NALEIS NÄTT

Jag hade precis skickat in en loppisbeställning innan ett erbjudande gick ut (faller glatt för simpla manipulationstrick på secondhandmarknaden nu när jag har köpstopp för nyproduktion) och var alldeles på väg att resa mig upp för att snart därpå lägga mig ner då det slog mig: blogg. När jag då ändå redan satt här. Ja varför inte? Så blogg.

Fast nu har jag kanske inte så mycket att säga ändå. I går hade vi fyraårskalas för Blenda och bakom min postkalaströtta spegelbild syns min och Alfreds present åt henne, ”en blå storabarnscykel med trampor” som hon önskat sig. Den anlände dock med läckande framhjul, en plastbit som höll fast reflexen i bakhjulet gick sönder cirka direkt, handbromsen funkar inte som den ska (min pappa cykelexperten försökte skruva men det behöver antaligen smörjas) och äääh. Frustrerande. Barnet blev hur som helst glatt! Det är huvudsaken.

Veckan inför kalaset var tung. Nåja, inte allt av den, men mycket. Sedan har det blivit oerhört mycket bättre också, men innan dess var det alltså ingen höjdare att vara undertecknad. Jag gick omkring och kände mig långt ifrån topp, och det fanns (som alltid) mängder av grejer som jag ville fixa i ordning här på hemmaplan, utan att jag klarade av det. Typ, sortera saker i nya byråarna eller i lådor som ska upp till vinden tillsammans med påsar med andra grejer. Men då måste jag först kolla igenom alla påsar IGEN eftersom jag glömt vad som finns i dem efter att de väntat i diverse hörn i x antal månader (suck…) och sedan klura ut var och hur jag skulle förvara allt. Ska de grejerna också in i lådorna eller? Ja men ni vet. Man försöker få nån hållbar ordning. Och jag var riktigt apatisk och liksom TRÖG. Tyckte det var så svårt att planera. Kunde inte tänka in i framtiden och desto mindre ta itu med något. Jag småplockade tafatt. Svaga ansträngningar var absurt krävande. Och inget kändes liksom riktigt på riktigt.

Kvällen innan Blendas födelsedag, efter att barnen somnat, kom jag på att jag inte köpt något födelsedagskort. Något som jag ändå tycker att är mysigt, som jag vill ge och som definitivt är en grej som jag tänkt göra. Jag hade till och med spanat in några kort på bokhandeln för några veckor sen, tänkt att jag ska komma tillbaka och välja ut det perfekta. Istället rusade jag till mataffären nerför backen sent kvällen innan och kände mig så jävla usel. Hur kan jag inte minnas att köpa ett kort åt min älskade dotter? HALLÅÅÅÅÅ jag vakna!!! Jag hittade bara fula kort där och rusade vidare till nästa butik ett par minuter innan stängning, där jag köpte alla som jag tyckte var fina för att sedan kunna välja ut ett i lugn och ro. För jo jag har såklart ångest också och velar skitmycket inför alla möjliga val. Som att jag behöver ett bollplank för allt. Nån att studsa emot.

Det var hur som helst lite som att jag vaknade till där ute i höstdiset. Hade känslan av att jag kom tillbaka till ytan, upp från en märklig overklighet. Kontrasten slog mig med häpnad. Jag slog upp ”brain fog” på väg hem. Såna där begrepp man hört och nu undrar: är det det jag har? (Eller är jag bara dum och lat?)

Hemmets alla lådor och påsar bet dock inget på förutom en hastigt annalkande deadline i.o.m. att jag bestämt att de skulle bort inför kalaset. Möbleringen känns allt som oftast bara temporär, så är det väl när man ibland har spjälsäng i sovrummet och behoven förändras vartefter i en förhållandevis rask takt, men det blev i alla fall ganska mysigt med vinylspelaren intill soffan. Fast om jag hade fått plats med blombordet vid något annat fönster hade det fått flytta på sig. Fåtöljerna fick komma ner från vinden för att ge flera sittplatser men sen åkte de upp igen, men jag håller koll på loppisarna i väntan på den rätta. En annan gång ska jag visa lampan jag har köpt som jag är så förbannat nöjd med och som verkligen talar till mig mer än kanske nån annan lampa nånsin gjort?? Men inte nu, nu ska jag verkligen sova. Tiden har gått och blivit alldeles sen. Vilket sätt.

