Måndagen den 15:e augusti

I dag återvände Blenda till dagis efter sommarlovet och vi följde henne dit alla tre, jag, Dag och Alfred. Sista dagisåret, nästa år är det förskola. Jag följde med henne in och hon provade två gamla par innetossor som såklart inte längre passade. Vilket jag också förmodade i morse då jag plötsligt mindes det jag vetat sedan innan sommarlovets början: Vi skulle ju skaffa nya innetossor. (Alfred har i kväll cyklat till Prisma och köpt ett par.) Nåja — Blenda fick gå i strumpfötterna och det gick väl bra det med. Vi satte in sakerna på hyllorna, tvättade händerna, kramades hårt och vinkade hejdå i fönstret.

Sen sa också Alfred ajöss och gick och jobbade, medan jag och Dag gick hemåt i sakta mak. Tittade på stadsharar och spännande gårdar på vägen. Mest satt han i vagnen och strök Niinis öra mot sin kind, sömnigt.

Men så gick vi förbi lekparken på Urmakaregatan och då spottade han genast ut sin napp och ropade ”Däääh!”. Lekdags. Gunga, rutscha, gräva. I sandlådan sloddes en geting med en stor fluga och en stund in i slagsmålet hade getingen bitit huvudet av flugan, det rullade åt sidan. Så brutalt! Getingen fortsatte angripa flugkroppen, som att den hade kunnat göra nåt, jag såg nåt flugben stritta iväg också. Sen flög getingen iväg med resten av det, bytet.

Getingar måste förstås äta de med liksom alla andra levande varelser. Även vi. Dag och jag köpte bland annat varsin croissant och ett huvud rödkål, den senare mest för att barnet fattade tycke för det och ville gärna ha det med sig i vagnen. Tydligen mycket trivsamt att smeka med fingertopparna. (Vi får verkligen hoppas att detta inte är något som grodde fram ur groteskheterna vi bevittnade i sandlådan.)

Vilken himla Dag-parad det här blev nu men här är vi alltså flera timmar senare, efter tupplur och lunch och allt, och nu är det Alfred som styr vagnen. Dag har fått tag på sitt äpple som han dagen innan fick tag på i affären. Killarna skulle ut och tossa på stan eller nåt och jag, *pekar käckt på mig själv med tummarna,* jag skulle ut och tossa på loppis jag. Det bästa sättet att inleda en ny vecka, eller hur? (Retorisk fråga. Klart det är.)

Strax innan jag gick hemifrån skrev jag ”höga svarta jeans” på min loppislista och jag antar att jag manifesterade den saken där och då eller nåt! För här var de då, ett par gamla inhemska Bee Gee-jeans (Bee Geens?) med nån beige detalj här och där, som i midja och på fickorna. Inte visste jag det var så här mina nya gamla höga svarta jeans skulle se ut, men det var väl trevligt!

Eftersom gatorna kring SPR just nu upptogs av en hel del byggprojekt och allt vad de för med sig, så gick jag hem genom stationsparken. Alltid en fröjd! Typ ingen är ju nånsin där och det är så skönt. Håll det så! Gå INTE dit! Absolut borde jag ta den vägen oftare, som jag brukade göra förr. Gäller att passa på när man inte har en vagn med sig, i alla fall.

Köpte också en knopplist endera åt mig eller åt Blenda. Jag hoppades att hon skulle tycka den var för tråkig men inte alls, hon ville gärna ha den. Hon vill nämligen ha nånstans att hänga sin Frostklänning som jag loppade åt henne häromveckan då jag och Karin gjorde vår loppisrunda. Hon har haft på sig den nästan varje dag sen dess, och när den inte används ska den förstås helst hänga on display. (Förr när hon lekte Frost var hon förresten alltid Olof, hihi. Nu har Dag fått ta över den rollen.) Så okej då. Jag får leta vidare för mina smycken.

Råkade på en blåklocka och tänkte på min egna blåklocka som just då var på en dagisavdelning som heter Blåklockan. (Det är alltså Blenda jag pratar om, ifall oklart.)

