Efter stormen

Stormen tog med sig ett par träd på gården, i förlängningen också några till runt tomten (och en flaggstång, en mattställning och en trädgårdsgunga) eftersom den stora gamla björken knäckte dem i fallet. Jag gillar inte förändringen, men kan uppskatta att det var naturen som fällde den stora björken och inte människan. Den skulle huggas i vinter, hur som helst. Ljuset var annorlunda i köket morgonen efter stormen och jag kommer sakna skuggmönstren på köksskåpen, småfåglarna längst ute på de hängande grenarna, hur den gav innergården en känsla av en ombonad, mysig koja. Nu är det så öppet, så plant, så kalt. På väg hem från jobbet den dagen efter stormen fick jag syn på en klase blommande nyponrosor. Nog är det konstigt att stormen kunde bevara något så ömtåligt och skirt, men riva med sig ett 97-årigt massivt träd. Eller kanske det inte är konstigt. Nä, inte konstigt. Men känns besynnerligt ändå.

Ska strax hämta Beblund från dagis, men vill först inflika att vi bestämde att vi ska åka till Sápmi! Till Äkäslompolo igen, så som för tre år sedan, fast då under sommaren. Och bärande på Blenda i magen — nu får hon växla mellan att gå själv och hänga med i bärsele. Vädret verkar tveksamt, träden har kanske fällt de flesta av sina löv, men det ska bli roligt och skönt ändå. Hoppas på att träffa på många renar och lavskrikor. Och ingen snö.

Hast host hust håst hest hist hyst häst höst

Ditt & datt

Jag har nån slags hålligångbaksmälla efter en aktiv vecka, enligt mina (slöa) mått mätta då. I går firade vi Alfreds pappa som fyller 70, och sedan gick jag och Blenda ut på pasta med mina föräldrar i nåt slags mellan mellan en sen lunch eller tidig middag. Rutinerna fick skjutas åt sidan den här dagen och B skippade sin tupplur. Ändå var det jag som var extremt sömnig på kvällen och lätt hade kunnat somna i soffan med henne. Kanske var det lite matkoma med i bilden också.

Jag har varit ensam med Blenda ett par dagar och nätter den här veckan och de kvällarna har jag gått och lagt mig inom en timme efter att hon somnat. Oerhört skönt att det numera är så mörkt på kvällarna att det ens är möjligt. Det sägs om bebisar att ju mer de sover, desto bättre sover de, att sömn föder mer sömn, och jag undrar om inte samma gäller för 36-åringar också för nu då jag för en gångs skull hittat sömnen så vill jag bara ha ännu mer.

En av gräsänkskvällarna i veckan träffade jag Kugge och intervjuade henne, inför publik, vilket jag i vanliga fall skulle lida av efterhandsångest och skamsköljningar för eftersom sån är jag, men nu har jag haft så fullt upp att jag knappt — bara lite — hunnit våndas att jag ibland tappade tråden eller inte kunde minnas vad mina stödord betydde och tvingades krysta fram riktigt… eeeh… krystade frågor (som Kugge dock hanterade som ett proffs och förvandlade till vettiga svar) — meeen. Ja ja. Om vi säger så här: Jag ser både för- och nackdelar med att ha mindre tid och energi att fundera grundligt på saker om och om och om igen, hehe.

I fredags var grannens barnbarn här, så det var mycket lek och bus ute på gården. De lekte tillsammans första gången i somras och detta var deras andra träff. Lite blygt till först men sen ändå goda kamrater som rullade nerför backen tillsammans och kramades länge när de skulle säga godnatt. Vi har pratat om henne ibland, den där Cassandra. Vi pratar förstås om Signe, också. (”Där har jag varit med Signe!”, pekade hon när vi cyklade förbi Kasernparken.) Det känns fint att Blenda redan har vänner som bor långt borta men ändå är sådana självklara vänner för henne.

