jag heter inte miriam, 2014

Tycke & tanke

majgullaxelsson_jagheterintemiriam

”Trygghet var tidens viktigaste ord, det hade hon redan förstått den gången. Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt om det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och förnedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. Ingenting tycktes kunna dämpa minnet av deras fasansfulla vrål, men ingen i det här landet orkade längre höra dem, ingen ville tänka på att det fanns ögonblick av svek, faktiskt rätt många ögonblick av svek, nej, de ville på sin höjd tänka på några senkomna ögonblick av hjältemod, faktiskt rätt många ögonblick av hjältemod, men helst av allt ville de tänka på att alla, till och med arbetarna, numera kunde laga sig en stek till söndagsmiddag, att de kunde äta köttbullar och falukorv i stället för stekt sill om vardagarna, att alla, precis varenda människa, hade fått tre veckors betald semester varje sommar och att somliga ytterst skötsamma arbetare dessutom hade fått råd att skaffa sig en bil. En egen bil! En pytteliten folkvagn som stod utanför det pyttelilla egnahemmet. Framtiden var alltså inte längre på väg. Den hade kommit.”

Denna betraktelse finns i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam och i 1950-talet, i Sverige, i perspektiv till andra världskriget. Det kunde lika gärna vara idag, tänker jag, och här, i perspektiv till de faktiskt rätt många ögonblick av svek som vi begått och begår i samtiden. Trygghet är fortfarande tidens viktigaste ord och vi orkar fortfarande inte höra. Alla som befinner sig på flykt gör det för en sak — framtiden. Och vi har så lätt för att bete oss som att då den en gång blev vår så blev den endast vår och inte någon annans, tycka att andra får hitta sin egen framtid, men vi ska ha vår alldeles särskilda framtid tryggt nedpackad i vår ryggmärg, medfödd, och att inte andra har det är, tja, inte vårt problem. Nåmen sidu tittut på dig, privilegium.

Hur som helst, detta är alltså ett boktips! (Vågar jag garantera efter endast ca en fjärdedel in i boken. Den är alltså SÅ BRA redan.)

Jag skriver förresten också om privilegium och lite om en annan bok (Chimamanda Ngozi Adichies Americanah) i fredagens krönika — Sunda, förnuftiga bönder.

flyktingar då och nu

Tycke & tanke

Har sett ett antal bilder där 1940-talets finska krigsbarn jämförs med samtidens flyktingar, och i en blåögd sekund trodde jag faktiskt att de var en illustration över hur tiderna utvecklas. En kort stund kände jag mig positivt överraskad över att vi gått vidare, men sen uppfattade jag attityderna runtomkring och insåg att vi satt fast på samma skitställe.

Insinuationen ligger i den ytliga kontrasten. Det är näpna flickebarn i yngre skolålder med lappade kläder i grovt ylletyg, armodet och orättvisan klart framträdande i det svartvita bleka fotografiet. Så ser en människa ut som behöver hjälp. Inte som den på bilden bredvid, där ser vi en ung man, vältränad och iklädd trendriktiga och påkostade kläder, kanske med en smartphone i fickan och antagligen med ett gymkort och bankkonto kvar där hemma.

Att jämföra offer ur två olika tider med sjuttio tillväxande år där emellan och ställa dem emot varandra på så sätt är så absurt att jag knappt ens förstår vad det är tänkt att vi ska dra för slutsats av det. Att vi inte lever på 40-talet längre? Att stora delar av världen har utvecklats sen dess men att även nutidsländer kan drabbas av krig och elände? Ja, såklart, och jag ser inte hur det skulle innebära att dåtidens krigsbarn var mera berättigade omvärldens hjälp än vad de människor i nöd i samtiden är. Även moderna länder drabbas av krig, svält och elände. Även moderna människor tvingas fatta beslutet att fly. När dessa människor flyr, så flyr de en nutida plats, inte en forna tid.

För att göra det riktigt tydligt slog jag upp ”flykting” på ne.se och såhär lyder definitionen:

Flykting kallas en person som flyr från sitt land, det vill säga tvingas lämna det mot sin vilja.

Märker ni? Inte ett skvatt om tidsepok eller socioekonomisk bakgrund. Nej, sannerligen verkar kärnan ligga i den påtvingade flykten. Är inte den nog för att se att en person är i nödläge?

