hittat

Åkte upp till Katternö över helgen, hittade bl.a. blommande kabbeleka i den vårligt återkommande plätten våtmark vid utkanten av skogen. Planen var att jag idag igen skulle ha åkt norrut till mina hemtrakter men det blev inte av, så nu halvligger jag istället slappt i soffan och förundras över all denna tid som plötsligt uppenbarade sig. Jag kan inte påstå att mitt agenda varit fullspäckat på sistone, det är så sällan det, men jag har ändå knappt hittat nån egentlig tid för att försvinna in i mig själv och/eller soffdynorna på länge.

Nåt jag däremot har hittat mycket av på sistone är andrahandsfynd, förstås på loppis men också via en stor container. Den står på innergården vid jobbet och i den har folk dumpat sina grejer i ett par dagar nu. Har hängt över kanten där och inspekterat med mitt bästa hököga både igår och idag, en del av det jag fått syn på har fått komma hem till mig, men de sakerna får kanske presenteras i ett eget inlägg. Är så jäkla NÖJD över att få tag på saker helt gratis och sånt som annars skulle ha slängts, och dessutom (främst) sådant som jag ändå tänkt att jag borde införskaffa. I synnerhet för att jag är så mycket förtjust i saker som har en historia, även om jag inte känner till merparten av den. Kanske särskilt då, egentligen.

Det är så lätt för mig att (både bildligt och bokstavligt) ta till mig gamla saker oavsett hur slitna de är och hur onödiga de än vore för mig, det är inte sällan jag fäster mig sentimentalt till sådant jag inte har någon egen relation till som skulle förklara sentimentaliteten, men bara för att jag ser att de inte längre är… ja, bara för att ingen annan tydligen har sentimentala band till dem, antar jag. Det är väl kanske nån typ av kvarleva från barndomen det där, en variant på att tycka synd om livlösa objekt. Så faktumet att det i min lättilgängliga närhet står en container full med gamla prylar och jag ändå inte länsat den fullständigt måste ändå kunna klassas som någon typ av självdisciplinerad personlig utvecklingsbedrift! ⭐ pour moi.

Hittade en gammal dagbok. Omslaget i blått plast med en stiliserad björkstam på. Gissar att den kan ha varit tillverkad på 60-talet. Fortfarande låst bakom ett hjärtformat hänglås. På utsidan av de stängda bladen, alltså på kanten, så hade ägaren skrivit ”Pelle” på ett par ställen. På baksidan stod hennes fullständiga namn, men nu låg den i en container fylld med saker folk klassat som skräp. Det är nog nånting så vemodigt med det, och jag antar det är lite så jag känner inför de flesta gamla saker som slängs.

Jag bor jättenära mitt jobb och ser samma innergård från balkongen. Under tiden jag skrivit det här har containern förts bort. Med den åkte dagboken, som fick förbli hennes egen privata.

tänk på kvinnodagen så att du helgar den

2015mars8

Njä, det här med tipsmånad går inte särskilt bra nu, den senaste veckan har jag knappt läst någon text alls på nätet. Det påståendet är förstås inte det minsta sanningsenligt men så känns det, har varit disträ. Ett litet men självklart tips har jag dock och det är att på Internationella kvinnodagen startade vi igen om Blemma, men den här gången känns det mer som experiment snarare än projekt. Vilket är helt okej.

Mestadels av åttonde mars gick alltså i blemmandets tecken och i.o.m. att jag drack några glas vin kvällen innan så var jag tämligen sliten och åstadkom inte så mycket mer än det (och att arrangera tygblommor i en Venussymbol), knappt något alls faktiskt, men detta var dels också för att jag vaknade alldeles för tidigt och var sådär hopplöst förslöad i hjärnan på grund av även sömnbristen. Kände mig oerhört plågad av detta, ville så gärna tänka nånting någorlunda smart och förmedla det också, förstås angående dagen, men det gick bara inte.

Vad jag istället gjorde var exempelvis att ta det piano med min dam Esmeralda i sängen på morgonen. Direkt då jag vaknat skuttade hon glatt upp och var extra kärvänlig och rar, eventuellt dagen till ära.


