god morgon! hälsar dödsätarmormonen

wpid-2014-01-21-01-50-43-1-e1390326745298wpid-2014-01-21-01.55.57-1

Under det senaste året har ett stort parti av min garderob utvecklats åt ett håll som jag kommit att associera med både dödsätare och mormoner. Ett sätt att få det att låta ungefärligen hundra gånger mer smickrande och utstuderat (samt tusen gånger coolare) än vad det egentligen är vore att beskriva det som ifall att Chloë Sevignys karaktär Nicolette Grant i Big Love hade gått i Hogwarts och varit Slytherin-klasskamrat och eventuellt bästis, åtminstone i sina dagdrömmar, med Bellatrix Lestrange, men ärligt talat är det mest såhär: tantiga 90-talsklänningar i trikå med knappar framtill, tantiga knytblusar i chiffongartade material (”finblusar”), tantiga och trubbiga vinterstövlar, långa koftor, långa kappor, och naturligtvis allt i svart, svart, svart.

Och på tal om exteriör: Har latat till mig och plockar bort fler och fler skönhetsrutiner för vardagsmorgnarna. När jag började jobba försökte jag upprätthålla nån slags standard, kunde t.ex. försöka ljusa upp mörka ringar, lugna ner vissa rodnader samt ibland rent av tillsätta andra, försökte t.o.m. någon modig dag styla frisyrer, och så vidare. Men nu har lättjan spridit sig så långt att jag skippat något så fundamentalt som mascara många mornar. Detta låter kanske inte som mycket men för mig, som oftast inte bär mycket smink till vardags, innebär det en minskning med 50% av sminkprodukter. Med ljusare ögonfransar känns det också som att övrig sminkfrihet framhävs — det blir på något vis extra tydligt att min hy t.ex. är aningen flammig här och där, alltså bär jag inte heller foundation eller puder, eller att jag kanske är ganska röd runt näsan, alltså bär jag knappast heller concealer, och så vidare. Utöver detta framhäver denna nedskärning i smink två vibbar: den dödsätariga — insjunkna ögonhålor, grådaskig hy, stripigt hår; samt den mormoniga — som gud skapade mig, typ. Och i och med att jag då ganska ofta brukar tänka att en dödsätarmormon är precis vad jag klädmässigt ser ut som så är dessa nya effekter mycket lämpliga! Mitt i prick faktiskt, även om sen intrycket i sig är fullständigt vilseledande. (Är blott en icke-troende mugglare, ju.) Tidigare i veckan tyckte jag att jag hade en såndär dödsätarmormondag, en dubbel dessutom (både kläd- och ansiktsmässigt), att jag beslöt att det skulle dokumenteras. Plus att bakgrundsrullarna i fotostudion hade alla rullats upp en del och blottade ett tidigare dolt fönster vilket nu släppte in — ni kan aldrig tro det här — ljus! Wow! Naturligt ljus, tänk en sån möjlighet.

(Det känns förresten, löjligt nog, som att jag borde inflika och förtydliga att det var under lunchpausen jag tog de här bilderna, att jag liksom inte spexar omkring hur som helst under arbetstid och sätter tid på allt möjligt vem-vet-vad utöver själva arbetet. Men sånt förstår väl folk av sig själva, eller? Faktum är, sånt tänker folk knappt på ens, va? Jag gör det sällan själv i alla fall när andra personer bloggar vissa tider eller vad som helst.)

I alla fall, jag uppskattar kosmetika av många orsaker och är alltså inte en sån som går ut bland folk utan smink, även om jag inte heller brukar bära mycket till vardags så är jag ändå definitivt inte okej med att gå nånstans helt utan. (Det är otroligt vad förstärkta ögonbryn och ögonfransar kan göra för självkänslan.) Men på sistone så har jag hellre sovit några minuter längre, faktiskt. Har varit så jäkla trött att det känts overkligt, inte ens bara trött men också sömnig under merparten av min vakna tid. Men så i natt har jag vaknat ett par gånger utan att begripa varför, och när Jim steg upp låg jag kvar och försökte att somna om men kände tvärtemot att jag mer och mer vaknade. Tjugo före sju steg jag upp och nu sitter jag här och dricker pulverkaffe med O’boy i, istället för att, tja, tvätta håret och sminka fejset t.ex.? Ack, lättjan. Tror bestämt att det blir ännu en dödsätarmormondag.

i bistra nyårsnatten, mot rymdens norrskenssky

20140101_001

Gick igenom de digitala bilderna från nyårsafton. Fyrverkerierna kändes ärligt talat ganska futtiga i år. Misstänker att bristen på snö hade att göra med det, då marken inte reflekterade ljuset mattades effekten av en gnutta. Det har varit mera praktfullt andra år.

