från det ena (spräckliga skjortor) till det andra (totalitära dystopier)

Stil & syssla, Tycke & tanke

20170301_spraecklig

På sistone då? Tja, jag har äntligen sytt om en skjorta jag loppade för antagligen över ett år sedan. Gillar denna typ av spräckliga mönsterspektakel som framför allt ses på tidstypiska nittiotalsskjortor men det är sällan jag hittar dem i rätt färgsskala och typ aldrig i kvinnomodell. Har övertygat Alfred om att köpa ett par skjortor i samma stil och min avundsjuka blev väl till sist för stor så jag köpte denna lila herrskjorta som jag sedan undvikit att titta på i garderoben eftersom den en bra tid kändes som ett dumt köp, men nu har jag äntligen sytt in den lite i sidorna och tagit bort ganska många centimetrar från axlarna. Därför är ärmarna inte heller hellånga, men det gillar jag egentligen. Sprättade också bort en bröstficka som satt för lågt och det känns så fruktansvärt bra att äntligen ha gjort det dumma köpet till ett absolut dubbelplusbra.

Dubbelplusbra, ja. Det ligger väl i tiden att fundera på dystopier och förslaget att ”politikerna ska bestämma om Yle” fick mig osökt att löpa en skräcklinje ut till nyspråk, d.v.s. det som talas i George Orwells 1984. Kortfattat går det ut på att synonymer försvinner, så att nyanseringar i språk försvinner, så att det ska vara lätt att uppfatta huruvida en person är för eller emot en idé. (Exempelvis, säg, totaliseringen av ett samhälle, som i 1984.) Istället för att beskriva något som ”förstklassig”, ”gynnsam” eller ”ansenlig” så beskrivs det som ”bra”. En del motsatsord tas också bort eftersom kommunikationen då blir mer exakt. ”Obra” är överlag tydligare än exempelvis ”ofördelaktig”, ”klandervärd” och ”undermålig”. Som förstärkelseprefix används ”plus”, eller ”dubbelplus”. Och kortfattat så kan vi väl säga att jag tycker att idén att politisera rundradion är dubbeplusobra.

På tal om obehagligheter i den samhälliga utvecklingen så hörslade jag i veckan klart Dave Eggers teknikdystopi The Circle. I likhet med 1984 beskriver den också en värld där allt vi gör iakttas, men i The Circle är det invånarna själva som efterfrågar och pushar på den utvecklingen. Det är egentligen inte så långt ifrån hur det ser ut idag — via sociala medier så vill människor synas och dokumenteras i jakt på kändisskap och/eller hågkomst medan de tävlar i popularitet endera mot andra eller sig själva — men förstås drivs det till sin spets i boken där det är ett enda företag som besitter s.g.s. all makt, och det är naturligtvis aldrig ett särskilt bra tecken.

Jag kände förstås igen mycket av det som beskrivs under berättelsens gång, t.ex. det här att folk mer och mer lever inte bara med men också genom internet och sociala medier. Det här tror jag inte att nödvändigtvis är en dålig sak, för en introvert och stundom folkskygg ynkrygg som mig så är det tvärtom väldigt tacksamt och skönt att finna att det äntligen finns en värld som passar även mig, men visst kan jag se en poäng i att det knappast har en jättegod effekt på anknytandet människor emellan när så mycket av vår kommunikation nu sker via att klicka ”gilla” istället för att skriva ”Jag gillar det här för att…”. Vi reagerar mer, men relaterar mindre, kunde vi kanske säga ganska förenklat. (Fast jag har kanske fel om detta?) Ja, boken innehåller mycket mer än detta, såklart. I kontrast till dystopin får vi också en skymt av det motsatta perspektivet, utopin, en idealistisk hägring där politikers fulla transparens genom konstant offentlig livestreaming omöjliggör korruption, eller där samhällets täckande videoövervakning avsevärt reducerar eller totalt eliminerar viss brottslighet, et cetera.

Hur som helst, under tiden jag lyssnade på porträtteringen utav detta upptrissade SoMe-samhälle där personernas åsikter om allt konstant ska förmedlas genom reaktioner så som smile eller frown så kände jag föraktet krypa i mig, men märkligt nog inte gentemot de personer som är superduperaktiva på sociala medier, gillar och delar och kommenterar hit och dit, postar tjugo bilder på IG varje dag för att synas uppmärksammas finnas och postar statusar på FB i stil med ”Jag tar en paus från Facebook nu, vi syns om några timmar” (har seriöst själv bevittnat detta och då kände jag väl lite att okeeej gulp du kanske borde ta en längre paus om du måste meddela om en sådan sak) — men däremot ett förakt gentemot de som delar såna där typiska SoMe-kritiska illustrationer på exempelvis Facebook. Ni vet typen, där människorna (eller mer specifikt: Facebookanvändarna) jämförs med viljelösa drönare som utnyttjas av maskinen. Och så är det typ tretusen delningar och sjuhundratusen gillningar på en sådan bild och jag känner bara såhär: FÖR HELVETE? Är detta ert sätt att bevisa för er själva och andra att ni inte är slavar för teknologin?? Åh wow, jag känner mig så jävla insiktslös och förlorad nu som inte lajkat den där bilden!!