För de som likväl är missunnsamma nog för att anse att innehavandet av en smarttelefon utgör ett oöverkomligt hinder för att se dagens flyktingar som lika mycket i behov av hjälp som historiens dito, så har jag ett länktips i vilken flyktingkrisen tar sig ett uttryck som deras empatiska förmåga kanske bättre kan uppfatta: Där barnen sover, ett fotoreportage om nutidens syriska krigsbarn.

helgen, kulturen och toleransen

Tycke & tanke

20150911_spegel

Då var det, som de säger, klippt. Hade tänkt anlita professionell saxhantering för mitt hår den här gången men så kom jag hem från jobbet i fredags och kände mig så otålig att jag gjorde det själv. Kan ha haft något att göra med feber och övertrötthet, mycket synliga båda två på den här bilden tycker jag. Sen blev det konsert på Brödfabriken där inträdet gick till Vasas mottagningscentral och bl.a. Jim spelade. Fin, lugn men kul kväll. På lördag var det premiär för Den besynnerliga händelsen med hunden om natten på Wasa Teater och efteråt en smak av kulturlifvsklyschan med ett glas rött och muntlig recensionscirkel på Bistro Ernst. I korthet: Tyckte pjäsen var ganska ojämn men gillade den likväl, temat var intressant och definitivt annorlunda från något jag tidigare sett. Oftast då jag går på teater brukar jag bli uttråkad under andra akten, så inte nu. Det var också under den akten som den fjärde väggen bröts nu som då och sådant råkar jag vara svag för, som den meta-generationella produkt jag är. Följande dag blev det kaffe och smöggis på Aschan med min syster Charlotta som var i stan och jag insåg än en gång att cafékulturen här i Vasa är så annorlunda än den jag är van med, hade nästan glömt det, men det var en av de saker som längst tid gjorde sig påmind om mitt främmandeskap då jag flyttat hit. Under min ungdom i Jakobstad gjorde vi i princip inte annat än hänga på café söndag måndag tisdag onsdag torsdag och ofta också fredag och lördag, men här var det svårt att hitta ett café som ens hade öppet en söndag.

På tal om främmandeskap så ser vi ju en hel del xenofobi ute i de sociala medierna nu för tiden. En tid nu har personer i ens bekantskapskrets en och en avslöjat sig, inte direkt som medvetna xenofober eller fullblodsrasister, men nog som självcentrerade, oempatiska och benägna till hejdlösa generaliseringar. Beslöt förra veckan att hålla en nolltoleranslinje på Facebook så länge jag bara orkar, vilket betyder att varje gång jag ser något som uppmuntrar till xenofobiskt tänkande så ska jag säga emot, ifrågasätta, posta en länk till en motsägande artikel, efterlysa lite medkänsla, eller vad jag än väljer. Det gör mig nog inte till den mest populära personen på människors vänlista men ärligt talat, gör det privilegierade människor ledsna eller frustrerade att jag försöker försvara utsatta dito, så är det 1) gaaanska jäkla minimalt i jämförelse, liksom inget att skriva hem om direkt, 2) kanske bara rätt åt dem, jag försöker att inte vara otrevlig men lite skit förtjänar nog fan de som sprider skit, och 3) faktiskt inte mitt problem. Jag skulle gärna vara omtyckt av alla, men jag har inga eftersträvanden till att vara det. Hittills har jag sagt till tre gånger — även om en diskussion blev längre än endast en kommentar, men i en annan tråd sket jag bara i att svara — så det är inte heller något jättestort åtagande. Trodde faktiskt det skulle vara större, eventuellt kan det vara så att de där pissiga inläggen har nött på mig mer när jag tillåtit mig själv hålla tyst, och därför känts som fler.

Alla tre gånger som jag hittills sagt ifrån sen förra veckan så har det varit personer som jag annars haft goda tankar om som postat inläggen. Det är kanske mest trist. Det är inte så att jag numera är övertygad om motsatsen, långt ifrån, men det är bistert att se att det är så himla jävla lätt att i nutiden vara ”invandringskritisk” utan samvetskval. Jag har inga vanföreställningar om att jag ska rädda världen eller förändra någons åsikt med det jag säger, jag försöker bara ha nån jäkla ryggrad och säga vad jag är övertygad om att är medmänskligt rätt.

