Loppisfynd och linjebrodyr

Jag har visst valt att mitt sätt att lätta på corontän-restriktionerna är att gå på loppis. Överraskande, eller hur? Näe. Men det ska sägas att jag går med varsamhet och blev i går ganska frustrerad på andra loppisbesökare. Jag tycker det är självklart att man fortsätter hålla avstånd, trots att man är ute bland folk. Även under vanliga förhållanden blir jag irriterad på när nån hetspelle kommer och tränger sig bredvid en för att krafsa runt på samma hylla/bord man själv kollar på (HALLÅ vänta en satans minut) — och nu? Två gånger hände det! Konfliktskygg men kortstubinad som jag är så klampade jag surt bort. Heh.

Tycker även det hör till vanligt folkvett att man typ vänder bort ansiktet lite från folk man möter dessa tider. Och INTE börjar ropa åt ens kompis, och personen man möter rakt i ansiktet då, precis när hen ska passera en. Två gånger. Alltså jag är i vanliga fall inte alls ängslig för bakterier och baciller, vore jag det skulle jag ju bli v a n s i n n i g på folk nu. Ville verkligen bara slippa därifrån till sist. Skippade att kolla på flera hyllor, nåt jag aldrig gör.

Hur som helst så gjorde jag några fynd! Rubbet kostade mig 12€. För det fick jag: en rödblommig bordsduk, ett likadant dricksglas som jag favoriserat sedan förut, en liten men förnuftig bit reflextyg, ett blått paraply med vita fågelsilhuetter på (tyvärr lite söndrigt, men det lyckades jag inte lägga märke till för jag var för distraherad av att störa mig på andra människor), en kakform, en bit blått kraftigt linnetyg, ett stort brunt kuddfodral, och så två stycken fulsnygga, eller kanske bara fula, vägglampor.

Det var lamporna som var orsaken till gårdagens loppisbesök. Jag hade sett dem sist jag var där, tvekat, bestämt att de var fula… men sen inte slutat tänka på dem, likväl. De kostade 50 cent styck så jag tänkte att vi åtminstone kan ge dem en chans. Får se hur de ser ut på väggen! Tyvärr är nämnda vägg, bakom sängen, klädd i en hiskelig gipsskiva så jag har inte kommit mig för att skruva upp dem ännu. Jag har istället pysslat med ett annat av gårdagens loppisfynd…

Kuddfodralet! Alfred sa, fast inte på ett ogillande sätt, att det ser ut som nåt som finns i gamla människors hem. Jag såg hans poäng och tänkte att jamen brodyr är ju ungdomligt så det ska nog fixa det!! (Vet ärligt inte om jag är ironisk nu eller inte.) Min spontana tanke var enlinjesillustration och så blev det. Inte den mest unika stilen, men nåt jag velat testa. (*härmgris*) Här ovanför befann jag mig i skissfasen.

Sen följde ganska många moment där jag nålade, broderade, tänkte om, sprättade upp, broderade om, sydde vidare, tänkte om, ändrade om, och så vidare. Inte så spännande att se en massa bilder från, så vi spolar förbi montaget. Medan jag sydde bestämde jag att göra en näsa för att det av nån orsak kändes fåfängt att inte göra en?? (Lite på samma sätt som det förr i tiden blev pinsamt att ha en överbelyst näslös MySpace-vinkel-profilbild. Ni som vet vet.) Pupiller, eller konturer kring dem, lade jag också till.

Klart! Nu när jag jämför skissen och det färdiga verket ångrar jag att jag satte till så många detaljer. Föredrog henne näs- och pupillös, ändå. Det var liksom lite mera vålnadsvibes då, och sånt gillar jag nu. Nu undrar jag: Orkar jag sprätta upp? Göra om? Knappast. Fast är INTE HELLER riktigt nöjd med kompositionen, liksom var trådarna är placerade, men jag ska inte hålla på så här!! Jag sågar alltid allt jag gör. Är liksom en inkompetent perfektionist och NEJ det ÄR INTE särskilt peppigt! Men ändå är jag på gott humör! Yay jag gjorde nåt!

Och här får vi beskåda min dam i soffan. Inte så pjåkig, eller hur? Och där bakom henne har vi förstås kudden! ( ͡~ ͜ʖ ͡°)

Startskottet

Ditt & datt

Vi skulle så nytt kattgräs för det gamla hade vissnat, av samma orsak som vi endast har tåliga krukväxter här hos oss. Naturligt urval, så att säga. Men när vi tömt det sista ur påsen med kornfrön så var det så få av dem att de inte alls räckte någonvart, och då kom jag ihåg hur spännande jag tyckte det var att plantera olika linser och ärter när jag var liten, och se hur de sprack upp och grodde och spurtade. Så jag kollade utbudet i skåpet och plockade fram belugalinser, röda linser och chiafrön. Lite rajgräs som lämnat kvar sen i påskas fick också åka med. Tog en bild för att minnas allt vad vi sått, huller-om-buller. Ingen aning om vad katterna tycker om blandningen men enligt vad jag kan begripa är inget i alla fall giftigt för dem. Ja ja, hoppas de gillar!

Så blev jag avundsjuk på katterna, verkar vara ett sånt fräscht liv att gå omkring och snacka på lite späda saftiga skott liksom. Kom på att vi borde ju också äta sånt och plantera nån kruka åt oss själva, fast kanske utan rajgräset då (?! kanske också är gott iofs). Blev inspirerad och googlade runt lite och nu har jag lagt solrosfrön i blöt. När jag var liten fattade jag aldrig att jag faktiskt hade kunnat äta de där slingriga linsskotten också, trots att de, nu när jag tänker tillbaka på det, såg hur läckra ut som helst. Men nu så! Nu ska vi bli en sån där fräsch, pigg *livsstilsfamilj* som klipper solrosskott och chiaskott på våra smöggisar. Hehe. Bara så ni vet!!

