Movie star oh movie star ah ah ah

I år är det 22 år sedan 1999 och det var tydligen den tid som krävdes för att jag skulle våga närma mig en kortfilm jag och några andra ungdomar gjorde med, typ, filmentusiaster från Pedersöre När-TV antar jag? Jag vet inte riktigt. Det var en tid sen. Nu har jag äntligen skummat igenom den, tror inte jag sett den i sin helhet sedan premiären.

Det var under vårvintern som vi började med att samlas och hitta på vad som skulle hända. Det verkar som att den dock blev klar och färdigklippt året därpå, men det var under sommaren -99 vi spelade in. Är alltså 15 år på bilden ovanför.

I början hade vi ett helt annat utkast för manus än det som sist och slutligen blev, det var något SJUKT med djävulsdyrkande sekt, självmord — var det kanske en oönskad tonårsgraviditet med i bilden också? — och handrullade cigaretter utav bibelsidor?? Gud (no pun intended), tonåren. Märktes verkligen att en del av oss var extremt tonårströtta på att bo mitt i bibelbältets spänne.

Denna idé var dock mycket tillfällig och kasserades snabbt av de som bestämde, men inte förrän en mer troende tjej än oss andra hunnit hoppa av i protest. Den nya synopsisen var betydligt mildare, och om jag minns rätt var det då en kille som sin tur hoppade av i protest mot den saken då. Ahaha. Mina bästa vänner Karin och Anna var med, och min då på tiden blivande pojkvän Mathias. Var det kul? JA! Blev den bra? NJÄÄÄÄÄEEEEE alltså… men det är äntligen inte enbart plågsamt att titta och tänka på. Nostalgiskt och roligt får också plats nu!

Men så konstigt att se film på sig själv och annat ur sitt liv från den här högintensiva tonårstiden, för dels är det så mycket jag glömt men känner igen så instinktivt, att jag liksom känner igen det mer inifrån mig själv än från filmmaterialet. Att jag känner att jag känner det där, den där, oss här. Jag vet det där och jag kommer veta det tills jag dör. Vänners kroppspråk, minspel och röster. Detaljer, frisyrer, övervåningen på gamla caféet Calles där vi även på riktigt satt och tjuvrökte under det nikotinbruna taket och sörplade kaffe som kostade fem mark för en liten kopp och sju för en stor. (Ett paket L&M tror jag var 21 mk. Ifall tobaksnostalgikerna skulle råka hitta in här.) Medan andra saker är fullkomligt främmande. Totalt wiped från minnet.

Min karaktär hette Alexandra. Jag har inte en aning om vad hon säger här. Ljudet saknas från den här delen av filmen. Hennes mest, om inte enda, avgörande uppgift var att bjuda in till fest. Min uppfattning av henne var nog just som en festlig typ och här har jag högst troligt lånat en tröja ur min systers garderob för att få in lite färg, eftersom Alexandra ingalunda var en svartsotig tonårsgot som jag var.

Här är jag med Anna! Under förberedelserna inför festen.

Festen är IGÅÅÅÅÅÅÅNG! Tjo vad det var livat!!

Nä. Minns att jag tyckte det kändes pinsamt att vi inte samlat ihop fler partystatister. Alla såg ju vilken otroligt seg fest det var. Detta kändes särdeles uppenbart eftersom scenen filmades i ett hus i Esse där man minsann hört ryktas om att det brukade vara GALNA fester. (Alltså, både i exakt det huset och rent generellt i Esse.) Bailo, hette förresten den typen av fester på den tiden!! Kom just ihåg det, ahah. Hur som helst en stark kontrast till vår fejkade vatten-i-ölflaske-fest.

Inte ens Alexandras tafatta sittdans kunde rädda den. 😥

I övrigt är det lite oklart vad filmen handlade om. Det var en kärleks-, svartsjuke- och otrohetshistoria med en röd tråd av utanförskap, fast med en rejäl drös sidokaraktärer som min som skulle med. Mycket ludd i kanterna på fokuset. Men det var nog sen aldrig det som var det viktiga heller.

Closing credits. Överväger att uppdatera min CV med denna.

