språk – NALEIS NÄTT

Vecka 16 och havet

”Hur kommer det sig att du vaknade så tidigt?” undrade jag för någon morgon sen. ”Det var en mardröm som väckte mig” sa hon. ”Jasså,” sa jag, ”vad hände i den då?” Hon berättar då om en skatt med guldmynt och juveler på havets botten, ett sjörövarskepp, en drös delfiner eller vad det var, och annat i den stilen. (Hajar som är vegetarianer och lever främst på sjögräs är ett annat återkommande tema, men de figurerade nog inte i just denna dröm.)

Inget av det hon berättar låter som att det varit skrämmande. Till och med sjörövarna låter alldeles harmlösa. Hon är lugn när hon berättar, närmast ivrig, om något. Jag har mina aningar om att hon kanske inte helt förstått vad det innebär att ha en mardröm, men ibland överraskar hon en. ”Så vad var det riktigt som gjorde den till en mardröm då?” frågar jag därför. Och här överraskar hon mig sannerligen. Hon svarar sakligt. ”Nå, det var nu den där båten.”

mar1. (dialektalt) gyttjig och grund havsvik; göl
Etymologi: Av fornnordiska marr (”hav”), av urgermanska *mari, av urindoeuropeiska *móri. Besläktat med tyska Meer, latinska mare, kymriska môr och polska morze. Besläktat med bland annat marin, morsk och moras.
Användning: Ordet återfinns främst som förled, och betyder då hav- eller vatten-, se vidare mar-.

Jag skrattar och känner mig alldeles salig och förtjust. Hon vet förstås inte hur sjukt korrekt och bildat det hon just sagt var, men jag medger att jag förstår vad hon menar. Vi pratar sedan lite om vad mardröm betyder och då är det Blendas tur att fnittra. ”Valdröm” skojar hon. ”Det låter nästan som valdröm,” förklarar hon med skrattet stockat i halsen, ”en sån som valar har”. Jag kan såklart inte hejda mig utan tillägger ”Eller riksdagskandidater”.

(Oklart hur mycket av det vi skojar om på det sättet som hon förstår men å andra sidan pratade hon häromdagen om ”en räv som försöker musicera”, så… 🤷‍♀️ Jag blir sällan förvånad, men ofta imponerad. JAG VET, unik förälder-syndrom va.)

Bild orelaterad till såväl havstema som veckonummer. Känns som att jag måste klargöra det för det känns rent av lite deppigt annars. Att tänka sig att vi skulle vara fast där, för två veckor sedan… Hujedamig. Vi har fått byta om till vårigare ytterplagg sedan dess, tack och lov. Jag har allt mer ofta bytt halsduk och mössa mot solbrillor. Det går framåt! Snart plaskar vi i havet igen. En slags mardröm det med.

Tala i fullständiga

Att äldre beklagar sig över att det inte går att förstå vad ungdomar säger är ju sen gammalt, men fasen om inte de åldersstigna också kunde anstränga sig lite för att göra sig förstådda. Det här lägger man ju särskilt märke till sen fejjan blev populär bland tidigare generationer. Förlåt nu alla som känner sig prickade men ni var inte heller så himla bra på det där, okej?

Hur ska man till exempel förstå vad nån menar när hen inte behagar bemöda sig med att skriva fullständiga meningar. Så här är det konstant: Någon säger ”År 2014 vann Sverige Eurovision Song Contest för sjätte gången”, och någon annan svarar ”Men 2015 vann Ukraina…”. Och man ba… ja? Relevansen? Avsikten? Vad fasen är det du vill ha sagt, människa? VAD ÄR DET DU INTE SÄGER?

När ungdomar är svårbegripliga så beror det ju på att de talar nån slags slang. Ibland består ju den också — helt avsiktligt — av ofullständiga meningar. ”I don’t even”. (Ok, knappast *ungdomligt* uttryck nu mera men ni fattar.) Men såna uttryck mejkar ju komplett sens för de som är vana med den jargongen förstås.

Och tänk om det är likadant för de äldre? Att alla de här till synes ofullständiga, ofattbara yttringarna liksom faktiskt BETYDER NÅT alldeles sjävklart och kLoCkReNt för de andra åldersslang-invigda?

Och att det är DÄRFÖR det alltid är nån som kommenterar typ ”Absolut!” på en notis som redogör för bokbussens körrunda?? Och det är därför de kommentarerna dessutom alltid har ett par likes??? Her – re – GUD.

🤯

Wordslut, 2019

I somras hörslade jag boken Wordslut: A Feminist Guide to Taking Back the English Language och om ni tycker att det låter torrt så misstar ni er. Om ni tycker att den låter uttjatat ”jamen fitta betydde faktiskt våt ängsmark ursprungligen, det är ju sååå vackert, dags för qvinnor att omfamna sina inre gudinnooor”-ig så misstar ni er också! Tack och lov.

