Summer of thrifty finds

Hittade några av sommarens loppisfynd bland utkasten. Vad gör de där? Med en sån här otroligt catchy rubrik till på köpet (som ni om ni vill kan sjunga till melodin Summer of ’69) verkar det ju himla synd och skam att aldrig publicera inlägget, trots skum beskärning av bilderna. Har delat stående bilder i två liggande och sen roterat dem 90°. (??) I alla fall, inlägget härstammar från juli då jag gick på MÅNGA loppisturer. Jag tänkte nog då att jag skulle dokumentera alla mina hauls under sommaren men jag kom väl ihåg dessa två. Vi tar oss en snabb titt och vi börjar förstås med haul nummer ett, detta baserat i Vasa:

Plastpåse kuddfyllning p.g.a. typisk pysslig grej som kan vara bra att ha i skåpet; en tyghandväska som jag dumt nog aldrig kom mig för att använda den sommaren trots att den är en sån uppenbar sommarhandväska; ett knippe ljus i olika färger; en 70-talig handduk från Pelle Vävare (gulligt namn); en såskanna från Gefles serie Oliv; åt Blenda en flätad ananas som faktiskt är en ask, tänkte att den skulle se gullig ut uppe på en hylla i ett barnrum; oooch så en svart, stor tygkasse att bära lasset hem i, heh.

Samma lass som även innehöll ett gäng trägalgar svepta i röd och grön sammetssträv yta; rosa stretchig tygtejp, d.v.s. ännu en till pysslig sak som kan vara bra att ha i skåpet; ett blått stort avlångt kuddfodral eller i alla fall är det vad vi använder det som (?); citruspress från Ikea i form av en fisk som jag betalade 50 cent för men som andra betalar typ 30 euro för på Tradera tihi; blommig vävd rya som jag sydde om till ett kuddfodral (med ett annat tyg baktill); en beige dragkedja avsedd för samma ändamål men som förblev överflödig; en mycket snygg korköppnare; en blommig ljusstake från Merilasi med plats för endera fyra vanliga ljus eller värmeljus. Kan ha betalat visst överpris för den, efter att jag tvekat i veckor men till sist beslöt att SPLURGEA (lol) och slå till, kosta vad det kosta vill (nåja, 7€ då). Samma ljusstake säljs nu betydligt billigare på samma ställe men jag försöker att inte fnysa varje gång jag går förbi dem och ingen ens har vett att köpa dem?? URSÄKTA?? (Samtidigt skulle jag väl också känna mig personligt skymfad om nån som *inte* är jag köpte dem.)

Märks det kanske att jag hade en 70-tals-fas i somras? Det har jag kanske så gott som alltid men ibland är den ju extra GrOoVy. Den har för den delen inte ännu avtagit när vi går vidare till haul nummer två, denna från Jeppis/Katternö:

Pelle Svanslös åker skidor förstås av Gösta Knutsson; utomordentligt braiga Jason flyttar av Camilla Mickwitz, den hade egentligen mamma köpt dit hemma men Blenda förälskade sig i den och frågade om vi kunde ta med den till Vasa; en tung liten ljussläckare i mässing som jag minns mycket väl från min egen barndom och som mamma bjöd ut åt mig; ett påslakan efterliknande ett brunt lapptäcke; en påse med gardinringar och gardinstångsändar i vackert mörkbrunt trä.

Även gardinstångsfästen eller vad de heter, i samma mörkbruna, plastiga, fejkträ-modell som vi har här hemma men som en gått sönder av och vi tvingats hitta på ett antal provisoriska lösningar för innan jag nu äntligen hittade ett par ersättare att bunkra upp med; två stycken bruna örngott för att matcha det bruna lapptäckspåslakanet; ett vitt stort ytterfoder som jag har en likadan modell av i grönt sen förr; och sist men inte minst en lurvig matta i gräddvitt och brunt!

Det är som man säger: Visa mig vilka dina fynd är och jag ska säga dig vem du är.

Hade också kunnat döpa det här inlägget till Fyra nyanser av brunt. Men det hade sannerligen varit en obscen underdrift.

