Kvickt raskt snabbt, check check check

Finn två fel: Så här såg jag ut i går innan jag sprang iväg för att hämta Blenda från dagis.

Ett: Det var mer riktigt så här jag såg ut. Två: Jag sprang alltså inte.

Finn typ femtioelva fel? För i dag har jag varit ännu mer ute på språng utan att springa. Vi har letat babyskydd och hittade till slut ett i min hemkommun Pedersöre. Raggade leksällskap i nejden då vi ändå skulle bege oss dit och stämde träff med Karolina och Tuva. (Och Tina och Max, men de kunde inte komma p.g.a. förkylning.) Ringde min mamma och sa att vi kommer förbi en sväng, bland annat för att hämta en mindre kattresebur som vi lämnat där. (Vi har på sistone använt en gigantisk en som inte kommer rymmas i bilen med två platser upptagna i baksätet.) Jag känner mig harmonisk och pepp, tänker att åh vad skönt att ha planer. Åh vad skönt att få grejer FIXADE. Babyskydd, check; kattbur, check.

Vi ska äta lunch här hemma innan vi åker. Jag gör mat som drar ut på tiden, tillräckligt för att känna att det blir bråttom. Det blir dags att ta på ytterkläderna och då är Blendas skor spårlöst försvunna, så vi ägnar ofattbart mycket tid åt att leta reda på dem. När de väl är återfunna och vi kört ett kvarter hemifrån, så får jag för mig att jag möjligen skulle ha glömt att stänga av spisen. Det är bara att vända om och kolla, annars skulle jag bara börjat angsta mer och mer tills hela dagen blivit förstörd. Spisen var förstås avstängd och cool, men själv är jag uppstressad och gråtfärdig. Ska stanna på vägen och ”kvickt” springa in till en butik och köpa lite snacks men då det jag planerat köpa inte finns tillgängligt fastnar jag i obeslutsamhet och virrar mellan hyllorna och huääärghhh. När jag är tillbaka i bilen har dessa och övriga många bäckar små blivit en stor å nej shit vad klockan är mycket. Det är bara att kontakta mamma, säga att vi kommer förbi först senare, kontakta Karolina, säga förlåt men vi blir sena.

Senare. Vi kommer fram och på ett picknickbord i lekparken står en cellofaninsvept blöjtårta med andra fina presenter i och väntar på mig. Karolina säger att hon och Tina fixat ihop den dagen innan. De hade stressat, sa hon, men deras stressprestation ser sannerligen fantastiskt mycket annorlunda ut än min i så fall. Den är så jäkla fin, och *DET* *VAR* SÅ JÄKLA FINT. Grät invärtes och extremt närapå utvärtes också.

Sen blev det lek och picknick och prat! Efteråt gick vi till biblioteket för att kissa och få upp värmen. Fyndade avskrivna böcker, tre stycken barnböcker för femtio cent styck, och de yngsta lekte i läshörnan. Blenda ville inte åka därifrån och skrek bedjande ”BARA EN BOK TIIILL! BARA EEEN BOOOOK TIIIIIILL!” cirka tjugo gånger innan vi äntligen kom oss därifrån. (Bra reklam för Bennäsbibblo!) Sen hämtade vi babyskyddet ett par byar bort, hälsade på hos mina föräldrar, fick mat och kattbur och en kort snutt lektid. Skyndade sedan vidare. Men den gången bara hem. Snabbt snabbt snabbt innan energin tar slut. Raskt raskt raskt innan det drar ut på tiden längre än det redan gjort. Kvickt kvickt kvickt innan vi försenas IGEN.

Finn oräkneliga rätt: För nu sitter jag här hemma och tänker igenom dagen och tycker att stressen bleknar i jämförelse. Babyskydd, check. Kattbur, check. Otroligt fina vänner, check. Trots stress en riktigt bra dag, check check check.

Samhörighet vecka 4 år 2021

Inte vecka fyra om man räknar andra veckor än årets så ursäkta vilseledning här nu.