Tonårsromantikens slitstil

20200425_kaffe

I lördags färgade jag ett par hålbroderade, fina och mycket vita blusar i svagt kaffe. Målet var att få dem aningen mindre vita. Det räcker för mig nu, men annat var det förr. Jag mindes den vita hålbroderade indiska blusen jag ville färga svart när jag var runt 16. Det fanns liksom inga svarta hålbroderade blusar i butikerna då men nu finns det ju jättemånga och varje gång jag ser en är det den vita jag tänker på. Jag hade hittat den på Missionsstugans loppis, och efter sitt textilfärgsbad blev den bara ljusgrå. Riktigt mjäkigt ljusgrå när jag ville ha svart, svart, svart. Jag använde den aldrig. Lördagens blusar blev mjäkigt ljusbeigea, men nu är jag inte besviken alls.

Följande kväll instagrammade min expojkvän ett foto jag tagit på en spelning med hans gamla band. Det var tidigt 2000-tal och jag blev så glad när jag såg att han hade på sig ettt par pleatherbyxor min mamma sytt åt honom. Det FANNS ju inte sådana tillgängliga på andra sätt då! Inte i Jeppis. Redan bara det att de hade fejk-läder på tygaffären Kangasmestarit i stan var kind of amazing. Så tyg inhandlades och mönster hämtades från vad jag tror att kanske var ett par av mina byxor, mitt första par svarta jeans. Både mina jeans och Mathias plastbrallor användes tills att de slets ut. På samma foto hade han en nät-t-shirt vi loppat — även den på Missionsstugan — och jag minns ännu hur jag grävde till djupaste bottnen av underklädeslådorna på herravdelningen och fiskade upp gamla, gulnade undertröjor, och hur det kändes som att jag hämtade förlorade skatter från havets djup. Det var en känsla av triumf att hitta dem. Det skulle bli svinsnyggt. Vi färgade dem svarta. De blev en färg vi kallade ”regnmörker”. Den där blågrågrönsvarta färgen dåtidens svarta jeans alltid fick efter många tvättar.

Och sådär höll man på. Vi färgade om, sydde om, sydde nytt, sydde fast spetsar i fållar och ärmslut och ringningar, broderade stjärnor och mönster, drömde om att komma över nitar att stansa fast, klippte upp, knöt ihop, blekte med klorin, täckte med nagellack, målade med textilfärg, ritade med sprittusch — alltid på jakt efter den lilla möjligheten samtidigt som man drömde om de stora. Luggar klipptes i konstiga former, utväxter i det svarta håret färgades i de mest overkliga färger som fanns i hyllan på Citymarket (vilket iofs var typ ”plummy brunette” eller ”violet black”, ni fattar), ögonbryn plockades och formades om, läppstift användes som ögonskugga och läppennor som ögonpennor och kajaler som ögonbrynspennor oooch vi gjorde egna piercingar med vanliga nålar. Jag såg nog riktigt ut som totalt piss ibland, eller jävligt ofta, men det var i alla fall roligt.

Det är väldigt lätt att romantisera det i efterhand. Det var så kreativt, fast det insåg jag inte då. Jag kan emellanåt känna mig typ retrospektivt avundsjuk på de alternativa tonårsgäng jag och mina kompisar ser på stan i dag och som påminner oss om oss själva, hur vi var. Skillnaden är att de i dag har perfekta kläder och ingen av dem verkar ha behövt hitta på kompromisser och nödlösningar för att ha den stil de vill ha. Allt finns.

Min egen tonårstid är istället präglad av en sån längtan och ett sånt slit att ha en egen stil. Det var så mycket man bara kunde drömma om och försöka efterskapa så gott man kunde. En tid fanns det knappt svarta kläder över huvud taget i butiken och i ett par år använde jag nästan dagligen en blus som jag fått för min morfars begravning. Jag handlade gamla gördlar avsedda för höfter och rumpa från underklädeslådan på loppis och vände dem upp och ner för att använda som korsetter. Jag fyndade en lång, svart vinterkappa för 20 mark (MARK!!) på loppis och den blev mig så kär att jag fortfarande har den kvar, 20 år senare. I efterhand föredrar jag det så. Det känns sorgligt att tänka att jag hade gått miste om det. Det visade sig att det blev ett riktigt praktexemplar på att inte veta hur bra man har det.

