växtliv – naleis nätt

Magenta mauve måndag

Idag var det tänkt att Alfred och Blenda skulle åka och hälsa på faffa men på grund av biltrubbel åkte de ingenstans. Snopet, men samtidigt så blev jag lite lättad på ett purt själviskt litet plan, bara för att jag tydligen är så pass förutsägbart mammig att jag numera tycker det är aningen otäckt att vara ifrån Blenda för länge.

Eller nej, egentligen är det inte tiden som avgör utan det är avståndet. Jag vill helst inte vara för långt ifrån. Jag målar upp skräckscenarier. Men det får jag förstås bara lära mig stå ut med att vara ändå — fast en gång när hon var lite sjuk så klarade jag inte av att vara långt ifrån henne några timmar. Det gick bara emot varje instinkt.

Men om jag är mammig så är det ändå inget mot vad Blenda är just nu. Antar att det är separationsångestfasen som kickat in hos (även) henne.

Dag som natt ylar hon när jag går ut ur rummet och försöker ibland åla efter mig. Hon sover färre och kortare stunder om dagen. Tidigare har hon kunnat somna i sin egen säng några gånger då vi försökt, men detta är omöjligt dessa kvällar. Hon är uppe sent. Om nätterna vaknar hon med en till två timmars mellanrum för att kolla att jag är där och ibland börjar hon förvirrat och ropande vältra sig omkring tills att jag tar tag i henne och hon ammar sig till sömns igen.

Jag stör mig inte på något av det, egentligen. Inte ännu, i alla fall. Är det något jag förstår mig på är så är det väl ändå ångest.

Testar en ny fotoapp (Huji) som ska göra så att bilderna ser ut att vara tagna för tjugo år sedan, och faktiskt är jag ganska säker på att jag tagit nästan exakt en sådan här syrenbild år 1998. Med min första egna kamera som jag fick den sommaren, och som jag aldrig lyckades lära mig ställa in fokus med. Hur det kan ha varit så svårt på en kompaktkamera förstår jag fortfarande inte. Endera av oss måste ha varit ganska korkad på det området.

Nä men nu måste jag nog sätta igång med att få något annat gjort. Typ tvätta håret. Äta lunch. Mata Blenda. Kanske smita iväg en sväng till loppis? Ikväll ska vi gå ut och äta på Strampen. Blir kul!

Under stuprännan ett hjärtformat fat

Gick nyss ut på gården och tjattrade lite med småfåglarna. Tittar sedan ner på mina bara fötter. Tänker att det är som att bo på landet här.

Jag tar sällan på mig skor då jag går ut här och så har jag nog inte gjort nån annanstans där jag bott i Vasa. Alla andra gårdar har jag tänkt att kan dölja glasskärvor från gamla ölflaskor i gräset, men inte denna. Här reagerar jag på en cigarettfimp i rabatten och plockar bort den.

Allt ståtar med sin iver att prunka och innergården liknar allt mer den vi blev förälskade i för exakt ett år sedan då vi gick på vår första visning. Jag tänkte, här kunde ett barn växa upp.

Det finns få saker jag saknar här, men en hägg spanade jag efter redan i fjol och blev lite besviken då ingen fanns. Fast lyckligtvis finns det ju flera i närheten att sniffa på. Igår fick även Blenda chansen att dofta på häggblomster då vi hälsade på i Katternö, ute på det riktiga landet.

För några dagar sedan hade vi husbolagsmöte med grannarna och jag lade fram förslaget att skaffa odlingslådor, som togs väl emot. Tycker att det skulle vara kul att nästa år plantera lite ärter och morötter med Blenda! Är ju inte egentligen någon trädgårdsmänniska men det skulle vara trevligt att low-key odla lite snacks åtminstone. Såna som det är svårt att totalt misslyckas med.

För ett par år sedan sådde Alfred några frön i rabatten längs med huset vi hyrde då. Så mysigt, tyckte vi. Eller tyckte jag i alla fall, fast jag var inte desto mer involverad utöver att tjata på Alfred att komma ihåg att vattna plantorna. De sköt upp fint och lovande men så kom gårdskarlen och klippte ner allt med gräsklipparen?? Alltså HAHA! Så jäkla snopet. Den slutliga skörden blev typ ett par små fjuttmorötter och en rädisa att dela på.

Sent på gårdagskvällen såg jag en igelkott komma ilande ifrån skogsdungen över gårdsplanen rakt till fatet under stuprännan för att lapa i sig vatten. Någon av grannarna har köpt ett hjärtformat fat nytt för i år för de små vilda liven häromkring. Hjärta på det, känner en ju.

In spring, at the end of the day, you should smell like dirt

Citatet av Margaret Atwood pekar ut riktlinjen för denna aprillördag som jag inledde med att byta krukor åt några växter.