Kom hem, gjorde mat, serverade den! Fotade den. När vi var hos min syster Cajsa gjorde Jonas (hennes sambo) en sån god pad thai som jag redan försökt efterapa två gånger sen dess, detta var då gång nummer två. Eftersom man helst inte ska ge groddar åt små barn har jag bytt ut dem mot färska ärtskidor (vi plockade en påse i Katternö i går) som jag snabbt strimlat. Tycker det funkar jättebra att byta så, det är samma crunch och fräschör, samma smakmässiga grönska liksom. Och eftersom Dag prompt skulle ha rödkål på butiken så har jag satt med lite sådan också. Färglatt, så trevligt! Och faktiskt jättegott. Såsen är perfekt?? Stark rekommendation!

Efter maten tvingade Blenda oss allihopa ut. Bara att pallra sig iväg då.

Vi gick ner till Lagmansparken och körde traktor. Blenda, som på morgonen uttryckte viss tveksamhet till att inte längre ha sommarlov, hade haft en bra första dagisdag och knappt ens velat fara hem när Alfred hämtade henne på eftermiddagen. Hon hade dock råkat äta en bit kött eller fisk i misstag, men hon verkade inte ta så hårt på det även om hon på sistone varit väldigt strikt med att hon aldrig tänker äta djur. Själv råkade jag äta skinka för nåt år sen och det var oerhört läbbigt. Samtidigt en slags lättnad att få bekräftat att jag behöver då sannerligen inte sakna DEN saken i alla fall. Knappast så mycket annat heller.

Och detta får vara sista fotot för dagen. Dag hade fått tag på Blendas käpp och var himla nöjd med det. Snart ska han också börja dagis och det känns ganska absurt. Han är ju så liten? Bara en baby? Men Blenda var i samma ålder då hon började och hon tyckte jag konstigt nog att kändes så stor då, så vuxen liksom. Antar att jag alltid jämförde henne med katterna eller nåt och nu jämför jag Dag med henne som hon är nu. Klassiskt andrabarnssyndrom kanske? Men i dag sa Dag för första gången ”tack tack” när han ätit klart, och när han hittade sin napp på tamburgolvet plockade han upp den och gick med den till badrummet där han sträckte den mot handfatet för att visa mig att den måste sköljas innan han kunde stoppa in den i munnen, så vad ska det inte gå bra det här ändå. (Fast lite liten är han ju nog.)

Gamla skatter

I dag kom min goda vän Karin till Vasa, först hälsade hon på hos oss och vi fikade alla fem och sen tog hon med mig på loppis på tumis. Har ni hört en sån lyx? Hör här då: Sen styrde vi kosan hem igen för att ladda upp med kaffe och smöggis, och sen tillbaka ut på nästa loppistur, återigen på tumis. Har. Haft. En. SÅ BRA DAG?? Otroligt lyckat recept. Koncept. Vi lyckades dricka kaffe på tu man hand förra veckan också men innan det minns jag inte när det skulle ha hänt att vi umgåtts bara vi två. Var det kanske innan vi fick barn? Antagligen ja. Det var uppskattat. Inget emot mina eller Karins barn men jag tror ni fattar. Så mycket mindre disträ. Så mycket färre ”äh, det glömde jag säga” fem timmar efter att jag tänkt att jag skulle säga något.

Efter att Karin och jag skiljts åt frågade Blenda av mig: Varför skrattar ni så mycket? (På bilden ovan står jag btw och flinar i bladet.) Enkelt svar förstås — för att vi har så roligt! Karin och jag blev vänner när vi började samma klass på sjuan, berättade jag för barnet som nickade artigt men kanske inte helt begrep vilken evighet som sträcker sig mellan då och nu. Jag försökte räkna hur många år det blev men lyckades inte. Blev väl för skrämd då det började kännas overkligt. Det är jättelänge, förklarade jag, så då känner man varandra ganska bra.

Och har hunnit vara med om ganska mycket kul. Samtalet är tätt av bevis på det. Callbacks och flashbacks. Det tänkte jag på i kväll. Hur lätt man kan hoppa fem, tio, tjugofem år eller så.