Det var egentligen bara det jag ville härja lite om. Men kan också tillägga att det var någon på Goodreads som helt genialt beskrev The Circle som ”basically a campfire tale for introverts”, hihi. Det kan jag skriva under på. Blev inte rädd för sociala medier, men kände definitivt av obehaget för superextraversion… och såklart för totalitarism, men det är väl inget nytt.

i’m looking for my bullies, can you tag them please

Tycke & tanke

Jag brukar oftast tycka att mina Facebookkompisar är bra typer och de irritationer jag kan känna gentemot flödet beror för det mesta på småsaker. I det stora hela är de trevliga människor och de är förvisso inte aktiva social justice warriors med blomsterhattstantig välmening på sin främsta agenda allihopa, men de är i alla fall sällan illvilliga. Vet ni hur jag menar? I och för sig funderade jag häromdagen på att ta bort en bekant för att hen gillat en status som Jimmie Åkesson postat, jag menar va fan. Dåligt omen. Hur som helst, sådana undantag åsido så blir jag sällan störd på annat än att folk har dålig humor och pratar så självgott om sitt eget navelskåderi. (Sten i glaaashuuus… ✨💃)

Men så det senaste året har jag sett en jävligt obehaglig memetrend blossa upp, som ännu inte försvunnit ur min annars i stort sett trevliga bubbla. De här bilderna föreställer alltid en ”ful” person, där ”skämtet” är att personen söker en viss person som en ska tagga, vilket då alltså insinuerar att ens taggade kompis haft någon typ av relation med personen på bilden. Ibland inkluderas ett särskilt namn i bildtexten, à la ”Kan någon tagga Linnea” och så kanske någon taggar just mig. Och så antyds det att jag exempelvis då glömt mina underbyxor hos någon som jag borde skämmas för att ha legat med. Ni fattar mönstret.

I går kväll då jag skrollade jag igenom flödet såg jag ännu en gång en av de bilderna där, så jag tog en skärmdump. Och pixellerade ansiktet, för fan, det här är en riktig människa och jag vill inte vara delaktig i att sprida hur hen behandlas i denna meme.

imlookingformyboyfriendmeme

Ja, en riktig människa. Just då, när jag under gårdagskvällen skrollade förbi, hade femtiosextusen personer bestämt att den riktiga människan på bilden var så förbannat skrattretande misslyckad att det är dags att kollektivhäckla hens uppenbarelse, samt idén att hen hade varit i ett förhållande. För hahaha vem kunde någonsin sjunka så lågt som att ha någon slags relation med hen?

JA, EN RIKTIG MÄNNISKA. Sätt er själva i den situationen att ni får syn på en ful bild på er själva och där har en halv miljon personer kommenterat och skrattat år er fulhet. De har använt er som ett redskap för att jäklas med sina kompisar, genom att påstå att kompisarna har haft en relation med er, och de här kompisarna har i regel svarat ungefär ”hahaha fy helvete”. Hur skulle det kännas? Om du också är en riktig människa borde det inte vara så svårt att föreställa sig.

Får en verkligen att fundera vem av sådana människor som på riktigt är ful här i världen.

att ha egen tid

Tycke & tanke
barndombaat

Tidigt 90-tal, är fortfarande påtagligt blond och iklädd samma jeansjacka som jag bar på min första skoldag. Åker båt någonstans (Danmark? Tyskland? FINLAND?!) med mina systrar som jag klippte bort utifall att de inte ville synas här. Ville dock spara deras identiska handpositioner.

Jag är mycket yngre än jag är nu och jag står bakom huset, en bit utanför mitt sovrumsfönster och tittar ut mot skogen bakom förrådet. Jag står i princip helt stilla men i mitt huvud kryllar det av rörelse. Jag är fullkomligt uppsugen i det. Jag minns inte mera vad jag föreställde mig, men jag vet att detta var mitt vanligaste sätt att leka under barndomen (och antagligen fortfarande). Inte polis-och-tjuv, inte bollen-på-sin-plats, inte blindbock, inte kurragömma, inte under-hökens-vingar-kom, inte tjirutunnu, men rätt och slätt bara tankar, fantasier om äventyr och vidunderligheter.

Det är en mild dag, jag tror jag är iklädd shorts och t-skjorta, kanske är det sommar och jag har sommarlov. Min granne som är några år yngre än mig dyker plötsligt upp kring husknuten. ”Hej”, säger hon, och jag blir direkt irriterad. Jag tappar tråden i mina tankar och kommer av mig i min lek, och det här har jag alltid avskytt. Avbrott.

”Sluta, ni förstör mig!”, har mina systrar berättat att jag som liten brukade ropa när de kom in i mitt rum. Jag visste inte skillnad på förstöra och störa, och jag har skrattat åt det i efterhand, hur knäppt dramatisk jag måste ha låtit, men egentligen tror jag inte att jag hade helt fel. Det känns alltid som att det jag byggt upp i huvudet förstörs en aning när jag blir avbruten innan jag byggt klart. Det rasar ihop, och kvar finns en hög med klossar som jag måste sortera och sätta ihop igen.

