Sånt jag slutat med

Bland det minst inspirerande jag vet är när bloggare skriver inlägg med avsikt att *inspirera*. Detta tröstar jag mig med, medan jag känner mig såväl oinspirerad som oinspirerande. Är helt klart mer som *expirerad* i kväll — jag tupplurade t.o.m. en kort stund, och det gör jag nästan aldrig. Slutade tupplura för många år sedan och nu sker det bara vid sällsynta tillfällen. Kan oftast inte ens! I alla fall, undantagstuppluren fick mig att tänka på andra saker jag slutat med. Anar ni en lista på kommande? Jomenvisst blir det en lista.

Sånt jag slutat med då:

  • Färga håret. Nu har jag inte ens satt så mycket som en toning i mitt hår på cirka sex år. (Latmasken hälsar: Otroligt skönt att inte behöva tänka på utväxt eller ojämn färg.) Ville då se vad exakt min naturliga hårfärg var, efter att den varit kamouflerad så länge att kamouflaget hunnit fylla myndig. Och nu då jag ser den sååå… vet jag inte? Jag var mörkblond som liten men med åren har håret mörknat. Oklart vad denna färg är. Mörkt råttfärgat kanske. 🐭
  • Högklackade skor. Så sällan värt det. De kan vara snygga men det är väldigt länge sedan ett klackat par har väckt något egentligt begär hos mig, de är lätta att sortera bort ur synfältet och minnet. Står inte längre ut med obekväma skor över huvud taget. Blir typ provocerad när jag ser vuxna människor använda skor de inte kan röra sig bekvämt i (menar naturligtvis inte högklackat överlag då). Känner typ: Men gud. Inte värt det.
  • Bygelbehåar. Sedan jag under viss tid skippade mina vanliga behåar för amningsbehåar så har jag inte kunnat återgå till byglarna. Herregud vad det är obekvämt?? TORTYR. Hur har jag någonsin stått ut? Det är inte bara byglarna i sig som gör det outhärdligt, utan kanske ännu mer att den typen av behåar har så väldigt lite stretch i sig kring bröstkorgen och då får man endera välja mellan att få 1) stöd, d.v.s. en jäkla poäng med behån över huvud taget, eller 2) luft. Kul!!
  • Plocka brynen. Kanske händer det nån gång om året att jag tar tag i pincetten och eliminerar nåt strövande strå, men i det stora hela är det onödigt. Poänglöst. De växer ändå inte ut mer. ☹️

Vad ytligt det här blev! Hade tänkt att det skulle bli bredare än så här, men inspirationen ni vet. Eller hjärnan. Svårt att komma på grejer, men har ju t.ex. också slutat röka fast jag vill fortfarande feströka ibland så. När jag var barn och tonåring bet jag på naglarna, ganska säker på att jag började för att jag läste i en bok att någon karaktär gjorde det och jag tyckte det lät coolt. 🙄 Sedan var det såklart skitsvårt att sluta men jag gjorde det till sist för att jag var trött på att alltid skämmas för mina fula nagelstumpar. På tal om ytligt. (Att hyn blev jäkla ful av att röka var också en bra angstdriven morot för att sluta, för den delen. För att vara ärlig.) En tid hade jag slutat äta godis och sötsaker inne i veckorna men nu har jag igen inte hållit så hårt på det. Men det gick faktiskt relativt lätt då man väl bestämt sig, åtminstone under en begränsad tidsperiod. Hehe.

Vad har ni slutat med?

Notiser och parenteser

Alltså gud med det där förra inlägget, nog lever jag ju ändå ett spännande liv, va, då jag känner att det är rimligt att skriva en uppsats om min spysjuka och dela den med världen?? (Nej.) MEN vi ska ÄNDÅ inte sätta punkt där riktigt än för jag kan också berätta att min kropp uppenbarligen var ute efter att ta nån slags trifecta i lidande. För tror ni inte att den valde att sen avsluta med mens adderat till kräksjuka och förkylning? OM den gjorde! Alltså det är ju lö-höj-ligt. Tack kroppen. Snällt av dig.

20190409_catsrule
En dagsfärsk illustration av hur jag befinner mig i position till trisset-i-lidande, som dock på bild gestaltas av Selma: Alltså ägd. Riktigt.

