I morse befann jag mig i samma lokaliteter dĂ€r jag en gĂ„ng gick i skolan, för 21 Ă„r sen. Det sĂ„g annorlunda ut nu, Ă€r inte lĂ€ngre samma skola ens, och jag Ă€r, pĂ„ sĂ€tt och vis, en annan person. DĂ„ hoppade jag av efter nĂ„gra mĂ„nader, eller i sjĂ€lva verket blev jag utsparkad eftersom jag skolkat sĂ„ mycket. Kanske hann jag gĂ„ ett halvĂ„r. Jag tyckte lĂ€raren var orĂ€ttvis mot mig — lĂ€t mig sĂ€llan svara pĂ„ lektionerna, gav mig aldrig beröm nĂ€r jag gjorde nĂ„got rĂ€tt, kunde bli lite nedlĂ„tande nĂ€r jag gjorde nĂ„got fel. Jag tror inte det enbart var i mitt huvud. En gĂ„ng gick jag ut frĂ„n klassrummet och en klasskamrat sprang efter mig för hon förstod att jag var ledsen. ”Skit i henne”, sa hon nĂ€r vi stod vid hissen. Jag skulle vĂ€l ut och röka. ”Hon suger”. Klasskamrater kunde ibland uppmĂ€rksamma lĂ€raren om att jag markerade och kunde svara, och tog mig i försvar nĂ€r lĂ€raren till slut, under vĂ„rt stora grĂ€l, pressade dem att sĂ€ga vad de tyckte. Alldeles förstĂ„eligt teg de flesta. Men hon som talade, vĂ„gade sĂ€ga att hon ibland lagt mĂ€rke till det jag beskriver, henne tĂ€nker jag pĂ„ ofta. Om nĂ„got pĂ„minner mig om den skolan, den branschen, den typen av situation, dĂ„ tĂ€nker jag ocksĂ„ pĂ„ henne.
Men det var inte allt. Jag var ocksÄ skoltrött, sÄ skoltrött. Ville inte plugga, inte lÀra mig system och beprövade procedurer. Ville bara skapa fritt eller göra ingenting alls. Sitta hemma och skriva arga dagboksinlÀgg (det var pÄ den tiden ens journal bodde pÄ ens homepage) om hur allt sög. Samma skoltrötthet har vÀl i sjÀlva verket hÄllit i sig hela livet, frÄn första början. Kanske fÄr jag en dag reda pÄ varför, om det Àr nÄt annat Àn oambition, omognad och lÀttja. Den hÀr skolan var inte enda. Jag har pÄbörjat mycket men avslutat lite. Men pluggar man inte ordenligt fÄr man inte heller nÄgon ordentlig utbildning och som utan ordentlig utbildning kan man finna sig arbetslös och vilsen vid rÀtt mÄnga skeden av livet faktiskt och till slut kanske man tröttnar pÄ det, ocksÄ.
AlltsÄ inte för att vara sÄn men LITE förstÄr man ju ÀndÄ min forna lÀrare. Lol.
Det hĂ€nde förra veckan, nu Ă€r det som att de aldrig vill ta slut. Dagarna, sĂ„ lĂ„nga. Vi gör sĂ„ mycket. Cyklar till lekparker, tar med picknick. Kakor frĂ„n kalaset och banan. Gungar, snurrar, klĂ€ttrar, hoppar. Tar ut katterna, lĂ„ter dem leda oss runt pĂ„ gĂ„rden. De tuggar grĂ€s, klĂ€ttrar i trĂ€d, vilar pĂ„ mossan och den torra dammiga jorden dĂ€r inget Ă€nnu spruckit upp. HĂ€mtar barnen frĂ„n dagis, kanske gĂ„r vi ut och Ă€ter, sen ut pĂ„ gĂ„rden sent pĂ„ kvĂ€llen. Ner till lekparken, dĂ€r solen Ă€nnu nĂ„r fram. TrĂ€traktorn varm men sandlĂ„desanden sval. Dag leker med grannen Francisco som Ă€r tvĂ„ mĂ„nader yngre, de hittar varanda nu. Francisco kallar Dag för Dadi, det lĂ„ter ibland lite som daddy. Dag kallar ibland Francisco för Cisco, det lĂ„ter som finskans sisko. Syster. Francisco pratar finska och portugisiska, medan Dag pratar svenska, samtliga sprĂ„k pĂ„ nybörjarnivĂ„, men de skrattar tillsammans, flytande. I förrgĂ„r lekte de och Blenda nere i parken, och nĂ€r vi i gĂ„r kvĂ€ll igen traskade ut efter maten gick vi ner till parken och Dag sökte sin nyfunna kompis. Nu kallade han honom för Ti-tit. ”Ti-tit?” ropade han och kikade över buskarna. ”NÀÀÀe”, sa han som han lĂ€rt sig att man sĂ€ger nĂ€r man letar men inte finner, ”inte hĂ€r”. TĂ€nk att vara tvĂ„ Ă„r och kĂ€nna att man har en kompis och att man har Ett StĂ€lle tillsammans. Ner i hĂ„let under Salikons rosor, men utan det sorgliga.
