Mobbare hör hemma i kattsandlådan

Status: Nästan lika redo som Myra att dra täcket över mig. Här blir det nog ingen nattuggling för att hålla koll på presidentvalet i USA. För trött, för avlägset, för oinvolverad. Konstigt att jag ändå tycks vara mer orolig över presidentvalen over there än här i Finland? Ok, kanske inte konstigt, men lite skevt ändå. Det har såklart att göra med saker som status, inflytande och att all mediahajp gjort sitt… Men så har vi inte riktigt samma slags kandidater (nåja, jag syftar väl särskilt på en av dem) här heller. Likväl ser jag ju nu som då en del finländska Trumpsupportrar i Facebookflödet och jag har kanske framför allt svårt att fatta varför någon är så engagerad. Eller alltså på ett så frenetiskt sätt. Så häcklande, smutskastande, defensivt och sjukt ofta med nån ologisk bismak av personlig kränkthet (??). Som om massor av personer utgjorde nån himla fara för den stackars karln, oavsett om hen ens är en kandidat eller ej. Ni vet: Biden, Thunberg, Obama, de flesta journalister, alla som inte tycker att allt Trump gör är absolut oklanderligt. Och dessa ska då tas ned på jorden genom att hålla en nivå som ligger lågt under den. Det är så jävla pinsamt. Det skulle kanske störa mig mindre om jag inte dessutom tyckte deras åsikter var rakt från röven, men… tja. Nån gräns ändå va? (Man kunde förmoda att jag också hade finländska Bidensupportrar i flödet, men inte ser jag dem bete sig som bajsnödighet med wifi.) Ja ja. Hoppas vi inte får fyra år till av det. Varken vi eller USA.

Emellanåt när jag läser sagor med Blenda så brukar vi fundera på varför nån viss karaktär är så elak eller skrämmande. Som Måns i Pelle Svanslös, vargen i Bamse, Mårran i Mumin. Det tog inte länge innan hon fattade sammanhanget i att kanske någon har tidigare varit elak åt Måns, och då har han själv blivit elak åt andra. Mårran kanske sprider kyla för att hon aldrig haft någon i sitt liv som gett henne värme. Hon tar själv upp det här ibland då vi läser, påminner mig om varför nån kanske säger något elakt åt någon annan. Det är väldigt lätt att se ner på människor som mobbar eller brinner så för att försvara en mobbares rätt att mobba, men när jag tänker på hur jag skulle diskutera omvärlden med B., så får det ju en att undra vad alla de där personerna riktigt har varit med om. Om det nu finns en förklaring på allt. Skitbeteende är det såklart oavsett.

Försökte spinna (no mysig katt-pun intended) vidare på det där men nä, kan bara gissande svamla ett blaj. Vad vet jag? Jag vet ingenting. Bara att precis som alla säger så är The Queen’s Gambit på Netflix superbra. Lita på folket. (!)

Bollar och tefat i en kanske litet litet blåare sky

20200422_blaasippa

Zoomade med några kompisar igår (tycker ni också Zoom kom från ingenstans? aldrig ens hört talas om det pre-covid-19, nu är det ÖV-ER-ALLT) och vi pratade lite om vad vi vill ha med oss från den här tiden in i framtiden. Handsprit i affären, sa en kompis. Där man går in, alltså. Vad vill ni behålla?

Lugnare takt, var vi alla överens om. En annan kompis som är van att jobba mot tajta deadlines hade fått arbetstiden för nuvarande projekt förlängd med flera månader. Kanske slow work är det nya, skojade vi. Låg jäkt. Undrar hur det blir sedan, ska vi återgå till hur det var innan? Kommer vi vilja? Kommer det kännas tryggt? Ett prestationssamhälle där ens karriär är ens identitet och det är hög status på ha många bollar i luften och långa arbetsdagar? Kommer vi ifrån det? Överförs statusen i så fall till något annat? Kanske ännu mer till att ha tid och råd att ta hand om sig själv? Ja ja, vem vet, skippar vidare.