Hon sa om min hårstylingprodukt, ”Det doftar Stockholm”, och jag vet inte om det var det hon menade men plötsligt var jag där med henne, år 1999, den känslan sköljde liksom över mig en kort sekund; stämningen, miljöerna, händelserna, hundra fragment av alltsammans. ”Vår” tunnelbanestation, rosenbuskarna som kantade gatorna, den unge vuxne snygge mannen vi mötte tillräckligt ofta på trottoaren för att han en gång skulle lyfta på hatten åt oss, så svenskt (så ofinskt) det kändes, hur vi klättrade omkring utanför Globen, tog kompisfoto i fotoautomat, knarkade Extreme på Grönan, Depeche Modes It’s No Good på nån annan attraktion där man bara gled runt runt runt, träffade nätkompisar på knarktrappan, tog bilder med kompaktkamera på filmrulle förstås, hängde på internetcafé för att hänga på Skunk, köpte Darling, drack Pucko och det där smaksatta mineralvattnet i droppformad blå flaska som vi tyckte smakade himmelriket (Clearly Canadian kanske?) — och jag får ett vagt hum om dofterna och jag fattar på nåt sätt vad hon menar fast jag inte gör det och ingen av oss kan placera det. Vad det är. Påminner om. Men det är liksom så himla lätt att trigga igång det gemensamma att det behövs bara det, tre ord, knappt ens det. Så är det något kittlar i bakhuvudet, en nerv som rycker precis som för att säga att den nog kunde väckas till liv. Koppla in i ett minne som jag glömt. Kanske en doft?

Det är nog knappast så hjärnan fungerar men vem bryr sig. Det är oavsett väldigt roligt ja. Och det är ju bara EN grej! Tänk att hjärnan kan göra sånt. Så lätt och så tätt.

Hade egentligen tänkt berätta om mina loppisfynd men det blev nån slags nostalgitripp istället. Lol, är väl nån slags loppistur det med. Antikrundan eller hur. Old gold. Och många gamla skatter.

Sitta inne

Nu har vi varit hemma i över en vecka och sedan dess har jag suttit inne. I finkan. I Stockholm träffade jag min kompis Anders som jag inte sett på flera år och då jag frågade av honom vad han gjort sen sist svarade han just ”Suttit inne” och ett hastigt ögonblick trodde jag verkligen — och djupt chockat — att han menade i fängelset.

Det där känns som så länge sedan men det var väl två veckor. Det ska bli helt najs att våga och orka röra sig bland folk igen, ute i den verkliga världen. Rekommenderad isoleringstid för de som dragit på sig covid är i skrivande stund fem dygn, räknat från och med den första symptomdagen. Men eftersom jag inte blivit frisk på den tiden så har jag förstås hållit mig inne ändå. Jag drömmer om att gå på loppis, gå ut och dricka vin (vem är med??), och förstås att köpa de tidigare nämnda Iittalaglasen då. Väldigt trist att det ska kännas så roligt att köpa nya saker. Men åtminstone gör jag det väldigt sällan.

Nu när jag sitter inne då så tänker jag mycket på inredning och hemmet och hur stökigt det är här nu igen. Konstigt hur det bara händer. Jag är i problemlösningsmode, förutom kanske vad det gäller städandet tyvärr, men jag försöker. Jag googlar hyllplan och ryabottnar och tänker på stämning. Man, eller jag då, vill ju ha en mix av unik loppis och klassisk finsk design som hittas i var och vartannat hem, en del arvegods med trevlig historia och en del Ikea med god funktion. Men det slog mig tidigare i dag att vi liksom inte riktigt har något *kul* här längre. Alltså inredningsmässigt. Måste hitta på något lite färgsprakande tror jag. Förut brukade jag drömma om att fylla mitt hem med souvenirer från mina långväga resor men sen reste jag typ aldrig så nu finns det liksom inget sånt.

Kanske jag ska fylla mitt hem med olika vessaselfies istället. För de finns det ju av.

Lilla tisdagsbloggen

Jag är förvisso ingen läkare men min syster som är en sa inte att min självdiagnos var apbajs bananer när jag berättade om mina misstankar att jag mer eller mindre spräckt mitt revben när jag hostat. Det gör inte direkt ont, kanske lite ömt bara, men det känns otroligt konstigt på ett störigt sätt varje gång jag snyter mig (ofta), hostar (ibland), eller skrattar (welp, sällan). Som att något hoppar till eller stramar åt, på sidan av ryggen. Heja heja.

