Temat Àr matchning

Var det kanske Linn Jung som sa att ett (genialt) trick för att hÄlla bloggen vid liv Àr att lÄtsas att den Àr instagram? Jag tÀnker pÄ den tanken ofta, men den förverkligas ju sÀllan i praktiken. Av mig. Men nu! Nu.

Jag gick ett varv pÄ loppis och ibland blir det som att man fyndar enligt ett sÀrskilt tema. AlltsÄ omedvetet. Vet ni? Temat kan t.ex. vara nyanser av brunt/brunrosa/rosa eller Äterkommande mönster sÄ som rutigt i vita linjer, sÄ att allt liksom matchar. DÄ NJUTER jag verkligen av att gÄ igenom fynden nÀr jag kommer hem och att stÀlla upp dem som pÄ bilden ovan, ha ha. Det Àr bara sÄ mysigt.

Jag köpte, förutom tre olika sorters doftdiffusergrejer (2 × lavendel, 1 × grönt te), ett bylte tyg och tre plagg Ă„t barnen. D som visar intresse för björnar och byggmaskiner fick tvĂ„ collegetröjor och B som har en rosa period och hĂ€romdagen beklagade sig över att hon inte har tillrĂ€ckligt mĂ„nga rosa byxor, och Ă€ndĂ„ behövde nya byxor, fick ett rosa par att bĂ€ra till sina favorittröjor, rosa de med. Hon gillar nĂ€r allt matchar, sĂ€ger hon.

Bomullstyget tÀnkte jag till nya örngott. Det Àr nÀmligen i precis den fÀrgskala jag vill ha pÄ sÀngklÀderna. De ska vara neutrala, dova och gÀrna i rosa, brunt och mullvad, eller allra helst nÄgot mellanting, Fazers Kiss-Kiss-karameller. (Well well well, kanske Àven jag har en rosa period.) Jag tilltalades verkligen av tyget och tÀnkte att det dessutom blir lÀtt att klippa det rakt iom rutmönstret. Kanske det ocksÄ rÀcker dill ett pÄslakan, fÄr se. Viktigast Àr ÀndÄ örngotten. Det Àr ett sÄnt tyg som man bara VILL vila sitt trötta, i en ideal vÀrld nyduschade, huvud pÄ.

Kalla mig strax medelĂ„lders, men jag gillar att ha alla sĂ€ngklĂ€der i en ganska slĂ€tstruken fĂ€rgskala utan sĂ€rskilt utstickande mönster — inte för grafiskt, fĂ€rggrannt, stort eller plĂ„ttrigt — och jag spexar till det genom att ha ett urval mullvadsbrunrosa dynvar att mixa hipp som happ med. DjĂ€rvt! NĂ€, det Ă€r det ju inte. Men det visar sig att det fĂ„r mig att kĂ€nna mig oförklarligt förnöjd nĂ€r allt bara funkar ihop utan att nĂ„got sticker ur. Jag gillar nĂ€r allt matchar, Ă€r vad jag sĂ€ger.

Vi ha komi heim

Vi Àr hemma efter tre nÀtter borta. En pÄ bÄt, en hos vÀnner, en pÄ tÄg. Nu Äter i den vanliga vistelsen med den slags trötthet som bara infinner sig efter en resa. HÀr kÀnns det fortfarande som att golvet gungar, guppar, svajar.

Barnen var ivriga att lĂ€gga sig ikvĂ€ll, men för mig Ă€r det tvĂ€rtom. Jag vet inte vad det Ă€r som jag försöker hĂ„lla fast vid, för jag vet att den hĂ€r kvĂ€llen Ă€r hur som helst för sen och jag Ă€r fortfarande, som jag alltid varit denna kvĂ€ll, för trött för att hĂ„lla i nĂ„got alls. Men att drömma…! Ack, att drömma! För att summera (? nej?) pĂ„ högtravande romantiska. Slappt pĂ„ skoj in lieu of mĂ€kta med seriösa anstrĂ€ngningar.

HĂ€r Ă€r i alla fall en bild, eller en detalj ur bakgrunden pĂ„ en, som gjorde mig glad i kvĂ€ll —

TvÄ uppenbara mammor i vÄrsol-agenter, matchande klÀdset och allt. Anna och jag. Första mars pÄ sydligare breddgrader Àn mina nuvarande bjussade sannerligen pÄ sant vÄrvÀder och det Àr vi tacksamma för. Det och vÀnskapen.

Jag har förresten pratat mer dialekt i Norrköping Àn jag gör i Vasa. KÀndes vÀl som hemma. Katenöje, Yssöje.

