Komsi comme ça vecka 38

Titta en så förförisk Myra. Vi låter denna lilla pälsräka locka er in i inlägget. Komsi, komsi. Comme ci, comme ça.

Jag gick till loppis. Tidigare i dag. På väg dit på bilden ovanför och jag tog egentligen bilden bara för att *dokumentera* en tanke jag hade utan att egentligen dokumentera just den, men tillfället då jag hade den, känslan. Mötte två män som talade utrikiska, kanske bengali, och jag noterade återigen hur trevligt det är att höra andra språk än finska och svenska i stadsbilden. (Liten stad, det hörs.) Att bli påmind om att man sitter ihop med resten av världen, vet ni? Det har nåt.

Köpte gulliga hyllor till Blendas rum. Kånkade hem dem så här (med rödsprängd hand et al) och det slog mig att nån borde nicha in sig på barnvagnar som liksom är utvecklade med åtanken att man ska kunna frakta massa annat med dem också. Stora hjul, stark konstruktion och megarymligt förvaringsutrymme med kapacitet för såväl flera tunga matkassar som ett nattduksbord man köpt på marketplace. Typ Rideordie Packåsnan kunde den heta. En LillTuva i modellen BautaLass. Varför inte en Heimani Total från Snorotott när man mer eller mindre måste ta med sig hela, ja, ni vet. Hemmanet. Den ständigt imponerande smidiga Lääschliivi Minisveitt skulle inte heller sitta fel, den kan man styra med lillfingret. En Skumpan Moro är varje stereotypa finlandssvensks dröm, naturligtvis en terrängjogger i reflextyg (get it?) som lika bra lämpar sig på städers smala trottoarer. Jamen ni hör ju. Vem bygger?

Jag loppade också hållare för gardinstång. Så nöjd med sånt, när jag lyckas köpa begagnat istället för nytt. Blendas rum har varit gardinlöst sedan jag satte upp rullgardinen som ej kunde samarbeta med de gamla gardinstångshållarna. Men nu så! Skruvade upp dem i kväll och rummet blev cirka 110 % mysigare. Kanske jag rent av skulle lyckas ta bilder när jag fått upp hyllorna?? Så mysigt med barnrum. (Särskilt när det fått gardiner.)

Senare åkte vi alla fyra till biblioteket för att hämta läspass som vi tyckte att verkade kul. Och böcker, såklart. Hon är en riktig bokslukare. Vi fyllde kassen med tolv stycken, åkte hem, värmde lasagnette från gårdagen, i säng för amning och högläsning, och så puttrade kvällen vidare och jag gick aldrig på Elins boksläpp som jag sett fram emot. Tappade bort det nånstans mellan tröttma och tankspriddhet. Känns så dumt nu i efterhand. Känns det inte som att det kommer en massa bra med koppling till Svenskfinland nu? Utöver Elin Willows Nya namn så ser jag också fram emot Kaj Korkea-ahos Röda rummet och Quynh Trans Skugga och svalka (den har jag börjat hörsla faktiskt). Och Anna Lindholms Den rätta färgen kommer snart också. Sen vet man ju att folk jobbar på grejer också plus att det finns massa äldre som väntar i högar. Ojoj. Oj oj OJ så jag önskar att jag inte var så jävla skit på att läsa. Alltså, att få det gjort. Jag skulle vilja sluka jag med, som Blenda. Sluuuka.

I går gick jag förbi detta gula fyverkeri och blev genast lite glad. Inte för att jag var oglad innan, men jag hade en riktigt genomtrög dag och hade varit ensam hemma med Dag i några timmar utan att få ett SKVATT gjort. Hetsplockade i diskmaskinen och lite smått i tio minuter innan jag gick hemifrån för att hämta Blenda från Sappos, efter att i cirka två timmar suttit och tänkt ”nä nu borde jag nu börja aktivera mig” med tio minuters mellanrum. Har ni sådana dagar någon gång? Märkte sen när jag kom fram att jag var riktigt tom i huvudet. Sa hej åt Blenda och Sappo och sen bara… 🧠💨 nada. Haha ahh hjälp varför är man sån? (ÄR det för att jag läser för lite? Säg ja, tack.)