Så konstit men så var det

Ditt & datt

God kväll, god kväll. Hittade denna lilla berättelse när jag var hemma i barndomshemmet förra veckan. Den kändes passande för den här tiden, vintern, våren, coronan. Har inget minne av att jag skulle ha gjort den men om den faktiskt är min och min egna idé är det kanske det mest kreativa jag hittat på? Positivt överraskad, men samtidigt lite trist att peaka när man är typ sex-sju år kanske? Å andra sidan var det också i den åldern som jag som ett practical joke klippte av luggen så nära hårroten jag bara vågade. Jag hade nyligen vuxit ut luggen och jag hörde moster Lena säga åt mamma att ”Linnea passar bra utan pannlugg”. Jag förstod att hon inte menade bokstavligt men jag tyckte att det skulle vara JÄTTEFESTLIGT att tolka det så. Så jag stod och fnissade i mitt sovrum medan jag klippte. Förstås supersnett, jättefult, och jag började ettan kort tid därefter. Såatt… vet inte hur pass peak det var ändå, är vad jag menar.

Jag vaknade på morsdagen (andra majsöndagen i Finland) av att Blenda kom in i rummet och ropade ”Det är mors dag!” Sen sjöng hon Bä, bä, vita lamm åt mig. Av Alfred fick jag vita pioner som doftar så starkt att det känns som att vara i en trädgård att sitta här i köket. Ibland hör jag måsar sjunga, eller skräna, men det känns lite elakt att alltid säga så för ibland låter det ju faktiskt riktigt stämningsfullt. Klockan är snart nio och utanför fönstret ser jag två barn som spelar fotboll nedanför kullen. Det har blivit så ljust långt in på kvällarna nu, solens strålar når fortfarande in genom vardagsrumsfönstren, tränger in i glipor mellan rullgardiner och fönsterkarmarna i sovrummet. Det blir sommar. Fast det var ju inte konstit.

Bollar och tefat i en kanske litet litet blåare sky

Ditt & datt

Zoomade med några kompisar igår (tycker ni också Zoom kom från ingenstans? aldrig ens hört talas om det pre-covid-19, nu är det ÖV-ER-ALLT) och vi pratade lite om vad vi vill ha med oss från den här tiden in i framtiden. Handsprit i affären, sa en kompis. Där man går in, alltså. Vad vill ni behålla?

Lugnare takt, var vi alla överens om. En annan kompis som är van att jobba mot tajta deadlines hade fått arbetstiden för nuvarande projekt förlängd med flera månader. Kanske slow work är det nya, skojade vi. Låg jäkt. Undrar hur det blir sedan, ska vi återgå till hur det var innan? Kommer vi vilja? Kommer det kännas tryggt? Ett prestationssamhälle där ens karriär är ens identitet och det är hög status på ha många bollar i luften och långa arbetsdagar? Kommer vi ifrån det? Överförs statusen i så fall till något annat? Kanske ännu mer till att ha tid och råd att ta hand om sig själv? Ja ja, vem vet, skippar vidare.

Ska erkänna att trots att jag kan tycka det är tröttsamt när folk berättar att de jobbar såÅå himla mycket, ni vet den där jargongen va, så kan jag ändå njuta lite av att själv ibland säga att ”jag har så mycket på gång just nu”. Mest för att jag då känner mig som att jag är med i gänget med duktiga flickor och ambitiösa högpresterare och generella supermänniskor. Det får mig att känna som att jag uppfyller nåt ideal, antar jag? Vet ni? Känns konstigt tabu att prata om det. Som att det gör mig skenhelig (och dessutom lat). Kanske det gör? Men jag kan väl inte vara enda som fattar charmen i nåt men LIKVÄL ogillar vad det GÖR MED SAMHÄLLET? *kastar ett kristallglas i barrikadgolvet för dramatisk effekt*
(BOMP, lät kristallglaset. Det studsade. Mjuk barrikad. 🤷‍♀️)

Vad är ens den här framtiden jag pratar om? Fortfarande vill man tänka sig att vi ska återgå till hur det var förr, mer eller mindre. Att vi bara ska plocka med oss några *värdefulla lärdomar* och sedan leva lite lyckligare resten av våra dagar. Men så tänker jag på skärmarna som monterats vid butikskassor. Ingen stor grej men jag återkommer likväl till dem. Kommer de plockas ner igen vid något skede? Eller kommer de bli standard? Kommer de vara en grej som vi nostalgisera om åt barnbarnen? ”Vet ni, förr hade kassorna inga skyddsskärmar”, får vi säga. Och den tiden kommer framstå som så oskyldig. Okomplicerad. Rent av naiv. Definitivt främmande. Barnbarnens ögon blir runda som tefat. De säger plipp ploop plup plip på obegriplig ungdomlig rymdslang och hoppar in i sina tefatsformade farkoster. Ja ja hem till kolonierna på Mars då.

Det är omöjligt att veta vad man ska tycka om att undantagstillståndets begränsningar nu kommer lättas på, men vad jag känner är väl… typ… försiktig lättnad? Men det är verkligen tudelat det där. Dels vet man ju att det kan slå bakut. Trots det svårt att inte vilja greppa tag om det där lilla gnistan hopp som erbjuds. Fortfarande är det även att pendla mellan: Oroar jag mig för mycket? Och strax därpå: Herregud, oroar jag mig för litet? Samt att dels önska att folk hålls hemma och stannar inne så att inga fler blir sjuka, men samtidigt längta efter att uppnå flockimmunitet. Just en snärtig ekvation.

Men oavsett risker och oroligheter, när det förra veckan bestämdes att skolor och dagisar skulle öppnas igen blev jag så glad att jag hade kunnat gråta. Att Blenda ska få fara tillbaka och umgås med sina kära vänner i några veckor innan det blir sommarlov — UGH det är så härligt. Hon har saknat dagis, det har varit en bra plats för henne. Senast i morse lekte vi morgonsamling. Satt i ring med gosedjuren och sjöng sånger, försökte efterapa dagisets rutiner. Det har känts hemskt att vi ryckte bort henne från en sådan gemenskap, i princip utan förvarning. Nästa höst fyller hon tre och då blir det aktuellt med avdelningsbyte, så det känns fint att hon nu kommer få chansen att säga hej och hejdå till sin vanliga grupp innan dess. Riktigt fint.

Nä fy fasen vad jag är uppe sent nu. Så här kan man inte hålla på fast det är kul. GOD NATT!

Bland feminister, vampyrer och lönnmördare

Tycke & tanke

Det kan väl inte bara vara jag som tycker det är så orimligt svårt att hitta en duglig tv-serie dessa dagar? Det är så få som håller måttet. Endera så hittar jag trettio gånger fler saker att störa mig på än uppskatta (det kan inte *bara* handla om mig att det är så), eller så väcker serierna inte tillräckligt med känslor över huvud taget och så tappar jag intresset med tiden. Nån månad senare minns jag dem knappt. Men här är tre jag gillar just nu! Samtliga hittas på HBO Nordic.

