Tänkte bara berätta att den här veckan har jag tagit över Instagramkontot fi.sv.fem och kommer antagligen att prioritera den sajten framför bloggen. Troligtvis för jag väl över en del av inläggen hit senare också, men vill ni hänga med i realtid är det IG som gäller! Inledde naturligtvis med ett presentationsinlägg tidigare i dag:
Kunde inte motstå att vara lite extra finlandssvensk. Tack och hej, röika siitzi.
1. Jag är fullständigt heljävla ointresserad av träning.
2. Däremot är jag väldigt intresserad av bloggosfären.
1 + 2 = 3. Den här kombinationen har visat sig vara förbannat besvärlig.
För hela fucking bloggosfären svämmar ju över av träningsbloggar. Konstant ser jag inlägg om crossfit, tyngdlyftning, bikini fitness, yoga, pilates, löpning, pole dancing, och vad är nästa, fan stavgång? Plötsligt var de överallt, gymselfies i neonspandex, svettiga glada ansikten, kartor över viktminskning och fettbränning och muskelstyrka, glorifieringar av nånting så floppigt som att göra sånt som KÄNNS TUNGT, träningspassplaner för den kommande veckan, redovisningar av hur den senaste gick, recensioner av träningsplagg, besynnerliga siffror och förkortningar som jag inte fattar ett skvatt av, och så vidare. Till och med vanliga onischade bloggar drar sig inte för att emellanåt dryfta ämnen inom träningsgenren, och där surfar jag på i allsköns ro och så tvingas jag konfronteras med den skiten? Liksom det räcker inte med att jag ser träningsfreaks ute på gatan då? Nä nä, de ska fasen göra sig sedda och hörda och vältränade på bloggarna också. Och jag känner bara såhär att JAG BRYR MIG INTE! Jag ser faktiskt helt tillräckligt av träningskulturen redan utan att den idisslas i bloggosfären, bara så ni vet.
I Facebookgruppen Finlandssvenska bloggare brukar träningsinlägg delas med jämna mellanrum och visst, jag är ju inte omöjlig på något sätt, och jag klarar bra av ett par nu som då. Det är väl helt okej. Men då jag ser typ en handfull eller fler av sådana under en hel dag, alltså under 24h i en grupp som har ungefär 2000 medlemmar, så gör det mig sååå irriterad. Ibland verkar liksom någon slags lavin lösas ut, det är helknäppt. En person kan t.ex. blogga om skidåkning och vad hen tycker om det och så helt plötsligt ska ALLA eller i alla fall FEM TILL FEMTON PERSONER med en relation till det berätta om sina egna erfarenheter av att ha varsin skida fastspänd på sina fötter. Endera i sina egna bloggar eller i kommentarer. Så fånigt! Precis som att vi på något vis relaterade till varandra i bloggosfären, eller inspirerades av varandra, eller drogs till bloggandet för att vi skulle tycka om att uttrycka våra personliga åsikter och tankar?! Hah, pfft! Tillåt mig hånskratta en stund.
(Det blir förstås jävligt tröttsamt att eftersom jag är medlem i den gruppen så måste jag klicka in mig till varje inlägg som delas där och läsa dem allihopa, det gör ju inte precis saken något mindre påfrestande. Alltså det är ju egentligen ett ganska dumt system, hmm undrar om det inte fanns nåt sätt att ändra på det?)
Det är i min åsikt — d.v.s. den rätta åsikten — hemskt att träningsbloggandet får pågå såhär, att folk pratar om sådana sabla ointressanta och störande saker. Jag känner mig STRESSAD av all träningshets! Får riktigt dålig feelis, det skulle vara så mycket trevligare om alla bara kunde skippa allt sånt. Så jag brukar kommentera på inläggen, för vad annars kan jag göra liksom? Jag brukar säga ungefär ”Suck, snälla människor, kan vi inte sluta prata om sånt här…? No offense men orkar liksom inte med den här skiten, det är så jävla otrevligt. Träningsbloggandet har gått för långt!”. Att säga så är särskilt lyckat eftersom att alla vet att ifall någon säger att något har gått för långt så är det den Ultimata Objektiva Sanningen som talas precis då. Det kan ingen säga emot.