Det Ă€r inte sorgligt, men det Ă€r lite vemodigt. PĂ„ det sĂ€tt att allt Ă€r förgĂ€ngligt — kanske Ă€r det samma sĂ€tt i grund och botten. Men istĂ€llet för döden döden Ă€r det barndomsdörrar som stĂ€ngs och sĂ„ vidare. Det var nĂ„gon som sa att det Ă€r modigt att vĂ„ga stanna i verkligheten. Here’s to you, Barbro.
Och med det som Ă„snebrygga hĂ„var vi fram en bunt vykort frĂ„n verkligheten, nĂ€rmare bestĂ€mt frĂ„n de senaste dagarna som gĂ„tt, gĂ„tt, gĂ„tt —
Dag valde blommor att sÀtta i vas i tamburen för kalaset. DÀr, för att ta emot gÀsterna, eftersom vÄrt lilla köksbord alltid blir sÄ fullt nÀr vi dukar fram för fest. Ljusgula nejlikor som pÄ nejlikors vis fortfarande blommar och kommer göra det ungefÀr tretton veckor till.
NĂ€r alla ingredienser inhandlats bakade vi kakan ur Castor bakar. Ăven det inför kalaset senare samma dag. (Det var inte alltid lika harmoniskt som det ser ut pĂ„ bild. Bara sĂ„ vi har den saken sagd om ni undrar varför just ni mĂ„ste vara sĂ„ dĂ„liga pĂ„ att hĂ„lla er lugna nĂ€r ni bakar med era barn — ni Ă€r inte ensamma.)
Kalaset kalasades.
Det blev post-kalas. Jag har hÀngt upp tvÄ tavlor till pÄ gallerivÀggen, de Àr uppe i högra hörnet. Pressade blommor mot svart botten, och en blÄ blomma som Blenda ritade nÀr hon var kanske tre Är.
Dag har kört traktor.
HĂ€xeria, som hon heter, har gungat.
Dag har vaknat till sin födelsedag och sin present. Han Ă€lskar den! ”Min roskisbil”.
En hÀxa har sprungit tvÀrs över lekparken redo att hoppa ner i en portal i marken. Yikes.
Vi har cyklat och fÄglar har flygit.
Have a great day, stÄr det pÄ Dags keps i sommar igen. Jotack, varje dag har vi en toppen-Dag.
Katter har rastats, bland annat av en annan katt.
Myra har talat sitt kÀrlekssprÄk.
TvÄ-Ärs-kontroll har genomförts. Titta sÄ fint med det blÄa taket! Och blÄa kaklet.
Linnebyxorna har plockats fram och t-shirt har kunnat bÀras utan jacka. T-skjortan Àr f.ö. prydd med gulliga finlÀndska djurungar.
HĂ€ggen har precis slagit ut och vi har stannat och doftat.
Kullar har bestigits.
Vi har trĂ€ffat Lenny Lus en sista gĂ„ng. â„
Barnen har ”tittat pĂ„ tv” i sitt lilla krypin. Det Ă€r Dags pĂ„hitt, hĂ€r tittade de pĂ„ Bolibompa. Blenda bad honom byta kanal men han sa nĂ€pp. TyvĂ€rr Blenda! Du fĂ„r stĂ„ ut med Buppa.
