våldtäktskulturen

alaskaskellum_rapeculture
Illustration av Alaska S. Kellum.

Har skrivit en krönika om våldtäktskultur och ett möte jag hade med en blottare för många, många år sen: Våldtäktsoturen.

Som prolog till berättelsen om mötet kan nämnas att då jag gick på cykelvägen som går längs med riksåttan, så svängde en bil in på en rastplats som finns vid sidan av vägen, ett par hundra meter framför mig. Det är ganska ofta bilar som står parkerade där, där finns en toalett, någon klätterställning, bord med bänkar, en trappa ner till ån som flyter förbi. Men ur bilen som svängde in och parkerade så kliver en man, han springer över riksåttan ner till cykelvägen, och då känner jag en litet hugg oro. Men han kommer inte emot mig, utan han skyndar istället iväg framför mig, åt samma håll som mig, men fortfarande ett par hundra meter bort, så jag andas ut. Det var alltså han som sedan ställde sig och väntade på mig där vägbelysningen tog slut. Ändå, när jag mötte honom där på grusvägen, så anade jag inte oråd mer än en pytteliten fraktion av en sekund innan jag viftade bort det. Sådär som vi gör, för samtidigt som vi uppfostras till att akta oss för främmande män så lärs vi också att det är fult att döma människor vi inte känner. Jag kan inte riktigt sätta ord på det där, men kanske ni vet vad jag menar.

Som epilog till berättelsen kan nämnas att jag berättade åt mamma direkt jag kom hem. Minns att jag hade svårt att hitta orden, jag trevade. Jag visste inte om det var nånting att nämna — det hade ju gått ”bra”. Kanske inte det var så farligt. Kanske det var helt okej. Jag var så pass ung att jag inte visste hur jag skulle se på saken. Mamma var förstås vuxnare och klokare och ringde polisen direkt för att anmäla mannen. Jag talade också med polisen och jag vill minnas att han sa att de hade tidigare fått in liknande anmälningar. Mig veterligen fick de aldrig fast blottaren, och ännu idag kan jag ibland se spår av honom i andra mäns silhuetter och automatiskt plussar jag ihop åren, kan åldern stämma, jag gör sannolikhetsuträkningar, kan det ha varit han. Antagligen inte. Men det stör mig något oerhört att nån jävla snuskpelle kanske fortfarande går omkring och bara inte ids hejda sig från att onanera inför personer som kan vara så unga att de fortfarande, tonåringar eller inte, halvvägs genom puberteten eller inte, ändå är betydligt mer barn är vuxna. Det är oroväckande. Så mycket är.

Och på tal om det så vill jag återigen ta tillfället i akt att länka till Karins inlägg om att världen är full av kåta killar. Läs, läs, läs.

strike a pose (urk, pinsamt dålig rubrik, förlåt)

Processed with VSCOcam with m3 preset

För några veckor sen bloggade Linn J. om att (en del av) bloggläsarna med jämna mellanrum vill se bilder på blogginnehavaren. Detta har jag tänkt på nästan varje gång jag sen dess kommit igång med ett nytt inlägg här, men jag har nog mycket svårt med att klämma in nån bild på mig om jag inte hittar någon slags relevans till dem i vad jag skrivit. Själv är jag definitivt så pass nyfiken att jag gärna vill se personen på andra sidan skärmen, med relevans till inlägg eller ej, så jag hör utan tvekan till den skaran som gillar när andra bloggare publicerar bilder på sig själva. Ibland blir jag faktiskt lite abnormt förtjust tror jag nästan, jag vet inte, det är bara något så sjukt fascinerande med att se på bilder på andra människor ibland, i synnerhet sådana som de själva väljer ut för att låta bidra till andras bild av dem. Vet inte om jag alltid varit sådan eller om det är någon kvarleva från den tiden då ingen hade digitalkameror och få hade tillgång till en skanner men vi lärde känna varandra på internet via gästböckerna på våra hemsidor och sen, några månader senare, kommer ett meddelande på ICQ där det står ”I got some photos scanned today!” och så surfar en till deras sajt eller så skickar de en fil och det är så sjukt sjukt spännande medan den laddas ner och sen så ÄR den där personen plötsligt där bara och upplösningen är aldrig högre än typ 200×300 pixlar för allt annat skulle ta aaaalldeles för länge att ladda med våra 28,8Kb-modem, men ändå, personen är DÄR och det är fantastiskt.

Då jag igår tog bilden som är överst i detta inlägg tänkte jag sedan mycket på självisar, tar ganska ofta sådana men majoriteten av dem ses aldrig någonsin av någon annan än mig själv. Bilder likt den ovanför har jag särskilt många av, eller åtminstone sådana tagna på samma plats, i och med att den oftast erbjuder naturligt ljus som brukar falla in på ett ganska trevligt sätt plus en yta som är telefonbalanseringsvänlig, och att jag oftast går förbi där några gånger om dagen gör förstås också sitt för att öka sannolikheten. Ibland när inga människor syns till i trapphuset tar jag tillfället i akt och knäpper ett självporträtt, (kan ALDRIG ta självporträtt om folk ser på,) och det är väl nog ett beteende som är ganska typiskt mig: planlöst.

