Experimentera med gammalt istället för att konsumera nytt

Det höstliga förnyelsesuget har infunnit sig i år igen och jag vill ta itu med ”min stil”. Denna sommar har varit särskilt utmanande att klä sig för, tycker jag. Till att börja med på grund av den extrema hettan få av oss är vana med. Sen är min kropp annorlunda än tidigare somrar och få plagg passar. Vantrivs i mycket annat. Och sen amningen då. Allt (ALLT) måste (MÅSTE!!!) gå att amma i. (Och gärna vara lätt att skölja fri från mjölkspyor.) Man utvecklar verkligen en kapselgarderob, det må jag säga. Har växlat mellan kanske tio plagg. (Behändigt — om det inte var för det där med mjölkspyorna.)

Så jag suktar alltså efter förnyelse. Gör jag kanske vid varje årstidsskifte? Men särskilt så här års, en rest från skoltiden. Vill testa något annorlunda, så i schemat för denna termin står det att denna svartklädda figur ska ta in mycket MER FÄRG, men då enbart DOVA (eftersom bjärta alltid förblir oanvända i min garderob) som förhoppningsvis ska gå att KOMBINERA med varandra. Ursäkta att jag ropar så ibland men jag försöker liksom framhäva ledorden. Med sådant i bakhuvudet på loppisrundan kan det till exemepel bli så här:

Duvblå len långärmad halvpolo från Monki.
Plommonlila proper hundtandsmönstrad blusjacka (?? ok grandma) från Kestilä.
För övrigt en euro styck. 😌
Hatar inte kombinationen!!

Usel bild men. Ni ser ju färgerna i alla fall.

En instakompis @vilsevals postade nyligen i sina stories om loppisklädernas tjusning, klädindustrins ohållbarhet och idén att nyproduktionsstrejka. Blev inspirerad och genast sugen att haka på. Det kändes framför allt verkligen välkommet med en vänlig knuff i riktningen mot att experimentera fram något nytt med gammalt, istället för att konsumera det samma gamla nya. Har själv köpt lite mer från vanliga butiker på sistone. Men nu får det vara slut på det! Andra hand i första hand! Det har många fördelar och jag tycker inte vi ska glömma att den kanske minsta av dem också är stor, nämligen att det är mycket roligare så.

Vi drar därför igång hashtaggen #loppbiten på insta för att dela loppisfyndande plagg, utstyrslar och inspiration. Consider this en öppen inbjudan att göra oss sällskap! ALLA MEEED! Det blir kul.

Vecka 30 och sånt som piggar upp

Tänk om jag bara är extravert med ångesttendenser? Och inte alls introvert som jag ju ändå alltid tänkt? Det undrar jag ibland. Det händer att jag träffar människor, mår bra, allt är toppen, jag tänker wow det här är så otroligt trevligt och kul — ända tills vi ska skiljas åt. Och jag blir plötsligt ängslig. Besvärad. Obekväm med mig själv. Nä men jag kanske varit störig? Har jag pratat för mycket, för litet? För tramsigt, för stelt? Och sen går jag hem och hela vägen ältar jag potentiella dumheter. Något som inte precis har den där extravertkännetecknande energigivande, uppiggande effekten i slutändan ändå.

Tänker på detta nu för att det inte alltid är så! Som i helgen när min kära vän Elsa var här i stan. Vi har inte setts på ett år så det var efterlängtat. Sa åt Alfred, för nån dag sedan, att det känns som att jag ska åka iväg på en semesterresa. Jag hade det där pirret liksom. Dock blev jag krasslig precis inför veckoslutet — fy FAN den deppen att känna att man håller på att bli sjuk och inte ha en aning om hur illa det kommer bli — så vi har bara umgåtts utomhus. Det var fint (och som alltid efterångestfritt med henne) att kunna ses åtminstone så. Jag blev alltså inte så sjuk, det stannade på lite krasslig över helgen och bröt aldrig ut. Hade ju fantiserat om att smita iväg på nåt glas vin eller så, men ack så jag har killed my darlings. Stannat hemma. Gjort förnuftiga men trista val. Ändå kändes helgen som en god damn GÅVA. En TREAT.

Men nu så. Nu sitter jag här med rinnsnuva. Har en kopp ingefära- och citronte framför mig, samt den rulle toapapper som icke lämnat min sida sedan i går kväll. Stundom rullar jag ihop pappersbitar och sticker dem i näsan och låter dem vara där för japp så kul har vi det nu. 🙃 Ska c-testa mig i kväll, oroa er icke.

Blenda ritade denna varelse åt sin lillebror i morse. ”Det är en blå elefant. Så kan Dag titta på den om han är ledsen.” Tycker fasen att den verkar uppiggande på mig med.

Klibb

God afton! Jag har satt mig vid min dator för första gången på veckor. Sedan jag sist skrev. Jag är inte en som kan blogga på telefonen, och det är väldigt sällan jag hittar kontorsalkoven. En fråga om tid, ej rum. Kopplade i laptopen i mina externa grejer här (skärm, tangenbord, mus) för ett par månader sedan för att jag skulle ”få nåt gjort”, är nämligen benägen att enbart slösurfa om jag har datorn med mig i soffan. En god tanke. Men med resultatet att jag nu slösurfar betydligt mycket mer på telefonen istället. OKEJ vi lämnar detta fängslande ämne.

Men över till vad annat vet jag icke. Livet är mestadels klibbigt. Mjölk, svett och gröthjärna. Oklart om en öl hjälper någotdera men åtminstone kan den erbjuda lite svalka. Tror vi får kalla detta ett mellaninlägg, förhoppningsvis ett uppvärmningsinlägg (trots att just det känns som ett motbjudande begrepp i denna klimatkrisangstiga värmeböljehetta) och lämna det så.