Istället är den faktiskt riktigt fräsch och humoristisk, och innehöll en hel del nytt för mig. Författaren (och ljudboksuppläsaren) Amanda Montell presenterade tankar jag aldrig slagits av förr, eller tog redan bekanta ett steg längre.

Vi vet ju ju exempelvis att sättet medier rapporterar om våldtäktsfall tenderar vara skevt. ”Kvinna misstänkts ha våldtagits”, är väl det klassiska. Är det kvinnan som är misstänkt? Varför blir den passiva parten — offret — omskriven som den aktiva? Varifrån kom den här våldtäkten då? Särkerligen finns det väl en våldtagare med i bilden?

Numera när jag läser sådana rubriker tänker jag också på det Montell sa i Wordslut. Att språket i sig självt är utformat så mancentriskt när vi pratar om sex. Att det till exempel heter penetration. Det säger att mannen är den aktiva parten, den som penetrerar. Att när det gäller sex där ena parten penetrerar, så är det den parten som liksom innehar huvudrollen, den som agerar. Den andra har en mer passiv biroll.

Tänk ifall att språket istället utgick från ett kvinnligt perspektiv när det gällde sex. Så att det istället för att det hette ”penetrativt sex”, skulle heta typ ”omhöljande sex” eller dylikt. Så att kvinnan skulle vara den aktiva, den i huvudrollen, i stort sett den med kontrollen.

Jag tycker det är ganska otroligt att föreställa sig. Hur skulle det påverka kvinnors relation till sex? (Och sättet samhället och medier rapporterar om våldtäkter?)

Ordslampa är inte ett fult ord. Jag vill förstås också vara en. Inte minst för att med Montells guidning granskar man (läs: jag) sina egna språkliga åsikter och tvingas inse att de inte alltid är så hemskt vidsynta — eller feministiska!

”We’re also living in a time when we find respected media outlets and public figures circulating criticisms of women’s voices—like that they speak with too much vocal fry, overuse the words like and literally, and apologize in excess. They brand judgments like these as pseudofeminist advice aimed at helping women talk with “more authority” so that they can be “taken more seriously.” What they don’t seem to realize is that they’re actually keeping women in a state of self-questioning—keeping them quiet—for no objectively logical reason other than that they don’t sound like middle-aged white men.”

Jag borde förstås ha tipsat om den här boken då läsningen var färskare, för nu har de flesta detaljer fallit glömska. Men ännu en sak som stannat i minnet är tendensen att, i synnerhet på sociala medier, använda sig av kvasifeministiska termer som kanske låter kvinnokraftspeppiga, men egentligen bidrar vidare till att befästa att männen är normen. Så som att kalla sig en mompreneur, she-EO eller girlboss. De meddelar ju felaktigt att en vanlig chef och typisk VD är av manligt kön, och att en riktig entreprenör är en som inte är mamma. Inte så jättemycket girlpower i det va.

Men sen är det inte heller så konstigt att det blir så. När kvinnor genom tiderna ställts frågor om hur vi balanserar familjen med karriären är det inte så märkligt att vi hittar på identifierande begrepp som inkluderar dem båda, som säger att vi klarar både och. På samma sätt som vi hittar på benämningar för att berätta att det inte är ett hinder att vara kvinna samtidigt som en är chef — synd bara att det i slutändan antagligen ändå mest gynnar killchefer.

Wordslut är för dig som gillar: Språk, feminism, nördighet, populärkultur, humor och smart lättsamhet. Sååå så gott som alla antar jag?

Under rosen 🌹

Morsning korsning! Eller hur det är som inlägg ska inledas nu för tiden. Har ni tänkt på det? Att så många bloggare numera låter som brevvänsannonser straight outta 90-talet. Tjenixen, hej hopp (gummisnopp) och tjosan. Käckt och småspexigt men ganska långt ifrån ironiskt. Obs, kritiserar ej, bara en iakttagelse. Ska jag sätta någon bedömning i det så måste jag väl ändå som ett fan av vintage säga att det är lite mysigt. En oväntad comeback, typ som yo-yon. (Ej hälsningsfrasen då.) Vänta bara, den kommer tillbaka. Eller alltså det är faktiskt hela dess funktion, egentligen. Ok, dåligt exempel. Inte alls oväntad.