Alfred och Blenda var i dag friska nog att åka och hämta katterna. Katterna! Äntligen! Selma spann i min famn men Myra sprang och gömde sig och sov sedan flera timmar i sin gömma. Varje gång jag gick till sängen, vilket var ofta eftersom jag helst velat sova hela dagen (och nu när jag hur bra som helst kunde få så är jag ändå uppe, smart), var Selma sin vana trogen och följde med ett sprrr i sitt skutt upp i sängen, och sedan låg hon där bredvid oss och spann och distraherade Dag med sin gullighet när jag hade tänkt att han skulle sova. Dag älskar ju förresten katter, har jag sagt det? Han är tokig i dem. Skiner upp när han ser dem, vill alltid gå fram och hälsa, klappa, krama, stryka, pussa, visa åt andra människor att se nu vilket fantastiskt förtjustande kattexemplar det här var, ”Ddäääh! Thss!”. Och han tittar på en med en kan-ni-tro-det-blick som att han är alldeles hänförd av att den katten är just HÄR och uppenbarar sig för HONOM och ATT han kan ha en sån himla TUR. Han är liksom en sekund ifrån att slå sig för knäna. Gud hoppas han aldrig växer ifrån det. Och Selma verkade uppriktigt glad att se oss. ”Det kändes inte rätt att vi skulle vara ifrån varandra så där länge”, sa jag åt henne. Hon nickade på sitt kattvis. Blundade. Såg lycklig ut.

Och mot kvällen hoppade Myra fram och sen dess har hon mer eller mindre legat på mitt bröst. Nu utslagen på rygg bredvid mig i soffan. Min hals värker igen och jag känner fortfarande inga lukter, men mitt smaksinne som var borta igår har kommit tillbaka och min feber är inte längre hög utan håller sig under 38.

Det är en ytlig sak men då jag blir frisk vill jag fara till Iittala outlet och köpa ett par Kartioglas i olika färger. Detta har jag tänkt på i flera dagar nu — jag antar att det blivit en slags målbild som står för Hälsan och Friheten Åter? Jo så är det nog, ju mer jag tänker på det. Jag är väldigt lätt i kroppen och sinnet i mitt jag som jag föreställer mig där. Det var många månader sedan jag senast var där och tittade på glasen, men då fann jag inte skäl att köpa. Nu har ett vi redan hade fått hack i kanten och ett annat sprack strax innan vi åkte på resan. Jag har dessutom insett jag vill ha samma former på glas och orkar inte med en alltför bred loppispotpurri. De (små) är så bra som barnglas. Så. Snart ska jag köpa två nya och jag tycker det är så väldigt behagligt och tillfredsställande att tänka på färgerna, nyanserna i sig, men också att de inte var riktigt som de skulle vara trots att de var så fina. De var tillräckligt felaktiga för att sorteras in som sekunda, bara för att de var glasen som kommit till när färgerna byttes och jag antar man inte stannar maskinerna för det. Kanske är det min barndoms indoktrinering av Trasdockorna som gör det, men jag känner att jag verkligen kan och vill erbjuda ett hem för ett gäng mellanting. Lite annorlunda e inget fel ¨å va.

Stupet i bröstet

Har du någonsin haft den känslan när du matar din bebis med gröt och bebisens ansikte är alldeles nedklottat och för inte så länge sedan brukade du tycka att det ärligt talat var så jävla äckligt med bebisar med ansiktet insmorda med mat men nu tänker du knappt på det längre, och bebisen håller i små muminfigurer i plast för att distrahera sina små händer och bebisen stoppar en Snusmumrik i munnen och du säger nej nej inte äta Snusmumriken och bebisen stoppar halva figuren i munnen gång på gång mellan grötskedarna så att fötterna sticker ut ur den sammanknipna leende munnen och bebisen säger mmm och möter din blick och du vet att det är bebisens bus för det syns i de glada ögonen, och just då kommer den där fallande känslan, som ett lyckoskutt i bröstet men som man inte vet om ska klara sig över ett ändlöst stup som plötsligt finns där mitt i: Åh vart ska det här ta vägen när jag är borta? Vem ska minnas de här ögonblicken? Hur kan allt detta vara så förgängligt? Och man önskar att man kunde dela det med hela världen så att det för alltid skulle finnas. Vet du? Har du haft den?