Jag fick ingen ordning alls på den här dagen och blev ständigt irriterad på hur jag inte orkade med nåt. Kände mig så oerhört meningslös där jag halvlåg i soffan och planlöst slösurfade. (Konstigt, va?) Till sist tvingade jag mig att föreslå att vi kunde gå ut i skogen och testa nån vandringsled. Alla nappade, matsäck packades. Smörgåsar och sista bitarna hembakad äppelpaj som vi fick i utbyte för en kalasöverbliven räktårta som Alfred bjudit ut i husets Whatsappgrupp. Bra picknick, förutom att jag 1) slog huvudet i ett flyttblock och 2) fick smulor i fel hals så jag började intensivhosta.

Vi kom hem sent, åt kvällsmat och sen fick Blenda direkt göra sig i ordning för natten. Är igen ganska mör men det är tack och lov på ett betydligt mer behagligt sätt nu. Otroligt länge sen jag vandrat i skog. Blev direkt sugen på att åka norrut till fjällen, särskilt då Blenda visade prov på skicklighet och uthållighet att röra sig på stigarna. Verkade typ skogsvan. Mulleskogsutflykterna från dagis har gett resultat! De går just nu varje vecka. Matsäck och sittunderlag i ryggsäcken. Bara nån förälder minns, till skillnad från ensamma mig den här förra veckan då. 😌😌😌

Sitter nu i Blendas sängs fotända och väntar på att kunna smyga härifrån. Skulle avrunda det här inlägget som jag började på redan innan vi drogs till skogs, men just då blev det dags för nattning som drog ut på tiden. Så nu sitter jag för tredje gången och försöker… ja, vaddå. Vad är det man gör? Summera något? Berätta något? Spara något? Den här höstliga veckan i september 2020. Blenda plockade upp ett gult löv på gården och sa åt grannarna Kaisa och Kika att ”Ser ni? I dag blev det höst”. Vi skrattade, men på nåt vis känns det övertygande. 13 september 2020 blev det höst. Och inlägget blev ett spretigt och ryckigt ett i dag, men det får vara så då. Vissa saker kan man inte förhindra.

50 nyanser av beiget

Stil & syssla

Plötsligt gillar jag den färg som länge var den tråkigaste, ointressantaste och absolut onödigaste jag visste. Det hördes ju till och med på namnet hur bedrövlig den var. Beeeeiiige. Det är förstås inte bara jag som tycker så — slår man upp den föreslås bl.a. synonymerna ”färglös, töntig, konturlös, tam”. Nej, den är fortfarande inte jättespännande, inte för mig heller, men det stör mig inte. Den har andra kvaliteter som tilltalar mig. (Ser dock inte KLOKT UT när folk har beigea leggings. Eller, nåjo, det är väl en åsiktsfråga, men jag tror alltid att de är underkroppsnakna.)

Häromveckan mötte jag två äldre personer, gissningsvis 80-plussare, och de var båda två iklädda beiget från topp till tå. Eller i alla fall byxor, osäker på skor om jag ska vara ärlig. Beige trench. Ena hade t.o.m. en beige basker. Stiligt och mysigt. Väldigt klassisk pensionärsstil, eller hur? Jag kände mig med ens som att jag eventuellt kommit på mig själv med något. För nu undrar jag förstås om min egna relativt nya svaghet för denna färg beror på att även jag börjar komma till åren. Den gav sig nämligen tillkänna det år jag fyllde 35. Halvvägs till 70. COINKYDINK? Det kan man inte veta.

(Att den också råkar vara en trendfärg är dock blott en slump. Trender kommer och går men pensionärsbeige den består.)

Jag ville skriva lite om stil och hur den förändras och hur det är som att insikter angående min garderob tycks nå mig en gång i halvåret eller i kvartalet. Antagligen då årstiderna skiftar för att jag då tvingas tänka mer på vilka kläder som funkar. Men nu tycker jag det är jättesvårt att formulera utan att det blir lika tråkigt som beiget. Eller i alla fall långt, så väldigt långt i det är inlägget som skulle vara ett kort SCHUPP men redan dragit ut på sig. Det får bli en annan gång.

