Tweedy bird

Plagget som symboliserar våren är för många ett par nya sneakers. För mig? Mjaa, det lutar mot ett stycke begagnad yllekavaj.

Jag utökade nyligen min samling med en tredje och nu när drivorna börjat krympa och dammet yra ser jag fram emot att kunna ta den (och de andra) i bruk. Eller jag tror ordet är LÄNGTAR. Men just nu kan jag inte knäppa nån av dem runt magen ens. Plus det inte ännu är 100 % vårigt och milt i luften precis, särskilt inte efter gårdagens plötsliga vinterrelaps. Får ge mig till tåls en tid till.

Dixi-Coat, min senaste. / S-Style, min vår- och höstjacka. / Okänt märke, min första.

Min attraktion till tweedkavajer är ingen ny en, men det tog herrans många år innan jag vågade ta steget att bära en själv. Har väl mer eller mindre suktat efter en propert sconesig Rupert Giles-look sedan sena tonåren, men köpte min första tweedkavaj först när jag var drygt trettio…? Besynnerligt i efterhand. Vilket slöseri, alla dessa tweedlösa år. Sjukt att tänka att ett sådant plagg en gång befann sig så långt ifrån min stil att det liksom kändes som ovan mark att stå på, och nu är det typ bas. Undrar om det finns fler plagg som det kan gå så med?

Fast numera brukar jag vara bättre på att våga ta på mig det jag gillar. Är inte så brydd i att ha en utpräglad distinktiv klädstil utan kör hellre på egen smak och känsla. Vet också att det bara är kläder. Men å andra sidan ska en väl kanske då ta i beaktande att det inte precis är svårt att *våga* då jag inte direkt har den mest nervkittlande vågade smaken heller… vilket jag ANTAR ATT SANNERLIGEN BÖR FÖRTYDLIGAS med tanke på att jag bokstavligen skriver ett inlägg dedikerat till mina tweedkavajer just nu. Ahaha. Verkligen SÅ avant-garde vet ni.

Torrboll out. *cuppa drop*

Kötta på i färgterapin

Det har verkligen aldrig hänt sig att jag läst någon annans sporadiskt uppdaterad blogg och hajat till för att den varit i viloläge i några dagar och sen dyker ett inlägg upp utan att det inleds med ”Länge sen sist”. Att jag liksom skulle ha tänkt ”Men gud vad märkligt. Här har det varit tyst i minst nån vecka och nu bara kör det igång igen??? OOOKEEEEEJ…”

Ändå, supersvårt att stå emot att likväl lyfta det själv. Det ÄR länge sen sist.

Har inte kapacitet till att komma med något viktigt just nu. Har haft en ihållande känsla av för många borden och att tänka på sedan, tja, sedan månadsskiftet kanske. Det har förstås inte varit särskilt många men jag bara klarar ju inte av fler än typ en sak om dagen. Glömde min labbtid, trots att jag fick påminnelse om den dagen innan. Kände att det var lite konstigt av mig. Min mamma åkte in på sjukhuset här i Vasa för en vecka sen, fast är nu på bättringsvägen och blir snart utskriven. (Nej, inte corona.) Mejl och sånt tenderar lämna på hög. Beslöt att jobba lite extra i går, en dag som annars är ledig, och det var bara ett fåtal timmar och kändes helt okej men visst hade det också varit skönt att det inte hade varit just nu som det var så stressigt där. Tajmingen. Samma sak med trappstädningen i huset, för såklart är den vårt ansvar just den här perioden. Det är inget superkrävande jobb, men ändå. Jag har haft hand of @fi.sv.fem på insta de senaste två veckorna och jag hade ju tänkt posta varje dag men wow vad jag inte orkar. Annat har kommit emellan och nu har det, det som jag hade velat göra mer av, blivit en adderad press. Samma sak med bloggen! Alltså jag mår i övrigt bra men blir ju lite sur på att vara sådan. Som både är så stressotålig och dessutom så jävla korkad att jag inte bara kan *slänga ihop något*. Det här skriver jag inte för att illustrera att jag på något vis har jättemycket. (Detta beskriver ju typ bara en enda dag för vissa.) Det är bara det att jag orkar så lite. Jag orkar bara stanna på ytan. Den som på sistone verkat röra sig mot det här nyanshållet:

Mmm tegelrosa. Inte en splitterny färg varken för kollektionerna eller ens för mig (markera valfri text i bloggen för att se exempel), men nu är det som att något tidigare halvdåsigt har vaknat inom mig. Är det ett löfte om våren?

