Easy like onsdag eftermiddag

Har blivit så dålig på att spontandela bilder som föreställer just ingenting annat än vanliga ögonblick i livet som man inte tar någon större notis om, men vad är sen sådana EGENTLIGEN om inte just precis självaste livet? Haha läs det där halvironiskt. Är inte sådär klämkäck. Det är något så otroligt pinsamt med folk som absolut inte har kapaciteten att vara djupa eller ens pretentiösa likväl envisas med att försöka. Då blir det just sådär.

Men nu! Nu sker det. Här kommer en bildhop från förra veckans onsdagseftermiddag.

Solen tittade fram, barnet sov, och jag låg här, på soffan i vardagsrummet. Ledig dag. Minns inte vad jag tänkte på då men antagligen att det såg ganska trevligt ut där borta, med en spackelburk på bordet och ett ojämnt draperi på en skranglig stång. Nä men ljuset då! Vi alla oohar och aahar över ljusets återvändo denna tid på året. Uppskattade även att det inte syntes i just den här vinkeln hur buckliga golvlampans kupor (hjälmar?) är. Och jag blir alltid glad av att se buskdracenan som sträcker sig från golv till tak (2,8m) och lite förbi om den bara hade plats. Istället får den böja sig över kakelugnen. Den frodas oförskämt bra under min uppsikt medan den andra växten (guldpalm) istället är en sådan jag aldrig tycks kunna ta hand om ordentligt. Den är alltid tanig och fnasig. (Gud, hoppas det inte blir så med mina barn också.)

När Blenda vaknade från sin tupplur gjorde hon mig sällskap. Myra var också där. Jag leker med tanken på att måla in den där Billy-bokhyllan i bakgrunden men vet inte, helt ärligt gillar jag inte ens inmålade bokhyllor så värst. Men det kanske ändå skulle se trevligt ut? Väggen bakom den ska alltså målas. Det skulle i och för sig hjälpa mycket med att lyfta vyn redan bara om det ena hyllplanet slapp agera avlastningsyta för en massa RÅDD, menmen. Känns inte som en särskilt rimlig förhoppning i och med att jag känner oss. Vi återkommer till målarfärgen.

Även Alfred gjorde oss sällskap. Myra spatserade iväg för att välkomna och hälsa, som artigt är. Särskilt på bild tycker jag att den blå färgen på vår soffa ser trevlig ut, men nu ska den likväl bytas ut. Ja inte bara färgen utan hela rubbet. Inte heller har det förstås enbart med färgen att göra utan med funktion, bekvämlighet, slitage, storlek och sånt. Nu har vi beställt en ny. Den är riktigt urtraditionellt grå. Färgen jag ALDRIG skulle ha på en soffa. Well, well, well. Oh how the turntables…

Känns förresten inte megaskamligt men inte heller jättegrejt att köpa en ny soffa redan (den blåa är ändå bara fyra år gammal). Men till mitt försvar vill jag säga att jag har innan den enbart ägt begagnade soffor. Varför jag nu känner behovet av att brasklappsförsvara mig. Är det jag, är det samtiden? Är det hundra företag som står för 70 % för av alla globala utsläpp?

Selma var naturligtvis också där, hon hängde på armstödet bakom mitt huvud. Jag har riktigt dåligt samvete för att nya soffan har så smala arm- och ryggstöd att katterna nog inte kommer vilja ligga på dem längre. De kommer sakna denna soffa. I synnerhet eftersom jag måste köpa nån slags anti-katt-klös-produkt att spreja på den nya på utsatta områden. Jag och Alfred står också inför en prövande omställning eftersom vi alltid ställer våra kaffekoppar på armstöden. Usch, nu måste man börja bete sig förnuftigt i kaffedrickandet.

Videosamtal på gång. Alltså haha den här bilden är så extremt ostaljad. Ena gardinen mitt i fönstret, nån handduk på golvet, och så vidare. Pust. MEN! Kolla in gränsen mellan väggfärgen i hörnet! Och säg nu baj-baj åt den för i går har Alfred målat väggen till vänster också, samma ljusgrå som den till höger. (Tikkurila Pro Grey 1923. Fick beslutsångest och valde den nyans med samma namn som årtalet huset stod klart.) Denna nyans ska alltså klä övriga väggar också, och det är den som jag funderar att kanske skulle se snygg ut på bokhyllan. Nu är kanske grå väggar hemskt ute redan, men jag har liksom lite gett upp med färg känner jag. Det är SÅ svårt. Lika bra att satsa på något neutralt. Grå soffa. Grå vägg. Grå hjärnsubstans.

Så inredningsorienterat det här inlägget blev. Det var inte meningen men är å andra sidan kanske inte så förvånande, det är sånt jag tänker på nu. Misstänker potentiell boa-fas på intågande, tredje trimestern till ära.