Men en liten insikt jag slagits av var att jag ville ha en svart collegetröja i kortare modell. Det är ju ett basplagg som man skulle tycka att var rätt lätt att sätta tassarna på men det dröjde oskojat minst ett halvår innan jag hittade en som ungefär motsvarade min tanke. Men här är den nu! Det känns extremt bra att en längre tid gått och tänkt att jag vill ha ett sånt plagg, jag VET att jag kommer använda den här tröjan konstant igenom hela hösten och vidare framåt. För den är ju det jag, tack vare att jag numera har en mer överskådlig garderob, har kunnat pinpointa att är exakt vad jag skulle ha mest användning av. Mina kriterier har varit skarpa. Ärmarna är korta men jag låtsas att det är en sån stil, fast det i själva verket beror på att den är i för liten storlek. Den är från Name It som gör barn- och ungdomskläder, men jag hittade den på loppis tidigare i veckan.

Byxorna är från Asos men åkte ett varv via loppis de med innan de hittade hem till mig. Kunde gott åka ett varv till strykbrädet också, ser jag nu.

Mitt nya hårband är naturvitt manchestersammet och LÖJLIGT MJUKT. (Säkert polyakryl, mutter mutter.) Aldrig postat en belfie här förut tror jag? Plötsligt rumpor det. (Till skillnad från ‘händer’, då.) Hejdå!

Kråkorna sjunger för mig

Ditt & datt

Blenda samlar på vita, ljusa småstenar och hon har ofta ett par i jackfickan när vi hämtar henne från dagis, eller ett par på hyllan när vi lämnar av henne där. Vissa dagar är hon alldeles salig när nån av de andra dagisbarnen hjälpt henne leta och gett henne stenar. Jag tycker också att det är så fint av dem. En gång kom hon hem från en promenad och räckte över en månformad grå sten, hon hade fått syn på den och tänkt på mig. Jag fattar inte hur hon kan känna mig så bra?? Och ibland säger hon sådana poetiska saker. Att hon tänkte på att jag har blåa ögon och att de ser ut som åskan och som himlen. Eller att ”Kråkorna sjunger för dig. Hör du?” — jag RÖS jag blev så glad. Jag vet att hon sa så för att hon vet hur mycket jag tycker om kråkor.

Rent generellt uppvisar hon faktiskt en begåvning för komplimanger, som när vi pratade så här:

Blenda: Mamma, du är fin.
Jag: Nämen…!
Blenda: Då kan du säga så här: DU är fin!

Alltid så mysig rabatt på dagisgården.

Vår egen lilla kråka har rätt plötsligt bytt dagisgrupp efter påtryckningar underifrån (alltså: yngre barn stod i kö till den lilla avdelningen som hon då befann sig i) — och hon hann inte vara tillbaka på dagis mer än ett par dagar innan hon fick hoppa vidare. Alltså, vi kände oss inte pressade. Vi fick ta det i egen takt. Men eftersom Blenda var helt pepp på det gjorde vi det så gott som direkt. Hennes iver kan dock ha berott mycket på att den nya avdelningen heter Blåklockan och att blått fortsättningsvis är hennes favoritfärg. Jag vet inte om jag NÅNSIN haft lika dille på nån färg som Blenda har på blått. Och då vet ni kanske ändå hur den här tonårsgoten och dystergöken varit med svart?? I alla fall, jag tyckte alltid att blåklockebarnen verkade så stora. Och nu är hon ett av dem! Hjälp o.s.v.

Förra veckan råkade jag cykla rakt ut framför några bilar som just fått grönt ljus i ena esplanaden. Jag är fortfarande lite paff över det. De stod stilla när jag kom, och mina egna trafikljus fungerade inte så varken grön eller röd gubbe lyste. Men eftersom det var en esplanad så fanns det ju trafikljus på andra sidan, och där var det grönt. Så jag vände ut på gatan, och i samma sekund började bilar gasa iväg för att strax tvingas nitbromsa. För att inte köra på denna vårdslösa (?!) morsa, fatta hur tragiskt det hade kunnat bli, just när jag var på väg för att hämta min tvååring på dagis. Och jag kunde typ bara förvirrat titta på trafikljusen och med mitt mest tacksamt beklagande fejs mima ”SORRYYYY” mot bilisterna. De såg förskräckta och sura ut. Ibland är det röd gubbe på espla- och grön på -naden, mindes jag ju. Då.

