Jag hade fått remiss till en psykiatriker för att få mitt recept förnyat. Vi möts framför våra skärmar på varsitt håll i landet och snart känns det som att vi nästan känner varandra. För min del kan det haft att göra med att han genast avbröt sig mitt i en mening för att säga ”Oj vilken söt katt” när han i början av mötet noterade Selma i min famn. Sidospår, ibland möts man även i dem. Längre fram i vårt samtal fattar han en penna och böjer sin nacke, plötsligt ritar han någonting. Han lyfter pappret till webbkameran, visar sin teckning föreställande tre månskäror partiellt ovanpå varandra. ”Känns det här bekant?” frågar han, och jag skrattar. Allt har sina naturliga orsaker, såsom neurologiska variationer och okulära brytningsfel, även om de legat dolda i fyra decennier.

Senare sätter jag till tre månskäror i det uppslag jag håller på med i min kollagedagbok. Det känns som att jag låser upp något i och med det. Som att jag har kommit underfund. På Blåkulla har mina häxor ställt upp sig för bild, men det är ett eget slags magi i verklighetens strövtåg och krönika. När mina barn senare frågar varför det är tre månar, svarar jag sanningsenligt varje gång. ”Ibland är det”, säger jag.

Förbi den tätaste skärgården kom skymningen tidigt. Vindar drar i stålgrått, cigarettrök och slitna filtar av moln. I en blink sedan orange och rosa, som lax och korall. Det uppslukar oss, badar oss i skärpa och mildhet. Vi lyfter våra mobiler och slutarna blinkar, vi vill samma sak, vi får inte missa. Solen drar sig tillbaka, glöden mattas av bakom skyns ridå. Vi sänker våra händer igen, tillbaka i mulna nyanser av bräckt vatten. Nackarna böjda för att granska vår fångst. Det är lustigt. Ett fiskstim ovanpå havet, ett meddelande sänt för nära att tas emot. På håll lika klart som dagen. En och samma på skrovets scen, koreograferade i solnedgångens strålkastarsken. Kanske vi alla tänker på det just denna stund.

men kunde förstås inte. Det är exakt som de säger, det är ofta så man känner. Just den här gången, den kvällen, fann jag mig då stående i ytterkläderna i tamburen, i stället pratande ut i tomma luften. Det ligger något pinsamt i det, att bete sig så övertygad, jag blir aldrig kvitt det. Men jag håller mig kritisk men öppen, och jag vet vem jag imiterar. Man vet ju aldrig med fysik, skojar jag. Luften i tamburen är stilla och djup. Jag var på väg ut när det kom över mig, men nu har jag berättat det jag ville, och det är dags att bege sig vidare i den verkliga verkligheten. Jag säger ”hejdå” innan jag går ut genom dörren. På andra sidan av den hejdar jag mig efter ett par steg, stannar upp och står stilla. Beslutar att kapitulera inför det irrationella. Vänder om, går in tillbaka, sluter dörren. ”Vi ses”, rättar jag mig. Sedan kan jag gå.