Och på tal om kroppen, och förra inlägget, så angående min ängslighets-frammanade parentes där på slutet så kändes mitt stycke om bristningarna på magen bara så perspektivlöst. Vill fasen inte vara ännu i raden av smala tjejer som bara *älskar min kropp som den är*. Men så vill jag inte heller segla över åt andra hållet och istället vara en som självupptaget pratar om kroppen och att ens relation till den *faktiskt också!!! :(* minsann kan vara jobbig även för de av oss som är normsmala. Och allra minst vill jag ju låta SKRYTIG om att jag är det. Eller liksom ”ooh mina första bristningar, how exotic”. ELLER för den delen i misstag glamourisera det att jag tappade ett par kilo över en helg på grund av kräkningar, diarré och noll matlust. Och ändå var jag ju lite nöjd över resultatet för hej hej typisk produkt av samtiden här, och så kände jag mig skyldig för det och för min fåfänga, och så fick jag den plötsliga nojjan att jag är PRECIS en sån som förhärligar sånt, genom att skriva om mina bristningar, bara att jag inte fattar det själv. Såatteeeh… det var nånstans i den röran som jag kände ungefär 😬

Hade egentligen tänkt skriva mer än bara tillägg, men har också tänkt jobba imorgon och tiden räcker inte till om jag ska hinna sova däremellan också. Äsch, ja ja. Ajöken.

Att brista lite

20190331_001

Det är inte speciellt spännande när folk berättar om sina allmänkrämpor men alltså GUD. I efterhand tänker jag att det kanske inte var den smartaste tajmingen att skola in ett barn på dagis precis under den värsta senvintriga sjukdomstiden, för de senaste två månaderna sen hon började i februari har ju mer eller mindre varit en långt pärlhalsband av… ehh… kroppsliga substanser som vi kanske inte behöver prata så jättebeskrivande om.

Den senaste veckan har innehållit det ena och det andra. Det började med något förkylningsartat i söndags och vi åkte till akuten med Blenda en sväng p.g.a. ansträngd andning och hög feber, och jag som inte heller var frisk blev sjukare och stannade hemma från jobbet ett par dagar i början av veckan. Ännu ett par dagar senare är det Alfreds tur att bli sjuk, men då är det kräksjuka som knackar på. Vi kan VERKLIGEN titulera oss själva småbarnsföräldrar nu alltså! Vi har förtjänat det, den hårda vägen. Jag var fortfarande inte återställd från min förkylning men det sket förstås kräksjukan blanka fan i och skickade i alla fall över stafettpinnen ett par dagar efter att Alfred insjunknat. Jag tillbringade således fredagskvällen och en del av natten med att tömma mig på ALLT och lite till. … Vi kan lämna det där.

Hur som helst. Är så oerhört svag just nu, började nyss svettas på ryggen och i hårfästet för att jag gjorde denna extremt fysiska ansträngning: Lyfte mina ben och satte mig på knäna på stolen. 🙄 Det började också värka i magen mer än vanligt, det är som att jag har konstant träningsvärk nånstans på insidan av mina magmuskler, vilket jag antar att på nåt vis ändå är rimligt med tanke på hur mycket de krampade häromnatten…?

20190331_002

På plussidan: Blenda har i alla fall inte ännu visat symptom på samma sjukdom, tack och lov, peppar peppar. Katterna är också extra kärvänliga* och tar väl hand om oss.

(* för att vi är extra varma i.o.m. feber =  extra kattvänliga värmedynor?)

En annan sak som gläder mig är att min mage p.g.a. nämnda jävligt ovärdiga sjukdom för stunden plattat till sig så att jag äntligen efter 1½ år upptäckte att jag fått bristningar! Jag tror att magen framtills nu, efter graviditeten då, varit så pass rundad att de liksom försvunnit bakom ”horisonten” ur mitt perspektiv. Den putar alltid mest strax under naveln och bristningarna ligger typ på undersidan av den kullen. Har ju inte riktigt letat efter dem heller, men så plötsligt i dag låg jag på soffan och så föll solen så att skarpa skuggor formades i några avlånga gropar strax ovanför byxlinningen. Och jag kände lite att jamen JA klart jag ska ha bristningar! Visste inte att jag saknat dem men det hade jag nog. Dem ska jag bära med stolthet.

(Strax efter publicering oroar jag mig för hur det här sista stycket låter. Tyckte, för mig själv, att det var stärkande, men jag undrar… Men jag får försöka stå för det. Det är ju så jag känner.)

Ny människa pratar samma gamla yta

Känns som att allt jag gör nu för tiden, eller i alla fall skriver om, är att ansa mina toppar och rensa min garderob, och det är också vad jag gjort sen sist. Det har fått mig att känna mig som en ny människa denna gång. Så ni får försöka stå ut med denna upprepighet. Eller skita i det!

Vet inte vad som hände men häromkvällen kände jag mig nästan lite pirrig. Kändes ungefär sådär som att komma tillbaka till högstadiet efter ett lov och man hade en idé om att NU fan, nu ska jag ha en Ny Stil och den ska va COOL jävligt cool och denna stickade pullover ska vara nyckeln till det.

