Veckodag och folkvett

Det är fredag och inte vilken fredag som helst utan den dag då Dag blir en vecka gammal! Och stackarn har blivit förkyld. Det är inte alldeles oväntat i.o.m. att både Blenda och Alfred också varit sjuka (och jag en gnutta krasslig — tog i ynklig nojighet ett covidsnabbtest kvällen innan förlossningen), men hade ändå lite trott och framför allt hoppats att vår minsting skulle klara sig undan. Tycker så synd om honom, plus att det blir mer otäckt då han ju är så liten. Ändå förhållandevis stor, tack och lov. För nu känns det sannerligen bra att han stannade så länge i magen, som att han har då hunnit få extra goda verktyg för att att hantera det här. Vet inte om det stämmer men det känns tryggt att tänka så. Barnmorskorna säger att det märks när bebisar är ”välbakta”. Något i blicken och sånt. Jag har ingen aning. Har bara erfarenhet av 41+6 och 41+5.

Annat betryggande är att vi fick hembesök från rådgivningen i går och hon berättade, när Dag skulle vägas, att de brukar ha som riktlinje att spädisarna gärna ska gå upp (minst) 150 gram per vecka. Jag och Alfred har varit lite fundersamma eftersom det är så mycket av mjölken som kommer upp igen, så jag var lättad att han redan i går skulle bli vägd så man kunde avgöra nästa steg från det. Hon skrattade när hon läste siffran vågen visade. Dag hade gått upp 200 gram — på TRE DAGAR. Lol. Även det betryggande! (Och inte så konstigt att en del av mjölken kommer upp igen. Han SLUKAR den.)

På tal om vikt, så funderar jag varför födelsevikt och -längd och sånt tenderar betraktas som allmän information. Minns inte hur jag gjorde eller kände med Blenda, men denna gång känns det avlägset att jag skulle delge sånt. Vet inte helt säkert varför, men tänker att detta avog mot att avslöja olika mått främst hänger ihop med att jag verkligen under denna graviditet blivit så urtrött på att min kropp iakttagits och bedömts. Jag vill inte ha reaktioner och omdömen på min fysik. (Eller mitt barns.) Det torde inte vara särskilt förvånande i.o.m. att vad jag gjorde var alltså att vänta barn, inte att ställa upp i nån gravidutställning med förhoppning om att vinna best in show.

Till exempel vill man som gravid inte tänka på att föda en påtagligt stor bebis. Inte heller en ovanligt liten, då oroar man sig för den istället. Lägg AV med att plantera de tankarna i en gravid människas huvud! Oberoende av avsikt så finns det få kommentarer (fast visst ändå ett antal) som jag tyckt att varit okej under denna graviditet och förra. Att skoja à la ”säker på att det bara är en där inne?”, spontanbekymra sig över att man ”säkert har det tungt”, beskriva magen som ”stor mage” (istället för gravidmage), och så vidare, hör icke till dem. Det finns egentligen inget som kan klassas som safe förutom möjligtvis ”fin mage”, som i alla fall inte är laddat åt något håll, men även det kan kännas tungt i och med — suck — fortsatt fokus på ens utseende. Måtte jag bara få godkänt i utställningen!!! (Tänker man alltså inte.)

Blev så illa till mods när jag läste kommentarer till Sandra Beijers gravidavslöjande. Folk ville gärna framföra — direkt åt henne — dels att hon sett annorlunda ut i ansikte och kropp och dels att de minsann har ”vetat” hur det legat till. Sån skit är så OTROLIGT oartigt. Och självcentrerat!! Någon annans graviditet handlar väl för fan inte om ens egna iakttagelseförmåga eller gissningslek. Bara SLUTA tränga er in i något ni inte har plats i! Sluta få andras liv att handla om er själva! Eller, liksom, det är väl mänskligt, men gör det I SMYG som en frisk människa herregud. Inte rakt åt den gravida!

Och då jag nu ändå håller på: Du kanske tycker det verkar som att någon vill dölja sin mage. Det kan vara på bilder där olika saker placeras framför den och bylsiga plagg kamouflerar, innan personen gått ut med att vara gravid. Det kan vara i verkliga livet och gravidmagen inte längre går att dölja, personen har kanske berättat om sin graviditet eller så inte, och du tittar på magen och den gravida personen kanske visar med sitt kroppsspråk att det är obekvämt och ovälkomnat, t.ex. genom att sätta händerna framför magen, dra ihop jackan, vända ryggen mer mot dig, helt enkelt skydda sin mage från din blick. Gemensamt för sådana gånger är att då ska man VERKLIGEN passa på att knipa käft. Hur kan folk inte förstå det rent intuitivt? Och ändå är det de här gränslösa människorna som tycks vilja skryta om sin avancerade intuition, t.ex. att de minsann ”vet” att nån väntar barn?? HAH! Vilket skämt.

