jånä

20150522

Hej hej från jobbet! Detta är vad en bildredigerare ibland passar på att göra då hen tar lunch — redigera egna bilder. Idag är krönikefredagen min tur och denna gång skrev jag om dialekter, d.v.s. tungomål, vilket förstås är orsaken till min grimas: Naaleis mangleis.

I krönikan nämnde jag ett fåtal exempel på mina favoritord som råkar vara dialektala och jag hade gärna efterlyst andras om det bara fanns något slags kommentarssystem på sajten. Så jag frågar här istället utifall att nån hittar in hit också — vilka ord och uttryck (dialektala eller ej) gillar ni?

inte ett fult ord

cunt
Dori Atlantis – Cunt Cheerleaders, Feminist Art Program, Fresno State College, 1971.

I högstadiet tog klassföreståndaren ett snack med oss på klassen, hon hade hört att vi, ungdomen, använde könsordet ‘fitta’ som något negativt. ”Men det är ju något av det vackraste som finns, ett sköte”, sa hon något trevande och besvärat. Vi tyckte hon var löjlig, förstås, och fortsatte att säga att saker var fittiga när de var jobbiga, att säga att någon fittades då de retades, att säga fittans då vi behövde ett förstärkelseord, bland annat. Spolar vi framåt några år så började jag inse problematiken i detta men det är först på den senaste tiden som jag uppriktigt börjat störa mig på det. Jag blir ibland, som jag skulle ha sagt för några år sen utan att desto vidare reflektera över varför jag säger så, lite fittig på det. Och nu för tiden låter det jättekonstigt att säga så. Vaddå fittig? Vaginig? Ju mer jag tänker på det desto mindre förstår jag vad jag menar. Det är lite som ett ord som upprepas så många gånger att det till sist inte bara tappar sin betydelse utan dessutom börjar se ut som ett påhittat ord. Fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig och nu är det inte längre ett ord.

Jag har inga problem med svordomar eller könsord men vad jag inte gillar är förstås sättet som ordet fitta används, när det brukas för att beskriva något negativt, något fult, något som gör något redan jävligt ännu jävligare. Sådant bruk uttrycker ett kvinnoförakt. Inte nödvändigtvis individens egna, men det normaliserade som finns i samhället. Och när något någon säger uttrycker något som redan existerar, då understöds det.

Vi måste inte tänka speciellt länge för att hitta fler exempel som bottnar i samma förakt — i synnerhet på engelska kryllar av det av dem, och fler av dem har vi tagit i bruk som lånord. Cunt betyder att nån är på ett eller annat vis odräglig och elak, pussy är att vara feg och misslyckad, twat är att vara både misslyckad och odräglig samt till på köpet korkad, eller varför inte bitch som betyder tik och nästan enbart riktas som skällsord till kvinnor för det är självklart att speciellt hundhonorna är horribla och påstridiga jämfört med hanhundarna, eller? Skank, slut, whore används också nästan uteslutande för att beskriva kvinnor. (Klassisk jämförelse: Stud, stallion, player — alla positiva, alla manliga.) Även om engelska benämningar på mannens kön också kan brukas som förolämpningar, t.ex. dick eller prick, så har de av någon orsak inte lånats till svenskan. De ord vi istället använder som förolämpningar baserade på en mans manlighet går ut på att uttrycka att hans manlighet är, tja, lite i underläge helt enkelt jämfört med de självutnämnda alfamännens. Ofta antyds det också att den underlägsna mannen är mer ”som en kvinna” än ”riktiga män” ”ska vara”. Fjolla, bög, femi, homo. Jag vet att detta är ett uttjatat uttryck men ursäkta, något är fan SKEVT.

Lånar ett citat som tydligt uttrycker det jag försöker säga:

”What’s the worst possible thing you can call a woman? Don’t hold back, now. You’re probably thinking of words like slut, whore, bitch, cunt (I told you not to hold back!), skank. Okay, now, what are the worst things you can call a guy? Fag, girl, bitch, pussy. I’ve even heard the term ‘mangina.’
Notice anything? The worst thing you can call a girl is a girl. The worst thing you can call a guy is a girl. Being a woman is the ultimate insult. Now tell me that’s not royally fucked up.”

– JESSICA VALENTI, FULL FRONTAL FEMINISM

Så det är lite svårt att inte lyfta på ett ögonbryn då jag surfar in på Radio X3Ms hemsida och läser i en artikel att något är ‘fittigt’. Det är jäkligt svårt att inte avsky människor en aning när jag går ut en kväll och hör vuxna män bröla ‘vittu, sluta fittas’. Det är även svårt att inte sucka till när jag läser en diskussion som delvis berör feminism och någon tycker att huvudsaken är att ‘inte vara en fitta’.