Jag säger oengagerat hej åt min granne, försöker ignorera henne och hoppas att hon ska förstå vinken och sticka iväg. Jag tror att hon är ungefär fem år yngre än vad jag är, en åldersskillnad som är väldigt påtaglig då, men i barndomen ville jag alltid ha en lillasyster så jag gillade att leka med min granne bland. Jag tror att hon var vad folk brukar beskriva som lillgammal och hon imponerade ständigt på mig med sin förmåga att uttrycka sig, aldrig som en barnrumpa eller snorunge, men just den här gången tycker jag att hon är precis så där som mina vänner med yngre syskon beskriver minstingarna eller mina egna äldre systrar betraktar mig ibland — störig och liten.

Grannen undrar vad jag gör, om jag vill leka, och jag säger att jag är upptagen med annat och inte har tid. Naturligtvis är hon tämligen oövertygad om sanningshalten i detta påstående, i och med att hon med egna ögon en minut tidigare sett mig bara stå stilla och stirra rakt fram med en blick ofokuserad någonstans i fjärran.

Någonstans här blir vi sura på varandra. Hon beklagar sig, i mina öron ytterst självömkande och anklagande, ”Men då inte granne X vill leka heller och grannar Y och Z är borta så har jag ingen att va med”, och jag säger svalt att det kan jag ingenting åt. Jag känner mig trängd av det hon säger, som att det plötsligt blivit min plikt att stå till tjänst, i alla fall när ingen annan kan underhålla henne. Jag är så frustrerad på att jag står här och mår så bra, för mig själv, och plötsligt kommer någon och avbryter mig och dessutom dumpar ett krav på mig att jag ska sluta må så bra, för mig själv, för resten av dagen. Eller tills att det inte passar för henne mera, fast det inte egentligen passar nu för mig. Det är verkligen inte vad jag vill. Jag vill ha min egna tid.

Så hon går.


Nu som då tänker jag på den här händelsen och samtidigt som det är superlätt för mig att återkalla avbrottsfrustrationen så grämer jag mig också över hur kallt nonchalant och själviskt elak jag var. Till saken hör att jag inte kan minnas att vi faktiskt någon gång lekte efter detta, så det kan hända att situationen markerade slutet. Den möjligheten känns förstås inte jättekul.

Såna här minnen ploppar tätare upp till ytan nu för tiden. Gånger jag har velat vara för mig själv, gånger jag har stressat upp mig över att smida planer för att jag kanske redan känner behovet av egen tid eller har varit rädd för att jag kommer behöva det då, gånger jag har blivit jävligt irriterad på avbrott och på återkommande sådana jävligt förbannad. Hur galet många gånger jag tappat tråden, men inte på en lång stund kunnat skaka av mig missnöjet som medföljer.

Tidigare i höstas lyssnade jag på Amy Schumers The Girl with the Lower Back Tattoo och hon nämner sin introversion och sitt behov av att vara ensam, och jag kan relatera. När jag senare hörslar den där ljudboken jag nämnde i förra inlägget, d.v.s. Susan Cains Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking, så känns det som att många bitar börja falla på plats.

Jag känner att jag får en viss upprättelse, för händelser så som den jag här berättat om. Jag borde och kunde ha hanterat den bättre, d.v.s. varit vänligare, men mer än så borde jag inte gräma mig över. Det är ”normalt” att känna så som jag gjorde och jag har rätt till mina ensliga behov och viljor. Jag har förstås länge vetat att det inte är fult att vilja ha tid för sig själv, men nu känner jag att jag fått det bekräftat att det inte heller är fult att faktiskt bara ta den ibland — och är folk oförstående för mina behov så är inte det så jättefint, heller. (Det är snarare själva tillvägagångssättet som var fult just den där gången med grannen.) Jag är fortsättningsvis den som helst säger ja när vänner vill träffas, och jag skulle aldrig avboka en planerad träff med en vän utan andra skäl än ”vill vara ensam”, men jag har liksom bättre förståelse för mig själv för varför jag blir så vresig och varför mina cirklar rubbas så när jag blir avbruten i mitt tankearbete. Det är för att jag älskar att arrangera mina cirklar, vi kunde nästan kalla det ett behov. Jag blir sur när jag inte har tillräckligt med egen tid.

Studier visar att avbrott är ett av de största hindren för produktivitet, och andra forskningar tyder på att människor är mer kreativa när de får åtnjuta enskildhet utan avbrott, berättar Cain i Quiet. Hon går också in på företagstrenden öppna kontorslandskap, alltså där anställda delar rum. Dessa anställda blir oftare sjuka än anställda som har egna rum, kanske inte förvånande med tanke på att alla nyser och hostar i samma rum. Men det är mer än så, för det är också mer troligt att de lider av högt blodtryck och förhöjda stressnivåer. De blir oftare osams med sina kolleger, har färre personliga samtal med dem, och oroar sig för att någon ska tjuvlyssna när de talar i telefon eller tjuvkika på deras skärmar. (M.a.o. så blir det en otrygg stämning där det ofta känns som att en måste akta sig.) De utsätts också mer ofta för oväsen som de inte kan kontrollera, ofta höga ljud (exempelvis summan av många personer som pratar i samma rum), vilket höjer pulsen och får kortisol att utsöndras, vår ”fight or flight”-stresshormon. Detta gör bl.a. att människor blir mer lättretliga, aggressiva och dessutom långsamma med att hjälpa varandra.

Tänk. Allt det bara för att de inte får arbeta i ensamhet, försvinna in i sina huvuden, borta från avbrott.