Har ni annars märkt att det alltid tycks vara människor som till synes annars inte visar engagemang i samhället/världen som delar de främlingsfientliga inläggen? Alltså av vad en ser på Facebook, menar jag såklart då. I alla fall för min del så tycker jag det verkar så, de som jag ser dela dessa grejer har jag nog aldrig förut sett skriva knappt ens en rad om världen utanför deras bubbla, vilken jag antar att de nu uppfattar som hotad. Menar inte att folk måste göra det heller, att det är en världsmedborgares plikt att kontinuerligt sätta sig in i händelser och yttra tankar om dem för att få säga sin åsikt om annat, men jag menar bara att av alla saker som skulle vara möjligt att engagera sig i i världen, så väljer folk att göra flyktingkrisen ännu svårare. Kan beskriva det som bedrövligt, men det är såklart en underdrift.

sant eller falskt

Tycke & tanke

Detta kommer knappast som någon överraskning för någon av er som brukar läsa min blogg, men valet i söndags lämnade mig med en jävligt obra känsla. Till exempel då för att sannfinländare som blev invalda i riksdagen blev till antalet trettioåtta. Trettioåtta. Många av dem har tidigare blivit uppmärksammade i medierna. Ett urval:

Juho Eerola gav ett tips efter knivhuggningen vid statsbiblioteket i Jyväskylä som tog plats då en presentation av en bok om extremhögern i Finland hölls. Eerolas tips riktade sig till gärningsmännen och lydde ungefär så att nästa gång de ska försöka slippa in på ett evenemang så ska de inte klä sig som ‘patrioter’, utan istället försöka smälta in bland alla andra besökare. [källa]

Teuvo Hakkarainen har föreslagit att bögar, lesbiska och somalier skulle omplaceras på Åland och så får vi ”se vilken typ av modellsamhälle det då byggs”. [källa] En annan idé var att mörkhyade (även om han inte uttryckte sig i sådana ord) borde sättas på jobb i skogar. [källa] Han tycker att äktenskap är mellan man och kvinna, ”Aatami ja Eeva, ei Aatami ja Eero” [källa], och angående samkönade adoptioner har han gett kommentaren att om två homosexuella personer skaffar barn så blir barnet ”dubbelhomo”. [källa]

Olli Immonen vill tillåta hets mot folkgrupp och anser att islam är intolerant och väldigt primitivt, samt hävdar att muslimer hänger homosexuella, förtrycker och gängvåldtar kvinnor, förföljer judar och älskar Adolf Hitlers Mein Kampf. Inför 2011-års riksdagsval blev han förresten personligt rekommenderad av Jussi Halla-Aho. [källa]

Mika Niikko skrev ett blogginlägg i vilket han låtsades skriva ett brev från immigranten ”Ibrahim” till någon som inte bor i Finland, i vilket hans alter ego skryter om hur han som invandrare utnyttjar finländarna och deras system. [källa + bekräftelse]

Jussi Niinistö citerade med en parafrasering 30-talets nazister i parlamentet. Ni har kanske hört uttrycket ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver”? Det härstammar från en pro-nazi-pjäs med namnet Schlageter (vilken f.ö. uppfördes för första gången som en födelsedagspresent till Hitler), men vad Niinistö istället uppgav att får honom att göra sig redo att avfyra sitt vapen var ordet ”parlamentarism”. [källa]

Pentti Oinonen bojkottade presidentbalen för att homosexuella personer också var inbjudna, och sa att om han blir president så ska inga homon dansa på hans fest. [källa]

Maria Tolppanen gjorde nyligen en riksdagskandidatintervju för Vaasan Ikkuna där den sista frågan undrade vad som skulle få henne att jubla på Vasa torg. ”Om där fanns färre invandrare”, är hur hon svarar på den. [källa]

Dessa personer plus 31 andra i samma parti — ett parti som uppenbarligen tillåter gott om plats för den typen av förkastliga åsikter och uttalanden — samlade så många röster att partiet för stunden klassas som Finlands näst största.