När jag cyklat vidare nåt kvarter ville jag bara SKRIKA. Inte åt någon eller så utan mest bara vråla det här SKAVET ur mig. Det kändes så JOBBIGT. Varför är jag sådär? Varför fylls jag av en sån jävla SKAM över såna där saker? Varför kände jag en lång stund att det bara förstörde min dag och att jag bara ville heeeem och gömma mig? Ingenting hände, egentligen var det ganska odramatiskt, men fy fan i alla fall.

ÄH whatever. Nu ska jag göra något annat. Kanske kolla på Girls. Kanske tigga till mig popcorn. (Alfreds popcorn blir alltid bättre än mina.) Kanske lyssna efter kråksången!! Jag tycker faktiskt allt i den är fin, men jag tycker SÄRSKILT om när en kråka landar på ett hustak eller trädgren någonstans i närheten och släpper ur sig ett djupsinnigt ”MÅÅÅÅÅÅÅ”. Må, det ska jag.

Ritsch

Ditt & datt

Jag måste verkligen sänka ribban. Jag vet att allmänintresset för blogginlägg som handlar om bloggarens egna bloggande ligger på cirka minus tvåhundratusen, och jag FÖRSTÅR varför, men ni får ursäkta mig. Detta sker i konstruktivt syfte. Jag tycks ha en idé om att jag alltid måste göra/tänka något färdigt innan jag kan skriva om det, vilket förstås betyder att väldigt mycket faller bort. (Sen gör det egentligen inte läsningen några tjänster heller. Det känns tvärtom ganska trist att alltid ha nåt att komma fram till.) Måste helt klart sätta in mer följetongtänk i mitt förhållandesätt. Jag vill klicka spara här så jag faktiskt minns att göra det. För idén var väl att dokumentera längs med livet och inte sammanställa ett livsverk efter att det är över? Duh! Idiotiskt. Omöjligt.

Jag läste nånstans att bloggen som medium kanske gör comeback nu och trots att bloggandet känns så avlägset numera så grämde jag mig lite över att jag skulle missa det. Det vill jag ändå inte. Jag försökte blogga på min sista semesterdag men om jag minns rätt så ~kom livet emellan~. Just då var det att jag och min sambo blev sura på varandra över något och jag tappade all fiilis. Det var två veckor sen. Det är INTE OKEJ att vara såhär orutinerad och orimligt HÄMMAD i min (forna?) favorithobby. Har knappt läst bloggar heller, tror att det är för att jag känner mig stressad över att jag inte bloggar. Känner mig utanför och kanske lite generellt avundsjuk, ibland mer och mer specifikt. Det är ju inte bara att det är *min blogg* utan det är ju allt det här lilla som är stort, som man knappast annars minns om det inte plitas ner. Ni som fattar fattar. Plus att det förstås är givande när man har vanan inne och det löper smidigt.

Så med det sagt: Jag har plockat stora kardborreblad som förhoppningsvis ska få pryda våra väggar senare. Om det lyckas får ni se dem igen då! (Märker ni? Följetongtänk!)

Bloggito ergo sum, så: Första semesterveckan, då

Ditt & datt

Hej hej jag lever fortfarande. Det blir bara ofärdiga utkast här. Glest utspridda, dessutom. Jag är inne på min tredje vecka semester, men den känns som dubbelt längre (och ändå inte hälften tillräckligt), och nu sitter jag här — ensam, med mycket egen, oavbruten tid framför mig — och känner mig tafatt. Var ska jag börja?

9 juli. Här är jag på jobb min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer tillbaka är kontoret ombyggt och den här typen av självisar här på bloggen får ni säga AJÖSS TILL.

Men än hinner vi klämma in en till. >:)))) Efter jobbet den här dagen cyklade jag raka vägen till Sappo (fammo) Mayas för att hämta Blenda. Alfred hade lämnat henne där när han skulle åka ut på cykelbudtur till Molpe med sin kompis Axel.

