jag varit själv på föräldrafronten och det känns inte grejt alls. Men inte denna! Den var toppen, den gick galant. Barnen hann bygga lite med Duplo och det blev varken tjat (från mig) eller skrän (från dem… eller för den delen mig) när det var dags att avsluta och klä på sig ytterkläderna.

Dock var det svintungt att knuffa vagn + ståbräda till dagis. Liksom OFATTBART tungt, jag pustade andfått åt Blenda att jag dessvärre inte kan prata, det är för tungt. Vägen till dagis består till stor del av en lätt sluttande uppförsbacke och en del av trottoarerna hade inte ännu blivit skottade. Det bara rev i bröstet de metrarna. Ett par gånger bad jag Blenda kliva av och gå själv en bit. Hur kan jag ha blivit så svag? Hur kan detta ha blivit så tungt? På hemvägen såg jag att hjulen packades fulla med kramsnö tills att de inte snurrade längre. Aha ja. Inte undra på att det hade gått trögt.

Trevligt att inte ännu behöva hänge sig ett liv på svimningsdivanen med luktsaltet nära till hands. Eller förrsten vet jag inte det inte.

På tal om Duplo så är det kanske världens bästa grej just nu. Blenda har haft en liten del klossar från då hon var yngre. Vi önskade oss fler i julklapp när Dag visade intresse för dem, och han fick en sats de båda tyckte om. Alla samlades i samma låda som varit populär sen julen, men sen jag hittade en påse med blandade klossar på loppis häromveckan har byggandet ökat ✨exponentiellt✨. Det byggs VARJE dag och nu verkar båda barnen vara helt inne i det. De bygger fritt och med glädje, det är kreativt och experimentellt och enda regeln är att man inte får söndra andras. Och kanske inte roffa åt sig alla klossar, men det har vi inte behövt säga till om på länge. Ibland kan Blenda be Dag att byta kloss med henne för hon vill ha en viss färg och det brukar han för det mesta gå med på. Nu ska jag säga något ingen flerbarnsförälder nånsin förr sagt: Så kul och fint och skönt när de leker tillsammans?? Wow who knew!

De senaste dagarna har vi byggt höga besynnerliga formationer tillsammans, och inget blir någonsin fel, ingen bestämmer hur nån annan ska bygga. Det känns som en jättebra övning i bl.a. gemenskap och liksom bjussighet? Att tillåta allt, att säga ja. När någon stapel har rasat ihop finns det noll besvikelse eller frustration, vi har skrattat och byggt upp igen fast annorlunda. Det är kanske det bästa att ta med sig. Om något faller är det en chans att uppföra något alldeles nytt som kan bli helt fantastiskt. (Vi kan hoppas att även jag ska kunna lära mig något av detta.)

Vykort från vardagsrummet

Den första riktiga vardagen förra veckan, då barnen for tillbaka till dagis, passade jag och Alfred på att städa, främst i vardagsrummet. Solen sken och ljuset var fotovänligt. Det är sällan hänt här uppe den här tiden på året ska jag säga. Jag kunde inte annat än gå omkring och knäppa bilder ~i processen~.

Den tillför något, den nya mattan, även om den i bilderna på detta inlägg ligger för långt in under soffan. Till exempel inspiration att hålla det lite snyggt igen. Då blir det dags att skaka ur buskdracaenan på torra löv, till exempel. Folk frågar ofta på insta vad det är för en växt. Dracaena surculosa, heter den. Den hos oss är snart femton år gammal men växte snabbt. På fem, sex år var den säkert två meter och nu är den över tre.

Gardiner byttes. Helhetsintrycket närapå identiskt, men de nya (fast loppade) är strukturvävda och tjockare än de andra, och jag tänkte att de skulle få vara våra vintergardiner med förhoppning om att de inte ska släppa genom så mycket drag från fönstren. Fönstren är väldigt dragiga. (Nya dyra tätningslister? Jadå, check på det. De väntar ännu i skrubben där de förstås gör stor nytta.)

På marketplace hittade jag en Ikea Skaftet-golvlampa, det var innan jul nångång. Jag bytte skärmen till en rispapperlampa, men själva konstruktionen sinsemellan passar inte så den hänger lite snett. I alla fall har folk skrattat när de sett den, och jag tänkte när jag märkte det att ja, så vill jag nog ha det, mer sånt. Så jag vill gärna få in något ännu lite mer otippat också. Vet vad det är då jag ser det, antar jag. Soffbord känns dock onödigt i.o.m. att barnen leker så mycket här och ett sånt skulle främst vara i vägen. Eller jag håller ju förstås alltid upp ögonen men det känns inte brådskande.

Bjällrorna fick nya röda band, istället för en tanig liten garnstump de tidigare hängt i. Jag loppade bjällrorna i december, tyckte de var fula men såg potential. Det är först nu som jag sett att solen prickat dem så att solkatterna jag hoppades på har dykt upp. Discobjällror! Lite kitsch piggar upp.

Leksaksköket har också fått flytta in, men det var förstås genast vi kom tillbaka från vårt julfirande. Morgonen efter städdagen ligger en påse med gardiner fortfarande i soffan. Golvet skulle igen fyllas av leksaker och papperslappar (Blenda producerar väldigt många små brev nu för tiden) och små strumpor och skor som någon (Dag) gärna velat prova. Vad är det man säger? The more things change, the more they stay the same. (Inte minst gällande gardinerna.)