Ett par timmar senare hängde jag fortfarande i sängen och då var det Caspian som gjorde mig sällskap. Han är inte världens mest optikmedgörliga katt, men det är alltså han som är den svarta högen i bilden nedanför. Vilken för övrigt håller min morgonrock bestämt stängd med sin tass. Gentlemanligt, prins C! Liiiite väl patriarkalt kanske att han ska bestämma när jag får blotta mig eller inte, men jag kan inte klandra honom för det. Han är ju bara katt och förstår inte så mycket. (Han har t.ex. ganska nyligen fattat att nyttja sandlådan då han uträttar sina toalettbehov, men dock inte att krafsa sand över när han är klar, så jag tror att snacket om könsroller och strukturer än så länge får vänta.)

Fick på kvällen en bukett tulpaner. JA. JAG FICK BLOMMOR PÅ KVINNODAGEN.

Tog emot den något osäkert men sen följde en sån fin förklaring vilken jag inte kan återge utan att skryta lite men mest skryter jag väl ändå på han som gav mig buketten, så låt gå. Jag hade tydligen vid något skede pratat om det där att folk uppvaktar kvinnor på Internationella Kvinnodagen för att kvinnorna är kvinnor (och att detta förstås är helt i disharmoni med dagens egentliga innebörd bla bla bla, ni känner till allt det här), men att ska nån verkligen uppvaktas den dagen så borde det vara de som bidrar och gör bra saker för feminismen. !! Detta var alltså orsaken, för då tyckte han att jag (!) skulle ha en bukett! Dubbel-!! Detta hade han tagit fasta på, nåt jag knappt ens minns att jag sagt. Trippel-!!! Blev såklart glad. Inte ett skvatt förnärmad faktiskt.

Gick senare till Subway och medan jag stod där tänkte jag på att här jobbar en kvinna, egentligen var två kvinnor i tjänst just då men jag tänkte på den jag hade kontakt med. Jag tänkte att där bakom disken står en kvinna och gör min mat och serverar mig den, att det är ett yrke som vilket som helst och att det är helt naturligt och helt vanligt och helt självklart, förstås förstås förstås, men att hur det för inte ändå jättelängesen hade ansetts orimligt eller opassande eller ovanligt. Det är i nuet och i samtiden en sån absurd liten sak att tänka på men den växte på något vis just då, och fick mig att känna mig oanat upplyft och nästan lite rörd. Krapulakänslig, såklart, men likväl. Sen tänkte jag inte ens på det men jag betalade, för två. För mig själv och för en karl.

Tittade på Buffy resten av kvällen. Det blev alltså ganska många bitar som passade bra in i kvinnodagspusslet, ändå.

hjärtlig dag

bleedinghearts

Med en text som bär titeln En av killarna (och f.ö. är en gnutta relaterad till vänskap, dagen till ära) gör jag idag min debut som krönikör tillsammans med lanseringen av sajten sevendays.fi. Det är alltså en ny e-knutpunkt som utöver krönikor samlar poddar, bloggar, artiklar och annat. Blev mycket förvånad över hur mycket innehåll som fanns där redan, och mer kommer det naturligtvis bli, så där kommer ni nog inte finna några problem med att lätt och gemytligt fördriva tid om ni bara har den. Själv kommer jag bara att medverka lite nu som då — vi är i nuvarande tre krönikörer (Alfred och Nadia är mina partners-in-chronicles) och vi kommer på ett ungefär att turas om även om det nu i starten finns varsin krönika av oss trenne — och jag kommer förstås att länka till mina krönikor här från min blogg vartefter de publiceras på Sevendays. Men oavsett så tycker jag såklart att ni gärna kan hålla koll på sajten. Har inte så mycket annat att tillägga men önskar er alla, precis alla, en trevlig, fin, glad och hjärtlig vändag, och… surf’s up!

srijeda u dubrovniku

Oops. Detta inlägg hade jag påbörjat redan i september men aldrig gjort klart. Som så ofta i den här bloggen (och i mitt liv överlag) så får bättre sent än aldrig agera slogan. Så — tillbaka till resan jag gjorde med Jim i somras, till sista dagen i Dubrovnik, en onsdag i mitten av juli, och detta är alltså det sista inlägget i denna ytterst utdragna serie.

20140716_00120140716_00220140716_003

Dagen innan hade vi gått förbi ett ställe, Lady Pi-Pi, som vi då valde ut som nästa dags frukostställe. Väl där drack jag syrlig lemonade, starkt kaffe, och åt en omelett.

