på skansen i svängen

20150731_skansen_00120150731_skansen_00220150731_skansen_003

Tillbringade en helg i Stockholm vid senaste månadsskiftet och på fredagskvällen beslöt vi att gå till Skansen. Hade inte varit dit sen jag var cirka tio år, då fick jag klappa en huggorm. Den här gången anlände vi runt en timme innan stängning och då var akvariet stängt, så inga ormar denna gång. Istället såg vi t.ex. sälar, lodjur, uttrar och björnar. Inte illa det heller! Något som var trevligt med vår sena ankomst var att vi fick nästan vara för oss själva där, slapp för det mesta påfrestande högljuddhet och trängsel.

(Mindre trevligt var att se babianer. Fy. Jag är okej med att de existerar men jag vill för guds skull inte se dem.)

På första bilden jag och gäss, på andra bilden min syster Charlotta, på tredje bilden Alfred, Anders och Charlotta. Två första bilderna tagna av Alfred med kameran han lånat för resan, och fasiken så jag gillar den där drömska försiktiga oskärpan som den sveper in allt i. Måste nog ta den mackapären i bruk mer ofta.

Har en splittrad inställning till djurparker. Å ena sidan hör jag till dem som älskar älskar älskar att se på djur. Så det är ena fraktionen, den andra som också är betydligt större är att fenomenet djurpark är så jäkla osjysst. Människan håller djur fångna för att tjäna pengar på att underhålla andra människor. Det är tyvärr inte alltid så att djurens välmående är vad som är viktigast. Är överlag tveksam till att vilda djur ens kan ha det bra på zoo, oavsett hur mycket människan skulle bjuda till, i.o.m. att det innebär ett liv i fångenskap, som utöver det är fullt med störningar från besökare. Sist jag besökte en djurpark var i Kaunas i Litauen år 2011 och det var en deprimerande upplevelse. Såg djur som inte kunde ha mått bra, alls. En del verkade apatiska — som lejonen, vars inhägnad borde ha varit minst tjugo gånger större; en annan del plågade — som isbjörnen, i nånstans kring +27°C med en pool i storlek pöl; och en tredje del hysteriska, desperata och rent ut sagt psykotiska — som ett djur jag inte kunde artbestämma, som nonstop rusade av och an i sin lilla bur. Ledsamt var det också att se de två zebrorna stå längst bort från staketet och tätt tillsammans så som de gör i flock, för att förvirra rovdjur, d.v.s. hot.

Nä, inte lockade det riktigt att någonsin stöda en sådan institution igen. Likväl befann jag mig på Skansen några år senare, men de två parkerna går nog inte riktigt att jämföra känner jag, men måste också erkänna att jag inte är särskilt insatt. Har dock inga tvivel om att djuren på Skansen definitivt mår mycket bättre än vad de på Kaunas Zoo gör. Men sablar vad jag önskar att nån delade ut saftiga böter åt de som ropar och härjar och bankar på glasburarnas väggar. Sådant beteende är för helvete inte okej.

ute på böljan den gredelin

20150730_tillhavs

För två och en halv vecka sen åkte jag på en resa med tre huvudstäder som mål, Stockholm, Warszawa och Riga. Började med att åka tåg till Finlands forna huvudstad Åbo, men bara för att kliva ombord en färja till det västra grannlandet. Här ovanför är det första analoga fotografiet jag tog under resans gång.

Det kommer flera foton och mera text om den resan naturligtvis men jag tänkte dela upp allt det i flertalet inlägg och börjar såhär försiktigt. Har sovit uruselt de senaste två nätterna, somnat sent (efter spöktimmens slut) och vaknat tidigt (innan tuppens gol), det är stekhett inne på kontoret p.g.a. den plötsliga sommaren vi fick här i detta karga norra land, och allt detta kunde störa mig något fruktansvärt men jag är helt enkelt för utmattad för att riktigt bry mig, vilket jag antar att måste klassificeras under rubriken ”lyckligtvis”.

Som förut då jag varit ute och rest och levt ur en ryggsäck känner jag en dragning mot minimalism-hållet. Tyvärr har jag fäst alldeles för stort sentimentalt värde vid alla mina prylar för att kunna göra mig av med ens en tiondel av dem. Har däremot möblerat om en aning här, saker och ting är fortfarande (och antagligen som bokstavligen ALLTID förut) under konstruktion, men jag gillar variationen och vissa hörn som är ovanligt prydliga. Jag klippte nästan tio centimeter hår igår och i.o.m. att jag inte orkade göra en stor grej av proceduren är det mer eller mindre bara rakt av och inget en frisör skulle tolerera men tillsvidare är jag bara nöjd med att blivit av med de flesta av mina kluvna hårtoppar. Det börjar helt klart dra ihop sig mot höst, sommarvärmen till trots, det gamla skolstartspirret återkommer årligen även om det är över tio år sedan jag sist började i någon skola till hösten, och jag som annars är smått ängslig inför förändringar dras mot dem, i liten skala i alla fall. Har köpt en monstera! Små saker, små saker.

lunka på

wpid-2015-07-30-01.00.34-1.jpg.jpeg

Åker tåg i skrivande stund och tänker på att det är nog hur jag helst färdas. Kan titta ut för att se på omvärlden, kan gå omkring för att sträcka på benen och kan läsa böcker utan att bli illamående eller få huvudvärk. Började på med Philip Teirs Vinterkriget efter tågbytet i Seinäjoki, har läst sju kapitel och är redan mycket förtjust. Min resekompanjon har med sig Kjell Westös Hägring 38, all in finlandssvenskt alltså. Känns mycket representin’ the ankdamm men på ett bra sätt att vi tar med oss en bit hem då vi åker bort.