Jag var alltså gräsänka och på kvällen gick Blenda och jag ut på en promenad när solen tittade fram så ihärdigt, efter en mulen, stundom regnig dag.

Vi såg en hund.

10 juli. Följande dag passade jag och Blenda på att gå på café, bara vi två. Trevligt att man kan göra sånt nu och faktiskt ha en ganska okej löpande dialog. Allt är säkerligen relativt men jag tycker hon pratar jättemycket nu, med ett ordförråd som vuxit massor på sistone. Hon använder ord som ”imponerad”, ”förbryllad” (fast inte alltid helt korrekt) och ”förskräckt”. Häromdagen frågade jag henne vilket hon ”föredrar” av två alternativ, och hon kunde svara. Hon blir tre i oktober(, säger jag inte för att skryta utan för dokumentations skull, hjälp).

11 juli. Alfred var hemma igen och vi rastade katterna som höll på att bli alldeles tokiga av att sitta inomhus i detta grannväder. Visst ser ni förresten skillnad på dem? Vet ni vad som provocerar mig? När folk inte gör det. Låtom oss inspektera:

Selma.

Myra.

Fattar int. Myra ser ju till och med ut som en myra. Ssselma är sssvart. SKÄRPNING ALLA!

Lördagskvällen och semesterstarten till ära testade jag en ölsort jag inte testat förr. (Ni hör hur sällan jag dricker alkohol numera, va?) En kompis gav tipset om att pressa ner en apelsinklyfta i den, fast det hann jag inte med denna gång. Postade en bild på semesterölen i mina stories och kände mig som EN SÅN JÄKLA KILLE då jag gjorde det. Borde ha loggat det i Untappd också. (Ja ja ursäkta alla tjejer som också gör sånt, jag vet att ni finns.)

12 juli. Följande dag var regnig och priset för tjusigaste paraplyet i stan gick till den här snäckan.

*pekar på mig själv*

Ha ha skoja, menar den på bilden.

13 juli. Igen en dag som kantades av regn, åtminstone mot kvällen. Men jag tycker om när det blir mulet mot kvällen, man kan varva ner på ett helt annat sätt då. Stämningen blir dåsig och inget starkt solljus smiter in mellan rullgardinen och fönsterkarmen i sovrummet.

14 juli. Denna dag hände något osannolikt. Jag tog inga bilder alls??

15 juli. Det var dock bara en tillfällig glitch, nu är vi back on track. Men va, det här ser väl inte ut som Österbotten? Var är vi?

Jomen på tåget på väg mot Östra Nyland! Men mer om det en annan gång.

Nån annan som kör på inrikessemester i år? (Alfred och jag pratade nyligen om att ordet ”hemester” förresten inte alls fungerar i talspråk, i text funkar det men det låter alldeles osmidigt och hemskt att uttala högt. HEMskt, lol.) Nu blir jag osäker på att jag faktiskt pratar med nån och inte bara rakt ut i det tomma intet. Kan inte ni som fortfarande läser den här bloggn ibland (och orkat scrolla igenom hela den här i ärlighetens namn ganska händelselösa bildbomben) säga hepp och hej? Berätta ert drömresmål inom ert nuvarande land vetja! Jag är intresserad.

Det vida odagliga

Ditt & datt

Det är kanske bara jag som minns det, men jag gjorde sådär igen. Jag blev frustrerad på bloggandet (att det snarare motsvarade ett icke-bloggande), skrev något frustrerat och gnälligt, blev sedan generad så att det hela fick en dålig smak och jag började hålla mig undan. Ska försöka att inte metablogga längre. Med undantag för nu, tydligen. ☝🤠👉 piu piu

Nu nollställer vi det här.

Så här är en bild på mig när jag ägnar mig åt midsommarritualen att erbjuda en fjantig katt åt nattens ljusblåa skyar. Som ni ser lyfter katten sin spralliga svans för det vida blåa odagliga himlatäcket att nappa tag i. Det är det enda acceptabla i en sån situation. Hittade du hit genom att googla ”österbottnisk midsommartradition”? Jag hoppas det.

