Måndagen den 15:e augusti

I dag återvände Blenda till dagis efter sommarlovet och vi följde henne dit alla tre, jag, Dag och Alfred. Sista dagisåret, nästa år är det förskola. Jag följde med henne in och hon provade två gamla par innetossor som såklart inte längre passade. Vilket jag också förmodade i morse då jag plötsligt mindes det jag vetat sedan innan sommarlovets början: Vi skulle ju skaffa nya innetossor. (Alfred har i kväll cyklat till Prisma och köpt ett par.) Nåja — Blenda fick gå i strumpfötterna och det gick väl bra det med. Vi satte in sakerna på hyllorna, tvättade händerna, kramades hårt och vinkade hejdå i fönstret.

Sen sa också Alfred ajöss och gick och jobbade, medan jag och Dag gick hemåt i sakta mak. Tittade på stadsharar och spännande gårdar på vägen. Mest satt han i vagnen och strök Niinis öra mot sin kind, sömnigt.

Men så gick vi förbi lekparken på Urmakaregatan och då spottade han genast ut sin napp och ropade ”Däääh!”. Lekdags. Gunga, rutscha, gräva. I sandlådan sloddes en geting med en stor fluga och en stund in i slagsmålet hade getingen bitit huvudet av flugan, det rullade åt sidan. Så brutalt! Getingen fortsatte angripa flugkroppen, som att den hade kunnat göra nåt, jag såg nåt flugben stritta iväg också. Sen flög getingen iväg med resten av det, bytet.

Getingar måste förstås äta de med liksom alla andra levande varelser. Även vi. Dag och jag köpte bland annat varsin croissant och ett huvud rödkål, den senare mest för att barnet fattade tycke för det och ville gärna ha det med sig i vagnen. Tydligen mycket trivsamt att smeka med fingertopparna. (Vi får verkligen hoppas att detta inte är något som grodde fram ur groteskheterna vi bevittnade i sandlådan.)

Vilken himla Dag-parad det här blev nu men här är vi alltså flera timmar senare, efter tupplur och lunch och allt, och nu är det Alfred som styr vagnen. Dag har fått tag på sitt äpple som han dagen innan fick tag på i affären. Killarna skulle ut och tossa på stan eller nåt och jag, *pekar käckt på mig själv med tummarna,* jag skulle ut och tossa på loppis jag. Det bästa sättet att inleda en ny vecka, eller hur? (Retorisk fråga. Klart det är.)

Strax innan jag gick hemifrån skrev jag ”höga svarta jeans” på min loppislista och jag antar att jag manifesterade den saken där och då eller nåt! För här var de då, ett par gamla inhemska Bee Gee-jeans (Bee Geens?) med nån beige detalj här och där, som i midja och på fickorna. Inte visste jag det var så här mina nya gamla höga svarta jeans skulle se ut, men det var väl trevligt!

Eftersom gatorna kring SPR just nu upptogs av en hel del byggprojekt och allt vad de för med sig, så gick jag hem genom stationsparken. Alltid en fröjd! Typ ingen är ju nånsin där och det är så skönt. Håll det så! Gå INTE dit! Absolut borde jag ta den vägen oftare, som jag brukade göra förr. Gäller att passa på när man inte har en vagn med sig, i alla fall.

Köpte också en knopplist endera åt mig eller åt Blenda. Jag hoppades att hon skulle tycka den var för tråkig men inte alls, hon ville gärna ha den. Hon vill nämligen ha nånstans att hänga sin Frostklänning som jag loppade åt henne häromveckan då jag och Karin gjorde vår loppisrunda. Hon har haft på sig den nästan varje dag sen dess, och när den inte används ska den förstås helst hänga on display. (Förr när hon lekte Frost var hon förresten alltid Olof, hihi. Nu har Dag fått ta över den rollen.) Så okej då. Jag får leta vidare för mina smycken.

Råkade på en blåklocka och tänkte på min egna blåklocka som just då var på en dagisavdelning som heter Blåklockan. (Det är alltså Blenda jag pratar om, ifall oklart.)