Så därför skriver jag detta inlägg, för jag tycker det har gått för långt. Tycker också att det är ett fåntrattigt beteende att ha andra intressen än mig. Ärligt talat är det jobbigt att de orkar hålla på så där och pinsamt att de inte kan hålla sig ifrån det. Fatta hur det påverkar mig! Jag som hellre läser om annat! Jag som helst håller mig borta från allt som har med träning att göra, och så bara DYKER SÅDANT UPP i mitt flöde gång på gång precis som att jag inte levde det liv i vilket jag är universums regent som jag ju de facto vet att jag har rätt till?? Så förbannat skevt. Jag har fått nog och det är på tiden att ni anpassar er till mig nu. Dags för förändring!
För såhär är det gott folk, att är det någon träningsform ni ska ägna er åt, så är det banne mig helt klart en och endast en som gäller: Curling.
Drog på mig en mörkgrön sammetskavaj med tillhörande väst igår, loppade duon då Alfred och jag gjorde vårt maratonlopp(is) i Karleby för ett fåtal veckor sen. Kände mig som ytterst professionell mossa hela kvällen.
Kan inte påstå att det var fest igår men eftersom det är helg och det inte är meningen att jag ska få njuta av min ledighet eller hinna få någonting gjort så har jag haft migrän idag. MEEEEN nu har den gått om så jag ska inte vältra mig i det förflutna. *krystar fram ett leende* *får en prolaps i hjärnan* *ser fram emot sjukskrivningen*
Har många projekt i görningen just nu men de flesta ligger en bit i framtiden. Har t.ex. en tämligen massivt illustrationsuppdrag framför mig och nu låter det kanske som att jag kan teckna eller nåt men oh lol nej, det är digitala manipuleringar som kommer gälla förstås. Likväl funderar jag på att försöka lära mig rita lite bättre igen, hade övat upp det så länge jag studerade konst och sånt för många år sedan — blev aldrig bra på det, men ändå bättre än jag var innan — men i.o.m. att jag i princip inte tecknat sen dess så är jag tillbaka på samma tecknenivå som jag var då jag gick på åttan ungefär. Mitt status quo inom tecknekonsten, verkar det som. Har ett fåtal egna idéer för kreativa grejer som jag gärna skulle ge varsitt försök, en av dem kunde gärna få inkludera lite teckning light. Fick en förfrågan om att ta mig an ett fotouppdrag häromdagen och det ser jag mycket fram emot, men även det är något jag måste berätta om senare.
Har väl sagt det förr men alltså jag himlar egentligen med ögonen åt såna här inlägg när bloggare säger ungefär ”NÅNTING ÄR PÅ GÅNG” men sen vägrar de säga vad för att vara hemlighetsfullt spännande eller vem vet vad, och det är verkligen inte det jag försöker göra här. Grejen är bara det att det är lite för tidigt att berätta mer ingående om projekten, känner jag, men de är också ungefär det enda jag har att berätta om. Vill liksom bara säga det att mitt liv innehåller mer än huvudvärk.
Det åsido så är en sannerligen fängslande och full disclosure!!-historia att jag bytt användarnamn på Instagram, något jag länge velat men inte vetat vad jag skulle byta till. Häromdagen erfor jag en Heurekaupplevelse då jag märkte att initiala delar av mina namn bildar ordet LIMPOR vilket ju är ganska perfekt för att 1) ibland kallas jag Limpan/Limppo/variationer på det, och 2) jag älskar att limpa, loafing is the love of my life/loaf of my loaf, et.c. Så numera hittar ni mig på @li.m.por där.
Försöker komma på något käckt sätt att avsluta. Lyckas inte. Säger CIAO och hoppas det låter fräscht.
