63°04’10.1″N 21°34’27.6″E

20170423_001

Nu när det (typ) blivit vår (de dagar det inte sadistsnöar) och Alfred och jag dessutom har en riktig vandringstur i fjällen att öva inför — ledigheten är fixad och stugan är bokad! — så har vi äntligen fått en början på en långtida plan: Att besöka vandringslederna som finns här i närheten.

20170423_00220170423_003

Några kilometer söder om Vasa hittas Öjens naturstig. Den är 4,5 km lång och beskrivs som ”lätt att gå eftersom terrängen bara är svagt kuperad”. Allt det lät som en bra kombination, tyckte vi, så den tog vi.

20170423_004

Något annat som lockade med Öjens naturstig var denna info på utinaturen.fi/ojen:

”Öjens gammelskog är ett för Västra Finland exceptionellt stort gammelskogsområde. Största delen av skogen består av gammal grandominerad barrskog, som ställvis är försumpad. På området finns en markerad naturstig med informationstavlor som berättar om områdets natur, läkeväxter och folktro.”

20170423_00520170423_006

Ljuset föll så fint mellan trädkronorna och på sina tätaste, skuggigaste fläckar i skogen hade snön och isen inte ännu smält bort.

20170423_00820170423_007

Annan kul grej med att vandra i skogen i ett par timmar är att det gav mig en orsak att inviga min nygamla ryggsäck.

20170423_009

Vi nådde rastplatsen där en eld fortfarande brann efter tidigare pausare. Istället för att grilla korv värmde vi varsin croissant för varför inte, c’est bon. (På tal om bakverk så lär fosterbullen förresten vara i ungefärlig croissant-storlek den här veckan. Detta tänkte jag på när vi grillade våra fosterbullar, ursäkta, smördegsbröd.)

20170423_010

Jag har köpt gymnastikskor för första gången på drygt femton år. Hittade dem på loppis för fyra euro och det tyckte jag var ett rimligt pris för ett par s.g.s. oanvända lenkkare. I övrigt har jag bestämt att växa ut min lugg för fy fan alltså så jag hatar den där skiten. Jaja. Det var kul de två, tre dagarna jag var okej med den!

20170423_011

Här gick vi över en myr där mylingar gråter om nätterna. På ett fåtal ställen var spångarna i ganska dåligt skick och/eller just nu under denna årstid översvämmade, och t.ex. här hade gummistövlar varit behändiga även om det gick att balansera och skutta utan att bli genomblöt om fötterna.

20170423_012

Jag är lite besviken på mig själv för jag aldrig lyckades fånga det på bild, men jag ser ofta så tydligt att såna här stigar i skogar vill locka in en dit till det dolda bakom träden, till det undangömda bortom världens blick. Ungefär på samma sätt som de där ”Kom, kom”-underjordiska i Ronja Rövardotter, men inte kusligt.

20170423_013

Till sist kan jag berätta, eftersom det är till ett sådant evinnerligt stort intresse för alla, att jag upptäckt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att gå på spångar. Varför? Ingen aning! Men jag var ett fan av dem då jag var liten och det visar sig att jag är det ännu.

Jovars! Sämre söndagseftermiddagar har jag varit med om.

ner till metviken

20170107_metviken_0120170107_metviken_02

Förutom två besök till arbetshälsovården hade jag inte lämnat gårdsplanen under hela veckan, fram tills i går. Höll på att bli tämligen stugfebrig, med dubbel dos febrig. (Heter det ens ”stugfeber” på svenska? Stugtokig?) Jag mår betydligt bättre nu, febern och den värsta snuvan har gått om, så jag kände mig tillräckligt kry för att våga mig ut i det bländande solskenet vi hade under gårdagen. Mina ljus-, köld- och blåstkänsliga ögon som levt ett ytterst skyddat liv den senaste tiden lajvade Niagarafall när vi spatserade ner till Metviksparken och Pappersbron för att mata änderna. De små djuren var dock inte så intresserade av vad vi hade att erbjuda (det låg MYCKET bröd i vattnet redan då vi kom dit), så vi emottogs inte med någon större entusiasm. Ändå, små änder, var det skönt att komma sig ut lite och andas lite frisk luft, även om den fick mina ögon att intensivtåras.