Men hur som helst nästan lika mysigt som de utsvängda blåjeansen jag provade med etiketten Lovers på bakfickan! De som hänger på provrumsväggen. Tyvärr blev de inte mina. Men jag fick istället fiilis för att knäppa spegelsjälvisar. Inte heller det mest moderna greppet va? Men det är där detta inlägg fick sin början. Jag knäppte några bilder och tänkte sen, fan, då brukar man passa på att blogga ju. Precis som på den gamla goda tiden.

Annat rakt ur historisk tid: Det senaste kristendom-och-homosexualitet-tjafset som spred sig från fejjan till dagstidningarna. För att sammanfatta fenomenet så positivt som möjligt så är det ju åtminstone på utdöende — det kan liksom inte hålla mycket längre till. Inte ens här i bibelbältet. I den senaste diskussionen var det ju då de som refererade till homosexualitet som en perversion. Skrattretande! Alltså, sammanhanget är otäckt, förkastligt och absolut inte skoj. Men har ni tänkt på hur absurt det egentligen är att nån håller fördömande låda om andras ”perversioner” — för det går ju inte att göra det utan att själv vara GAAANSKA upphängd på hur andra har sex… Liksom, tillräckligt nog för att hålla fördömande låda om det. Var ska vi pricka in den fixeringen på sund-till-pervo-skalan tycker ni? Så engagerad i andras privatsaker. Försedd med nån slags klar inblandningsrätt. Så att man på sociala medier i princip ba ”Hej jag gillar int hur ni knullar”. (Eller älskar.) Handen på hjärtat, är det nu riktigt helylle det? Helt fritt från — flämt! — perversioner?! Jag menar om vi ska prata fördömande.

Nä, jag vet inte hörni. Själv skulle jag i det fallet VERKLIGEN göra mitt yttersta för att hålla mig på en armlängds avstånd från området där perversa tendenser utpekas. Säg det med mig: Sten i glaaaskyrkaaa…

Irrade visst bort mig i detta inlägg. Vet ärligt talat inte vart jag var på väg heller. Är ett vilset litet lamm!

Vi beger oss tillbaka till dagen som gått — jag gick omkring på loppiset nerför gatan. Som, till min stora sorg, snart ska flytta. Det har varit så lyxigt att ha det bara ett par hundra meter hemifrån! Grejer säljs billigt nu inför flytten men i dag blev det inga fynd. Däremot har jag på mig en grå tröja från ett tidigare besök, nån slags ull från Benetton. Väldigt mjuk, kanske kashmir? Är en vilsen liten get, månntro?

Måste köpa en sån där avnoppare bara. Men varifrån?

Jahapp. Det här tankeflödesområdet var inte så spännande kanske. Vi går vidare.

Ett köp som däremot blev av i dag var riktigt kaffe. Dricker pulverkaffe annars, som jag tycker är helt okej, men inte klår det ju en bra espresso inte. Hade en sån ljuv stund på dagen där. … Mmokej, det här var inte så spännande det heller. Vill ni ha spänning? En gång beställde jag EN EXPRESSO på McDonalds och jag skäms fortfarande över att jag sa så töntigt. Ekspresså! Men sen så fick jag den också väldigt snabbt.

Nähäpp, fortfarande ingen begåvning på spänning. Föreställ er att jag sa det samtidigt som jag jonglerade tio knivar och tre bebisar. Va!! Va va?? Varifrån fick jag två bebisar till? Ja, det skulle jag kunna skämta om men det känns extremt osmakligt efter att jag i kväll läst inte bara en utan TVÅ skräckartiklar om små barn som blivit kidnappade/förflyttade från sina vagnar men tack och lov återfunnits. Men ÄNDÅ. Fy fan. SKRÄCKARTIKLAR. SKRÄCK!

Den observante ser också färgprover på bilden ovanför. De är de jag redan rensat bort eller råkade ha dubletter av, resten hänger på väggen.

Lappar lappar på väggen där, säg mig vilken den rätta rosa nyansen är. Den får inte vara för si, inte för så. Det är svårt! Vill kanske ta fram min egen. Om jag inte blir kaput av alla valmöjligheter jag då får. Hexadecimaler och CMYK är jag ju bekant med. Kan färgen tas fram från en sådan?

Och varför använder jag min blogg som Google? Så går det då jag följer tankeflödet antar jag.

Visste ni förresten att sub rosa betyder ”under rosen” på latin? Har ni hört uttrycket? Minns inte var jag stött på det. (Nämndes det kanske i Da Vinci-koden?) Frasen används för att beskriva sånt som är hemligt eller konfidentiellt. I förtroende. Kom bara att tänka på det på grund av det privata/rosa temat genom inlägget. Från provrum till sovrum och ett rum som kanske alltså ska bli rosa.