Men ibland känns det pinsamt att posta såna här inlägg som så tydligt bara kretsar kring yta. Det är kul att skriva och tänka på men genant att dela med sig av. Alltså det blir ett sånt frossande i obetydliga ytligheter. Har lyssnat lite grann på Säker Stil-podden och njöt först men efter några avsnitt började jag känna samma sak där också. Jag gillar ju mode och tycker inte att det är ett ytligt intresse, mode kan ju t.ex. vara en smart och spännande kommentar på samtiden via historiska referenser (vi gillar ju referenser va), men om man inte gör det där *grävet* utan mest bara rabblar upp vad man tycker är *härligt* eftersom det ser snygg ut så blir det bara som en tom orgie i ytligheter för ingen annan orsak än att man gillar fina saker liksom. Inget fel med det egentligen men jag har väl issues och tycker det blir pinsamt p.g.a. ytligt! Jag vill ha analys, historia, KONST liksom! Men, om jag sa i början, ingen kapacitet till annat. Nu är det bara så här. Det får vara okej. Tids nog ska jag väl hänga något på väggarna. (Sååå mer yta på ytan? Lyckad allegori, Linnea.)

Jag gick omkring i livet

Jag gick omkring i livet och fick en så självklar idé om något nytt jag skulle skriva om. Det var något oanat insiktsfullt, tyckte jag i drömmen där detta utspelade sig. Med iver såg jag fram emot att briljera med den, visa att jag ändå duger till nåt. Naturligtvis hann istället någon annan först. Någon annan hann lyfta ämnet innan mig, göra det till sitt, och på kuppen imponera på alla andra. Då var det för sent för mig. Jag hade inte återhämtat mig från den snopna frustrationen förrän jag slås av nästa strålande insikt — men innan jag hunnit skriva ner den heller, så dyker även den upp någon annanstans. Såklart. (Naturligtvis minns jag inte heller vad idéerna var när jag vaknat. Säkert något banbrytande som att göra mos av potatis.)

Ibland är det så här i verkliga livet också, förutom att mina tankar sällan känns så strålande. Men jag känner igen det där att andra hinner först, om stort och om smått, att det känns som att man missat sin chans. Att det där skulle ju jag skriva om, jag var ju den som skulle berätta att jag tänkt på detta, det skulle ju höra till MIN historia, det där var ju MIN grej. Ju. Men det är förstås sällan, om någonsin, ändå eget. Vi är många som plockar upp de här riktningarna och rörelserna. Jag känner igen andras uttryck i någon annans uttryck. Jag känner igen mina tankar i andras tankar. Och vice versa.

I alla fall. Jag borde ha antecknat, för det var något jag tänkte på. Jag hade EN TANKE. Den var inte så bra att jag tänkte att jag skulle kunna imponera med den, men tillräckligt bra för att få mig att känna mig uppryckt, att YES, äntligen sker det nu NÅGOT i denna skrumpna skrynkliga hjärna. Men det var för någon dag sen, nu är den borta. Den dyker säkert upp igen men antagligen är det någon annan som lyfter den då, hehe.

Ni vet Baader-Meinhof-fenomenet? Att man lägger märke till en viss sak som man aldrig noterat förr, som uttrycket ”Baader-Meinhof-fenomenet”, och plötsligt är det som att man ser det överallt. (Exakt så var det för mig just med det fenomenet.)

Öh. För att illustrera hur min hjärna (knappt) fungerar just nu: Jag skrev det där förra lilla stycket för att det sedan skulle leda till nästa sak, det jag egentligen skulle komma till, men vad det var är nu helt puts väck? Vad i helvete?

Så gick jag omkring i livet, antar jag? Fast i verkligheten.

Kötta på i färgterapin

Det har verkligen aldrig hänt sig att jag läst någon annans sporadiskt uppdaterad blogg och hajat till för att den varit i viloläge i några dagar och sen dyker ett inlägg upp utan att det inleds med ”Länge sen sist”. Att jag liksom skulle ha tänkt ”Men gud vad märkligt. Här har det varit tyst i minst nån vecka och nu bara kör det igång igen??? OOOKEEEEEJ…”

Ändå, supersvårt att stå emot att likväl lyfta det själv. Det ÄR länge sen sist.

Har inte kapacitet till att komma med något viktigt just nu. Har haft en ihållande känsla av för många borden och att tänka på sedan, tja, sedan månadsskiftet kanske. Det har förstås inte varit särskilt många men jag bara klarar ju inte av fler än typ en sak om dagen. Glömde min labbtid, trots att jag fick påminnelse om den dagen innan. Kände att det var lite konstigt av mig. Min mamma åkte in på sjukhuset här i Vasa för en vecka sen, fast är nu på bättringsvägen och blir snart utskriven. (Nej, inte corona.) Mejl och sånt tenderar lämna på hög. Beslöt att jobba lite extra i går, en dag som annars är ledig, och det var bara ett fåtal timmar och kändes helt okej men visst hade det också varit skönt att det inte hade varit just nu som det var så stressigt där. Tajmingen. Samma sak med trappstädningen i huset, för såklart är den vårt ansvar just den här perioden. Det är inget superkrävande jobb, men ändå. Jag har haft hand of @fi.sv.fem på insta de senaste två veckorna och jag hade ju tänkt posta varje dag men wow vad jag inte orkar. Annat har kommit emellan och nu har det, det som jag hade velat göra mer av, blivit en adderad press. Samma sak med bloggen! Alltså jag mår i övrigt bra men blir ju lite sur på att vara sådan. Som både är så stressotålig och dessutom så jävla korkad att jag inte bara kan *slänga ihop något*. Det här skriver jag inte för att illustrera att jag på något vis har jättemycket. (Detta beskriver ju typ bara en enda dag för vissa.) Det är bara det att jag orkar så lite. Jag orkar bara stanna på ytan. Den som på sistone verkat röra sig mot det här nyanshållet:

Mmm tegelrosa. Inte en splitterny färg varken för kollektionerna eller ens för mig (markera valfri text i bloggen för att se exempel), men nu är det som att något tidigare halvdåsigt har vaknat inom mig. Är det ett löfte om våren?