01/07 23:59 i jakten på det enkla

Varje dag är ljuset skarpt och jag lyckas aldrig riktigt öppna ögonen, det är alltid någon muskel som skrynklar i ögonvråna. Jag längtar efter mulet. Vi går på promenader och hittar på små utflykter och aktiviteter men det känns hopplöst, för krävande, med egentliga scheman. Att utsätta sig för planer. Skapa något att hålla sig till. Hur? Varje gång jag är på väg ut genom dörren så måste jag ändå göra sjutton andra saker först.* Jag tänker ofta att jag kunde höra av mig åt någon för att ses, men det tycks vara en hög tröskel, fast jag egentligen vill träffa människor. Vill paradoxalt ha mer tid för mig själv, också, men den meningen är väl lite av nyblivna tvåbarnsföräldrars refräng den. Det stressar mig hur snabbt tiden går, hur lite tid jag har.

* Som att hitta kläder att ta på mig. Det är närmast omöjligt att plocka fram något som passar både kroppen, värmen och amningen med allt vad den medför. Och som jag samtidigt ska trivas i, och gärna känna mig lite fin eller cool i. Garderoben är så väldigt begränsad just nu. Längtar efter att rymmas in i mina vanliga kläder igen — dels så att jag kan rensa ut allt det som inte riktigt funkar då heller. Längtar kanske egentligen efter enkelhet.

Jag dras till idén om en sommarstuga, en plats med en egen gård, där grannarna befiner sig på andra gårdar vilka i sin tur gärna befinner sig en bit borta, en plats med en gård med en stuga som jag, vi, kan göra till min, vår, egna — där vi har våra egna regler och vi väljer våra trädgårdsmöbler, dit jag kan köpa det där gulliga porslinet som inte skulle funka här hemma men skulle vara urmysigt på en stuga — ett ställe där vi bara har det vi använder och behöver och vill ha. En sådan slags stor och skön skjorta ska hänga i garderoben, den där rejäla hudsalvan med den där distinkta doften ska alltid stå i badrumsskåpet där, och det där gulliga porslinet som inte skulle funka här hemma ska stå i köksskåpet där och i de kopparna ska kaffet alltid smaka så himmelskt gott ute på trappan. Vet ni?

En sådan längtan handlar säkert också om enkelhet, är vad jag menar. Om att vara nöjd. Att välja något och nöja sig, låta nöjdheten slå rot inom sig och gro och blomstra. Typisk nutidsmänniska att inte behärska det, va. (Medan typisk odräglig nutidsmänniska skyltar med att hen de facto gör det.)

Jag dagdrömmer en stund (fast nu är det väl bokstavligen en nattdröm) och sen kommer jag på hur jäkla svårt det egentligen skulle vara. Det är ju mer att ta sköta om. Stå för. Svara för. Tenderar fortfarande bli stressad av den tanken. Och nog fattar jag att drömmen om den perfekta garderoben också är en chimär. I själva verket skulle jag ju väldigt snabbt bli uttråkad med perfektion. Detta post-natal-mellanstadie är lite trist men utöver det så. Jag älskar ju jakten.

Snart ska vi hur som helst vara kattvakt åt mina föräldrar (eller snarare deras katt) några dagar. Då får vi i alla fall låna den där alldeles egna gården.

Sol och åska och pys och pys

Sommarsolstånd, Dags enmånadsdag och utlovad åska som aldrig tycks infinna sig. Luften är klibbig. Allt är klibbigt.

I morse vaknade jag till ett mejl från insta om att jag tycks ha problem att logga in. Men det var ju inte jag som försökte bryta mig in där klockan fyra på natten. Min första tanke är att det är märkligt, för jag har ju inte så många följare att kontot på det sättet verkar vara något värt att kapa. Men det har onekligen varit väldigt många barnbilder på sistone. Är det sådant folk som targetas nu för tiden? Småbarnsföräldrar som vill ha sina minnen kvar och är villiga att betala för att få dem tillbaka?

Hur är det att vara tvåbarnsmorsa, har några frågat, är det sant det där om tvåbarnschocken? Ja och nej. Jag tror att om Alfred jobbade ett vanligt åtta-till-fyra-jobb varje dag och jag skulle vara ensam här med bebisen varje dag, eller bebisen plus storasyster (som ju haft dagis) för den delen, så skulle det högst antagligen ha blivit en chock ja. Det har hittills varit lättare än förväntat, men det glömmer jag hastigt de stunder då ryggen värker så allt är obekvämt, migräntinningen pulserar varnande och alla behöver något samtidigt så man helst av allt bara vill skrika ikapp med barnen. Nu har Blenda fått sommarlov och alldeles nyss gick Alfred ut för att jobba, spela in för sitt och Jakobs radioprogram. Men båda barnen sover. Katterna också, som annars lite tenderar att gå omkring och jama, härja eller trampa omkring i ens famn då det finns chans på uppmärksamhet. Det är alldeles lugnt här hemma nu.

Mitt bildarkiv, på tal om sådana, svämmar över. Särskilt mappen med bilder jag tänkt blogga — för man kan ju spara minnen här med (och inte bara insta). Det är ju faktiskt en av de klara fördelarna med blogg, att man har all kontroll alldeles själv och gör sina egna regler för hur man använder den och vad man använder den till (ifall nån behövde påminnas/upplysas). (Jag kommer väl aldrig sluta peppa för allmän bloggrevansch.) Så. Jag ploppar in en halvsuddig liten hög från i förrgår:

Ibland är det mys.

Ibland är det bus.

Ibland är det gos.

Ibland är det pys och pys.

Och ibland är det ”Titta mamma vi håller hand”.