Och så tänker jag, fast detta har inte nåt att göra med nåt annat, att det är väl klart att vi kvinnor/feminister reclaimat den rosa färgen. Förtrolig är ofta grunden.

Fula ord

Läste hos Peppe om svenskans vackraste ord, och kom att tänka på en omröstning som för nåt år sedan ordnades av Hufvudstadsbladet för att utse den vackraste finlandismen. Folk fick nominera, sen utsågs ett antal kandidater, och sen fick folk rösta. Sedan hände det absolut förfärliga.

Nakupelle vann.

NAKUPELLE.

Det ger mig såna obehag. Det påminner både om knackkorv (nakki på finska) och pellejöns. Det är som en lingvistisk motsvarighet till den tokstolliga byfånen i en amatörbuskispjäs. Utöver det så är det också ett hemskt ord i läte. Testa säga det för er själva nu och hör hur vidrigt alla bokstäver låter tillsammans, särskilt om ni nästan viskar. Det låter som att nån klibbar omkring med en slev i stabbig gröt, fy fan.

Tänker att denna omröstning lika mycket var ”Är finlandssvenskar helt dumma i hjärnan?” och svaret blev ”Jånä söis ere”.

Men jag gillar finlandismer i det stora hela och lobbar gärna för att de ska användas i offentliga texter. Särskilt sådana publicerade inom svenskfinland! Ser överlag sällan något problem med att en text är kännspakt finlandssvensk. Tycker det berikar texten och tänker att förstår nån inte vad något betyder så kan hen hoppeligen klura ut det eller slå upp det och då lära sig det. Sådär som människan gör med obekanta ord i ett språk hen talar. Ingen stor grej: tvärtom ganska assit.

Nu syns det inte riktigt på bild här men de här jeansen har påsydda framfickor. När jag köpte dem (eller egentligen ett identiskt par fast i annan storlek som passade innan jag blev preggers) så noterade Alfred att byxorna har bakfickor på framsidan. ”Ja, det är min framstjärt” svarade jag då. Mihihi. *spexare*

Men ärligt, framstjärt. Såg nyligen en blogglista som efterfrågade svenskans fulaste ord — en så gulligt oskyldig fråga! Som om det var nån fråga om saken. Som om nån aldrig hört talas om framstjärten.

Ett ord som däremot inte är fult är snippa. Lotta Lundgren formulerade det så bra i en intervju med Vasabladet:

”Ord förändrar verkligheten. Du är det du tänker. Det vi inte har ord för finns inte. När du lär dig namnen på växterna, djuren eller fåglarna är det som om du ser dem för första gången. Tidigare såg du bara en fågel men nu ser du en tofsvipa, säger hon. […]

Då jag växte upp i Sverige hade vi inget ord för det kvinnliga könsorganet. Åtminstone inget man ville använda. Men nu har vi det, och det gör att jag lugnt kan prata om snippan, till och med på bussen. ”

Tycker nog att det är så oerhört viktigt att vi har ett ord för det som tidigare varit så tabubelagt. Att vi ska prata om det kvinnliga könsorganet som nån slags kroppslig Voldemort, det är ju totalbefängt.

I en mamma-grupp jag är med i diskuterades det nyligen vilket ord som används för snippa, eftersom att en del tyckte att snippa kändes rikssvenskt och än så länge lite onaturligt. Det har jag full förståelse för men jag tror att mycket av det har att göra med att många talar en dialekt i vilken substantiv sällan slutar på -a. Men då kan man ju förvandla ordet så att det passar ens dialekt bättre, på min skulle man till exempel säga snippo. Alla förstår ju ändå vilket ord det är.

De allra flesta som kommenterade hade ändå tagit ordet snippa till sig men det var också många som använde varianter på ”framstjärt” eller ord som hänvisade till att kissa. Kan tycka att det låter trist och verkar opraktiskt (”snippa” innefattar ju ALLA funktioner!) men alla gör förstås som de vill. Roligaste var då nån sa att i deras familj använde de ”höna”. Haha! Alltså fatta vilken plot twist! Från ”HEN?! Det är ju en höna det” till ”HÖNA?! Det är ju en framstjärt på en kvinna det”. Guld.

Det var egentligen tänkt att jag skulle använda dessa bilder till ett OOTD-inlägg men nu blev det inte så. Men här är lite hastig info:

Kavaj & framstjärtsbyxor. H&M.
Blus. Loppis, S-style, vilket torde vara gammal Seppälä från 1972 framtill 80-talet nångång om jag inte misstar mig.
Övrigt. Mockaskor, Ecco. Rottingväska, loppis. Örhängen som knappt syns men är tunna ringar med tre stora svarta träpärlor på, loppis.

Jaja tär va he. Snipp(a) snapp slut!