Ni som hängt med på insta har sett att Dag och jag har haft havsutsikt de senaste dagarna. Han har blivit smittad med RS-virus så vi har varit på sjukhusets barnavdelning där man hållit koll på hans syresättning och sånt, men nu är vi hemma igen. Vill inte förminska det ovärderliga i en trygg vård som tar det säkra före det osäkra — men GUD så skönt det är att vara hemma igen.
Tillbaka till vardagen. Där man som vanligt inte riktigt lyckas tajma bloggandet så att det hinner göras medan bebisen sover, heh. När Blenda kommer hem från dagis ska vi fira Alfred som fyllde år i går. Och sen är det ju säsongsstart för På Spåret också! Alldeles vanlig vardag är det alltså ändå icke. Nejdå, goda potential för en riktig superfredag.
Tänk att vara en som använde concealer och foundation och ögonskugga och mascara och för mycket rouge, men jag har inte ens orkat använda nattkräm på tre dagar fast jag vet att jag borde. Att vara en som orkade, iddes satsa, kanske inte all-in men syna och höja lite, antar jag att är vad jag menar. Jag känner mig ofta avundsjuk nu för tiden. Det gör mig inte heller mer attraktiv.
Tänk att vara en som inte inledde ett inlägg så uppenbart fåfängt, också. Det är inte bara yta jag är avundsjuk på. Det är kanske mest det att jag har all denna tid här, och jag tycks inte kunna göra någonting av den. Jag läser knappt nyheter, jag hänger inte med i världsläget. Jag tittar inte egentligen på nån tv-serie ens, och jag lyssnar inte på podd heller. I flera dagar nu har jag tänkt sy en freaking grytvante utan att få det gjort. Andra skriver böcker, jag läser inte en, just nu lyssnar jag inte ens på nån. Beyonce har lika många timmar på ett dygn som du har. Mer bistert är att alla har det. Mina tankar går alltid steget kortare än alla andras, och jag känner mig så himla korkad, förutom de få gånger någon annan sätter fram en tanke jag trodde var alldeles självklar och får en massa beröm för den. Jag blickar tillbaka på mitt liv och inser att någonstans glömde jag hur man håller kontakt med människor och istället började känna mig påträngande fast jag inte hörde av mig. Mina hjärnceller förtvinar och dör och jag blir bara dummare för varje dag.
Men i övrigt är det fint. Jag vet att det låter motsägelsefullt, men så är det. Jag är inte olycklig eller så, jag är bara stundom väldigt jävla missnöjd med mig själv och lite ensam och understimulerad och samtidigt, löjligt nog, överväldigad.
Och när jag skriver det här får jag en inbjudan till ett evenemang och medlemskap i en konstförening. Jag registrerar som medlem men evenemanget är det, som det är oftast är med sådana nu för tiden, oklart med. Det kommer nya chanser, säger han jag har kontakt med. Precis som att han visste exakt vad jag behövde höra just nu utan att jag själv visste det.
Dag är ett halvt år i dag och han är ömsint, förnöjd och undersökande. Han har lärt sig att åla sig bakåt, först med stor frustration över att det var den vägen han åkte, men i går iakttog jag honom göra det beslutsamt. (Kanske borde han ha hetat Backa i efternamn i alla fall?) Han busar med mig och besvarar mina kindpussar med blöta vrålande pussgap mot min kind och skrattar när jag skrattar. Han följer Blenda förtrollat med blicken och skrattar så han kiknar när hon underhåller. Han blev alldeles sprallglad en dag då hon kom hem från dagis, han hade saknat henne så. Han tittar på mig när vi ammar, söker min blick, håller den kvar. Han gråter när jag inte är där när han vaknar efter att han somnat hos mig. Ibland tåras hans ögon när man ser på honom — blir han rörd? Har han legat ensam länge och väntat på en? Åh vår lilla babyDag, utbrister vi.
Han ligger lugnt i vagnen och betraktar omvärldens himlar susa förbi. Somnar, vaknar, ibland utan att säga ett knyst, ögonen vakna och blåa. Han håller sina armar bakåt när man bär honom i famnen och vänder sig på mage när han sover. Ibland har han åkt vagn liggande på mage också, glatt och nyfiket, redo att rullas in i resten av världen. Han har ett standardleende som han nästan alltid bär, det som berättar att han är nöjd med sammanhanget, munnen vilar halvöppet, mungiporna pekar en millimeter uppåt, tungan vilar precis innanför läppen. Så händer något som gör honom mer än nöjd — kanske att man möter hans blick tvärs över rummet eller att man säger ”Hej Dag” när man sätter sig vid bordet eller att man hjälper honom ställa sig upp på sina vingliga små babyben — och han blir förtjust. Ögonkontakt etableras, finurligt, tungan räcks ut, lojt, överläppen spänns i ett flin. Skrattgropen i ena kinden kommer fram och på motsatt sida ansiktet höjs ett ögonbryn, men bara utsidan av det, mot tinningen, som om Jack Nicholson hade lärt honom det, som en blinking, som för att säga ”Vad sa du nu då?”, som för att charma, som för att säga ”Du och jag, pysen.”
Ja ni får ursäkta all denna babyromantik men jag skriver så sällan att jag grips av panik och överväldigande sentimentalitet nu när det väl sker, halvårsdagen till ära. Och tiden har rusat, en evighet har passerat på ett ögonblick och ett ögonblick har varat en evighet. Allt detta och så mycket mer och han är bara sex månader och hur ska orden och tiden någonsin räcka till för att beskriva och bevara? Mig själv är det i alla fall enklare med: Förälskad.
