2023 / 2002 / plugg / skipp

I morse befann jag mig i samma lokaliteter där jag en gång gick i skolan, för 21 år sen. Det såg annorlunda ut nu, är inte längre samma skola ens, och jag är, på sätt och vis, en annan person. Då hoppade jag av efter några månader, eller i själva verket blev jag utsparkad eftersom jag skolkat så mycket. Kanske hann jag gå ett halvår. Jag tyckte läraren var orättvis mot mig — lät mig sällan svara på lektionerna, gav mig aldrig beröm när jag gjorde något rätt, kunde bli lite nedlåtande när jag gjorde något fel. Jag tror inte det enbart var i mitt huvud. En gång gick jag ut från klassrummet och en klasskamrat sprang efter mig för hon förstod att jag var ledsen. ”Skit i henne”, sa hon när vi stod vid hissen. Jag skulle väl ut och röka. ”Hon suger”. Klasskamrater kunde ibland uppmärksamma läraren om att jag markerade och kunde svara, och tog mig i försvar när läraren till slut, under vårt stora gräl, pressade dem att säga vad de tyckte. Alldeles förståeligt teg de flesta. Men hon som talade, vågade säga att hon ibland lagt märke till det jag beskriver, henne tänker jag på ofta. Om något påminner mig om den skolan, den branschen, den typen av situation, då tänker jag också på henne.

Men det var inte allt. Jag var också skoltrött, så skoltrött. Ville inte plugga, inte lära mig system och beprövade procedurer. Ville bara skapa fritt eller göra ingenting alls. Sitta hemma och skriva arga dagboksinlägg (det var på den tiden ens journal bodde på ens homepage) om hur allt sög. Samma skoltrötthet har väl i själva verket hållit i sig hela livet, från första början. Kanske får jag en dag reda på varför, om det är nåt annat än oambition, omognad och lättja. Den här skolan var inte enda. Jag har påbörjat mycket men avslutat lite. Men pluggar man inte ordenligt får man inte heller någon ordentlig utbildning och som utan ordentlig utbildning kan man finna sig arbetslös och vilsen vid rätt många skeden av livet faktiskt och till slut kanske man tröttnar på det, också.

Alltså inte för att vara sån men LITE förstår man ju ändå min forna lärare. Lol.

Dagarna går, går, går

Det hände förra veckan, nu är det som att de aldrig vill ta slut. Dagarna, så långa. Vi gör så mycket. Cyklar till lekparker, tar med picknick. Kakor från kalaset och banan. Gungar, snurrar, klättrar, hoppar. Tar ut katterna, låter dem leda oss runt på gården. De tuggar gräs, klättrar i träd, vilar på mossan och den torra dammiga jorden där inget ännu spruckit upp. Hämtar barnen från dagis, kanske går vi ut och äter, sen ut på gården sent på kvällen. Ner till lekparken, där solen ännu når fram. Trätraktorn varm men sandlådesanden sval. Dag leker med grannen Francisco som är två månader yngre, de hittar varanda nu. Francisco kallar Dag för Dadi, det låter ibland lite som daddy. Dag kallar ibland Francisco för Cisco, det låter som finskans sisko. Syster. Francisco pratar finska och portugisiska, medan Dag pratar svenska, samtliga språk på nybörjarnivå, men de skrattar tillsammans, flytande. I förrgår lekte de och Blenda nere i parken, och när vi i går kväll igen traskade ut efter maten gick vi ner till parken och Dag sökte sin nyfunna kompis. Nu kallade han honom för Ti-tit. ”Ti-tit?” ropade han och kikade över buskarna. ”Näääe”, sa han som han lärt sig att man säger när man letar men inte finner, ”inte här”. Tänk att vara två år och känna att man har en kompis och att man har Ett Ställe tillsammans. Ner i hålet under Salikons rosor, men utan det sorgliga.

När jag läste Allrakäraste syster med Blenda, och vi läste den ofta en tid, så fattade jag äntligen att det hela var i Barbros fantasi. Som barn uppfattade jag den som fantasy. Men nu, som vuxen, verkar det så självklart. Barbro har fått en lillebror och mamma bryr sig bara om honom medan pappa tycker mest om mamma. Ingen har tid med henne. Hon saknar någon som tycker om henne mest, gärna en egen hund, någon att ösa sin kärlek över, men i brist på det flyr hon till fantasin om Ylva-li. Hennes tvillingsyster, tvillingsjäl. Jag brukade också drömma om att ha en tvilling. I fantasin har Barbro också en egen hund som heter Ruff, samma namn som den valp hon sedan får av sina föräldrar. När jag var liten förde jag ett återkommande muntligt narrativ om min fantasivärld — jag berättade historier för mig själv om vad som hände i den — och kanske hade Barbro gjort samma sak. Pratat högt, yttrat namnet Ruff många gånger. Jag tror inte att hennes föräldrar var alls aningslösa om hur hon kände, vad hon drömde om, inget var slump. Och med den verkliga Ruffs entré har Barbro äntligen någon som är bara hennes och som gillar henne mest, som hon längtat efter. Hon upplever att hålet i hennes hjärta fylls, och i och med det även det under Salikons rosor. Den världen behövdes inte längre.

