Uppåt väggarna och på tapeten

Tack och lov är det endast en vägg i Blendas rum som ska tapetseras, för fy fasen vilken kamp det blev med den. I går åkte en, ynka en, våd av den upp och jag var alldeles kaputt efter det. Det var en PÄRS. På grund av skör papperstapet från 70-talet, snett och vint hus från 20-talet, och så en extremt höggravid kvinna från 80-talet då. Det blev svettigt, eller jag blev. Tapeten gick sönder på två ställen men det får vi stå ut med. Den hänger antagligen snett, men vem fan vet vad som är rakt i detta hus ändå. Inte direkt en supermjuk start för ett par tapetseringsnybörjare.

I kväll fortsatte vi med våd nummer två, och det var vårt enda mål för dagen, haha. En ynka våd till, så länge Blenda hälsade på hos sin farmor. Innan vi började i går trodde vi väl att vi skulle ha kommit längre, men nu tar vi ett litet babysteg åt gången. Denna gång med mönsterpassning och jag bävade inför det, förberedde mig på att det till och med skulle skita sig så rejält att vi skulle få slänga hela våden. Istället fick vi den otroligt nog på plats utan att behöva kassera den, och visst i världen har man sett snyggare tapetseringar, men…

… HALLÅ den är på plats ja?! Det gick bättre än jag hade kunnat hoppas på. Absolut inte problem- eller felfritt, herregud, men mina nerver förblev liksom intakta genom alltsammans?? Tror jag knappt ens svor?! Otroligt!! I morgon fortsätter vi.

Vill inte avslöja det beräknade förlossningsdatumet men låt oss säga att jag, min (o)vana trogen, jobbar bäst (läs: mest, främst) strax mot en tajt deadline.

Väggen har ett låtsasfönster för att, ja, vem fasen vet. På andra sidan av det finns alltså inte utomhus utan badrummet. Öppnar man det syns bara baksidan av badrumsväggen, inne i badrummet är det bara en helt vanlig vägg. Vet inte vad det rummet var till för innan det blev badrum, men Blendas rum var pigrum, d.v.s. logi för tjänsteflickan. Det är ett litet rum med ett litet fönster åt nordost och jag har lekt med tanken på att sätta in belysning bakom fönstret, en ljuspanel som liknar dagsljus. Om jag hittar någon i passlig storlek. Annars kunde kanske en spegel som reflekterar ljuset som hittar in genom fönstret vara ett vettigt alternativ.

På tal om ljuskällor i barnrummet så har Blenda önskat sig en särskild sorts sänglampa. Den ska hänga på väggen och tändas och släckas genom att man drar i ett snöre. Jag har förstås redan från förr ett begränsat men likväl överflödigt urval lampfötter och vägglampor som hon kunde få välja och vraka mellan, men inga av dem med snörbrytare. Så jag säger att tyvärr har jag nog ingen sådan. ”Sen när babyn är född kan du ju gå och leta en på loppis”, föreslår hon då. Ursäkta men jackpot??

It’s gonna be may, maskrosor, Mad Men och majbejbi (my baby)

Jag kunde tänka mig att jag, efter ett sånt här händelselöst år, skulle längta efter något nytt. Något som skulle skaka om mig. På teve. Men nepp! Sannerligen icke. Jag letar efter trygghet, jag vill bara ha bekanta ansikten och bekanta karaktärer som beter sig som förväntat. Inget annat. Efter att jag plöjt igenom alla Buffy-säsonger har jag nu övergått till Mad Men. Och det är så jävla bra?!!! Det borde jag redan vetat, med tanke på att jag redan sett det. Men det var förstås några år sedan. Och den här gången är jag alldeles GOLVAD av första säsongen. Tänker på den hela tiden (fast jag gått vidare till andra).

När jag läste Betty Friedans The Feminine Mystique för några år sen så minns jag att jag tänkte på Betty Draper i MM. Jag undrade då om hemmafrun i tv-serien hade namngetts som en blinkning till författaren och särskilt syndromet hon beskrev och namngav, hemmafrusjukan, ”the problem that has no name”. Nu är jag närmast övertygad om att det bara måste vara så. Älskar Betty. Tänker också mycket på Don Drapers hora-madonna-komplex. Förstås kvinnosynen överlag. Blir överraskande berörd nu som då och gråter av scener, tänk att de lyckas med det fast serien är så osentimental. Och ingen gör typ någonsin som man vill. Efteråt slår jag upp grejer på mobilen i sängen, varför gjorde hen si, varför sa hen så? Letar analyser och infallsvinklar och gottar mig i det tills att ögonen knappt hålls öppna. Det är ljuvligt.

