Dags att tvätta spegeln, eller vad säger du Selma?
I går fick jag ju min andra covidbooster, och i dag har jag dragits med vanliga bieffekter. Främst lätt feber. Eftersom jag är finlandssvensk vill jag kalla det stegring, men efter att jag förstått att det betyder något HELT annat på andra sidan bottniska viken så drar jag mig för det. Jag vet inte om jag fortfarande är lite post-vaccindosigt dåsig och trög eller om jag bara är så här allmänt dum och obildad men jag fick just slå upp vad vattenmassan faktiskt heter. (Ville kalla den Bottenviken men det är bara snutten längst i norr.) Eller förresten, jag vet visst — jag är BÅDA. Varför begränsa sig! Jag är en modern kvinna och det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Jag har börjat återgå till ett mer normalt varande nu först under kvällen. I morgon ska jag vara ensam med barnen så jag hoppas bieffekterna inte får för sig att göra en comeback. Skulle gärna orka med något lite mer kul eller i alla fall aktivt än, typ, Disney+. Men Blenda är egentligen ganska low maintenance, hon trivs bra med att pyssla på här hemma. Mest leker hon med sina gosedjur, till exempel att de ska ut på en tågresa (”faktiskt korståg”, som hon gillar att upplysa oss om) eller att nån av dem går vilse i ett köpcenter men blir kompis med nån som jobbar där (”receptionisten”, säger hon). I kväll när jag låg alldeles förslöad i soffan och stickade några maskor och Alfred satt i andra änden av soffan och jobbade, blev det tyst om Blenda och då hade hon plockat fram en målarbok och sina oljepastellkritor och satt sig vid köksbordet. Dag, å andra sidan, har det blivit mer ljud om. Han har börjat säga da-da-da — häromdagen lyckades jag filma då han precis sa sitt namn!! för första gången!! — och verkar vara glad över sin nyfunna monolog. Inte han heller är särskilt underhållningskrävande.
Att själv vara barn minns jag som att KONSTANT gå omkring och tjata på mamma att jag hade trååhåååkiiihiiiiigt. (”Ja har int naa ti jööööö.”) Ja varsågoda att använda detta som anekdotisk bevisföring för att det är just som de säger: Only boring people get bored.
På tal om boring så har jag varit riktigt basic bitch och beställt en Lohalsmatta från Ikea. JA den där i jute som alla har. Även ett nytt badrumsskåp eftersom vårt nuvarande har saknat en dörr sedan i somras. Gångjärnet sprack mitt itu och man kunde säkert byta det, men det började oavsett bli dags att byta till ett större. Detta anländer på fredag och jag ser mycket fram emot att hämta paketen, sätta ut mattan, bäva för att den inte ska kännas riktigt rätt ändå, att få plocka i det nya badrumsskåpet, men brölsucka åt att herregud nu måste vi MONTERA det också och ugh vi måste väl borra nya hål i fucking kaklet och var hittar man sån utrustning hur gör man hur ska lampan kopplas ugh ugh ugh. (Tänker att om jag får det ur systemet nu redan så kan jag kanske sen då det gäller tackla åtagandet med bättre framåtanda.)
Men allt det där är alltså först i övermorgon. Och nu är det sent igen. Åren går snabbt men dagarna är långa och timmarna efter nattningen färdas i warphastighet 5832754891706, eller hur det är man säger.
Jag besteg en snöhög på torget i dag. Väl uppe noterade jag att scenbyggnaden på torget fungerade som en spegel, om än med viss lustiga huset-effekt — och vad gör en simpel bloggare ute i det vilda (eller tama, tbh) när hon konfronteras med en spegel? O ja. Klick-klicketi-klick-klick.
Det var förstås Blenda som lockat upp mig. Vi var hela familjen ute. Jag skulle in till stan för att ta min vaccindos nummer tre och Alfred (och barnen) följde med så att vi på samma gång kunde passa på att förhandsrösta medan vi hann och ännu var förkylningsfria och allt. Efter den här hösten och vintern vi haft är man minsann medveten om att vi *alltid* lever på lånad frisktid.