Så med den här informationen i bagaget så kan jag blicka tillbaka på det som utspelade sig mellan min granne och mig bakom husknuten för herrans många år sedan, och tänka: Ahaa. Så jag blev stressad. Inte för att hon var störande, eller för att det är något fel på mig annat än att jag inte orkade vara vänligare, utan för att jag var som jag beskrev mig i början: Fullkomligt uppsugen i något eget.

slutspurten

Ditt & datt

20161025_diptyk

Jag vet att det är tråkigt att läsa om hur mycket folk jobbar och hur trötta de blir som resultat av det, så jag ska försöka hålla mig ifrån det denna gång, men låt oss bara säga att det är svårt att beskriva livet just nu utan att gå in på de två sakerna. Likväl ska jag ge det ett försök.

Min goda vän Karin bor hos oss den här veckan p.g.a. kurser i Vasa och det är supertrevligt att ha en gäst! Varken jag eller Alfred utgör dessvärre det bästa sällskapet just nu i.o.m. slutspurten av hans historiebok som snart ska gå i tryck, men tack och lov har vi ju också tre katter hos oss som kan fylla i där människovärdarnas socialiserande brister. Kvällarnas rutin är ungefärligen så här: Jag kommer hem till Alfred och Karin (plus katter), vi pratar om våra dagar en skvätt i vardagsrummet, vi äter middag i köket, och sedan söker jag mig till min datavrå där jag sammanställer kollage till boken, Karin till vardagsrummet där hon stickar (jag och Alfred har fått varsitt par fina sockor, hurra!) till musik eller Netflix, och Alfred till sin arbetsvrå i köket där han korrigerar texter eller vilka bokrelaterade uppgifter han än kan tänkas ägna sig åt, är osäker. (Under tiden är för övrigt Alfred och jag naturligtvis iklädda våra nya stickade sockor, och våra fötter är varma och glada.) Esmeralda går omkring och pratgnäller med oss, Selma myschar åpå för sig själv i nåt hörn och Myra varvar att spinnande besöka oss alla tre människor i tur och ordning. I går kväll satt Karin och Alfred i vardagsrummet och lyssnade på Pelle Svanslösberättelser på vinyl, hörde själv inte så mycket av historierna men hörde ibland åhörarna mysigt fnissa till.

Det är lite spännande, tycker jag, att vi fann oss i den formen av umgänge som ofta känns helt naturligt lagom för mig. Det är klart, skulle jag inte ha grejer som akut måste göras så skulle jag rikta mig utåt mer, dra med Karin på loppisar och sitta och skvallra vid köksbordet, men det är inte så att jag känner mig ensam och socialt understimulerad utav att istället främst umgås på det här sättet. Bara besvärad över att jag inte hittills hunnit ta till vara på sällskapet mer, för alltså det är verkligen pur lyx att ha en bästis i hemmet. För många år sedan så fyllde jag i något bloggformulär och det var nån fråga i stil med vad jag uppskattar i ett partnerskap, och jag nämnde att samexistera. Att sitta i närheten av varandra men jobba med egna grejer och nu som då växla några ord — det här har tydligen inte förändras och gäller lika bra oavsett typen av partnerskap eller antalet partner. Men skulle någon superextravert person äntra det upplägget skulle hen nog antagligen bli något obekväm och ganska kvickt uttråkad, gissar jag.

Enligt en rekommendation av min far så hörslar jag just nu Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking av Susan Cain och således tänker jag mycket på det här med extraversion och introversion. Den behandlar också typer av socialt umgänge och mycket annat som jag tycker att är hemskt fascinerande, men jag hinner/kan inte riktigt gå in på det just nu. Istället vill jag ställa frågan: Vilka umgängesformer gillar/föredrar ni? Och i vilka situationer känner ni er socialt obekväma?

I efterhand kan jag tillägga att det här inlägget har blivit skrivet mycket uppdelat tidseffektivt, d.v.s. under flertalet kaffepauser på jobbet i går och i dag. Det gäller att klämma in snuttar av saker där de ryms om de ska bli gjorda — en tes som känns extremt typisk i mitt varande dessa dagar. Ändå faller mycket bort. Men i morse har jag i alla fall hunnit tvätta håret efter sex, möjligtvis sju, dagar, så det är i alla fall nåt. Små segrar, små segrar.

party animal

Tycke & tanke

20161002_myra

Så som Myra ovanför har jag känt mig hela helgen, fast utan att hinna bete mig så. Istället har jag besökt två fester, båda roliga och mycket bra, men har varit så trött (och nykter) att jag inte kunnat känna mig som att jag är på rätt plats. Jag känner mig så trist när jag går nånstans och när jag är väl där inser jag att jag är stel och handlingsförlamad och i stort sett oförmögen att hitta saker att säga, men det finns inte riktigt mycket jag kunnat göra åt det. Tröttheten kom över mig lagom tills att arbetsveckan var över och energin räckte mer eller mindre till att jag skulle orka ta mig ut, men inte mycket mer. Kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje över den saken, fast jag ändå har haft en bra helg och allt, men jag kunde ha varit mer där. Jag kunde ha varit en av de personerna som omfamnats och absorberats av den där uppsluppna stämningen, men istället har jag känt mig litet som ett främmande objekt. Någonting kantigt bland någonting mjukt. Emellanåt blir det bara så oerhört uppenbart att jag i grunden är introvert och att stora sammankomster därför är svårhanterliga för mig när energinivån redan är låg. Det känns som att jag på nåt vis missar festen, vet ni? Som att jag grips av FOMO fast jag är där.