Om en tid som kommer

Om en timme lunchar jag med min damklubb. MÄnga av oss blev sjuka, den klassiska februariförbannelsen fÄr man konstatera, men vi Àr fortfarande ett gÀng som gÄr. Jag har bestÀllt en förrÀtt och efterrÀtt, grillad rödbeta och vresrosparfait.

Om en dag Àr det söndag och jag stÀdar, fixar om det sista pÄ min cv, egentligen bara ett litet fix, men som det tog evigheter att göra eftersom det Àr omöjligt att hitta ett gratisprogram att redigera pfd-filer med. (Det blev en 7-dags-provperiod pÄ Adobe Acrobat till slut.) Om en dag skriver jag ocksÄ en lista pÄ vad jag ska packa Ät mig och barnen för en liten resa. Det Àr en stÀlla-i-ordning-dag.

Om en vecka har jag förhoppningsvis vant mig vid min pannlugg som jag trimmade lite ivrigt i förrgÄr. Om en vecka har vi ocksÄ kommit hem frÄn sportlovsresan, d.v.s. jag och barnen hakar pÄ med Alfred som fÄtt en bokning i Norrköping, just den stad dÀr min Àldsta vÀn (som i att jag kÀnt henne sedan dagklubben, vi Àr annars jÀmnÄriga) Anna bor. GISSA om jag ser fram emot detta!

Om en mĂ„nad Ă€r det redan slutet av mars och dĂ„ brukar man fĂ„ lite vĂ„rkĂ€nningar, fast det fortfarande oftast Ă€r vinter. ÄndĂ„ nĂ„t att se fram emot, vĂ„ren Ă€r min favoritĂ„rstid för psyket, den kĂ€nns sĂ„ hoppfull. Livet börjar Ă€nnu ett Ă„r.

Om ett Är ska jag ha ordning pÄ betydligt mer Àn jag har just nu. Om ett Är har jag fyllt 40 och kanske vet jag vad jag ska bli (nÀr jag blir stor, men det Àr jag ju redan) och jobbar pÄ just det, eller sÄ har jag i alla fall hittat nÄgot som mejkar sens för stunden och som fortsÀtter göra det utan att det kÀnns som att jag borde hitta nÄgot annat. Gud va nice det ska bli.

Godnatt mĂ„ne, godnatt tick-tack-tick-tack, godnatt hah

Det har blivit ganska sent innan jag kommer in till sovrummet, och dÄ sitter Dag redan i sÀngen och blÀddrar i Goodnight Moon. Det Àr den boken vi lÀst de senaste kvÀllarna, han tycker om den och jag med. Jag direktöversÀtter till svenska och det mesta som pÄ engelska gÄr pÄ rim gÄr förlorat, men det gör inget. Den hÄller ÀndÄ.

Jag lÀste nÄnstans om the quiet old lady whispering hush, att barnen behöver inte veta mer Àn sÄ. Som vuxen kanske man frÄgar sig, Àr hon kaninens mamma? Mormor? En nanny? Men barnen vet vem hon Àr, hon Àr the quiet old lady whispering hush. En morgon förra veckan nÀr jag förde Dag till dagis var det en annan kvinna som tog emot honom, inte en av de vanliga tre, men han gick rakt fram till henne och lÀt sig lyftas över grinden. Sitta i hennes famn. NÄgot avvaktande, men villigt. Hon var kvinnan som tog emot honom pÄ dagis. Det var kanske allt han behövde veta.

Tillbaka till nattningen. Jag sĂ€tter mig i sĂ€ngen och Dag tittar pĂ„ mig, liksom intensivt, och vickar sitt pekfinger av och an medan han sĂ€ger ”tick tack tick tack”. Det betyder klocka. ”Ja, det Ă€r sent nu”, sĂ€ger jag. Han gör ett av sina jakande lĂ€ten som lĂ„ter ungefĂ€r ”hah”. Han kurar ihop sig vid min sida, lutar sitt huvud mot min arm. Jag hĂ„ller i Goodnight Moon och frĂ„gar ”Ska vi lĂ€sa den hĂ€r boken nu?”, men dĂ„ tar han tag i den och sĂ€tter bestĂ€mt bort den bredvid oss i sĂ€ngen. ”Vill du bara amma?” frĂ„gar jag. ”Hah. Tick tack tick tack” sĂ€ger han och tittar igen med sin menande blick. Fingret vickar. ”Ja, klockan Ă€r sĂ„ mycket nu. Du Ă€r trött och vill bara amma och sova” sĂ€ger jag. ”Hah” sĂ€ger han förnöjt, som för att sĂ€ga ”det var just precis sĂ„ jag menade, tĂ€nk att du förstod det”.

