pyssel – NALEIS NÄTT

Loppisfynd och linjebrodyr

Jag har visst valt att mitt sätt att lätta på corontän-restriktionerna är att gå på loppis. Överraskande, eller hur? Näe. Men det ska sägas att jag går med varsamhet och blev i går ganska frustrerad på andra loppisbesökare. Jag tycker det är självklart att man fortsätter hålla avstånd, trots att man är ute bland folk. Även under vanliga förhållanden blir jag irriterad på när nån hetspelle kommer och tränger sig bredvid en för att krafsa runt på samma hylla/bord man själv kollar på (HALLÅ vänta en satans minut) — och nu? Två gånger hände det! Konfliktskygg men kortstubinad som jag är så klampade jag surt bort. Heh.

Tycker även det hör till vanligt folkvett att man typ vänder bort ansiktet lite från folk man möter dessa tider. Och INTE börjar ropa åt ens kompis, och personen man möter rakt i ansiktet då, precis när hen ska passera en. Två gånger. Alltså jag är i vanliga fall inte alls ängslig för bakterier och baciller, vore jag det skulle jag ju bli v a n s i n n i g på folk nu. Ville verkligen bara slippa därifrån till sist. Skippade att kolla på flera hyllor, nåt jag aldrig gör.

Hur som helst så gjorde jag några fynd! Rubbet kostade mig 12€. För det fick jag: en rödblommig bordsduk, ett likadant dricksglas som jag favoriserat sedan förut, en liten men förnuftig bit reflextyg, ett blått paraply med vita fågelsilhuetter på (tyvärr lite söndrigt, men det lyckades jag inte lägga märke till för jag var för distraherad av att störa mig på andra människor), en kakform, en bit blått kraftigt linnetyg, ett stort brunt kuddfodral, och så två stycken fulsnygga, eller kanske bara fula, vägglampor.

Det var lamporna som var orsaken till gårdagens loppisbesök. Jag hade sett dem sist jag var där, tvekat, bestämt att de var fula… men sen inte slutat tänka på dem, likväl. De kostade 50 cent styck så jag tänkte att vi åtminstone kan ge dem en chans. Får se hur de ser ut på väggen! Tyvärr är nämnda vägg, bakom sängen, klädd i en hiskelig gipsskiva så jag har inte kommit mig för att skruva upp dem ännu. Jag har istället pysslat med ett annat av gårdagens loppisfynd…

Kuddfodralet! Alfred sa, fast inte på ett ogillande sätt, att det ser ut som nåt som finns i gamla människors hem. Jag såg hans poäng och tänkte att jamen brodyr är ju ungdomligt så det ska nog fixa det!! (Vet ärligt inte om jag är ironisk nu eller inte.) Min spontana tanke var enlinjesillustration och så blev det. Inte den mest unika stilen, men nåt jag velat testa. (*härmgris*) Här ovanför befann jag mig i skissfasen.

Sen följde ganska många moment där jag nålade, broderade, tänkte om, sprättade upp, broderade om, sydde vidare, tänkte om, ändrade om, och så vidare. Inte så spännande att se en massa bilder från, så vi spolar förbi montaget. Medan jag sydde bestämde jag att göra en näsa för att det av nån orsak kändes fåfängt att inte göra en?? (Lite på samma sätt som det förr i tiden blev pinsamt att ha en överbelyst näslös MySpace-vinkel-profilbild. Ni som vet vet.) Pupiller, eller konturer kring dem, lade jag också till.

Klart! Nu när jag jämför skissen och det färdiga verket ångrar jag att jag satte till så många detaljer. Föredrog henne näs- och pupillös, ändå. Det var liksom lite mera vålnadsvibes då, och sånt gillar jag nu. Nu undrar jag: Orkar jag sprätta upp? Göra om? Knappast. Fast är INTE HELLER riktigt nöjd med kompositionen, liksom var trådarna är placerade, men jag ska inte hålla på så här!! Jag sågar alltid allt jag gör. Är liksom en inkompetent perfektionist och NEJ det ÄR INTE särskilt peppigt! Men ändå är jag på gott humör! Yay jag gjorde nåt!