Disa och de andra

Ditt & datt

Här ser ni Blendas alter ego Disa som sköter om sina småsystrar Lisa och Rosa. Hon har en hel hop med roller hon går in i titt som tätt, de flesta av dem från böcker och filmer, och det är inte alltid de mest väntade karaktärerna hon väljer att identifiera sig med. När vi läst Rödluvan och sedan sett på Tre små grisar så blev hon inte den lilla oskyldiga flickan eller någon av hjältarna, utan vargen. Stora stygga vargen. Ur Askungen är hon prinsen. När vi tittat på Frost är det jag och Alfred som får vara Anna och Elsa, själv är hon — naturligtvis — Olof. Vem annars!

Jag är förstås inte helt ofärgad i det här men jag tycker det är ganska spännande vem hon identifierar sig med, eller vem hon tycker att verkar mest rolig att kanalisera, eller varför hon nu väljer som hon väljer. När jag själv var i treårsåldern ville jag typ bara vara Lady Lovely Locks. Vad jag vet. Tv-serien sändes på engelska på Sky TV och jag förstod ju ingenting av vad som blev sagt så jag tror att jag bara ville vara henne för att hon hade fint hår, fin klänning, och gulliga djurkompisar med långa, fina svansar. Mindre spännande.

Känns inte jättebra att jag bloggar om Blenda istället för om mig själv, men ni får ursäkta mig. Jag är bara för tråkig. (Åtminstone raderade jag stycket som handlade om att jag eventuellt håller på att bli förkyld.) För att distrahera från mitt tråkmånseri bollar jag över till er istället: Vilka karaktärer identifierade du dig med när du var barn?

Schh, woop

Ditt & datt

I går försökte jag skriva ett mejl under tiden som barnet varvade ilskna vrål med ynkliga yl från sovrummet. Det är inte så att hon låg där alldeles övergiven, och jag visste ju att det inte var någon fara med henne — men det är verkligen otroligt svårt att fokusera på någonting annat än det där ljudet när det låter. Det här var en chock för mig när jag fick barn. Hur man kommer av sig, fullständigt. Det är alldeles hänsynslöst mot vad man än håller på med för stunden. Hur viktigt, roligt eller intressant det än må vara så blir det i princip fullkomligt omöjligt att hålla kvar i fokus.

Men sen å andra sidan blir jag också väldigt lätt distraherad av massa andra saker också. Tycks alltid fästa för mycket uppmärksamhet vid vad andra i huset pratar om, när jag försöker tänka. Plötsligt sitter jag också här och motvilligt reflekterar över vad barnet vill ha i sin gröt. Bland det mest flow-avbrytande jag vet (förutom ens barns skrik då) är när någon säger mitt namn. Det har hänt sig i att kollegorna nämner mig eller en annan Linnea som också jobbar med företaget, helt naturligt i en arbetsmiljö, och jag lystrar varje gång. I onödan. Man hör ju på tonläget om nån faktiskt vill nåt åt en. Önskar jag kunde träna bort det. (Kan man? Eller är alla sådana?) Ganska ofta leker Blenda att hennes gosedjur är ledsna och vill ha sin mamma. Hon gör deras röster och piper, snyftar och hulkar ”Mamma, mamma”. Och jag kommer ALLTID av mig. Spelar ingen roll om jag lagar mat, sorterar tvätt eller bloggar. Tappar oavsett bort mig i vad jag håller på med.

Eftersom jag är en sådan surpuppa brukar återkommande avbrott, specifikt när jag bloggar, göra att jag tappar fiilisen och då väljer (argt) att inte skriva klart mitt inlägg. Jag tänker att blogga 21 dagar i rad måste vara en bra övning i att komma över distraktioner, också, för det är ju ett faktum att jag inte kommer undan dem. Nu har jag till exempel envist suttit här och skrivit det här fast det inte alls har varit lugnt och tyst runtomkring mig, något jag vanligtvis brukar kräva. Eller välja att invänta, om det ska bli något inlägg över huvud taget. Känns som en framgång! Redan dag ett! Surpuppan hurrar woop!

Ja kanske. Vi testar!

Ditt & datt

Det som spikade namnbytet på bloggen för några månader sedan, från Brygd till Naleis, var faktiskt att domänen ”naleis.net” var ledig. Skrockade så! Naleis nätt. Ett begrepp som ofta tas till för att beskriva det som vid första anblick inte precis strålar med sin skönhet men ändå besitter en viss charm som kryper upp på en med att tilltala en. En fulsnygg blus bland loppisplaggen. ”Äntå naleis nätt.” Ett ovanlig förnamn på den nya babyn. ”Faktiskt naleis nätt noo!” En gammal, stundom försummad levnadsteckning i bloggosfären? Ja kanske. Vi testar!