Men nog om det. Mycket glad för att jag ändå kunde närvara vid konstnärlig verkstadsinvigning, finfin bröllopsfest, samt att jag och Johanna fick göra en liten roadtrip till Jeppis och tillbaka.

Ska försöka ägna merparten av denna söndag åt sedvanliga måsten och borden, d.v.s. städa. Det är kaotiskt här igen, och hur gärna jag än skulle vilja skylla detta på att vi för stunden har tre katter här (Esmeralda gästar oss igen), så är jag rädd att det likväl är jag som sprider kläder och kaffekoppar omkring mig. Äsch.

och annars då

Tycke & tanke

20160827_venividiveneziansk

Många aldrig klarskrivna inlägg i utkastmappen nu för tiden. Känns som att jag hamnat på efterstjälken, så jag börjar en bit bakåt i tiden.

Det har pratats mycket om positivitet/negativitet i bloggosfären på sistone och det ämnet är väl ett riktigt praktexempel på sådant som brukar förbli i min utkastmapp. Jag blir regelbundet trött på lyckohajpen men så vill jag inte heller vara den där typiska negativa jäveln som bara kritiserar och hittar bajs att haka upp sig på, för jag är så ofta den. Nyckelord: Jag. Är. Så. Ofta. Den.

Så jag brukar istället klaga på lyckoidealiseringen åt Ellen och det lustiga är att det gör mig gladare, eller positivare, rent av lyckligare, och särskilt när hon också sätter igång. Relativt nyligen, och det här har jag också berättat åt Ellen, så sa jag åt Alfred att positivitet är överskattat. Han ställde sig negativt till detta påstående, vilket jag känner att KIND OF PROVES MY POINT.

Linn skrev klokt om att lära sig bo med sina dåliga sidor och jag har alldeles nyligen själv börjat bli sams med det faktum att jag är så kritisk och negativ av mig. Jag har — och tro inte att ironin i detta undgår mig — fått ta emot en hel del negativ kritik om just dessa karaktärsdrag genom åren. Men inte bara negativ kritik, även välmenande peppsnackande konstruktiv sådan. T.ex. för att att jag har så lätt för att hacka på sådant jag själv gör eller inte gör. Men jag tycker inte att vad jag gör då är att ”hacka på mig själv”, rätt och slätt och så bara. Jag tycker jag ser tämligen nyktert på mina åstadkommanden och inser att mycket kunde vara bättre och jag tycker även att detta egentligen låter ganska jävla hälosamt för egot.

Anyway, likväl har jag ofta känt att min negativitet som riktar sig såväl utåt som inåt är något som jag borde må lite dåligt för. Folk verkar i regel att främst att uppskatta positiva personer, som inte bara kan se någonting gott i det mesta (det kan jag med), men som också väljer att inte nämna det dåliga. Jag är mer sådan att jag vill ha en balans, i brist på bättre sätt att uttrycka det. Jag blir så himla lätt uttråkad när allt är ladida, bara. Att själv genomleva den här saken vi kallar livet ur ett sådant perspektiv faller sig inte heller naturligt för mig, inte i längden. Att vara ”lycklig, punkt slut” är inte något jag direkt eftersträvar heller, för det känns bara inte som min verklighet och därför som ett absurt hittepå. (Gud, jag låter ju miserabel. Är tvärtom just nu på gott humör så länge jag skriver.) Jag är mer för det här att vara tillfreds, men det är väl en annan historia.

Visst finns det oräkneliga fall där jag uttryckt negativiteten klumpigt eller obrytt, frustrerat eller hånfullt. (Däremot aldrig på grund av missunnsamhet eller enbart avundsjuka. Att metodiskt avfärda kritik en får på sådant är en liten pissbortförklaring, men mer om det en annan gång kanske.) Jag blir lätt irriterad på saker, tycker lätt att detaljer stör helheten, kan lätt säga ”jag gillade inte den där delen”, och så vidare. Det här har jag ofta känt ett slags behov av att försvara mig för. Inte lika starkt nu mera. Jag bara är sådan, och jag orkar inte lika ofta känna något tvång att förklara mitt pessimist-jag. Istället tänker jag på alla optimist-dem som jag gissar att ganska sällan känner att de behöver ursäkta och motivera sin natur.

Mer och mer börjar jag inse att jag gillar att vara den där kritiska personen. Jag fattar att det kan göra mig jäkla jobbig, men i grund och botten tycker jag att de är godare egenskaper än dåliga. Men så är jag också säkerligen partisk, men ändå. Att jag är så granskande och krävande och litar helhjärtat på magkänslan när den säger att jag inte gillar något och sen kan jag efter ett par sekunder också förklara varför och ser en givande utmaning i att lösa problemet och helt enkelt försöka göra saker lite bättre… ja, jag tycker helt enkelt inte att det är så illa ställt med mig på den planen, ändå.

Med det menar jag inte att min negativitet är enbart positiv. Men bara att den fasen inte heller är enbart negativ.