Mommo, Blenda, jag och Dag tillbringade en bit av lördagen i Kokkola. Alfred var också där men inte med oss, han drog sketchkurs under tiden vi andra loppade, fikade och strosade. (Han har förresten räknat att han skrivit runt 2000 sketcher för radio, revy och youtube. Japp! Tvåtusen.) Angående lopperiet blev det som jag befarade: Inga fynd. Eller, jo, en pytteliten mjukiskanin med magneter i tassarna så man kunde hänga den på diverse föremål. Söt, men knappast nån verkligt hög wow-faktor.

Varför är Kokkola en sån hopplös trafikstad, förresten? Massa enkelriktat och man tror man svänger in på en vanlig gata men nepp det är en återvändsgränd. Andra bilister verkar liksom hetsiga och buttra. Jag var ett par gånger med om att andra bilar körde helt skumt och oberäkneligt att jag och min mamma bara ”…???”. När jag närmade mig en stor rondell så kom en bil i den yttre filen och jag såg den och saktade in för att avvakta men bromsade alltså inte helt till stopp eftersom jag trodde att den kanske skulle vända ut ur rondellen innan mig, eftersom det såg ut så. Den blinkade dock inte så det var lite tvetydigt. Då TUTAR den, tydligen åt mig?? Och vid det skedet har jag precis stannat helt stopp och det är alltså INTE som att jag ens var en bit in i rondellen eller så, men passageraren i bilen mimar och gestikulerar saker åt mig och spänner en så jävla ursinnig uppfostrande blick i mig och pekar bestämt mot väjningpliktsmärket. Såg att även föraren indignerat viftade omkring sig. Man bara… nej men ni verkar stabila. Okej om de vill informera mig om att jag verkat/varit ouppmärksam men MÅSTE de göra det som små AS när absolut inget gått illa eller ens varit nära? (Och jag har motherfucking två barn i bilen, jag ÄR försiktig!!) Det hjälper kanske inte heller att jag har så dåligt självförtroende vad det gäller bilkörning nu för tiden eftersom jag kör så sällan, så jag tog kanske kritiken lite hårdare än nödvändigt. Äh. Jaja. Vi går (ni vet, som fotgängare) vidare.

I fönstret till köpcentret Chydenia var mängder av självporträtt utställda. Jag minns inte helt säkert men jag tror det var Karleby bildkonstskola för barn och unga som gjort dem. Min favorit är den som är längst fram till höger på fotot, en ung person i rött linne som tittar rakt fram, som att hon möter ens blick eller kanske sin spegelbild. Det är inte bara tekniskt skickligt utan också ett så ärligt självporträtt. Inte tillgjort, inte förskönat, utan alldeles rakt. Och så vackert! Hemma hos mina föräldrar har de hängt en av mina forna skoluppgifter på väggen och jag tycker det är så jävla pinsamt att den hänger där. Det är ett självporträtt, temat var ”själsligt självporträtt”, och jag minns inte RIIIKTIGT hur jag fasen resonerade nu i efterhand, det ska klargöras, men jag var inne på såna där helgonikoner och sånt så jag gjorde något inspirerat av det. Redan det rätt pinsamt och insiktslöst om vem jag är. Men det MEST pinsamma är ändå att jag så uppenbart försökt göra mig snygg eller nåt. Alltså, jag antar att det också avslöjar en del om vem jag är/vad så på det viset passande temat med självporträtt. Men urk. Hoppas att jag inte längre är lika fåfäng som jag var då!! Det är fasen otroligt skämmigt.

Men tillbaka till Kokkelby. Gårrkålkkå kul med löv, tyckte höstbarnet. Är inte alldeles hundra på vad gårrkålkkå ens betyder men jag tror man kan säga ungefär så.

