Förbi den tätaste skärgården kom skymningen tidigt. Vindar drar i stålgrått, cigarettrök och slitna filtar av moln. I en blink sedan orange och rosa, som lax och korall. Det uppslukar oss, badar oss i skärpa och mildhet. Vi lyfter våra mobiler och slutarna blinkar, vi vill samma sak, vi får inte missa. Solen drar sig tillbaka, glöden mattas av bakom skyns ridå. Vi sänker våra händer igen, tillbaka i mulna nyanser av bräckt vatten. Nackarna böjda för att granska vår fångst. Det är lustigt. Ett fiskstim ovanpå havet, ett meddelande sänt för nära att tas emot. På håll lika klart som dagen. En och samma på skrovets scen, koreograferade i solnedgångens strålkastarsken. Kanske vi alla tänker på det just denna stund.

men kunde förstås inte. Det är exakt som de säger, det är ofta så man känner. Just den här gången, den kvällen, fann jag mig då stående i ytterkläderna i tamburen, i stället pratande ut i tomma luften. Det ligger något pinsamt i det, att bete sig så övertygad, jag blir aldrig kvitt det. Men jag håller mig kritisk men öppen, och jag vet vem jag imiterar. Man vet ju aldrig med fysik, skojar jag. Luften i tamburen är stilla och djup. Jag var på väg ut när det kom över mig, men nu har jag berättat det jag ville, och det är dags att bege sig vidare i den verkliga verkligheten. Jag säger ”hejdå” innan jag går ut genom dörren. På andra sidan av den hejdar jag mig efter ett par steg, stannar upp och står stilla. Beslutar att kapitulera inför det irrationella. Vänder om, går in tillbaka, sluter dörren. ”Vi ses”, rättar jag mig. Sedan kan jag gå.

jag är extra noggrann med det i år. Det är trevligt att kunna stå till tjänst. En dag går jag ut med rosk och då kommer talgoxar och blåmesar flygande för att skvattra i grenarna ovanför soptunnorna och mitt huvud. Jag uppfattar något menande, närapå anklagande, i deras ton — jag har glömt att fylla på deras mat, jag har också glömt att köpa mer. Men i skåpen hittar jag olika frön jag själv tänkt äta som jag rör ihop med kokossmör, som jag sedan öser ut i en rejäl hög på en stubbe.

Följande morgon vaknar jag med ångest som en bieffekt av en medicinsk invänjning och det vet jag, men likväl förstås. Småfåglarna yr omkring stubben när jag kliver ut på gården och jag sätter mig i närheten. I en timme, i minusgraderna, sitter jag sedan kvar där och tittar på fåglarna, och processar mina våndor, och tittar på fåglarna, och distraheras, och tänker på att jag fixade maten, och att det var bra att jag gjorde det, och återupptar ångesttankarna, och distraheras igen av fåglarna, och så vidare. Utan att tänka på det genomgår jag cykler av detta, tills att jag märker att jag igen mår alldeles okej. Inom mig finns rent av en lätthet.

I studierna har vi läst om att använda djur som verktyg inom socialt arbete. Genom att sköta om ett djur känner man ett syfte, ett ansvar och en välvilja, att kunna uppfylla. Djuret dömer inte och erbjuder närhet av ett annat slag än människan. När djuret visar att det litar på en, signalerar detta samtidigt att man har en godhet och tillräcklighet inom sig som djuret uppfattar. I att tillsammans med någon sköta om djuret finns en gemensam eftersträvan och prioritet, djurets välmående, och den gemenskap samt den distraktion och trygghet som djuret bistår med har en förmåga att underlätta samtal, reflektion och relation. Inget av detta tänkte jag på under morgontimmen vid stubben, men senare slås jag av det. Hur lustigt och precis så det blev, med de små fåglarnas hjälp. Det tycks stämma, på sätt och vis likaså för dem som för mig, att göra en god gärning för andra, också är att göra en för sig själv.