Ska erkänna att trots att jag kan tycka det är tröttsamt när folk berättar att de jobbar såÅå himla mycket, ni vet den där jargongen va, så kan jag ändå njuta lite av att själv ibland säga att ”jag har så mycket på gång just nu”. Mest för att jag då känner mig som att jag är med i gänget med duktiga flickor och ambitiösa högpresterare och generella supermänniskor. Det får mig att känna som att jag uppfyller nåt ideal, antar jag? Vet ni? Känns konstigt tabu att prata om det. Som att det gör mig skenhelig (och dessutom lat). Kanske det gör? Men jag kan väl inte vara enda som fattar charmen i nåt men LIKVÄL ogillar vad det GÖR MED SAMHÄLLET? *kastar ett kristallglas i barrikadgolvet för dramatisk effekt*
(BOMP, lät kristallglaset. Det studsade. Mjuk barrikad. 🤷‍♀️)

Vad är ens den här framtiden jag pratar om? Fortfarande vill man tänka sig att vi ska återgå till hur det var förr, mer eller mindre. Att vi bara ska plocka med oss några *värdefulla lärdomar* och sedan leva lite lyckligare resten av våra dagar. Men så tänker jag på skärmarna som monterats vid butikskassor. Ingen stor grej men jag återkommer likväl till dem. Kommer de plockas ner igen vid något skede? Eller kommer de bli standard? Kommer de vara en grej som vi nostalgisera om åt barnbarnen? ”Vet ni, förr hade kassorna inga skyddsskärmar”, får vi säga. Och den tiden kommer framstå som så oskyldig. Okomplicerad. Rent av naiv. Definitivt främmande. Barnbarnens ögon blir runda som tefat. De säger plipp ploop plup plip på obegriplig ungdomlig rymdslang och hoppar in i sina tefatsformade farkoster. Ja ja hem till kolonierna på Mars då.

Det är omöjligt att veta vad man ska tycka om att undantagstillståndets begränsningar nu kommer lättas på, men vad jag känner är väl… typ… försiktig lättnad? Men det är verkligen tudelat det där. Dels vet man ju att det kan slå bakut. Trots det svårt att inte vilja greppa tag om det där lilla gnistan hopp som erbjuds. Fortfarande är det även att pendla mellan: Oroar jag mig för mycket? Och strax därpå: Herregud, oroar jag mig för litet? Samt att dels önska att folk hålls hemma och stannar inne så att inga fler blir sjuka, men samtidigt längta efter att uppnå flockimmunitet. Just en snärtig ekvation.

Men oavsett risker och oroligheter, när det förra veckan bestämdes att skolor och dagisar skulle öppnas igen blev jag så glad att jag hade kunnat gråta. Att Blenda ska få fara tillbaka och umgås med sina kära vänner i några veckor innan det blir sommarlov — UGH det är så härligt. Hon har saknat dagis, det har varit en bra plats för henne. Senast i morse lekte vi morgonsamling. Satt i ring med gosedjuren och sjöng sånger, försökte efterapa dagisets rutiner. Det har känts hemskt att vi ryckte bort henne från en sådan gemenskap, i princip utan förvarning. Nästa höst fyller hon tre och då blir det aktuellt med avdelningsbyte, så det känns fint att hon nu kommer få chansen att säga hej och hejdå till sin vanliga grupp innan dess. Riktigt fint.

Nä fy fasen vad jag är uppe sent nu. Så här kan man inte hålla på fast det är kul. GOD NATT!