Det här är så ett memo som INGEN borde behöva få, men för mig själv så. Som vanligt försöker jag återuppfinna bloggen en gnutta i jakt på motivationen. Läste nånstans att det tar runt 21 dagar att få in en ny vana. Det vill säga, om du vill göra det till en vana att börja dagen med att göra tio push-ups så ska du envisas med det i 21 dagar. Sedan kommer det naturligt — kanske. Är det att blogga varje dag från första december tills tjugoförsta som gäller för att få in rutinen? Den dagen är det dessutom vintersolstånd. Det låter väl festligt? Hänger ni med? Vågar jag fastslå att jag ska köra på det? Ja kanske. Vi testar!

Julhälsningar från grinchen

Ditt & datt

‘Tis the season to loppa julpynt och andra små mysiga saker. Rotar till exempel alltid ett extra varv genom samlingar med kakformer i jakt på en speciell en, tycker de är så fina. Gamla, små julgransdekorationer i glas tackar jag inte heller nej till, och den hjulande snögubben påminde mig alldeles för mycket om nån av de dansande snögubbarna på tomtens fest i The Snowman för att jag skulle kunna lämna den. I år köpte jag en liten plastgran eftersom bekvämlighet is next to godliness. Blenda har i flera dagar roat sig med att pynta om den.

I många år var jag en grinch. Blev bara, kanske i tonåren, så trött på julen. Tröttheten växte till ett avog till ett obehag till ångest och stress och ibland närmast ett hat. Nåt år har jag skippat julen helt. I många år nu har jag tackat nej till julklappar och inte gett egna heller (förutom åt barn i närheten). Sen jag själv fick barn har julen återfått en del av sin charm och nu tycker jag det är ganska roligt att plocka fram pynten och sånt. Brukar dock låtsas att det är vintersolståndet alla peppar inför. Är fortsättningsvis inte så mycket för själva julaftonsfirandet (visst är det lite irrationellt att så mycket på nåt vis hänger på en enda kväll), utan det är mest det där myspysiga pyntandet runtomkring som jag uppskattar (*ytlig*) — men eftersom Blenda förstås är ett sånt stort fan av julafton så är det svårt att inte själv också smittas lite av det. Julen är till för de små.

Men också för de gamla och alla som vill ha den. Det är därför jag blir så väldigt besviken och frustrerad när jag ser folk bete sig oaktsamt just nu, när vi har sån kort bit kvar att gå. Jag baxnar liksom. Varför beger man sig in i trängsel, varför skippar man ansiktsskydden när man ska vistas bland folk, varför väljer man att riskera — och just nu? Det är helt ärligt mest den osansade tajmingen jag hakar upp mig på. Jag förstår att man är trött på den här skiten och inte riktigt vill orka. Men tidpunkten! Hur kan den inte väga mer? Julen är så oerhört viktig för så många — särskilt efter ett sånt här år (!!) — och det drabbar så många om incidenstalet skulle börja stiga så här års, med en knapp månad kvar tills julafton. En kompis inom äldreomsorgen säger att hon tänker på sina gamlingar. Ska inte de få träffa de sina, för att vi andra inte kunde sköta oss ens några veckor till? Ledsamt.

Det är kanske dumt att måla fan på väggen men det är också dumt att inte ta sitt ansvar. Och det gör man som bekant genom att använda ansiktsskydd, hålla avstånd, undvika täta folkmassor, tvätta händerna noggrannt och ofta, men allt det här vet ni såklart. Sluta inte med det nu. Jag, grinchen, ber er rädda julen.

Tack för mig, nu klättrar jag ner från min höga halmbock. 😌

I övrigt märks det förresten att det var en tid sen man (jag) upprätthöll nån slags social kontakt med folk när man väl råkar på någon bekant ute på stan. Som i dag, han sa ”Länge sen vi setts”. Jag svarade ”Ja, länge sen vi sett dig med ☺”. Liksom??? Detsamma?? Är det verkligen så man svarar på det? ÄR DET?

Alright, måste tassa vidare. Ska gå till butiken och köpa yoghurtrussin, chokladmandlar och annat smått och gott som lillajulstomten ska lämna åt Blenda imorgon. Redan en tradition. You’ve come a long way, grinchy.

P.S. Visst blev det förresten uppenbart att jag behöver recept på andra kakor utöver pepparkakor som fungerar ypperligt att stansa ut med såna där kakformer? Tar tacksamt emot! Gillar allt som är gott.