20001115_rum
Sexton år, november 2000. Hemmaklippt lugg och kjolslits. Ser ni förresten pappret nere i högra hörnet? Planer på plagg jag tänkte sy.

Jag gissar att de flesta som läser här är en bit förbi tonåren. Jag blir nyfiken på att höra om ni hörde till någon subkultur? Hur såg ni ut i högstadiet, gymnasiet eller motsvarande? Smälte ni in, skilde ni er ur? Var endera viktigt för er? Vet för övrigt inte vilket av dem som är svårare att göra i tonåren!

fjorton år och åtta månader

1998_veneziansk_001

Jag hämtade ett par lådor med gamla fotografier från Katternö, bland dem hittade jag några bilder ifrån villaavslutning 1998, den 29:e augusti. Då var jag fjorton år och tillsammans med tjejerna ovanför inleddes och avslutades kvällen på min familjs villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, såklart) i Fäboda för första och sista gången eftersom den såldes en tid efteråt. Vi fjantade omkring nere vid havsbrynet och jag blir så glad när jag ser de här bilderna, vi var så glada och spralliga och ivriga. Vi såg så fram emot kvällen då vi cyklade in till stan där vi delade på några flaskor alkoläsk som sedan slutade säljas i affärerna innan jag ens blev gammal nog att köpa dem själv. Vi blev knappast fulla, men pirret och spänningen var ett rus.

1998_veneziansk_003

Jag hade typ inga ögonbryn alls och detta var tydligen acceptabelt?? Jag hade gått igenom min första goth-fas men hade tröttnat på att bli retad för det, så jag hade gjort en kraftansträngning för att smälta in som ”normal”, vilket för mig innebar att göra blonda slingor i håret och ofta klä mig i en naturvit polo med ett par mörkblå utsvängda jeans och ljusblå tygskor. Fasaden hölls uppe i ungefär ett halvår. Sedan var jag back in black.

Det var mycket som var nytt som fjortonåring. Förutom alkoholen så var det i den åldern jag äntligen fick mens sist av alla i hela Sursik skola med sina knappt 500 elever, eller så kändes det. När den kom blev jag direkt mycket säkrare i mig själv, kände mig mindre som ett missfoster och mer som någon som hade potential att bli normal ändå. Det var också som fjortonåring jag äntligen började känna mig mindre ful, och klyschigt nog var det tack vare en del killars uppmärksamhet. Jag visste inte vad feminism var, men jag var bekant med mobbning, depression och min räddning: internet. Det var också i den åldern som jag blev tillsammans med personer som jag verkligen var kär i, och jag började bli kär i personer på grund av saker de sa och gjorde, istället för att de (enbart) såg söta ut i skolkorridoren eller på klassfotot i skolkatalogen.

Att vara hjärtekrossad var också nytt. Så även att ändå se fram emot allt det andra nya som väntade, fast jag inte visste vad det var. I skolan, när vi började sjuan, hade vi alla på klassen fått varsitt häfte som skulle bli ”Min egen bok”, och i det skulle vi ibland skriva. Emellanåt blev det dagboksartade små reflektioner. Så här skrev jag någon gång när höstterminen på nian precis hade börjat:

1998_sommarlovettillnian

Ursäkta? ”Men det tog slut, han var för god för mig”? Det låter som nån smörja jag läst i nån tidningsnovell. Varför skrev jag så? Tyckte jag verkligen det? Antagligen gjorde jag väl det, samtidigt som jag säkert tyckte att det lät tjusigt och ädelt att skriva så. (Undrar hur det lät i min riktiga, privata dagbok. Det finns en sådan också, jag bara hittade den inte nu senast.) Jag gjorde slut för att jag såg att han inte ville vara ihop med mig längre. Jag ville både bespara honom det skitjobbet och mig min stolthet. Jag antar att jag då på tiden bara såg mig själv som feg, men blickar jag tillbaka på mig nu så tycker jag att jag också var generös och på sätt och vis modig. Det är kanske inte så fegt ändå, att krossa sitt eget hjärta för att få det överstökat innan någon annan gör det åt en.