Ibland verkar bebisar sÄ lÀttade nÀr vi vuxna förstÄr. Det mÄste vara en pÀrs att gÄ omkring och försöka kommunicera utan att vara flytande i nÄgot sprÄk, inget som nÄgon annan Àr flytande i alla fall. FörestÀller jag mig, men kanske Àr det mer sÄ att det blir en djup glÀdje nÀr de istÀllet gör sig förstÄdda. NÄr fram. Grundtrygga, grundglada.

”Vi lĂ€ser boken imorgon istĂ€llet” sĂ€ger jag. Han instĂ€mmer med en sömnig, glad suck. ”Hah”.

VeckoÀndan 6

Barnen Àr sjuka i olika Äkommor och jag tvÀttar mina hÀnder sÄ ofta och noggrannt att de Àr torra och nariga fast jag smörjer dem fyrtiosju gÄnger om dagen. I skrivande stund sover Dag ute pÄ balkongen och Blenda slappar i sitt rum med min gamla surfplatta. I gÄr lyckades jag lura henne till att sova tupplur och jag vet inte nÀr det skulle ha hÀnt sist. Jag var oerhört mallig över detta hela dagen.

Ingen sover Ă€n sĂ„ lĂ€nge i övervĂ„ningen pĂ„ sĂ€ngen, den anvĂ€nds som lekyta, men tanken Ă€r förstĂ„s att bĂ„da barnen sĂ„ smĂ„ningom ska sova i sĂ€ngen. DĂ„ ska ocksĂ„ en stege skruvas pĂ„ den. Jag kommer dock sakna morgnarna med Dag nĂ€r det vĂ€l hĂ€nder. Han kommer över till vĂ„r sĂ€ng runt 5-snĂ„ret för det mesta och sen sover vi vidare tills 7-tiden. DĂ„ brukar han vĂ€cka mig, ”mĂ€mmĂ€, mĂ€mmĂ€!”, ta min hand och dra upp mig. Ibland vill han gosa och mysa, kramas. LĂ„tsas att han ser spöken, peka mot dörren och sĂ€ga ”uuuooooo” och lĂ„tsas bli rĂ€dd. Om jag lĂ„tsas bli rĂ€dd pajar han mig, försöker trösta, men skrattar och vet att det Ă€r lek. I morse sov han till 8 och dĂ„ han vaknade gick bĂ„de Blenda och jag in till honom och sen lĂ„g vi i sĂ€ngen alla tre en stund. Blenda hade med sig en liten molnlampa hon haft sen hon var bebis, och hon hade vĂ€ntat pĂ„ den stunden sen hon vaknat sjĂ€lv. Planerat den, vetat att det skulle bli mys. Gott initiativtagande.

Alfred Àr bortrest sen i gÄr förmiddags, jag har kÀnningar om att jag ocksÄ hÄller pÄ att bli sjuk (hÄller tummarna för förkylningen istÀllet för magsjukan i sÄna fall) och det Àr lite slitsamt men ocksÄ mysigt att vara bara vi tre. NÀr jag lagar mat fÄr de se pÄ tv och varje gÄng tÀnker jag pÄ arketypen husmodern som har en unge pÄ höften och en annan hÀngande i kjolsfÄllen och Ànnu ett par lekande pÄ golvet förstÄs precis dÀr hon ska gÄ av och an, kanske Ànnu nÄn som sitter i kökssoffan och pratar pÄ om sitt, och jag förstÄr inte varför hon ser lugn ut, behÀrskad, van. Eller Àr det hÀrdad. Utzonad. PTSD-disassocierad. Ha ha. NÀ, hon verkar inte ha nÄgra problem med distraktioner, avbrott och vad de kan göra med stressnivÄerna. Jag Àr inte likadan.

Jag borde pĂ„ tal om duktiga mödrar hitta pĂ„ nĂ„got annat för Blenda att göra nu, men jag kĂ€nner mig för matt. Jag vill bara sitta hĂ€r. Dricka kaffe. Samla lite ork i nĂ„n minut till eller tio. Skriva ett inlĂ€gg jag fĂ„r sĂ„ lov att acceptera att jag ska publicera som halvklart om jag nĂ„gonsin ska publicera det. SĂ„ mĂ„nga ”halvklara” inlĂ€gg i utkastmappen. Åh det Ă€r sĂ„ onödigt. Vem bryr sig om fĂ€rdiga slut i det stora he