Ängslig surdeg, solitär kaffepaus, oavsiktlig biff

Ditt & datt

Den där rubriken låter oväntat mycket som en minibiografi av mig själv. Alltid undrat hur jag ska besvara på frågan ”beskriv dig själv”. Nu vet jag!

Två utflykter i helgen, eller två utförda besök. I lördags hos mina föräldrar i Katternö, i söndags hos Alfreds syster i Oravais. Halvvägs genom november och mörkret faller hastigt och plötsligt. I morse var det som en liten chock att gå ut genom ytterdörren. Att man inte vant sig ännu! (Då menar jag inte bara i år, utan efter trettio-nånting år av samma sak.)

Innan jag i morse gick hemifrån bakade jag ihop en fördeg, som stått över natten, med mjöl, vatten och salt. Sedan vek jag den några gånger i olja. Nu är den en vanlig deg som står och förhoppningsvis mår bra i kylskåpet så länge jag är på jobbet. Har läst att det ska gå hur bra som helst men jag är ganska nervös för jag har haft ett sånt oflyt med surdegarna på sistone. Två första gångerna gick det häpnadsväckande bra, men jag lyckades aldrig spara roten eller få liv i den igen efter att jag bakat på den en gång. Och sen har det inte alltid gått så bra att starta igång en ny rot, heller. Den senaste verkade mögla, heheh.

I går beställde vi hem hamburgare från en hamburgarrestaurang här i stan, vi har inte testat den förr men det doftar alltid så otroligt gott och rökigt från den på gågatan. Man kunde byta biffen till en vegebiff så det gjorde vi allihopa. Vi börjar äta. Blenda säger plötsligt att hamburgaren är ”konstig”, inte väldigt missnöjt men inte precis förnöjt heller, kanske mest av allt bara förundrat. Det är då det uppdagas att hon har fått en köttbiff i sin juniorburgare. BAH. På kvittot på påsen stod det att det skulle vara bönbiff i varje en. Antar att någon packat fel? Alfred lämnade feedback för att informera restaurangen om vad som hänt, men tror inte de svarat. Blenda har inte smakat på kött förr. Nu vet vi att hon tycker det är ”konstigt”. Det tycker ju jag med. (I övrigt var burgarna superlyckade. Alfred, som äter kött ibland, bytte burgare med Blenda. Som åt halva vuxenburgaren och sen gav resten åt Alfred. Frid och fröjd!)

Nu är det kaffepaus och jag sitter här, för mig själv, och speedbloggar istället för att sitta med kollegorna i köket och umgås. Fast, det är förstås ett slags umgänge, det här med. Hej på er!

Out in public, make a scene

Tycke & tanke

Det är något poetiskt och väldigt talande med att när Trump för några år sen var presidentkandidat för första gången så läcktes ett band där han pratar om kvinnor, om att vad han brukar göra är att ”grab them by the pussy”. När han litet senare, trots detta och oändliga andra brister och olämpligheter inte bara som ledare utan som en samtidsmänniska överlag, ändå vann presidentvalet (men inte majoritetsrösterna) så samlades människor dagen efter att han svurits in som president — över 200 000 i Washington och några miljoner runtom i USA. Demonstranterna bar rosa mössor, s.k. ”pussy hats”, bland annat i protest mot presidentens kvinnosyn. Lite som att säga: Jag bestämmer över mig och du, ditt äckel, rör inte mig.

Och det var någonting alldeles särskilt att se att kvinnor nu igen samlas på gatan utanför Vita Huset, och den här gången är de där utav glädje, och lättnad, och segeryra! Och alldeles självmant, med 100 % samtycke (!!), stämmer de upp i en så symboliskt talande sång. De sjunger I said certified freak, seven days a week / Wet-ass pussy, make that pullout game weak. Blev bara så GLAD av det! WAP WAP WAP WAP — för att pussy-grabber-Trump förlorade. Hihi!