Är nöjd med att Ha Gjort Viktiga Saker i dag. Känns bra. Det är så många dagar som mest bara flyter ihop. När vi gick ut sa Blenda att hon tycker om att ha en sak att göra. Alfred sken upp för han är precis likadan. Och visst tycker jag också att det är skönt att verkligen ha den där orsaken att skärpa till sig, istället för att hasa omkring i mjölkspyade mjukiskläder och bara inte lyckas bli Till Folk. Sådär som det kan bli under lov eller tider då man annars kan stanna hemma. En sak om dagen, sa de. Låter som ett bra motto. Så nu försöker jag hitta på någon lagom lätt uppgift tills torsdagen då jag är ensam med barnen.
Inte för att det syns men jag har en ny väska, en halvmåne i mjukt läder. Vintage och andrahand, förstås eftersom jag ju nyköpsstrejkar, köpte den på Vähän Käytetty häromveckan. Låt det vara dagens tips för jag lär inte ha annat att komma med — och det är verkligen ett bra ett. Ibland när jag har riktigt loppisabstinens surfar jag omkring där. LÄNGE. :))) Det finns så mycket grejer att plöja igenom att det känns lite likadant, som att faktiskt gå på ett fysiskt loppis. Sen är det dessutom ett mycket bra ställe att vända sig till för att hitta typ yllehalare åt barnen och sånt.
På tal om accessoarer som ej syns: Har sytt en scrunchie i silke med förhoppningen om att den ska vara mer skonsam för håret. Har använt den konstant i kanske en vecka nu och jag måste säga att det hittills verkar lovande. Tycker inte mitt hår blir lika frizzigt i topparna när de trasslas in i den alltid återkommande knuten. Tycker också att den håller håret på plats bra, behöver sällan fixa om hårbollen uppe på huvudet. Tyvärr är scrunchien fortfarande inte en snygg armaccessoar men likväl hamnar den ständigt kring handleden för jag drivs till vansinne om jag inte alltid har en nära… till… hand. Handleds.
Här är en annan sak som hände i dag! Efter vaccinsprutan joinade jag familjen i en lekpark, och innan vi gick vidare till valbåset tyckte vi det var dags för lilla Dag att testa gunga. Jajjamen, debut var det.
I morse sa Blenda ”Titta! Blå timmen!”, och det var det ju inte eftersom den är på kvällen men kanske har vissa gryningar också en blå timma. Det är mycket om den blå timmen nu för tiden, vi brukar uppmärksamma den. Säga ååh! Titta så blååått! Nyss fick jag lära mig att det är blue monday i dag, tredje måndagen på året, som anses vara den mest deprimerande dagen på året. Säger då Sky Travel. Som jag inte fattar om var en resebyrå eller resekanal men det gör väl detsamma. Blå måndag. Tycker det låter som ett lugnande begrepp. Blå måndag. En oas i kaoset.
Min måndag har inte varit deppig. Utan snarare harmonisk, i det stora hela, konstigt nog, insvept i kaoset, och ganska upptagen, mest med att leka med barnen. Blenda är hemma från dagis en tid på grund av coronaläget. Om nån vårdnadshavare ska kunna ordna med hemvård, så som Vasa stad gärna ville uppmuntra för de närmsta veckorna, så är det väl vi. Jag är ju hemma med bebis, och så vidare. Så min dag har gått ut på att spela sovjetiskt leksakspiano som otroligt och ffa tacksamt nog låter vackert hur en sjumåning än hamrar på det, och där emellan trumma på papperskorg som sjöng i metallen, beundra konstverk som Blenda ritat på sin lilla magnetplatta hon återupptäckt. Skratta, skoja, trösta, sjunga, tjata lite men inte mycket alls (!), prata massor, leka skola där jag är läraren som heter Persika och Blenda eleven som heter Emma. Räkna 1+1 och 1+2 och 2+2 på matten, gå över till modersmål och rimma på hund och katt och val och myra, sen ha musiklektion och be eleven sjunga Imse Vimse Spindel så att Dag får iaktta i andäktig beundran. (Hans nuvarande favoritsång och -koreografi.) Ok ni får ursäkta utbroderingen, jag känner väl mig lite duktig i dag bara som orkade bättre än gudarna ska veta att jag många andra dagar gjort. Och på tal om duktig: senare när Alfred jobbade och Dag sov på balkongen fick jag under tiden hjälp av Blenda att skura trappan.