Och annars då? Tja, ja. För ett par helger sedan efter att vi hade åkt ut till Komossa i Oravais där det var dop för Alfreds systerson så ställde vi till med en impulsfest hemma hos oss och bjöd in människor samma dag för att fira villavslutning. Gick på natten ut till Pappersbron och sköt lite raketer och viftade med några tomtebloss, så det är därifrån bilderna i det här inlägget härstammar. Drog sen vidare till Brando och sjöng karaoke. Fick bl.a. äntligen orsak att jobba vidare på min Cher-imitation! (Oklart även för mig själv om jag menar det lika glättigt som det säkert verkar.)

Har också skrivit en text om The Shaggs för Kulturvis. Överraskande nöjd med den själv med tanke på att jag glömde bort att jag skulle skriva den ända tills Alfred påminde mig igår kväll. Min första instinkt efter ett smärre chockerat panikögonblick var att strunta i det, devil-may-care-igt, men ett par minuter senare greps jag istället av någon slags fan-anamma och kunde nån timme senare publicera texten. Jag är annars en ganska långsam skribent, tar gärna många pauser. Igår hann jag inte och jag trodde inte att jag kunde annat än göra så som jag brukar.

Det här är antagligen bara ett komplett sammanträffande (fast rätta mig nu om jag har fel, alla kännare af människans psyke), men det är faktiskt så att samtidigt som jag börjat fatta att jag uppriktigt och för det mesta skamlöst gillar att jag är kritisk, så har jag också verkat bli betydligt mindre kritisk gentemot mig själv. (Kanske också andra? Jag vet faktiskt inte ännu.)

Jag verkar ha blivit bättre på att vara okej med att jag ibland inte är så jävla bra på saker jag innerst inne skulle vilja vara jävla bra på. Jag KAN researcha och skriva en text jämförelsevist snabbt och känna att jag gjorde ett bra jobb trots att jag också vet att jag kunde ha gjort det bättre — jag efterhandsvåndas inte alls lika mycket på sistone som jag gjort förut. Fan, jag sjöng ju t.o.m. karaoke helt nyligen, flera låtar, och har inte en endaste gång känt att JAG KAN ALDRIG GÅ TILLBAKA TILL BRANDO IGEN. Framsteg!

Om jag bara kunde bli bättre på att gå och lägga mig i tid också så kunde det kanske bli folk av mig än. (Sa pessimisten. Hinner ju ännu sova 7, nästan 8 timmar. Hah!)

konsten att dra ett skämt

Ditt & datt

För någon dag sen läste min sambo (som är komiker) upp ett skämt han läst och tyckt att haft undermålig leverans. Det var ett ganska standardskämt enligt stilen missuppfattning plus rättelse, ni vet. Men skämtet slutade inte när det kommit fram utan fortsatte traggla ut sig i förtydliganden. Stryk det sista, tyckte han. Jag såg vad han menade, poängen försvann. Jag tyckte också att resten borde kastas om, så att twisten avslutade, istället för inledde.

Om jag var en rolig person skulle jag hitta på ett exempel att förklara och underhålla med, men nu är det inte så det ligger till här va. Vi återkommer till detta senare. I ALLA FALL, komikern höll med om min teori att skämtet vore roligare om det kastades om, och tillade muttrande något om att jag tydligen kan det där jag.

Fortfarande mallig över detta (inre monolog: ”WOW jag är så bra på HUMOR wow wow jag är BÄST”) pratade jag med en man i telefon idag, och han skulle ursprungligen ringa för att prata om något feminismrelaterat. Detta nischades senare till något kretsande kring frisörfältet, men ändå fortfarande relaterat till feminism. Jag vet att det låter som en jättelång åsnebrygga där emellan men jag lovar, det var inte det. Detta hade vi mejlats om.

I alla fall, till grejen hör att jag är 1) säkert en helt duglig person att prata feminism med, men 2) i det stora hela bara en absurd person att prata frisörsaker med. Inte endast utav den orsaken att jag är feminist men inte frisör, utan nämligen för att under senaste cirka 15 åren har jag besökt en frisör två gånger. TVÅ. Det känns därför bara något långsökt och oväntat, fast ämnena är i kombination, om ni fattar vad jag menar.

Nåjo, tyckte detta var lite lustigt och försökte förmedla det som ett skojeri i början av samtalet, oooch… det sket på sig. Alltså ord kan inte uttrycka hur mycket det sket på sig. Full-jävla-ständigt. Min leverans var bedrövlig, alltså bland det sämsta jag nånsin både gjort och hört. Tonfallet befann sig flera mil vid sidan om skämtsam och lika långt ifrån deadpan, så att jag istället lät 1) helt seriös när jag sipprade ut med ungefär ”så jag hoppas det inte är alltför avancerade frågor hehehehee………….” och 2) därmed oroväckande hjärndöd. Som att jag på allvar trodde att han skulle ställa mig frågor om typ hårkvalitet. Att ämnet gått från feminism till frisöreri helt utan sammankoppling. Och som att det fortfarande var helt rimligt för mig att bli kontaktad om detta och till på köpet uttala mig om saken?? Vad skulle min roll vara ens, liksom, att GISSA NÅNTING OM SAXAR?! Herregud. Platt fall. Stackarn i andra änden tycktes bli ganska ställd (fast hanterade det jättetrevligt och proffsigt) och JAG FÖRSTÅR HONOM.

