men jag kunde förstås inte. Det är exakt som de säger, det är ofta så man känner. Just den här gången, den kvällen, fann jag mig då stående i ytterkläderna i tamburen, i stället pratande ut i tomma luften. Det ligger något pinsamt i det, att bete sig så övertygad, jag blir aldrig kvitt det. Men jag håller mig kritisk men öppen, och jag vet vem jag imiterar. Man vet ju aldrig med fysik, skojar jag. Luften i tamburen är stilla och djup. Jag var på väg ut när det kom över mig, men nu har jag berättat det jag ville, och det är dags att bege sig vidare i den verkliga verkligheten. Jag säger ”hejdå” innan jag går ut genom dörren. På andra sidan av den hejdar jag mig efter ett par steg, stannar upp och står stilla. Beslutar att kapitulera inför det irrationella. Vänder om, går in tillbaka, sluter dörren. ”Vi ses”, rättar jag mig. Sedan kan jag gå.

jag är extra noggrann med det i år. Det är trevligt att kunna stå till tjänst. En dag går jag ut med rosk och då kommer talgoxar och blåmesar flygande för att skvattra i grenarna ovanför soptunnorna och mitt huvud. Jag uppfattar något menande, närapå anklagande, i deras ton — jag har glömt att fylla på deras mat, jag har också glömt att köpa mer. Men i skåpen hittar jag olika frön jag själv tänkt äta som jag rör ihop med kokossmör, som jag sedan öser ut i en rejäl hög på en stubbe.

Följande morgon vaknar jag med ångest som en bieffekt av en medicinsk invänjning och det vet jag, men likväl förstås. Småfåglarna yr omkring stubben när jag kliver ut på gården och jag sätter mig i närheten. I en timme, i minusgraderna, sitter jag sedan kvar där och tittar på fåglarna, och processar mina våndor, och tittar på fåglarna, och distraheras, och tänker på att jag fixade maten, och att det var bra att jag gjorde det, och återupptar ångesttankarna, och distraheras igen av fåglarna, och så vidare. Utan att tänka på det genomgår jag cykler av detta, tills att jag märker att jag igen mår alldeles okej. Inom mig finns rent av en lätthet.

I studierna har vi läst om att använda djur som verktyg inom socialt arbete. Genom att sköta om ett djur känner man ett syfte, ett ansvar och en välvilja, att kunna uppfylla. Djuret dömer inte och erbjuder närhet av ett annat slag än människan. När djuret visar att det litar på en, signalerar detta samtidigt att man har en godhet och tillräcklighet inom sig som djuret uppfattar. I att tillsammans med någon sköta om djuret finns en gemensam eftersträvan och prioritet, djurets välmående, och den gemenskap samt den distraktion och trygghet som djuret bistår med har en förmåga att underlätta samtal, reflektion och relation. Inget av detta tänkte jag på under morgontimmen vid stubben, men senare slås jag av det. Hur lustigt och precis så det blev, med de små fåglarnas hjälp. Det tycks stämma, på sätt och vis likaså för dem som för mig, att göra en god gärning för andra, också är att göra en för sig själv.

ungefär, som de äldsta målningarna på Chauvetgrottornas väggar blev till. I ett tacktal berättar en skådespelare om dessa grottmålningar, och att de häpnadsväckande nog inte gjorts vid grottornas mynning dit dagsljus fortfarande kunnat nå. I stället har dessa stenålderns människor, bland historiens första konstnärer, valt att färdas djupt in i grottans tätaste mörker, och längst inne i detta dunkel skapat konst och berättelser. I talet knyts detta till arbetet filmens regissör gjort, som beskrivs som att utforska de djupaste delar i att vara människa. Det stannar med mig.

Min äldsta vän och jag kommunicerar via ljudmeddelanden. Vi samtalar om vilka vi är och vilka vi har varit, i förhållande till andra och inom oss själva; om tid som gått, förändringar som skett, tankar som uppstått; vad vi lärt känna, veta, förstå och ana. Vi samtalar också om samtal av det slaget, om det djupa värde de för med sig. En kväll säger A att hon samlar på dem som ädelstenar, och jag tänker på grottorna i skådespelarens tacktal. Jag tänker då på våra samtal som utforskande, utav våra inre varanden som grottsystem. Jag får känslan av att det är precis så det ligger till — att föra det slag av samtal är att slå varandra följe längst in i ens djupaste grottor, lyfta sina facklor och visa ”här” för varandra. Här är de djupaste delar i mitt människovarande. Har du sett?

Ja, jag ser.

Det handlar kanske om att vara vittnen för varandra, och att när man färdats så djupt in i människans grottor så för bevittnandet också med sig en bekräftelse som svarar på mänsklighetens mest existentiella behov; som att känna samhörighet, meningsfullhet och autenticitet. Och att kanske, trots att 36 000 år har gått, är vi fortfarande människor som slår varandra följe, väljer att känna tillit att tillsammans färdas in i djupet, som i sällskap möter dunklet, och finner, där inom det, att vi vill berätta.