Önska sig mer

fammokvartettkvadrat

Skulle det inte vara härligt om det här fick folk att ställa om, frågade jag när vi stod och väntade på grön gubbe igår. Om det här fick dem att inse att de inte saknar att konsumera alla de där nya sakerna. Bestämma sig för att det är värt det att inte jobba så mycket, trots allt. Tycka det är ganska skönt att inte bry sig så värst i karriär eller pengar. Tänka, kanske jag inte behöver tjäna så mycket. Kanske jag kan va lika nöjd eller rent av mer nöjd med ett annat upplägg. Tänka, äh va fasen, jag jobbar 80 % då. Ännu mindre? Förbrukar mindre. Handlar färre prylar. Reser mer sällan — men kanske stannar längre istället? Sparar på resurserna, såväl egna som planetens. I förlägningen familjens och vännernas också. Alla blir lite gladare och trevligare av att må lite bättre, orka lite mer av sånt som man vill och inte bara det som man måste. Kanske tänker de att det är dags att låta karriären flytta ner från piedestalen i finrummet. Kanske smittar det här av sig till hela samhället. Kanske blir sex timmars arbetsdagar den nya standarden? Kanske medborgarlön? Kanske folk slutar beklaga sig över skatter. Är det den riktningen vårt tjugotal ska ta? I så fall hade vi verkligen goda skäl att kalla det för det glada tjugotalet igen. Tänk om hur vi ser på livet och verkligheten skulle förändras så. Nytt fokus, nya nyanser. Ni vet?

Synd att det aldrig kommer hända, sa jag sedan. Och så gick vi över vägen till grillkiosken ett par hundra meter nedanför backen längs med vår gata. Där köpte vi varsin tämligen medioker glass och tre på rad satte vi oss på en kall bänk i den ljumma vårsolen. Just då kändes det ändå toppen! Man kan vara riktigt nöjd med små medel också, och faktiskt inte önska sig mer.

Psst! Känner ni förresten igen bilden där överst? Det är samma foto som jag har i förstorad version på väggen, fast här färglagt. Mamma tipsade att det finns en sån feature på MyHeritage nu, som gör det automatiskt åt en, så jag tipsar vidare!

Lite mer november tack

20200305_duvor

Kanske tycker nån det var oansvarigt, men jag strosade på loppis i dag. Det var ju inte direkt nödvändigt men jag tänkte att snart är det kanske inte möjligt, och jag ville passa på, medan vi ändå inte hade något diagnosticerat fall av coronavirus i Vasa (eller ens Österbotten). Innan jag gick läste jag på fb att SPR-kirppis satsade extra på att putsa och rengöra där, samt hade handsprit i kassan. Hade det varit mycket folk där hade jag antagligen vänt om. Det var det inte men gud vad man var medveten om alla harklingar, hostningar och nysningar. Ändå inte särskilt många, ifall det låter så, men jag lade antagligen märke till varenda en och varje liten snörvling. Sen när jag kom hem läste jag på tidningen att vi fått det första positiva testresultatet. Happ happ. Nå, det visste vi ju att var en tidsfråga. Nu var vi där då. En eloge till den insjuknade kvinnan som så exemplariskt självmant isolerat sig vid hemkomst från Italien.

Hur mycket orkar man läsa och prata om covid-19? Jag följde samma kurva som många andra. Skjöt det ifrån mig, tröstade mig med att det hade kunnat värre (plågsammare och/eller dödligare, typ ebola), och lyckades hålla det avlägset tills för några dagar sedan. Då fick jag nys om den tragiska situationen med det italienska syskonparet. Lite senare läste jag några alarmistiska kommentarer som ändå verkade sansade: Det är knappast längre frågan OM covid-19 når dit du är, utan om NÄR. Det sprids för snabbt, vi vet för lite. Det bästa man kan göra och hoppas på är att inte bli sjuk samtidigt som alla andra. För då hinner sjukvården inte med. Funderade att det bästa jag kan göra, förutom att tvätta händerna länge och ofta, är att förebereda sig på möjlig karantän. Bönor och linser har vi så gott som alltid i skåpet här hemma, och vanligtvis mängder av pasta också men det mesta av det lagret hade vi plöjt igenom så det behövde fyllas på. Gick och handlade spaghetti, tomatsås och tretton paket toapapper i onsdags. SKOJA. Vi tog ett. Och blöjor. Och kattsand. Och kattmat. Sånt som ändå går åt. Då var det ingen rusning ännu. Jag kände mig skitfånig och hade dåligt samvete för att vi ”bunkrade upp”, när vi egentligen bara handlade så som förståndiga vuxna annars gör. Annars går vi till butiken i princip varje dag. Hade förvisso nog tänkt på att vi borde bli bättre på att planera våra måltider, men hade inte räknat med att pushen skulle komma i den här formen.