En annan syn som gjorde mig glad var denna kråkfågel, råka tror jag, som satt där och höll koll. Nejmen det krävs ju inte mycket, det gör det inte. Jag må vara negativ, pessimistisk och allmänt besvärlig, men SOM jag kan glädjas åt småsaker ingen annan tycks bry sig i.

XOXO,
en annan kråka. 👋

Vecka 36 och kära dagbok, i dag har jag

Eftersom denna blogg har blivit mer dagbok än något annat — och hur mycket jag än önskar att jag kunde skriva något smart om något aktuellt ute i den verkliga världen så klarar jag bara inte av det — så kommer här dagens linneabubblerapport då. Hallå i stugorna. Förmiddagen försvann i ett nafs, eftermiddagen likaså, och plötsligt var det dags att hämta Blenda från dagis. Vi har börjat hämta henne en timme tidigare än förut. Tydligen har den sista timmen ändå varit ganska tråkig, så förhoppningsvis ska detta bli roligare. Det tror jag.

På väg därifrån mötte vi Alfred som jobbat klart. Vi stack in via butiken på hemvägen, handlade tomater och pasta. Klyftade tomaterna, kokade dem i olivolja tillsammans med en buljongtärning, pressad vitlök, svartpeppar, rosmarin och timjan. När tomaterna kokat sönder satte jag på pastan i en annan kastrull medan såsen fick stå kvar och småputtra. När pastan bara hade ett par minuter kvar rörde jag ner choppad salamiseitan i tomatsåsen. Sköljde färsk babyspenat, tog fram parmesanen, satte en påse med pinjenötter på bordet. Kom och ät!

Av någon orsak fick jag för mig att det skulle vara smidigare att ta Dag i bärselen än i vagnen. När jag hämtade alltså. Eller, jag vet inte, det kändes liksom som att det skulle vara käckt. Kolla där går tvåbarnsmorsan med en beb på magen och en balanscykel i handen på väg att hämta sin unge på dagis! Det skulle vara lätt och fräscht men det var svettigt och tungt och jag tänkte på det Elin Renck en gång skrev om att hon är ett ”mammadjur” när hon för sina ungar till dagis. Jag fattade inte det då men det gjorde tydligen intryck på mig eftersom det stannat med mig ända sedan dess. Och i dag kom dagen då jag kände lite så jag med. Att jag förvandlats till ett mammadjur.

Nu retar det mig något fruktansvärt att jag inte kan minnas med vem det är som jag pratat om att man är så himla mycket DÄGGDJUR som höggravid/nyförlöst. Alltså hur uppenbart det blir att man är ett djur. Man luktar, man läcker mjölk (med mera — men förhoppningsvis bara avslag), man blir väldigt instinktsdriven, man blir tyvärr också lite dum, man frustar, man flåsar, man går runt i ring innan man lägger sig ner. Hihi. Gotcha.

Hur som helst. Solen gassade och jag insåg, till min skräck, att jag glömt att sätta på något slags solskydd i ansiktet sedan jag tidigare på dagen för första gången testat en sån där max-10-minuters syrmask från the Ordinary ni vet. Har ingen aning men kände att japp det här kommer bränna hål på min hy nudå — trist men åtminstone var mina rynkor i pannan lite mindre framträdande i ett par timmar!! Vill inte sätta en negativ värdering i att åldras men det har bara skett lite VÄL mycket av det under det senaste året, kan vi väl säga.

Jag är säker på att jag gjort mer i dag men jag kommer bara inte på vad det är. Dag är riktigt kul nu och jag leker och skrattar mycket med honom. Sjunger, busar, jollrar och härmar. Han skiner upp när han ser sin spegelbild. Ligger ibland och bara tittar på mig och skrattar när jag ser på honom, det är så gulligt. Har även börjat intressera sig för prasseldukar och allt han får tag i ska in i munnen. Med en blick vild av förväntan föser han det mot en gapande mun som att allt var ett ceremoniellt ätande av en muffins för honom.

Åh och golvbrunnen i duschen bubblade över när jag tvättade kläder i kväll. Stor vattenpöl på badrumsgolvet. Det ÄR ju trots allt måndag va.

Septemberintermezzot

September har börjat så bra. Vi inledde månaden med ett djurparksbesök, hela familjen, länge uppskjutet men i stunden rätt spontant. Bestämde dagen innan att vi skulle åka, och det var antagligen precis det miljöombyte vi behövde. Något som bryter av det vardagliga lunket som man inte tänker på att man hamnat i förrän man gör något annorlunda och märker hur uppsluppet det blev med ett instucket oväntat intermezzo — och hur skönt det sen är att komma hem igen och återvända till lunket med färsk inspiration.