Kom hem, gjorde mat, serverade den! Fotade den. När vi var hos min syster Cajsa gjorde Jonas (hennes sambo) en sån god pad thai som jag redan försökt efterapa två gånger sen dess, detta var då gång nummer två. Eftersom man helst inte ska ge groddar åt små barn har jag bytt ut dem mot färska ärtskidor (vi plockade en påse i Katternö i går) som jag snabbt strimlat. Tycker det funkar jättebra att byta så, det är samma crunch och fräschör, samma smakmässiga grönska liksom. Och eftersom Dag prompt skulle ha rödkål på butiken så har jag satt med lite sådan också. Färglatt, så trevligt! Och faktiskt jättegott. Såsen är perfekt?? Stark rekommendation!

Efter maten tvingade Blenda oss allihopa ut. Bara att pallra sig iväg då.

Vi gick ner till Lagmansparken och körde traktor. Blenda, som på morgonen uttryckte viss tveksamhet till att inte längre ha sommarlov, hade haft en bra första dagisdag och knappt ens velat fara hem när Alfred hämtade henne på eftermiddagen. Hon hade dock råkat äta en bit kött eller fisk i misstag, men hon verkade inte ta så hårt på det även om hon på sistone varit väldigt strikt med att hon aldrig tänker äta djur. Själv råkade jag äta skinka för nåt år sen och det var oerhört läbbigt. Samtidigt en slags lättnad att få bekräftat att jag behöver då sannerligen inte sakna DEN saken i alla fall. Knappast så mycket annat heller.

Och detta får vara sista fotot för dagen. Dag hade fått tag på Blendas käpp och var himla nöjd med det. Snart ska han också börja dagis och det känns ganska absurt. Han är ju så liten? Bara en baby? Men Blenda var i samma ålder då hon började och hon tyckte jag konstigt nog att kändes så stor då, så vuxen liksom. Antar att jag alltid jämförde henne med katterna eller nåt och nu jämför jag Dag med henne som hon är nu. Klassiskt andrabarnssyndrom kanske? Men i dag sa Dag för första gången ”tack tack” när han ätit klart, och när han hittade sin napp på tamburgolvet plockade han upp den och gick med den till badrummet där han sträckte den mot handfatet för att visa mig att den måste sköljas innan han kunde stoppa in den i munnen, så vad ska det inte gå bra det här ändå. (Fast lite liten är han ju nog.)

Andra hand i vacker tass

I går köpte jag konst åt katterna. Särskilt Myra tycktes uppskatta den.

Jag hade inte hjärta att berätta för henne att jag egentligen köpte planchen för träramen den kom i. För på galleriväggen håller jag på att byta ut tavelramarna tills de alla är i trä, men jag har inte känt nån akut brådska med det projektet så jag har inte köpt nytillverkade. Och då, så som det ofta kan hända om man bara avvaktar tillräckligt länge, så uppenbararade sig en 50×70 centimetrare med glas och allt för 4€ på loppis. Ett tydligt exempel på hur parollen andra hand i första hand kan fungera (och löna sig) i praktiken.

Jag behövde ramen för det förstorade fotot på min farmor med väninnor och systrar. Nu hänger den på några centimeters annan höjd än den gjorde tidigare men jag tror inte jag orkar börja fixa till det eller nåt annat förrän resterande fel ramar är utbytta. Efter det är det bara att placera dem på nåt snyggt sätt som gärna går att bygga ut organiskt också? Jo lycka till, har inte fått till det hittills. Kämpar på. Sen ska jag spackla väldigt många överloppshål och måla väggen också. Har hört att en gallerivägg aldrig blir klar. Fattar VERKLIGEN. Liksom för bra. Det är övertydligt. Men kul tillika!

Gamla skatter

I dag kom min goda vän Karin till Vasa, först hälsade hon på hos oss och vi fikade alla fem och sen tog hon med mig på loppis på tumis. Har ni hört en sån lyx? Hör här då: Sen styrde vi kosan hem igen för att ladda upp med kaffe och smöggis, och sen tillbaka ut på nästa loppistur, återigen på tumis. Har. Haft. En. SÅ BRA DAG?? Otroligt lyckat recept. Koncept. Vi lyckades dricka kaffe på tu man hand förra veckan också men innan det minns jag inte när det skulle ha hänt att vi umgåtts bara vi två. Var det kanske innan vi fick barn? Antagligen ja. Det var uppskattat. Inget emot mina eller Karins barn men jag tror ni fattar. Så mycket mindre disträ. Så mycket färre ”äh, det glömde jag säga” fem timmar efter att jag tänkt att jag skulle säga något.