Emellanåt kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag aldrig ”satsar” på mina porträtt längre, det finns liksom sällan någon tanke bakom dem utan det är nog mer bara i vardagligt dokumentativt syfte — vilket är en stor förändring från hur självporträttering hanterades i mina tonår, då skulle jag ha mängder med (oftast fult) smink och uttänkta (oftast fula) utstyrslar och inte sällan helt poänglös rekvisita, gärna något som matchade läppstiftet eller ögonskuggan [paus för att himla med ögonen], men som jag ändå tyckte att gav fotosessionen nån slags ~tanke~, utan att det förstås egentligen gav den så. Såhär i efterhand önskar jag likväl — d.v.s. helt tvärtom från vad jag ibland kan önska att jag gjorde nu för tiden, hah — att jag ändå tagit lite fler otillställda vardagsbilder. För jag ser helt makalöst tillgjord ut på alla gamla bilder där jag försöker ”se snygg ut” och det är ärligt talat lite äckligt att se, och liksom deprimerande, dels 1) bara själva floppigheten i dem alla, och 2) att jag aldrig tyckte att jag såg tillräckligt intressant ut som jag var, alltså utan att göra mig till. Då på tiden handlade väl den här tillgjordheten i och för sig också mycket om självuttryck, att experimentera med att hitta sin individualitet och allt sånt, men nog tror jag också att det absolut fanns en hel del komplex inbakade där.

Men men. Har ingenstans jag riktigt vill komma med det här men jag sitter för en gångs skull vid en dator vid ett skrivbord så jag tänkte jag skulle passa på att e-babbla lite. Att jag befinner mig på en sådan plats är värt att uppmärksammas ty det är evigheter sen jag sist gjorde det, förutom nio till fem varje vardag då men det kan inte räknas för då är jag på jobb och det känns helt annorlunda. Jag har kanske sagt det förr men jag behöver verkligen ett skrivbord för att kunna få saker gjorda. T.ex. feministkalendern, vars aprillucka jag missade! Så det får bli dubbla i maj istället. Men det blir en annan gång.

rusningstid i ultrarapid

20140117_skog

I flera månader har jag med jämna mellanrum drabbats av en svag temperaturhöjning och andra halvklara förkylningssymptom, nu är samma sak på gång igen. Febertermometern visade trettiosju grader i middags och jag bäddade ner mig i sängen efter jobbet, har befunnit mig här sen dess. Tänkte beslutsamt, men det var innan jag kröp ner i sängen timtal innan läggdags, att jag skulle skriva fokuserade inlägg idag. Nu tänker jag att jag istället bara borde försöka motverka min skrivkramp, eller vad den ska kallas, med att svamla plan- och kravlöst ikväll.

Det verkar som att ju längre jag lever, desto svårare blir det att få ett grepp om tiden. Hur kan det seriöst redan vara den tjugoandra januari? Hur kan det ens redan vara år tjugohundrafemton? Så förbryllas jag men sen tänker jag på året hittills och den halva evigheten som sträcker sig mellan tolvslaget på nyårsafton och snart-tolvslaget i kväll. Då, ute på balkongen med prosecco i ena handen och stjärnregnsstickor (som de så poetiskt heter på finska) i den andra, och nu, inne i sovrummet med febertermometer på nattduksbordet och pudding i hjärnan.

I lördags var jag i Katternö på fest hos en god vän med andra goda vänner, flera av dem hade jag inte sett på en lång, lång tid. Inte för att det märktes, det kändes som förut. Gamla klasskamrater från konstskoletiden, och mamma frågade dagen efter när vi egentligen gick ut den skolan. I vår är det nio år sen. Nio år, men ändå som förut.

Samma kväll körde jag mina vänner in till stan och jag gick på pub med dem och där såg jag en kille jag har skött på dagis. ”Visst är det hemskt?” skrattade min kompis. Ikväll snubblade jag in på en blogg av en av hans jämnåriga kamrater från samma dagis, och de är alla så vuxna nu. Då bloggaren var barn frågade hon av mig hur många barn jag hade, svaret var såklart inga, och med rynkade bryn och kisande blick ställde hon följdfrågan hur gammal jag var. Sjutton, svarade jag, det var ett par månader kvar tills jag skulle fylla aderton och jag hade nyss börjat jobba där. Hon utbrast dramatiskt att hon trodde jag var minst trettio. Det är jag nu, och hon är äldre än vad jag var då, för cirka tretton år sen.

Ännu senare på lördagskvällen råkade jag på min gamla pojkvän med en släkting som inte kände igen mig först. Han trodde istället jag var den nuvarande flickvännen, och jag svarade ”Gamla, gamla. Från tonårstiden.”, och gammalt gammalt är det verkligen. Det är sexton år sen vi blev ett par, jag var femton, han var sexton, och nio år sen vi blev ett ickepar, jag var tjugotvå, han var tjugotre. Jag minns att en lång tid så brukade jag beräkna vår tid tillsammans i proportion till min levnadstid — X antal år av Y antal år, hur många delar är det, vad är ekvationen, vad är procenten. I efterhand inser jag hur dumt det ändå är att mäta något på så vis. Typiska tonårs- och ungdomsfasoner, antar jag. Tid behöver inte ens vara lång för att vara stor.

Den rusar alltid. I någon dimension rusar tiden alltid. Kanske betyder det att i någon annan dimension saktar den alltid ner. Ultrarapid. Ultra-rapid. Som extraordinary, extra-ordinary, som känns som att det borde betyda att nånting är alldeles särdeles vanligt men istället innebär det motsatta. (Detta hänger ihop med att latinets extra betyder ‘vid sidan’, ‘utanför’, och inte det ungefärliga ‘bonus’ eller ‘super’ som vi ofta tänker på det som.) Ultrarapid syftar egentligen på att en film spelas in med kamera med en högre hastighet på inspelningen än vad filmen har vid uppspelningen. Att något görs jättesnabbt, men i efterhand ser vi på det och det känns som att det går i slowmotion. Kanske är det så? Eller kanske är det helt tvärtom? Jag vet verkligen inte. Inget grepp, som sagt, inget grepp om tiden.