Jag minns ett telefonsamtal sent på kvällen, nästan natt, telefonen med skarvsladden i mitt rum och jag på golvet, och hur jag fick inget sagt och hur dum jag kände mig för att jag slagit numret, och hur det så plötsligt bara kommit över mig så intensivt, den där saknaden och ångern över hur allt blivit. Efter en bra dag och kväll hade det bara bubblat så snabbt upp till ytan att det skrämde mig för hur hopplöst det verkade, att det kunde attackera mig så, just när jag trott att det skulle bli bättre.

Men tiden var ju så helkonstig då man var i den åldern, minns ni det? Ett år kändes som tre och en månad som fem. Och hjärtat läkte utan att man förstod det. Snabbare än vad som verkat vara möjligt.

1998_veneziansk_002

Sedan blev det alltså veneziansk inte alls långt därefter, och jag blev snabbt därpå kär igen i någon jag träffade den kvällen. Följande dag nämnde jag honom i min blogg, lite mer än många andra personer jag träffat kvällen innan, och ett par veckor senare blev vi ihop. Jag minns det som att jättelång tid hade passerat mellan de två pojkvännerna, men nu inser jag ju att det kan inte ha varit mer än en knapp månad.

30 Aug 1998
Vi ( Anna, Marina, Karin & Lena ) var ut och festade igår, det var ju villaavslutning, ifall du lyckats missa det. ( Dessa jädrans smällare! ) Så nu har jag fått lust att hälsa åt alla människor jag tror / vet har tillgång till internet, så nu ska jag göra det. Och bli inte lessen om du inte är nämnd, det är bara jag med min typiska glömska. Inget personligt troligtvis.

Så hej till [massa olika IRC-nicks här] och alla andra. ( Vem ni än är… 😉 ) […]

Det är som vanligt aningen splittrat att blicka tillbaka. Dels så är det så nostalgiskt att det nästan känns magiskt, och de små minnesbilderna som finns gnistrar i dunklet de omges av. Samtidigt så är det också plågsamt, går jag närmare så finns det så mycket som bara gör mig generad. Mitt blogginlägg från dagen efter villaavslutningen är pinsamt för hur innehållslöst och lalligt det var, samt det här med ”Inget personligt troligtvis” då. Vadå troligtvis? Vem var det jag så aktivt ogillade? På alla sätt lät jag verkligen som en riktig fjortis, men det hörde väl till.

Nu, cirka nitton år senare, kan jag sakna att jag så rakryggat gick med på att låta saker göra ont, och sedan så kvickt blev beredd att blicka framåt och gå vidare. Jag kanske romantiserar hur det var, men i efterhand känns det som att jag kan ha varit bättre på att se en del saker som mer temporära, eftersom att det fanns så mycket annat och nytt kring varje hörn. Tiden gick så snabbt men det kändes alltid som att den tid som passerat var evighetslång. Antar att det också hör till, när att ha levt i fjorton år — ursäkta, faktiskt nästan femton — är en hel livstid.

växa vuxen

makeover-jpg

Ett par lösryckta tankar om att med åren åldras som det fina vin vi människor är:

  1. Minns att när jag var runt 20 så kunde jag bli smått irriterad på att kassapersonal bad mig visa ID vid alkohol- eller cigarettinköp, men det var också innan alla de här infolapparna om att när någon ser ut att vara under 25 eller 30 eller vad det är som ID efterfrågas hade dykt upp — men hur som helst, jag tyckte då att det var aningen förolämpande att eventuellt se ut som en sjuttonåring max. Nu blir jag snarare snopen när kassapersonal inte frågar ID, d.v.s., när jag ser ut att vara över tjugofem eller trettio. Vilket jag är. Det är väl ganska välkänt att när en blir glad över att ombes visa ID, då har en på något plan tagit steget från ungdomen över till vuxendomen. Bland de bästa vardagliga guldkantsdetaljerna jag vet av numera är när personen som efterfrågat identifikation börjar fnittra när hen läser födelseåret, det gör mig SÅ GLAD. Definitivt på god väg att bli vuxen nu, även om jag tror att det är något av en myt att på riktigt känna sig som en. Är i alla fall på god väg att bli gammal, om det fortsätter i samma anda.
  • Parentes: Tidigare i höstas när stan precis hade börjat fyllas av personer iklädda studiehalare och jag sicksackade mellan dem på gågatan och butiken med den smått märkliga känslan av att de antagligen var i blöjor medans jag var i högstadiet och här har de hunnit växa och ta studentexamen och köpa en obehaglig overall* på den tiden som jag bara… varit, mer eller mindre, så frågade en kassörska av mig om jag hade studiekort då jag handlade lunch. Naturligtvis kan folk mycket väl studera i min ålder och äldre, men i.o.m. att det är ungefär tio år sedan jag själv studerade, et cetera, så kändes konceptet väldigt ungdomligt. Jag blev, såklart, DÅRAKTIG LYCKLIG och ville skriva ett tacktal att läsa upp inför någon kommitté.