Vi nämner ofta nolltolerans då vi pratar om rasism, homofobi, sexism, islamofobi och andra former av förtryck, och jag tänker mer och mer att ”nolltolerans” är inte en påhittad gräns vi har lagt upp för oss själva, utan att det bara är så att det finns en gräns och den går precis vid noll. Endera säger en emot och tar ställning ifrån, eller så gör en ingenting och det är att tolerera. Att tolerera förtrycket är att, om än passivt, ställa sig på dess sida. Nolltoleransgräns överskriden. Eller så gör en något mycket värre: stöttar, berikar och främjar förtrycket, t.ex. genom ens röst i ett val. Det är att aktivt ställa sig på dess sida.

Nolltoleransgräns överskriden.

Det spelar ingen roll om det finns åsikter och ageranden inom den sannfinländska skaran som även jag eventuellt skulle kunna tänkas hålla med om eller rent av uppskatta (som då sannfinländska riksdagsledamoten Arja Juvonen röstade för en könsneutral äktenskapslag), inte när allt tas i beaktande och det bör det väl göras. Min personliga övertygelse är att det går inte att stöda ett parti som Sannfinländarna utan att per automatik sympatisera med hat, fördom och förtryck. Hur skulle någon som är intresserad av att vara en godhjärtad medmänniska ens kunna överväga att understödja ett parti som inkluderar så mycket ondska? Hur mycket säger inte redan det att någon väljer att affiliera sig med dem? Förklara gärna och berätta hur det inte överskrider nolltoleransgränsen också.

Med tanke på att så många av Sannfinländarna tycks hänvisa till yttrandefriheten som argument för att få tala nedvärderande om den ena eller den andra gruppen människor, så måste jag förmoda att de bistår mig samma rätt att tala om dem på liknande sätt, i icke-positiva ordalag. Om inte, så kan jag väl avklara det följande steget på förhand: Kanske det bara är på skoj!

finländska lejon

Tycke & tanke

Processed with VSCOcam with g3 preset

Finlands självständighetsdag och dagen samt vårt statsvapen det finska lejonet till ära har mitt hår passat på att göra sitt bästa för att efterlikna en (finländsk) lejonman.

I övrigt tycker jag att det är något halvläbbigt med flödet i sociala medier som fylls med blåvita bilder idag. Jag har så svårt att förstå patriotism på det planet, att känna någon typ av personlig stolthet för det land en råkar vara född/uppvuxen/bosatt i. Gränsen mellan det och nationalism och i sin tur chauvinism samt vidare bortåt verkar så tunn i sådana fall. Detta brukar jag försöka formulera emellanåt men det brukar aldrig gå särskilt bra, men jag antar att min poäng är ungefärligen att det är enorm skillnad på tacksamhet och stolthet, d.v.s. enorm skillnad på att vara medveten om sina privilegier och inse hur bra en & ens folk har det, istället för att vara medveten om sina privilegier och anse att de beror på hur bra en & ens folk är.

Pratade om detta med en kille på krogen för något år sen, på sin arm hade han en tatuering föreställande ett finskt lejon och han sa att den hade han skaffat för att visa uppskattning för sina far- och morföräldrar som stred och kämpade för att den finländska framtiden skulle vara tryggare än forntiden. Javisst, det kan jag väl förstå, men samtidigt råkade det sig så att killen angående ett annat ämne sa att han inte tyckte om invandring, för att han exempelvis inte gillar att invandrare ”kommer hit och tar våra jobb”, bland annat fördoms- och rädslobaserat babbel. Det är lustigt, men inte på ett ha-ha-sätt, att de två känslorna — fosterlandskärlek och främlingsfientlighet — så ofta tycks gå tätt intill sida vid sida, hårt hållna hand i hand. Det är förstås det som orsakar olustigheten och olusten.

(Om den inte gjorde det innan, så kändes åtminstone då killens angivna skäl till sin tatuering väldans påklistrad och oövertygande. Det är en enorm skillnad på affektion och affektation också.)

Kanske (och i min vänkrets antagligen) är det så att alla som postar bilder på finländska flaggor, lejon och övriga ikoner idag nog verkligen känner tacksam uppskattning framför kaxig stolthet. Det är bara det att jag inte tycker att det alltid märks och jag grimaserar ibland obekvämt då jag tänker på det. Dagens generella finländska högtidliga tanke: Vi har det bra här. Min generella bonusåsikt: Ju fler desto bättre.