Då var det, som de säger, klippt. Hade tänkt anlita professionell saxhantering för mitt hår den här gången men så kom jag hem från jobbet i fredags och kände mig så otålig att jag gjorde det själv. Kan ha haft något att göra med feber och övertrötthet, mycket synliga båda två på den här bilden tycker jag. Sen blev det konsert på Brödfabriken där inträdet gick till Vasas mottagningscentral och bl.a. Jim spelade. Fin, lugn men kul kväll. På lördag var det premiär för Den besynnerliga händelsen med hunden om natten på Wasa Teater och efteråt en smak av kulturlifvsklyschan med ett glas rött och muntlig recensionscirkel på Bistro Ernst. I korthet: Tyckte pjäsen var ganska ojämn men gillade den likväl, temat var intressant och definitivt annorlunda från något jag tidigare sett. Oftast då jag går på teater brukar jag bli uttråkad under andra akten, så inte nu. Det var också under den akten som den fjärde väggen bröts nu som då och sådant råkar jag vara svag för, som den meta-generationella produkt jag är. Följande dag blev det kaffe och smöggis på Aschan med min syster Charlotta som var i stan och jag insåg än en gång att cafékulturen här i Vasa är så annorlunda än den jag är van med, hade nästan glömt det, men det var en av de saker som längst tid gjorde sig påmind om mitt främmandeskap då jag flyttat hit. Under min ungdom i Jakobstad gjorde vi i princip inte annat än hänga på café söndag måndag tisdag onsdag torsdag och ofta också fredag och lördag, men här var det svårt att hitta ett café som ens hade öppet en söndag.
På tal om främmandeskap så ser vi ju en hel del xenofobi ute i de sociala medierna nu för tiden. En tid nu har personer i ens bekantskapskrets en och en avslöjat sig, inte direkt som medvetna xenofober eller fullblodsrasister, men nog som självcentrerade, oempatiska och benägna till hejdlösa generaliseringar. Beslöt förra veckan att hålla en nolltoleranslinje på Facebook så länge jag bara orkar, vilket betyder att varje gång jag ser något som uppmuntrar till xenofobiskt tänkande så ska jag säga emot, ifrågasätta, posta en länk till en motsägande artikel, efterlysa lite medkänsla, eller vad jag än väljer. Det gör mig nog inte till den mest populära personen på människors vänlista men ärligt talat, gör det privilegierade människor ledsna eller frustrerade att jag försöker försvara utsatta dito, så är det 1) gaaanska jäkla minimalt i jämförelse, liksom inget att skriva hem om direkt, 2) kanske bara rätt åt dem, jag försöker att inte vara otrevlig men lite skit förtjänar nog fan de som sprider skit, och 3) faktiskt inte mitt problem. Jag skulle gärna vara omtyckt av alla, men jag har inga eftersträvanden till att vara det. Hittills har jag sagt till tre gånger — även om en diskussion blev längre än endast en kommentar, men i en annan tråd sket jag bara i att svara — så det är inte heller något jättestort åtagande. Trodde faktiskt det skulle vara större, eventuellt kan det vara så att de där pissiga inläggen har nött på mig mer när jag tillåtit mig själv hålla tyst, och därför känts som fler.
Alla tre gånger som jag hittills sagt ifrån sen förra veckan så har det varit personer som jag annars haft goda tankar om som postat inläggen. Det är kanske mest trist. Det är inte så att jag numera är övertygad om motsatsen, långt ifrån, men det är bistert att se att det är så himla jävla lätt att i nutiden vara ”invandringskritisk” utan samvetskval. Jag har inga vanföreställningar om att jag ska rädda världen eller förändra någons åsikt med det jag säger, jag försöker bara ha nån jäkla ryggrad och säga vad jag är övertygad om att är medmänskligt rätt.
Har ni annars märkt att det alltid tycks vara människor som till synes annars inte visar engagemang i samhället/världen som delar de främlingsfientliga inläggen? Alltså av vad en ser på Facebook, menar jag såklart då. I alla fall för min del så tycker jag det verkar så, de som jag ser dela dessa grejer har jag nog aldrig förut sett skriva knappt ens en rad om världen utanför deras bubbla, vilken jag antar att de nu uppfattar som hotad. Menar inte att folk måste göra det heller, att det är en världsmedborgares plikt att kontinuerligt sätta sig in i händelser och yttra tankar om dem för att få säga sin åsikt om annat, men jag menar bara att av alla saker som skulle vara möjligt att engagera sig i i världen, så väljer folk att göra flyktingkrisen ännu svårare. Kan beskriva det som bedrövligt, men det är såklart en underdrift.
