Sad happy, happy sad

Ditt & datt

20200614_sb_004

”Jag är Signes bästa kompis”, sa Blenda. Hon har tidigare sagt att Signe är hennes, och kanske föll det sig då självklart för henne att hon såklart är Signes. Jag sa nåt i stil med att man brukar låta andra säga vem som är deras bästis, men hejdade mig. Om man ändå känner det förtroendet, varför inte bara säga det? Jag har tänkt på det efteråt, att kanske är det så det egentligen borde uttryckas. Så ärligt och oförställt. Om jag gillar dig mest, vill känna dig bäst, allra mest tycker att du är allra bäst, då kanske jag är din bästa vän. En av dem, i alla fall. Barn krånglar inte till det och kanske är det minst lika rimligt att säga vems man som vem som är ens. Varför inte bara berätta vem man är för sin kompis eller hoppas få vara? Ens förtroliga. Du, jag är din bästis, vet du det? (Du vet det, Elsa.)

20200614_sb_001

Jag är typ kär i de här bilderna på Signe och Blenda tillsammans och det finns massor av dem och det var SKITSVÅRT att välja ut några till det här inlägget och det är ännu svårare att sluta stirra på dem med hjärtögon. Blenda var så salig och sprallig över att få kramas, hon hade längtat. Vi hade pratat om det på förhand, sen höll det på att glömmas bort, och båda barnen blev lite andäktiga när det väl kom på tal. Vill alla kramas? Jadå, vill kramas. Sen kramades och kramades de tills de föll omkull. Ställde sig upp, fortsatte kramas, föll omkull igen. Och ställde sig upp, fortsatte kramas. Nä huhhu det var så gulligt och fint. Och liksom rörande också, när man som blödig vuxen vet och förstår att vi var på farvälträff eftersom Signe med familj ska flytta några hundra kilometer bort. Och jag är väl som motivet på hennes klänning: Sad happy. Happy sad. Allra mest happy över att ha de här personerna i mitt liv (!! riktigt oironiskt *blessed*, jag menar det) men, ni vet, sad ändå för jag kommer sakna dem så. Jag blir typ rörd varje gång Blenda pratar om Signe och Elsa. Det gör mig så glad att jag delar detta med henne: hur mycket vi tycker om dem.

20200614_sb_00320200614_sb_002

Ja hörni ibland vill man ju bara dokumentera. Jag kommer inte på någon bra avslutning på det här. Kanske för att det finns nog inte något slut på det som varar livet ut. Kram. ♥

tjejgäng

Tycke & tanke

IMG_20170304_110007_655

Tanken slog mig häromdagen att vi är många tjejer här i huset just nu, ifall att katterna räknas — vilket de förstås gör om ni frågar mig. *rättar till mina papiljotter och smuttar vin ur min kattformade kopp* På ett sånt där oförklarligt och totalt ologiskt sätt så kände jag mig lite nöjd över det, som att jag har ett eget tjejgäng här, särskilt nu när Esmeralda är här på besök igen.

Detta kom jag att tänka på för att jag tidigare idag läste det Peppe skrivit om myten att killkompisar gör en tjej coolare, och jag känner förstås igen det fenomenet. Tyvärr bland annat i mig själv. Som jag också kommenterade där så ville jag förut gärna skryta med att mina killkompisar beskrivit mig som ”en av killarna”, så som jag tror att många unga kvinnor skulle ha känt sig frestade att göra. Svårare är det däremot att föreställa sig att det hos män hade varit lika populärt att stoltsera med att de är ”en av tjejerna”.

Jag tror dock att tiderna förändrats och framför allt att ungdomen gjort det, tror alltså att det i dag är mindre vanligt att unga kvinnor känner det där samma bekräftelsebehovet som min generation verkar ha gjort. Men va fan vet jag. Det där baserar jag främst bara på fenomen som ”squad goals” och att begrepp som ”girl gang” är något som tycks idealiseras just nu. Ovaries before brovaries och allt sånt.

I alla fall, sen jag blev kvitt den där sunkiga vanföreställningen (tack feminismen!) så har jag förstås noterat samma attityd runtomkring mig i omvärlden, ibland hos kvinnliga bekantskaper. Och här vacklar jag, dels förstår jag ju helt vad det är som får vettiga kvinnor att sitta och förnöjt säga saker som att ”nejmen killar är så mycket lättare att komma överens med bara”, och jag älskar när vi kvinnor som gjort sådant i efterhand kan relatera med varandra genom det och riktigt häxkackla åt vårt forna larv. Men samtidigt är fenomenet frustrerande, redan bara som samhällsstruktur förstås, och så känner jag mig obekväm för den andras skull och djupt generad för att jag varit sådan själv. Skam kryper in någonstans där, jag tror det är för att jag inte kan använda mig av försvarstekniken att medge (och håna) mina brister, när den andra parten uppenbarligen inte håller med om att det är en brist. Jag har antagligen ingen rätt att bli överlägsen men det hjälps inte, jag vill ändå bara hånfnysa och sprida några extra snorpartiklar över den redan så slemmiga strukturen.

Senare började jag fundera på att trots att jag en tid tyckte att det var snäppet coolare att umgås med killar så har jag ändå alltid, innerst inne, verkat föredra tjejkompisar. Allt från när jag i lågstadieåldern annonserade efter brevkamrater till att jag letade medskribenter till Blemma så var det alltid tjejer och gemenskapen tjejer emellan som lockade. Antar det har grund i någon slags romantiserad variant av ”systerskap”. Jag tror inte att jag någonsin sökt manlig vänskap på samma sätt. Funnit och värdesatt, absolut, men inte på samma sätt drömt om eller längtat efter. Och ändå är det killgängens acceptans jag tyckt att varit så viktig att andra ska känna till att jag försökt skryta om den lite sådär casually i förbifarten nu som då, när det är tjejgängens vänskap som betytt mest för mig och som jag helt enkelt bara behövt allra mest. Nä-ä hörni. Vilken nonsenssmörja det här patriarkatet är.