Och här får vi beskåda min dam i soffan. Inte så pjåkig, eller hur? Och där bakom henne har vi förstås kudden! ( ͡~ ͜ʖ ͡°)

Startskottet

Vi skulle så nytt kattgräs för det gamla hade vissnat, av samma orsak som vi endast har tåliga krukväxter här hos oss. Naturligt urval, så att säga. Men när vi tömt det sista ur påsen med kornfrön så var det så få av dem att de inte alls räckte någonvart, och då kom jag ihåg hur spännande jag tyckte det var att plantera olika linser och ärter när jag var liten, och se hur de sprack upp och grodde och spurtade. Så jag kollade utbudet i skåpet och plockade fram belugalinser, röda linser och chiafrön. Lite rajgräs som lämnat kvar sen i påskas fick också åka med. Tog en bild för att minnas allt vad vi sått, huller-om-buller. Ingen aning om vad katterna tycker om blandningen men enligt vad jag kan begripa är inget i alla fall giftigt för dem. Ja ja, hoppas de gillar!

Så blev jag avundsjuk på katterna, verkar vara ett sånt fräscht liv att gå omkring och snacka på lite späda saftiga skott liksom. Kom på att vi borde ju också äta sånt och plantera nån kruka åt oss själva, fast kanske utan rajgräset då (?! kanske också är gott iofs). Blev inspirerad och googlade runt lite och nu har jag lagt solrosfrön i blöt. När jag var liten fattade jag aldrig att jag faktiskt hade kunnat äta de där slingriga linsskotten också, trots att de, nu när jag tänker tillbaka på det, såg hur läckra ut som helst. Men nu så! Nu ska vi bli en sån där fräsch, pigg *livsstilsfamilj* som klipper solrosskott och chiaskott på våra smöggisar. Hehe. Bara så ni vet!!

Fyra rutor beiget och brunt

Big Cap Energy i förmiddags när vi var på väg för att hämta en grej åt Blenda. Provade min gubbiga manchestersammetskeps som jag loppade i vintras. Den hade ursprungligen ett Varta-tygmärke på sig, alltså batterierna, men jag sprättade bort det. Det hade blivit för ironiskt. Hade ingen energi för det. (Ni förstår vad jag menar med för ironiskt.)

Jag har för övrigt fått så fasen till alla möjliga sorters blemmor under den här isoleringstiden — eller egentligen började det redan innan. Nåt stressrelaterat? Som sedan spårade ur, eller så kändes det. Kan liksom inte låta bli att peta på dem heller. Nu börjar det äntligen reda upp sig (lösningen för mig tycktes vara att inte slarva med ansiktstvätten fast jag inte sminkat mig) men ändå är det fortfarande röda prickar och mörka fläckar lite här och där.

I går gjorde jag en grej som jag ärligt talat är lite rädd att bli shejmad för. Eller det handlar väl kanske främst om att jag sist och slutligen själv lite skäms också? Samtidigt som jag vill försvara mig med att jag sett folk göra betydligt mer tveksamma saker men det spelar förstås ingen roll för så funkar det inte. I alla fall, jag gick på loppis. Jag fick nys om ett som var öppet och efter viss tveksamhet åkte jag dit och det var så gott som tomt. Så då passade jag på. Såg till att suga på karamellen ordentligt för det kan ta ett bra tag innan jag smakar på en igen.

Hur som helst såg jag detta dockhus där, lämnade kvar det och ångrade mig såklart sedan. Vet ju att Blenda tycker om dem. Så jag rådslog lite med henne och Alfred och vi kom fram till att vi skulle göra en utflykt till loppiset och hämta hem dockhuset om det fanns kvar. Tur hade vi! Blenda blev så glad. Som ni ser har det inga möbler eller dockor ens men det hindrade inte Blenda från att leka. Hennes minsta gosedjur fick gå husesyn. Det är ett Lundby, torde vara från -88/-89, och det är ganska slitet så jag och Blenda får visst ta och renovera. Och hålla utkik efter dockhusmöbler på nätloppisar, antar jag? I väntan på att kunna strosa regelbundet på de fysiska loppisarna istället. Jag har sett att folk pysslar och 3d-printar egen inredning men det är jag nog inte alls intresserad av (ännu i alla fall). Nä, jag ser fram emot skattjakten.