Sini(nen hetki).
Hela dagen har vi nu som då peppat inför jumppakurs på kvällen som vi i ett par veckors tid förvånats över att tycks bli av trots allt — men som det visade sig att mejlet om dess uppskjutning bara inte lyckats hittat fram, men detta först när Alfred och Blenda väl var på plats med träningskläder under ytterplaggen och liggunderlag under armen, buhu. Barnet var besviket men tog det med ro. Häromkvällen pratade vi om att saker och ting förändras så mycket nu I Dessa Tider och Blenda sa lite vetande att hon brukar fundera på det där, på coronan. Är du orolig? ”Neejnejnej”, sa hon hastigt och roat. Som att det var en befängd tanke och som att hon var minst medelålders. Sedan sa hon, förtroligt, att det fortfarande finns babydiscon där ute. Jasså? Jo, faktiskt, det gör det! Nu lät hon hoppfull. Vi kommer åka på dem igen, sa jag. Hon verkade se fram emot det, men inte ändå sakna att inte vara där precis nu. Så som jag själv lite kände. Jag undrar om dessa dagens ungar inte är ganska vana med att saker och ting blir POFF💨 av coviden. Man tycker synd om dem men jag undrar om de vet hur pass. För visst måste det vara ganska omöjligt att lära sig ta för givet att evenemang blir av när de flesta ställs in och/eller ständigt förs på tal enbart tillsammans med bisatsen ”men vi måste se hur det blir, om det alls blir”.
I kväll läste vi en bok där Knatte, Fnatte och Tjatte ska åka till Farmor Anka och de packar bland annat simfötter. Det där kommenterade jag, bara som en sidenote, att jag tycker det är ganska lustigt att de packar simfötter när de ju redan har sådana fötter eftersom de är ankor och föddes med dem. Lite tokigt va? sa jag. Förväntade mig ett fniss men Blenda bara nickade. Förklarade det sakligt och sammanfattat för mig: ”Sagor.”
Nej, det har ni inte eftersom jag inte publicerat de här bilderna förr. Eller nån av dem kan ha dykt upp i mina stories om man vill vara petig, men låt oss inte bli så minutiösa i ett veckotematiskt inlägg…! För nu kör vi snapshot-recap, årets första vecka, sju dagar från den tredje januari till den nionde KLICK-KLICK-VROOM: (på svenska säger väl bilar ”brum”, men vi måste medge att det inte låter riktigt lika rivigt)
På tal om rivigt så är det så här vi inleder. Det är måndag och jag kikar på kajor vid fågelmaten. Rafflande.
På Alfreds initiativ åkte vi på loppis. Jag dreglade över de här barstolarna men sanningen är ju att vi bara inte har plats för dem. Intalar mig dessutom att texturen är en sådan som såväl barnafingrar och kattaklor skulle fastna i. Mycket tråkigt för jag tyckte de var så otroligt fina och precis en sån där KUL grej som jag så gärna skulle inreda med.
Jag provade en mössa istället. Orkade ej uppsöka spegel så då blev det selfiekameran. Köpte ej.
Kom däremot hem med en annan ljusrosa stickning! Som jag förevigat i badrummet sent på kvällen. Badrumsrealism är absolut smartphoneålderns motsvarighet till diskbänksrealism. Säger jag tvärsäker för att i nästa sekund undra vad fasen det ens betyder.
Nåja. Vi går vidare, till nästa dag, tisdag, och Dag. Som var glad efter sin tupplur ute i vagnen. Iförd Blendas röda tröja som barnens fars moster Jaija stickat. Tänk om man kunde sticka så. Her. Re. Gud.
Glad var även Dag för att få väcka Blenda som också hon tupplurade, fast inne på sitt rum.
Onsdag. Jag gick till loppis… igen. Fast ett annat. Och alldeles själv! I måndags hade två tredjedelar av mitt sällskap börjat tjata på mig att vi skulle gå. Denna gång var det alldeles harmoniskt och ostört. Jag strosade megalänge.
