Ho ho ho (en julig suck)

Bara ett litet symptom men likväl ett. Vi är inte de enda som har en ovanlig jul i år, och det enda som sannolikt händer för vår del är att vi skjuter på firandet tills vi fått resultatet. Bara det är negativt då, och det tror jag det är. Om inte, så… ja, då blir jag kanske litet bedrövad å en liten ens vägnar.

Det mest stressade var inte att planerna skulle ändras. Det som höll på att ge mig en mädäfäkin STROKE, å andra sidan, var att jag försökte boka tid för snabbtest, så att planerna förhoppningsvis kunde förbli desamma. Jag tvingades således beblanda mig med privatiserad sjukvård. Jag varnar er nu att det här blir en LÅNG historia som typ bara går ut på… *matt suck* frustration och uppgivenhet. På hemsidan stod infon att såhär kan du boka tid för snabbtest för en annan person — via webb, eller via telefon. Jag klickade mig vidare på webb men otroligt många alternativ uppenbarade sig plötsligt och inget av dem verkade helt rätt. Jag valde telefon istället, eftersom jag i min blåögdhet trodde det skulle gå smidigare att prata igenom det med någon som hade koll. Tryckte ”2” för svenskspråkig service, personen som svarade kunde bara finska. Kan jag prata finska med dig? frågade hon på finska. Bara du pratar långsamt, svarade jag på svenska. Hon sa att hon ber en kollega att ringa upp istället. Runt femton minuter senare ringer kollegan och säger, på knagglig svenska, att det är bäst att boka via nätet istället. Att det går snabbast där. Jag ger upp min förhoppning på telefonservice och säger okej, ska göra det, tack. Så jag blir då tvungen att skapa konto med mina bankkoder, ladda upp bankkortsinfo, knäppa bilder på fram- och baksida på mitt kelakort och ladda upp dem, ger mitt godkännande för något jag fortfarande inte är helt säker på vad det var (ja, slarvigt av mig, jag var extremt stressad) men som jag antog var något som hängde ihop med covidtestet, och då jag äntligen tror mig vara klar att boka tid är förstås den där snabbtest-menyn spårlöst försvunnen. Som att det inte var via den som jag påbörjade registreringen. Letar reda på den igen och ser då att rådgivningen via chatten ska kosta tiotals euro. Ja, det är klart att de rekommenderar den då det hade tagit typ tre minuter i telefon, och de enbart tar några cent/min för telefonsamtal. Kommer in på en chat med en robot. ”Kom ihåg att du bara kan få en personlig remiss från den här tjänsten”, säger den. Men jag skulle ju ha remiss för någon annan? Jag avslutar chatten, surfar omkring vidare. Sajten är otroligt oanvändarvänlig för att se så proffsig ut. Hittar till slut samma alternativmeny som sist — men inga av alternativen går nu att klicka på? Till sist kommer jag vidare till samma chatt med samma robot, fast en ny session. Nå, jag testar, tänker jag, jag får väl specificera sen att jag inte vill boka tid åt mig själv men åt min treåring. Jag svarar på frågor, en del av dem klumpigt formulerade, och till slut slussas jag vidare till en sida där jag kan boka tid hos en läkare eller för testtagning — utan att för den delen ha varit i kontakt med den läkare som man skulle förmoda att fanns tillgänglig i det som beskrivs som ”läkarchatt 24/7”. Åtminstone mitt på dagen en vardag. Och i Vasa finns inga tider att boka ens! Jag är vid det här laget rasande och vägrar ge upp efter allt det där krånglet jag tvingat mig igenom. Jag ringer upp telefonservicen igen, väljer igen ”2” för svenska, en ny person svarar och jag berättar mitt ärende. ”Anteeksi, puhutko suomea?” frågar hon. Jag orkar inte be om ursäkt, jag säger ”Nej”. Hon märker hur sur jag låter och ber ännu mer om ursäkt. ”Tyvärr”, tillägger jag i ett försök att släta över min ton. Det är ju inte hennes fel. ”English then!” säger hon, och jag säger att det går fint. Det känns dumt