Jag hade tänkt göra en allmän statusrapport för denna första dagen av sista veckan av årets första månad, men istället sitter jag här och tänker på samhörighet. Jag har tänkt mycket på det under den här graviditeten, eftersom jag, väl som man gör, hoppas att mina barn ska få en fin syskonrelation och nära vänskap. En tid våndades jag över att åldersskillnaden eventuellt skulle bli för stor för det. Kunde känna att fan, man borde ha sett till att det blev två år istället för fyra (som jag märkt att jag oerhört gärna vill specificera som 3½). I själva verket kan man förstås inte designa en relation, sist och slutligen verkar åldersskillnaden ha väldigt litet att göra med hur dynamiken blir. Säger de som vet. (Alltså flerbarnsföräldrar i min närhet.)

Jag tänkte mycket på vänskap och samhörighet under min förra graviditet också. Då för att jag var så otroligt rädd för att bli ensam och för att jag ibland kände mig som att jag redan var där. När instan plötsligt exploderade med stories från samma fest som jag inte ens visste om, och sånt. Att jag såklart också har mig själv att skylla hjälper inte i sådana situationer — blir ju lika ledsen för att *jag* inte lyckas vara en av dem som är med.

Otroligt märkligt att HDR-effekten ger en ca 17 olika smooth skin-filter men här är vi nu. Bara att tacka och ta emot.

Som förälder kan jag oroa mig för att mitt (mina) barn ska ärva mina ängsligheter och sammanhängande beteenden. Jag har en så kallad anknytningsproblematik, är jag rätt säker. Kanske är det på grund av den som jag har så nära till att känna att jag kanske mest bara stör. Fast jag vet att jag också är omtyckt. Det är tudelat. Jag fattar att jag projicerar och att det är skillnad på att vara tre år eller trettioplus, men det gör mig ändå så oerhört glad när hon hittar vänner och är trygg i sina vänskaper och sig själv. (Häromdagen när hennes kusin och kompis sa ”Jag saknar min mamma och pappa”, svarade hon i en sing-song-voice ”Men du har ju miii-iiig!”)

Själv har jag har haft ett otroligt isolerat år. Jag har i perioder levt isolerat förr och är ganska van med det, detta har liksom inte fallit sig särdeles onaturligt för mig. (Vilket i sig kanske är en gnutta onaturligt ändå.) Det jag som vuxen lärt mig om det sociala är att det inte är som att cykla, utan man måste se till att repetera för att inte glömma hur man gör. Och, eller ska jag säga men, jag valde i dag, när jag kände den där osäkerheten smyga sig på, tillit. Bara valde det! Otroligt skönt att luta sig bakåt utan rädsla för att falla igenom. Det var egentligen kanske bara det jag ville säga.

Sad happy, happy sad

20200614_sb_004

”Jag är Signes bästa kompis”, sa Blenda. Hon har tidigare sagt att Signe är hennes, och kanske föll det sig då självklart för henne att hon såklart är Signes. Jag sa nåt i stil med att man brukar låta andra säga vem som är deras bästis, men hejdade mig. Om man ändå känner det förtroendet, varför inte bara säga det? Jag har tänkt på det efteråt, att kanske är det så det egentligen borde uttryckas. Så ärligt och oförställt. Om jag gillar dig mest, vill känna dig bäst, allra mest tycker att du är allra bäst, då kanske jag är din bästa vän. En av dem, i alla fall. Barn krånglar inte till det och kanske är det minst lika rimligt att säga vems man som vem som är ens. Varför inte bara berätta vem man är för sin kompis eller hoppas få vara? Ens förtroliga. Du, jag är din bästis, vet du det? (Du vet det, Elsa.)

20200614_sb_001

Jag är typ kär i de här bilderna på Signe och Blenda tillsammans och det finns massor av dem och det var SKITSVÅRT att välja ut några till det här inlägget och det är ännu svårare att sluta stirra på dem med hjärtögon. Blenda var så salig och sprallig över att få kramas, hon hade längtat. Vi hade pratat om det på förhand, sen höll det på att glömmas bort, och båda barnen blev lite andäktiga när det väl kom på tal. Vill alla kramas? Jadå, vill kramas. Sen kramades och kramades de tills de föll omkull. Ställde sig upp, fortsatte kramas, föll omkull igen. Och ställde sig upp, fortsatte kramas. Nä huhhu det var så gulligt och fint. Och liksom rörande också, när man som blödig vuxen vet och förstår att vi var på farvälträff eftersom Signe med familj ska flytta några hundra kilometer bort. Och jag är väl som motivet på hennes klänning: Sad happy. Happy sad. Allra mest happy över att ha de här personerna i mitt liv (!! riktigt oironiskt *blessed*, jag menar det) men, ni vet, sad ändå för jag kommer sakna dem så. Jag blir typ rörd varje gång Blenda pratar om Signe och Elsa. Det gör mig så glad att jag delar detta med henne: hur mycket vi tycker om dem.