Mrs. America baserar sig på verkliga händelser och personer i 70-talets USA. Vi befinner oss mitt i andra vågens feminism med kända surfare som Gloria Steinem, Betty Friedan, Shirley Chisholm (som jag sett på så många bilder förut men aldrig riktigt vetat vem varit, pinsamt) och så kvinnan på bilden: Phyllis Shlafly. Nej jag vet, jag hade heller hört hennes namn innan jag såg första avsnitettet. Hon var en konservativ, påläst författare och antifeminist som såg det som sin uppgift att stoppa Equal Rights Amendment, ett tillägg till konstitutionen vars ändmål var att garantera jämställdhet för amerikanska medborgare oavsett kön, genom att upphäva juridiska distinktioner däremellan i fråga om skilsmässa, anställning och så vidare. Det är runt den kampen som serien utspelar sig.

Det ska erkännas att jag gillar inte allt i den här serien, men tycker att den än så länge har vuxit för varje avsnitt. (Har i skrivande stund sett de fem som hittills släppts.) Ska ändå inte smussla med att största dragningskraften antagligen är ämnet och att den känns low-key allmänbildande att se på. Tycker att det överlag är svårt med kultur som görs med ”feminism” som tema. Det funkar inte som självändamål och det blir så jäkla skämmigt när budskapet sprids genom att en protagonist typ *TAR STÄLLNING* och predikar ordet. Jag menar jag håller ju oftast med om vad som sägs men snaaark fnys SUCK. Hur som helst så tycks Mrs. America undvika detta så gott det går — puh!

Sen är det ju något med sjuttiotalet som alltid fascinerar. Det är bara roligt att se på. Inte heller skadar det att serien har en kul skådespelararsenal med Cate Blanchett, Uzo Abuda, John Slattery, Sarah Paulson, Adam Brody (JA, Seth Cohen från the O.C.!), Jeanne Tripplehorn, m.fl. Enda större skådis vars rollprestation jag inte gillar är Rose Byrnes tolking av Gloria Steinem. VARFÖR så jäkla mumlig och dåsig, undrar jag, men ja ja. Alfred tyckte häromkvällen att karaktärerna var svåra att få nåt grepp om, att han inte skulle kunna beskriva de flesta. Jag känner likadant MEN störs inte av det alls, tycker istället att det gör att karaktärerna känns verkliga. Gillar dem, och kanske särskilt Friedan. Fast porträtteringen inte är helt smickrande, så ömmar mitt hjärta för henne. Ni får väl ta och kolla serien så kan vi prata om varför!

What We Do in the Shadows är en mockumentärserie a la The Office eller Parks and Recreation (har inte sett specialen ännu!) men här följer vi ett gäng uråldrigt unga vuxna som bor tillsammans i ett hus på Staten Island — vi möter vampyrerna Nandor, Nadja och Lazlo, samt energivampyren Colin Robinson som bor i källaren. På svenska är hans typ kanske mer kända som energitjuvar, sådana som världen över oftast jobbar på något kontor. (Kanske min favoritkaraktär!) Nandors dödliga betjänt, a.k.a. familjär, Guillermo är också en av de centrala figurerna i serien. Han drömmer om att själv förvandlas till vampyr, gärna av sin mästare som han vid seriens början passat upp på i tio år.

Ursprunget till serien finns i en film med samma namn som kom ut för några år sen, plus en kortfilm från typ 15 år sen (!), jag har dock helt missat dem så serien var ny för mig. Bakom denna franchise ligger Jermaine Clement (Flight of the Conchords) och Taika Waititi (Jojo Rabbit) så det säger kanske något om humorn. Torr, underfundig, otippad och överlag rätt lågmäld men stundom liksom lite urflippad och naivistisk. Ja, jag vet inte, serien är himla kul bara! Har hittills sett sex avsnitt. Ser nu att det sjunde avsnittet har fått 9.4 poäng på IMDb. Iih, ser fram emot ikväll!!

Barry har ni hört bruset om, visst? Det har ju mer eller mindre ständigt pågått en applåd sen starten för ett par år sedan. Komikern och framtills dess aningen oseriöst stämplade (får man väl ändå säga?) skådisen Bill Hader gör en sjukt bra insats som krigsveteraren Barry Berkman som efter en lång tid av samvetslöst lönnmördande har fått nog och känner en längtan att bli skådis istället. Låter det som en påtaglig konflikt mellan dyster, brutal mardrömsverklighet och drömmens pastelliga lalaland? Ja, det är det ju. Egentligen har väl den här serien en ganska klassisk tematik — gott/ont, svart/vitt och gråzoner, vilken person man väljer att vara — men jag har aldrig sett det göras så här förut.

Misstänker att denna mörka komediserie kanske inte är för alla. Endera står man ut med svärtan och våldet eller så mår man för dåligt av det. Jag tycker den ändå håller en bra balans men den kan plötsligt svänga i handlingen och bli så JÄKLA mörk. Omöjliga situationer, moraliska konflikter, pest-eller-kolera-situationer uppstår och Barry tvingas göra sånt han verkligen inte vill — och sedan leva med det också. Nu då jag skriver ut detta känns det helsjukt att det ändå finns humor i detta men alltså faktiskt ganska väldigt mycket klämmer de in! Väldigt trist att vi nu sett de två säsonger som hittills kommit ut. Säsong tre får vi bara vänta på!

Bonus: Jag vet inte med er men jag blir alltid glad av att se självaste the Fonz, Henry Winkler. Dessutom perfekt i sin roll.

Det var allt jag hade på lager! Har ni tips? Kanske finns det nån serie jag borde ge ännu en chans? Fleabag har jag sett och älskat p.g.a. är inte galen, The Marvelous Mrs. Maisel blev jag tyvärr allergisk mot när jag insåg att hon var blott Lorelai Gilmore v. 2.0 (jag upprepar — är inte galen) och Succession har jag också sett och fattat tycke för. Bara för att avhandla de självklaraste, tänkte jag! Sen kommer jag inte på fler??