men jag vill ju bara bli förstådd och förstå själv. Jag börjar prata och hon backar och ber igen om ursäkt, att hon vet att jag ringde den svenska linjen, men att hon pratar varken svenska eller bra engelska. Led lite med henne, antar att det om engelska var ett skämt för att lätta stämningen. Hon ska hämta en kollega. Jag väntar i telefonen i några minuter, lyssnar på muzak, och sen kommer kollegan, som dock inte pratar svenska, men bättre engelska. Vi pratar igenom situationen. Jag förklarar att jag försöker boka tid för min dottter för snabbtest, eftersom vi gärna vill veta om det är möjligt att åka och fira jul imorgon. Jag förstår ju vartåt det pekar men jag ville bara dubbelkolla med en levande människa, och jag hade antagligen inte ringt om jag inte varit så förbannad på den pissdåliga sajten och HÖJDEN av dess user-UNfriendliness, som lurar en till att skapa ett konto, mata in privata uppgifter och betala för något som de hade kunnat visa åt en redan till en början, typ: ”Dessa tider finns just nu tillgängliga för snabbtest i Vasa, vill du ha en remiss?” Men istället gömmer de det där bakom lås och bom och ca 396 förvillande länkar och manipulationen att man ska uppge personliga uppgifter. Jag säger dock inte allt detta åt henne jag talar med, men att jag har testat sajten och att I would prefer to do it by phone now thanks. Personen i telefon uppfattar min fed up ton tror jag, och hon kollar upp det och säger efter en kort stund att det inte finns tider kvar i Vasa. (Ser ni, det tog ju uppskattningsvis en halv minut att kolla upp den saken bara man fick tag på nån som kunde.) Det är inte det att tiderna är fullbokade, utan att de gör inte över huvud taget coronasnabbtest efter ett visst klockslag på förmiddagen. MEN SÅ ROLIGT ATT DET ÄR ABSOLUT FUCKING OMÖJLIGT FÖR ER SJUKA JÄVLA FANSKAPSFIRMA ATT SKRIVA DET PÅ HEMSIDAN SÅ ATT FOLK KAN FÅ VETA DET!!! skriker jag inte i luren. De spelar in alla telefonsamtal. Och det är förstås inte hennes fel heller att jag vid det här laget är nära ett nervsammanbrott. Men hon hör nog min besvikelse och bestörthet då jag ber henne upprepa det där, och tipsar sympatiskt om flertalet andra privata läkarmottagningar i Vasa, rekommenderar att jag försöker med dem. Så jag försöker med en, den hon tycks tro mest på. Där fick jag i alla fall chatta med riktiga människor, inte robotar. Det var inga problem att få igenom idén att jag ville boka tid för mitt barn. Även om det blev så att det var jag som till slut fick knaggla mig fram på finska, trots att jag igen valt svenska som språk. Han jag chattar med ber om ursäkt och frågar om han kan hjälpa mig på finska. Jag tycker det är okej, men att jag själv pratar svenska. Jag uppger mitt ärende direkt, att jag undrar om jag det finns lediga tider för snabbtest. Jag får en remiss men inget svar på min fråga. Han undrar om det var något annat han kan hjälpa mig med, jag upprepar min fråga och jag får samma copypastade standardsvar på svenska om remissen. Jag vet inte om det tjänar till att använda remissen — för jag hittar inga specifikationer angående just *snabbtest*. Han verkar känna sig lika hjälplös som jag gör. Jag försöker på finska, försöker ställa frågan så jag ska få ett ja/nej-svar, men jag slussas istället vidare till någon. När jag inte förstår vad det är den personen undrar, fattade inte formuleringen, så förklarar hon sakligt och artigt och då kan jag svara på frågan. Och så till slut kan hon svara på min fråga om det är möjligt att göra ett test idag så att jag skulle få resultatet senast imorgon. Nej. De gör inte sådana i Vasa. ”:(” inflikar hon. Jag är på nåt vis väldigt tacksam för det lilla draget av mänsklighet. Voi ei, säger jag, och känner mig som en karaktär i en finskabok, fåordig och platt. Kiitos kuitenkin.

