ungefär, som de äldsta målningarna på Chauvetgrottornas väggar blev till. I ett tacktal berättar en skådespelare om dessa grottmålningar, och att de häpnadsväckande nog inte gjorts vid grottornas mynning dit dagsljus fortfarande kunnat nå. I stället har dessa stenålderns människor, bland historiens första konstnärer, valt att färdas djupt in i grottans tätaste mörker, och längst inne i detta dunkel skapat konst och berättelser. I talet knyts detta till arbetet filmens regissör gjort, som beskrivs som att utforska de djupaste delar i att vara människa. Det stannar med mig.

Min äldsta vän och jag kommunicerar via ljudmeddelanden. Vi samtalar om vilka vi är och vilka vi har varit, i förhållande till andra och inom oss själva; om tid som gått, förändringar som skett, tankar som uppstått; vad vi lärt känna, veta, förstå och ana. Vi samtalar också om samtal av det slaget, om det djupa värde de för med sig. En kväll säger A att hon samlar på dem som ädelstenar, och jag tänker på grottorna i skådespelarens tacktal. Jag tänker då på våra samtal som utforskande, utav våra inre varanden som grottsystem. Jag får känslan av att det är precis så det ligger till — att föra det slag av samtal är att slå varandra följe längst in i ens djupaste grottor, lyfta sina facklor och visa ”här” för varandra. Här är de djupaste delar i mitt människovarande. Har du sett?

Ja, jag ser.

Det handlar kanske om att vara vittnen för varandra, och att när man färdats så djupt in i människans grottor så för bevittnandet också med sig en bekräftelse som svarar på mänsklighetens mest existentiella behov; som att känna samhörighet, meningsfullhet och autenticitet. Och att kanske, trots att 36 000 år har gått, är vi fortfarande människor som slår varandra följe, väljer att känna tillit att tillsammans färdas in i djupet, som i sällskap möter dunklet, och finner, där inom det, att vi vill berätta.

där vi stannar upp framför Helene Schjerfbecks Begravningståg i Pont-Aven från 1884. Bakom oss sitter en man och tecknar av den, ska jag märka efteråt. B, åtta år, undrar vad det är som händer på målningen. Vem är det som har dött? Kistan är liten nog att bäras av en enda person, så det måste vara ett barn, kanske bara en bebis. Ska man knäböja då, undrar B, fast inte på fullaste allvar. Men jag intar allvar, begrundar och tar med mig henne i mina resonemang. Mannen på knä är gammal, han har levt ett långt liv. Kanske reflekterar han över den saken, hur sorgligt det är att det lilla barnet aldrig fick åldras som han. Jag lägger märke till blommorna i vagnen; kanske är det hans yrke. Kanske han är en som odlar blommor, som sår frön och ser dem spricka upp, som ägnat sitt liv åt att sköta om dessa skott så att de får gro, växa och blomstra. Kanske han tänker på det lilla barnet i kistan som ett skott till ett liv, som upphört att gro långt innan det vuxit klart i livet.

En stillhet infinner sig över oss. Det är sorgligt, det är vackert. Och jag hade inte tänkt dessa tankar, om det inte varit för en åttaårings nyfikenhet. Själv fyller jag 42 år just den dagen, och upplever särskilt i den stunden att jag växer än.