Det är inte sorgligt, men det är lite vemodigt. På det sätt att allt är förgängligt — kanske är det samma sätt i grund och botten. Men istället för döden döden är det barndomsdörrar som stängs och så vidare. Det var någon som sa att det är modigt att våga stanna i verkligheten. Here’s to you, Barbro.

Och med det som åsnebrygga håvar vi fram en bunt vykort från verkligheten, närmare bestämt från de senaste dagarna som gått, gått, gått —

Dag valde blommor att sätta i vas i tamburen för kalaset. Där, för att ta emot gästerna, eftersom vårt lilla köksbord alltid blir så fullt när vi dukar fram för fest. Ljusgula nejlikor som på nejlikors vis fortfarande blommar och kommer göra det ungefär tretton veckor till.

När alla ingredienser inhandlats bakade vi kakan ur Castor bakar. Även det inför kalaset senare samma dag. (Det var inte alltid lika harmoniskt som det ser ut på bild. Bara så vi har den saken sagd om ni undrar varför just ni måste vara så dåliga på att hålla er lugna när ni bakar med era barn — ni är inte ensamma.)

Kalaset kalasades.

Det blev post-kalas. Jag har hängt upp två tavlor till på galleriväggen, de är uppe i högra hörnet. Pressade blommor mot svart botten, och en blå blomma som Blenda ritade när hon var kanske tre år.

Dag har kört traktor.

Häxeria, som hon heter, har gungat.

Dag har vaknat till sin födelsedag och sin present. Han älskar den! ”Min roskisbil”.

En häxa har sprungit tvärs över lekparken redo att hoppa ner i en portal i marken. Yikes.

Vi har cyklat och fåglar har flygit.

Have a great day, står det på Dags keps i sommar igen. Jotack, varje dag har vi en toppen-Dag.

Katter har rastats, bland annat av en annan katt.

Myra har talat sitt kärleksspråk.

Två-års-kontroll har genomförts. Titta så fint med det blåa taket! Och blåa kaklet.

Linnebyxorna har plockats fram och t-shirt har kunnat bäras utan jacka. T-skjortan är f.ö. prydd med gulliga finländska djurungar.

Häggen har precis slagit ut och vi har stannat och doftat.

Kullar har bestigits.

Vi har träffat Lenny Lus en sista gång. ♥

Barnen har ”tittat på tv” i sitt lilla krypin. Det är Dags påhitt, här tittade de på Bolibompa. Blenda bad honom byta kanal men han sa näpp. Tyvärr Blenda! Du får stå ut med Buppa.

Vi har blivit allt mer redo för sommaren.

Min sopbil

En kväll går Dag omkring och sopar köksgolvet och gång på gång upprepar han samma ord. Gång på gång förstår vi det inte. ”Säger du tokig? Sopig? Jobbig?” Nej nej nej. Han fnyser åt det sistnämnda, ”Inte jobbig”, skakar på huvudet. Jag ber honom säga igen, visa, peka, förklara, säga med andra ord — de sista förstår jag ju själv också att är just en aning tafatt att be en ettåring om — men så GÖR han det ändå och säger ”traktor”.

Och DÅ fattar vi: Sopbil!! SOPBIL! Han lekte sopbil! Sådana som vi spanat på genom fönstret på sistone — inte sådana som hämtar soporna, utan de som tvättar och sopar gatorna så här års. Förstås! Han var en sopbil!

En bild från en annan kväll. Min sopbil!

Ännu en annan kväll, faktiskt var det denna kväll, funderar jag och Alfred på möjliga födelsedagspresenter åt Dag. Han fyller två snart. Det är svårt, vi vill såklart ge honom något *speciellt* och gärna efterlängtat men vi har redan det mesta som känns rimligt. När jag frågat honom vilka leksaker han gillar på dagis har han bara svarat typ ”ja, leksaker”.

Jag tittar på många olika leksaker på telefonen och jag visar några av dem åt Dag, för att se hans reaktion. Den är positiv, ihållande positiv, till allt jag visar. ”Vilken gillar du mer”, frågar jag och tar fram flikvyn så att han ska se miniatyrbilder på allt vi tittat på, ”den rosa eller den turkosa?”. Han pekar, ”Den, den, den”. Allihopa, han gillar dem allihopa, mer än resten, varje en.