20140716_00420140716_005

Det var en varm morgon, hetaste dagen under resan, och eftersom restaurangen befann sig ganska högt uppe på en gata så var det inte lika kvavt där som längre ner mot centrum, och tack vare att den främst bestod av en uteservering uppe på ett tak så hade vi det riktigt behagligt där i skuggan av vinrankorna.

20140716_006

Ifall att nån tyckte att ”Lady Pi-Pi” lät lustigt mycket som Lady Pee-pee, men tänkte att det måste vara ett sammanträffande, så intygar väl bilden ovan er om att njäe, ett sammanträffande var det icke. Men damen var inte kissnödig just då när vi besökte henne.


Ack dessa smala trappgator i sten där nästan varje tillfälle för prunkande växtlighet tas väl i akt. Gillar.

20140716_009

Den här charmören höll jag på att missa! Han sov ovanpå en tunna och jag hade stannat där bredvid för att slänga något i en roskis en halvmeter ifrån. Jim frågade halvt chockerat och halvt finurligt om jag inte missade något. Gudars skymning, ja.

20140716_01020140716_011

Vi hade några timmar att fördriva innan vårt flyg skulle iväg och vi bestämde oss för att gå till akvariet, vilket var mindre än jag hade förväntat mig, men en del trevliga filurer fanns där ändå. Som dessa snäckliknande slöfockar här ovanför.

20140716_01220140716_01320140716_014

Bläckfisk, ålar (som nyss dragit ett torrt skämt), och musslor, bland annat.

20140716_01520140716_01620140716_01720140716_018

Flera fiskar, sjögurkor och krabbor fanns också att beskådas.

Gillar du katter? JAG MED.

Den här katten låg och chillade på en stol och då jag böjde mig ner för att hälsa på den så klättrade den direkt självmant och spontant över i min famn. SÅ SÖT. En gubbe kom just då ut genom en dörr och tittade på oss och fnissade lite så jag frågade om det var hans katt och han sa ja, det var det. Något genant men jag antar att gubben var van med att ”Topy” eller ”Tupi” eller hur det än kan stavas, som han sa att katten hette, tog väl till vara på möjligheten att gosa lite med alla som erbjöd hen den. Så, internet, möt Topy/Tupi. Kanske den kärvänligaste katten i Dubrovnik.

Vi hade gått ut till en av barerna ute på klippan bakom muren som går runt den gamla stan, och där var vattnet livligt trafikerat som vanligt.

Här gick vi av och an på jakt efter det naturhistoriska museet där vi tänkte att vi kunde fördriva ännu lite mer tid och förhoppningsvis svalka oss samtidigt. Det tog en bra stund innan vi till sist hittade museet men då kändes det så futtigt att vi likväl beslöt att skippa det.

Istället gick vi ner under bron till gamla stadsporten invid hamnen och där fanns en liten strandplätt med ekor och andra små båtar uppdragna på. Inte någon badstrand, så det var inga människor där. Svalt och stilla. Vi var mycket trötta den här dagen så det passade oss bra. Träffade på avstånd en skygg katt.

20140716_032

Bougainvilleaträd, dessa i den lilla parken invid stadsporten vid den gamla hamnen.

Vi gick till en restaurang på samma gata som vi bodde, det var kanske tredje eller fjärde gången vi var där och servitörerna bjöd på starkt kaffe och tornseglarna på flyguppvisning.

Här hade vi rört oss mot busshållplatsen där vi väntade under andra blomstrande träd på den (försenade) bussen som skulle ta oss till flygfältet. En vit katt med ett grönt och ett blått öga samt en svart svans dök upp. En sån lämplig färgkarta. Vitt, grönt och blått, med smala strimmor av skugga — precis som vyerna i Dubrovnik. Hvala, zbogom.

årsresumé tjugohundrafjorton

re2014_01

JANUARI ✶ I äkta nystartsanda var jag flitigare med bloggandet än jag vanligtvis brukar vara, bland en massa generellt blaj tänkte jag bland annat på benämningen feminism och fick spader på hen-motståndet. Gjorde även en återblick till novemberrugget, det var bistert. Tycks ha haft en behaglig inledning på året, jag verkar ha varit på gott humör för det mesta. Läsåret fick definitivt en superb start genom Donna Tartts The Goldfinch som blev en favorit.