Mobbare hör hemma i kattsandlådan

Tycke & tanke

Status: Nästan lika redo som Myra att dra täcket över mig. Här blir det nog ingen nattuggling för att hålla koll på presidentvalet i USA. För trött, för avlägset, för oinvolverad. Konstigt att jag ändå tycks vara mer orolig över presidentvalen over there än här i Finland? Ok, kanske inte konstigt, men lite skevt ändå. Det har såklart att göra med saker som status, inflytande och att all mediahajp gjort sitt… Men så har vi inte riktigt samma slags kandidater (nåja, jag syftar väl särskilt på en av dem) här heller. Likväl ser jag ju nu som då en del finländska Trumpsupportrar i Facebookflödet och jag har kanske framför allt svårt att fatta varför någon är så engagerad. Eller alltså på ett så frenetiskt sätt. Så häcklande, smutskastande, defensivt och sjukt ofta med nån ologisk bismak av personlig kränkthet (??). Som om massor av personer utgjorde nån himla fara för den stackars karln, oavsett om hen ens är en kandidat eller ej. Ni vet: Biden, Thunberg, Obama, de flesta journalister, alla som inte tycker att allt Trump gör är absolut oklanderligt. Och dessa ska då tas ned på jorden genom att hålla en nivå som ligger lågt under den. Det är så jävla pinsamt. Det skulle kanske störa mig mindre om jag inte dessutom tyckte deras åsikter var rakt från röven, men… tja. Nån gräns ändå va? (Man kunde förmoda att jag också hade finländska Bidensupportrar i flödet, men inte ser jag dem bete sig som bajsnödighet med wifi.) Ja ja. Hoppas vi inte får fyra år till av det. Varken vi eller USA.

Emellanåt när jag läser sagor med Blenda så brukar vi fundera på varför nån viss karaktär är så elak eller skrämmande. Som Måns i Pelle Svanslös, vargen i Bamse, Mårran i Mumin. Det tog inte länge innan hon fattade sammanhanget i att kanske någon har tidigare varit elak åt Måns, och då har han själv blivit elak åt andra. Mårran kanske sprider kyla för att hon aldrig haft någon i sitt liv som gett henne värme. Hon tar själv upp det här ibland då vi läser, påminner mig om varför nån kanske säger något elakt åt någon annan. Det är väldigt lätt att se ner på människor som mobbar eller brinner så för att försvara en mobbares rätt att mobba, men när jag tänker på hur jag skulle diskutera omvärlden med B., så får det ju en att undra vad alla de där personerna riktigt har varit med om. Om det nu finns en förklaring på allt. Skitbeteende är det såklart oavsett.

Försökte spinna (no mysig katt-pun intended) vidare på det där men nä, kan bara gissande svamla ett blaj. Vad vet jag? Jag vet ingenting. Bara att precis som alla säger så är The Queen’s Gambit på Netflix superbra. Lita på folket. (!)

Vanessor

Tycke & tanke

Tidigare i höstas hörslade jag My Dark Vanessa av Kate Elizabeth Russell. Det är en berättelse som inte är lätt att skaka av sig. Huvudkaraktären Vanessa är en 15-årig tjej som anser sig samtyckligt inleda en romans med sin 42-åriga lärare Jacob Strane. Som läsare inser man att läraren steg för steg manipulerar sin elev, men för tonåriga, rätt ensamma Vanessa är uppmärksamheten den bekräftelse som många i hennes livsfas längtar efter. Att hon är speciell. Hon känner en attraktion till honom, som utvecklas till en förälskelse.

Genom boken dras det paralleller till Vladmir Nabokovs Lolita, och Vanessa läser den boken och sin egen upplevelse som en romantisk kärleksberättelse. Enligt henne är det frågan om passionerad, djup kärlek som omvärlden missförstår och vill förvränga till något fult. Åren går och sen inträffar #MeToo. Tänk om Lolita aldrig var någon Lolita utan faktiskt bara Dolores Haze?

Förra veckan hörslade jag Samtycket, en annan bok med liknande tema, även den en som biter sig fast i en, och även den med paralleller till Lolita — men som skildrar författarens egna erfarenhet när hon, som 14-åring, inleds i en romans med en etablerad fransk kulturman. Den är alltså självbiografisk och författaren heter Vanessa Springora.

Denna Vanessa beskriver en liknande händelse som hände Russells Vanessa: En äldre man ägnar henne uppmärksamhet och hon suger i sig bekräftelsen, den smickrar henne. (Det låter banalt då jag summerar det, men verkligen inte när Springora skildrar det.) Tonårshormonerna gör även sitt och hon känner åtrå för den 50-årige författaren GM (Gabriel Matzneff). Han är noggrann med att se till att hon ger honom sitt samtycke för det som sedan ska följa. Han är, nämligen, rutinerad. Och det är alldeles välkänt i Frankrikes kulturvärld. Han skryter om sina sexuella äventyr (övergrepp) i sina böcker.