Kom hem och tog suddiga, sneda bilder i en smutsig spegel. Myra var också med och en generellt stökig bakgrund. I efterskott ställer jag mig ganska frågande till varför jag egentligen valt ut den här usliga bilden, men nu är det så här.
Följande dag frågade jag mig vad jag riktigt köpt på loppis? Jo men bland annat de här absolut perfekta vantarna. Som alltså är åt Dag, även om jag gärna skulle ha likadana själv.
Det var trettondagen och vi firade faktiskt lite efterskottsjul i efterskott med Alfreds familj den här kvällen. Det är ju sådär i dessa tider. Saker och ting skjuts upp. På något sätt är det ganska skönt att fira jul då jul inte är, jag vet inte vad som händer med det riktigt men det är något i mitt huvud som jag uppskattar. Det var likadanat i fjol, då vi missade julafton den 24:e eftersom vi då väntade på provresultat från Blendas covidtest. Kändes jättebra att fira det nån dag senare?? I alla fall, efterskottsjulen a.k.a. jul del två var lyckad och mysig även i januari och ej december, och sen när vi kom hem kände jag att det var dags att i alla fall städa undan lillajulgranen. Så det gjorde jag medan jag höll ett öga på små babynypor.
Selma Selma mammas katt, tänker på dig dag och natt. ♥ Hon gjorde mig som vanligt sällskap när jag gick för att göra mig redo för sängen. Sen följer hon med mig in i sovrummet. Hoppar upp, spinner, trampar omkring lite, lägger sig med mig/oss, vilar eller till och med sover en stund.
Fredag och Blendas första dagisdag efter jullovet! Alfred som förde henne skickade den här bilden åt mig på morgonen.
Medan jag och Dag hängde hemma och myste med katterna. På fårpläden Dag fick i julklapp av sin farfar. Den här dagen började förresten denna lilla baby ställa sig upp mot grejer. Mycket vingligt, men ändå!
Jag fortsatte inventera loppisfynden från ett par dagar tidigare. Jag har typ sedan i höstas hållit utkik efter brunt bomullsgarn eftersom jag behövde det till något. De här tre nystanen plus lite broderingsgarn fick jag i en eneurospåse och det var jag väldigt nöjd med. Men nu minns jag inte längre vad det var jag skulle ha det bruna garnet till, hah. Inga problem, jag hittar på något nytt! Men det måste vara enkelt och roligt för annars finns det inte en chans jag slutför det, hah.
Det händer sällan men ibland umgås katterna. Cirka varje gång är jag där med kameran. Vinklad dokumentation, helt klart.
Jag gjorde en tredje loppsutfärd denna vecka och fick syn på en rad baskrar i olika färger. Min kompis Jonas frågade mig nyligen om jag, som forna konstskoleelev, hade en basker till övers åt hans dotter som bestämt att hon ska bli konstnär. Nej, men jag går ju ofta på loppis sa jag. Så här var det bara att knäppa en bild på raden och fråga om barnet har någon favoritfärg! En röd blev det. Den svarta med gubbetiketten tog jag också med mig, fast för att behålla själv. Osäkert om jag kommer använda den eller om den får bli maskeradklädsel åt Blenda.
Sen gick jag vidare till min egentliga destination: Blendas dagis! Dags att pulka hem.
Vi gick via en butik på hemvägen och jag köpte bland annat nya fröbollar åt fåglarna. (Kajorna hade väl ätit upp det sista.) Jag fyllde på mataren och Blenda tumlade runt i snöhögarna. Gosedjuren Dagisbjörnen och Säle var förstås med.
Lördag. Blenda klädde ut sig till en koala och jag tycker hon blev så sjukt lik??
Jag städade bort ännu mer av julpynten men måste ta en bild på den här kransen som Blenda pysslat på dagis innan den fick komma ner. Nästa år ska den hänga nånstans där man ser den bättre.
Blendas stegosaurus! ”LÄUUHHH” vrålar den.
Barnen tittade på tv och hade en mysig stund. Dag så glad att få stå lutad mot bästa syrran. I periferin verkligheten: massa TJAFS utspritt överallt. Som t.ex. påse med leksaker, babygym som inte längre används, kökspall för att nå allt julpynt, strösslade leksaker och inte leksaker som Blenda likväl använder som leksaker, o.s.v.