Det är så tröttsamt. Så otroligt förbannat skittröttsamt. Jag ser inte ordet som direkt kränkande, men jag gillar det inte. Det är omöjligt att göra det då jag tar all skit i beaktande, och inte blir det mycket bättre av att ordet i olika varianter finns överallt. Allt som inte är bra är fittigt och att ordet fitta ska ha negativa associationer är så sabla befängt ur vilket håll en än ser på det — fittor är fan så mycket mer älskade än hatade. Jag tycker inte att det är ett ord som måste på något vis tassas försiktigt omkring, men det är ett namn på en del av våra kroppar, en intim del, en känslig del, en verkligt vital del för vårt ursprung och fortlevnad, och jag tycker bara att det förtjänar mer respekt. Det är inget fult med det. Frågan för min del är bara om jag själv endast ska jobba på att helt och hållet eliminera det ordet ur min vokabulär (säger ju det fortfarande ibland, då jag är endera mycket arg eller mycket spontan) eller om jag ska dessutom ska börja använda benämningar på manliga könsorgan på samma sätt för att jämna ut fältet lite. Ni vet, take the low road. Känner mig lockad, men jag vet inte… Det vore förstås ganska kukigt av mig.

svenska ord vi borde skippa

and, art, bad, barn, bra, by, chef, den, dog, Fanny, fart, glass, god, host, is, Jerker, kiss, lake, lie, men, offer, prick, rang, rim, roll, slut, so, tall, torn

Bland många flera då, och ni kan säkerligen förstå varför! I talspråk är de tack och lov mindre vanliga då det svenska uttalet för det mesta skiljer sig från det engelska, men att i text formulera förståeliga meningar kunde i fortsättningen bli lite svårare om vi skippade såna där tvetydiga ord, men jag tycker ändå att resultatet vore väl värt ansträngningen. Det är förstås även för mig som hobbyskribent besvärande att veta att när någon läser mina texter så kan jag aldrig vara säker på att ordens avsedda mening verkligen kommer fram. Säg att jag t.ex. skriver ”Mitt i prick!” och menar det som ett positivt utrop, men det kan ju hända att någon läser det och tolkar det som exempelvis ”Mitt i snopp!”, och det kan jag förstå att lätt kunde uppfattas som hotfullt. Mitt glättiga utropstecken kunde till på köpet misstolkas som aggressivt. Inte bra alls! Och det, i sin tur, uppfattar kanske någon som ”Inte behå alls”, och det låter visst aningen förbryllande det med. Ja, vad är det jag säger egentligen? Visst, jag tror att alla ändå till sist förstår att jag menade ”bra” i dess svenska innebörd, men det är förstås hemskt störande att det blir såna där avbrott när en måste stanna upp och tänka efter. Sådant onödigt spill av tid och tankekraft vill vi väl ändå alla uppleva mindre av i framtiden, eller hur?

Sen var det också en kommentator på Peppes blogg som upplyste att användandet av ordet ”en” istället för ”man” också kan bli överraskande gåtfullt, i.o.m. att ”en” också kan avse ett räkneord. (Lika som ”man” kan avse en person av manligt kön då, typiskt nog.) Äsch! Efteråt insåg jag att ”en” kan till på köpet också syfta på ett buskträd, så då blev det med ens trippelförvillande. Vill självfallet gärna undvika även sådana missförstånd, så jag föreslår att vi i både text och tal avstår från att använda homonymer. (Ja, så heter de faktiskt! Haha, jag VET!! Homo! Precis er humor va?) Ni vet, ord som:

bär, damm, eka, fil, finne, fluga, får, hopp, hylla, koppar, led, lik, lock, mark, mina, plan, ren, rock, sex, sund, såg, tiger, tron, tunna, tår, under, vad, var, vår

Ja fy, det fullkomligt kryllar av dem i vårt språk faktiskt. I synnerhet i talspråk, där måste vi naturligtvis addera homofonerna (*fniss*) till förbudslistan, alltså ord som låter lika fast de stavas olika och har olika innebörd. (Hihi, homofon är homofont med homofån! *fniss* homo *FNISS* fån) Som t.ex:

bygd/byggd, egg/ägg, elva/älva, gått/gott, gärna/hjärna, han/hann, jul/hjul, jäst/gäst, kol/kål, kära/tjära, mens/mäns, skäl/själ, släckt/släkt, värd/värld

Näe, jag vet inte med er men jag måste erkänna att jag börjar ge upp hoppet lite för svenskan. Vad är det för ett pucko som har hittat på detta trams? Börjar luta mer och mer mot att hålla med de mest radikala anti-”hen”-personerna som inte vill att vi ska använda ”påhittade ord”. Det skulle förstås innebära att vi inte egentligen skulle kunna kommunicera med varandra längre men idiotsvenskan har nått gränsen då jag börjar tycka att det är värt det. (Det är däremot okej att låna några påhittade ord ibland, exempelvis för att kunna uttrycka ens ogillande av de orden — ni vet, då en har något superviktigt att säga alltså.) Vad säger ni, är ni med? Ska vi överge svenskan? Ska vi skippa språket?

Eller! Ska vi skippa uppfattningen att ett språk har ensamrätt på en viss formation av bokstäver och läten för sina ord, att ett ord endast kan och får ha en endaste innebörd inom samma språk, att språk är något som är skrivet i sten och att nya påhittade ord på något avsevärt vis skulle skilja sig från gamla påhittade ord? Ska vi sluta inbilla oss att det är på något vis fyndigt att gång på gång påpeka att si och så också betyder det ena och det andra? Gudars skymning, det är så pinsamt. Om du är en sån som brukar poängtera att ”hen betyder höna” och dylik välkänd men hundraprocentigt irrelevant information, så har kanske ingen berättat detta för dig innan och ursäkta för dessa hårda ord men det är verkligen på tiden att du får reda på det — tyvärr är det så att när du gör sånt framstår du sällan som något annat än en simpel liten prick. Beklagar! (Men… ”Prick”…? Vad menar jag riktigt med det då? Ahh, en sån gåta!! GISSA!)