Det ska vara rosa som drar åt mandel, persika, fläsk, terrakotta, rost, kanel, rosenträ. Vill slurpa i mig allt. Vill som de säger KÖTTA PÅ i en köttfärgad värld. Ämnar byta ut alla våra brokiga olikfärgade sänglakan mot enfärgade i samma beigerosa nyansskala. Färre i antal men lättare att matcha med varandra. Och i bättre kvalitet som får kosta mer. (Hittade moccarosa fiskbensvävd bomullspercale på 50% rea på Ellos och karpade det ögonblicket.) Planerar också ett eget litet färgningsexperiment i framtiden.

Denna gulliga lilla ljusstake som plötsligt låg i en realåda på loppis och ylade ”Linnea! Kom Linnea! Välj mig! Ta hem mig! Jag är våren!” var vad som upplyste mig om att jag skulle favorisera denna färg under obestämd tid framöver. Ursäktar ni mig om jag använder ett motbjudande ord för att beskriva den? Nämligen: Läcker. (Tycker det är ett hemskt ord. Låter dregligt.) Blir alltid snål på en smoothie då jag tittar på den. Måste handla rätt ingredienser. (*dreglig*)

Plötsligt, efter ljusstakens entré i hemmet, ville jag inte lacka naglarna i någon annan färg. Plötsligt kom jag hem med tre blusar i FÄRG från loppis. (Ett par i sedvanligt svart också. Bra fynddag.) Plötsligt, och detta har jag faktiskt aldrig gjort, vill jag koka klappgröt? Det känns bra. Trösterikt och överslätande. Tänk vad lite färg kan göra.

Kvick genomgång av allt på bild så som man gjorde i modebloggar år 2009? Javisst:

  • Knytblut i lyocell, Lindex/loppis
  • Halvtransparent halvpolo i typ viskosblandning (?), Filippa K/loppis
  • Halvpolo i silke och viskos, okänt märke/loppis
  • Ljusstake i keramik, okänt märke, gissningsvis västtyskt, loppis
  • Nagellack i färgen ”Sedona”, H&M
  • Tonat läppomada i färgen ”020 Fashion Mauvement”, Catrice
  • Påslakanset i bomullspercale, Ellos

Verktygsbacken

Otroligt oharmonisk känsla just nu. Dagen började bra, men UGH. Hade enkla planer som det inte blev ett endaste skvatt av. Det värsta är att jag tar allt så personligt just nu, och det hjälper såklart verkligen inte till, att *jag* som ändå ska föreställa vuxen också blir upprörd och känner mig utsatt. Idiotiskt. Man pratar mycket om att ha och ge verktyg för att hantera ditt och datt men nu för tiden är det som att mina oftast tycks ligga någonstans långt under en massa bråte ute i förrådet. Otroligt otillräckligt.

Visst, man pratar om det i efterhand, reder ut och säger förlåt, och det känns bättre men inte känns det ju bra inte. Nu sover barnet och jag verkar äntligen ha fått katten att förstå att inte gå in i sovrummet och yla eller krafsa på den stängda dörren (HER. RE. GUD. Nerverna mina.), så nu väntar jag bara på att mitt blodtryck stillsamt ska dana neråt. Nya tag efter tuppluren.

Det slår mig att egentligen, fast det en stund kändes som att hela dagen for fullständigt åt fanders, så har vi ju haft betydligt mycket mer bra tid än dålig. Kanske är det så man måste tänka såna här gånger, mäta det och sätta det i relation till motsatsen. Se till att kompensera det dåliga som redan skett med mera av det som bara kan bli betydligt mycket bättre och ännu betydligt mycket mer. Dagens verktyg: Måttband.

Kul så länge det varade

Jag kom på det där skämtet i går. Blev så till mig att jag inte kunde kväva mitt fnitter och måste direkt gå och berätta åt Alfred efter att jag antecknat det.

Senare samma dag pratade vi om posttraumatiskt stressyndrom. Och jag sa att visst är det otroligt att när de hittade på den benämningen för så länge sedan, visste vilket helvete den skulle utvecklas till. Ja, så att dess personal redan på förhand fick en diagnos uppkallad efter sig.

Okej den senare behöver finslipas men skojet är alltså att anställda på posten lider av traumatisk stress. Ha ha HAHAHAA ha. 😦

Tack tack det var allt för mig. Och svaret är JA — ni kan gå med i min officiella fanclub HÄR!