Etikett: stil

Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävulskt, nu för tiden försöker man shoppa mindre

Ibland vill man bara använda sin blogg för att säga: titta vad jag hade på mig en dag när jag gick på loppis och tänkte på nyköpstopp och den ljuva loppisjakten. ”Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävulskt”-tygpåsen lånade jag av Alfred, som köpte den på Västerbottens museum i somras. Var det nån som sa statement piece?

På loppiset fyndade jag något som jag sökt en tid. Det är SÅ tillfredsställande att hitta det man letar på loppis. Och ofta så lätt också! Det överraskar mig fortfarande, att det bara händer. Kanske två, tre gånger tidigare har jag rotat i lådorna med börsar och småväskor, längre än så tog det inte innan plånboken dök upp. Oanvänd, liten och nätt, i svart skinn med en slejf, ryms i alla väskor och jackfickor. Inget mer speciellt med den, men precis vad jag ville ha, för blott en ynka euro.

I flera år har jag haft ett low-key-köpstopp. Följt devisen andrahand i första hand. Och eftersom det är så roligt att söka och hitta begagnat, och eftersom tanken på att köpa nytt numera ger mig sån obehaglig växande ångestklump i bröstet (haha…), så vill jag år 2023 greppa nyköpstoppet med hårdhandskarna på. Förra året nyköpte jag en baddräkt, en t-shirt, TRE (!) par byxor, ett par shorts. Knappast mycket, men jag måste fasen kunna bättre. Om nån, så just precis JAG! Loppisknarkarn! Lopparn. Odee loppo, EDEE LÖSI. Ni fattar. (Ingen kallar mig förresten de här sakerna och det är helt ok.)

Planen är att vara mer förutseende och framför allt ännu mer ihärdig på loppis/sajter, det är den roliga delen — den tråkiga är att också vara mer sträng med mig själv. Kanske överallt. Jag oroar mig litegrann för att jinxa det genom att berätta om det men det är bara larvigt. Det kan också locka att ursäkta sig själv i jämförelse med många andras hejvilda och skrupelfria köpvanor, men jag ska försöka att inte. Man kan ju jobba på sig själv istället (och döma andra mer i hemlighet).

Nytt, blankt och silvrigt

Vi vaknade till en konfettiströsslad första dag på det nya året. Även tillvaron hade sina höjdpunkter. Förmiddagen var lite motig, men det vände och blev hur mysigt som helst. Jag blev som folk och barnen var ljuvliga. Vi tre gick ut på en promenad på eftermiddagen, efter att jag hämtat mig från kvällen innan. Till butiken och handlade ingredienser för en enkel ostbricka till mellanmål, det enda rimliga en nyårsdag. Brie, Babybel, salta kex, croissanter, päron och vindruvor. På vägen letade Blenda och jag ”knak-isar” att trampa sönder medan Dag vinkade åt de bilar som sjåsade förbi.

Det är en speciell stämning på nyårsdagar, cirka alla man möter är endera 100 % påtagligt bakfulla eller uppskattningsvis nånstans mellan 30 – 80 % mer högtidliga än vanligt. Inte alltid jättemycket men ändå så att något verkar annorlunda. Jag önskade till exempel ett gott nytt år åt grannens dotters make som jag aldrig pratat med men som jag ibland sett på gården när de varit här och hälsat på, men vid närmare eftertanke säger det kanske mer om (min) finländskhet än om nåt annat att jag ens nämner den saken. Jag drogs i alla fall med av nån inspirerad nystartsanda, haha, som att det där skulle vara mitt nya jag. Äh jag kan inte formulera vad jag menar, strunt samma. En kompis skrev på insta att det kändes symboliskt att sista december var mulen och första januari solig. Så kände nog jag med, då jag tänker på det. Man läser in hopp där man kan.

