Färgpaletten och klädvården och loppisåret

Loppisåret 2022 är inlett och mitt första egna fynd är en stickad tröja, dock ej den på bild. För så fiffig är ✨jag✨ att då jag går in i ett provrum så tar jag bild på det jag hade på mig då jag spatserade in där, inte det jag faktiskt provar. Kul! Nej men saken var den att jag gillade min färgpalett mycket. Ville spara. Disigt och dovt blått (menar inte munskyddet, *ser* dem knappt ens längre), svalt beiget/greiget och som vanligt svart. Ge mig detta och dammigt rosa (som tröjan jag sedan provade och köpte) och jag har allt jag vill ha.

Den tröja som dock är på bild loppade jag strax innan julen, en yllekofta från Benetton. Jag har kanske vant mig mer med ylle nu sedan jag började fasa ur konstfibrerna (alltid för kvavt eller för kallt) för plötsligt tycker jag det nästan är skönt mot huden när det är aningen pickigt, liksom lite rivigt och strävt? När jag fyllde år förra veckan fick jag bland annat en avnoppare som jag ej ännu använt på koftan men definitivt ska, eftersom jag använder det här plagget cirka varje dag och det kommer bli allt mer uppenbart. Det blir hastigt tröttsamt att alla pratar i såna här termer den här tiden varje år, men: BLIR detta klädvårdens år? Jag är i alla fall ett verktyg närmare.

Helt säkert blir det i alla fall köpstrejkens år, för varför inte. Så gott det går kan man ju och det ska ni veta att det går för det mesta hur jäkla bra som helst så länge man är en kvinna i en normkropp. Menar inte att brasklappa utan mer att… eeh… manipulera antar jag? Nä men det är väl bara nåt att konstatera. Ibland när jag går på loppis vill jag bara SPY när jag tänker på alla mängder och åter mängder av kläder som samlas där och annanstans och ingen vill ha dem och nya bara tillverkas och tillverkas och tillverkas och vi köper och köper och tröttnar. Sen så blir jag själv inspirerad när andra shoppar garderob på loppis och gör det inte för att skoj- eller slentrianshoppa utan liksom gör det medvetet och målinriktat. Jag tänker att man behöver ju inte följa nyköpstoppet ultramegastrikt (raketstrikt, som Blenda skulle säga) men att man, gång på gång, ger det ett försök. Andrahand i förstahand, lyder parollen. Sen kanske vice versa nångång om situationen absolut (raket)kräver det.

Förkylningar, fast fashion och andra farsoter, plus en framtida förolämpning

Sovmorgon för Dag och jag, och när vi steg upp snubblade vi nästan över tågbanebygge i vardagsrummet. ”Hallå. Ser du inte stoppskylten? Vet du vad den betyder?” sa en täppt röst uppfostrande, men inte ovänligt. Blenda har blivit snuvig igen och fick stanna hemma från dagis. Tycker så synd om henne, förra månaden var hon sjuk i två veckor. Hon tycks dessutom dessvärre ha ärvt mitt sätt att bli sjuk, d.v.s. ordentligt, istället för Alfreds som är mildare. Jag kan vara ganska avundsjuk på hans förkylningar, och det kan vara ledsamt för honom också för är vi sjuka samtidigt betyder det hur som helst att det är han av oss som är ”frisk”. Men jämfört med många tycks vi ändå ha haft tur, andra berättar om barn som varit sjuka i en månad eller till och med längre. Huä.

Vi gick senare på loppis, min yngsta sidekick och jag. Jag provade en massa kläder (medan Dag mer eller mindre bara låg och tittade i vagnen, han är verkligen för det mesta SÅ enkel att ha att göras med) men köpte inga för jag övar på att vara kräsen och bara köpa sånt som jag till 100 % vet att jag kommer använda. Extra svårt på loppis.

Hittade däremot en Uno-kortlek och en Klas Klättermus-bok åt Blenda. Önskar att jag hade förevigat hennes ansiktsuttryck när hon såg boken. 🥲 Den var, som det var poppis att säga en tid, priceless. (Så utan tvekan värd 3€.)

Sedan till klädaffärer för att kolla utbudet på en sak som inte är åt mig eftersom jag ju (trots förra veckans byxor) nyköpsstrejkar. När vi för en månad sen var i Helsingfors var jag också på samma strejk, det har jag varit sedan i somras, men jag såg diverse affärers ljusskyltar och kände ett sug att bara gå in och kolla om jag skulle hitta något. Slöshoppa, ni vet. Det skulle säkert vara svårt att stå emot om jag bodde där, tänkte jag. Förr eller senare skulle jag kanske ploppa in här och där. Hoppsan, ett par jeans till. Hupsista, ett par blusar blev det visst. Nämen! Oj! Fyrtiosju stycken jackor till? Ja ja vi klämmer in dem, vi gör det. Det är antagligen sjukt mycket enklare att köpvägra i en så liten stad som Vasa, där utbudet inte kräver så mycket uppmärksamhet av en.