Det ska vara rosa som drar åt mandel, persika, fläsk, terrakotta, rost, kanel, rosenträ. Vill slurpa i mig allt. Vill som de säger KÖTTA PÅ i en köttfärgad värld. Ämnar byta ut alla våra brokiga olikfärgade sänglakan mot enfärgade i samma beigerosa nyansskala. Färre i antal men lättare att matcha med varandra. Och i bättre kvalitet som får kosta mer. (Hittade moccarosa fiskbensvävd bomullspercale på 50% rea på Ellos och karpade det ögonblicket.) Planerar också ett eget litet färgningsexperiment i framtiden.

Denna gulliga lilla ljusstake som plötsligt låg i en realåda på loppis och ylade ”Linnea! Kom Linnea! Välj mig! Ta hem mig! Jag är våren!” var vad som upplyste mig om att jag skulle favorisera denna färg under obestämd tid framöver. Ursäktar ni mig om jag använder ett motbjudande ord för att beskriva den? Nämligen: Läcker. (Tycker det är ett hemskt ord. Låter dregligt.) Blir alltid snål på en smoothie då jag tittar på den. Måste handla rätt ingredienser. (*dreglig*)

Plötsligt, efter ljusstakens entré i hemmet, ville jag inte lacka naglarna i någon annan färg. Plötsligt kom jag hem med tre blusar i FÄRG från loppis. (Ett par i sedvanligt svart också. Bra fynddag.) Plötsligt, och detta har jag faktiskt aldrig gjort, vill jag koka klappgröt? Det känns bra. Trösterikt och överslätande. Tänk vad lite färg kan göra.

Kvick genomgång av allt på bild så som man gjorde i modebloggar år 2009? Javisst:

  • Knytblut i lyocell, Lindex/loppis
  • Halvtransparent halvpolo i typ viskosblandning (?), Filippa K/loppis
  • Halvpolo i silke och viskos, okänt märke/loppis
  • Ljusstake i keramik, okänt märke, gissningsvis västtyskt, loppis
  • Nagellack i färgen ”Sedona”, H&M
  • Tonat läppomada i färgen ”020 Fashion Mauvement”, Catrice
  • Påslakanset i bomullspercale, Ellos

Vecka 1 år 2021

Man kunde hävda att det är först i dag som det nya året egentligen börjar. I dag börjar nämligen vecka 1. Det nya årets första måndag. Men ska vi gå all in på pur instinkt så börjar ju året på riktigt först i ungefär mars-april, åtminstone här på mina breddgrader. Det känner ni väl? Att året börjar då det blir återfött. Då snön smälter, marken luktar starkt av jord (och hundbajs), luften blir dammig och små groddar spricker upp här och var. Då gatusoparbilen är i farten. Då svanarna återvänder (på nyårsdagen såg jag två flyga söderut utanför köksfönstret). Då vattnet i åarna stiger så att åkrarna förvandlas till sjöar vid sidan av riksåttan. Då knoppar brister med ett ”aj!”… Men nu ska vi inte förhasta oss! Än så är det långt till vår, än så är det vinter.

Vad har jag på mig i dag då? Ni undrar förstås eftersom det ju blir allt mer utmanande för mig att hitta plagg som passar. Jag har ganska många löst sittande överdelar i garderoben, så vidden räcker än så länge oftast till hur bra som helst till men däremot påverkas ju längden på dem när magen putar ut så mycket mer, så att de ändå inte funkar. Blev därför ytterst glad när jag i helgen hittade min gamla fransade skjorta i något längre modell! I en påse med kläder jag vid något skede hade tänkt sy om, men minns inte mera vad det var jag skulle fixa om med den. Jag tvättade den istället, toppade ett par fransar som börjat hänga längre än de andra, och nu har jag plötsligt utökat min preggogarderob avsevärt.

Är man nyfiken på att bli minimalist eller kapselgarderobist är graviditet verkligen en bra testkörning. Eh, menar det inte som ett HeTt TiPs utan mer bara som en, öh, bonus. Har till vardags levt i en skjorta, tre tröjor (en av dem Alfreds) och två par byxor de senaste tre månaderna. Skulle haft ett större urval om jag inte hade gjort så många märkliga val under min senaste graviditet. Nästan inga av de plaggen lockar längre. Minns i och för sig att de inte direkt lockade sist heller, men desperate times… Den här gången vill jag behålla min stil mer och lite mindre ta det som finns tillgängligt. Och jag tycks ha aningen bättre framförhållning för att få det att lyckas, men det är nog enbart p.g.a. magen gave me no choice. Sist kom den liksom långsamt smygande. Den här gången sa den 🎺 PLOFF! 🎊

