Stormen, smakprovet, skotten, sötsuget och sluket

När stormen Vieno avlägsat sig gick vi ut till pallkragen vår i går kväll. Det var dags för provsmakning av koronagubbarna. Ja, de heter så. (Hela fjolåret var bara en stor PR-kupp för dem.)

Det var bara en jordgubbe som var färdigmogen så det var den nästyngsta av oss som fick äran.

Tänk vad sjukt det hade varit om det hade varit jag som ätit den. Bara: öhh ja det är ju jag som köpt plantorna eller hur?? Läste en tråd på @mansbebisar på insta för nån månad sedan, där folk berättade om män som lassar upp mat på sina tallrikar utan att tänka på att maten ska räcka åt alla. Framför allt nämndes många pappor som tog mat åt sig själva först utan att bry sig om att servera åt sina små barn som hungriga sitter och väntar på att få mat men inte kan ta själv, och inte heller i att även barnen (och mamman) skulle kunna äta sig mätta på det som var kvar, som åt upp ”resterna” som hade funkat som matlåda följande dag/ar, inte för att de fortfarande var hungriga eller så utan för att det fortfarande gick ner. Otroligt deprimerande tråd. Särskilt att den var så lång. Och att jag ser den här bakomliggande normen ÖVERALLT, och då menar jag även i mig själv. Jag har inte hunnit fundera jättemycket på hur det ska bli att uppfostra en pojke, men det är i alla fall en sak jag kunnat konstatera, att det ska vara lika självklart att min flicka också är någon som växer och lika mycket gillar sötsaker och behöver bli ”stor och stark”.

Samtidigt ska man väl inte truga på barn mat heller. Vi har för många gånger nu begått misstaget att nämna efterrätt på förhand och då blir det nästintill omöjligt för treåringen att äta maten sin, även favoriträtter. Var väldigt bestämd sist efter att detta upprepat sig gång på gång en längre tid, så det blev som att vi tvingade i henne sin mat och det känns dåligt i efterhand. Skäms över det, särskilt då jag själv har ett SÅ dåligt minne av en sådan liknande erfarenhet. (Mådde illa, fick inte gå på rast innan jag ätit upp skolmaten, var ensam elev kvar, kräktes upp alltsammans på väg ut ur matsalen, åt sedan inte risotto på ca tjugo år.) Vi MÅSTE lära oss att hålla efterrätter som överraskningar, herregud. Vi har precis pratat om detta, alltså JAG har lyft fram det, och sen är vi på restaurang och läser menyn och jag bara: HmmmMMMMMm tänk om man skulle ta EFTERRÄTT sen då! 😣🙄

Innan vi gick in plockade vi knoppande blomklasar som fallit ur hängsyrenen. Stormen hade knäckt av dem så de hade säkert legat där sedan föregående natt och var inte precis det piggaste gänget. Vad tror ni, kommer de slå ut i blom ännu? Har precis lärt mig av Linda att man ska plocka bort bladen från syrenkvistar man tar in, annars orkar inte vattnet fram till blommorna.

Vaknade klockan tre i natt och mindes att jag glömt att vattna smultrongroddarna. Jag hade kommit på samma sak natten innan, men sedan glömt det igen. Så i natt steg jag upp och gav stackarna vatten, äntligen. Många hade vissnat, så snopet. Blenda förlät mig, men jag är nu ännu mer nervös över hur det ska gå med resten. Borde väl så småningom plantera om dem men wääh de verkar så ömtåliga och lååångsamma. (Även när jag minns att vattna dem.) Finns det månne rediga smultronplantor att köpas nånstans i Vasa ännu? De var slut på Plantagen. Måste leta. Måste ha smultron! Först och främst barnet.