Sovmorgon för Dag och jag, och när vi steg upp snubblade vi nästan över tågbanebygge i vardagsrummet. ”Hallå. Ser du inte stoppskylten? Vet du vad den betyder?” sa en täppt röst uppfostrande, men inte ovänligt. Blenda har blivit snuvig igen och fick stanna hemma från dagis. Tycker så synd om henne, förra månaden var hon sjuk i två veckor. Hon tycks dessutom dessvärre ha ärvt mitt sätt att bli sjuk, d.v.s. ordentligt, istället för Alfreds som är mildare. Jag kan vara ganska avundsjuk på hans förkylningar, och det kan vara ledsamt för honom också för är vi sjuka samtidigt betyder det hur som helst att det är han av oss som är ”frisk”. Men jämfört med många tycks vi ändå ha haft tur, andra berättar om barn som varit sjuka i en månad eller till och med längre. Huä.
Vi gick senare på loppis, min yngsta sidekick och jag. Jag provade en massa kläder (medan Dag mer eller mindre bara låg och tittade i vagnen, han är verkligen för det mesta SÅ enkel att ha att göras med) men köpte inga för jag övar på att vara kräsen och bara köpa sånt som jag till 100 % vet att jag kommer använda. Extra svårt på loppis.
Hittade däremot en Uno-kortlek och en Klas Klättermus-bok åt Blenda. Önskar att jag hade förevigat hennes ansiktsuttryck när hon såg boken. 🥲 Den var, som det var poppis att säga en tid, priceless. (Så utan tvekan värd 3€.)
Sedan till klädaffärer för att kolla utbudet på en sak som inte är åt mig eftersom jag ju (trots förra veckans byxor) nyköpsstrejkar. När vi för en månad sen var i Helsingfors var jag också på samma strejk, det har jag varit sedan i somras, men jag såg diverse affärers ljusskyltar och kände ett sug att bara gå in och kolla om jag skulle hitta något. Slöshoppa, ni vet. Det skulle säkert vara svårt att stå emot om jag bodde där, tänkte jag. Förr eller senare skulle jag kanske ploppa in här och där. Hoppsan, ett par jeans till. Hupsista, ett par blusar blev det visst. Nämen! Oj! Fyrtiosju stycken jackor till? Ja ja vi klämmer in dem, vi gör det. Det är antagligen sjukt mycket enklare att köpvägra i en så liten stad som Vasa, där utbudet inte kräver så mycket uppmärksamhet av en.
Men sen igen är rimligtvis andrahandsutbudet också större i en större stad så kanske den tjusningen balanserar ut nyköpssuget?? Sist vi var i Umeå, länge sedan nu, åkte vi äntligen till Myrorna som jag sedan 90-talet mindes som ett himmelrike på jorden. Nu blev jag mest bara nervös där. Svinmycket folk och även svinmycket FINT — fast som ingen köpte?? Alla gick bara omkring och tittade kritiskt och jag kände bara att hallååå vad är det för fel, varför KÖPER ingen de här grejerna, vad är det jag missar, vet jag ingenting? Jag blev osäker på min egen kompass, kan man väl säga. Är det det som skulle hända mig i en större stad? (Utöver att vara för girig för loppispriserna.)
Men tillbaka till Vasa, nutid och klädaffärerna. I allmänhet undviker jag damavdelningen, men då jag likväl får syn på något så är min första tanke ofta att något i den stilen kunde jag hitta på loppis. Att köra på loppislinjen är roligare men också mer tidskrävande, och det gör förstås att man missar en del trender. Med tanke på det växande fast fashionhelvetet där oönskade kläder helt enkelt översvämmar planeten som det överflödiga biologiskt onedbrytbara skräp de är, så känns det inte som någon större förlust.
Och på tal om det:
Börjar det inte kännas omodernt att se (för) trendig ut? Som att det är något lite smaklöst med det? Det känns som att pendeln är fem före att svänga från ”trendig” som komplimang till ”trendig” som förolämpning. Eller är det bara mitt önsketänkande? Jag ser i alla fall fram emot att säga ”trendig” med krökt överläpp, det verkar rätt. (iaf trendmässigt 😵🤯)
Det är ett halvår sedan, men jag måste såklart spara detta hejdlöst fina tecknade kort i arkivet, nu när jag igår märkte att det inte fanns här. Vi kan på samma gång passa kasta en blick på tussilagobuketten Blenda hade plockat åt mig. Det hade hon tydligen planerat en tid att hon skulle göra. GULL. (Klagar icke på övriga buketter heller.)
Vidare till Blendas teckning! Vi zoomar in:
Det är jag! Blå ögon, håret svart eftersom jag just kommit ur duschen, förklarade den då treåriga konstnären själv, och ser ni det riktigt sjukt urgulliga? Jag står där med en bebis i magen. Blendas lilla syskon som hon längtade så efter. 🥺🥲
Och armarna utsträcka som för en kram kanske?
Blenda. ❤
Och kolla, jag hade till och med mitt gula nattlinne på mig. Matchar mitt porträtt! Mors dag var för övrigt mitt beräknade förlossningsdatum. Men det blev knappa två veckor senare som Dag föddes. Tänk att det var han som var där på teckningen!
NALEIS NÄTT 