Vårbarnet var för stunden missnöjd tills att jag trollade fram hans små tassar ur halaren och plötsligt kunde han GREPPA saker TROTS att han var vagnliggande. Jag tror den här typen kommer må väldigt bra av att få sitta upp i vagnen sen då han blir stor nog för det. Det verkar kunna bli rätt tråkigt att bara ligga ner.

Vi övernattade hos mina föräldrar och följande förmiddag gick vi ut och sökte smaker. Utöver äpple hittade vi också aroniabär, rönnbär, svarta vinbär (fast de flesta började bli rätt övermogna) och röda vinbär. Med dessa ställde vi sedan till med smakskola, något Blenda plockat upp från dagis och introducerat för mig och Alfred och nu även mommo och moffa. Det är så här att alla har varsin lapp med en glad gubbe på ena sidan och en sur på andra. Sen får man provsmaka olika smaker, en åt gången, och så får alla säga vad de tyckte genom att hålla upp lappen. Vi hade poängräkning också. Äpple vann.

Mitt under äppelplockandet hörde vi ett kusligt huuande. Det var moffa som busade genom vädringsluckan! Blenda som nu för tiden är stort fan av läskiga saker som inte är läskiga på riktigt uppskattade detta storligen. Nu är det bara ett par dagar tills hon fyller fyra. Känner både hur kan det bli fyra år redan??? och hur kan det inte vara mer???

Nu ska jag hänga lite tvätt innan Dag vaknar från sin tupplur. Adios amigos.

NEJ jag får inte missa månadens första dag!! Det var nån på insta som nyligen frågade, rent generellt, om någon längre bloggar. Kände mig naturligtvis träffad, om än indirekt, och tillika kränkt. Klart vi bloggar. Eller? So let’s inleda oktober på rätt sätt. 42 minuter till midnatt nu kör vi.

Har tillbringat merparten av dagen med att skruva ihop Ikeamöbler som vi hämtade i eftermiddags. Förvaring, förvaring. Det är lustigt hur det kan kännas kreativt, som att man verkligen skapar något, bara av att skruva ihop några välplanerade träbitar efter tydliga instruktioner. Det har visst något namn det där fenomenet men jag glömmer vad det– nej men ikeaeffekten var det. Ha ha. Kom på det svåra. Jag kanske inbillar mig men jag tycker det känns mer övertygande när det dessutom rör sig om riktigt trä och inte mdf-skivor. Två byråer klara, två skåp kvar att skruva. Samtliga ska dessutom ännu betsas och lackas innan de tas i bruk. Ska jag hinna innan Blendas fyraårskalas nästa helg? Ja, det tycker man ju. Blenda sa för några dagar sedan ”Mamma jag tycker det brukar bli så stökigt när du städar”. Jag vet precis vad hon menar. Jag börjar alltid OrGaNiSeRa grejer och tömmer ur skåp och… näe men det tar ju aldrig slut. Det finns alltid mer att sortera.

I morgon ska vi göra en liten avstickare norrut. Alfred ska dra kurs i Kokkola och jag tänkte passa på att besöka loppisarna under tiden. Min mamma gör mig sällskap, så det borde göra det enklare att rodda ungarna. Ser MYCKET fram emot detta, är alldeles ivrig! Loppisarna i Kokkel brukar vara så bra. Sjukt att jag säger såhär när jag vet att det innebär att jag absolut inte kommer göra några fynd. Vad är det för fel på mig?? (Kanske jag bara inte behöver mer att sortera. Men, fan, NÅT vill jag ju ändå ha.)

Titta en så förförisk Myra. Vi låter denna lilla pälsräka locka er in i inlägget. Komsi, komsi. Comme ci, comme ça.

Jag gick till loppis. Tidigare i dag. På väg dit på bilden ovanför och jag tog egentligen bilden bara för att *dokumentera* en tanke jag hade utan att egentligen dokumentera just den, men tillfället då jag hade den, känslan. Mötte två män som talade utrikiska, kanske bengali, och jag noterade återigen hur trevligt det är att höra andra språk än finska och svenska i stadsbilden. (Liten stad, det hörs.) Att bli påmind om att man sitter ihop med resten av världen, vet ni? Det har nåt.