De här är två intressanta och obehagliga böcker som av en händelse råkar passa tillsammans som två bitar från samma patriarkala, daddy-issues-populäriserade, flickor-hypersexualiserade samhällspussel vi tyvärr kallar verkligheten. Att de båda huvudkaraktärena heter Vanessa gör inte, som man kanske kunde tänka sig, att jag föreställer mig dem som samma person. Istället får det effekten att de tillsammans började att symbolisera varje ung flicka. Alla flickor är Vanessor. Och inga flickor är Lolitor.

Detta har inte med nåt att göra, men jag blev så förvånad när jag kollade Russells författarbiografi på Goodreads och kände igen hennes bild. Hade ingen aning om att jag visste vem hon var men jodå, vi var nämligen i samma online-community för typ tio år sen! Vi lärde aldrig känna varandra men jag kände definitivt till henne. Alla visste redan då att hon var smart, begåvad och att hon var en författare som skulle slå igenom. Hon jobbade på My Dark Vanessa redan då, i intervjuer har hon sagt att hon gjort det sedan tonåren. (Verket drar förresten stor nytta av detta, att Russell redan som tonåring skrivit karaktären Vanessa som tonåring.) Tycker det är OTROLIGT häftigt att hon haft berättelsen med sig och aktivt arbetat på den så länge. Tycker OCKSÅ att det är ganska jäkla otroligt häftigt att när hon väl sedan debuterade med samma berättelse så skrev hon ett sjusiffrigt kontrakt med sitt förlag. Det är liksom BÅDE absolut lyxdrömmigt och känns samtidigt helt välförtjänt.

Två om det vilda

Tycke & tanke

Jag har sett två stycken fantastiska, gripande naturdokumentärer på Netflix den här månaden. Båda två kretsar kring det vilda, och vår plats i det. Jag är här för att tipsa vidare förstås —

David Attenborough: A Life on Our Planet

Sir David Attenborough har levt ett enastående liv. Han är i skrivande stund 94 år gammal och har varit involverad i naturprogram för BBC sedan 1950-talet. Han skriver och narraterar mängder av dokumentärer och även om du inte känner till hans namn så lovar jag nästan garantera att du känner igen hans röst. För mig är det något tryggt med att titta på vackra naturvyer och höra Attenboroughs välbekanta stämma med den kännspaka mysiga tonen, som att han liksom roas och imponeras av varje varelse han råkar på, och gärna vill dela den upplevelsen med oss.

I och med att Attenborough utforskat och dokumenterat naturen under en sådan lång tid har han kunnat iaktta stora förändringar i den, och att de största har blivit påtvingade av människan. Attenborough beskriver den här filmen som sitt vittnesmål.

Vittnesmålet är alldeles knäckande och fasaväckande — och ändå hoppingivande och inspirerande. Sluta inte titta när ni mår som sämst, håll ögonen öppna. Attenborough vill att vi ska sluta blunda. Vi måste se klart, kristallklart, för att det ska bli bättre. Jag ska se den igen, se den ni med.

När jag tipsade om denna film på min insta fick jag i gengäld ett tips om en annan, av min vän Karin (tack!), nämligen —

My Octopus Teacher

Craig Foster är en dokumentärfilmare som i denna underbara, vackra film undersöker ett litet område undervattensvärld utanför Sydafrikas kust. Under en av sina dykturer så får han syn på en bläckfisk som fascinerar honom och han får en fix idé att han ska återvända varje dag. Bläckfiskar är intelligenta djur och det visar sig att de två varelserna tycks dela samma nyfikenhet för varandra. Foster får se, erfara och känna häpnadsväckande saker.

Genom den magnifika bläckfisken som Foster kärleksfullt refererar till som henne (inte ”den”) genom hela filmen lär han sig inte bara om arten, symbiosen mellan alla varelser under havsytan, utan också om sig själv och det allmänmänskliga. För filmen innehåller viktiga lärdomar för alla som ser den — saker vi alla människor innerst inne vet men kan behöva påminnelse om.

Den här filmen såg jag i går kväll och jag blev så enormt gripen, hänförd och RÖRD. Grät massor, både av det fina och det sorgsna. Jag förstår det som lockade och drev Foster till att dag efter dag dyka ner under ytan och besöka henne igen. Jag känner nämligen likadant.