Namnupplysningen 🌞

Här är de, Dag och Blenda. Blenda och Dag. När vi väntade båda barnen hade vi dubbla uppsättningar namnalternativ eftersom vi inte tagit reda på könen. Namnet Dag är för övrigt ett helt annat än det toppförslag som vi hade för Blenda om hon varit pojke. Jag ville att syskonen skulle ha namn som passade ihop utan att bli för likadana. Har hört om folk som döper sina barn till typ Alva och Alvar och jag möter väl viss utmaning i att helt och hållet förstå det…? Bland annat hur man inte bara säger fel hela tiden. (Plus att vad skulle ens den manliga varianten på Blenda vara? Blenn? Blender?!) Men hur som helst är det svårt att definiera vad som är lagom likt, man måste nog bara känna efter. Blenda fick namnet Mo i mellannamn, gjorde inte saken lättare precis, men vad det gällde lillebror var mellannamnet hur som helst avgjort långt på förhand — både morfar och farfar heter Peter i förnamn.

Blenda Mo och Dag Peter blev det alltså. Lite olika klang sinsemellan, men samma antal stavelser och båda förnamnen kretsar kring ljus, såklart. (Så klart!) Mellannamnen har dessutom båda två en anknytning till natur — en mo är en slags mark eller mer specifikt en jordart, som i moskog. Peter härstammar från arameiskan och betyder i ursprungsvarianten klippa. Båda två handlar, på det sättet, om jorden, marken. Ja ja ingen bryr sig väl men jag tycker sånt är lite snyggt bara! Har ända sedan barnsben tyckt om att fundera på namn och slå upp deras betydelse och ursprung och sånt, sååå jag trivs liksom här i området.

När jag var barn, på tal om den tiden, så upplevde jag mig som ganska ensam om att heta Linnea, i min unga ålder och tillhörande lilla värld då. Det var jag och gamla tanter som hette så. Sen kom nittiotalet och plötsligt tycktes Linneorna ploppa upp som… ogräs. Om man får säga så utan att det förmedlar en trist människosyn, heheh. Och jag tyckte alltid mer om att känna mig mer ensam om det, och har sen dess vetat att jag vill hitta någorlunda ovanliga namn åt mina barn.

I Mad Men säger Bobby att han är ”Bobby 5” på ett läger. Min syrra hade fem Linda på sin gymnasieklass, eller hur det var. Jag tyckte alltid lite synd om dem, samtidigt som det lät ganska kul. Som en klubb. Kanske som ett gäng som skulle ha matchande jackor, à la Pink Ladies i Grease? Mitt ex Mathias hade flera namnen i sin lågstadieklass, men alla stavade det olika. Mathias, Mattias, Matthias och Matias kanske. Också rätt kul, men själv är jag ändå lättad över att jag stavar mitt namn så enkelt som möjligt, utan accent över e:et. (Även om Helén i lågstadiet påstod att det gjorde att jag egentligen hette Linne-a.)

Så i alla fall. När vi väntade Blenda, och vi redan bestämt namnet, och Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström kom ut en månad innan vår Blenda gjorde det, så kändes det väl sisådär va. Alltså jag fick cirka panik och kände att NÄ-Ä nu kommer det bli trendnamn och alla kommer ta det, buhu. Nu, när vi väntade Dag, och vi redan ringat in namnet, så började snart därpå den där instakomikern Dag Tolstoy att delas i flödet typ konstant. Den gången blev jag inte bara rädd för att det skulle leda till en namnboom, utan även för att folk skulle tro att vi döpt vår Dag efter nån på insta liksom. Men det är kanske sådär vilket namn man än väljer, att man stöter på det mer? Skulle man välja namnet Rumpelstiltskin skulle säkert då först få nys om sagan. Strax efteråt för första gången höra den gamla Levi’s-reklamhitten Inside med bandet Stiltskin anno 1994. (Säkert på TikTok. Själv hade jag den på kassett.) Japp, Baader-Meinhof nickar instämmande med detta.

