Kvinnas dag var dag

Jag tillbringade kvinnodagen så som en modern, tidlös kvinna bör — som trött och lat. Utan prestationer, utan fake it til you make it, utan större ambitioner än att inte göra mer än jag måste, och knappt ens det. Nej, det är inte att ”vara snäll med mig själv” jag pratar om. Jag menar att bara vara som man är. Inte att tillåta sig det, inte att unna sig det, inte att vara förtjänt av det så därför så. Utan bara att frickin’ VARA.

Otroligt provocerande att till och med idén att inte ställa (så) höga krav på sig själv blivit en prestationsgrej. Nåt att klappa sig själv på axeln för, eftersom man, underförstått, är så uppoffrande alla andra gånger. Jag kan inte vara den enda som uppfattar en sådan underton, va? Ironin i det!! Och är det förresten inte bara en förlängning av duktig flicka-syndromet? (Även den en ganska bekväm brist att bekänna, får en väl anta.) Duktiga flickor, presterande tjejer, goda kvinnor. Godkända.

Nej men gud jag vet inte vad jag vill ha sagt. Ville skriva nåt om kvinnogrejer på kvinnodagen men blev som sagt så trött och lat och nu, en rad veckodagar senare, är min energi helt mysko. Jag låter sur och jag förstår inte varför? Jag älskar kvinnor, och jag vet att det är alldeles rimligt och välmotiverat att beundra dem för att de fasen får grejer gjorda, men jag älskar dem särskilt när de latar sig. Eller är trötta på nåt. Så är det bara. Vill att ni ska veta det!! (Men med det sagt borde denna kvinna likväl verkligen städa.)

Bollar och tefat i en kanske litet litet blåare sky

20200422_blaasippa

Zoomade med några kompisar igår (tycker ni också Zoom kom från ingenstans? aldrig ens hört talas om det pre-covid-19, nu är det ÖV-ER-ALLT) och vi pratade lite om vad vi vill ha med oss från den här tiden in i framtiden. Handsprit i affären, sa en kompis. Där man går in, alltså. Vad vill ni behålla?

Lugnare takt, var vi alla överens om. En annan kompis som är van att jobba mot tajta deadlines hade fått arbetstiden för nuvarande projekt förlängd med flera månader. Kanske slow work är det nya, skojade vi. Låg jäkt. Undrar hur det blir sedan, ska vi återgå till hur det var innan? Kommer vi vilja? Kommer det kännas tryggt? Ett prestationssamhälle där ens karriär är ens identitet och det är hög status på ha många bollar i luften och långa arbetsdagar? Kommer vi ifrån det? Överförs statusen i så fall till något annat? Kanske ännu mer till att ha tid och råd att ta hand om sig själv? Ja ja, vem vet, skippar vidare.

Ska erkänna att trots att jag kan tycka det är tröttsamt när folk berättar att de jobbar såÅå himla mycket, ni vet den där jargongen va, så kan jag ändå njuta lite av att själv ibland säga att ”jag har så mycket på gång just nu”. Mest för att jag då känner mig som att jag är med i gänget med duktiga flickor och ambitiösa högpresterare och generella supermänniskor. Det får mig att känna som att jag uppfyller nåt ideal, antar jag? Vet ni? Känns konstigt tabu att prata om det. Som att det gör mig skenhelig (och dessutom lat). Kanske det gör? Men jag kan väl inte vara enda som fattar charmen i nåt men LIKVÄL ogillar vad det GÖR MED SAMHÄLLET? *kastar ett kristallglas i barrikadgolvet för dramatisk effekt*
(BOMP, lät kristallglaset. Det studsade. Mjuk barrikad. 🤷‍♀️)

Vad är ens den här framtiden jag pratar om? Fortfarande vill man tänka sig att vi ska återgå till hur det var förr, mer eller mindre. Att vi bara ska plocka med oss några *värdefulla lärdomar* och sedan leva lite lyckligare resten av våra dagar. Men så tänker jag på skärmarna som monterats vid butikskassor. Ingen stor grej men jag återkommer likväl till dem. Kommer de plockas ner igen vid något skede? Eller kommer de bli standard? Kommer de vara en grej som vi nostalgisera om åt barnbarnen? ”Vet ni, förr hade kassorna inga skyddsskärmar”, får vi säga. Och den tiden kommer framstå som så oskyldig. Okomplicerad. Rent av naiv. Definitivt främmande. Barnbarnens ögon blir runda som tefat. De säger plipp ploop plup plip på obegriplig ungdomlig rymdslang och hoppar in i sina tefatsformade farkoster. Ja ja hem till kolonierna på Mars då.