Hur som helst var jag SÅ FÄRDIG med allt vid det skedet. Vilket jag antar att ni också är om ni läst igenom allt det där. :))))) DET TOG EN OCH EN HALV TIMME FÖR MIG ATT GÅ IGENOM DET. Jag gav upp där. Det är inte människorna jag hade kontakt med som jag är trött på, ifall det måste förtydligas, men hela SYSTEMET herregud SLUTA.

(Försökte sen avsluta mitt konto på den krångliga robotsajten. Hittade, surprise surprise, ingen info om hur man gör det. Och sent i kväll får jag en räkning för konsultationen hos den andra hälsovårdstjänsten. För att jag försökte fixa en remiss för ett snabbtest som aldrig ens över huvud taget fanns att tillgå i Vasa. Kul! Ska se om webbchattarna på den andra tjänsten också tar betalt för bägge chattar, fast jag avslutade den första direkt. I så fall har jag i dag bränt närmare 100€ på INGENTING!)

Under tiden det där pågick fick jag ett meddelande från VCS, som jag redan varit i kontakt med innan härvan, som informerade att vi reserverats en tid för covidtest på eftermiddagen. Inget snabbtest, men nu är det fixat, testet är avklarat. Alla jag mötte och pratade med var engagerade och hjälpsamma, tog sig tid för mig, verkligen GAV konsultation och när ena hänvisade till sina kolleger var det för att bollplanka med dem för att hitta rätt bedömning (ett yttepytte symptom men likväl ett symptom), slussade mig INTE vidare till en inkompetent robot, pratade dessutom svenska förstås (förstår att inte alla gör det men vad är GREJEN med att låta folk ”välja” att de vill ha service på svenska då om det inte går att genomföra?) och gav Blenda både liten leksaksödla och massvis med hänsyn och beröm. Systemet! Funkar!

Och nu, när testet är gjort, och vi vet hur det ligger till, att vi inte firar jul så som vi tänkt imorgon, så är det faktiskt helt okej. Vi hade utlovat glass efter testet och glass fick hon, faktiskt vi alla tre, och vi hade lite onsdagsmys som Blenda säger och åt glassarna i soffan och tittade klart på Min granne Totoro på Netflix. Vi ska försöka mysa lite extra med henne under de närmaste dagarna, och när vi får (det negativa) provresultatet får vi åka iväg till mina föräldrar och fira då. Blenda vet ju ändå inte vilken dag julafton är. Jag bryr mig då verkligen inte, inser jag. Enda viktiga traditionen jag har, som är bunden till exakt det datumet, är att Snögubben kommer på Yle TV2 kl. 11:28 på julaftonsförmiddagen och den måste man se. Allt annat kan man flexa kring. Så se den alla som kan! God jul!

Föga övertygad way back when. BEKANT KÄNSLA VET NI.

Verklighetsförvrängningar och sådana episoder

Nyligen läste jag om en ung person som ibland hade episoder, eller vad man ska kalla dem, då allt går för snabbt. Så som jag förstod det så rörde det sig om en uppfattning om att hela verkligheten på något sätt rusar iväg jättesnabbt. Det här var tydligen ett relativt vanligt fenomen, särskilt under barndomen, utgående ifrån att det var många som kände igen det. Men ingen hade svar på vad det berodde på.

Själv har jag aldrig varit med om det, men däremot ett annat som jag tänker på ibland —

Att alla ljud plötsligt blev så otroligt aggressiva. Helt harmlösa ljud, typ fågelkvitter. Plötsligt lät det bara argt? Som att varje fågel var förbannad på mig. Låter ju inte KLOKT och jag fattade det då med, men så kändes det!

Jag tror att de här episoderna oftast brukade triggas igång när jag var ensam, typ satt ensam i mitt rum och pysslade med något, kanske var ganska koncentrerad. Minns till exempel att raspet från blyertspennan plötsligt kunda låta som att jag tryckte på nåt otroligt, som att jag hade all världens aggressioner som skulle ut ut UUUT genom spetsen. Men jag höll i pennan som vanligt. Om någon knackade på dörren då så lät det förstås som bankningar. Kom någon in lät allt de sa som bannor och anklagelser. Alla ljud var väldigt högljudda i mitt huvud. Som att allt var en ASMR-inspelning på högsta volym. (Hatar för övrigt ASMR. HATAR.)

Fenomenet varade väl gissningsvis ett par till några minuter. Jag blev alltid själv också så jävla arg av det. Pur irritationsilska. Sån där som pulserar genom hela kroppen.

Någon som varit med om samma? Har ni fått svar på vad det berodde på? För jag vet inte. Ångest, har man gissat, men jag förstår bara inte över vad.