Skulle bara kort berätta om barnens namn och istället blev det till detta. Blir som vanligt irriterad på mig själv men HUR SOM HELST varsågoda och fortsätt på tråden, snälla! Låt oss prata namn. Fri association! Jag har haft en låtsaskompis som hette Kärleken Den Lever. Litar på att ingen av er stjäl det!! 😌

Svalka och regn

Efterlängtat väder efter den här soliga, heta perioden. Kom hem i går efter en lång dag och kände hur jag var alldeles redo för molniga skyar. Gårdagen var jättebra, det är inte det, vi gick till parken efter Blendas dagis för att träffa bl.a. Anna som är i stan nu. Stannade ute länge (för att vara små- och spädbarnsföräldrar) och när vi gick hem var det med viss förundran över att den var så levande igen och vi pratade om hur vi bott i en bebyggelse, men inte precis ett samhälle. Rätt fint tajmat att vaccinationerna och sommaren kommit igång ungefär samtidigt. (I dag ska jag själv få första dosen.) Plötsligt befinner man sig i en civilisation igen.

Ja men det ska bli skönt att stanna inne och slappa utan att svettas, är vad jag skulle säga. Vi har haft aktiva dagar och jag har fått blåsor som spruckit på båda mina lilltår av mina nya sommarskor. Jag har också haft mjölkstockning och jag fattade först inte vad som hände när jag plötsligt en kväll tidigare i veckan fick frossa, och sen var det inte exakt megabehagligt att med 38,5° feber gå och lägga sig i ett hett sovrum. Febern var borta redan följande morgon, men vätskebristhuvudvärken som resultat av det hela stannade med mig hela dagen. Otroligt störigt, dagen i stort sett förstörd. Okej okej, nog om krämpor! Halkade in på det, ursäkta.

I går blev Dag tre veckor och tidigare i veckan då han låg i mitt knä stirrade jag på honom och försökte förstå hur fasen han kunde ha kommit ut ur mig för två och en halv vecka sedan. Han är så stor nu redan! Och ändå såklart så liten.

Alldeles nyss dånade regnet igång riktigt ordentligt. Två tonårstjejer springer barbenta och barfota på trottoaren här utanför och plaskar i vattenpölarna. Det ser skönt ut. Kände genast hur det drog i mig att göra detsamma. Som man själv gjorde i sina tonår, i sin stad, med sin vän.

Masked linger

Bokade tid för coronavaccination och det kändes overkligt och främmande, är vi där nu att även jag ska få vaccin? De som är mer än tio år yngre än mig får också redan boka, så jag är väl ganska sent ute antar jag. Skjut mig inte nu men det har på nåt vis gått snabbt? Visst är det en tjugosju-tjugoåtta månader sedan det var mars i fjol (och de flesta av dem november), men likväl har tiden rusat. Var kanske dessutom inställd på att det skulle dröja tills hösten innan det blev min tur. Plus att det är väl något man ännu inte riktigt fattat, hela denna verklighet? Alltså, jag har VANT mig vid att den blev vad den blev och den var helt annorlunda från alla andra verkligheter i mitt liv framtills dess, men går vi omkring med andningsskydd i drömmarna? Äh, nu då jag tänker på det vet jag faktiskt inte, men inte tror jag ju det inte.

Några timmar efter att jag förundrat bokat tid till pikkatanten befann jag mig på ABC där jag höll på att få NIPPRAN av mitt munskydd som var av den modellen att det skavde bakom öronen och åkte upp i ögonen, och varmt och kvavt var det p.g.a. vädret, och håret hängde framför ögonen och kittlade i ansiktet eftersom jag glömt att ta med ett hårband, och då längtade jag verkligen, VERKLIGEN, efter den tid då vi fått tillbaka nån slags normalitet. Samtidigt ska det erkännas att jag finner en viss sorts trygghet i de här maskerna som jag redan vet att jag kommer sakna. Ibland är det bara en sån lättnad att inte synas. Att vara halvanonym. Att alldeles öppet gömma sig.