Köpte gulliga hyllor till Blendas rum. Kånkade hem dem så här (med rödsprängd hand et al) och det slog mig att nån borde nicha in sig på barnvagnar som liksom är utvecklade med åtanken att man ska kunna frakta massa annat med dem också. Stora hjul, stark konstruktion och megarymligt förvaringsutrymme med kapacitet för såväl flera tunga matkassar som ett nattduksbord man köpt på marketplace. Typ Rideordie Packåsnan kunde den heta. En LillTuva i modellen BautaLass. Varför inte en Heimani Total från Snorotott när man mer eller mindre måste ta med sig hela, ja, ni vet. Hemmanet. Den ständigt imponerande smidiga Lääschliivi Minisveitt skulle inte heller sitta fel, den kan man styra med lillfingret. En Skumpan Moro är varje stereotypa finlandssvensks dröm, naturligtvis en terrängjogger i reflextyg (get it?) som lika bra lämpar sig på städers smala trottoarer. Jamen ni hör ju. Vem bygger?

Jag loppade också hållare för gardinstång. Så nöjd med sånt, när jag lyckas köpa begagnat istället för nytt. Blendas rum har varit gardinlöst sedan jag satte upp rullgardinen som ej kunde samarbeta med de gamla gardinstångshållarna. Men nu så! Skruvade upp dem i kväll och rummet blev cirka 110 % mysigare. Kanske jag rent av skulle lyckas ta bilder när jag fått upp hyllorna?? Så mysigt med barnrum. (Särskilt när det fått gardiner.)

Senare åkte vi alla fyra till biblioteket för att hämta läspass som vi tyckte att verkade kul. Och böcker, såklart. Hon är en riktig bokslukare. Vi fyllde kassen med tolv stycken, åkte hem, värmde lasagnette från gårdagen, i säng för amning och högläsning, och så puttrade kvällen vidare och jag gick aldrig på Elins boksläpp som jag sett fram emot. Tappade bort det nånstans mellan tröttma och tankspriddhet. Känns så dumt nu i efterhand. Känns det inte som att det kommer en massa bra med koppling till Svenskfinland nu? Utöver Elin Willows Nya namn så ser jag också fram emot Kaj Korkea-ahos Röda rummet och Quynh Trans Skugga och svalka (den har jag börjat hörsla faktiskt). Och Anna Lindholms Den rätta färgen kommer snart också. Sen vet man ju att folk jobbar på grejer också plus att det finns massa äldre som väntar i högar. Ojoj. Oj oj OJ så jag önskar att jag inte var så jävla skit på att läsa. Alltså, att få det gjort. Jag skulle vilja sluka jag med, som Blenda. Sluuuka.

I går gick jag förbi detta gula fyverkeri och blev genast lite glad. Inte för att jag var oglad innan, men jag hade en riktigt genomtrög dag och hade varit ensam hemma med Dag i några timmar utan att få ett SKVATT gjort. Hetsplockade i diskmaskinen och lite smått i tio minuter innan jag gick hemifrån för att hämta Blenda från Sappos, efter att i cirka två timmar suttit och tänkt ”nä nu borde jag nu börja aktivera mig” med tio minuters mellanrum. Har ni sådana dagar någon gång? Märkte sen när jag kom fram att jag var riktigt tom i huvudet. Sa hej åt Blenda och Sappo och sen bara… 🧠💨 nada. Haha ahh hjälp varför är man sån? (ÄR det för att jag läser för lite? Säg ja, tack.)

En annan syn som gjorde mig glad var denna kråkfågel, råka tror jag, som satt där och höll koll. Nejmen det krävs ju inte mycket, det gör det inte. Jag må vara negativ, pessimistisk och allmänt besvärlig, men SOM jag kan glädjas åt småsaker ingen annan tycks bry sig i.

XOXO,
en annan kråka. 👋