Gårdagen var så lyckad. Vi åkte ut till Oravais där vi hälsade på Blendas kusin Elis (med familj). Barnen badade och lekte och höll armarna om varandra, Luzilla och Daniel skämde bort oss med en massa god mat som jag SLUKADE och barnen bestämde att de skulle dela stol när de åt (gulligt), solen gassade, havet glittrade, och på hemvägen hade jag antagligen kunnat somna i bilsätet. Vill ni höra om hur litet jag hade sovit förra veckan? Nej. Kan jag hålla mig ifrån att släppa genomskinliga hintar om att det var väldigt litet? Också nej! Som ni redan märkte.

Efter en tupplur kände jag mig som en eremitkrabba som bara ville krypa in i sitt skal. Till sist kröp jag istället, med Alfred och Blenda, till butiken för att få lite frisk luft. (Och godis.) När vi litet mer uppiggade spatserar in gården igen så händer det plötsligt: vi möter barnet Cassandra som är här och hälsar på sin farmor (vår granne)! Cassandra och Blenda är ungefär lika gamla men de har aldrig träffats förr. Under snart tre års tid har vi nu som då sett detta barn ute på gården men vi har aldrig lyckats tajma det så att vi kunnat gå ut samtidigt. Den här kvällen hade jag redan hunnit tänkt lata tankar om att det kanske var lite sent att börja hitta på nåt annat än att ställa sig för sängen — så glad att vi ändå släpade oss ut!

Blenda sken upp direkt när hon såg Cassandra, vi hade pratat om att hon var här och att de kanske skulle kunna leka, så hon visste vad som var på gång. Hon fattade tycke för sin nya kompis och blev efter en tid generös med kramarna. De två yrde omkring så länge vi vuxna satt ute i trädgården, klappade gulliga hundar, pratade och drack ett par glas vin. Kändes typ KONTINENTALT i den här värmen, som att den plockade fram en livsbejakande sida man glömt att man över huvud taget ens KUNDE ha. Det är så länge sen jag gjort något spontant, slog det mig. Det har utav uppenbart smittsamma orsaker inte känts möjligt på en lång stund. (NEJ då syftar jag inte enbart på min trista personlighet.)

Snipp snapp snut så var dagen och veckan slut. Och fast den hade sin (onaturliga) semesterresecharm med sin tropiska hetta och strålande solsken, så kände jag mig så lycklig att jag blev rörd när jag mitt på dagen i dag promenerade till torget för att hämta lunch, och himlen var draperad i ett ljusgrått täcke, ett lätt duggregn droppade på folk som inte iddes fälla ut sina paraplyn, och termometern visade 22 grader. U n d e r b a r t .

Midsommar, midflow

Ditt & datt

Är hemma igen efter en långhelg ute på landet, torsdag till söndag, under vilken jag hade en massa tid som likväl rann mellan mina sömnlösa fingrar som om den vore några ynka sandkorn. Föreställer mig alltid att jag ska hinna med mycket, att jag har oändliga alternativ. Sen är jag ändå bara trött och vill främst ha en lugn stund för mig själv. Lite samma nu också. Jag har nyss nattat Blenda och känner nästan för att gå och lägga mig själv med. (Fast vet att jag då vaknar runt två på natten och inte kan somna om.) Utav pur envishet skriver jag något nu för jag är egentligen på ganska dåligt humör p.g.a. dåligt flow, hinder och avbrott, men vill inte låta det förstöra mina planer på att skriva några rader i dag. Urless på att aldrig lyckas blogga! Är lite gladare när jag gör det. Men gud vad det är svårt att inte vara så trött, så sömnig, så avbruten, så o-flowig.

Vad jag försöker säga är att jag alltså inte hittar rätt läge för att berätta. Vet inte ens om vad. Midsommarhelgen var lugn och tillbringades ute på landet hos mina föräldrar. Det var nymåne och sommarsolstånd på samma gång. Skulle man varit så lagd skulle man säkert hållit en liten ritual under söndagsnatten. Det hade blivit ett mer spännande inlägg, helt klart. Nu blev det så här istället denna gång.