Det här kommer för övrigt bli en sån grej som jag kommer bekänna nångång i framtiden i ett vindrickande lulligt sällskap, alltså att jag kan känna mig lite nostalgisk då jag hittar nån gammal mask i en gammal jackficka, och folk kommer titta på mig med lyfta ögonbryn och nån kommer förklara för mig att det nog är väldigt skönt att den tiden med allt den medförde är förbi. Och jag kommer känna mig fånig och tillrättavisad och förnärmad för det, som att jag skulle ha sagt vad jag sa för att provocera eller göra mig märkvärdig, men jag kommer inte kunna förklara vad det är jag säger, hur det är jag känner, och hur det inte är så hemskt som det låter och att jag inte är så enfaldig som de tror. Istället kommer jag känna förödmjukelsen sprida sig i kroppen för att tillsammans med vinet flamma ut i kinderna, och jag kommer, återigen, att sakna masken.

Vi kan säga så här att jag förstår varifrån uttrycket ”hålla masken” kommer. Det är såklart lättare att göra det med en på.

MEN. Det där är förstås rent spekulativt. Det känns bara som någonting typiskt som skulle hända. Jag är inte *egentligen* synsk, hate to break the news! Fast vill ni veta om kommande nyheter helt på riktigt så kan jag ju tipsa om Framtiden med Alfred och Jakob. Min sambos och hans bästis nya podd! OTP, brukar de kallas. Ni kan också lyssna på programmet i flödesradio på måndagar, klockan 19:22, kanal Yle Vega.

P.S. Jag kom förresten på vad det kallades, det där att ”liveblogga” som jag inte mindes i förra inlägget: REALTIDSBLOGGA. Ha ha. Det är liksom så… så… överflödigt bara? Som att ta något alldeles självklart och standardligt, typ en kokt potatis, och plötsligt börja referera till den som, nej jag vet inte, en ”helkokt matpotatis” eller nåt. Åh samtiden. (Samtidsbloggen.)

Torsdagsnuet, torsdagssnuttar

Många timmar har förflutit sen jag tog bilden ovanför, laddade upp den och tänkte blogga en snutt. Vad är det de kallar det? Liveblogga? Rakt från nuet, i morse. Nuet blev ett litet senare ett istället. (Det är kväll när jag skriver detta.)

Jag vet inte om det är jag som ätit något olämpligt eller om det bara var som det kan vara ibland, men Dag hade en prövande natt och morgon. Sedan hämtade Alfred magdroppar och sen dess har det varit mera stillsamt här hemma. Jag hann till och med smita iväg till loppis en sväng på eftermiddagen! Första gången sedan innan förlossningen så det kändes stort, hehe. Båda barnen (hjälp, ”båda barnen”, plural!) behövde nya kläder, och jag luftas en aning för mig själv. Att gå på loppis är ju verkligen något jag kan försvinna in i och lätt kan fördriva flera timmar med. Det är så otroligt terapeutiskt. Är förvisso alldeles urlakad och trött då jag kommer därifrån men det är på ett piggt sätt, om det mejkar nån sens? Blir harmonisk och glad.

Annat glatt, om ni ursäktar en sådan plumpt konsumtionsfrälst läggning, är att imorgon får jag hämta ut ett paket med grejer jag beställt från vårt västra grannlands möbeljätte. Ser fram emot det, särskilt de nya mörkläggningsgardinerna till vårt sovrum (ljusa eftersom våra nuvarande mörka drar till sig SÅ mycket HETTA 🥵) och den till Blendas (lär bli en klar uppgradering från två lager svarta underlakan som vi hängt i gardinstången för att blockera gryningssolen). Annat paketet innehåller är en korg att slänga ner filtar i, underlakan till barnens sängar (hjälp! plural IGEN!!) och en drös med småplock som vi kommer ha nytta av (vill inte säga ”behöver” för, let’s be real, bara inte sant) men som jag bara inte kommer mig för att gå i affärer och handla just nu. Och på tal om att not get out much så märks det väl hur på nåt plan understimulerad jag är för jag typ LÄNGTAR efter nya tvättlappar. Nu ska det bli nån jädrans ORDNING här!! (Det här är kanske mer en känsla än ett faktum, men hur som helst.)

Nej men nu kommer jag inte på något mer att säga. Ska gå ner till butiken och köpa citronlemonad för att blanda egen radler. Party on, Wayne. (Varför sa jag så? Jag är inte säker men party on, Garth.)