NALEIS NÄTT

Plötsligt söndag

Förbryllad rubrik för en måndag men den var gårdagens rubrik för ett inlägg som jag aldrig skrev något i, och ”plötsligt måndag” känns istället bara som en lögn. Det är aldrig plötsligt måndag. Måndagen är alltid väntad efter söndagen. Man tillbringar hela dagen af sön med att upprepande drabbas av insikten att dag af mån snart, mycket snart, ofta för snart, är här. Som en kontinuerlig påminnelsesnoozefest. Men ”som väntat måndag” låter ju ännu tristare än det.

I går, söndags, skrev jag något om ”småbarnsrealism”. Sen blev jag störd på mig själv för att jag får det att låta som att jag visste ett skvatt, hah. En del har ju liksom fem barn som alla är under tio. Inte jätteförekommande men det händer. Och här kommer jag med antalet ett barn och ett foster och bara: LOL AHH SMÅBARNSLIVET ELLER HUR HIGHFIVE? Provocerande.

Det är så töntigt när någon gör en grej en gång och sen plötsligt ser sig som *insatt*. Men nu ska jag inte tjafsa om det. Alla fattar.

Det här skulle bli ett käckt och piggt inlägg. Enhetligt med måndagar, ni vet. (Gick ni på den? Jag är väldigt trött.) Över till…

Som väntat måndag! Några punkter från dagen:

Åt för mycket IGEN och nu är jag fortfarande stinn och illamående med halsbränna efter kvällsmaten. Jag känner mig otroligt ofta som en tjock orm under den här graviditeten. Så nu har jag just slukat en ko i ett stycke och nu ska jag bara ligga nånstans och dåsigt smälta den i två veckor innan jag äter igen. (Förutom att jag blir ju hungrig igen typ redan innan jag hunnit smälta skrovmålet. Det är ett problem.)
Köpte konstgjorda feromoner som ska göra våra katter till kompisar. De är inte direkt fiender men de har så gott som aldrig någon kvalitetstid tillsammans. Sover aldrig tillsammans, till exempel. Däremot leker de en del men ofta verkar det vara så att för en av dem är det lek, för den andra blodigt allvar. Nu ska jag droga dem till att sköta om varandras pälsar och annat gulligt medlemmar i samma katthushåll bör göra.
Gick snabbt till jobbet, alltså i rask takt med långa steg, helt onödigt, för jag var för ovanlighetens skull ut i god tid. Försökte sakta ner men speedade iväg gång på gång. Sen dess har min höft varit konstig. Liksom stel och svag. Är det foglossning? Orka med det redan?? Speaking of which:
Om Amy Poehlers motto är YES PLEASE så tror jag fasen att mitt är NO THANK YOU. (Märks vem som är den roliga.)
På jobbet hörslade jag Malin Lindroths Nuckan två år efter alla andra och nu kan jag äntligen också gå med i kören: Läs den! Gång på gång tänkte jag på sårbarheten i berättelsen, hur starkt och otroligt generöst i brist på bättre ord det är att öppna upp om det där. Det är ju förstås så intimt, och jag känner så som jag gör när bekanskaper öppnar sig för mig, lite rörd. Vill ta emot det med vördnad, liksom. Jag kunde också känna igen mig i en del av känslorna hon beskriver, men utav andra orsaker, från andra sammanhang. Kanske känslan av att vara ensam eller bortvald är universal? Eller så är Lindroth bara så skicklig på att förmedla. Jag tror lika mycket på det alternativet.
Fixaren var här igen och fixade det sista när jag var på jobb. Alfred passade på att be honom kolla på lite annat i fixbehov här hemma också och säga om det var fixbart. Det var det ju. Jag har hopp för pigrummet! Som har en konstiga rör som går från väggar ner i typ en pöl med murbruk eller dylikt i golvet. Det är en hel grej. Nu ljusnar det i tunneln! Det är ett pyttelitet rum men det är tänkt att det ska bli sovrum åt, gulp, så småningom bägge barnen. OTROLIG skönt att inte få utlåtandet ”Vad det här är för en jävla sörja fattar jag inte och ska det redas upp får ni räkna med att sälja varsin njure”. Är lättad! Hoppfull!
Bearbetar samtidigt separationen från ett hus jag tittat på i flera månader. Gick aldrig nån visning men cyklade till det i höstas, för att insupa stämningen och sånt. Det låg sist och slutligen för långt utanför centrum. Ingen butik på kort promenadvägs avstånd, Blenda hade blivit tvungen att byta dagis, simpla spontanturer till loppis ett minne blott. Ändå kunde jag inte sluta obsessa. Gick in på annonsen gång på gång. Men så i helgen var den äntligen nedplockad. Sörjde i någon minut att vi aldrig kommer bo där trots allt jag inte kunnat hejda mig från att föreställa mig, men sen var det som att jag kunde andas ut. Nu slipper jag fundera på det. Det VAR ju ändå inte rätt hus. Om det ens finns nåt sånt för oss som ”rätt hus”! Det vet jag inte. Hur vill man bo? Tja, bekvämt.
HUR ska man bli piggare om kvällarna? Särskilt efter såna här dagar då jag både jobbat och som vanligt ätit för mycket. Orkar inte leka och hålla på. Sen ångrar jag mig naturligtvis när barnet somnat. AHH SMÅBARNSLI- nej fan förlåt. 🤐