20170107_metviken_0320170107_metviken_0420170107_metviken_05

Hade med mig min Fujica på promenaden för att starta på analoga veckslutsbilddagboken (troligt kommande smeknamn: analoggen, analoggbok?!), knäppte ivrigt av ett par bilder, och sen när vi var hemma igen slog tanken mig: Kom jag ens ihåg att ta bort linsskyddet? I.o.m. att sökaren inte går via linsen så är det fullt möjligt att missa den, eh, ”detaljen”. Jag har verkligen inte den blekaste om jag ens rört skyddet. Det kan ha varit av. Det kan också ha varit på. Vi åkte senare ut till loppis en bit utanför Vasa och väl där traskade vi ett par hundra meter bort för att jag skulle ta bild på en övergiven bil, sa medans vi gick att nu ska jag banne mig se till att linsskyddet definitivt är av, men sen när bildtagarärendet var avklarat och vi var tillbaka på loppisets parkering slog det mig att jag återigen hade ingen aning om jag tagit bort linsskyddet eller inte. Alltså!! Vad i helveteee. Hur jävla disträ får en klant bli?

Många saker gör en ju per automatik, som att t.ex. stänga av kranen till tvättmaskinen då den tvättat klart, utan att tänka på det. När jag ska åka iväg nånstans så är dessa saker precis de som jag börjat haka upp mig på och älta, det är väl rätt vanligt. Mitt knep är att gå omkring och narratera mina handlingar i bestämd och pedagogisk ton här hemma innan jag far iväg, så att jag ska ha bättre chans att minnas att spisen är av och sånt om jag både sagt och hört det och inte bara tänkt. ”Jag drar ur telefonladdaren”, ”Sovrumsfönstret är stängt” och ”Är ytterdörren låst? [paus för att dra i handtaget] Ja, det är den”. Får visst börja göra samma sak inför varje enskilda bild jag tar med denna kamera. ”Och linsskyddet är av? [paus för att kolla] Ehm ja, NU är det.” Fast det vore kanske enklare, och säkrare, att bara lämna linsskyddet här hemma.

vykort från vasa

bastuvykort

Vykort från Vasa! På riktigt, ett vykort från Vasa. Sälj grej med tjej, kvinnokroppen som objekt, the male gaze, et.c. Svårt att avgöra hur mycket som har att göra med min blick och hur mycket med samhällets, men även jag ser en viss charm i sånt här. Jag skulle kunna berätta var ni kan köpa er ett exemplar men då blir jag väl anklagad för att sprida såväl smygreklam som oanständigheter. Nåväl!

Skulle istället gärna ha nånting lustigt att avsluta denna post med men är inte tillräckligt Fyndis, ursäkta, fyndig, för det. ¯_(ツ)_/¯

Ursprungligen postat på instagram.com/sevendays.fi.

grönskandet

20150412_skog_00120150412_skog_00220150412_skog_003

Gick ut på en skogsvandring i söndags och trots att i flera år ha ämnat besöka nån av skogarna här i Vasatrakten så blev detta min debut. Kom att tänka på att min vän Karin picknickat och frukostat ute i skogen för en tid sen och blev inspirerad, så i förrgår blev det skogsostbricka som morgonmål, d.v.s. rester från kvällen innan. Känns ganska knäppt att jag inte vandrat ut i nån av de omkringliggande skogarna förut, med tanke på att jag ofta saknar att strosa omkring mellan ståtliga furor och täta granar, jag finner helt klart ett visst sorts lugn i sådana miljöer. Spanar efter djurliv och lyssnar på fågelkvitter och tittar på myrstackar och följer förtjust de vingliga stigarna och inspekterar blomrevor som eventuellt kunde vara av arten Linnaea borealis, och så vidare, och jag känner mig tillfreds med allt. Något jag sällan gör. Tänker inte ens på det. Något jag sällan inte gör.

När jag var yngre, ett barn rent av, gick jag ut i skogen för att dagdrömma. Under tonåren för att fly den där ålderstypiska jobbigheten, med allt vad det innebär. Nu för tiden inser jag att jag gör det för att slappna av, komma till sans igen och återhämta mig, för att återfinna någon slags balans — men kanske var det alltid så, egentligen.

Besökte några loppisar efter skogsutflykten och tittade på Wall-E på kvällen. Mycket miljöinriktad dag, den dagen. Måhända förebådande, eftersom följande söndag kommer att åtminstone till viss mån följa samma tema då jag ska rösta grönt i riksdagsvalet.

Vad kan jag summera och hur kan jag avrunda? Vad sägs om detta —

Grönt är skönt.