Bortsett från att det känns tungt för kroppen så är det otroligt skönt att soliga eftermiddagar ta lite frisk luft och promenera till Blendas dagis för att hämta henne. Utan jäkt, är tanken, men hittills brukar det ändå bli lite bråttom innan vi är i väg. Jag går i rask takt i vanliga fall men nu får jag sammandragningar och ont i foglossningshöften av det. Plus att jag blir jäkla andfådd. Det har visst nåt att göra med blodvolymen. Hade inte kunnat gå och hämta henne om jag fortfarande jobbat, hade varit för långsam. Känns otippat främmande att vara en slow walker. Är liksom så hjälplös? Att man bara inte KAN sätta på ett kol om det blir tajt om tid. Det är annorlunda.
Ska jag säga något annat som inte låter som jag? Tänker ibland på att jag ser fram emot att orka träna lite igen. Hade börjat trampa mig svettig på Alfreds crosstrainer innan jag blev gravid, men genast jag plussade blev jag så otroligt trött. Tränade ett par gånger efteråt men det gjorde mig dessutom orolig, kunde inte avgöra hur mycket som var lagom och så vidare. Vet ju ingenting om träning. Och så är jag lite som då jag går eller cyklar: Kan liksom inte ta det lugnt.
Hur som helst, är verkligen svinnöjd med tajmingen av denna graviditet. Just när vårljuset och vårluften började locka en fick jag logga ut från kontorets dunkel. (Jag jobbar som bildredigerare och vill gärna ha det ganska mörkt där jag jobbar för att se nyanser på skärmen.) Oerhört lyxigt. En sån FRI känsla. Om jag inte var så tung och klumpig så skulle jag hävda att there’s a spring in my step. Men det sitter nog bara i huvudet.
Det snöar förvisso lite just i dag men våren ÄR ju här. Min favoritårstid! Den är bara så hoppfull. Och ganska retsam. Lite som det Oscar Wilde sa om cigaretter, att de är den perfekta njutningen. ”It is exquisite, and it leaves one unsatisfied. What more can one want?”
