där vi stannar upp framför Helene Schjerfbecks Begravningståg i Pont-Aven från 1884. Bakom oss sitter en man och tecknar av den, ska jag märka efteråt. B, åtta år, undrar vad det är som händer på målningen. Vem är det som har dött? Kistan är liten nog att bäras av en enda person, så det måste vara ett barn, kanske bara en bebis. Ska man knäböja då, undrar B, fast inte på fullaste allvar. Men jag intar allvar, begrundar och tar med mig henne i mina resonemang. Mannen på knä är gammal, han har levt ett långt liv. Kanske reflekterar han över den saken, hur sorgligt det är att det lilla barnet aldrig fick åldras som han. Jag lägger märke till blommorna i vagnen; kanske är det hans yrke. Kanske han är en som odlar blommor, som sår frön och ser dem spricka upp, som ägnat sitt liv åt att sköta om skott så att de kan gro, växa och blomstra. Kanske han tänker på det lilla barnet i kistan som ett skott till ett liv, som upphört att leva långt innan det vuxit klart. En stillhet infinner sig över oss. Det är sorgligt, men vackert. Jag hade inte tänkt dessa tankar, om det inte varit för en åttaårings nyfikenhet. Själv fyller jag 42 år just den dagen, och upplever särskilt i den stunden att jag växer än.