Helt och rent

Inne hos Frida Lund bjöds det på rundtur i hennes charmiga hem och det som verkligen utmärkte sig, tyckte jag, var en avslappnad inställning till interiör och inredning. Att man tycker sitt badrum är fult är inte hela världen, att man avskyr soffan kan man leva med, och att renovera hela det dugliga köket när det bara är en del av det som behöver fixas till, känns, som hon säger, inte så smart.

Det tyckte jag var skönt, rent av uppfriskande, att läsa. För visst känns det lite sällsynt att stöta på den attityden bland influencers och populära bloggare? Särskilt när så mycket handlar om hem nu. Men det här inspirerade på ett annat sätt! Allt måste inte alltid eftersträvas att vara en enhetlig spegling av ens egna estetik.

I vårt badrum som sett sina mest tilltalande dagar har vi precis satt in nytt handfat med ny kran och nytt underskåp, samt nya duschväggar. Allt vi gjorde oss av med var trasigt och bortom-räddning-sunkigt. Väggkaklet som är vitt med ljusgrå marmorering och en smal grön vinrankig kakelbård i ögonhöjd fick dock stanna kvar, fast jag tycker det är närmast gräsligt. (Kanske framträder det extra tydligt nu när värre rysligheter eliminerats.) Detta kändes förnuftigt för såväl miljö som plånbok. Stundom är jag nöjd med detta behärskade beslut — andra stunder grämer jag mig. Rejält.

(Samtidigt ska det ju erkännas att skulle nån komma här och säga VARSÅGOD GRATIS HELRENOVERING så skulle jag ju nog inte tacka nej med hänvisning till miljöbelastningen heller.)

Under det senaste corontänåret blev hemmet en viktigare del av våra liv i och med att vi plötsligt tillbringade så mycket mer tid i det, sägs det. När man dessutom skalar bort mode och smink så söker man sig till andra kanaler att uttrycka sig själv genom. Känner ni igen detta? Jag har i alla fall känt av det. Har förvissso inte gjort så mycket konkret åt det, men har verkligen tänkt mer på hemmet. Jag vill satsa mer, men jag vill göra det smart. Hur vill jag ha det? Vilka möjligheter finns det? Vad är viktigt för oss? Vilket är mest viktigt?

Jag FÖRSÖKER få min hjärna att minnas att de där kaklen, som är hela och i alla fall ganska rena, inte är det.

Mellan glömskeinfallen så är det småbarnsrealism som väger mer. Blev OERHÖRT nöjd då jag märkte att vårt nya underskåp sitter tillräckligt högt för att såväl potta som pall ska rymmas in under det. Otrolig förbättring i det lilla rummet! Visade stolt åt Alfred. Kändes så smart och VÄLPLANERAT. Blir salig även nu då jag tänker på det, lol. (Men är kanske inget man skryter med i Architectural Digest ändå.)