Söndag! Inte för att det syns just här men Dag har numera två tandbörjan, den andra lilla tanden sprack upp den här veckan. Han sover förresten inte i spjälsängen ännu och tur är det, för det där katthåriga lakanet måste sannerligen bytas innan vi börjar med det.
Men det kan vara mysigt att hänga lite i sängen för det. Blenda gör honom gärna sällskap.
Vissa stunder är det som att de nästan leker.
Granen stod så grön och grann på torget. Vi hade gått ut alla fyra, och jag och Dag kilade in till H&M för att leta byxor åt Alfred. Lol. Har letat second hand i månader men det märks verkligen att män i regel köper kläder mer sällan samt kanske tenderar använda plaggen längre tid — d.v.s. tills att de börjar falla sönder, som alla Alfreds byxor han redan har — för yikes vad det ska vara svårt att hitta ett vettigt par herrjeans. För kvinnor finns det mängder.
Torji. På väg att möta Alfred och Blenda som gått till Alfreds studio för att busa av sig. Under den finns inga grannar så där kan man hoppa och härja hur mycket man vill utan att oroa sig för sämjan.
Månen visade (typ) vägen till La Strada som ligger en bit uppför gatan från vårt.
Köpte pizza (min med persika på) och sen styrde vi kosan hemåt. Ibland när jag går på den här gatan och vårt hus syns där i änden av den på långt håll så tycker jag det är så förunderligt att jag faktiskt bor där. Det är ju PRECIS ett sånt hus jag brukar se på och undra hur det skulle va att bo där.
Här hade jag kommit på att göra en veckosammanfattning tror jag. Och vi avslutar ungefär där vi började, sen kvälls badrumsrealism i samma tröja. Japp japp. He va ha viko he.
Textilier och handarbeten är något som jag titt som tätt kollar lite extra på på loppis. Man vill ju ha stora grejer att hänga på väggarna men stora tavlor är ofta så dyra, vilket förvisso för det mesta är skäligt men man vill ju gärna komma förmånligt undan och det är där traditionellt kvinnliga göromål kommer in i bilden. Det har så låg status att de alstren kan man oftast köpa mycket billigare. Än så länge. Själv har jag fastnat för bonader för att jag dessutom tycker de är på nåt vis härliga. Mjukare än tavlor. Förra våren hittade jag äntligen väggbonaden jag sökt (fast visste att det var den först när jag såg den), innan den fanns det dessutom en julbonad (som även nu pryder väggen), och i går var det då dags för den tredje.
Satumetsä, sagoskogen. Har testhängt den ovanför sängen men har fått konstatera att den inte alls hänger rätt där. Kan hända att den skulle passa bättre där bara väggen bakom den inte var så outhärdligt trist. (Vilket SKA åtgärdas men när eller hur är ännu oklart.) Men ser ni så fin? Halvtransparent duk, gissar på lin, med broderade träd och… kanske bär?
Inhemskt, handvävt, från Kotiteollisuus OY Oma Tupa i Kuopio. På trälisten finns också ett litet, rostigt, ärgat, slitet metallplakat med namnet på personen som gjort den — själva handarbetet och inte designen, förstår jag det som — faktiskt i detta fall en man, och datumet som det blev klart. Tack för konsten, Jouko Hinttu 1.3.1980. Undrar om bonaden var en man i tiderna fick köpa delarna till i ett set för ett sedan färdigställa själv. Sådant var väl populärt förr (korsstygnstavlorna!) men sysslar nån längre med det? Vågar jag sia en kommande covidboom?
För övrigt intressant att tänka att om kvinnor genom historien betraktat sina hantverk med samma tydliga stolthet — graverat metallplakat mednamn och datum! — och män hade sett på dem likadant, (fast detta medför väl en teoretisk hönan-eller-ägget-situation,) så hade jag kanske fått betala betydligt mycket mer för sagoskogen. Varsågoda för tydlig och bra meningsbyggnad. Men ja ni fattar väl. Jag kan inte heller formulera tydligare. Måste kvinnogöra andra saker nu (äta choklad, vilken kliché).
NALEIS NÄTT 