När vi kom hem igen efter vår korta exkursion, inspekterade vi blommorna ute på gården. Vi hittade bland annat vårens krokusar, sådana som något djur (fjärilen? humlan?) i Kaninen gillar tycker om. Vi såg också årets första snigel. Och i går kväll när jag satt i soffan kom en humla hum-hum-hummande utanför fönstret. På förmiddagen i går gick jag och Blenda till en lekpark med Elsa och Signe och det var så vårigt, vårigt, vårigt. Vi gick sista biten hem längs med Timmermansgatan som praktiskt taget är en grusväg och det var så ljuvligt. ”I sommar vill jag plocka blommor”, säger Blenda flera gånger varje dag.

Ett av gårdagens loppisfynd var denna fulsnygga taklampa från Valinte, och år -82/-83 (mitt år!) enligt mina efterforskningar. Jag har sedan tidigare en matchande golvlampa till den, som tyvärr fallit omkull så många gånger att skärmarna är buckliga. Surt. Den är ändå i bruk i vardagsrummet, men inte utan att jag minst en gång om dagen grämer mig för hur oförsiktigt den tidigare behandlats. Det finns risk för att det blir för mycket med matchande tak- plus golvlampa, men kanske är det värt ett försök i alla fall? Men fy fasen vad det är svårt med taklampor. Drömmer ju om att denna ska uppfattas som sjuttiotaligt cool och mjuk men finns risk för att den istället känns åttiotaligt stel och själlös.

Den är förresten inte den första taklampan jag köpt åt vardagsrummet det här året, men det första inköpet visade sig vara hemmagjord, i behov av ny el, och jag antagligen av en järnsåg för att få den att passa in, såatt… tja. Vi får väl se hur det går med den saken.

Okej, nu blir det lekdags! Nog dravlat. Blenda och dockhuset kallar.

Pinglor, plingor och annat pynt

Det tog mig ett par decennier att fatta det men lite av botemedlet mot min julångest hittas förstås i pynten. Det var nångång under tonåren, skulle jag gissa, som julen började kännas jobbig. Krävande, stressande, emellanåt rent av kvävande. Man kom ju liksom aldrig ifrån den? Den var ÖVERALLT. Men jag ska inte dra på mig min Negativ Nancy-cape nu så vi går inte in på det.

Så hur som helst. Förr var jag en sån som det vände sig i magen på när jag kom in i affärer som plötsligt gått all-in i Christmas-mode, men nu har jag blivit mer tålig. Kanske för att jag själv äntligen kunnat börja ta till mig en del av det. Förr var det en skarp linje mellan mig och julen — den skulle INTE in i mitt hem. Endast vintriga ljusslingor och något år en grankvist i en vas. (Att titta på Snögubben på julaftonens förmiddag och nån dag däromkring It’s a Wonderful Life är förvisso också en nämnvärd stämningsskapande tradition.) Men de senaste åren har alltså gränsen blivit mer oskarp. Inte totalt, men en del blurr är det helt klart där. En del har börjat sippra över till min sida.

Nu tar jag gladeligen in pynt som på bilden ovanför i hemmet. Det pyntet är dagens loppisskörd, för sammanlagt 2,90€. Tyckte det var ett mycket bra pris. För de ynka slantarna fick jag alltså sju stycken små, silvriga hjärtformade pumlor i glas. Med ”locken” i metall. Hur gamla kan de vara? Ena har nästan tappat all sin silvrighet, den är min favorit. Vågar jag hänga dem i lillajulgranen? Jag tror inte det. Katterna och Blenda tar ner dem hela tiden. Jag hade redan två små glasbollar i den men Blenda råkade stiga på den ena (tack och lov med skor på) så den sprack i tusen bitar.

Och kan man kalla dem ”pumlor” på den här sidan Bottniska viken? Jag tycker det är ett sånt bra ord. Orka hålla på med ”julgransbollar”. Har ni nåt bättre? Eller ska man ta till något dialektalt från mera lokala trakter? För ”pinglor” är ju onekligen ett ord som jag känner att de BORDE ha kallats i urminnes tider. Pinglor! Di pinglar.