Det är omöjligt att veta vad man ska tycka om att undantagstillståndets begränsningar nu kommer lättas på, men vad jag känner är väl… typ… försiktig lättnad? Men det är verkligen tudelat det där. Dels vet man ju att det kan slå bakut. Trots det svårt att inte vilja greppa tag om det där lilla gnistan hopp som erbjuds. Fortfarande är det även att pendla mellan: Oroar jag mig för mycket? Och strax därpå: Herregud, oroar jag mig för litet? Samt att dels önska att folk hålls hemma och stannar inne så att inga fler blir sjuka, men samtidigt längta efter att uppnå flockimmunitet. Just en snärtig ekvation.

Men oavsett risker och oroligheter, när det förra veckan bestämdes att skolor och dagisar skulle öppnas igen blev jag så glad att jag hade kunnat gråta. Att Blenda ska få fara tillbaka och umgås med sina kära vänner i några veckor innan det blir sommarlov — UGH det är så härligt. Hon har saknat dagis, det har varit en bra plats för henne. Senast i morse lekte vi morgonsamling. Satt i ring med gosedjuren och sjöng sånger, försökte efterapa dagisets rutiner. Det har känts hemskt att vi ryckte bort henne från en sådan gemenskap, i princip utan förvarning. Nästa höst fyller hon tre och då blir det aktuellt med avdelningsbyte, så det känns fint att hon nu kommer få chansen att säga hej och hejdå till sin vanliga grupp innan dess. Riktigt fint.

Nä fy fasen vad jag är uppe sent nu. Så här kan man inte hålla på fast det är kul. GOD NATT!

Kvinnodags 📣

goofs.jpg

Shoutout åt alla vanliga kvinnor! Vars liv utmärks varken av extraordinära prövningar eller prestationer.

Vanliga medelmåttiga kvinnor som inte åstadkommit något spektakulärt värt att hyllas och inte heller diktat slående citat värda att spridas. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade kvinnor som jämställdhet och denna dag tillhör lika mycket ändå. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade riktiga kvinnor som allt som oftast är svaga, fula, tröga, tillbakadragna, lata, likgiltiga och oengagerade, som människor är.

Shoutout åt alla dussinsystrar, panelhönor, blyga violer och okända kvinns! Vars värde är lika stort.


LÄS OCKSÅ: Låt en kvinna leva

Österbottniska drifter

Då jag vaknade så tidigt i morse så klev jag upp med förhoppningen på att jag skulle vara flitig. Så blev det inte men hur som helst så tänkte jag på detta med idoghet, att stiga upp  i ottan och knega på, tycka att det är skönt att inleda dagen med att skaffa ett rejält dagsverke i ryggen.

20180503_morgonljus
Morgonstund har guld i mund.

Min egna handlingskraft är helt klart som starkast en annan tid på dygnet, men de gånger jag kommer igång direkt jag vaknat — oj jävlar så jag känner mig som En Riktig Person då. Jag tassar omkring och triumfmumlar att jag hanterar skiten ur det här livet då, under tiden jag betalar räkningar, rensar ur skåp eller torkar damm på fönsterkarmar.

Det är inte riktigt det som brukar åsyftas då man pratar om österbottnisk driftighet, men jag undrar om det inte ändå är besläktat. Lite så här att enda gången man med orsak, och utan genans, kan (får?) känna sig stolt över sig själv är då man faktiskt åstadkommer något tämligen konkret. Då man presterat utav ansträngning eller övning. Då täcks vi klappa oss själva på axeln, rent av offentligt.

Har på sistone snubblat in i samtal som kretsat kring att österbottningar är så företagsamma och vet ni, jag är inte säker på att det faktiskt stämmer.

Eller det finns ju säkert statistik att kolla fakta i det där — huruvida det är så att det per invånare startas fler företag och föreningar här jämfört med vad det gör Nyland, Egentliga Finland, Karelen eller vad som helst —  men utan att sätta mig in i sådant (för tiiidigt på dagen ju… *latmask*) så tänker jag spontant att det har att göra med branding. Och kanske sådan som uppstått ganska oavsiktligt då.

För att häromkring ligger det en särskild heder i att STRETA ÅPÅÅ. Att fixa själv, eller för den delen ta hjälp av andra på talkokraft, men hur som helst styra upp grejer utan att anlita hjälp. Upprepar mig lite nu men det är alltså okej att framhäva ens egna flit. Det är fult att skryta, men det är duktigt, beundransvärt och REDIT att jobba hårt och stå för det.

Så vad jag menar är att kanske vi bara hör om det mer. Jag har kanske fel men jag gissar att vi nog inte skiljer mycket i exempelvis entreprenörsdriftighet sinsemellan ändå. Eller det känns bara som ett sånt typiskt österbottniskt dravel, SJÄLVKLART vill (och täcks!) vi framhäva just den saken.

Det var också någon som sa att hen tycker att vi här i Österbotten är mycket bättre på att stödja varandra och varandras företag. Att längre söderut blir folk mer reserverade med sådant. Blev helt paff för jag tycker i princip att ju längre söderifrån en finländare är, desto peppigare är hen. Eller så tycker jag! Kanske jag bara råkat på alldeles särdeles trevligt folk söderifrån. Har bilden av att folk blir varmare och strör komplimanger omkring sig helt spontant som får oss stelfrusna österbottningar att stå och trampa på stället och inte veta i vilket tonläge vi ska säga ”tack” för att pricka rätt på skalan mellan för entusiastisk (man gör bort sig om man blir för tacksam) och för nonchalant (man är ett jävla rövhål om man verkar otacksam).