Nu funderar jag om det hör ihop med min misofoni. Det slog inte mig förrän jag läste om det andra, uppspeedade verklighetsförvrängningsfenomenet, att jag ju även i vuxen ålder erfar lite märklig uppfattning av ljud, fast på ett annat sätt. Jag har ingen aning om jag alltid varit misofonisk, eller hur man säger, eller om det utvecklats vartefter, men jag har haft obehag för vissa ljud sedan jag var liten. En del av dem har så länge jag kan minnas kunnat trigga igång en djup och plötslig ilska hos mig. (En slags ångestreaktion, egentligen.) Har alltid undvikit vissa situationer och bävat inför sådana jag inte kunnat undvika eftersom jag vetat hur hemskt det skulle kännas. Så visst verkar det som att något åtminstone var på gång när jag var barn.

Min barndoms episoder av förvrängd ljuduppfattning är inte som det jag vet att är misofoni nu, men visst påminner de lite. Det som triggar min misofoni nu låter inte argt, men jag kan ändå reagera med samma slags pulserande, ilskna irritation om det inte upphör. Ljudet har fortfarande den där ASMR-vibben. Som att den tränger igenom allt annat. Som att allt det som låter sker tätt intill mitt öra, en halv centimeter ifrån. (USCH nu mår jag illa.)

Nu är jag förstås jättenyfiken på om andra med misofoni i vuxen ålder också varit med om konstiga argsinta ljudförvrängningar som barn. Var det alltid den ångesten?

Ekar det här inne?

Hallå? Är någon här? Vart försvann jag riktigt? Ja, jag vet inte. Jag tog alltså ett covidtest, resultatet kom tillbaka negativt, men två veckor senare gör jag samma test igen. Det vill säga i dag. Gjorde jag det igen. Kul!! (Och den här gången vågade jag berätta för personalen hur mycket jag uppskattar det hen/de gör.)

De tog också blodprov och UARGH varför tycker jag det är så obehagligt nu för tiden? Förut tyckte jag det var spännande. Men så en gång — kanske ska jag sätta en TW här för de som har ännu värre obehag — prickade personen inte rätt och började liksom gräva runt med nålen i armvecket. Följande dag hade jag ett stort blåmärke där som gjorde det svårt för mig att böja armen ordentligt i ett par veckor. En annan gång tittade jag på när blodet forsade ner i röret och jag antar att jag inte ätit ordentligt eller nåt för jag blev plötsligt vimmelkantig och illamående. Sen dess har det bara inte varit sig likt. Nu tittar jag alltid bort. I jämförelse går coronatestet snabbt. Det är en fördel.

Mellan det förra testets negativa resultat och mina nästa symptom så hade jag tänkt berätta vad jag gjort. Till exempel att jag bakade blåbärs-mascarpone-tårta och morotskaka och att vi hade kalas för Blenda ute på gården med en handfull gäster. Att jag gick på loppis efter en mestadels oavsiktlig torrperiod på flera veckor och att jag bland annat köpte en ljusbeige, fulsnygg och extremt gubbig ylletröja som jag vet att kommer rädda min höst. Att vi en dag förra veckan tänkte åka och hälsa på Ellen och Pär och deras torp, men att Blenda hade under dagens lopp blivit så snuvig att vi snopna fann oss tvungna att avboka besöket i sista stund. Att vi istället stannade hemma och att jag tömde min garderob på allt i den, skruvade loss fyrtioelva skruvar och sen fast dem igen för att flytta på hyllplan, klädstång och lådor så att den blev rymligare, men att min motivation började tryta nånstans under tiden så jag har ännu inte fyllt i den ordentligt utan hälften av mina kläder ligger fortfarande i Ikeasäckar framför den. Och att jag städade upp i kontoret som återigen länge fått agera kaotiskt förvaringsutrymme och möblerat om en aning i sovrummet istället för att plocka tillbaka mina kläder… (Klassiskt!)

Men allt det där var för flera dagar sedan. Blendas snuva smittade av sig på mig och nu har jag inte gjort ett skvatt de senaste dagarna. Min största och stoltaste bedrift är att jag orkade duscha i dag! Och att jag snytit upp en hel rulle vessapapper på typ 24 h, förstås. Icke att förglömma.

(Ställer mig emellanåt fundersam till de saker jag avgör vara värda att förevigas i den här bloggen. Ja ja. It’s all for you, framtida barnbarn.)