I alla fall, inkluderat i samma summa, så fick jag också ett snöre med massa ännu mindre bjällror i mässing i. Varje bjällra har små, nätta, etsade sträck. De låter så fint. Di plingar! (Gör det dem till PLINGLOR?)

Och kanske är det den huvudsakliga ingrediensen — att det är eget? Att jag själv valt ut det för att något i det har kunnat *spark joy* inom mig. Det handlar liksom inte om vad som ”hör till” utan om vad jag *vill ha*. Jag, vi, har chansen att skapa egna traditioner. Man får välja och vraka.

Nåt annat pyntigt är förstås apelsinnejlikorna vi gjorde. Hade tänkt sprida ut dem här och där men sen knöt jag ändå ihop alla tre apelsinerna och hängde dem i en ledig krok i tamburstaket. Tror jag ska göra flera nån dag! Vill också göra en girlang med torkade apelsinskivor och andra grejer att hänga på kakelugnen i sovrummet.

Blenda fick en klementin att sticka ner nejlikorna i eftersom apelsinskalet verkade vara för hårt för henne. Men sen var klementinens skal inte heller så lätt att hantera, så då fick hon sticka hål med en tandpetare och sen klämde jag in nejlikorna i hålen. (Fast ser nu att jag missat ett par hål.) Då uppenbarade sig en mer abstrakt formation och jag blev inspirerad av den, för det ser ju ut som en stjärnbild! Kanske man kunde göra såna nåt år.

Och där var det punkt på dagens pyntiga tankeslinga! Adjöss.

Smärtan, hjärtan och böcker

Jag är alldeles mör och konstig i huvudet, det känns som att det är fyllt med smuldeg som någon knådat hela dagen och nu vill det bara få lämnas ifred. Om det mejkar nån sens? Jag antar att det inte gör det. Men jag har alltså haft migrän hela dagen och, eh, tja.

Med synbortfall! Det är allt nytt det. Särskilt drabbat är vänstra ögat, där finns en fläck i mitten som bara inte vill snappa upp något. Jag blev LIVRÄDD första gången det hände, för jag mådde annars bra och plötsligt kunde jag bara inte se om min kompis bebis hade hår på huvudet eller inte. Eller, jag kunde skymta det i utkanten av mitt fokusområde, men när jag vände blicken mot det så kunde jag inte se det. Fast det konstiga var att det fanns ju DÄR, ändå, i synen menar jag. Det var inte som att det blev vitt eller svart eller ens bara suddigt, men av nån orsak så kunde jag bara inte se det. Det var NÅT slags glapp där men jag kan absolut inte beskriva det. Helknäppt.

Hur som helst, sen dess har jag läst att det är vanligt. Men i dag var det otäckt på ett annat vis. Hur bedrövligt blev det (jag), undrar ni? Nå, så att jag försökte gråta ett par gånger bara för att jag FAKTISKT TYCKTE SÅ SYND OM MIG SJÄLV. Men jag kunde inte riktigt hänge mig tillräckligt så det blev mest bara nån sekund av förvridna grimaser och inget mer.

Vartefter dagen led mot kväll lättade mitt eget lidande mer och mer, och då hittade jag faktiskt orken att fixa två tygpynt jag förberett tidigare. Jag har använt mig av sånt där papper som man kan printa på och sen stryka fast på textilier, för de här grejerna jag ska visa nu:

En skock hjärtan i gula, rosa, röda och bruna nyanser åt min Blenda Mosippa, som är mycket förtjust i hjärtan just nu. Är positivt överraskad av hur lyckad den här utsmyckningen blev! Och Blendushka ville byta om till den på momangen när jag visade den åt henne. Det tolkar jag som betyget väl godkänt.

En trave böcker på en tygkasse värdig en lagom nördig bokmal. Denna kasse var på specialbeställning av Alfred, han bad mig designa och göra nåt som han kunde lotta ut tillsammans med sina grejer. Jag hade egentligen uppfattat det som att kassen enbart skulle rymma hans böcker, så därav detta litteraturrelaterade ordskämt. (Jo, jag kan erkänna att jag var ganska nöjd med det, hehe.) Men kassen innehåller alltså mycket annat också! Ni kan kolla in hans inlägg här om ni vill delta i utlottningen.