Avskyr förresten att använda de där bilderna för detta inlägg. Orkar bara inte leta fram nya. Jag var harmonisk och på bra humör när bilderna togs, om än mycket dåsig då med, runt niotiden på lördagsmorgonen. Jag laddade upp dem i går kväll och sen dess har jag gång på gång försökt blogga. Tycker det är så svårt att ens hitta någon tanke i det här huvudet mitt längre. Det oroar mig ibland. Varför kan jag inte tänka ut saker? Hitta reflektioner eller ens detaljer? Har jag ALLTID varit så här jävla trög och blåst? Medan Blenda somnade i kväll formulerade jag något i mitt huvud som jag skulle skriva ner och spinna vidare ifrån, men jag hann aldrig så långt och det här är något helt annat. Det här är så irriterat och det skär sig fullständigt mot vad jag hade tänkt att inlägget skulle vara när jag laddade upp bilderna. Det skulle vara spontant och bekymmersfritt. Det blev allt annat och DET STÖR MIG. Mycket!! Ville bara ha det sagt. Känns som att jag slösar BRA FIILIS på nåt sätt. Eller tar ett sorglöst minne och knyter ihop det med något surmulet, kanske. Äsch, jag vet inte. Och jag vet inte hur folk gör för att ta sig förbi det där då ens fiilis blir helt fel och man kommer av sig i skrivandet. Jag vet att folk säger att man ska strunta i det och skriva i alla fall men alltså HUR? Hur gör ni?

Sad happy, happy sad

Ditt & datt

”Jag är Signes bästa kompis”, sa Blenda. Hon har tidigare sagt att Signe är hennes, och kanske föll det sig då självklart för henne att hon såklart är Signes. Jag sa nåt i stil med att man brukar låta andra säga vem som är deras bästis, men hejdade mig. Om man ändå känner det förtroendet, varför inte bara säga det? Jag har tänkt på det efteråt, att kanske är det så det egentligen borde uttryckas. Så ärligt och oförställt. Om jag gillar dig mest, vill känna dig bäst, allra mest tycker att du är allra bäst, då kanske jag är din bästa vän. En av dem, i alla fall. Barn krånglar inte till det och kanske är det minst lika rimligt att säga vems man som vem som är ens. Varför inte bara berätta vem man är för sin kompis eller hoppas få vara? Ens förtroliga. Du, jag är din bästis, vet du det? (Du vet det, Elsa.)

Jag är typ kär i de här bilderna på Signe och Blenda tillsammans och det finns massor av dem och det var SKITSVÅRT att välja ut några till det här inlägget och det är ännu svårare att sluta stirra på dem med hjärtögon. Blenda var så salig och sprallig över att få kramas, hon hade längtat. Vi hade pratat om det på förhand, sen höll det på att glömmas bort, och båda barnen blev lite andäktiga när det väl kom på tal. Vill alla kramas? Jadå, vill kramas. Sen kramades och kramades de tills de föll omkull. Ställde sig upp, fortsatte kramas, föll omkull igen. Och ställde sig upp, fortsatte kramas. Nä huhhu det var så gulligt och fint. Och liksom rörande också, när man som blödig vuxen vet och förstår att vi var på farvälträff eftersom Signe med familj ska flytta några hundra kilometer bort. Och jag är väl som motivet på hennes klänning: Sad happy. Happy sad. Allra mest happy över att ha de här personerna i mitt liv (!! riktigt oironiskt *blessed*, jag menar det) men, ni vet, sad ändå för jag kommer sakna dem så. Jag blir typ rörd varje gång Blenda pratar om Signe och Elsa. Det gör mig så glad att jag delar detta med henne: hur mycket vi tycker om dem.