Det var allt. Avsåg inte att vara en partypooper så ursäkta för sådan eventualitet. Var god återgå till firandet. Party on, Finland! Ja sama suomeksi.

P.S. Strax efter att jag publicerat detta gick jag ut på balkongen och där hördes det sång, och nere på gården stod fyra killar, till synes nyktra, som sjöng Modersmålets sång. Det var onekligen ganska mysigt och fint.

det kommer fler

Tycke & tanke
Bild från Library of Congress.

Bild från loc.gov.

Min besökarstatistik sköt tidigare i veckan så i höjden att jag blev helt ställd vad det gäller bloggandet. Nu har det däremot lugnat ner sig, jag har en lååååång väg att falla ner på bloggtoppen tillbaka till mina hemknutar (fast det går snabbt, snart är jag hemma!) och jag känner lite att jag igen börjar ”få tillbaka” min blogg. Det är jätteroligt att det senaste inlägget delades så flitigt, men det känns också ganska nervöst då en inte vet vilken publik som dras till en. De flesta kommentarerna har uttryckt samma förfäran som jag själv kände, och även fast jag visste från innan att jag såklart inte var ensam om att tycka att dylika uttalanden som de jag gav exempel på är förkastliga, så är det likväl betryggande att få besked om det svart på vitt och direkt. Tack för alla kommentarer!

Jag hade själv snubblat in på den där tumblr-sajten för en tid sen och i efterhand önskar jag att jag hade gjort det där inlägget innan valet, inte för att det nödvändigtvis hade förändrat något i det stora hela, men det hade för min egen del känts som att jag hade haft större chans att påverka, istället för att hur som helst vara ute för sent. En del av valresultaten i Europa var som välkänt obeskrivligt bedrövande. En klen tröst är att det kommer flera val.

De flesta har väl läst att endast 40,9% av finländarna röstade i EU-valet. Jag är verkligen inte rätt person att peka med något moralfinger för jag har själv varit röstberättigad i tolv år och ändå har jag inte tagit den rätten i bruk förrän under de senaste få åren. Jag känner väl till den där osäkerheten som lätt övergår till apati. Att inte vara det minsta insatt och därför inte orka engagera sig, eftersom det känns som att det är mycket en borde plöja igenom för att få ens en gnutta hum om situationen. Jag är bekant med känslan att ens röst drunknar i havet i röster och att den inte gör någon skillnad, och jag vet att den känslan är övertygande även om den är falsk. Jag har också alltid tidigare litat på det finländska folket, tagit för givet att de reder upp allt, att de fattar, vet och fixar så att vårt land vårt land vårt fosterland fortsätter att växa rakt och öppet i ryggrad och i sinne. Sen hände något som väckte min oro, nämligen att ett visst parti verkade dyka upp från ingenstans och dessutom växte i popularitet. Det är knappast någon hemlighet att jag pratar om Sannfinländarna, och ännu mer oroväckande är att det som händer här är ingen anomali. Oavsett vilket land jag än skulle bo i i Europa (och säkerligen utanför Europa också) så tycks det finnas en ungefärlig motsvarighet att må dåligt över, som än värre gjort en jämförbar klättring på popularitetsstegen de senaste åren. Jag tycker inte om denna utveckling — om vi ens kan kalla den så, det antyder ju att den vore progressiv då den i min åsikt är den totala motsatsen — och det var den som fick mig att börja rösta. Emot. Helt enkelt för att jag inte tycker om det Finland som en del vill leva i. Jag skäms för det, jag äcklas av det, jag våndas över det och jag är rädd för det.