Fast nu har jag ingen stickad pullover. Däremot en någorlunda ny garderob, alltså bokstavligt. Utsida monterad, innanmäte gallrat.

Alfred har fixat det sista av själva möbeln (DEN 👏 HAR 👏 DÖRRAR 👏) och jag har satt undan en rejäl hög med plagg som ska bo uppe på vinden ett tag. Har fortfarande mycket kläder kvar men är också ännu mer inspirerad att fortsätta rensa och leka sträng kurator. Byta ut halvbra mot helrätt. Orka ta itu med simpla reparationer. Våga försöka sy om sånt som jag inte tycker sitter så bra som det kunde och som jag därför sällan använder för att jag mest gillar idén snarare än verkligheten. Känner mig så PEPPAD att satsa på kvalitet trots min livslånga kärlek till kvantitet.

Och angående andra ytligheter så har jag har oräkneliga gånger blivit arg/bedrövad när jag sett en bild på mitt hår eller gått förbi en spegel. Så jag klippte igen några centimetrar av det, bara knix tjipp med saxen i tio minuter. Jag har nog aldrig förr njutit så mycket av att säga ajöss till kluvna toppar och urtunnade längder.

20180726_sjuttiotaligt

Det här var i slutet av juli men har inte direkt ett överflöd av färska utstyrselfotografier att visa. Så de här får illustrera klädesplagg jag behållit och hårtoppar jag kapat.

Fattar förresten inte riktigt detta slitage. Jag färgar inte mitt hår längre sedan några år. Jag har, hittills i år, fönat håret kanske tre-fyra gånger och aldrig ens så länge att det blivit helt torrt. Jag har inte använt lock-/plattång på kanske två-tre år. Jag tvättar håret max två gånger i veckan, mitt schampo är milt och jag använder alltid balsam. Jag är sparsam med stylingprodukter, förutom närande oljor, leave-in-balsam och sånt. Jag gör inpackningar ibland, om än sällan, men ändå. Jag använder ”snälla” hårband. Men det är ju i stort sett alltid i tofs/knut här hemma. Antar att det sliter. För det slits uppenbarligen som FAN. Jämfört med förr.

Men på plussidan kan jag berätta att mitt hårfäste (hormonchockat, som resten av kroppen) inte är lika skalligt längre. Nu har jag fem centimeter lång luddig päls i en krans runt fejset istället. Man vet att man varit lågt ner på snyggstegen då till och med det känns riktigt tjusigt. Men allt är relativt och nu snackar vi i jämförelse med djupa vikar och flikar och gläntande hårbotten bland glesa strån. Såatt. Pälskrans I love you!

Hej / Hej

Inför mors dag hade Alfred fixat fingerfärg och kartong. Han avslöjade på förhand vad han hade på gång, eftersom han gissat att jag kanske ville vara med och pyssla. Det ville jag! Själv hade jag faktiskt redan anat (och hoppats!) att det var precis nåt sånt här han planerat.

20180515_tamburhand

Det var inte jättelätt att få en sjumåning att förstå vad vi hade föreställt oss, så det var bara på plus att ha ett större antal vuxna händer tillgängliga… och pappersark också, för den delen. Till slut lyckades det ändå ganska bra tycker jag. Ett morsdagskort! Mitt första!

Hängde upp handavtrycket på tambursväggen i eftermiddags och tycker att det känns passande och glatt där, som en liten Blendahälsning då man kommer och går. ”Hej” var ju också hennes första ord. Hej hej!


Just som jag hade skrivit klart det här inlägget så läste jag en kommentar, fast inte riktad åt mig då, angående huruvida folk bara vill läsa om yta (trender, inredning och sånt) i bloggar. Och nog är det märkligt — fast denna diskussion är en som titt som tätt bubblar upp i bloggosfären och fast jag varje gång slår fast att DEN ÄR DYNGA (nej, bloggosfären är inte ytligare än resten av världen), så märker jag ju också att den lyfter fram nån rädsla som ständigt tycks dölja sig där långt bak i ryggraden.

Går på dravlet varje gång och glömmer för ett ögonblick dagboksaspekten av bloggandet, fast det alltid varit det (eller i alla fall den känslan) som utgjort grunden för mig. Jag ifrågasätter ungefär, men vilken nytta har folk av detta inlägg? Vad tillför det andra, på vilket vis är det inte bara ännu en instagrammad hotellfrukost?

Ska folk tycka att jag är ytlig nu? Saknar jag djup nu? Ja kanske. Skulle gråta över det men min brunn är helt enkelt bara för grund tihi.