Tvingades bli en av de där som försvarar sig med ”Jag skojade bara”.

Det var allt jag ville skamrapportera.

Högaktningsfullt,
Linnea — bra i teorin, flopp i praktiken.

tummenuppva

P.S. Ni trodde kanske att detta inlägg skulle vara roligare än såhär. Ledsen att göra er besvikna, men jag har också goda nyheter: The joke’s on YOU! HA!

*kastar sig platt mot marken*

skruvar upp söndagsfrustrationsventilen

Tycke & tanke

De senaste dagarna har jag haft en del tankar av varierande irritation som jag av och an funderat på att älta om här i bloggen. Till exempel att:

  • I vår ankdammsbloggosfär tycks det råda en uppfattning om att rätten att ”säga sin åsikt” är hotad bara för att en del inte håller med om vad en säger, eller tycker att poängen i en bredare diskussion verkar ha gått förbi. (Ja, jag pratar naturligtvis med kroppsdiskussionen färskt i minne nu men har sett exempel på det här tidigare.) Har läst så många kommentarer som tagit till detta, a la ”men jag får väl inte säga min åsikt”, och jag undrar vem fasen det är som någonsin påstått detta. Nej, där ljög jag, jag undrar inte alls. Jag önskar bara att folk genast skulle sluta lyssna på detta inbillade fantasimonster. Åsiktsfrihet är inte synonymt med motargumentsfrihet.
  • Ibland brukar folk få för sig att jag är ”snäll”, mest för att jag i diskussioner på nätet försöker hålla en saklig ton. Detta har inte så mycket att göra med snällhet utan snarare det att jag tycker det är så satans pinsamt när folk inte kan hålla sig sansade i en e-diskussion. Det är så mycket enklare att exempelvis ta en paus och tänka igenom saker i diskussioner på nätet än vad det är i samtal ansikte mot ansikte. Båda är ju likväl lika verkliga. Jag försöker att inte vara ettrig, påstridig eller otåligt irrationell, men jag är ändå mycket mån om att få fram min synpunkt och jag kan säkert verka kall, butter och jävligt envis, bland annat. Det är jag okej med, är hellre tradig än hetsig. Nån annan kanske är mer okej med annat.
  • De senaste dagarna har jag argumenterat så absurt mycket på FB att jag började känna mig riktigt jäkla motbjudande och enerverande, en av de där som just won’t shut up, och det här stör mig som fan. Tror inte att någon under de senaste dagarna uppfattat mig som ”snäll”, även om jag försökt att inte vara motsatsen heller. Jag känner lite att jag både borde hålla ett försvarstal samt be om ursäkt åt allmänheten. Jag har inte bestämt mig för vilket ännu men tycker ni kan veta att det är splittrat, det är inte så att jag njuter av att delta i diskussioner som leder ingenvart och min frustration är även den ett faktum.
  • Och på tal om att försöka vara snäll, så skulle det i en diskussion där tjocka människor öppet pratar om sina komplex och hur de blir dömda även av andra för sina kroppar p.g.a. ett brett rådande strukturellt förtryck som hur vi än vrider och vänder på det de facto drabbar överviktiga mer än normal-/underviktiga, där de ber smala personer att tänka efter innan de pratar ur sina smalhetsprivilegierade perspektiv för/över alla, där de ber smala personer att inte publicera kroppsacceptansinlägg med bilder på de smala skribenterna i bikini för det känns ganska tungt att se som någon som inte alls har samma smala utgångspunkt till att känna kärlek och stolthet över/till sin kropp, där de ber smala personer att backa undan och ge de tjocka lite utrymme och inte bidra till att få allt att handla om smala personer så där som s.g.s. allt gör i världen… ja, i en sådan diskussion skulle det vara snällt att inte göra det totalt motsatta, tycker jag. Åtminstone lite längre än en halv dag eller två.
  • Jag fattar att ingen ändå VILL vara elak. Istället verkar många vilja ta delar av diskussionen och förvandla den så att den passar en själv, så att det går att föra in sig själv mitt i den och prata om detta. Menar inte att detta på nåt vis är onormalt, tvärtom. Undrar om det inte i själva verket är något jäkligt tidstypiskt och mycket förekommande, som inte egentligen betyder att vi är elaka eller whatever, men bara så högst individualistiska. Självupptagna men kanske inte så värst självinsiktsfulla, för att uttrycka det lite elakt. Vi är så vana med att allt ska kretsa kring oss i våra sfärar att det känns som ett hot mot vår integritet eller något att låta någonting glida förbi trots att vi skulle ha saker att säga, ett inlägg att skriva, bloggbesökare att få. (Gör ju mig själv något skyldig till detta, men kan omöjligtvis avgöra huruvida det beror på självbesatthet eller något annat lika pompöst.) Det blir otäckt när jag inser att frågan som den här tanken leder mig till är den som tycks vara nutidens ständiga: Vart lämnade empatin?

Men jag får väl inte säga min åsikt. (Skoja ba!)

