luggad

20170414_morgonmyra

Har vaknat cirka sjuttoelva gånger under nattens lopp och känt mig rastlös och stressad, men envist har jag legat kvar och tvingat mig att somna om. Klockan nio i morse fick dock Myra nog och inledde påtryckningar om att stiga upp.

Fick en fix idé under gårdagen och klippte lugg. Brukar ge pannlugg ett försök med några års mellanrum, alltid älska den i teorin men bittert hata den i praktiken. Nu hade jag lyckats hålla mig borta från luggen sedan 2010, dels tack vare bloggen Stuff White People Like som pappa introducerade mig för för fler år sen, där ett inlägg handlar just om Girls with Bangs, och hela grejen började kännas extra fånig, kanske för att jag kände mig så träffad, för att det är ganska precis det inlägget beskriver som jag så ofta hoppats på att mitt nya lugg-jag ska ge intryck av. Men på sistone har jag bara blivit så jävla trött på min panna och mitt hårfäste och hur jag aldrig tycks hitta nån bena som funkar helt bra, också — en tröttma som vuxit sig större och större tills jag en dag återigen sitter och tittar på pinterestade bilder under nyckelord som ”curtain bangs” och ”french girl hair”, och min panntröttma sätter min historia med luggmissnöje i skugga. Än så länge pendlar mina känslor, så det återstår att se hur länge jag står ut denna gång.

Äh, hade verkligen inte tänkt skriva ett inlägg om mitt hår men jag verkar inte ha några andra tankar. Är mycket tacksam för tron på Jesus som låter mig ha långhelg, om gudar finns vet de att jag behöver det.

puder & svärta

Gick till Doo-Bop i fredags (på WeForShe, välgörenhetstillställning för UN Women och Vasa mödra- och skyddshem, Alfred spexade där) och märkte på vessan att det fanns 1) bra ljus och 2) helfigursspegel, så med andra ord 3) möjlighet att lätt knäppa av några klassiska OOTD-bilder. Däremot är jag ju verkligen totalskit på att ta osneda bilder, jag vet inte vad det är med telefonkameror, det är som att de är extra känsliga för perspektiv och vinklar och all i synnerhet speglar. Alltid är det nånting som blir snett och omöjligt att räta upp. TILL EXEMPEL MIN HÅLLNING ehheuheuheux.

I efterhand vet jag inte om jag är så förtjust i att knyta den där blusen på det där sättet men nåja. Den är min tantigaste blus, tror jag, och jag köpte den på loppis för ett fåtal år sedan för att jag inte kunde motstå modellen och materialet och knapparna, trots att jag ställde mig tveksam till den ljuslilagråbeigerosa färgen, och länge fick den ruva i garderoben innan jag kände mig redo att ta den i bruk. Nu känns den däremot helrätt, även om den inte går att kombinera helt hur som helst. (I somras bar jag den oftast med min gamla läderjacka, egentligen mycket förutsägbart men gillar det ändå.) Har länge haft en svaghet för dammiga skära nyanser, lite som pressade blommor som bleknat med åren, men att klä mig i sådana har länge känts ganska främmande eller åtminstone annorlunda, d.v.s. än min standardfärgskala. Tacka vetja svart, min trogna vän, min trygga filt, mina högra hand. Den får ordning på det mesta den.

Jag har också äntligen börjat luska ut hur jag ska använda min curling wand. Var mycket besviken de första gången jag använde den och har insett att jag helt enkelt har varit för noggrann och det är därför det har blivit så jäkla fult och fjompigt. Trots att jag hade superbråttomt och lockade håret i ett nafs i fredags så blev det mycket bättre än vad det blivit de andra gångerna jag testat prylen. Hade jag bara haft liiite mera tid att fixa det en aning efter lockandet så kunde det ha blivit hur bra som helst tror jag. Eller det är ju i alla fall roligt att föreställa sig det.

Ni har säkert hört att rosa länge klassades som en maskulin färg (bl.a. Caroline och Nanó har skrivit om detta) och att det var först under 1900-talet som det blev starkt förknippat med femininitet. Nu för tiden tycks vi ha mycket svårt med att skaka av oss föreställningen om att rosa är lika med flickighet ”för att så har det alltid varit”, eller att färger över huvud taget är naturligt könskodade utan människans påverkan. Det är vanligt att vi idag, till exempel i en sådan färg som den på min blus, läser in en näpenhet, en oskuldsfullhet, en slags ljuv nätthet. I fredags efter att vi lämnat Doo-Bop och gått vidare till D.O.M. där vi råkade på ett gäng kompisar så frågade de om hur tillställningen gått och varit, som ju ordnades i samband med den internationella kvinnodagen. Alfred berättade att det gått okej, att han var enda mannen som talade där och att det som väntat var främst kvinnor i publiken. Jag fyllde i att det var lite synd och typiskt att han inte kunde hålla sig från att dra en massa boob jokes bara. (Detta är då vad vi kallar ”skoj”, egentligen drog han inte ett enda sånt, oroa er icke.) ”Har ni sett va många tissar som är här ikväll va?”, sa jag fejkgrabbigt, ”Dubbelt fler än vad det är fittor höhöhö!”. Så nej, inte så näpen ändå.

Det var allt för mig denna gång! M.v.h., den vulgära ytligheten.

mörkt blomster

Den här dagen har varit en ganska sliten en med migrän i faggorna (tack rödvin), men gårdagen kändes snäppet glamourösare. Främst för att jag satte på mig smink i heeela ansiktet, något som sällan händer nu för tiden, komplett med rouge och maskara och nytt läppstick. Fördrev lite dötid med att ägna mig åt gammal hederlig selfieknäppande, så som vissa mejkade tillfällen gärna tycks vilja uppmana till. Hade dessutom benat håret på fel sida av huvudet och kände mig extra förnyad på grund av detta.