Visst berättade jag om mina katastrofdrömmar för inte så länge sen? Det är alltså en återkommande dröm som jag haft i flera år, som alltid går ut på att ens verklighet står inför nån slags omfattande förändring. Jag vet att det kommer medföra utmaningar, men jag vet inte alltid vad det är som händer. Men jag vet att jag måste förbereda mig. Det är sjukt men jag har haft lite samma känsla de här senaste dagarna. Och så som det är i drömmar så blir det overkligt och stundom spännande. Jag antar att vad som händer då är att adrenalinet rusar till och jag känner mig piggare, mer levande — som att det kunde kännas pirrigt. Sen inser jag, och så får jag dåligt samvete igen. Där emellan mår man ju ganska jävla dåligt över alla risker och tragedier.

Så jag är i det stora hela glad att evenemang nu ställs in och att så många är överens om att social distansering är vad vi måste satsa på nu. SÄRSKILT om man uppvisar symptom, förstås, men överlag också att undvika folksamlingar. Försöka hållas två meter ifrån varandra. Ni vet, så som vi oavsett helst står och väntar på bussen. Och som jag skrev åt Kugge på hennes fbpost angående att ställa in sitt boksläpp, så ÄR vi väl ändå rätt folk för att klara en sån situation? Det är ju i princip bara… finländsk november. Vi hade knappt något annat än det den här vintern, så vad är nu lite till? Jonej, det där kommer vi klara galant.

Skyddsvägskulturtanten rapporterar

Häromdagen läste jag en krönika om hur urdålig skyddsvägskultur vi har här i Österbotten. Som en ofta promenerande (eller cyklande) österbottning har jag själv utvecklat en ambivalent inställning till att ta mig över vägen. Den växlar mellan att vara irriterad, uppgiven och rädd redan fem meter innan övergångsstället, samt att bemöta korsningen med en slags loj acceptans av min egen mortalitet. Kommer jag bli påkörd här? Welp, that’s on them i så fall. Inte mitt fel. Låt det stå i dödsannonsen.

Det hör till allmän kännedom att skyddsvägsattityden är bajs häromkring. Alla som någonsin försökt korsa en väg till fots t.ex. i Vasa vet hur sällsynt det är att bilister bromsar vid övergångsstället. (En del brummar förbi till och med fast nån satt sin fot eller båda en bit in på gatan.) Samma bilister brukar ändå vara medvetna om att enligt lagen SKA de stanna för fotgängare vid skyddsvägen (27 §) — men den generella attityden när det väl gäller är sen ändå att körbanan är kung. Fotgängare göre sig icke besvär. För de ÄR till besvär!

Jag kan i alla fall känna mig väldigt i vägen ibland som fotgängare eller cyklist. Det händer sig att jag låter antalet bilar i en korsning avgöra vilken väg jag tar för att komma dit jag ska. Nejmen inte ska väl lilla jag tränga mig på och så vidare. Det är som att det finns någon oskriven regel om att man dessutom inte får se otålig ut om man står och ovärdigt väntar och väntar. Lite som att nu har man VALT DET HÄR LIVET så det är bara att gilla läget, eller, skyll se sjölv tå. (Eller är det bara jag som känner så?)