I övrigt noterar jag en skillnad mellan min nojighet från denna gångens covidtest och den förra. Är igen ganska övertygad om att det bara är en vanlig dagisförkylning, men sist sipprade likväl angst för ”tänk om” igenom. Den här gången har jag använt andningsskydd varje gång jag besökt en affär i två veckors tid innan jag började visa symptom på något. Det hade jag inte sist och fast det såklart ändå finns risk att ha smittat vidare den här gången också så känns det bättre för samvetet att ha det såhär. Ännu ett skäl till att använda skydd.

Ett annat är att det är urtöntigt att inte. Har ni märkt det? Allt ovanligare blir det ju att inte ha, men en tid fick jag försöka påminna mig om att det är fult att döma och att jag inte kan veta vad det ligger för skäl bakom, meeen det hjälps inte när jag också tycker det är fult att inte bry sig tillräckligt i sina medmänniskor för att använda mask i den halvtimmen det tar att gå in på närbutiken på hörnet och plocka några bananer och fryspizzor i korgen.

Negativ är det nya positiv

Så vi åkte till Äkäslompolo och på hemvägen läste jag att många blivit covidsmittade i Ylläs, alltså där vi var. I och för sig några dagar innan vi anlände, men likväl inte jättekul att läsa just då. Det är ju det där lilla, envisa ”tänk om” som kan vara svårt att täppa till även om det känns långsökt. Fast efter gårdagens rubriker om att Vasa hade 64 nya fall den dagen så känns det i jämförelse inte så himla ödesdigert att vi fjällvandrat och isolerat oss i en egen stuga i några dagar. Perspektivet zoomade om, om vi säger så.

I dag är jag likväl hemma från jobbet fast det var väldigt nära att jag skulle gå. För att göra en lång, slingrig, lite krasslig och aningen nojjig historia kort så har jag nyss varit på covidtest för säkerhets skull. Jag hade en sån där på-väg-att-bli-sjuk-känsla i ett par dagar förra veckan men det blev aldrig nån fullbordad förkylning av det, och jag misstänkte aldrig corona utan snarare Blendas klassiska dagissnuva. Jag har hur som helst mestadels hållits här hemma sen vi kom hem. Ändå kändes det, när jag väl bokat tid för provtagningen, som att jag dåtills fattat en lång rad dåliga beslut. Borde vi över huvud taget ha åkt till Äkäslompolo? Borde jag ha använt ansiktsmask på det stället och det andra? Borde vi ens ha utbytt hälsningsfraser med de vi mötte på vandringslederna?! Och så vidare. Jag har pendlat mellan detta och att ha dåligt samvete för att nöta på resurserna, när jag egentligen är övertygad om att jag inte har coronavirus i kroppen. Men jasså, 64 smittade i söndags — måste ha varit rätt många som på sistone varit övertygade om att de inte haft coronavirus i kroppen, tänker jag då. Och jag förstår ju att det också är sant!

Nåja, det tröstar i alla fall att kunna checka av punkterna på THL och se att vi inte gjort något urkorkat. Vi har följt rekommendationerna. Och snart får jag vara efterklok! Hoppas det blir en positiv upplevelse. Fast negativ, eller hur man ska säga.

Blev förresten rörd när jag nyss satt i rummet med hon som skulle ta mina prov. Jag tittade på där hon under tystnad jobbade i sin skyddsmundering och tänkte på hur obekvämt jag fortfarande tycker det är att ha på mig ansiktsmask i ens tio minuter, och där jobbar hon i timmar med allt det där på sig, instängd i ett rum där hon träffar patienter — hur många? — som hon testar för covid-19, i en stad där kurvan brant klättrat uppåt under helgen, och hon bara gör det och bemöter mig som en människa, som ett proffs, vänligt, koncentrerat, och utan obehag i blicken. Kände sån vördnad för det. Ville säga något om det innan jag gick därifrån men klarade inte av det, sa bara tack så mycket och andades in som att jag skulle säga något mer men istället gick jag.

Skidar in i december

Processed with VSCO with a9 preset

Jag trodde inte att det någonsin kunde ha hänt, men där ser man, en gång stod jag på ett par skidor och var helt jäkla nöjd med det. Ah ja, det glada 80-talet!

Senare visade det sig att jag avskydde att skida och jag har hållit mig ifrån det i typ tjugo år. Men om jag hittar en lika fin brun halare i min nuvarande storlek är jag beredd att ta det som ett tecken och ge det ett försök igen.