Men sen igen är rimligtvis andrahandsutbudet också större i en större stad så kanske den tjusningen balanserar ut nyköpssuget?? Sist vi var i Umeå, länge sedan nu, åkte vi äntligen till Myrorna som jag sedan 90-talet mindes som ett himmelrike på jorden. Nu blev jag mest bara nervös där. Svinmycket folk och även svinmycket FINT — fast som ingen köpte?? Alla gick bara omkring och tittade kritiskt och jag kände bara att hallååå vad är det för fel, varför KÖPER ingen de här grejerna, vad är det jag missar, vet jag ingenting? Jag blev osäker på min egen kompass, kan man väl säga. Är det det som skulle hända mig i en större stad? (Utöver att vara för girig för loppispriserna.)

Men tillbaka till Vasa, nutid och klädaffärerna. I allmänhet undviker jag damavdelningen, men då jag likväl får syn på något så är min första tanke ofta att något i den stilen kunde jag hitta på loppis. Att köra på loppislinjen är roligare men också mer tidskrävande, och det gör förstås att man missar en del trender. Med tanke på det växande fast fashionhelvetet där oönskade kläder helt enkelt översvämmar planeten som det överflödiga biologiskt onedbrytbara skräp de är, så känns det inte som någon större förlust.

Och på tal om det:

Börjar det inte kännas omodernt att se (för) trendig ut? Som att det är något lite smaklöst med det? Det känns som att pendeln är fem före att svänga från ”trendig” som komplimang till ”trendig” som förolämpning. Eller är det bara mitt önsketänkande? Jag ser i alla fall fram emot att säga ”trendig” med krökt överläpp, det verkar rätt. (iaf trendmässigt 😵🤯)

Signaturlook: Himlakropp

När jag var ung hade jag cirka alltid en stjärna kring halsen. Alltså varje dag kanske från att jag var 15 tills att jag var… ööh nä men pinsamt länge? Förbi tonåren ändå. 21? 22? Stjärnan var absolut inte ”fin”, utan verkligen nåt billigt skräp typ köpt på en marknad kanske. Minns inte varifrån den kom. I oädel metall som absolut missfärgades på kanterna, men det brydde jag mig inte i då. Jag tyckte om den och lackade baksidan med nagellack bara. Jag har varit VÄLDIGT sen med att bry mig i vad som är ”äkta” eller anses ”fint”.

Jag har i dessa dagar inget signatursmycke, om man inte räknar med att jag har en ring i näsan, men det brukar folk inte märka. När jag känt nån i typ fem år brukar de plötsligt bara ”Va! Har du piercat näsan?!”. (Japp! Våren 1998!) Men det finns hur som helst tre halsband som jag så gott som uteslutande använt de senaste åren:

  1. Luna liten hamrad från svenska Feministsmeden. Fick den i födelsedagspresent av Alfred för några år sedan. I mitt tycke helt enkelt ett perfekt smycke, en diskret liten silverskärva som ibland blänker till.
  2. Sleeping moon från engelska Kimba, av återvunnet silver. Jag ville ha något minimalistiskt men speciellt, så varför inte ett runt, platt, slumrande månansikte? Relaterbar figur, känner jag. Charmades fullständigt.
  3. Stjärnbild från litauiska Ideal Collect, som numera tycks ha stängt butiken. Förgyllt och med tre gnistrande vita stenar, antagligen zirkon eller nåt annat inte så himla dyrbart. Ville ha en liten guldslant att efterapa en french girl-stil med och fastnade för denna gnistrande havsget, även känd som stenbock i zodiaken. Tror absolut inte på astrologi (skrev nästan zoologi, hade varit en spännande grej att misstro) och känner nästan aldrig igen mig i hur stenbockar beskrivs, men tycker att formen på stjärnbilden är snygg. Alltid nåt!

Är förtjust i dessa såväl till vardags som fest (och superfina Kalevala Kuutar när jag riktigt ordentligt vill markera tillfällets festlighet), och det är inte avsiktligt men jag tycks sannerligen dras till ett himlakroppstema i halsbanderiet — fortfarande! Lustigt hur det kan bli.

Ville visa halsbanden eftersom jag själv tycker det är så kul att dyka ner i folks smyckesskrin, men sedan bilden togs har mitt faktiskt börjat vänta tillökning. För ofta saknar jag något i storlek mellan de tre på bild, så för att fylla det hålet har jag letat på Etsy en tid. Jag gillar att köpa smycken där för man kan både hitta unika grejer och på kuppen stöda mindre företagare och deras hantverk. (Med det sagt får jag ändå införa halsbandsköpstopp nu. Nån gräns får det väl va.) Och nu har jag bestämt mig för detta från tyska Mair. Jag fastnade för just det smycket eftersom att ytan påminde om ett — 🥁 — månlandskap! Naturligtvis.

