Hej hallå! För några dagar sedan packade vi bilen full med tre människor och tre katter och begav oss till mitt barndomshem. Det var i fredags och vi anlände precis för att fånga en skymt utav solnedgången ifrån terrassen.
Senare den kvällen åkte vi på Ellens boksläpp men där tog jag inga bilder. Alfred tog dock några med sin kamera men de kommer kanske senare i ett annat inlägg. Vi höll oss mestadels i ett annat rum där volymnivån var lägre och jag var nervös för att Blenda skulle bli grinig för att se så många nya ansikten. Tvärtom blev hon SKITGLAD när vi packade upp henne från sin vintermundering och hon fick komma in till partyt. Sen sprallade hon ända tills att energin tog slut och hon blev ledsen för att ingen övertalat henne att sova. Så nu frågar vi oss: Har vi fått ett extravert barn? Jag och Alfred? Ja, det är väl sant som det sägs — barn revolterar.
Jag har fyllt på mat åt fåglarna och katterna har haft mycket spännande att titta på genom köksfönstret. Måste bara berätta om en rolig grej från tidigare idag, eller en sån som jag i alla fall blir på gott humör av: Alfred var i telefon med en av sina nya kollegor, ett ganska långt samtal, som kollegan sedan pausat för att ”en fågel knackat på fönstret så [kollegan] var tvungen att gå och ge dem mat, men skulle ringa upp sen”. Alltså! Pausa jobbet för att mata fåglarna. Så ska det va. Ni förstår det, va?
Jag tyckte att den ena snöhögen på de här buskarna såg ut som en stor vit hand. Den andra från vänster. Ser det inte ut som att typ en michelingubbe står och lurar där? Tänkte att det var som en personifiering av vintern.
I lördags bläddrade jag i ett par gamla dagböcker och en annan lördag i mars för några år sedan lyssnade jag på samma läte som vi hört mycket av de senaste dagarna. Ganska naturromantiskt och liksom medvetet för en nybliven sjuåring ändå, tycker jag. Tills att jag övergick till att skryta om hur många miljöförstörande bilar vi hade.
I söndags träffade vi några vänner och hälsade på i ett mycket snajsigt hem! Blev inspirerad till att ta tag i renoverandet där hemma hos oss, inget stort, men lite smått kunde man ju fixa bara man tog sig i kragen.
Det var tänkt att jag och dotter skulle umgås med mina två Karinor plus den enas son igen nästa dag men jag kände mig krasslig så vi sköt på det så att jag inte skulle smitta ner nån. Stannade hemma och tog det lugnt i ett par dagar, med undantag för att sopa ner lite snö från taket och nu som då springa runt i cirklar här hemma. En av Blendas senaste favoritlekar är nämligen att hon sitter i famnen på ena föräldern och över hens axel får hon titta på den andra som ropar hej åt henne, och detta är nu så himla tokroligt att hon skrattar och viftar med händerna som om hon var en gammal tant som slog sig för knäna. Så att så springer vi runt ganska ofta tills att vi alla är helt andfådda, eftersom att Alfred och jag är ganska korkade och inte fattar att det finns inget som säger att vi måste springa, vi kunde ju lika bra bara gå. Menmen.
Blenda har också precis börjat intressera sig för katterna och stackars Myra som är så snäll och sällskaplig har blivit både luggad, knipt och slagen. Men hon hoppar fortfarande ibland upp i sängen och lägger sig mellan mig och beben på mornarna, så helt upprörd kan hon inte vara.
Selma är lite skyggare av sig men kanske också därför desto mer fascinerande. Märker att Blenda ofta följer henne med beundransfull blick, och ibland skrattar hon liksom till då som att hon bara slås av glad häpnad utav vilken FANTASTISK varelse detta djuret katt är. (Kanske projicerar jag en smula här. Men jag menar, jag ser ju mig själv i henne ibland, fast folk oftast menar att hon liknar Alfred. Antal gånger folk har sagt hon liknar mig: Tre.)
Och titta här då!! Som vi säger häromkring: NÅ VOJ HUHHU.
Esmeralda är förresten också här, märker nu att jag inte knäppt någon bild på henne. Uselt. Två främmande hankatter har också strykit omkring husknutarna. En dag blev det slagsmål och jag är lite imponerad utav hur tuff Selma visat sig vara. Myra, however, skulle förstås gå fram och typ ge en vänskaplig puss och det var så slagsmålet startade då den främmande hankatten fick panik och slog till henne. Då rök Selma på och de rusade iväg, Myra skyndade efter, förbi Esmeralda, som i sin bestörtning ville bidra på något sätt och således slog till Myra hon också. Håhhå.
Och själv har jag blivit förkyld. Hade ändå en bra hårdag idag vilket fan inte är ofta, rent generellt, och särskilt inte nuförtiden med mitt post-graviditets-urtunnade hår. (Har förstått att hårförlusten beror på hormonförändringar, ej amning så som ofta anklagas vara skurken.) Vaknade med rivig hals i förrgår och på den vägen är det. Har hostat en del och tänkt att jahaja det ska väl bli kikhosta av det då, tack Jakobstad.
I övrigt känns det lite coolare att åka hit till nejden nu då Blenda fått fler vaccinationsdoser. Sist vi var här så hade hon exempelvis inte hunnit få något mot kikhostan då, och det kändes inte så trevligt att tänka på den saken då vi rörde oss bland folksamlingar — i Jakobstad där en liten epidemi var på gång. Jag skulle inte påstå att jag är hypokondriskt lagd eller särdeles ängslig vad det gäller sjukdomar och sånt, men förstås blir jag lite extra nervig som nybliven förälder, men fan ändå. Att man ska nödgas oroa sig för något sånt i ett modernt i-land. OBS är ändå inte i närheten av lika hispig som folk nu är p.g.a. VARGEN.
Vårdagjämning igår och idag har ju faktiskt såväl sol som temperatur legat på plus. Jag höll dock på att bli stugtokig så vi åkte in till stan så att jag fick loppa lite. Köpte bland annat en golvlampa, en med likadan fot som en jag spanat på här hemma och funderat hur jag skulle lyckas stjäla av mamma utan att hon skulle märka det. Nu måste jag alltså inte, för jag har en egen! Skärmen som jag ska byta till har jag i Vasa och den köpte jag tidigare i vintras, när två av mina vänner kom på besök och jag hade natten innan drömt att den ena av dem var gravid och JAG HADE RÄTT. Ursäkta att jag släpper bomben så här bara men ja, jag är alltså synsk. Så har det visat sig! Det har också visat sig att jag numera är en sån som tycker det är HUR JÄVLA KUL SOM HELST när vänner väntar barn eller hoppas på att få vänta barn snart. Känner så här: AAAHHH!!
Sen vi kom hem igen har jag mest bara snuvat och nyst. Att vara ute och tossa omkring på ett par loppisar gav mina förkylningssymptom sparken i baken de tydligen behövde, och de bestämde sig om vad de skulle göra. Tyvärr var det att attackera istället för retirera, men egentligen är det på sätt och vis skönare så här ändå. Nu vet jag i alla fall att jag är förkyld och allt som kvarstår att göra är att krya på sig. Innan var jag något frustrerad på att denna vistelse här i norr inte blivit som avsett, men å andra sidan är den som semster trots att vi är precis lika mycket lediga där hemma i Vasa. Om vi bortser ifrån hur jävla typiskt det är att bli sjuk t.om. under den semstern som blott är på låtsas, så är det väl ändå ganska himla najs.