Efter att Karin och jag skiljts åt frågade Blenda av mig: Varför skrattar ni så mycket? (På bilden ovan står jag btw och flinar i bladet.) Enkelt svar förstås — för att vi har så roligt! Karin och jag blev vänner när vi började samma klass på sjuan, berättade jag för barnet som nickade artigt men kanske inte helt begrep vilken evighet som sträcker sig mellan då och nu. Jag försökte räkna hur många år det blev men lyckades inte. Blev väl för skrämd då det började kännas overkligt. Det är jättelänge, förklarade jag, så då känner man varandra ganska bra.

Och har hunnit vara med om ganska mycket kul. Samtalet är tätt av bevis på det. Callbacks och flashbacks. Det tänkte jag på i kväll. Hur lätt man kan hoppa fem, tio, tjugofem år eller så.

Hon sa om min hårstylingprodukt, ”Det doftar Stockholm”, och jag vet inte om det var det hon menade men plötsligt var jag där med henne, år 1999, den känslan sköljde liksom över mig en kort sekund; stämningen, miljöerna, händelserna, hundra fragment av alltsammans. ”Vår” tunnelbanestation, rosenbuskarna som kantade gatorna, den unge vuxne snygge mannen vi mötte tillräckligt ofta på trottoaren för att han en gång skulle lyfta på hatten åt oss, så svenskt (så ofinskt) det kändes, hur vi klättrade omkring utanför Globen, tog kompisfoto i fotoautomat, knarkade Extreme på Grönan, Depeche Modes It’s No Good på nån annan attraktion där man bara gled runt runt runt, träffade nätkompisar på knarktrappan, tog bilder med kompaktkamera på filmrulle förstås, hängde på internetcafé för att hänga på Skunk, köpte Darling, drack Pucko och det där smaksatta mineralvattnet i droppformad blå flaska som vi tyckte smakade himmelriket (Clearly Canadian kanske?) — och jag får ett vagt hum om dofterna och jag fattar på nåt sätt vad hon menar fast jag inte gör det och ingen av oss kan placera det. Vad det är. Påminner om. Men det är liksom så himla lätt att trigga igång det gemensamma att det behövs bara det, tre ord, knappt ens det. Så är det något kittlar i bakhuvudet, en nerv som rycker precis som för att säga att den nog kunde väckas till liv. Koppla in i ett minne som jag glömt. Kanske en doft?

Det är nog knappast så hjärnan fungerar men vem bryr sig. Det är oavsett väldigt roligt ja. Och det är ju bara EN grej! Tänk att hjärnan kan göra sånt. Så lätt och så tätt.

Hade egentligen tänkt berätta om mina loppisfynd men det blev nån slags nostalgitripp istället. Lol, är väl nån slags loppistur det med. Antikrundan eller hur. Old gold. Och många gamla skatter.

Fifty shades of grådaskigt

Jag gick på loppis för första gången på tre veckor och det var så himla härligt att jag hade svårt att slita mig. Släntrade omkring tills det började kännas pinsamt. Provade minst tio kanske femton plagg fast köpte bara tre av dem. En gråvit college, en grafitgrå jumper. Båda i bomull med några procent kashmir. Och en ljusrosa randig t-skjorta som jag tyckte såg lite sjuttiotalig ut och något sådant har länge legat högt uppe på min loppislista. Har ni också en sådan? Själv kör jag en kombination av både en mental och en mobil en. Att visualisera det man söker kan ju ofta hjälpa en att finna det, inget magiskt med det men man skärper sitt hököga lite. På samma sätt som om man letar efter något man tappat bort så ska man gärna upprepa för sig själv det man söker (t.ex. ”mina nycklar, mina nycklar, mina nycklar”) så att hjärnan håller koll på vad den ska skanna efter. I alla fall, skulle jag inte vara hemskt trött skulle jag ta bild på inköpen men egentligen är det inget särskilt, det är basgarderob, och ni missar inget. Ändå är jag nöjd med dem. Känns bra inför — vågar jag basic bitcha så här redan andra augusti? — hösten. Sensommaren. Whatever. I några dagar sörjde jag att de varmaste sommardagarna tycks vara förbi, men i går kväll provade jag några av mina fodrade jackor och nog har det nåt, att kunna klä sig i lager.