Tonårsromantikens slitstil

Stil & syssla

I lördags färgade jag ett par hålbroderade, fina och mycket vita blusar i svagt kaffe. Målet var att få dem aningen mindre vita. Det räcker för mig nu, men annat var det förr. Jag mindes den vita hålbroderade indiska blusen jag ville färga svart när jag var runt 16. Det fanns liksom inga svarta hålbroderade blusar i butikerna då men nu finns det ju jättemånga och varje gång jag ser en är det den vita jag tänker på. Jag hade hittat den på Missionsstugans loppis, och efter sitt textilfärgsbad blev den bara ljusgrå. Riktigt mjäkigt ljusgrå när jag ville ha svart, svart, svart. Jag använde den aldrig. Lördagens blusar blev mjäkigt ljusbeigea, men nu är jag inte besviken alls.

Följande kväll instagrammade min expojkvän ett foto jag tagit på en spelning med hans gamla band. Det var tidigt 2000-tal och jag blev så glad när jag såg att han hade på sig ettt par pleatherbyxor min mamma sytt åt honom. Det FANNS ju inte sådana tillgängliga på andra sätt då! Inte i Jeppis. Redan bara det att de hade fejk-läder på tygaffären Kangasmestarit i stan var kind of amazing. Så tyg inhandlades och mönster hämtades från vad jag tror att kanske var ett par av mina byxor, mitt första par svarta jeans. Både mina jeans och Mathias plastbrallor användes tills att de slets ut. På samma foto hade han en nät-t-shirt vi loppat — även den på Missionsstugan — och jag minns ännu hur jag grävde till djupaste bottnen av underklädeslådorna på herravdelningen och fiskade upp gamla, gulnade undertröjor, och hur det kändes som att jag hämtade förlorade skatter från havets djup. Det var en känsla av triumf att hitta dem. Det skulle bli svinsnyggt. Vi färgade dem svarta. De blev en färg vi kallade ”regnmörker”. Den där blågrågrönsvarta färgen dåtidens svarta jeans alltid fick efter många tvättar.

Och sådär höll man på. Vi färgade om, sydde om, sydde nytt, sydde fast spetsar i fållar och ärmslut och ringningar, broderade stjärnor och mönster, drömde om att komma över nitar att stansa fast, klippte upp, knöt ihop, blekte med klorin, täckte med nagellack, målade med textilfärg, ritade med sprittusch — alltid på jakt efter den lilla möjligheten samtidigt som man drömde om de stora. Luggar klipptes i konstiga former, utväxter i det svarta håret färgades i de mest overkliga färger som fanns i hyllan på Citymarket (vilket iofs var typ ”plummy brunette” eller ”violet black”, ni fattar), ögonbryn plockades och formades om, läppstift användes som ögonskugga och läppennor som ögonpennor och kajaler som ögonbrynspennor oooch vi gjorde egna piercingar med vanliga nålar. Jag såg nog riktigt ut som totalt piss ibland, eller jävligt ofta, men det var i alla fall roligt.

Det är väldigt lätt att romantisera det i efterhand. Det var så kreativt, fast det insåg jag inte då. Jag kan emellanåt känna mig typ retrospektivt avundsjuk på de alternativa tonårsgäng jag och mina kompisar ser på stan i dag och som påminner oss om oss själva, hur vi var. Skillnaden är att de i dag har perfekta kläder och ingen av dem verkar ha behövt hitta på kompromisser och nödlösningar för att ha den stil de vill ha. Allt finns.

Min egen tonårstid är istället präglad av en sån längtan och ett sånt slit att ha en egen stil. Det var så mycket man bara kunde drömma om och försöka efterskapa så gott man kunde. En tid fanns det knappt svarta kläder över huvud taget i butiken och i ett par år använde jag nästan dagligen en blus som jag fått för min morfars begravning. Jag handlade gamla gördlar avsedda för höfter och rumpa från underklädeslådan på loppis och vände dem upp och ner för att använda som korsetter. Jag fyndade en lång, svart vinterkappa för 20 mark (MARK!!) på loppis och den blev mig så kär att jag fortfarande har den kvar, 20 år senare. I efterhand föredrar jag det så. Det känns sorgligt att tänka att jag hade gått miste om det. Det visade sig att det blev ett riktigt praktexemplar på att inte veta hur bra man har det.

Sexton år, november 2000. Hemmaklippt lugg och kjolslits. Ser ni förresten pappret nere i högra hörnet? Planer på plagg jag tänkte sy.

Jag gissar att de flesta som läser här är en bit förbi tonåren. Jag blir nyfiken på att höra om ni hörde till någon subkultur? Hur såg ni ut i högstadiet, gymnasiet eller motsvarande? Smälte ni in, skilde ni er ur? Var endera viktigt för er? Vet för övrigt inte vilket av dem som är svårare att göra i tonåren!

Montag, eine Montage

Färd & fest

Det är bara april och jag tar redan rekord i årets mest krystade bloggrubrik! Tack tack det känns förstås bra. Jag har tränat för det här.

”Bara” april — men jag har ändå inte bloggat klart om resan i slutet av juli. Känns pinsamt, men vill göra det klart. Ogillar att lämna sånt här ogjort, hela poängen är ju att dokumentera för att senare kunna blicka tillbaka och resa i tiden lite. Först reser man fysiskt, sen mentalt.

Det var måndag förmiddag i Berlin och Alfred ville gärna besöka en bokhandel. Vi lämnade hotellet och gick åt ett annat håll än vi dåtills rört oss i, och för en gångs skull åkte vi inte S-bahn någonstans utan höll oss i Mitte. När bilden ovanför togs satt vi på en bänk och väntade på att bokhandeln en bit nerför gatan skulle öppna. Eller jag ställde mig upp på bänken för att fota huset tvärs över gatan, eftersom det såg så extremt charmigt ut! Clärchens Ballhaus stod det på skylten med det dansande paret ovanför entrén. Nån månad senare ser jag på insta att några av mina bekanta gästar bröllop i Berlin och vad hålls festen om inte just här? Det är tydligen en väldigt känd danslokal och har varit en populär filminspelningsplats, bland annat var Quentin Tarantino där och spelade in några scener till Inglourious Basterds. (Fy fan vad jag hatar den där stavningen, får det aldrig rätt.) Och här trodde jag att jag hittat nån hemlig, dold pärla! Hah! Tji fick jag.