I natt drömde jag att jag själv var nån slags copywriterhjälte, en mästarnas mästare och stans favorite mad woman. Bara sjukt bra på att komma på säljande grejer. Jag hjälpte en kompis som hade problem med en sketch som behövde någon typ av catchphrase för att lyfta den, och det är lite diffust vad det exakta behovet var, men jag vet att det fylldes av min skojfriska pitch: En dörrklocka som då man trycker på den låter ”Kuk-rrrrring! Kuk-rrrrring!”

Ja, ni hör ju. Mad Men.

(Och tydligen skriver mitt undermedvetande BUSKIS?? Upprörande.)

Spotted: Årets första maskrosor! I dag, vappen till ära. XOXO, Gossip Girl. (En serie jag dessvärre inte klarat av att se om. Har försökt.) Blenda ville plocka dem men jag sa, av någon orsak, att man helst inte ska plocka årets första. Jag fortsatte prata och sa, till min fortsatta förvåning, att de måste få vara kvar så att andra också kan se dem och bli lika glada som vi blev. Tydligen har jag någon sådan slags åsikt? Uppfattning? Förhoppning? Jag vet inte vad det är. Instinkt, känns det som. Nog är det konstigt hur mycket man, varje en, allihopa, går omkring och bara HAR i hjärnan. Utan att ens veta om det.

Mer medvetet tänker jag på att det blir maj nu. It’s gonna be MAY. Det har jag obsessat över de här senaste dagarna och nu känns det som att jag nått ett delmål i nedräkningen. Jag fick nämligen för mig att bebisen skulle komma vilken dag som helst, tidigare än beräknat, inte för att jag haft någon riktigt övertygande känning eller så, utan det var väl bara en möjlighet som fanns och som inte kändes alldeles osannolik, och eftersom jag så länge varit inställd på en majbebis så stressade detta mig. Eller vaddå ”eftersom”, inte vet jag varför. Lite kanske för att allt inte är klart och ställt i ordning här på hemmaplan ännu, men mest tror jag det var någon mental motspjärning. Som att jag inte *kunde* vara redo förrän i maj ens. Jag vet bara att jag ville att bebisen skulle födas i maj och inte april. Nu blir det så! Oh my.

Fejs the mjuka sommarfejs

All denna tid som jag går omkrig här hemma och är varierande grader av risig, sminklös och sysslolös gör att jag tittar i speglar på ett annat sätt. Mer ofta som ett iakttagande än med avsikten att fixa till mig. Försöker typ komma underfund om saker med mitt utseende. Liksom, hur jag egentligen ser ut. På riktigt. Tycker det är svinsvårt att veta. Andras memojis ser ut som dem, men min kunde, hur jag än försöker, alltid vara typ vem som helst. Otroligt generisk i memojiform, utan att för den delen bli särskilt lik just mig.

Annat jag tänkt på, och det jag vill komma till, är naturligtvis färganalys. Har alltid varit svag för idén (är det ens 80/90-talsuppväxt som satt sina spår där?) och har börjat tänka på det mer igen sen Ellen nämnde det i förbifarten. Har haft detta utkast i opublicerat-mappen i några veckor när min kompis Anna i dag visade sina färganalysresultat, och jag insåg att ÄH va fan det är KUL med färganalys, fast det är ytligt och fåfängt och fånigt. Helt ärligt är det ju ofta PRECIS sånt som är ytligt, fåfängt och fånigt som ÄR kul *JUST* på grund av EXAKT de egenskaperna. Inlägget ska upp!

När jag var yngre — och aktivt skydde solen och färgade mitt hår svart — så ville jag gärna identifiera mig med vintern. Som bonus (?? njaeee) very nordic blackmetal va. Men sedan jag låtit mina naturliga färger återvända så har jag verkligen inte haft en jäkla aning. Har gjort detta test på colorwise.me fler gånger än jag vill erkänna. (Men absolut inte 100 omgångar eller så, som Anna sa, hade varit sjukt att hålla på så. Instämmer verkligen!!) Så här ser det till exempel ut då:

Jag är en ”soft summer”. Så har det visat sig, vid det här laget fler gånger än jag kan räkna. (Men absolut inte 100!!) Och om ni tittar längst ner till vänster så ser ni att den första färg jag rekommenderas undvika fan är… 🥁 svart! 🎉 Lol URSÄKTA MIG men hur oförskämt?? 95 % av min garderob de senaste tjugonånting åren bara.

ÅH TOPPEN! Säger den enda memojin som över huvud taget kan tänkas påminna lite om mig. Oklart vad hon försöker signalera men förmodar nån typ av sarkastiskt stöd. Gee, thanks.

I övrigt har jag omfamnat detta. Odramatiskt i sig när nyanser av blått och rosa ändå huvudsakligen utgjort det som inte varit svart då. Ja ja, det blir inte bättre än så här! En slags märkligt bekräftande besvikelse, på sitt sätt.