Jag kan erkänna att jag är fortfarande i det stora hela vilsen då det gäller det mesta som har med politik att göra, men jag har en fördel i och med att jag vet vad medmänsklighet är. Det gör det åtminstone, enligt mitt tycke, mycket självklart hur jag inte ska rösta. Jag har förstås också fördelen att bo i en demokrati och vara röstberättigad — något som ärligt talat inte längre känns hundraprocentigt självklart att det alltid kommer vara så, som det alltid känts under hela min uppväxt. Och det känns mer och mer tydligt att dessa saker är något att vårda med viss vördnad, inget att ta för givet och tänka att det är fixat och spikat och aldrig aldrig aldrig kan förändras. I Polen har folk röstat på ett parti som bl.a. vill avskaffa kvinnlig rösträtt och förbjuda handikappade att vistas på offentlig plats. I Tyskland fick ett nynazistiskt stöd och föga förvånande förespråkar de att inte låta de europeiska generna blandas med t.ex. asiatiska eller afrikanska. I Storbritannien vill ett parti begränsa invandring från Centraleuropa, där vill de inte ha t.ex. rumäner och polacker utan ”vill ha invandring som kontrollerar inte bara kvantitet utan också kvalitet”. Och så vidare. Ponera ett ögonblick att alla dessa partier får sin vilja igenom. Vad tror ni att blir nästa steg?

Jag vet att det är många som fnyser åt dylika yttringar, anser att det görs en höna av en fjäder, men allt börjar förstås någonstans och jo, jag blir jävligt skrämd då jag tänker på sånt. För att illustrera har jag plockat fram den här bilden som har cirkulerat på sociala medier av och an en lång tid redan, men den är tidlös och evig. Det är alltså Rune Andréasson som svarar på läsarbrev till tidningen Bamse:

bamse

Bamse, år 1988.

Folk brukar säga att har du inte röstat så får du inte heller klaga. Det här tycker jag inte är sant. Klaga på! Klaga mer! Höj din röst fast den inte kan sättas på en valsedel just nu. Gillar du inte heller den här utvecklingen, oavsett om du röstat sist eller röstat förut eller inte röstat nångång eller inte ännu får rösta, det är en klen tröst men den är i alla fall: Det kommer fler val.

Och avslutningsvis, bara för att jag (liksom många andra) nyligen och helt plötsligt blev ett superfan av Niklas Strömstedt:

Niklas Strömstedt (@poptonten) är föga smickrad av SDs musikval.

@poptonten är föga smickrad av Sverigedemokraternas musikval.

sånt jussi halla-aho tycker

Tycke & tanke
jussihalla-aho

Jussi Halla-aho. Denna bild hatar han så mycket att han valde att bojkotta tidningen Aamulehti som publicerat den. Själv tänkte jag förstås att om Halla-aho hatar den, så måste den vara bra. För han verkar generellt sett gilla det som jag tycker är den totala motsatsen till gillbart, och vice versa. Så ursäkta nu Halla-aho, men jag är inte enig. Jag tror bestämt att det här är en jättebra bild!

I skrivande stund är 99,2% av rösterna i EU-valet räknade här i Finland och även här blåser högervindarna friska, liksom i många andra länder i Europa. Hur oroväckande och illamåendeframkallande det är har jag inte ord för, klarar knappt av att tänka på det. Här i landet har t.ex. en person vid namn Jussi Halla-aho (Sannf.) plockat hem äckligt många röster, faktiskt nästflest. Han blev för ett par år tillbaka dömd för brott mot trosfriden och hets mot folkgrupp efter hätska uttalanden i sin blogg, men det tycker tydligen inte en stor drös av det finska folket att är något hinder för att ge honom deras röster. Men så, mer specifikt då, vad står denna sannfinländare för? Vad tycker han om olika saker? Vi kollar!

Om invandrare:

    “Robbing bystanders and living parasitically on tax money is a national, perhaps even genetical special trait of the Somalis.”
    “An Afro who gets dragged into Helsinki from an African savannah pollutes no less with his conspicuous consumption than an ethnic Finn. He will probably pollute more because moving from the stone age directly into the modern world deprives him of ecological conscience typical of a western human being.”

Om kvinnor, vänster- och gröna förbundet och invandring/invandrare igen:

    “Thus, when rapes will in any case increase in number, I wholeheartedly wish that these predators who pick their victims at random will target these Green-Leftist politicians rather than actual female humans. They will only learn a lesson when multiculturalism bites them in the ass. I will say honest and direct, if an immigrant rapes Rosa Meriläinen, it will only make me happy. I’m willing to say this anytime, anywhere. I think it is morally right, because people like Rosa Meriläinen are the reason for rapists coming into Finland.”

Om andra sexualiteter utöver heterosexualitet och om våld:

    “Regarding the faggot at Tehtaanpuisto park I briefly considered getting my gun from the upstairs and shooting him in the head. Would the gratification from it exceed the annoyance of serving time in jail? Violence is these days a very undervalued method of solving problems.”