Har tänkt att jag ska försöka få resten av månaden att kännas likadant. Hur det ska gå till vet jag inte — det är inte som att jag orkar göra utflykter varje dag — men jag får försöka hitta på något. Vågar man säga det? Jag… tänkte… CARPA!! Den här hösten!!! Göra något av den. Umgås! Pyssla, skapa! Ordna, fixa, greja! Läsa böcker igen! (För FAN.) Träna! Orka! Lite mer bara. Kanske inte starta poesicirkel men definitivt gärna titta på Döda poeters sällskap någon kväll. Ni fattar. Det är klyschigt men så är det. Det här jaget. Granskade till och med tehyllan på butiken häromveckan. Kvällste? Är det en sån rutin jag ska börja med? Eller är det bara hösten som narras?

I alla fall, mer om djurparken en annan gång. (Den var tack och lov inte deppig.)

Månadens andra dag lunchade jag med Maria och när det blev dags att bryta upp eftersom hon skulle hämta sin son på dagis bestämde vi att mötas senare för att gå ut på en promenad. Vi gjorde så också men det hade börjat regna, så vi sökte skydd och kaffe och bulle på Aroma och det var bara så mysigt att sitta där utomhus på en bänk på en fårfäll med en vän (och våra söner). Gjorde mig gott! Den här corona/nyförlöst/graviditetstiden har nog gjort mig ganska isolerad för man kan antagligen på en hand räkna de gånger jag umgåtts på tumis med en kompis det senaste halvåret. Det är kanske inte så konstigt att jag stundom känt mig ensam. Kanske blir det här hösten då vi vänder på kajutan? Vi får peppa inför det. Maria håller förresten på att starta upp sitt nya företag efter att ha sålt sitt gamla och jag tycker ni kan ta och följa det på instagram. Snygga, smarriga rawkakor m.m.

I går var det fredag och vad passar en sådan dag om inte en tur till loppis? Så jag gick till SPR och gick omkring där en bra stund, men kände mig efteråt inte riktigt nöjd, så fortsatte till Comboliina. Gjorde inga makalösa fynd där heller men vad gör det när att strosa är en skatt i sig. Det är så meditativt att bara gå och titta. Jag blir både rofylld och glad av det. Lite mindre harmoniskt är det förvisso att ha Dag med sig som ibland kan ha åsikter om att vagnen står stilla för länge och sånt, men ändå — en prima sysselsättning för oss båda. Trevligt att kunna dela den med någon som inte ännu lärt sig säga ”är du klar snart?” eller ”jag vill hem nUUUUuuuuUUUUuuu”.

När jag till slut avslutade loppisturen var det så småningom dags att hämta Blenda från dagis. Vi gjorde det till en familjeangelägenhet och passade på att gå via butiken på hemvägen för att köpa godis. Efter maten var det dags för fredagsmys och jag fick min vilja igenom och vi tittade på Pelle Svanslös. Blenda fick välja vilken, och det blev Pelle Svanslös i Amerikatt. Kan vara bland mina bästa köpbeslut det där, att införskaffa de tecknade filmerna på dvd. OTROLIG nostalgitripp. Glad att kunna föra upplevelsen och den gåva de är vidare. (USP: Ernst-Hugo Järegård gör rösten som Måns. Också kul att Stellan Skarsgård gör Pelle Swanson på amerikasvenska.)

Och nu är det lördag! Och både jag och Alfred har fått vaccindos nummer två denna månadens fjärde dag. Jag kände inte alls av första sprutan, men denna gång känner jag mig en gnutta dimmig i konturerna. Får se hur natten blir. Säger som alla andra: Oavsett himla skönt att numera vara fullvaccinerad! Jag har tänkt på det så ofta de senaste dagarna. Väntetiden har stundom känts som ett race mot deltavarianten. Vilket ska hinna först? Vaccin vs. smitta.

Man ska nog ha ganska rejält med otur för att bli smittad här i Vasa när man ändå är försiktig, men det hade liksom varit helt on-brand för mig att bli sjuk strax innan vaccinationen. De gånger jag blir sjuk så kan jag GARANTERA att jag har något jag inte vill/får missa (trots att jag cirka aldrig har det).