Alltsammans som berör graviditet och den lilla människan som den förhoppningsvis utmynnar i är faktiskt rätt privat. Det är liksom intima delar av livet vi rör oss i. Det man delar med sig av bjuder man på. Som att man är gravid eller att ett barn har blivit fött. Alla andra får bara behärska sig. Sitta vackert, som vi säger i utställningsbranschen. Att som utomstående part försöka mjölka föräldrarna eller närstående på sådan information, eller att avslöja/kommentera den offentligt utan föräldrarnas uttryckliga tillåtelse, är ett övertramp. Det är bara föräldrarna själva som kan avgöra när (och vad!) de vill berätta. Jag vet inte hur folk gjorde förr i tiden men nu, med internet, hör det till vett och etikett.

Men hur hamnade jag här? Jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om Dag. Det skulle vara ett mysigt ett! Men jag har visst fortfarande en del känslor om det inte så mysiga. Antar att de rördes upp till ytan när jag såg hur jäkla sviniga folk var åt Beijer. Ja men så är det nog. Totalt triggad. De känslorna är kanske främst frustration, besvikelse och nån slags verbalt triggad klaustrofobisk känsla, som att folk tränger in en i hörn med sina störiga, påflugna ord. De har ju stört mig en tid, på grund av att INGEN av oss existerar i ett jäkla vakuum där det bara är en ynka kommentar som vi ska förhålla oss till utan tvärtom är det ju många bäckar små o.s.v. (och ibland stora jäkla floder), och jag kommer kanske ångra detta inlägg sen men jag passar på att ge utlopp för dessa känslor jag har nu, medan jag i alla fall kan säga så här: Jag är nyförlöst. Vad har varit andras ursäkt? 🙃🤷‍♀️

Samhörighet vecka 4 år 2021

Inte vecka fyra om man räknar andra veckor än årets så ursäkta vilseledning här nu.

Jag hade tänkt göra en allmän statusrapport för denna första dagen av sista veckan av årets första månad, men istället sitter jag här och tänker på samhörighet. Jag har tänkt mycket på det under den här graviditeten, eftersom jag, väl som man gör, hoppas att mina barn ska få en fin syskonrelation och nära vänskap. En tid våndades jag över att åldersskillnaden eventuellt skulle bli för stor för det. Kunde känna att fan, man borde ha sett till att det blev två år istället för fyra (som jag märkt att jag oerhört gärna vill specificera som 3½). I själva verket kan man förstås inte designa en relation, sist och slutligen verkar åldersskillnaden ha väldigt litet att göra med hur dynamiken blir. Säger de som vet. (Alltså flerbarnsföräldrar i min närhet.)

Jag tänkte mycket på vänskap och samhörighet under min förra graviditet också. Då för att jag var så otroligt rädd för att bli ensam och för att jag ibland kände mig som att jag redan var där. När instan plötsligt exploderade med stories från samma fest som jag inte ens visste om, och sånt. Att jag såklart också har mig själv att skylla hjälper inte i sådana situationer — blir ju lika ledsen för att *jag* inte lyckas vara en av dem som är med.

Otroligt märkligt att HDR-effekten ger en ca 17 olika smooth skin-filter men här är vi nu. Bara att tacka och ta emot.

Som förälder kan jag oroa mig för att mitt (mina) barn ska ärva mina ängsligheter och sammanhängande beteenden. Jag har en så kallad anknytningsproblematik, är jag rätt säker. Kanske är det på grund av den som jag har så nära till att känna att jag kanske mest bara stör. Fast jag vet att jag också är omtyckt. Det är tudelat. Jag fattar att jag projicerar och att det är skillnad på att vara tre år eller trettioplus, men det gör mig ändå så oerhört glad när hon hittar vänner och är trygg i sina vänskaper och sig själv. (Häromdagen när hennes kusin och kompis sa ”Jag saknar min mamma och pappa”, svarade hon i en sing-song-voice ”Men du har ju miii-iiig!”)

Själv har jag har haft ett otroligt isolerat år. Jag har i perioder levt isolerat förr och är ganska van med det, detta har liksom inte fallit sig särdeles onaturligt för mig. (Vilket i sig kanske är en gnutta onaturligt ändå.) Det jag som vuxen lärt mig om det sociala är att det inte är som att cykla, utan man måste se till att repetera för att inte glömma hur man gör. Och, eller ska jag säga men, jag valde i dag, när jag kände den där osäkerheten smyga sig på, tillit. Bara valde det! Otroligt skönt att luta sig bakåt utan rädsla för att falla igenom. Det var egentligen kanske bara det jag ville säga.

Spräcka bubblor eller inte

Angående vansinnet i Kapitolium så märks det så bra vilken some-bubbla man lever i när sånt händer. Eller i alla fall jag gör det. För ALLT jag sett delas på insta om den händelsen den kvällen har jag hållit med om. Varje iakttagelse, varje åsikt, varje analys! INGET har jag tyckt annorlunda om. Är knappast ensam om det. Man dras ju till vettiga människor. :))) (Är väldigt glad för det.)