Om socialdemokrater:

    “It is hard for me to think about a lower reptile in the universe than a Scandinavian social democrat. The most slimy subspecies of this reptile is the Swedish social democrat.”

Om vänstern och om våld:

    “I am of the same opinion exactly. What does a fish do? It swims. How is a fish prevented from swimming? By killing it. What does a left-wing hooligan do? Throws stones. How is a left-wing hooligan prevented from throwing stones?”

Om t.ex. handikappade människor, sjukpensionerade människor, utslagna människor:

    “The only measurable and therefore undebatably existing human value is the instrumental value of an individual. There can be a justified hierarchy of individuals based on how much the removal of their talents or skills would weaken the community.”

Men jo jo. Ge era röster åt honom bara.

Alla citat hämtade från truefinns.tumblr.com.

Tillägg: Om du inte anger en giltig epostadress så kommer jag inte släppa igenom din kommentar. Detta är inte heller rätt plats att uttrycka fientliga/kritiska åsikter angående utsatta minoritetsgrupper — de som hittas i själva inlägget räcker definitivt till.

iuppiter maius, dies iovis

Ditt & datt
wpid-13989545066550.jpg

Trött Jim.

wpid-13989551136381.jpg

Söta munkrester.

wpid-13989559299111.jpg

Glad Jim.

wpid-13989550772170.jpg

Trött Linnea.

Det är första-maj-marknad i stan och vi gick ut för att köpa lakritsremmar, jag började känna mig ytterst trängd av, eh, trängseln, men på det nya cafét nära oss var det lugnt och sockermunkar på menyn. Något annat som var lugnt var Valborgsmässoafton, stannade hemma, blev supertrött runt ett-snåret och lade mig med Weeds som gonattsaga, men inte en särskilt effektiv en, avsnitten är lite för korta, en semi-cliffhanger hinner komma och intresset hinner vakna och ett nytt avsnitt hinner börja, innan jag själv hinner somna. Sömnen blev därför kort trots att jag planerat sova minst nio timmar och fast jag sov tills klockan elva. Jim å andra sidan vaknade (för) tidigt och var därmed trött han med, som ni ser så fångade jag honom på bild mitt i en gäspning.

Gillar att slå upp saker på Wikipedia, så: Månaden maj är uppkallad efter den romerske guden Iuppiter Maius, d.v.s. ”den store Jupiter”. Veckodagen torsdag heter på latin dies Iovis, vilket översätts till ”Jupiters dag”. Så passande. Bra jobbat, universum! Månaden maj kallades förr också för blomstemånad eller lövmånad, känns därför också passande att vi råkade besöka ett café med blommor och blad både på vägg och servis.

Ute på marknaden såg jag en vuxen vit karl iförd midjelånga svarta fejkdreadlocks. Det är bedrövligt nog att sådana peruker och andra maskeradartiklar tillverkas och säljs över huvud taget, att sedan fullvuxna människor inhandlar dem och går omkring med dem på som att det gjorde dem spexigt lustiga eller nåt kan jag inte ens sätta ord på. Det är aldrig okej men det blir liksom extra gräsligt då det händer mitt på dagen vid familjevänliga tillställningar där det kryllar av barn som tar intryck. Och vad är det som anses vara det skojiga? Hahaha han såg ut som att han tillhörde en annan kultur hahaha. Eller vad är poängen? Önskar folk skulle tänka efter lite; vad är skämtet, på vems bekostnad går det ut på och exakt vilket meddelande sänder det riktigt ut? Det ger inte mig något positivt intryck och jag ser inget spexigt/lustigt/charmigt/festligt i att klä ut sig till andra etniciteter och/eller kulturella stereotyper. Hejhej vardagsrasismen.

om hoppet

Ditt & datt

Ni har kanske hört eller läst om att under gårdagen var det en ung man som hotade med att hoppa från ett av höghustaken i centrum av Vasa. Det råkar sig så att det var samma sjuvåningshus som jag sitter i om dagarna.