Läste nånstans på exploresidan på insta (där jag scrollar ändlöst cirka varje gång jag ammar) att de inte kan förklara det men september har samma vibe som måndagar. Har inte kunnat släppa det sen dess för jag vet exakt vad de menar. Ganska dåsig, gärna halvmulen, det solljus som finns är bara på tok för starkt — men fylld av omstartspotential.

Existentiell kris jenner (va? jag vet inte)

Har en sådan konstig splittrad inre vibe på gång, jag är liksom föraktfull och kritiskt inställd till allt jag gör och är och tänker, tycker att jag är så dålig bara, till exempel på nätet grämer jag mig över allt jag säger som låter så jävla dumt och ångrar mig ännu mer om jag försöker förklara eller brasklappa. Samtidigt så känner jag mig väldigt inspirerad, jag njuter av att fantisera om saker jag vill göra och kunde skapa, skissar små planer i korta små strategiska tankedrag, dagdrömmer om utvecklingar som skulle kännas precis som utveckling, sånt jag kunde legit ÅSTADKOMMA liksom. Det är en kontrast — ibland tänker jag på hur lite jag gjort i mitt liv. Det är verkligen inte mycket. Jag kan ju inte vara helt frisk som gjort så lite? Det känns inte jättebra att tänka på. Det känns såhär att andra har samlat erfarenheter, medan jag har samlat dötid. Ett slukhål. Och jag känner mig lite lurad. Av vem? Oklart. Livet? Innan jag fick barn hade jag ofta den klassiska känslan av att jag väntade på att livet skulle börja. Jag vill inte vara en som säger att mitt liv fick mening när jag fick barn, men visst kändes det skönt att äntligen ha en konkret en. En uppenbar, en odiskutabel. Att inte bara flyta omkring utan nämnvärd funktion eller destination. Jag vet ju fortfarande inte vad jag ska bli ”när jag blir stor” och jag undrar ibland hur det skulle kännas att ”göra karriär” istället för att ”jobba”. Typ. Men det är kanske överkurs i nuet. Jag har förvisso en aning om vilka områden jag ska röra mig i, men är alltså ganska vilsen än. Alla dessa stigar. Få som leder nånvart för mig — men någon måste ju. Jag undrar var min plats är. Jag ser fram emot att hitta den.

Vecka 35 och en smula nytt blad

Nytt blad. När man har en inte så skön söndag är det en lättnad att ha den här rätt typiska (förmodar jag?) uppfattningen av att livet på något vis börjar om en smula tillsammans med veckorna. Måndagarna. Försöker hålla fast vid den känslan och låta den ta mig vidare istället för att gräma mig över gårdagen som ärligt talat blev riktigt piss. Inte uteslutande, förstås, men. Men.

Bygones. Jag tänker väldigt ofta, liksom störande ofta, på den där karaktären i Ally McBeal, Richard hette han, en av delägarna, som sa ”bygones” ofta. Hans catchphrase. (Den andra delägarens var väl ”Poughkeepsie”.) Kan typ inte tänka på konceptet att lämna det förflutna i det förflutna utan att hans fejs dyker upp i hjärnan. Det är märkligt vilka detaljer som fastnar hos en, tänkte jag säga, men å andra sidan är väl det precis det som är avsett att en catchphrase ska.

You got it, dude.
D’oh.
Ayyyy!

Skulle egentligen ha hämtat Blenda från dagis nu redan och hängt i en lekpark med kompisar. På grund av eventuell sjukdom blev det uppskjutet, ribban är ju så låg dessa tider och det måste den väl vara ännu en tid. Min kompis Karolina hade gjort potatissallad som var tänkt som picknicksmat men nu blev tillfriskningsmat. I gruppchatten skickade jag en bild på Schjerfbecks Konvalescenten som jag satt in potatisemojis på. Väldigt nöjd. Mina år i konstskola fortsätter löna sig!

Ganska snart får jag min andra spruta. Jag och Alfred får dem samma dag vilket i efterhand kanske inte känns jättefiffigt, ifall att vi båda två skulle få påtagliga biverkningar av dem. Men ändå — fullvaccination! På tal om bladvändningar att se fram emot. Party time, excellent.