Dålig blivande mamma

Sent i går kväll slog det mig att det var länge sen jag känt några fosterrörelser. Klockan var vid det skedet redan förbi elva men jag drack iskallt vatten, buffade på magen, ställde mig upp och hoppade lite. Till sist kom en spark, men oron lämnade mig inte helt ändå. Då jag vaknade fanns den kvar. Den var det enda jag kände i magen.

Oron ökade under tiden jag körde till mödrarådgivningen. Dels var det skönt att jag redan hade det mötet inbokat, men på väg dit spelade jag upp skräckscenariot. Att inget hjärtljud skulle hittas, att jag senare skulle höra orden ”Tyvärr verkar det som att fostret dog under natten” — och att jag skulle, för evigt, sitta fast med mitt fruktansvärda misstag. Att jag borde ha agerat snabbare. Inte väntat på mitt inplanerade möte med vårdpersonal nio timmar efter att jag på kvällen börjat oroa mig. Och hade jag inte tänkt på det tidigare under dagen också? Att det kanske varit litet stilla i magen? Och vad är det där, precis nu, är det sammandragningar? Ja, de fortsätter. Men vad nu, har jag ont i korsryggen också? Så var det ju sist jag fick värkar.

Hur ska jag stå ut med det, undrade jag. För sådant kan hända även mig, försökte jag tvinga mig själv att inse i ett besynnerligt sätt att skydda mig själv i det långa loppet. Jag måste förbereda mig på att det blir så, tänkte jag. Det kan man aldrig, förstod jag ändå. Jag tänkte på de i bekantskapskretsen som gått igenom det. Kände mig så väldigt ledsen för deras skull.

Men när jag satt där och pratade med barnmorskan, som inte verkade särskilt orolig, kände jag äntligen en spark igen. Jag andades ut lite bakom mitt ansiktsskydd. Det var inte kört. Och en stund senare lyssnade vi på hjärtljudet som denna gång hördes alldeles tydligt, ett dunk-dunk-dunk och inte ett woosh-woosh-woosh. Jag spelade in det och spelade upp det åt Alfred och Blenda när jag kom hem.

Blenda, som innan jag åkte, frågade om jag tror att babyn kommer sakna henne och pappa under tiden vi var borta. Fy fan vad det kändes bitterljuvt då, att svara ”Det tror jag säkert” utan att känna sig 100 % säker på att det fanns något där som kunde sakna. Jag tänkte på henne i bilen till mödrarådgivningen. Besvikelsen. Sorgen. Huu.

När jag var gravid med Blenda hade jag mycket ångest. När jag säger det tar alla alltid för givet att den härstammade i den rädslan som jag kände i dag — att något skulle gå fel. Det stör mig nu, det knäckte mig då. Det var aldrig det som var roten till min ångest, och det gav mig bara mer ångest att jag dessutom hade ångest över fel sak. Det fanns så få att relatera till. Andras ångest var osjälvisk och ärofull. Jag kunde känna att jag placerades i ett fack. En dålig blivande mamma. Ett monster. En bra blivande mamma oroar sig enbart över sitt fosters liv. Inte sitt eget.

Jag tycker förstås inte att det egentligen är så, och jag gjorde inte det då heller, men jag känner det fortfarande ibland och jag kunde känna det då. Och jag förstår att vad jag upplevde i dag var en bråkdel av det andra gjort och jag menar inte att att jämställa. Hoppas jag inte är okänslig. Min oro, sorg, ånger och skuld var långt ifrån vad de hade kunnat bli, men fanns där. Jag vill inte igen gå igenom de tankar och känslor som jag gjorde i dag — men på nåt plan var det en lättnad att äntligen må dåligt rätt.

Spräcka bubblor eller inte

Angående vansinnet i Kapitolium så märks det så bra vilken some-bubbla man lever i när sånt händer. Eller i alla fall jag gör det. För ALLT jag sett delas på insta om den händelsen den kvällen har jag hållit med om. Varje iakttagelse, varje åsikt, varje analys! INGET har jag tyckt annorlunda om. Är knappast ensam om det. Man dras ju till vettiga människor. :))) (Är väldigt glad för det.)