Ja hörni ibland vill man ju bara dokumentera. Jag kommer inte på någon bra avslutning på det här. Kanske för att det finns nog inte något slut på det som varar livet ut. Kram. ♥

Whiteout

Tycke & tanke

View this post on Instagram

This is important. As I am protesting & actively practicing how to be anti-racist, remembering this has encouraged me to have more of a voice within my community. It’s okay to show up and be imperfect. It’s okay to have a few hiccups as we begin to identify racism in all of its layers. ACCEPT THE CONSTRUCTIVE CRITICISM. There is no space for ego. Learn from it and work harder. Acknowledge that you are practicing. And most importantly: de-center yourself. This isn’t about non-Black poc or white lives. It is about all the Black lives that have been and still are fighting for liberation in this world, against the very systems built to destroy them. Listen to, give space to and amplify Black voices, educators, artists. This is for them, this is their space and we as non-Black folx need to never forget that. In solidarity with, and not in the way of. Check yourself everyday. . . Image quote: @chionesoo Tagged: Black EXCELLENCE that we do not deserve 🙏🏽🙏🏽🙏🏽

A post shared by veronica llave (@orangemoonfloral) on Jun 5, 2020 at 9:45am PDT

Black Lives Matter, men allt jag skriver om det är vitt. Det hjälps inte, sådant är mitt perspektiv, men när vi talar mycket utifrån det har jag allt mer börjat känna att vi derailar fast vi stöttar. Jag känner det här särskilt tydligt när jag ser vita människor hacka på andra vita för att de gör fel och begår misstag när de vill stöda rörelsen. Jag såg ett klipp på insta som jag sedermera tyvärr slarvade bort, men i det pratade en kille om sånt och att enligt hans erfarenhet har sådana beteenden (fast man är en ally) inte sällan samma ursprung som ”all lives matter” och dylika mothugg — nämligen i en rädsla att syna och erkänna sina egna brister, en instinkt att vilja skylla ifrån sig och istället klandra någon annan, visa sin egna oskuld i vad som gått fel. Nu parafraserar jag men typ så. Visst låter det mänskligt? Jag halkar oavsett så lätt in på det spår som läggs fram i kritiken. Jag kanske vill försvara mig eller nån jag känner eller åtminstone förklara omständigheterna (som sist?), vill svara något lika syrligt eftersom det känns personligt riktat mot mig, jag blir orolig och ängslig över att det är så jag gjort utan att fatta det eller varför det är så himla fel, eller vill tillägga något liknande fenomen och spinna vidare, eller helt enkelt hålla med och reposta för jag känner igen det som kritiseras och jag är också irriterad på det och vill få utlopp. Och så POFF! Så handlar det om oss då. Vita människor, världens mittpunkt.

Vet ni hur jag menar? Jag antar att jag känner att jag inte vill stjäla uppmärksamheten genom att (ännu) mer prata om vita människor eller utgå ifrån mitt eget vita perspektiv — men det slipper jag ju inte ifrån när jag pratar om saker som BLM… Det är förstås motsägelsefullt att skriva om det, som jag gör nu, men det känns på nåt (lbr: narcissistiskt) vis märkligt att bara återgå till vanliga oberörda dagsboksreflektioner (mvh Världens Mittpunkt) när detta som händer är så stort, viktigt och har mitt stöd. Jag skulle egentligen skriva om hur min helg har varit, men… Kanske fattar ni hur jag menar fast jag inte helt har landat i något förutom att jag är lite trött på vår ihärdiga vitcentrism (oklart om detta är ett ord) och detta inkluderar alltså mig själv.

Skulle förresten aldrig posta om sånt här på typ insta för där tycker jag VERKLIGEN att mitt vita navelskådande re:BLM inte behöver snappa upp tid och agera störningsmoment från de viktiga sakerna folk delar där om ämnet. Men i ens egen ~~blogg~~ navel så… ja, ni vet!

Naleis

någorledes

Efter stormen

Hast host hust håst hest hist hyst häst höst

50 nyanser av beiget

Kråkorna sjunger för mig

Ritsch

Bloggito ergo sum, så: Första semesterveckan, då

Det vida odagliga

Midsommar, midflow

Sad happy, happy sad

Whiteout