Ach ja, die Bratwurst und das Sauerkraut. Trevligt resesällskap.

Cyklist utanför vacker byggnad. Faktiskt ett katolskt sjukhus, St. Hedwigs. Älskar när klängväxter sveper in byggnader så där men vem gör inte? Puckon. Bara riktiga, riktiga puckon. (Ifall det var oklart.)

Längre fram med samma gata hittade vi en väggmosaik och ett snyggt hus. Mosaiken var en ”Peace Wall”, ett mångkulturellt konstprojekt gjort av föreningen Cityarts. Strax invid fanns en judisk gravgård.

Där fanns också denna bronsskulptur av Will Lammert. Den heter ”Jüdische Opfer des Faschismus”. Överexponerad bild tyvärr. I bakgrunden är gravgården.

Alfred och Blenda hittade maskeradbutik. Själv hade jag siktet ställt på ginger ale och KAFFE. Kolla min döda blick. Jag behövde laddas.

Denna trio hade bestämt sig för att göra något ytterst turistigt.

Nämligen sight-seeing från en flodbåt på Spree!

Guiden var fruktansvärd. Glad och trevlig men satte fokus på konstiga saker. Det var t.ex. snack om var Angela Merkels skrivbord fanns — i sig godtagbar sight seeing-trivia om det presenterats på ett rimligt sätt, men vad vi fick (tvingades utstå) var liksom guidningsturers motsvarighet till clickbaitrubriken ”Guiden ville visa Merkels skrivbord — men när turisterna fick se var det fanns kunde de inte tro sina ögon!”, om ni fattar. Och så klickar man. Och så glider man låååångsamt in på sajten, uppkopplingen är trög och medan sidan laddas retas ett snurrande timglas som nu som då slänger ur sig fraser som ”Snart får ni se!! Waaait for iiiit…”. Sen kommer man fram på sidan och efter en lång HÄRVA att KOMPLETT RAPPAKALJA så får man syn på ett högt hus med några pixellerade terrasser på högsta våningen och guiden säger ”Där uppe på den där balkongen med ett träd, där är Angela Merkels kontor, så där är säkert hennes skrivbord då”. Jahaja? Tack. Nu vet vi. Hade inte gått att bara nämna det när vi gled förbi antar jag?? Typ att han sagt ”Titta, där uppe har Angela Merkel sitt kontor”, och man hade bara: Åhå okej jasså! *hönfejs* Det visste vi inte. *förnöjt kluck*

Ja ja, vi glider vidare. I komplimenternade utstyrslar, också. Tv-tornet på Alexanderplatz blekt i bakgrunden. Blendas hatt köpte jag förresten på H&M men bytte ut det ljusblommiga bandet till ett snäppet tuffare, och hon fattade tycke för den. Längtar att få använda den igen och provar den emellanåt. Hatt är mitt bästa sommarhack, får solsting annars. Min nuvarande hatt köpte jag sommaren 2014, även den från H&M. Satte fast snöret själv så jag kan ta av den ibland och ändå ha händerna fria, när den dinglar på ryggen.

Vacker, prålig arkitektur fanns förstås att beskåda. Gissar att jag postade nån bild av Berliner Dom i ett tidigare Berlin-inlägg, men inte den HÄR sidan av den i alla fall! Flodsidan.

Det syns visst på Blenda hur intressant hon tyckte det här var. Vi trodde att hon skulle vara överförtjust i att åka båt, men hon brydde sig inte alls. Blev uttråkad. Fick sen titta på Barbapapa på Alfreds telefon för hon blev så rastlös. Hon brukar typ aldrig titta på mobilen om vi är ute någonstans, utan brukar vara helt nöjd så länge man pratar med henne nu som då. (Ok, rätt ofta, ska medges. OKEJ OKEJ, typ konstant.) Så det här med sightseeing var verkligen inget för henne. Men förstår henne. Jag förstod ju vad som sades och blev ändå uttråkad.

Jag fördrev istället tiden med att fotografera vyerna. Till vänster nåt av museumen på museumön. Till höger riksdagshuset med flaggan i topp.

Ack att sitta där och läsa nån gammal klassiker medan man låtsas att man är med i någon modern…

Vyer jag inte kan placera.

Broar vi åkte under. När vi skulle åka under en bred en gick det att fånga Blendas intresse i några sekunder.

Mot naturskönare omgivningar. Långt borta, mitt i bild, glimmar Guld-Elsa längst uppe i Siegessäule (Segerkolonnen) i Tiergarten.

Kanske parken Kanzlergarten? Såg ljuvligt ut. Andra turister mötte vi också. Här nånstans vände vi om och åkte samma väg tillbaka. Guiden pekade ut andra saker, men kanske en aning färre.

Blenda hade fått SÅ nog. Inte ens att sitta uppe på bordet hjälpte längre. Ork int ens sii na mejr, muttrade hon. Sen mot slutet av turen blev det lite roligare då en äldre dam kom och satte sig bakom oss, tror för att söka skydd från den gassande solen, och hon blev direkt Blendas nya kompis. Trodde vid ett skede att damen pussade henne och jag blev riktigt jävla paff och obekväm men sen insåg jag till min lättnad att hon bara pussat i luften en bit ifrån. Sen tyckte jag ändå att det upprepades så ofta att det blev obekvämt igen. Föreställde mig att B skulle luta sig framåt eller nåt sånt. Jag sa ändå inget rakt ut, eller kanske jag sa nåt åt Blenda om att bara pussas på låtsas. Jag minns att jag typ försökte *signalera* åt tanten att det kanske inte var så bra, i brist på att veta hur jag skulle kommunicera det rakt ut. Typiskt att bli så rädd för att Göra En Grej av nåt. Jag tycker att det här händer särskilt när jag är trött och lite seg i huvudet. Är jag pigg och alert så kan jag liksom bättre nappa tag i den där halva sekunden då jag ska komma med mitt inflikande och säga hej vi vill nog helst inte uppmuntra henne att pussa främlingar hon just träffat på båten riiiktigt ännu ändå.

Vi klev av turistbåten. Sökte oss mot skuggan där Blenda fick somna i vagnen.

Traskade iväg. Satte oss inte på denna bänk. Blev inte påkörda av svärmen cyklister som surrade förbi oss heller.