re2014_02

FEBRUARI ✶ Vintertröttheten lade sig över mig och jag var dåsig och vresig merparten av månaden. Orkade knappt med någonting och bara tanken på att hitta på någon aktivitet gjorde att jag kände mig trängd, eftersom jag konstant bar på en påtryckande känsla av att jag måste vila. Var särskilt frustrerad på hur oinspirerad jag var, samt att jag var allmänt urless på mig själv. Bloggade ynka två gånger. Månadens höjdpunkt var antagligen Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I’m Home, den kan jag varmt rekommendera.

re2014_03

MARS ✶ Tröttheten lättade och jag återvände till e-civilisationen. Det var vårväder en tid (innan snön fick sin revansch) och i och med den glimten av slutet-på-vintertunneln piggnade jag till en aning. Pustade ut genom att fokusera på detaljer och att traska omkring i skogen i Katternö. På grund av åttonde mars tänkte jag på kvinnorollen. En dag på jobbet kom jag nog, via någon annan, närmare desperationen än nånsin förut och det kändes minst sagt för jävligt.

re2014_04

APRIL ✶ Jim och jag åkte till Stockholm (bl.a. för konsertöver en helg och hälsade på i Åbo på hemvägen. Uppskattade inte Yles aprilskämt det året. Tänkte på ordet fitta. Gjorde eventuellt också det mest ~*modeblogg*~iga inlägget jag någonsin fått ihop, i äkta ”Jag stjäl bilder från internet och låtsas att jag fattar ett skvatt om stil”-anda. Sammanställde också en frågelista om bloggande som jag fortsättningsvis gärna vill att alla ska fylla i, passa på!

re2014_05

MAJ ✶ Våren anlände på riktigt och med den grillsäsongen. Gick på bröllopsfest och hade så roligt hela kvällen, tog del av massor av givande samtal, fick en början i att lära känna flera människor, kände mig förnyad nästa dag. Mot slutet av månaden blev det absurt varmt och vi hängde utomhus en hel del, kändes som sommar; lättsamt. Det blev EU-val och en del av resultaten fick mig att må riktigt illa. (Blev senare även pinsamt pompös om ämnet, men whatever.)

re2014_06

JUNI ✶ Läste en suverän ”inte alla män”-analogi som jag glatt stal/delade med mig av. Hade en härlig kväll tillsammans med mina närmaste och äldsta vänner. Firade en lågmäld men genomgemytlig midsommar. Då jag blickar tillbaka ter sig den här månaden så behaglig men jag minns också att jag den här tiden drabbades av någon form av existentiell kris, hängde ihop med åldrande, åstadkommanden och livssituation och allt sånt som jag antar att hör till. Inte för att den förändrade något den krisen, inte egentligen, definitivt inget dramatiskt, den bara var där i några veckor och sen slutade jag ge den uppmärksamhet. I min privata dagbok antecknade jag dock att kanske är det okej, att kanske är det såhär det ska vara nu. Att trots att det inte händer nu så ska jag en dag sluta vara så rädd för allt möjligt och det kommer medföra en mirakulös förändring och jag kommer att möta ansikten och resa som den privilegierade douchebagen jag är och jag kommer att jobba hårdare på att vara kreativ och annat jag vill och gillar att vara och jag kommer att bara äntligen sluta jämföra mig med allt och alla och jag kommer att bara vara mig satans själv och jag kommer göra sånt en del människor uppskattar och en del inte och jag kommer vara okej med det och jag kommer att generellt bara vara jävla nöjd och kanske då kommer jag att vara vuxen och lägga av med att inbilla mig att universum kretsar kring mig mig mig. Jag tillade också att allt det kändes ganska avlägset just då, men att kanske. I efterhand tänker jag att den tanken eventuellt var en liten förändring ändå, i form av en utveckling som behövdes för mig. Att fatta att om jag inte själv kan ta mig an saker så måste jag bara ge dem och mig tid och under den tiden sluta sura över att saker inte händer, samt att komma över att det är så, att gå med på att finna mig i det. Lättare sagt än gjort dock.

re2014_07

JULI ✶ Vid en ålder av trettio år och nästan sju månader fick denna (trötta) varelse sin första riktiga semester, vilken inleddes med att åka till Kroatien i några dagar. Senare den månaden var det Jakobs Dagar och Jeppis Pride och jag har nog aldrig gillat Jakobstad så mycket jag gjorde den dagen. (Trots att i taxikön på natten pratade ett mähä framför oss om att homosexualitet var ett problem p.g.a. — håll i er nu — ”underbefolkningen av jorden”. Jesus.) Bloggade, återigen, mer om feminismmotståndet. Hängde i Katternö en del, klappade katter och matade igelkottar och bodde i stuga ute på gården. Vill minnas att jag var mestadels tillfreds med tillvaron igen.