Vi har Ă€tit tĂ„rta i tre dagar men nu Ă€r fatet tomt. Dag har fyllt Ă„r och nu Ă€r han tvĂ„. Ibland nĂ€r man frĂ„gar av honom vad han tycker om nĂ„t svarar han ”Toppen”. För bara ett par mĂ„nader sedan började han sĂ€ga tvĂ„ordsmeningar och nu rabblar han nĂ€stan hur mĂ„nga ord som helst. Det var likadant med Blenda, som att vrida pĂ„ en kran. En kvĂ€ll hĂ€romveckan talade han i sömnen och gnydde ”blöja pĂ„”. Han Ă€r en vĂ€n av ordning, bus och gos. Ibland springer han runt mellan mig, Alfred och Blenda och delar ut kramar och pussar. Han pajar katterna försiktigt och snĂ€llt, vill gĂ€rna stryka med handen över deras svansar. De lĂ„ter honom. Selma blir orolig nĂ€r han grĂ„ter, stryker av och an omkring honom och frĂ„gar ”prr?”. Hon kommer ofta med nĂ€r jag nattar Dag, lĂ€gger sig ner en bit ifrĂ„n eller tassar av och an runt honom och över honom, spinner högljutt. Myra sover ofta i hans sĂ€ng men inte (Ă€nnu) om nĂ€tterna.
Han Ă€lskar böcker. Han gör precis samma sak som Blenda ocksĂ„ gjorde nĂ€r hon var i hans Ă„lder — tar en bok ibland och gĂ„r och slĂ„r sig ner i ett lugnt hörn, hemma eller pĂ„ dagis, och lĂ€ser för sig sjĂ€lv. ”JĂ€dd” sĂ€ger han och slĂ„r armarna kring sig, rĂ€dd för lite allt möjligt — spökbilder i böcker, smĂ„kryp i naturen — men berĂ€ttar ocksĂ„ att ”Blenda skyddar Dag”, för det har hon sagt och han vet det Ă€r sant. Han leker gĂ€rna att vi alla Ă„ker buss. NĂ€r vi frĂ„gar vart vi ska Ă„ka pekar han framĂ„t och sĂ€ger ”dit”. Ibland kör han bil, dĂ„ Ă„ker han till mommos och moffas. Han drömmer om att ”pimma” i allt vatten han ser utomhus. Han berĂ€ttar att hans gosedjur gillar att Ă€ta gurka och morötter och att det gör ”Dag ottĂ„”. Han slukar tomater och bĂ€r och Ă€r sĂ„ glad nĂ€r han fĂ„r en egen godispĂ„se men Ă€r inte sĂ„ förtjust i sött. Han gillar kex mer Ă€n kakor. Han kallar komjölk för ”mo-mok”.
Han Ă€lskar att gunga. Han Ă€lskar att sjunga. Han Ă€r bra pĂ„ det ocksĂ„. Och ivrig med att haka pĂ„. Man behöver oftast bara sjunga ett par ord sĂ„ Ă€r han med. OcksĂ„ nĂ€r man hittar pĂ„ egna fjantiga sĂ„nger sĂ„ sjunger han med, hĂ€rmar melodin och orden. Ibland nĂ€r han sjunger en sĂ„ng och jag Ă€r lite sen med att haka pĂ„ fnyser han ”Dag sjunga redan, schh mamma”. Andra gĂ„nger nĂ€r jag sjunger en sĂ„ng som inte Ă€r till hans belĂ„tenhet, eller han vill sjunga den sjĂ€lv, sĂ€ger han ”Tyst mamma” eller ”Inte sjunga den”. Men han lĂ€t oss sjunga ”Ja mĂ„ han leva” för honom pĂ„ kalaset.
En kvĂ€ll gĂ„r Dag omkring och sopar köksgolvet och gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng upprepar han samma ord. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng förstĂ„r vi det inte. ”SĂ€ger du tokig? Sopig? Jobbig?” Nej nej nej. Han fnyser Ă„t det sistnĂ€mnda, ”Inte jobbig”, skakar pĂ„ huvudet. Jag ber honom sĂ€ga igen, visa, peka, förklara, sĂ€ga med andra ord — de sista förstĂ„r jag ju sjĂ€lv ocksĂ„ att Ă€r just en aning tafatt att be en ettĂ„ring om — men sĂ„ GĂR han det Ă€ndĂ„ och sĂ€ger ”traktor”.