Medans det i Österbotten ju är en komplimang att säga ”He sku ha kuna va värr”. Kanske är det också på grund av den låga ribban vi gärna stöder varandras föret- HA HA HA SKOJA SKOJA SKOJA. Vågar inte ens avsluta den meningen.

Ja ja tack för mig då, ni hittar mig på bålet på torget nästa söndag!

Låt en kvinna leva

20180308_gubbor_001

Innan jag fick världens märkligaste illamående huvudvärksanfall mitt mellan ögonbrynen* mitt under den internationella kvinnodagen så klädde jag och Blenda upp oss så gentlekvinnligt revolutionsredo vi bara kunde.

* (Frågan är: Nytt migränområde eller berodde det på att jag slog min telefon där JÄTTEHÅRT dagen innan så att jag fick en bula som jag kylde med en påse fryst haricot verts i cirka en halvtimme för att inte se ut som Quasimodo resten av dagen?)

Jag skrev också på ett inlägg om hur jag börjar ha fått alldeles nog utav konceptet Starka Kvinnor. Inte av vad de åstadkommer och representerar, men utav attityden runtomkring dem.

Särskilt nu i kvinnodags-tider är det mycket snack om dem. Det är de ambitiösa och dynamiska kvinnorna som tillägnas flest hälsningar och hyllningar. Kvinnor med skinn på näsan, kvinnor med huvudet på skaft, kvinnor med blicken höjd. Sådant är liksom det nya idealet, har ni märkt det?

20180308_gubbor_002

Det är inte så att jag är immun mot den Starka Kvinnans tjusningskraft. Jag kan också bli alldeles gåshudad och tårögd utav alla sorters girl power — tänker jag exempelvis på suffragetterna blir jag hastigt tjock i halsen som sväljer impulsen att ropa ut FATTAR NI HUR MYCKET DE HAR GJORT FÖR OSS??

Jag älskar ju när kvinnor är starka! Sådär som alla (friska) faktiskt verkar göra.

Men ibland tycker jag vi pratar om Starka Kvinnor som att de var en riktig grej mer än en arketyp. Som att andra kvinnor som kanske inte presterar och besegrar så värst mycket istället är svaga. Jag kan väl inte vara ensam om att känna så emellanåt, att det blir för mycket av det goda, att hajpen blir för stor. Vi skulle krossa idealen men stundom kan det kännas som att vi bara låter ett annat ta täten. Till något som vi kvinnor i min generation kan lättare säga att jag har valt det här själv, kanske? (Och jag tänker att ja, det är nog sant som det påstås, att strong is the new skinny.)

Å andra sidan pratar vi allt mer om utbrändhet och utmattningsdepression. Avigsidan av att vara en stark person som klarar allt — och majoriteten av de som drabbas är kvinnor. Det vet vi.

Och jag blir liksom lite frustrerad på hela den där vilt mixade cocktailen. Klart att många kvinnor är starka när de tvingas vara! Behandla kvinnor som totala jämlikar så ska vi se hur många som vi sedan behöver klassas som starka. Vet ni vad jag menar?

Men det är ju inte kvinnornas fel. Ifall att jag får det att låta så.

20180308_gubbor_003

Låt för allt här i världen en kvinna vara stark, förstås. Det är inte det jag säger.

Men det känns ganska typiskt patriarkatet att först nedvärdera oss för att vi är kvinnor och försöka pressa in oss i ett (trångt) kvinnofack. Sedan, när vi vägrar, så von oben-myser patriarkatet att åhåå åhåå du var då en självständig liten flicka och så limmar det istället en annan kvinnoetikett på oss: Stark.

Lite som att vi har ”Typisk Kvinna” och sen ”Typisk Kvinna 2.0″… fast nu raljerar jag väl en aning. Ändå så ser vi ju samma mönster överallt, vi har ”Tjej” och ”Inte som andra tjejer”… fast nu glider jag visst iväg från min luddiga linje.

Det är klart att kvinnor, precis som vilka människor som helst, förtjänar uppskattning och bekräftelse. Men som samhälle tror jag att vi kan gynnas av att åtminstone en dag om året påminnas om att kvinnors rättigheter, värde och frihet är oberoende av karaktärsdrag. Man måste inte prestera eller jämföras för att duga. Kvinna måste inte heller.

Så nästa års kvinnodag hoppas jag att vi kan ha den saken lite mer i åtanke, bara. Jag antar att det är det jag försöker säga.

”What is feminism? Simply the belief that women should be as free as men, however nuts, dim, deluded, badly dressed, fat, receding, lazy and smug they might be.” – Caitlin Moran