re2014_08

AUGUSTI ✶ Semestern tog slut och jag bekantade mig bättre med Walt Whitman som snabbt blev en favoritgubbe, jag tänkte mycket på döden döden av någon orsak och raderna The smallest sprout shows there is really no death, / And if ever there was it led forward life, and does not wait at the end to arrest it var kanske det mest omvälvande betryggande jag läst på hela året. Gick ut mycket, tror det var bra för själen. Spontanfixade bl.a. den första Djurparken, d.v.s. en maskerad vars tema är djur och plats är en park. Den tänkte jag då att det ska bli tradition av! Började osäkert men för min del slutade den i succé, hade så orimligt roligt.

re2014_09

SEPTEMBER ✶ Jag utmanade en skräck genom att medverka i en podcast, den var Alfreds. Blev uppretad på hur svårt det är med kritik inom Svenskfinland. Skrev en text om otryggheten som följer med att vara kvinna. Åkte norrut en helg och tog med mig min kompis Karolina på kalas hos Ellens, en bra kväll. Kalasade också hos Franks, men inser nu att jag aldrig postade bilderna därifrån, men den var också en bra kväll. Överlag var det en bra månad, mycket analyserande varvat med mycket socialiserande, kände att jag fick shit done och att saker skulle förändras, att jag skulle utvecklas.

re2014_10

OKTOBER ✶ Var förkyld i ett par omgångar och var fast i ett slags limbo, hade mycket att tänka på som kändes otydligt och överjävligt svårt men det fanns även många ljusglimtar, om ni ursäktar en sådan floskel. Åkte till Umeå en helg och det var en fin och lyckad resa, även om trött. Såg Gone Girl på bio och funderade på könsrollerna i den. Skulle skriva ner ett fåtal tankar om (min) vegetarianism, tänkte jag, och helt plötsligt hade jag fått ihop en textvägg, oop. Jag gjorde igen något som jag tycker att är ohyggligt, denna gång att uttala mig offentligt (personlig blogg känns inte lika officiellt) om feminism och jag vidareutvecklade tankarna i ett inlägg. Började rasa i vikt mot slutet av månaden, tappade aptiten under den andra förkylningen och återfick den inte förrän ett par veckor senare.

re2014_11

NOVEMBER ✶ Efter fem år och tre månader kom Jim och jag överens om att gå skilda vägar på det romantiska planet. Hade vid det skedet gått ner runt åtta kilo på grund av ängsligheten. Skrev ett inlägg om förändringar och fick sån oerhört fin feedback att jag blir gråtmild bara jag tänker på hur härliga människor är. Överlag var vänner & bekanta fantastiska den här tiden — finns så mycket som jag alltid kommer minnas. E-uppvaktade också pappa med ett inlägg på fars dag. Gladdes åt riksdagsbeslutet om könsneutrala äktenskap. Det var en tudelad månad, å ena sidan var det så mycket som var skrämmande och vemodigt och å den andra så blev jag lite kär i livet, i att det går vidare. Släppte dock aldrig fram de förstnämnda känslorna helt, tror jag. Distanserade mig och förträngde dem, fast ej avsiktligt.

re2014_12

DECEMBER ✶ Jim flyttade ut och senare den kvällen fulgrät jag i ett par timmar under tiden jag städade, (antar att det är så jag bearbetar saker nu för tiden: först ingenting, sen allt,) kände mig som en patetisk filmklyscha. Det blev självständighetsdag och patriotismen väckte lite obehag i mig, som vanligt. Det blev juletid och det var jobbigt i år igen, av mig blir det nog aldrig igen något fan av högtiden. Träffade vänner på traditionell julträff med knytkalas, detta år var något annorlunda från tidigare, men likväl lika roligt och uppiggande. Ibland är det bara som att komma hem att träffa vänner från en lång lång tid tillbaka. Försökte blogga säkert minst trettio gånger, lyckades endast tre av dem. Fyllde trettioett, firade nyår. Fäste mig i nuet och vägrade lämna det. Tråkade sällan. Sörjde mycket men fröjde också mycket och därtill ofta. Drack vin, ofta men sällan mycket.

Gott gammalt år, tror jag ändå.