Förra veckan tänkte jag mycket på negativitet men jag kom aldrig så långt att jag skrev ner mina tankar och nu minns jag inte längre vilka de var. Förutom den ena, det bloggrelaterade negativa experimentresultatet: Misslyckades med min septemberutmaning! Har inte alls bloggat varje udda dag och skrivit kommentarer varje jämna. Halvvägs gick det bra men sen tappade jag självdisciplinen. Ja, kände mig bara tvungen att erkänna detta, det är allt. Men den här veckan tänker jag mera på motsatser.
Helena skrev nyligen om att göra saker en är rädd för. Sådana tankegångar är så främmande för mig, inga som påträffas i mitt huvud av sig självt. Jag gör så gott som aldrig något jag tycker känns skrämmande, jag reagerar på situationer som kan medföra obehagligheter genom att fly fly fly och oftast utan att ens tankemässigt utmana denna instinkt, och jag känner både beundran och avundsjuka inför de som tvärtom vågar trots rädslan. Lite bitterhet också, men den är inte riktad åt dem, mest bara… universums nycker, typ. (Har jag sagt att jag vägrar gå med på att jag själv ansvarar till 100% för hur/vem jag är? Jag vägrar alltså.) Har funderat på det här, samtidigt som jag förstås föraktat min hopplösa oförmåga att bara göra saker, men så kom jag på att jag gjorde ju visst en skitläskig grej här nyligen — d.v.s., att medverka i Alfreds podcast. Hade jag inte varit lite bekant med honom från tidigare hade jag nog mesat ur, som från så mycket annat. Jag skulle gärna skriva mycket utförligt och självfördömande om hur ovan och disträ jag var i den situationen, och hur det hade motsatsen till en bra inverkan på min tanke- och talförmåga, men… [djup suck] ska avstå. Men gud, så jag har våndats. Haha. Det är inte friskt. Det känns (tack och lov) mer okej nu än det gjorde innan.
Ja jösses, det här att socialisera överlag tenderar vara svårt. Känns som ett trick jag titt som tätt glömmer bort. Jag tillbringar så mycket av min tid för mig själv, på ett sätt eller annat, att sen när jag ska rikta mig utåt istället för inåt så blir det så tafatt och klumpigt, fåordigt och trevande. Men jag vill ändå träffa människor, så jag går på fest, hälsar på, möter bekanta här och där, råkar på dem nu som då, och jag stannar upp, jag småpratar, jag pratar, men det kan varje gång gå precis hur som helst. Helt okej, hur bra som helst, eller enligt den obarmhärtiga motsatsen att jag väl hemma igen kniper fast ögonen hårt och muttrar svordomar mellan plågade suckar. Har ännu inte hittat någon logik eller något mönster i resultaten, tyvärr, trots att detta har pågått störande länge redan. Jag vet att jag bloggat om det förr, flera gånger antagligen.
Andra semimotsatser jag har tänkt på är hur människor beskriver filmer. En del återberättar historien, hur händelseförloppet ser ut, vilken punkt som leder till nästa, men utöver det så sägs det inte så mycket mer om filmen förutom att den var endera uppskattad eller inte. Själv är jag intresserad av att höra om stämningen i den, kanske vilka andra filmer den påminner om, eller nån rolig trivia om den, vem som gjorde rollerna och hur prestationerna var, om den var snygg och i så fall på vilket vis, och så vidare, och kanske allra mest: varför den var uppskattad eller inte. Tror sådana som jag kan vara ganska jobbiga att prata film med om en mera tillhör den förstnämnda gruppen. (Dels för att jag tenderar tjata på med såna frågor.) Tänker också att det här antagligen är betydligt mera omfattande än bara film.
Jag har förresten pubquizzat för första gången på många många år, ingen vinst men dock en tredjeplats — bättre än förväntat — men mest triumferande känns vårt teamwork då vi nästan lyckades luska ut vad polyandry betydde. Vår gissning var manligt månggifte, svaret var månggifte där kvinnan har många makar, istället för det mera vanliga upplägget karl med många fruar. Ganska bra ändå va, från att ha haft verkligen noll aning? Är motsatsen till missnöjd.