Ja magen ja. Försöker att inte tycka det är jobbigt att den den här gången blev synlig så mycket snabbare. Det går sisådär. Å andra sidan har den uppfattningen kanske också att göra med tidsperspektivet — jag berättade denna gång åt folk en månad senare än sist. Så jag gömde magen längre, egentligen så länge jag bara kunde. Får lätt känslan av att den är gigantisk, och har helt ärligt obsessat så över detta att jag jämfört med bilder motsvarande ungefär samma vecka från min förra graviditet och faktum är att de egentligen ser rätt likadana ut, en marginell skillnad vad jag kan se. Det är så dumt att sånt känns som en lättnad, eller spelar nån roll över huvud taget, men nu gjorde det det. Dubbla skäl att sluta angsta. Jag lär väl knappast vara gravid fler gånger så jag får försöka se det så istället, att det lika gärna kan vara KUL att det syns, och maxa den känslan istället för att försöka dölja eller förminska kalaskulan. EMPIRSKÄRNINGAR HERE I COME!! (Skoja.)

(Lovar förresten att magen i verkligheten är mer framträdande än på bilderna här.)

Vet inte om jag sa det sist, så gott nytt år! Eller god fortsättning eller vad man säger en dag som denna. God lunch! Om inte annat.

50 nyanser av beiget

20200905_003

Plötsligt gillar jag den färg som länge var den tråkigaste, ointressantaste och absolut onödigaste jag visste. Det hördes ju till och med på namnet hur bedrövlig den var. Beeeeiiige. Det är förstås inte bara jag som tycker så — slår man upp den föreslås bl.a. synonymerna ”färglös, töntig, konturlös, tam”. Nej, den är fortfarande inte jättespännande, inte för mig heller, men det stör mig inte. Den har andra kvaliteter som tilltalar mig. (Ser dock inte KLOKT UT när folk har beigea leggings. Eller, nåjo, det är väl en åsiktsfråga, men jag tror alltid att de är underkroppsnakna.)

Häromveckan mötte jag två äldre personer, gissningsvis 80-plussare, och de var båda två iklädda beiget från topp till tå. Eller i alla fall byxor, osäker på skor om jag ska vara ärlig. Beige trench. Ena hade t.o.m. en beige basker. Stiligt och mysigt. Väldigt klassisk pensionärsstil, eller hur? Jag kände mig med ens som att jag eventuellt kommit på mig själv med något. För nu undrar jag förstås om min egna relativt nya svaghet för denna färg beror på att även jag börjar komma till åren. Den gav sig nämligen tillkänna det år jag fyllde 35. Halvvägs till 70. COINKYDINK? Det kan man inte veta.

(Att den också råkar vara en trendfärg är dock blott en slump. Trender kommer och går men pensionärsbeige den består.)

Jag ville skriva lite om stil och hur den förändras och hur det är som att insikter angående min garderob tycks nå mig en gång i halvåret eller i kvartalet. Antagligen då årstiderna skiftar för att jag då tvingas tänka mer på vilka kläder som funkar. Men nu tycker jag det är jättesvårt att formulera utan att det blir lika tråkigt som beiget. Eller i alla fall långt, så väldigt långt i det är inlägget som skulle vara ett kort SCHUPP men redan dragit ut på sig. Det får bli en annan gång.

20200905_002

Men en liten insikt jag slagits av var att jag ville ha en svart collegetröja i kortare modell. Det är ju ett basplagg som man skulle tycka att var rätt lätt att sätta tassarna på men det dröjde oskojat minst ett halvår innan jag hittade en som ungefär motsvarade min tanke. Men här är den nu! Det känns extremt bra att en längre tid gått och tänkt att jag vill ha ett sånt plagg, jag VET att jag kommer använda den här tröjan konstant igenom hela hösten och vidare framåt. För den är ju det jag, tack vare att jag numera har en mer överskådlig garderob, har kunnat pinpointa att är exakt vad jag skulle ha mest användning av. Mina kriterier har varit skarpa. Ärmarna är korta men jag låtsas att det är en sån stil, fast det i själva verket beror på att den är i för liten storlek. Den är från Name It som gör barn- och ungdomskläder, men jag hittade den på loppis tidigare i veckan.

Byxorna är från Asos men åkte ett varv via loppis de med innan de hittade hem till mig. Kunde gott åka ett varv till strykbrädet också, ser jag nu. 

20200905_005

Mitt nya hårband är naturvitt manchestersammet och LÖJLIGT MJUKT. (Säkert polyakryl, mutter mutter.) Aldrig postat en belfie här förut tror jag? Plötsligt rumpor det. (Till skillnad från ‘händer’, då.) Hejdå!