Sedan jag snöade in mig på färganalys och därmed fått det gång på gång berättat för mig att svart inte är min färg, så försöker jag övergå till mörkgrått som basfärg. Egentligen föll många pusselbitar på plats i och med den ”vetskapen” och på nåt sätt har det gett mig ny energi vad det gäller stilen, hur töntigt det än låter att bry sig i sånt. Jag har hur som helst alltid föredragit urtvättade svarta jeans framför helsvarta och sånt mejkar ju perfekt sens nu. Nu håller jag alltså hökögekoll på allt grafit-, betong- och titangrått. Samt i princip allt grådaskigt överlag.

Ett pack färgvärldar jag dras till:

Alla via Pinterest.

Ser fram emot att utforma höstgarderoben, det gör jag. Såklart via loppis. Annars är det ju ingen match ens. Ingen skattjakt! Och vad är då det roliga? Ja förutom fina kläder förstås, och de kan vi såklart äta när typ inget går att odla på planeten längre p.g.a. förbrukade resurser och ett överflöd av utsläpp. Tur!

Förlåt, är lite skärrad utav hur folk köper nytt bara. Min bubbla kolliderar emellanåt mot verkligheten. Gud vad människor shoppar, postar hauls, vad influencers delar adlinks, skapar köpsug. Skaver det hos er också eller är det bara jag som är känslig? Faktum är, oavsett, att vi shoppar för mycket. Jag läste någonstans att man kan köpa tre nyproducerade plagg om året, att fler än så bara inte är hållbart. Och det har förändrat mitt perspektiv på ämnet stil faktiskt: Snygga kläder i all ära men är de alla nyproducerade och nyinköpta till din garderob, så… njäe? Not a good look ändå va?

(Väldigt subjektiv fråga förstås men ändå, vi kunde komma överens om det.)

Om ett rosa mellanrum

Jag slogs av tanken att vi behövde en färgklick här hemma och ett par kvällar senare har jag målat vårt mellanrum med Tikkurilas nyans V418, som även bär namnet Rustiikki. I dagsljuset en tegelrosa som i kvällens lampsken blir mer terrakottaliknande.

Vi kallar rummet för mellanrummet eftersom det verkligen inte är något riktigt rum utan en minipassage som mest består av dörrar samt ett litet skåp uppe i taket. Om man utgår från bilden ovan så ligger tambur till vänster, kök till höger, badrum rakt fram, kontor/alkov fram till vänster, och en skrubb bakom ryggen på en. Fem dörrar eller dörröppningar, plus takskåpet då, som jag valde att måla in. I efterhand undrar jag om jag inte borde ha målat in taket också men tyvärr kommer jag aldrig kunna göra det eftersom jag verkligen lyckades med tejpningen där uppe.

Vid denna dörrkarm lyckades jag istället mindre bra med tejpningen men det får duga tillsvidare. Enivej. Här, ovanför skrubbdörren och mitt emot badrumsdörren och förvaringslådan i taket, tänkte jag fixa en eller två hyllor från vägg till vägg. Naturligtvis inmålade, har en skvätt målarfärg kvar som jag hoppas att ska räcka. Vi har tidigare haft en kortare hylla upe på väggen som våra vaser stått på, och på dörrkrokarna brukar femtioelva tygkassar hänga.

Det är lite synd att det här mellanrummet är så pytte att det inte riktigt kan ha annan funktion än genomfartsled och förvarningsplats, för nu är det ju faktiskt så tjusigt att man gärna kunde tillbringa mer tid där. Nu har jag precis lagt golvlisterna på plats och jag ska låta färgen torka i nån timme ännu innan jag återigen skruvar fast katternas klösplatta på väggen. (Tjusigare än så här blir det m.a.o. inte.)

Jag TROR förresten att jag kan ha fått idén om färgen via ett subliminalt meddelande. Hörde den här låten alldeles nyligen och favoritmarkerade den direkt. Älskar cirka alltid Timber Timbre. Inser i efterhand att jag nog funderade på det rosa rummet så länge jag lyssnade, vad det var för ett rum riktigt. Vem vet, kanske lämnade låten sina spår.