Annat i samma ytliga genre jag förresten kommit till insikt om är att mönstrat i regel icke är en klädsam vän till mig. Hur ska jag analysera detta då? Gör det mig till en morgon, dag, kväll eller natt? Skoja bara, det finns nog inte nåt sånt. (Men hhHHHMMmm don’t you kind of wish att det gjorde det ändå… I synnerhet om det fanns pengar i det för mig??)

Okej det var allt från mig denna gång. Räknar kallt (men mjukt och somrigt) med att alla testar och informerar om sina resultat i kommentarsfältet! Tack!

Ett majblommigt vårtecken

I samarbete med Folkhälsan.

Det var i vuxna kvinnors små askar som de söta Majblommorna först dök upp. Så minns jag dem från barndomen — i mammas smyckesskrin i nattduksbordslådan, i mommos syskrin med andra blandade skatter på arbetsbänken. Och förstås på äldre kvinnors kragar och kavajslag. Ett glatt litet vårtecken.

Fast jag associerar majblommorna till vuxna och äldre kvinnor, så är de till för barnen. Genom att köpa majblommor stöder man barnverksamhet i Folkhälsans lokala föreningar. Simskolor, till exempel. (Jag gick för övrigt aldrig i någon — vägrade, säger mamma — och är inte ännu heller i vuxen ålder alls bra på att simma. Kan ej rekommendera.) Jag hade sett fram emot att sätta fast min nål och pin på min och Blendas vårjackor, men så kom snön tillbaka och vårjackorna fick vänta, trots att maj ligger strax om hörnet. Men vårtecknet Majblomman är här i alla fall!

I Finland såldes den första majblomman år 1908 och den är vårt lands äldsta insamlingsmärke. Den är 75 år äldre än mig och fortfarande är det lite spännande att se vilka färger som ska pryda årets blomma, precis som det var i barndomen. Och nu är jag själv den vuxna kvinnan som efter den här säsongen får spara blomman i ett skrin med blandade skatter. (Just på dessa bilder är det dock Alfreds skrin som modellar. För män kan förstås också ta del av traditionen.) Vem vet, kanske har jag barnbarn en dag som gillar att titta på den och undra vilken färg som kommer härnäst.

Läs mer och köp er egen på majblomman.fi!

Sängtöcken, sängtäcken, sängtecken

Jag försökte skriva om något aktuellt utanför min egen preggobubbla för ett par dagar sen. Om hur jag nyss hade krupit ner i sängen och skulle sätta bort telefonen då jag läste att domen i George Floyd-rättegången skulle komma när som helst. Och om hur jag med ens blev så nervös där jag låg, som att halva jag med ens blev inställd på att må illa. På grund av hur det brukar gå. Och om tweeten av Amanda Gorman där hon sa ungefär att det är väldigt talande att vi alla vet vad domen BORDE vara men att vi ändå är osäkra på vad den KOMMER bli, och att jag liksom låg där och bävande inför den enorma sorg och vrede som med all rätt skulle uppstå om Chauvin inte dömdes. Och om hur domen kom några minuter senare, och hur ända här långt borta i lilla Finland (likväl rasistiskt) kände jag inte bara en väldig lättnad utan också en förvåning. Nog är det en sjuk värld.

Men jag känner mig så tillgjord då jag skriver sånt. Eller, kanske främst otillräcklig. Jag har så sällan något nytt att tillföra. Som att jag tror att det är ett kriterium som ska uppfyllas för att man ska ha skäl att uttala sig om något. Det blir ansträngt, som att jag lajvar någon kunnigare, och jag uttrycker mig lätt i floskler. Jag har sällan något smart att säga, (men är i alla fall klarsynt nog att se att man har nåt jävla problem om man alltid rusar till polisens försvar,) typ om NÅGOT över huvud taget, så därför kretsar den här bloggen främst kring… graviditetströttma och loppisfynd, antar jag.

Som dessa två täcken från Bergs Polydun Ab. Visade dem i mina stories häromkvällen och skrev något i stil med att ibland är det minsann extra kul att snart har två barn, men det kändes direkt som att jag jinxade alltsammans. Blev tvungen att radera det. Är i allmänhet inte vidskeplig, men just sånt där har jag nog så svårt med. Vågar sällan ta ut glädjen i förskott, till exempel, eftersom jag vet hur besviken jag brukar bli. (Men fattar också att det är en kognitiv bias som min hjärna med åren blivit en välutbildad (fast lågavlönad) expert att hitta bekräftelse på.)

Men ja, utan att ta något för givet då, så känns det roligt att tänka på två barn. Och när man stöter på inte bara ett, utan två, och inte heller tre, fina retrotäcken som skulle passa bra till just exakt två barn och man därmed har en slags godtagbar orsak att kapitulera för sitt habegär och lasta över båda två i den ursprunliga duo de hör hemma i i köpkorgen, så känns det ändå som att det är pikulite meningen. Vet ni? (På tal om vidskeplighet.)

Vi avslutar med en brännande fråga på lagom nivå: Vad blir det av dem, täcken eller överkast?