Första patienten med Myra-assistenten. Började med att ge ett större bo åt det ena växtmysteriet med härliga, tjocka, blad — antagligen är någon slags fikus, kanske fönsterfikus? Hjälp mig växtgärisar. Har inte testat men tänker att om man skulle bryta av ett blad så skulle det låta så här: KNASP. (Kan knaspigt vara det nya krispigt? Fast mindre överanvänt och uttjatat helst.)

Köpte en kruka åt den på loppis igår, den är vit och reliefmönstrad i vertikala våder och nån har målat den med färg som lossnat här och där. Hade jag varit lite smartare hade jag tagit med lite mer av den på bilden här nedanför men jag antar att idag släpper vi våra masker.

Lite shabby chic egentligen men gillar den trots det. Kanske för att den inte står på en vit trälåda med texten ”Le åt livet och livet ler åt dig” på, t.ex.

Som ni ser så är mysterieväxten någon slags buskig sak som jag flätat ihop på måfå. Den blev så himla yvig vid något skede så jag åtgärdade det sådär. Har oftast sett fönsterfikusar växa på en stam utan förgreningar, men vad säger experterna, kan fönsterfikusar växa sådär också? Helt oprovocerat alltså?

Svärmorstungan till vänster (f.ö. placerad på en liten barnstol som min mamma snickrat!) fick ta över fikusens gamla svarta kruka. Den bodde tidigare i en zinkhink som jag sprejat turkos över halva, men jag har tröttnat ganska ordentligt på de här zinkiga inslagen. Hade så många sådana krukor vid något skede. Vet också att det tenderar rosta hål på dem efter en tid, det lärde jag mig den svåra vägen.

Följande plantering: När vi var hemma i Katternö för en dryg månad sedan så for katterna bananer, som man säger, på mammas ampellilja. De tuggade i sig en del blad och hade också bitit loss två bladrosetter och lämnat dem på golvet. De rosetterna plockade jag med mig till Vasa och satte dem i en vas. På ett ställe dit katterna inte nådde, obs.

Nu såg sticklingarna ut såhär undertill och jag tyckte det var dags att ge dem lite jord att sträcka ut sina rötter i. Har ingen aning om hur långa rötterna borde vara men tycker att ampelliljor ändå verkar så okräsna hur som helst. Planterade dem i samma kruka, resonerade att de ändå var så små att de kunde samsas. Var det dumt? Spelar det någon roll? Nåja. Gjort är gjort, eller som jag vill säga idag: jordt är jordt.

Nu står den lilla mörkblå krukan där den lilla glasvasen tidigare stod. Loppade krukan igår endast för detta ändemål. Funderar att jag sedan ska (försöka) knyta en ampel åt den så att den får hänga invid katträdet, då bladen och rötterna vuxit till sig ordentligt.

Den stackars monsteran till höger har varit krasslig hur länge som helst och inte blev det bättre av att Myra utvecklade ovanan att gå och kissa i dess kruka. Här sist så hade rötterna helt grävts upp av den lilla marodören. Och blomjorden bar en stark underton av ammoniak — najs. Men det hade kunnat vara värre! Det var ju åtminstone inte bajs, menar jag. I alla fall, efter det fick blomman stå i ett ämbar med vatten en tid, tills att jag orkade Deal With It.

Nu har jag gett monsteran ny jord i ny kruka (från Plantagen) och ny trygg plats. Håller tummarna att hon ska trivas bättre så. Bladen är fortfarande så små! De har länge varit så, de får inte ens de där utmärkande hålen som monsteror ska ha. Buhu.

Och slutligen, här är följande patient som jag ska ta itu med härnäst. En pilspetsranka, också känd som URSKOGENS SLINGA (så fantastiskt namn!), som i brist på vettigare plats har stått på köksbordet i en sån där tidigare nämnd zinkkruka. Den har fått extremt trångt om rötterna i den och nu är det dags för den att få flytta till något större. Det är väggkorgen som skymtar till vänster som ska få en inneboende igen!

Den korgen har f.ö. stått tom sen jag hade en murgröna i ett par månader som jag fullkomligt glömde att vattna eftersom den hängde FÖR högt uppe på väggen. Lyckat! Så jag ska sikta på ungefär ögonhöjd denna gång.

Sen har jag också målat mörkblåa skiftningar på en större svart kruka. Tanken var att den skulle ersätta den turkosa sprejmålade zinkhinken som guldpalmen står i, men vid närmare eftertanke vet jag inte om det är så fiffigt. Diametern är lite mindre i krukan än i hinken, fast å andra sidan känns hinken något överdimensionerad. Tror inte det skulle bli för trångt för guldpalmen alltså. MEN så har den äntligen börjat prunka till sig ordentligt efter att ha levt på sparlåga en längre tid. Är det dåligt tajmat att plantera om ifall att det är någon slags tillväxtperiod på gång? Om de ens har sådana? Gudars, det är så mycket jag inte vet något om.