    * Har aldrig varit del av något studieliv och har ärligt talat alltid tyckt att det verkat jäkligt jobbigt att utstå och ännu värre att vara en av dem, men likväl kan jag ibland lite känna ett sting av saknad för något jag aldrig egentligen saknat — min chans att vara en tröttsam gemenskaplig snapsvisesitzare har passerat och det känns ibland lite trist, ändå, att jag inte tilltalats av sådant som för andra verkar så kontaktknytande och kul.

  1. Under merparten av mitt liv har jag tänkt på mig själv som en ”tjej”. Att titulera mig själv ”kvinna” har länge känts avlägset, så vuxet, så pondusigt (vi låtsas att det är ett ord), så… det är svårt att beskriva, men så ordentligt på något sätt. När jag var liten trodde jag att jag skulle bli kvinna när jag fick mens men haha nej (på tal om det — det är tämligen läbbigt att sådana idéer fortsätter spridas i samhället, könsmogenhet är inte samma sak som vuxenhet*), eller när sex kom med i bilden eller jag flyttade hemifrån eller började arbeta heltid, till exempel, men inte kom Kvinna-identifieringen på köpet med nån av de händelserna heller. Ett skede var jag ganska övertygad om att det aldrig skulle göra entré. Jag vet inte när det hände att jag började tänka på mig själv som en kvinna, men insikten om det slog mig bara för några veckor sedan. Helt plötsligt skulle det kännas som ett skådespel att referera till mig själv som ”en tjej”. Jag är såklart okej med att kallas ”tjej” men det skulle kännas fjompigt att själv beskriva mig som en. Vet ni vad jag menar? Hur som helst, i mina tidiga trettio-nåntingar blev jag kvinna, verkar det som.

    * Inte heller förvandlar militärtjänstgöring killar till män, men det är väl en annan historia.

  • Följdfråga: När började du känna dig som en Kvinna eller Man med versaliserade begynnelsebokstäver? Om det har hänt.

jeppis on my mind

20160706

På grund av ihållande regnväder så skuffades mina helgplaner om, och nu lutar det mot att bege sig till Jakobstad under morgondagen, staden som antagligen alltid kommer vara ”stan” för mig, trots att jag aldrig bott i den. Är uppväxt elva kilometer utanför den och jag minns besök på Sokos när det fortfarande fanns där, Tenna och senare Valintatalo där Lidl är nu, den lilla skogsdungen som skövlades för McDonalds skull, de smala gångarna mellan hyllor med rullar och åter rullar med tyg i  tygbutiken i det gula trähuset som stod där Citymarket finns nu, och att jag en gång när jag skulle till just den affären antagligen åt min första Pätkis som snurrades upp i ändorna. Fiskar i golvet på pizzerian, Sun Ice-glass på torget, när de nya stenarna sattes i gågatan, texten ”scool sucks” [sic!] som i många år var sprejad på Stadshotellet vägg.

Jag har bott i Vasa i cirka sex år nu och innan dess bodde jag också i Nykarleby i lika många år, men ändå är det Jeppis Jakobstad Jeetown [yeahtown] som förblir den huvudsakliga staden, grundstaden, ursprungsstaden. Stan.