20200614_sb_00320200614_sb_002

Ja hörni ibland vill man ju bara dokumentera. Jag kommer inte på någon bra avslutning på det här. Kanske för att det finns nog inte något slut på det som varar livet ut. Kram. ♥

tjejgäng

IMG_20170304_110007_655

Tanken slog mig häromdagen att vi är många tjejer här i huset just nu, ifall att katterna räknas — vilket de förstås gör om ni frågar mig. *rättar till mina papiljotter och smuttar vin ur min kattformade kopp* På ett sånt där oförklarligt och totalt ologiskt sätt så kände jag mig lite nöjd över det, som att jag har ett eget tjejgäng här, särskilt nu när Esmeralda är här på besök igen.

Detta kom jag att tänka på för att jag tidigare idag läste det Peppe skrivit om myten att killkompisar gör en tjej coolare, och jag känner förstås igen det fenomenet. Tyvärr bland annat i mig själv. Som jag också kommenterade där så ville jag förut gärna skryta med att mina killkompisar beskrivit mig som ”en av killarna”, så som jag tror att många unga kvinnor skulle ha känt sig frestade att göra. Svårare är det däremot att föreställa sig att det hos män hade varit lika populärt att stoltsera med att de är ”en av tjejerna”.

Jag tror dock att tiderna förändrats och framför allt att ungdomen gjort det, tror alltså att det i dag är mindre vanligt att unga kvinnor känner det där samma bekräftelsebehovet som min generation verkar ha gjort. Men va fan vet jag. Det där baserar jag främst bara på fenomen som ”squad goals” och att begrepp som ”girl gang” är något som tycks idealiseras just nu. Ovaries before brovaries och allt sånt.

I alla fall, sen jag blev kvitt den där sunkiga vanföreställningen (tack feminismen!) så har jag förstås noterat samma attityd runtomkring mig i omvärlden, ibland hos kvinnliga bekantskaper. Och här vacklar jag, dels förstår jag ju helt vad det är som får vettiga kvinnor att sitta och förnöjt säga saker som att ”nejmen killar är så mycket lättare att komma överens med bara”, och jag älskar när vi kvinnor som gjort sådant i efterhand kan relatera med varandra genom det och riktigt häxkackla åt vårt forna larv. Men samtidigt är fenomenet frustrerande, redan bara som samhällsstruktur förstås, och så känner jag mig obekväm för den andras skull och djupt generad för att jag varit sådan själv. Skam kryper in någonstans där, jag tror det är för att jag inte kan använda mig av försvarstekniken att medge (och håna) mina brister, när den andra parten uppenbarligen inte håller med om att det är en brist. Jag har antagligen ingen rätt att bli överlägsen men det hjälps inte, jag vill ändå bara hånfnysa och sprida några extra snorpartiklar över den redan så slemmiga strukturen.

Senare började jag fundera på att trots att jag en tid tyckte att det var snäppet coolare att umgås med killar så har jag ändå alltid, innerst inne, verkat föredra tjejkompisar. Allt från när jag i lågstadieåldern annonserade efter brevkamrater till att jag letade medskribenter till Blemma så var det alltid tjejer och gemenskapen tjejer emellan som lockade. Antar det har grund i någon slags romantiserad variant av ”systerskap”. Jag tror inte att jag någonsin sökt manlig vänskap på samma sätt. Funnit och värdesatt, absolut, men inte på samma sätt drömt om eller längtat efter. Och ändå är det killgängens acceptans jag tyckt att varit så viktig att andra ska känna till att jag försökt skryta om den lite sådär casually i förbifarten nu som då, när det är tjejgängens vänskap som betytt mest för mig och som jag helt enkelt bara behövt allra mest. Nä-ä hörni. Vilken nonsenssmörja det här patriarkatet är.