Och DĂ fattar vi: Sopbil!! SOPBIL! Han lekte sopbil! SĂ„dana som vi spanat pĂ„ genom fönstret pĂ„ sistone — inte sĂ„dana som hĂ€mtar soporna, utan de som tvĂ€ttar och sopar gatorna sĂ„ hĂ€r Ă„rs. FörstĂ„s! Han var en sopbil!
En bild frÄn en annan kvÀll. Min sopbil!
Ănnu en annan kvĂ€ll, faktiskt var det denna kvĂ€ll, funderar jag och Alfred pĂ„ möjliga födelsedagspresenter Ă„t Dag. Han fyller tvĂ„ snart. Det Ă€r svĂ„rt, vi vill sĂ„klart ge honom nĂ„got *speciellt* och gĂ€rna efterlĂ€ngtat men vi har redan det mesta som kĂ€nns rimligt. NĂ€r jag frĂ„gat honom vilka leksaker han gillar pĂ„ dagis har han bara svarat typ âja, leksakerâ.
Jag tittar pĂ„ mĂ„nga olika leksaker pĂ„ telefonen och jag visar nĂ„gra av dem Ă„t Dag, för att se hans reaktion. Den Ă€r positiv, ihĂ„llande positiv, till allt jag visar. ”Vilken gillar du mer”, frĂ„gar jag och tar fram flikvyn sĂ„ att han ska se miniatyrbilder pĂ„ allt vi tittat pĂ„, ”den rosa eller den turkosa?”. Han pekar, ”Den, den, den”. Allihopa, han gillar dem allihopa, mer Ă€n resten, varje en.
Jag tar fram en bild pĂ„ en grön sopbil, eller som de tenderar heta i Ăsterbotten: roskbil. ”Vad tycker du om roskbilen dĂ„?” frĂ„gar jag. Han sĂ€tter snart igĂ„ng med en lĂ„ng ramsa av ”MIN roskbil! MIN roskbil!!! MIN roskbil!” samtidigt som han slĂ„r med hĂ€nderna för sitt bröst, för att tydligt signalera exakt vems den Ă€r. Det bara fortsĂ€tter. SĂ€llan har jag skĂ„dat en sĂ„ orubblig övertygelse hos honom, och dĂ„ Ă€r han Ă€ndĂ„ för det mesta ganska tvĂ€rsĂ€ker pĂ„ det mesta.
Allting klarnar! Vi gÄr frÄn sopbil till sopbil. Och nu visste jag vad jag skulle cykla ivÀg och köpa för en present efter att barnen somnat. Tack för tipset, Dag!
Innan ballongen gick sönder ritade B ett portrĂ€tt av den, sĂ„ mycket gillade hon den. Ăr det inte lite sjukt att t.o.m. teckningen har fĂ„tt klomĂ€rken i sig? Det brukar aldrig hĂ€nda. Wtf man… mĂ„r ni bra, katter?
Jag hittade en tavla med pressade blommor pÄ loppis, och för 50 cent kunde jag inte motstÄ. GallerivÀggen i tamburen Àr fortfarande en oreda för jag tappade motivationen för en lÄng tid sen. Kanske ÄterfÄr jag den med detta tillskott? Men först mÄste jag hitta en ny bÀnk för tamburen, den vi har Àr för skrymmande. Eftersom jag inte vet mÄtten pÄ den nya Ànnu sÄ kan jag inte veta helt sÀkert hur layouten kommer bli dÀr, och dÄ kÀnns det dumt att skruva och spika nya hÄl som kanske ÀndÄ bara sen mÄste spacklas. Yada yada. Jag tycker sÄnt hÀr Àr sÄ sabla pÄfrestande för det tar aldrig slut, det Àr ALLTID sÄ hÀr. Ja faktiskt: alltid. Som vanligt krÀvs det ABC för att komma till DEF-initiv. (HAHA usch vad dÄligt.)
Lora B Ryan, eller hur? Aug 13 fÄr jag det till, i sÄ fall 1913. Eller, Àsch, Àr det 73? SÄ svÄrt det ska vara med handstil. Jag undrar vem hon var, och hur hennes tavla hittat hit. Jag har en hop med torkade och pressade blommor nÄgonstans, kanske en del av er minns att jag brukade syssla med nÄgot lite liknande som detta konstverk en gÄng i tiden? KÀnde ett sug att plocka upp den hobbyn igen. Kanske!
naleis nÀtt 