20140101_002

Det var som vanligt blåsigt i Vasa, och extra superblåsigt ner vid hamnen där raketerna skjuts. De kalla vindarna ledde till stelfrusna fingrar och rinniga ögon, vilka i sin tur ledde till inte världens bästa fotoresultat. Men ibland missade jag ganska mitt i prick.

20140101_003

Gick hem för att lämna av både systemkameran och Instaxen innan jag gick till puben. Passade på att ta årets första selfies i badrumsspegel #1.

20140101_004

Och även badrumsspegel #2, där ljuset faller jämnare. Jag har alltid tyckt det är något konstigt med spegelsjälvporträtt där personen i fråga inte tittar i kameran utan har ögonkontakt med sig själv. I synnerhet om de ler och/eller gör sig till på något vis; det blir liksom så otroligt självmedvetet men helt utan självdistans, att jag ofta tycker det blir pinsamt. Men här är nu en sådan bild ändå, där jag tittar mig själv i ögonen. Började tänka att det är ganska märkligt egentligen, men likväl intressant, varför gör vi så med oss själva? Vad signalerar det från ens hjärna till ens hjärna? Ögonkontakt med en annan människa gör ju oftast ett starkt intryck på oss även om inte alltid medvetet, och jag undrar om ögonkontakt med oss själva också har någon effekt. Typ. Jaja. Nog om det.

20140101_005

Hårsnurran blev ganska risig i blåsten. Kom nyss på att det var samma frisyr som föregående nyår, fast kortare.

Nyårsafton brukar vara ett sånt stressmoment varje år men i år brydde jag mig verkligen knappt. Kände att jag hade fått nog av festligheter och var alldeles utmattad av julen som ju tidigare konstaterat blir mer psykiskt tung för mig för varje år, och jag kände att bara jag fick se någon enstaka raket och/eller vifta med något tomtebloss var jag nöjd. Så jag tossade på här hemma och smuttade på vitt vin jag fått av Karolina som födelsedagspresent, sen gick vi ut strax innan tolvslaget för att titta på stadens raketer. Jims idé, jag hade själv helt glömt att sånt brukar hända på nyår. Stannade sen ute till ungefär klockan fyra ändå men vet inte riktigt varför, satt mest bara och glodde men var så trött att jag var nöjd med det. Jag hade naturligtvis sväng dygnet helt upp-och-ner under mina lediga dagar — är verkligen nattuggla i benmärgen — och hade under ett par nätter innan kraftigt begränsat mina sömntimmar i ett försök att förhoppningsvis somna en vettig tid någon kväll. Det hade jag inte gjort så istället var jag bara sådär trött att hjärnan börjat gå på sparlåga och stängt av vissa funktioner. För min del var kommunikationsförmågan bland de funktionerna! Skitkul. Hade oftast inget att säga så var mest tyst, men likväl ville jag helst bara gå upp i rök nästan varje gång jag öppnade munnen. Sa endast poänglösa och töntiga saker. Blir väldigt grötig i hjärnan ibland men på nyårsafton var det verkligen extremt. Skämmigt. Har tänkt på det så mycket att jag t.o.m. drömt mardrömmar, haha. Fy fan. Utöver det har jag inget att beklaga mig över — det var en ganska omotiverad nyårsafton på samtliga plan, men helt okej för det.

Funderar på att fly fältet under hela jul- och nyårsspektaklet nästa år. Packa en väska med mina tjockaste stickade tröjor och varmaste ullsockor. En massa konservburkar, frukter och ostar, några kameror och filmrullar, ett par böcker och flaskor rödvin, ett paket tomtebloss och cirka ett kilo choklad. Hyra en stuga nånstans långt borta från civilisationen. Gå ut på upptäcktsfärd under dagarna och tillbringa kvällarna med att äta vindruvor. Typ. Ja, jag vet inte hur det blir men just nu tycker jag att det hade varit toppen.