Men jag vet hur jord doftar, i alla fall.

decembergrönt

Kom hem med några buntar grönt i dag, till katternas förtjusning. En bukett gran och en liten cypress. Ett knippe tall och några kvistar eukalyptus. Gissa om det doftade gott i bilen.

Sedan band jag en julkrans för första gången! Fast jag pyntar mer för yule än jul, men hur som helst. Använde grönt garn för att få ihop grenarna och som stomme offrade jag en ståltrådsklädhängare som jag böjde ut och gjorde så rund som möjligt. Tips tips.

Jag hade valt ut gran och eukalyptus för kransen för att jag tänkte att det skulle se trevligt ut och dofta gott. Det tycker jag det gör också, men min poäng är att det var för estetiska skäl som jag valt den kombinationen. Sedan när jag gjort klart den så insåg jag att jag ju lyckats välja två träd från varsin sida av jorden, från varsitt halvklot, nord och syd, för ett pynt inför en ekvinox. Ha! Sånt gillar jag.

Alltså, jag är ju inte så förtjust i jul. Men däremot i pyssel, och astronomiska händelser pysslar jag gärna inför! Solens återvändo är ju en ganska stor en.

Men det här med julen, håhåjaja. I flera år har jag velat skippa den helt och hållet, och för ett par år sedan gjorde jag i princip det också. Var bara ensam hemma och tyckte det var ganska skönt. Samtidigt är det ju trevligt med något slags firande men att fira jul på traditionellt vis blir nog aningen för ofta för mig att göra det varje år. Många av ingredienserna i jultårtan ger mig i stort sett bara ångest. Hela konsumtionsaspekten, det materialistiska fokuset, både det att vilja ha saker själv och att hitta rätt presenter åt andra, pressen att umgås och ha det så förbannat trevligt — helt omöjligt för mig när jag alltid är så sabla sur runt den tiden. Den kristna delen av högtiden kan jag inte relatera till heller. Så det hela känns bara inte som så mycket att hänga i julgranen, som man säger.

Nu när jag bildat (egen) familj så känns det också som att det är dags att skapa egna traditioner. Innan Blenda blir så stor att hon binder/vänjer sig vid dem, tänker jag, så vi har ju med andra ord ännu viss tid på oss. Julen är till för de små sägs det men jag är lättad att den nog inte är till för de riktigt små ändå. I år kan jag ännu vara ganska obrydd i hur det blir. Men sen! Hur ska vi göra sen? Liksom vi kommer väl knappast ha någon julskinka här i huset någon gång, till exempel, men det skulle vara kul med någon slags mattradition ändå. Och ska vi ”fira” på julafton eller ska vi go all-in hedning och fylla bägaren med vin på vintersolståndet istället? Ägna julafton åt, ack jag vet inte, meditation och/eller storstädning? Pulkåkning och filmmaraton?

Hur skulle ni fira jul om ni fick hitta på helt fritt? Nollställ allt, om ni vill! Eller inget alls, om ni hellre vill det.

djungelspräckligt

Har på sistone haft många idéer och planer som tävlat om min tid och fokus, så många att det är svårt att hinna eller orka med dem i den takt jag skulle önska fast de flesta är små. Det kliar i fingrarna nästan konstant och jag gillar att det är på det sättet, att jag har ett litet lager med påhitt att rota bland när jag känner att det kunde vara dags. Eller jag försöker se det på det viset istället för att bli frustrerad på att jag så sällan hinner eller orkar. Försöker. Det underlättar förstås att jag är ledig, också.

En sak jag gjort är att jag sprätte lite akrylfärg på en svart kruka. En sån där typisk grej som går i ett nafs bara man sätter igång, men utav någon orsak så förmår man inte sätta igång fast man vill och i flera veckor tänker man åh det vill jag göra. Den där rövsparken jag behövde var att hitta en växt för krukan.

Hade inte tänkt köpa fler växter men att närma sig reahyllan på blombutiken kan verkligen väcka ha-begäret till liv. Allt som oftast hittar jag något där som är extra svår att säga nej till, som denna ståtliga rundkalatea, Calathea orbifolia. Föll pladask för de maffiga, runda, randiga bladen. (Förstås — det är ju som välkänt stora grönväxter som gäller.)

I alla fall, inköpet sporrade mig att plocka fram pensel, akrylfärger samt kraftpapper för att skydda golvet. Sen satte jag igång.

Gult, ljusgrönt och en mörkare turkos är färgerna jag använde. Tycker det blev ganska tjusigt, nästan som nån slags mineral eller äggskal eller handgjort papper.

En annan kruka som jag (och Alfred) gett en makeover ser ni förresten här, och bananträdet i den var för övrigt fyndad på samma reahylla. Och nu vill jag pynta fler krukor. Typ genast! Hmm, vad blir nästa teknik?