Men så finns det en facebookgrupp. Den är lokalt förankrad och det är alltså inte värderingar som för oss samman, om vi säger så. Trots att gruppen matar mig med frustration, sekundärskam eller i bästa fall många frågetecken cirka varannan gång jag får syn på nåt i den så hänger jag kvar. Och inte vet jag om det gör någon egentlig skillnad, de få saker jag ifrågasatte, motargumenterade eller *faktakollade* den kvällen (det var nog inte Antifa hörni), men det känns ändå bra att ha gått ett litet steg utanför sin egen bubbla istället för att bara dela grejer i instastories. SÅ MEDALJ ÅT MIG TACK.

Nä men jag känner mig nöjd med det, ända tills jag tänker på att det säkert finns folk som tycker att jag är jObBiG som säger emot i gruppen. Och så känns det pinsamt. Ingen vill väl bli sammankopplad med dålig stämning. Nej urk. Men då aktiveras istället nån försvarsmekanism! Och jag blir riktigt irriterad på dessa påhittade personer. Hallå era jävla mesar, vad är det som är så sabla farligt med det då??

Förut sades det att man skulle ”ta debatten”, sedan ”don’t feed the trolls”. Ibland om vartannat. Ibland vet jag själv också att jag är jobbig. Orka hålla på, idas käbbla, vad tjänar det till, och så vidare. Jag fattar. Men jag säger ibland något ändå. Ibland tänker jag skuldmedvetet att jag likväl borde vara betydligt jobbigare. Att det är min skyldighet som människa. Men jag blir feg, känner mig för dum och obildad, för osjälvsäker. Säker på sak, på det moraliska, men osäker på att kunna förvara det, formulera det rätt. Så jag säger ibland ingenting.

Ofta känner jag att diskussionerna ligger långt under min, andras, någons värdighet — men jag vill inte heller låta min feghet bestämma vad jag vågar stå för så ofta som den gör. Man vill ju bara behålla lite jäkla stolthet. Vet ni?

Vi avslutar med en sjuk grej:

Aldrig har jag blivit mer simultant inspirerad och provocerad av något någon sagt.

Från årets ljusaste dag

20190621_tva

Vi firade midsommar i Vöråstan med några vänner och till skillnad från den stora drösen fulla tonåringar som raglade ut på trappan från grannhuset så hade vi en väldigt par-med-barn-ig tillställning. Det satte grejer i kontrast. Inte var det väl *så* länge sen vi var där (schhh) och nu var vi här. (Snart är våra barn där??) Och här där vi var var det roligt och gemytligt och allt som gör det gott att vara, även om jag uppvaktade gästerna med en del ihärdiga nasala trumpetkonserter. Är så lättad att jag och Blenda hann tillfriskna tillräckligt för att gå! En seger värdig fanfarer, tyckte denna högljudda snytare. 🤷‍♀️🎺

Peppe skrev om att som singel lämnas ensam på midsommar eftersom att ens vänner umgås precis som vi gjorde, par-med-barn, och på ett ungefär kan jag relatera. Annorlunda ramar men liknande penseldrag. I år fann jag sån tröst i att ha planer efter att de senaste midsomrarna hade varit ganska ensliga. Ibland av eget val, andra gånger för att jag inte bjudit till och missat chansen. Blivit rädd för att tränga mig på och så vidare. Det är fortfarande nåt jag jobbar på.

Fast det var inte likadant för mig som det Peppe skrev om, så tänkte jag på midsommaren för ett par år sedan. När jag var gravid och inte mådde så jättebra i psyket och blivit mer isolerad än vanligt, så såg jag på kvällen en drös med instastories från en fest vi inte ens visste av. Det kändes som att ALLA kompisar var där. Ni vet säkert känslan? Eller jag antar att dylika situationer ändå är nåt de flesta upplevt i dagens teknologiska tider. Jag har gjort det flera gånger. Och jag förstår att det blev så, men yikes vad det startade ensamhetsångestprogrammet i maskineriet. Har sociala medier gjort det lättare att känna sig ensam? Samtidigt som de gjort det lättare att vara i kontakt med folk.

Funderar om det är så att oavsett omständigheter, hur förståeliga de än må vara, så bara GÖR det nåt med en att se typ alla ens kompisar ha kul tillsammans utan en. Typ att det väcker en instinktiv rädsla för utanförskap hos det flockdjur människan är. Eller? Sällan vill väl nån bli utan sin flock, tänker jag. Men kanske jag är extra mån om att hitta en ursäkt när det egentligen beror på svag självkänsla. 🙂 🙂 🙂

Men nypotatis, nypääror. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan jag skulle ju berätta hur fint det var hos mina vänner och hur ROLIGA alla som var där är och allt sånt, men jag hamnade på sidospår i det mer dunkla diket känner jag. Fast det är det som är ljust som jag allra mest vill minnas. Och i år är det faktiskt — sidospåret åsido — precis det jag tar med mig från årets ljusaste dag också. Midsommarfest! Bäst.

Förälder på nätet

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset
Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga
Ursäkta, vad talade vi om?