Tonårsromantikens slitstil

20200425_kaffe

I lördags färgade jag ett par hålbroderade, fina och mycket vita blusar i svagt kaffe. Målet var att få dem aningen mindre vita. Det räcker för mig nu, men annat var det förr. Jag mindes den vita hålbroderade indiska blusen jag ville färga svart när jag var runt 16. Det fanns liksom inga svarta hålbroderade blusar i butikerna då men nu finns det ju jättemånga och varje gång jag ser en är det den vita jag tänker på. Jag hade hittat den på Missionsstugans loppis, och efter sitt textilfärgsbad blev den bara ljusgrå. Riktigt mjäkigt ljusgrå när jag ville ha svart, svart, svart. Jag använde den aldrig. Lördagens blusar blev mjäkigt ljusbeigea, men nu är jag inte besviken alls.

Följande kväll instagrammade min expojkvän ett foto jag tagit på en spelning med hans gamla band. Det var tidigt 2000-tal och jag blev så glad när jag såg att han hade på sig ettt par pleatherbyxor min mamma sytt åt honom. Det FANNS ju inte sådana tillgängliga på andra sätt då! Inte i Jeppis. Redan bara det att de hade fejk-läder på tygaffären Kangasmestarit i stan var kind of amazing. Så tyg inhandlades och mönster hämtades från vad jag tror att kanske var ett par av mina byxor, mitt första par svarta jeans. Både mina jeans och Mathias plastbrallor användes tills att de slets ut. På samma foto hade han en nät-t-shirt vi loppat — även den på Missionsstugan — och jag minns ännu hur jag grävde till djupaste bottnen av underklädeslådorna på herravdelningen och fiskade upp gamla, gulnade undertröjor, och hur det kändes som att jag hämtade förlorade skatter från havets djup. Det var en känsla av triumf att hitta dem. Det skulle bli svinsnyggt. Vi färgade dem svarta. De blev en färg vi kallade ”regnmörker”. Den där blågrågrönsvarta färgen dåtidens svarta jeans alltid fick efter många tvättar.

Och sådär höll man på. Vi färgade om, sydde om, sydde nytt, sydde fast spetsar i fållar och ärmslut och ringningar, broderade stjärnor och mönster, drömde om att komma över nitar att stansa fast, klippte upp, knöt ihop, blekte med klorin, täckte med nagellack, målade med textilfärg, ritade med sprittusch — alltid på jakt efter den lilla möjligheten samtidigt som man drömde om de stora. Luggar klipptes i konstiga former, utväxter i det svarta håret färgades i de mest overkliga färger som fanns i hyllan på Citymarket (vilket iofs var typ ”plummy brunette” eller ”violet black”, ni fattar), ögonbryn plockades och formades om, läppstift användes som ögonskugga och läppennor som ögonpennor och kajaler som ögonbrynspennor oooch vi gjorde egna piercingar med vanliga nålar. Jag såg nog riktigt ut som totalt piss ibland, eller jävligt ofta, men det var i alla fall roligt.

Det är väldigt lätt att romantisera det i efterhand. Det var så kreativt, fast det insåg jag inte då. Jag kan emellanåt känna mig typ retrospektivt avundsjuk på de alternativa tonårsgäng jag och mina kompisar ser på stan i dag och som påminner oss om oss själva, hur vi var. Skillnaden är att de i dag har perfekta kläder och ingen av dem verkar ha behövt hitta på kompromisser och nödlösningar för att ha den stil de vill ha. Allt finns.

Min egen tonårstid är istället präglad av en sån längtan och ett sånt slit att ha en egen stil. Det var så mycket man bara kunde drömma om och försöka efterskapa så gott man kunde. En tid fanns det knappt svarta kläder över huvud taget i butiken och i ett par år använde jag nästan dagligen en blus som jag fått för min morfars begravning. Jag handlade gamla gördlar avsedda för höfter och rumpa från underklädeslådan på loppis och vände dem upp och ner för att använda som korsetter. Jag fyndade en lång, svart vinterkappa för 20 mark (MARK!!) på loppis och den blev mig så kär att jag fortfarande har den kvar, 20 år senare. I efterhand föredrar jag det så. Det känns sorgligt att tänka att jag hade gått miste om det. Det visade sig att det blev ett riktigt praktexemplar på att inte veta hur bra man har det.

20001115_rum
Sexton år, november 2000. Hemmaklippt lugg och kjolslits. Ser ni förresten pappret nere i högra hörnet? Planer på plagg jag tänkte sy.

Jag gissar att de flesta som läser här är en bit förbi tonåren. Jag blir nyfiken på att höra om ni hörde till någon subkultur? Hur såg ni ut i högstadiet, gymnasiet eller motsvarande? Smälte ni in, skilde ni er ur? Var endera viktigt för er? Vet för övrigt inte vilket av dem som är svårare att göra i tonåren!