Återigen i skuggsidan, just en aning hett i den motsatta sidan den här dagen. Skuggan var då mildare med sina ynka 34 grader. 🙄 I det gassande solskenet uppe på Brandenburger Tor svimmade segergudinnan av solsting, hästarna stönade och örnen flaxade med sina väldiga kopparvingar för att svalka dem. Det var ett fruktasvärt oväsen.

Nä uff alltså. Det var nog en tung dag att vara ute och turista. Alfred, som inte hade något som skyddade huvudet mot solen, började må ganska illa. Här i Tiergarten låg folk och sov i skuggorna under de stora träden. Vi var här på väg till Förintelsemonumentet, gick igenom det men tog inga bilder.

Inte den vackraste bilden av Berlin. Inte den vackraste bilden av min baksida heller, men åtminstone matchar vi. Huset framför mig är ju t.o.m. lika randigt som min blus.

Gullig jordgubbskiosk. Någonstans häromkring gick vi till ett glasscafé som jag tyvärr inte minns namnet på, om hade ganska spännande smaker jämfört med sådana man får här i Vasa. Störigt att jag knappt minns nu men jag tror att en smak jag tog var apelsin och basilika. Tyvärr var platsen ingen större succé med massor av trafik och bara asfalt och betong överallt runtomkring. Glassen var god men hade ingen bra fiilis av att sitta där. Oväsendet och all rörelse var utmattande. Blenda fick frozen yoghurt, vill jag minnas, typ honung och nåt kanske? Hon var i alla fall salig.

På väg hem passerade vi lekparken nära vårt hotell. Och där var något fantastiskt på gång, som vi väntat på: Fiskarna i den sprutade vatten! Det fanns fontäner och pumpar och fullt med barn som lekte i vattnet. Vi var jäkligt trötta MEN det var vår sista dag i Berlin och vår sista chans att göra det här och Blenda hade längtat så — vi hade sett vattenparken första dagen men då hade vi inte tid och sen när vi skulle besöka den fanns det aldrig nåt vatten — så nu var det bara att passa på. Och Blenda lekte och sprang omkring i sina pösiga bloomers. Hon pumpade vatten och fick låna hinkar och plastbunkar av de andra barnen, som kommit mer förberedda dit, att samla vatten i. ”I think it’s important that they learn to share” sa en mamma. Fy fasen vilket härligt ställe. Har aldrig förr känt ett sånt starkt sug att flytta till Berlin.

Sen gick vi till butiken invid hotellet. Hittade babyöl! Inställningen till alkohol är verkligen så mycket mer avslappnad där nere på kontinenten.

Vädret blev mulet. Luften var fuktigare än någonsin. På hotellet pratade personalen om att det skulle bli åska.

Vi gick in, duschade, slappade i sängen och tittade på tv, men mest var det reklam.

Sen gjorde vi oss i ordning och begav oss ut. Nu började det duggregna och Blenda hade egentligen för lite kläder på sig. Vi hade inte tagit någon vagn heller för vi skulle bara gå en kort bit till en restaurang vi kollat in på nätet. När vi kommer dit så är den stängd och så har det börjat blåsa. Plötsligt känns det som jättelång väg att gå tillbaka, samt dumt att fortsätta vandra längre bort för att hitta en annan restaurang. Stämningen var lätt irriterad när vi gick över vägen till busstationen för att sedan åka ett fåtal kvarter tillbaka till hotellet. Alfred springer in och hämtar vagnen och mer kläder åt Blenda. Sen gör vi ett nytt försök och går till ett annat ställe vi tidigare gått förbi och tyckt att verkat trevligt. Men jag är skeptisk för det jag tyckt att lockat med det stället var ju uteserveringen på den lyktbeströdda, lummiga innergården som skymtades från gatan, och nu tillät inte regnet att vi skulle sitta där.

Men vi gick in och möttes av världens trevligaste personal som var URGULLIG med Blenda, och då gaskade jag upp mig.

Här sitter jag och är EXTREMT AVSLAPPNAD med bruschetta och sallad. Nej skoja bara jag ser ju superstel ut.

Efter middagen fick vi uppsöka en matbutik för att handla lite frukost för nästa dag eftersom vi skulle åka så tidigt att det inte skulle finnas frulle på hotellet. Vi tog en tur via innergården innan vi gick upp till rummet och jag mötte ena receptionisten som pirrigt rös till och sa ”It’s starting!”. Vi gick upp till rummet och snart mullrade åskan och jag tyckte på nåt sätt att det var ett UNDERBART väder att avsluta den sista kvällen där.

Följande morgon flög vi hem, och Blendas flygdebut gick riktigt bra och hon sov så gott som hela flygturen i min famn. Ni minns kanske att vi åkt tåg/båt dit, och det hade varit roligt och spännande, men förstås tidskrävande och visst var det skönt att ta sig hem igen snabbare än så. Sista biten från Helsingfors till Vasa åkte vi hur som helst tåg och mot den sena eftermiddagen var vi hemma igen. Nån timme senare anlände även katterna från sin semesterort (hos mina föräldrar). Snipp snapp snut!

Resan i kronologisk ordning:

The leader of the pack 🥁 — first thing’s first, så vi börjar förstås med att packa. (Som ett proffs, får jag väl ändå tillägga?)
Färja till Umeå, nattåg till Stockholm.
Strosa i Stockholm, snälltåg till Malmö, Öresundståg till Köpenhamn.
Ströva på Strøget (och andra centrala gator i Köpenhamn).
Åka tåg från Köpenhamn till Berlin — struldelen, kan ej ljuga.
Tulta i Berlin en lördag.
Söndag på Zoo Berlin.
Semesterberlinsk söndagshalva.
Montag, eine Montage — jamen detta inlägg ju?? Klart slut!

Fyra rutor beiget och brunt

Stil & syssla

Big Cap Energy i förmiddags när vi var på väg för att hämta en grej åt Blenda. Provade min gubbiga manchestersammetskeps som jag loppade i vintras. Den hade ursprungligen ett Varta-tygmärke på sig, alltså batterierna, men jag sprättade bort det. Det hade blivit för ironiskt. Hade ingen energi för det. (Ni förstår vad jag menar med för ironiskt.)