Okej, ärligt talat känns det lite skrämmande att publicera det här men det känns också lättande att säga att jag inte tycker vissa saker är okej. Så över till er då — vad har ni stört er på på sistone?

finlandssvenska, feministiska bildtelegram

Ditt & datt

IMG_20160502_121422

Tänkte bara berätta att den här veckan har jag tagit över Instagramkontot fi.sv.fem och kommer antagligen att prioritera den sajten framför bloggen. Troligtvis för jag väl över en del av inläggen hit senare också, men vill ni hänga med i realtid är det IG som gäller! Inledde naturligtvis med ett presentationsinlägg tidigare i dag:

 

Kunde inte motstå att vara lite extra finlandssvensk. Tack och hej, röika siitzi.

träningsbloggandet har gått för långt

Ditt & datt

1. Jag är fullständigt heljävla ointresserad av träning.

2. Däremot är jag väldigt intresserad av bloggosfären.

1 + 2 = 3. Den här kombinationen har visat sig vara förbannat besvärlig.

För hela fucking bloggosfären svämmar ju över av träningsbloggar. Konstant ser jag inlägg om crossfit, tyngdlyftning, bikini fitness, yoga, pilates, löpning, pole dancing, och vad är nästa, fan stavgång? Plötsligt var de överallt, gymselfies i neonspandex, svettiga glada ansikten, kartor över viktminskning och fettbränning och muskelstyrka, glorifieringar av nånting så floppigt som att göra sånt som KÄNNS TUNGT, träningspassplaner för den kommande veckan, redovisningar av hur den senaste gick, recensioner av träningsplagg, besynnerliga siffror och förkortningar som jag inte fattar ett skvatt av, och så vidare. Till och med vanliga onischade bloggar drar sig inte för att emellanåt dryfta ämnen inom träningsgenren, och där surfar jag på i allsköns ro och så tvingas jag konfronteras med den skiten? Liksom det räcker inte med att jag ser träningsfreaks ute på gatan då? Nä nä, de ska fasen göra sig sedda och hörda och vältränade på bloggarna också. Och jag känner bara såhär att JAG BRYR MIG INTE! Jag ser faktiskt helt tillräckligt av träningskulturen redan utan att den idisslas i bloggosfären, bara så ni vet.

I Facebookgruppen Finlandssvenska bloggare brukar träningsinlägg delas med jämna mellanrum och visst, jag är ju inte omöjlig på något sätt, och jag klarar bra av ett par nu som då. Det är väl helt okej. Men då jag ser typ en handfull eller fler av sådana under en hel dag, alltså under 24h i en grupp som har ungefär 2000 medlemmar, så gör det mig sååå irriterad. Ibland verkar liksom någon slags lavin lösas ut, det är helknäppt. En person kan t.ex. blogga om skidåkning och vad hen tycker om det och så helt plötsligt ska ALLA eller i alla fall FEM TILL FEMTON PERSONER med en relation till det berätta om sina egna erfarenheter av att ha varsin skida fastspänd på sina fötter. Endera i sina egna bloggar eller i kommentarer. Så fånigt! Precis som att vi på något vis relaterade till varandra i bloggosfären, eller inspirerades av varandra, eller drogs till bloggandet för att vi skulle tycka om att uttrycka våra personliga åsikter och tankar?! Hah, pfft! Tillåt mig hånskratta en stund.

(Det blir förstås jävligt tröttsamt att eftersom jag är medlem i den gruppen så måste jag klicka in mig till varje inlägg som delas där och läsa dem allihopa, det gör ju inte precis saken något mindre påfrestande. Alltså det är ju egentligen ett ganska dumt system, hmm undrar om det inte fanns nåt sätt att ändra på det?)

Det är i min åsikt — d.v.s. den rätta åsikten — hemskt att träningsbloggandet får pågå såhär, att folk pratar om sådana sabla ointressanta och störande saker. Jag känner mig STRESSAD av all träningshets! Får riktigt dålig feelis, det skulle vara så mycket trevligare om alla bara kunde skippa allt sånt. Så jag brukar kommentera på inläggen, för vad annars kan jag göra liksom? Jag brukar säga ungefär ”Suck, snälla människor, kan vi inte sluta prata om sånt här…? No offense men orkar liksom inte med den här skiten, det är så jävla otrevligt. Träningsbloggandet har gått för långt!”. Att säga så är särskilt lyckat eftersom att alla vet att ifall någon säger att något har gått för långt så är det den Ultimata Objektiva Sanningen som talas precis då. Det kan ingen säga emot.

Så därför skriver jag detta inlägg, för jag tycker det har gått för långt. Tycker också att det är ett fåntrattigt beteende att ha andra intressen än mig. Ärligt talat är det jobbigt att de orkar hålla på så där och pinsamt att de inte kan hålla sig ifrån det. Fatta hur det påverkar mig! Jag som hellre läser om annat! Jag som helst håller mig borta från allt som har med träning att göra, och så bara DYKER SÅDANT UPP i mitt flöde gång på gång precis som att jag inte levde det liv i vilket jag är universums regent som jag ju de facto vet att jag har rätt till?? Så förbannat skevt. Jag har fått nog och det är på tiden att ni anpassar er till mig nu. Dags för förändring!

För såhär är det gott folk, att är det någon träningsform ni ska ägna er åt, så är det banne mig helt klart en och endast en som gäller: Curling.