(En gång stod jag och väntade med Blenda i REGNET utan skydd på varken mig eller ettåring, tills att en kvinna tvärbromsade och skakade på huvudet och lyfte oförstående på armarna, riktat åt de andra bilisternas håll då. Det var jävla skönt att nån annan hade sinnesnärvaro att visa sin otålighet, själv blev jag arg först efteråt. Nu ska jag inte gå in på det spåret MEN de som inte stannat var män i sina relativt nya, för övrigt väldigt regnskyddande, stora, silvergråa bilar.)

Det hör liksom bara till att diverse fordon swooshar förbi. Det är lite såhär att man ska ha klart för sig att OM bilister stannar, så är det för att de är så exceptionellt vänliga och trevliga personer.

Och det håller jag för fanken med om! Kör man ofta bil i en stad där ingen har tid, lust eller tålamod att vänta på att andra människor ska korsa vägen där man själv kan köra förbi på en sekund, så förstår jag att man själv också påverkas av omgivningen och börjar bete sig mer eller mindre likadant.

Därför har jag tagit till vana att gladeligen le och hälsa åt varje person som stannar för mig! (Jag är kanske den tacksamma tanten som nämns i krönikan.) Ibland har jag Blenda som backup och då brukar jag be henne vinka åt bilen också, något som hittills aldrig INTE varit uppskattat. Jag hade tänkt blogga om detta experiment då jag nyligen inlett det, men. Har glömt det mesta jag tänkte om saken, men min huvudsakliga (kanske enda egentliga?) iakttagelse var hur som helst bara att det inte gjort mig till en olyckligare person att bjuda på några glada miner.

Fast ibland kanske en mer obekväm. För jag är inte en person som generellt finner det naturligt att le åt främlingar i förbifarten, särskilt inte strax innan åtta på morgonen och jag tävlar mot tiden med att nå jobbet — men då försöker jag att åtminstone nicka lite åt deras håll eller, ni vet, göra den där minen som man gör åt främlingar som man hamnar i situationer med. Jag vill inte direkt uttrycka tacksamhet, men det är svårt att sätta fingret på vad jag ens vill, och säkert kan mitt utförande uppfattas som en total underkastelse. Men äsch, jag vet inte, jag vill bara ge dem NÅT. Bekräfta att det där, det var en bra grej, och jag uppskattar det! HEJ JAG SÅG ATT DU VAR EN SCHYSST PERSON PRECIS NU!! Det kan jag väl ändå bjussa på? Kanske det då känns mer lockande att stanna även för nästa person? Och ännu mer självklart för följande? Och så vidare?!

Och vem vet, om nåt år har vi kanske ett alldeles ärkepräktigt MYLLER AV FOTGÄNGARE SOM HEJDLÖST IRRAR FRITT OMKRING PÅ GATORNA EFTERSOM DE BLIVIT ALLDELES FÖR JÄÄÄDRANS KAXIGA utav alla bromsande bilister.

Men det problemet tar vi itu med sen. Tbh kommer det ändå bli ganska lätt att styra upp! (om ni fattar heh heh)

Nä nä jag dubbelskojar.

20180921_skyddsvag
På skyddsvägen i september ett annat år. Uppskattningsvis cirka -76. Eller så i fjol? Oklart.

Det här känns förresten som ett sånt tema som en Riktig Bloggare skulle avsluta med nån engagerande följdfråga, men haha, allt jag kan komma på är så himla platt. ”Vad tycker du, ska man bromsa för fotgängare?” eller ”Brukar du vara beredd på att stanna vid övergångsställen?”. Säkert många som bara ”Nej pga personlig övertygelse anser jag att lagen inte gäller mig” eller ”Näh. Jag tar gärna någons liv”.

Hih hih!

Nä men nu, tio minuter senare, kom jag på det! Följdfrågan är ju förstås: Saboterar jag för fotgängare eftersom jag gör bilister ÄNNU malligare genom denna makabra strupblottning? Ja shit, det kanske jag gör. Forma grupper och diskutera i nedanstående kommentarsfält.