Jag har för övrigt fått så fasen till alla möjliga sorters blemmor under den här isoleringstiden — eller egentligen började det redan innan. Nåt stressrelaterat? Som sedan spårade ur, eller så kändes det. Kan liksom inte låta bli att peta på dem heller. Nu börjar det äntligen reda upp sig (lösningen för mig tycktes vara att inte slarva med ansiktstvätten fast jag inte sminkat mig) men ändå är det fortfarande röda prickar och mörka fläckar lite här och där.

I går gjorde jag en grej som jag ärligt talat är lite rädd att bli shejmad för. Eller det handlar väl kanske främst om att jag sist och slutligen själv lite skäms också? Samtidigt som jag vill försvara mig med att jag sett folk göra betydligt mer tveksamma saker men det spelar förstås ingen roll för så funkar det inte. I alla fall, jag gick på loppis. Jag fick nys om ett som var öppet och efter viss tveksamhet åkte jag dit och det var så gott som tomt. Så då passade jag på. Såg till att suga på karamellen ordentligt för det kan ta ett bra tag innan jag smakar på en igen.

Hur som helst såg jag detta dockhus där, lämnade kvar det och ångrade mig såklart sedan. Vet ju att Blenda tycker om dem. Så jag rådslog lite med henne och Alfred och vi kom fram till att vi skulle göra en utflykt till loppiset och hämta hem dockhuset om det fanns kvar. Tur hade vi! Blenda blev så glad. Som ni ser har det inga möbler eller dockor ens men det hindrade inte Blenda från att leka. Hennes minsta gosedjur fick gå husesyn. Det är ett Lundby, torde vara från -88/-89, och det är ganska slitet så jag och Blenda får visst ta och renovera. Och hålla utkik efter dockhusmöbler på nätloppisar, antar jag? I väntan på att kunna strosa regelbundet på de fysiska loppisarna istället. Jag har sett att folk pysslar och 3d-printar egen inredning men det är jag nog inte alls intresserad av (ännu i alla fall). Nä, jag ser fram emot skattjakten.

När vi kom hem igen efter vår korta exkursion, inspekterade vi blommorna ute på gården. Vi hittade bland annat vårens krokusar, sådana som något djur (fjärilen? humlan?) i Kaninen gillar tycker om. Vi såg också årets första snigel. Och i går kväll när jag satt i soffan kom en humla hum-hum-hummande utanför fönstret. På förmiddagen i går gick jag och Blenda till en lekpark med Elsa och Signe och det var så vårigt, vårigt, vårigt. Vi gick sista biten hem längs med Timmermansgatan som praktiskt taget är en grusväg och det var så ljuvligt. ”I sommar vill jag plocka blommor”, säger Blenda flera gånger varje dag.

Ett av gårdagens loppisfynd var denna fulsnygga taklampa från Valinte, och år -82/-83 (mitt år!) enligt mina efterforskningar. Jag har sedan tidigare en matchande golvlampa till den, som tyvärr fallit omkull så många gånger att skärmarna är buckliga. Surt. Den är ändå i bruk i vardagsrummet, men inte utan att jag minst en gång om dagen grämer mig för hur oförsiktigt den tidigare behandlats. Det finns risk för att det blir för mycket med matchande tak- plus golvlampa, men kanske är det värt ett försök i alla fall? Men fy fasen vad det är svårt med taklampor. Drömmer ju om att denna ska uppfattas som sjuttiotaligt cool och mjuk men finns risk för att den istället känns åttiotaligt stel och själlös.

Den är förresten inte den första taklampan jag köpt åt vardagsrummet det här året, men det första inköpet visade sig vara hemmagjord, i behov av ny el, och jag antagligen av en järnsåg för att få den att passa in, såatt… tja. Vi får väl se hur det går med den saken.

Okej, nu blir det lekdags! Nog dravlat. Blenda och dockhuset kallar.

Give me one moment in time

Tycke & tanke

Tycker ljuset föll så fint i Blendas rum i morse. Vi lekte kalas, en av hennes favoritlekar. Nästan varje dag är det nån som fyller år. I dag var det Pupus tur. Paket och sång skulle han uppvaktas med. Här hade jag slagit in en bok i en bit havregrynspåse och Blenda knöt omsorgsfullt presentband kring den på låtsas. Krullade banden med fingertopparna också, om jag tydde gesterna rätt. Det var bara ett ögonblick som jag ville spara.

Jag tänkte posta bilden på min insta men stördes för mycket av det röriga i hörnen. Som Alfreds serietidning, högen med gosedjur och bland det fulaste vi har: plastpåsen. Så då började jag känna mig som att den här bilden inte var BRA NOG och alltså… blä att tänka så. Jag gillar ju den, mycket.

Häromdagen scrollade jag bakåt i mitt instaflöde och hittade nåt fjantigt filmklipp som jag absolut inte skulle posta i vanliga flödet längre. Det kändes lite pinsamt att se det där. Jag och Alfred iförda något Snapchatfilter. Det var från några år sen. Ja just det, innan det fanns instastories postade man ju sånt här här, mindes jag då.

Och det var närapå att jag skulle ha postat bilden på Blenda med det lilla paketet i mina stories, istället, eftersom den tydligen inte dög för det vanliga flödet. Men innan jag hann så bara skavde det till att den då skulle bli en tillfällig grej. Något som jag visar och som sedan försvinner — när den ju i själva verket var något jag ville behålla för evigt.

Kanske är det mest ett tecken på att jag håller på att tröttna på insta, men en stund kändes det som att jag snubblat ner i ett gigantiskt glapp i själva systemet. Blev irriterad. Om det eviga flödet är till för perfektion och det tillfälliga flödet för sånt som är ersättligt, vem och exakt vad postar jag min content för? Vad är poängen? Typ så kände jag. Säkert en tillfällig svacka och inget jag ställer mig på barrikaderna och gapar om, men ändå.

Hur som helst så slog det mig sen att förr i urminnes tider hade man ju bara postat den i sin blogg. Det är väldigt enkelt. Tacka vet jag blogg.