Himlakroppstema: Fortfarande intakt. 🌚

Experimentera med gammalt istället för att konsumera nytt

Det höstliga förnyelsesuget har infunnit sig i år igen och jag vill ta itu med ”min stil”. Denna sommar har varit särskilt utmanande att klä sig för, tycker jag. Till att börja med på grund av den extrema hettan få av oss är vana med. Sen är min kropp annorlunda än tidigare somrar och få plagg passar. Vantrivs i mycket annat. Och sen amningen då. Allt (ALLT) måste (MÅSTE!!!) gå att amma i. (Och gärna vara lätt att skölja fri från mjölkspyor.) Man utvecklar verkligen en kapselgarderob, det må jag säga. Har växlat mellan kanske tio plagg. (Behändigt — om det inte var för det där med mjölkspyorna.)

Så jag suktar alltså efter förnyelse. Gör jag kanske vid varje årstidsskifte? Men särskilt så här års, en rest från skoltiden. Vill testa något annorlunda, så i schemat för denna termin står det att denna svartklädda figur ska ta in mycket MER FÄRG, men då enbart DOVA (eftersom bjärta alltid förblir oanvända i min garderob) som förhoppningsvis ska gå att KOMBINERA med varandra. Ursäkta att jag ropar så ibland men jag försöker liksom framhäva ledorden. Med sådant i bakhuvudet på loppisrundan kan det till exemepel bli så här:

Duvblå len långärmad halvpolo från Monki.
Plommonlila proper hundtandsmönstrad blusjacka (?? ok grandma) från Kestilä.
För övrigt en euro styck. 😌
Hatar inte kombinationen!!

Usel bild men. Ni ser ju färgerna i alla fall.

En instakompis @vilsevals postade nyligen i sina stories om loppisklädernas tjusning, klädindustrins ohållbarhet och idén att nyproduktionsstrejka. Blev inspirerad och genast sugen att haka på. Det kändes framför allt verkligen välkommet med en vänlig knuff i riktningen mot att experimentera fram något nytt med gammalt, istället för att konsumera det samma gamla nya. Har själv köpt lite mer från vanliga butiker på sistone. Men nu får det vara slut på det! Andra hand i första hand! Det har många fördelar och jag tycker inte vi ska glömma att den kanske minsta av dem också är stor, nämligen att det är mycket roligare så.

Vi drar därför igång hashtaggen #loppbiten på insta för att dela loppisfyndande plagg, utstyrslar och inspiration. Consider this en öppen inbjudan att göra oss sällskap! ALLA MEEED! Det blir kul.

Tweedy bird

Plagget som symboliserar våren är för många ett par nya sneakers. För mig? Mjaa, det lutar mot ett stycke begagnad yllekavaj.

Jag utökade nyligen min samling med en tredje och nu när drivorna börjat krympa och dammet yra ser jag fram emot att kunna ta den (och de andra) i bruk. Eller jag tror ordet är LÄNGTAR. Men just nu kan jag inte knäppa nån av dem runt magen ens. Plus det inte ännu är 100 % vårigt och milt i luften precis, särskilt inte efter gårdagens plötsliga vinterrelaps. Får ge mig till tåls en tid till.

Dixi-Coat, min senaste. / S-Style, min vår- och höstjacka. / Okänt märke, min första.

Min attraktion till tweedkavajer är ingen ny en, men det tog herrans många år innan jag vågade ta steget att bära en själv. Har väl mer eller mindre suktat efter en propert sconesig Rupert Giles-look sedan sena tonåren, men köpte min första tweedkavaj först när jag var drygt trettio…? Besynnerligt i efterhand. Vilket slöseri, alla dessa tweedlösa år. Sjukt att tänka att ett sådant plagg en gång befann sig så långt ifrån min stil att det liksom kändes som ovan mark att stå på, och nu är det typ bas. Undrar om det finns fler plagg som det kan gå så med?

Fast numera brukar jag vara bättre på att våga ta på mig det jag gillar. Är inte så brydd i att ha en utpräglad distinktiv klädstil utan kör hellre på egen smak och känsla. Vet också att det bara är kläder. Men å andra sidan ska en väl kanske då ta i beaktande att det inte precis är svårt att *våga* då jag inte direkt har den mest nervkittlande vågade smaken heller… vilket jag ANTAR ATT SANNERLIGEN BÖR FÖRTYDLIGAS med tanke på att jag bokstavligen skriver ett inlägg dedikerat till mina tweedkavajer just nu. Ahaha. Verkligen SÅ avant-garde vet ni.

Torrboll out. *cuppa drop*