Annat plus med tåg: ingen dödsångest! Inte ens temporär! Som jag alltså börjat dras med då jag åker i vatten eller luft på sistone. Däremot erbjuder tågresan en nojighet över idiotiska saker så som ”Stängde jag lägenhetsdörren innan jag gick?!??!!!” (när har jag nånsin lämnat den öppen?), men sånt tror jag att jag helt enkelt får så lov att stå ut med och i princip räkna med, med min personlighetstyp.

Regnet smattrar ibland till mot fönsterrutan, försiktigt som en remsa av de där minsta smällarna, mattare, nånstans ifrån avlägsna villagrannar på motsatt sida av vattnet en veneziansk afton. Jag vill ju gärna att sommaren ska pågå länge ännu, i synnerhet då den knappt ens nånsin började ordentligt, men likväl känns det som att det här är ett tryggt bra början på slutet av den.

srijeda u dubrovniku

Oops. Detta inlägg hade jag påbörjat redan i september men aldrig gjort klart. Som så ofta i den här bloggen (och i mitt liv överlag) så får bättre sent än aldrig agera slogan. Så — tillbaka till resan jag gjorde med Jim i somras, till sista dagen i Dubrovnik, en onsdag i mitten av juli, och detta är alltså det sista inlägget i denna ytterst utdragna serie.

20140716_00120140716_00220140716_003

Dagen innan hade vi gått förbi ett ställe, Lady Pi-Pi, som vi då valde ut som nästa dags frukostställe. Väl där drack jag syrlig lemonade, starkt kaffe, och åt en omelett.

20140716_00420140716_005

Det var en varm morgon, hetaste dagen under resan, och eftersom restaurangen befann sig ganska högt uppe på en gata så var det inte lika kvavt där som längre ner mot centrum, och tack vare att den främst bestod av en uteservering uppe på ett tak så hade vi det riktigt behagligt där i skuggan av vinrankorna.

20140716_006

Ifall att nån tyckte att ”Lady Pi-Pi” lät lustigt mycket som Lady Pee-pee, men tänkte att det måste vara ett sammanträffande, så intygar väl bilden ovan er om att njäe, ett sammanträffande var det icke. Men damen var inte kissnödig just då när vi besökte henne.


Ack dessa smala trappgator i sten där nästan varje tillfälle för prunkande växtlighet tas väl i akt. Gillar.

20140716_009

Den här charmören höll jag på att missa! Han sov ovanpå en tunna och jag hade stannat där bredvid för att slänga något i en roskis en halvmeter ifrån. Jim frågade halvt chockerat och halvt finurligt om jag inte missade något. Gudars skymning, ja.

20140716_01020140716_011

Vi hade några timmar att fördriva innan vårt flyg skulle iväg och vi bestämde oss för att gå till akvariet, vilket var mindre än jag hade förväntat mig, men en del trevliga filurer fanns där ändå. Som dessa snäckliknande slöfockar här ovanför.

20140716_01220140716_01320140716_014

Bläckfisk, ålar (som nyss dragit ett torrt skämt), och musslor, bland annat.

20140716_01520140716_01620140716_01720140716_018

Flera fiskar, sjögurkor och krabbor fanns också att beskådas.

Gillar du katter? JAG MED.

Den här katten låg och chillade på en stol och då jag böjde mig ner för att hälsa på den så klättrade den direkt självmant och spontant över i min famn. SÅ SÖT. En gubbe kom just då ut genom en dörr och tittade på oss och fnissade lite så jag frågade om det var hans katt och han sa ja, det var det. Något genant men jag antar att gubben var van med att ”Topy” eller ”Tupi” eller hur det än kan stavas, som han sa att katten hette, tog väl till vara på möjligheten att gosa lite med alla som erbjöd hen den. Så, internet, möt Topy/Tupi. Kanske den kärvänligaste katten i Dubrovnik.

Vi hade gått ut till en av barerna ute på klippan bakom muren som går runt den gamla stan, och där var vattnet livligt trafikerat som vanligt.

Här gick vi av och an på jakt efter det naturhistoriska museet där vi tänkte att vi kunde fördriva ännu lite mer tid och förhoppningsvis svalka oss samtidigt. Det tog en bra stund innan vi till sist hittade museet men då kändes det så futtigt att vi likväl beslöt att skippa det.

Istället gick vi ner under bron till gamla stadsporten invid hamnen och där fanns en liten strandplätt med ekor och andra små båtar uppdragna på. Inte någon badstrand, så det var inga människor där. Svalt och stilla. Vi var mycket trötta den här dagen så det passade oss bra. Träffade på avstånd en skygg katt.

20140716_032

Bougainvilleaträd, dessa i den lilla parken invid stadsporten vid den gamla hamnen.

Vi gick till en restaurang på samma gata som vi bodde, det var kanske tredje eller fjärde gången vi var där och servitörerna bjöd på starkt kaffe och tornseglarna på flyguppvisning.

Här hade vi rört oss mot busshållplatsen där vi väntade under andra blomstrande träd på den (försenade) bussen som skulle ta oss till flygfältet. En vit katt med ett grönt och ett blått öga samt en svart svans dök upp. En sån lämplig färgkarta. Vitt, grönt och blått, med smala strimmor av skugga — precis som vyerna i Dubrovnik. Hvala, zbogom.