Handplockade bloggar

Ditt & datt

Här kommer min lista på bloggar jag brukar hamna in på nu för tiden! (Som utlovat i fortsättning på Peppes och Mirjams bollrullning alltså!) De är MÅNGA. För det är väl roligare med en rejäl hög att plöja igenom under dessa isoleringstider? tänkte jag. Så här är sådana jag läser slaviskt, regelbundet och mer sporadiskt. Ströläser ännu fler men fick helt enkelt bara dra gränsen någonstans. Hur som helst — vi kör! I alfabetisk ordning:

Annas foto — precis som namnet avslöjar så är det mycket foto, och snyggt sådant. Allt känns mysigt och vänligt.
Blejk, fejt & fab — rebellen, karamellen, allas vår BFF-Ellen. Ett onischat, okonstlat, påhittigt och roligt tankeflöde att gladligen svepas med i och drunkna i.
Carola Ekman — klokt, kunnigt och kärleksfullt om föräldraskap.
Crfn — Caroline Ringskog Ferrada-Nolis blogg som inte uppdaterats sen första januari så kanske blir det inte mer, men det var kul så länge det varade!
Cecilia Blankens — försöker smittas av hennes sinne för stil.
Dnilva — kreativt, piggt och pyssligt signerat Anna María.
Elin Renck — tog bloggosfären med charmstorm för ett par år sen och vad kan jag säga? Jag blev också frälst. (Here we go go go to the temple of Elin Rencks blogg HEHE. Förlåt men bara måste få det ur systemet.)
Elisabeth Therese — loppis, stil och personligt. Det vilar nån slags tidlöshet över denna blogg, som att den nästan hade kunnat skrivits för hundra år sen.
Elsa Billgren — estetisk vintageinspiratör, proffs på långa stream-of-consciousnessinlägg som har riktig substans och närvaro, och är dessutom ett geni när det gäller trendspaningar eller att ringa in fenomen i samtiden.
Grön i Åbo — Julia, Svenskfinlands miljöhjälte! Snäll och tuff. Väldigt fint foto och ofta riktigt ärliga, råa texter.
Hanapee — ett energiknippe! Fast liksom angenäm.
Heidi Mari — grafiskt, stilsäkert och något hemlighetsfullt.
Heimani i stan — mina kompisar Karin och Niclas köpte hus, renoverade det och startade blogg. Hurra!
Hej Regina — det blir glatt, mjukt och gulligt när Agnes skapar.
Hemma i Bogdanoffs — välskriven, mysig blogg med bra humor från Eivor i Nykarleby.
Hit och dit och tillbaka igen — Charlotte skriver om feminism, historia, forskning, relationer och livet i ett gammalt hus.
Jasmin Jahja — färgsprakande och glädjespridande om livet.
Johanna Bradford — inredning, renovering, livsstil, och så vidare. Klassisk.
Julia – alltid mitt i prick — peppig och glad men ändå lite melankolisk. Fin!
Kaffepausen — välskriven, vettig vardagsblogg av Rolf som jobbar som lärare, har hund och ett öga för vackra vyer.
Karolinas Kaos — gammal hederlig, lite rockig (?!) blogg om livet.
Kläder & kvalitet — intressant och personligt om produktion och klädkonsumtion från Elin som driver eget designföretag.
Knapprandet — Emil skildrar vardagen med en sån drömmig närvaro. Är avundsjuk på hans uttryck.
Knivlisa — sprallig men öm mammablogg.
Krickelins — Kristin förmedlar inspiration, rakhet och mod, med ett blått filter över foto och inredning.
Lilla libertin — som en roman i korta sjok. Välskriven, vacker.
Livet & LA — hur ska man ens sammanfatta denna perfekta cocktail av allmänbildning, klokhet, charm och som bonus en riktigt flådig uppdateringstakt att skämma bort en ytterligare med? Jomen typ såhär då: Peppe Öhman.
Maggie’s Bohemian Ideals — varm själ bloggar om hållbarhet och natur.
Mama bites back — fylld med fina, glimmande saker från vardag och fantasi. Samt några kladdiga makaroner i hörnen, eftersom Jenna är småbarnsmamma.
Mama’s got the magic — käck kommunikation från Vasas Karisimporterade drottning Linn.
Mellanrum — vardagsbetraktelser och livsdokumentation från Nina i Umeå.
Miilo — driftig, pysslig festfixare (eller borde i alla fall jobba som en!) med fint, gammalt hus ute på landet.
Mirjam skriver — och hon skriver väl. Avslappnat, smart, fritt från klyschor. Det är verkligen så skönt språk i den här bloggen, om livet och skrivande i Nya Zeeland.
Nettelblad — poetiska reflektioner från Ulrika på Åland. Skicklig skribent!
Nio till fem — såklart läser jag Beijer. Hon levererar.
Nostalgifabriken — lättsam, rolig och bara så himla CHARMIG. Blir så glad av den. Innehåller dessutom mycket fint loppis och väldigt tjusiga bilder också. Skön stämning här hos Emma!
Nästan för lycklig — God, klok, vältalig och dessutom fyndig också, den där Amanda. Som jag för övrigt gick i högstadiet med!
Ponks — Lotta är ett mångsidigt geni. Unikt uttryck och underbar rytm i hennes texter. Jäkla KUL också!
Rastlösheten — många sammanfattningar från livet och loppisar i tydlig stil hos Clara.
Sebastian — mysigt och ombonat i hans hem och blogg.
Slurk — drinkar! På ett roligt sätt! (Syftar inte på det att de gör en full, men visst, det också.) Mixar och serverar gör Jakob.
Snickis — Sara skriver på ett sätt man så lätt följer med i, blir nyfiken på.
Soulmama Arts — Alexandra, bohemisk mångkonstnär, skildrar livet.
Sofia Wood — mat, inredning och mode, skildrat med värme och glädje.
Vardagskonst — beskrivande namn på denna fina blogg! Fastnade särskilt för Sandras sinne för dovt sprudlande färger.
Zuri Zuberi — min forna klasskompis Grace bloggar snyggt om färg, form och mycket textil.

Vilka andra bloggar tycker du jag borde läsa? Din egen, till exempel? GÄRNA! Väldigt fritt fram att sprida lite länkkärlek, som man sa en gång i tiden. Känner mig angstig över att jag glömmer nån men alltså jag KAN bara inte sätta mer tid på att fundera på det här nu. Puss ajöss!

Naleis

På nåt sätt en blogg.

Loppisfynd och linjebrodyr

Startskottet

Så konstit men så var det

Bollar och tefat i en kanske litet litet blåare sky

Bland feminister, vampyrer och lönnmördare

Tonårsromantikens slitstil

Montag, eine Montage

Resan i kronologisk ordning:

Fyra rutor beiget och brunt

Give me one moment in time

Handplockade bloggar