Allt gick tack och lov bra i slutändan, men en tid där var det mycket oroligt och nervöst. Det hördes rop, skrik, ibland vrål uppifrån taket. Polisen hade spärrat av området. Unga killar som jag förstod att var kompisar till han på taket stod nere på gatan och tittade åtta våningar upp.

Själv befann jag mig ungefär halvvägs mellan de våningarna och kände mig märklig och förundrad — funkar det faktiskt så att jag ska sitta där och jobba medan nån kanske störtar till sin död rakt förbi mitt fönster? Ja, jag vet att det finns förstås inget jag kunde göra, menar inte på det viset, men kontrasten mellan killen på takets liv och mitt eget då blev bara så surrealistiskt splittrat. Min egen vardag kändes plötsligt så sekundär.

En arbetskamrat som hade gått på lunch strax innan det här började kom tillbaka och sa att hon hört killen ropa ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte” åt den ena polisen där. Jag tänkte lättat att han inte vill dö just idag. En tid senare kom killen också ner oskadd, och jag drog en djup lättnadens suck och hoppades och förmodade att oavsett vad det var som fick honom att klättra upp på det där taket så kommer han säkert få den hjälp han behöver.

Senare hör jag att det lär ha handlat om att han vägrats asyl och snart ska utvisas. Att det för honom var samma sak att hoppa som att i nuläget tvingas åka tillbaka till sitt hemland. Och det är så sabla sorgligt, skrämmande och så hemskt att det är svårt att begripa. Men försök. Försök fatta. Fatta vad folk går igenom.

Och då, när jag hörde det där, så förstod jag att det han ropade åt polisen, ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte”, nog inte bara handlade om att få hjälp att ta sig ner för stegen.

Grät lite när jag kom hem. Tycker bara det är för jävligt. Alldeles, alldeles för jävligt.

på bio med ungdomen

Färd & fest

Gick på bio ikväll, tittade på 12 Years a Slave. Den tredje visningen här i stan och salen var inte ens fylld till hälften. Tänker besvärat att det hade varit annorlunda om filmen hade haft en annan, vitare handling. Många av oss tittare var äldre, bredvid mig satte sig ett par i femtio-års-åldern, såna som klär upp sig lite för att gå på bio, så som jag också automatiskt gör av gammal vana utan att egentligen förstå varför. Jag tänker att det är till dem jag hör nu, i ålder, i filmval, i vad det än är som gör att innan jag ska gå på bio så tänker jag att jag måste se prydligare ut än jag gör till vardags. Men också att jag tittar på fåtalet tonåringar där och tänker hur roligt det är att ”ungdomen” valt att se samma film. ”Ungdomen”! Att jag tänker i såna lastgamla ordalag. I alla fall, jag tyckte att det hela var lite fint, i brist på bättre sätt att uttrycka det, att vi alla där, fast vi var få, hade valt just den filmen. (Jahapp, så det där låter ju nästintill psykotiskt men vi låtsas inte om det, ok?)

Men så tickar minuterna, timmarna och sen några minuter till, och ungdomens tålamod tryter. Själv sitter jag där med halvblanka ögon och en halv portion popcorn jag inte kunnat sluka eftersom det känts på något vis respektlöst, nästan barbariskt, att sitta där och frossa och ha det gott, äta snacks som om vi tittade på någon feel good-komedi, när filmen framför oss porträtterar verkliga händelser där människor torteras och utnyttjas på otaliga sätt. Allt distanserat känns osmakligt och olämpligt. Det här är en film som vi inte ska blaja bort. Det här är en viktig film. Och då tar orken slut hos andra. Ungdomen pratar. Ungdomen fnittrar. Ungdomen suckar. Ungdomen stampar obefintliga takter med sina fötter i golvet. Ungdomen byter konstant och tungt positioner i knarriga stolar. Ungdomen har inga problem med att varje gång de rör på sig lite sparka med sina klumpiga skitfötter i ryggstöden på bänkraden framför. Jävla ungdom. Gå hem. Du suger.

Filmen, å andra sidan, var sevärd. Tror dock jag hade gillat den mer om jag inte tillbringat den sista halvtimmen med att hata del av publiken. Tyckte att det blev extra motbjudande att t.o.m. under en sån här film så beter folk sig på det där sättet. Vill inte låta som  en gammal kärring här men gudars skymning och änglars klagan, vet hut, ungdomen, vet hut! 😦