Men så finns det en facebookgrupp. Den är lokalt förankrad och det är alltså inte värderingar som för oss samman, om vi säger så. Trots att gruppen matar mig med frustration, sekundärskam eller i bästa fall många frågetecken cirka varannan gång jag får syn på nåt i den så hänger jag kvar. Och inte vet jag om det gör någon egentlig skillnad, de få saker jag ifrågasatte, motargumenterade eller *faktakollade* den kvällen (det var nog inte Antifa hörni), men det känns ändå bra att ha gått ett litet steg utanför sin egen bubbla istället för att bara dela grejer i instastories. SÅ MEDALJ ÅT MIG TACK.

Nä men jag känner mig nöjd med det, ända tills jag tänker på att det säkert finns folk som tycker att jag är jObBiG som säger emot i gruppen. Och så känns det pinsamt. Ingen vill väl bli sammankopplad med dålig stämning. Nej urk. Men då aktiveras istället nån försvarsmekanism! Och jag blir riktigt irriterad på dessa påhittade personer. Hallå era jävla mesar, vad är det som är så sabla farligt med det då??

Förut sades det att man skulle ”ta debatten”, sedan ”don’t feed the trolls”. Ibland om vartannat. Ibland vet jag själv också att jag är jobbig. Orka hålla på, idas käbbla, vad tjänar det till, och så vidare. Jag fattar. Men jag säger ibland något ändå. Ibland tänker jag skuldmedvetet att jag likväl borde vara betydligt jobbigare. Att det är min skyldighet som människa. Men jag blir feg, känner mig för dum och obildad, för osjälvsäker. Säker på sak, på det moraliska, men osäker på att kunna förvara det, formulera det rätt. Så jag säger ibland ingenting.

Ofta känner jag att diskussionerna ligger långt under min, andras, någons värdighet — men jag vill inte heller låta min feghet bestämma vad jag vågar stå för så ofta som den gör. Man vill ju bara behålla lite jäkla stolthet. Vet ni?

Vi avslutar med en sjuk grej:

Aldrig har jag blivit mer simultant inspirerad och provocerad av något någon sagt.

Den natten när den kommer

Vi roadtrippade till Munsala i dag för att hämta en våningssäng jag hittat på nätloppis. Otroligt, egentligen nästan överdrivet bra framförhållning?? Lillasyskonet är inte ens fött ännu men har redan två sängar, hah. Spjälsängen står ju och väntar den med. Och kommer användas i nåt år framöver efter att barnet fötts… vi är i alla fall förberedda på den (nattliga) punkten.

Skulle annars ta bild på våningssängen men det är så extremt oinspirerande miljö där den står i nere i källaren, så det får vara. (Det kryllade dessutom av enorma spindlar med, I kid you not, glimrande ögon där nere.) Men den påminner väldigt mycket om en sån där klassisk som består av två stapelbara sängar från Niemen Tehtaat, faktiskt en modell som jag spanat in redan långt innan syskonfrågan ens var aktuell. Om jag är nöjd? O JA, det är jag.

Blenda också. Är nöjd, alltså. Förutom med syskonets sävliga ankomst. ”Jag börjar bli trött på att vänta så länge”, sa hon i kväll. Hon lät så också. Senare frågade hon om jag tror att lillasyskonet kommer tycka om mig och Alfred också, eller bara om henne. Jag sa att vi får hoppas att hen gillar oss lite i alla fall. Hon hummade medhållande. ”Tror du att du kommer tycka mer om lillasyskonet än om oss då?” frågade jag. ”Ja”, myste hon, ”det gör jag redan”.

(Hon ser GANSKA mycket fram emot att få ett syskon. Hon var också ganska trött på mig och Alfred i kväll efter att vi velat styra och ställa för mycket enligt hennes tycke.)

Här rusade tiden i väg medan jag fastnade i att surfa omkring på mysig barnrumsinredning. Blenda valde faktiskt också ut en egen inredningspryl i dag, när vi stannade på Oravais Livsmedel på hemvägen. En liten nattlampa i form av en svan som ändrar färg när den är på, fast jag förstår inte varför jag berättar om det här när det är så otroligt poänglöst då jag inte har nån bild på den heller. Ursäkta. Hon har fortfarande inte någonsin velat använda nattlampa, men nu är vi alla fall förberedda även på den ~~dagen~~ natten när den kommer.

Men nu just är en annan natt här. God natt!