Jag har haft en konstig, grubblig vecka. Ingenting särskilt har egentligen varit fel men tankarna har konstant velat glida åt det vemodiga hållet. Försökte blogga för nån dag sen men vilken tråd jag än började från så slutade det bara med något sorgset och ängsligt. Gav upp till sist. Det som triggade det hela var väl att jag hade en riktigt pissig dag i början av veckan, och sen dess har jag varit ett aningen trassligt nystan. Inte direkt nedstämd men bara så jävla ömtålig. Man får kämpa för att inte slå knut på sig själv, om jag får fortsätta på metaforen. (Motsträvigt det där, jag tycker metaforer lätt kan kännas störiga att läsa på samma sätt som andra klichéartade uttryck gör, men samtidigt så kan jag själv för fan inte hålla mig ifrån dem??)

Det överraskade mig hur pissig den där dagen faktiskt blev. Jag trodde liksom att jag var lite mer stabil än vad jag sist och slutligen verkligen var. Kände mig så ynklig och förvirrad. Som någon klen figur i Mumindalen. Jag valde att skylla en del av det på november. Tror inte det var helt osant heller, men det smög sig på mig alldeles obemärkt det här året. Men nu är november förbi och nu är det således dags att sluta angsta, har jag tänkt.

Jag tänker nämligen på det en kompis sa när hon fått ett jobb som lätt följer med hem i tankarna. Efter arbetsdagens slut på hemvägen brukar hon tänka att hon lämnar jobbet där, på vägen, sa hon. Sen kan hon plocka upp det igen när hon går förbi det till jobbet nästa morgon, och alltså fortsätta tänka på det först då. Tyckte det var så häftigt! Så försöker jag också tänka nu: Jag lämnnar allt det där i november. Får jag plocka upp det igen? Kanske i typ februari om det fortfarande väntar på mig.

Samtidigt har jag ändå haft ett riktigt fint slut på november! De sista tre dagarna har jag träffat Ellen och Pär, gått på teater med vår Bokliga (bokklubb!), druckit öl med Elsa och Alfred, träffat Anna, plus hittat på en massa kul med Blenda. Vi har pysslat, pyntat, pratat och planerat vad vi ska hitta på framöver. I går kväll frågade jag vad hon vill ha i sitt rum och hon svarade direkt ”bord”, att ”sitta rita på”. Och det ska vara ett blått bord, önskade hon också. Det visar sig att jag ÄLSKAR att få sådana uppgifter, för det betyder ju att jag har orsak att plöja igenom alla loppisar tills jag hittar ett som funkar. *gnuggar händerna*

Och i dag är det december. Jag och Blenda gick till butiken och köpte apelsiner och kryddnejlikor som vi ska pyssla med ikväll. Vi hämtade ut ett paket, en mörkblå vinterjacka som jag beställt åt henne från Vähänkäytetty.fi. Innan vi gick hem matade vi en kråka med brödbitar som den till sist började gömma vid foten av ett träd och krafsade snö över. Kändes oväntat stort att den lät oss se var den gömde dem. Den kom så nära oss, vi blev båda jätteglada! Kråkan också antar jag.

På tal om glädjande händelser: I går kom lillajulstomten på besök! Fast dess vana trogen visade den ju sig förstås aldrig men den lämnade en liten gåva åt Blenda i tamburen, en påse fylld med goda nötter, tranbärsrussin och sånt. Hon tyckte det var VÄLDIGT roligt!

20191130_lillajul.jpg

Ja som ni ser har vi fixat lillajulsgran också. Den doftar svartvinbär!! Och allt pynt förutom ljusslingan som är från Clas Ohlson köpte vi på loppis, tror det kostade sammanlagt 1,50€. Den aningen för stora krukan hämtade jag från källaren, den var bättre än ingenting. Duken som agerar matta följde med ett stort lass ärvda textilier som mamma gav mig för ett par år sen. Det är antagligen nån släkting till mig som sytt och broderat den. Och Blenda och katterna ser till att julgransdekorationerna hänger annorlunda minst tio gånger varje dag!

Jag har säkert sagt det här förr men jag är ju alltså förvånad över att jag plötsligt gillar, eller bryr mig över huvud taget, i julpynt. Fast det för mig kanske mer känns som vinterpynt. Men sen jag fick barn så gillar jag att göra det mer mysigt och speciellt. Man behöver nog lite uppiggande den här tiden på året, både stor som liten. Men det är roligare att fixa till för de små.