Jag tar fram en bild på en grön sopbil, eller som de tenderar heta i Österbotten: roskbil. ”Vad tycker du om roskbilen då?” frågar jag. Han sätter snart igång med en lång ramsa av ”MIN roskbil! MIN roskbil!!! MIN roskbil!” samtidigt som han slår med händerna för sitt bröst, för att tydligt signalera exakt vems den är. Det bara fortsätter. Sällan har jag skådat en så orubblig övertygelse hos honom, och då är han ändå för det mesta ganska tvärsäker på det mesta.

Allting klarnar! Vi går från sopbil till sopbil. Och nu visste jag vad jag skulle cykla iväg och köpa för en present efter att barnen somnat. Tack för tipset, Dag!

Platta ballonger och platta blommor

Blenda fick en heliumballong, ”den finaste ballongen jag nånsin sett” sa hon. Några timmar senare finner hon den, tom på luft, stor reva i ena sidan, skrynklig och platt på sovrumsgolvet. Nä men det var för usligt alltså. Vi misstänker att en katt försökt hoppa upp på den. Jag tyckte så synd om henne så vi rände sedan runt från butik till butik i jakt på en likadan (f.ö. var ballonger vid detta skede rejält nedsatta i pris) men alla Happy Day-regnbågar var slut. Jag fick t.o.m. lova henne att inte köpa nån annan trösteballong, hon ville bara ha en sån som hon hade, som var ”hennes stil”. Jag föreslog att vi skulle tejpa upp ballongen på väggen istället, i brist på annat, och den idén gillade hon. Visst, det är inte samma sak som att ha en puffig regnbåge guppande omkring i luften, men blev det inte ganska fint ändå?

Ännu tjusigare i dagsljus.

Innan ballongen gick sönder ritade B ett porträtt av den, så mycket gillade hon den. Är det inte lite sjukt att t.o.m. teckningen har fått klomärken i sig? Det brukar aldrig hända. Wtf man… mår ni bra, katter?

Jag hittade en tavla med pressade blommor på loppis, och för 50 cent kunde jag inte motstå. Galleriväggen i tamburen är fortfarande en oreda för jag tappade motivationen för en lång tid sen. Kanske återfår jag den med detta tillskott? Men först måste jag hitta en ny bänk för tamburen, den vi har är för skrymmande. Eftersom jag inte vet måtten på den nya ännu så kan jag inte veta helt säkert hur layouten kommer bli där, och då känns det dumt att skruva och spika nya hål som kanske ändå bara sen måste spacklas. Yada yada. Jag tycker sånt här är så sabla påfrestande för det tar aldrig slut, det är ALLTID så här. Ja faktiskt: alltid. Som vanligt krävs det ABC för att komma till DEF-initiv. (HAHA usch vad dåligt.)

Lora B Ryan, eller hur? Aug 13 får jag det till, i så fall 1913. Eller, äsch, är det 73? Så svårt det ska vara med handstil. Jag undrar vem hon var, och hur hennes tavla hittat hit. Jag har en hop med torkade och pressade blommor någonstans, kanske en del av er minns att jag brukade syssla med något lite liknande som detta konstverk en gång i tiden? Kände ett sug att plocka upp den hobbyn igen. Kanske!

Mamma-baby-grupp

Känner mig extremt mycket som en MaMmAbLoGgArE nu som laddar upp en bild med hjärtecensurerade ansikten, och helt ärligt känner jag alltså att det är på gränsen nu va, men låt gå för den här gången. I nästa inlägg ska barn inte nämnas alls, lovar!

Hursomhelst, B och jag åkte i dag på återträff med vår forna mamma-baby-grupp, den som vi fick via mödrarådgivningen när vi alla väntade våra första barn samtidigt för sex år sedan. Vi träffades som gravida och sedan som mammor. Sedan mattades det av, som så mycket brukar göra i livet, och whatsappgruppen ligger mest i dvala, men man bär ju med sig de där mammorna och de där bebisarna på nåt sätt. Jag delade en stor omställning i livet med dem, och barnen ser jag ju som B:s första kompisar, i princip. De har legat bredvid varandra och sprattlat på rygg och pajat varandra på kinderna och petat i ögonen även om de inte minns det. De blev alla som en slags speciell grupp som var med och tog emot Blenda. Alltså, det var inte så intensivt, men de var där, i bakgrunden, i samma situation, samtidigt, och det stannar med en. Alla borde ha en sån grupp. (Hade aldrig någon med Dag, saknade en ofta!)

I alla fall var det väldigt fint att se att våra sex bebisar, numera femåringar, klickade så bra. Och mammorna! Vilket gäng! Jag tampades med en huvudvärk som inte gav med sig utan hade blivit migrän vid laget jag kom hem igen, men kände mig ändå uppfriskad och liksom lättare i själen. Vad gör det att det snöar igen just när man andats ut och trott att det blivit vår? Det är bara att bära ner vinterkläderna från vinden igen.