På nyårsafton var vi bjudna på fest och så här såg jag ut nån minut innan vi gick iväg. Barnen var nattade, Alfreds pappa var här för att hålla ställningarna och i väskan väntade en Lambrusco. Njöt av vinet, njöt ännu mer av festen och sällskapet. På mig hade jag en lavender blazer från H&M, fast jag har loppat den. Under den hade jag en oversize glittrig silvrig blus som jag köpte i Warszawa för 7-8 (!) år sen och nertill hade jag ännu ett loppat plagg, pressveckade laxrosa utsvängda byxor, som oanvända hade väntat på mig sen 70-talet när jag satte tassarna på dem för några år sen. Kände mig både färggrann och nyårsklassisk i GLITTER. Samt nöjd med att allt var begagnat, såklart.

Mindre nöjd är jag med bakgrunden på bilden, eller fläckarna på spegeln, men nu är det så här, som det oftast är, att det är stökigt, okej? New year samma gamla me. Jag har inte formulerat något nyårslöfte men närmast ligger väl någon slags önskan om en mer intensiv form av såväl ansträngning som avslappning, mer än det slappa mellantings-leverne jag halkat ner i. (Ungefär när jag föddes, men ändå.) Blendas nyårslöfte är att krama Dag mer.

I öronen på nyårsafton dinglade dessa, en födelsedagspresent från Alfred.

Och på första aftonen av det nya året såg jag och Dag denna hare precis innan nattningen. Jag har inga belägg för varför men det kändes som att det var ett gott omen för år 2023. Jag menar det inte som ett ordskämt men det kändes hoppfullt. Det var ju det där med att hämta hopp där man kan (inte heller en pun). Sen berättade en kompis att det dessutom i år är harens år enligt den kinesiska almanackan. Ha! Ok, jag tar det.

Första snön, november 2022

Tidigare i veckan föll den första snön. Den stannade inte länge, nån timme. Sedan var gatorna fulla med vattenpölar. Men morgonen var kylig och jag gick upp på vinden och letade varmare kläder åt barnen innan de skulle till dagis. Pannlampa i pannan, tjocka sockor envist inpressade i sandalerna, måste ha sett för frisk ut. Kölden kom så överraskande, fast det ändå är november, inte var jag alls förberedd. Samtidigt minns jag tonårens Halloweenfester då vi kunde ha snö på marken som stannade i veckor, men jag verkar ha uppfattningen av november som mer höst än vinter numera.

Under jackan när jag forslade barnen till dagis bar jag undertröja i merinoull. Känner mig så sjukt kompetent då, liksom redo för allt. Främst väderleksmässigt, det ska medges. I alla fall köld, till viss mån! Det jag gillar mest med jackan är att den inte är kort, nätt och snäv, eller någondera av det. Ja ni ser ju den på bilden överst. Den är inte ”snygg”, den är tjänlig, den är trygg. Fickorna rymmer nycklar, plånbok, mobil. Handväska vad är det? Den har tappat ett par knappar och vid tillfälle ska jag byta ut dem alla till nya begagnade, så fort jag införskaffat dem. (Har ni SETT knapputbudet på loppisar? Det finns att ta av.) I den känner jag mig som att jag ska ut och vandra på hedarna. Balmoral, brukar jag tänka förnöjt… och kanske ganska fantasirikt. Men än har vi inte börjat kolla nyaste säsongen av The Crown.

Kung Charles tar säkert hand om sina lösa knappar han. Förmodar jag. Jag är inte så insatt i kungligheter, men det jag vet om KC och hans värderingar är att han är en outfit repeater som förespråkar hållbarhet och ylle, inte gillar att kasta saker och hellre lappar sina kläder än köper nya. Sympatiska drag, får man konstatera, alltid trevligt när någon världsledare visar sig inneha sådana. Ett avsnitt Stil i P1 är tillägnat honom, Den ofrivillige modeprinsen. Många månader har passerat sedan jag lyssnade på det så jag minns inte så mycket av helheten, men se det som ett tips ändå.