Nytt läppstick, ja, gick till Kicks igår och kunde inte bestämma mig mellan en läppstiftspenna och ett matt läppstift och köpte således båda två. Kunde inte heller bestämma mig vilket av dem jag skulle ta på mig så det är en kombination av båda två på bild. När jag kom hem och beundrade förpackningarna (nya sminkförpackningar är alltid så trevliga innan de tas i bruk) så var jag tvungen att hånskratta åt mig själv och vilken sabla karikatyr på mig själv jag kan vara ibland. Naturligtvis hade jag valt de produkter med namnen ”Dark Floral” respektive ”Dark Spirit”. Hah! Vad annars? Kan jag bli mer förutsägbar?

När jag var liten drömde jag en tid om att då jag blev stor ha som som jobb den ärofyllda uppgiften att namnge smink. Kunde blir djupt frustrerad på det forna kosmetikaföretaget Anytime som alltid döpte sina produkter till meningslöst romansklyshigt dravel som ”Missing you”, ”Lovely dawn” eller ”In your eyes”. Fortfarande kan jag bli upprymd av ett bra namn (exempel: H&Ms mörkturkosa ”Moody Model”-nagellack, det måste inte vara komplicerat för att vara rätt) och, ja, fortsättningsvis måste jag erkänna att jag gladeligen skulle tacka ja till en sådan arbetsöppning. Dessvärre har jag senare insett att det knappast finns specifika fulltidsjobb bestående uteslutande av den namngivande uppgiften, men en kan ju drömma. Eller ”Fanciful daydream”, så som Anytime antagligen gärna hade velat uttrycka det.

föreställ er någon ordvitsig rubrik om en page i dubbla bemärkelserna frisyr & sajt, tack

20151012_00120151012_00220151012_003

Jag och tre konfidanter har en privat grupp på Facebook sen ganska exakt fem år tillbaka, slutet av oktober 2010. Vi bor alla på olika ort, jag här i Vasa då, Karin T. i Kållby, Karin S. i Åbo och Anna i Norrköping, så det är ganska glest med kaffedejterna, särskilt jämfört med hur det var då vi alla bodde i Jakobstadstrakten. Då kommer en virtuell variant bra till hands och det är MÅNGA gånger jag suttit och skrattat högt åt saker m’ladies skrivit på E-kaffi och många gånger jag har ältat av mig där över mina både större och mindre bekymmer. Och alla gånger mått betydligt bättre efteråt. En egen kompis-FB-grupp är ett av de bästa tipsen jag någonsin kommer ha att dela av mig av, så ta vara på det gott folk. Och kom ihåg att när dina vänner i den gruppen ber om bilder på din nya hårlängd, så då tar du bilder på din nya hårlängd. Och då kan du också passa på att posta dem på din blogg, om du vill, t.ex. eftersom att även din mamma efterfrågat bilder.

Har förresten höstlov i tre dagar. Dag ett har hittills varit huvudvärkig och oproduktiv men jag klagar inte, ledigheten är mycket skön i alla fall. Höstlove.

klipp klipp

Ikväll tog jag min moraliska stödperson under armen och traskade till min friserande kompis Annas arbetsplats för att få ordning på min hiskeligt ojämna klippning, vilken jag alltså åstadkom helt på egen hand igår ty jag är mycket begåvad. Det sket på sig totalt när jag skulle ”jämna till” klippningen jag höll på med och råkade då kapa min pannlugg typ tre centimeter kortare än resten, förstår ännu inte hur jag kunde vara så oerhört klantig. Vid det skedet, efter några minuters hyperventilering, kände jag att det var dags att kasta in handduken och be någon annan ta över. Ikväll fick jag således slå mig ner i frisörstolen på Wasa Teater och känna mig som en stjärna! Inte minst p.g.a. Annas hårklippningsexpertis. Så jäkla SKÖNT att någon som en har fullt förtroende för reder upp ens misstag, lyx! Och håret blev alltså till en trubbig page som är en gnutta kortare i nacken. Når precis till en hästsvans och alla mina slitna toppar är borta. Känns än så länge ovant, har inte haft så här kort hår sen 1998, men också bra. Vilket är en succé, för jag brukar alltid ha hårångest, men inte nu. #NÖJD

Det töntiga men ändå trevliga är att jag i flera års tid av och an varit sugen på att klippa håret till någon sån här längd men jag har aldrig vågat, kände mig för den delen inte redo igår heller när jag försökte klippa mitt hår. Har haft långt hår mestadels av mitt liv och det har blivit som en slags trygghetsfilt, har t.ex. haft oräkneliga mardrömmar i vilka jag plötsligt klippt av mig håret och vaknat darrig och svettig och trott att det hänt på riktigt. Kortare än förbi axellängd har varit gränsen, just där har det börjat kännas fruktansvärt otryggt. Men i.o.m. mitt eget saxsjabblande så fick jag ju en spark i rumpan åt den hårlängsriktningen, och igår kväll så började jag också att riktigt se fram emot att bli korthårig vartefter jag vande mig med tanken. Jag vet att det bara är hår och att det växer, bla bla bla, men ändå, det var en lättnad att märka att det inte alls måste vara så mardrömsartat som det en stund där under gårdagen kändes som.

Är det inte en sjukt inspirerande miljö i det där rummet förresten? Även om en inte är intresserad av stil, styling, skönhet och sånt så tror jag att den kreativa stämningen där måste påverka en med alla små detaljer och planeringar och skisser och sånt. Höll på att få FEILI I HOVO första gången jag gick in dit, denna gång var jag förberedd och lyckades nästan med att inte drabbas av akut arbetsmiljöavundsjuka. Men bara nästan.