Den 22:a november år 1999 skulle jag snart fylla sexton år och jag minns nervositeten kring millenniebuggen, promenader i stadsdelen Skata med pappas systemkamera över axeln, dekorationsportarna över gågatan krönta med siffran ”2000” i glittrig silver både utav färg och stundvis utav frost. Helger nere i dataklubbens källare i centrum eller på datacaféet där ovanför, kaffe med påtår på Calles Conditori på Storgatan som jag försökte återbesöka i somras och blev sorgset paff över att se att var borta. Arkiv X och Millennium på tv, cigaretter som fortfarande gjorden en snurrig mellan fingrarna och en billig parfymkopia på Davidoffs Cool Water Woman på halsen, köpt på Halppis. En hemsida som hette ”Reflektioner”, nätter med mycket HTML och litet sömn, modemanslutningar som lät, tjöt och sprakade när en kopplade upp sig. Blöt cykelbana till gymnasiet jag skolkade mycket från och sedan hoppade av, sörjiga rännstenar men mestadels torra trottoarer inne i stan. Eller, jag tror att jag minns detta. Det känns som att jag minns detta, för det känns som att jag är där och då, när jag lyssnar på första avsnittet av Knapphandlarens hämnd. Hade staden hängt upp tro, hopp och kärlek över Storgatan redan då? Exploderade bomben där under, en bit ifrån tron och beskrivande avlägsen hoppet och ännu längre ifrån kärleken?

Jag var inte i stan den dagen, jag var hemma, och det var nån som ringde åt mig. Det kan ha varit mamma, men jag tror det var Mathias, min pojkvän då på tiden (numera humppametalstjärna), som sa att han stod utanför Halpa-Halli och att gatan var avspärrad och att något hade exploderat. Det är konstigt att det skulle visa sig att jag ändå minns det här så otydligt, när jag direkt efter att ha lyssnat på första avsnittet igår delade det på FB och skrev att efter den där explosionen i Jeppis har jag aldrig träffat någon från de trakterna som inte minns var de var den dagen när de hörde explosionen eller fick höra om den. Antar att jag inte tog mig själv i beaktande, riktigt. Jag minns däremot många diskussioner den följande tiden efteråt, obehagligheter, detaljer, delar. Människor som hade öppnat dörrar och tittat ner på trappan, poliser som inspekterat innergårdar ett kvarter bort, åskådare som sett ett sista djupt andetag. Alla har liksom haft en berättelse, även om jag själv minns dem något luddigt numera. Men ingen av de jag pratat med har haft något klart svar på vad det var som egentligen hände. Och liksom Ann-Catrin Granroth som är den som ligger bakom denna förstklassiga poddserie så har jag också alltid undrat.

Så. Via Granroths suveräna reportage och skildring åkte jag direkt tillbaka i tiden till den där blöta vintern strax innan Y2K men efter bomben. Oerhört spännande men också på så många punkter så ofantligt tragisk. Serien är säkerligen extra fängslande för sådana som jag som befann i sig i nejden då det hände, men alltså nä-ä, den är så bra. Den är för alla. Den är det. Hörde de två första avsnitten igår och de två sista idag, och enda jag har att beklaga mig över är att den tog slut. Hade gärna velat ha minst lika mycket till. Lyssna!

Vill tillägga ännu en sak. Under många år har gärningsmannen för mig varit en man som förlorat förståndet, mer eller mindre. Någon som kanske alltid hade varit ”galen”, en riktig arketyp av vad vi ser i filmer och serier. Visst har jag funderat på honom och vad som driver någon till ett agerande som hans, men det har likväl förblivit väldans ytligt. Genom den här podden så framstår han mycket mer som en riktig människa för mig. På många plan ett offer, han med. Någon jag kan empatisera med, även om inte förstå hur det hände, men nog förstå att han var en person med lika många goda sidor som du eller jag, som kanske hamnat ut för komplicerade händelser och känslor som han inte kunnat hantera. Att det är betydligt mer komplext än vad jag kan sätta i ord. Podden öppnade f.ö. empatikanalerna för alla involverade och nära. Jag läste en kommentar om att det var ”okänsligt att använda detta som underhållande poddserie”, men jag håller inte med. Dels utav det jag nyss berättade, men också bara p.g.a. journalistik i sig, vad dess roll är, varför det ens finns, hur den i så fall skulle te sig om den skulle begränsas utgående ifrån yttre faktorer så som vilken inverkan vanlig mänsklig nyfikenhet kan ha på reportaget i fråga (!); och i all synnerhet har jag svårt att hålla med då det gäller välundersökt, nyanserad journalistik som hjälper oss att förstå, och det ur flera aspekter, och som f.ö. avstår från att använda sig av de närmaste ståendes namn trots att de tidigare publicerats i medier… nej, sådant kan jag faktiskt inte ställa mig emot.