Ekar det här inne?

Ditt & datt

Hallå? Är någon här? Vart försvann jag riktigt? Ja, jag vet inte. Jag tog alltså ett covidtest, resultatet kom tillbaka negativt, men två veckor senare gör jag samma test igen. Det vill säga i dag. Gjorde jag det igen. Kul!! (Och den här gången vågade jag berätta för personalen hur mycket jag uppskattar det hen/de gör.)

De tog också blodprov och UARGH varför tycker jag det är så obehagligt nu för tiden? Förut tyckte jag det var spännande. Men så en gång — kanske ska jag sätta en TW här för de som har ännu värre obehag — prickade personen inte rätt och började liksom gräva runt med nålen i armvecket. Följande dag hade jag ett stort blåmärke där som gjorde det svårt för mig att böja armen ordentligt i ett par veckor. En annan gång tittade jag på när blodet forsade ner i röret och jag antar att jag inte ätit ordentligt eller nåt för jag blev plötsligt vimmelkantig och illamående. Sen dess har det bara inte varit sig likt. Nu tittar jag alltid bort. I jämförelse går coronatestet snabbt. Det är en fördel.

Mellan det förra testets negativa resultat och mina nästa symptom så hade jag tänkt berätta vad jag gjort. Till exempel att jag bakade blåbärs-mascarpone-tårta och morotskaka och att vi hade kalas för Blenda ute på gården med en handfull gäster. Att jag gick på loppis efter en mestadels oavsiktlig torrperiod på flera veckor och att jag bland annat köpte en ljusbeige, fulsnygg och extremt gubbig ylletröja som jag vet att kommer rädda min höst. Att vi en dag förra veckan tänkte åka och hälsa på Ellen och Pär och deras torp, men att Blenda hade under dagens lopp blivit så snuvig att vi snopna fann oss tvungna att avboka besöket i sista stund. Att vi istället stannade hemma och att jag tömde min garderob på allt i den, skruvade loss fyrtioelva skruvar och sen fast dem igen för att flytta på hyllplan, klädstång och lådor så att den blev rymligare, men att min motivation började tryta nånstans under tiden så jag har ännu inte fyllt i den ordentligt utan hälften av mina kläder ligger fortfarande i Ikeasäckar framför den. Och att jag städade upp i kontoret som återigen länge fått agera kaotiskt förvaringsutrymme och möblerat om en aning i sovrummet istället för att plocka tillbaka mina kläder… (Klassiskt!)

Men allt det där var för flera dagar sedan. Blendas snuva smittade av sig på mig och nu har jag inte gjort ett skvatt de senaste dagarna. Min största och stoltaste bedrift är att jag orkade duscha i dag! Och att jag snytit upp en hel rulle vessapapper på typ 24 h, förstås. Icke att förglömma.

(Ställer mig emellanåt fundersam till de saker jag avgör vara värda att förevigas i den här bloggen. Ja ja. It’s all for you, framtida barnbarn.)

I övrigt noterar jag en skillnad mellan min nojighet från denna gångens covidtest och den förra. Är igen ganska övertygad om att det bara är en vanlig dagisförkylning, men sist sipprade likväl angst för ”tänk om” igenom. Den här gången har jag använt andningsskydd varje gång jag besökt en affär i två veckors tid innan jag började visa symptom på något. Det hade jag inte sist och fast det såklart ändå finns risk att ha smittat vidare den här gången också så känns det bättre för samvetet att ha det såhär. Ännu ett skäl till att använda skydd.

Ett annat är att det är urtöntigt att inte. Har ni märkt det? Allt ovanligare blir det ju att inte ha, men en tid fick jag försöka påminna mig om att det är fult att döma och att jag inte kan veta vad det ligger för skäl bakom, meeen det hjälps inte när jag också tycker det är fult att inte bry sig tillräckligt i sina medmänniskor för att använda mask i den halvtimmen det tar att gå in på närbutiken på hörnet och plocka några bananer och fryspizzor i korgen.

Negativ är det nya positiv

Ditt & datt

Så vi åkte till Äkäslompolo och på hemvägen läste jag att många blivit covidsmittade i Ylläs, alltså där vi var. I och för sig några dagar innan vi anlände, men likväl inte jättekul att läsa just då. Det är ju det där lilla, envisa ”tänk om” som kan vara svårt att täppa till även om det känns långsökt. Fast efter gårdagens rubriker om att Vasa hade 64 nya fall den dagen så känns det i jämförelse inte så himla ödesdigert att vi fjällvandrat och isolerat oss i en egen stuga i några dagar. Perspektivet zoomade om, om vi säger så.

I dag är jag likväl hemma från jobbet fast det var väldigt nära att jag skulle gå. För att göra en lång, slingrig, lite krasslig och aningen nojjig historia kort så har jag nyss varit på covidtest för säkerhets skull. Jag hade en sån där på-väg-att-bli-sjuk-känsla i ett par dagar förra veckan men det blev aldrig nån fullbordad förkylning av det, och jag misstänkte aldrig corona utan snarare Blendas klassiska dagissnuva. Jag har hur som helst mestadels hållits här hemma sen vi kom hem. Ändå kändes det, när jag väl bokat tid för provtagningen, som att jag dåtills fattat en lång rad dåliga beslut. Borde vi över huvud taget ha åkt till Äkäslompolo? Borde jag ha använt ansiktsmask på det stället och det andra? Borde vi ens ha utbytt hälsningsfraser med de vi mötte på vandringslederna?! Och så vidare. Jag har pendlat mellan detta och att ha dåligt samvete för att nöta på resurserna, när jag egentligen är övertygad om att jag inte har coronavirus i kroppen. Men jasså, 64 smittade i söndags — måste ha varit rätt många som på sistone varit övertygade om att de inte haft coronavirus i kroppen, tänker jag då. Och jag förstår ju att det också är sant!

Nåja, det tröstar i alla fall att kunna checka av punkterna på THL och se att vi inte gjort något urkorkat. Vi har följt rekommendationerna. Och snart får jag vara efterklok! Hoppas det blir en positiv upplevelse. Fast negativ, eller hur man ska säga.

Blev förresten rörd när jag nyss satt i rummet med hon som skulle ta mina prov. Jag tittade på där hon under tystnad jobbade i sin skyddsmundering och tänkte på hur obekvämt jag fortfarande tycker det är att ha på mig ansiktsmask i ens tio minuter, och där jobbar hon i timmar med allt det där på sig, instängd i ett rum där hon träffar patienter — hur många? — som hon testar för covid-19, i en stad där kurvan brant klättrat uppåt under helgen, och hon bara gör det och bemöter mig som en människa, som ett proffs, vänligt, koncentrerat, och utan obehag i blicken. Kände sån vördnad för det. Ville säga något om det innan jag gick därifrån men klarade inte av det, sa bara tack så mycket och andades in som att jag skulle säga något mer men istället gick jag.

Skidar in i december

Ditt & datt

Processed with VSCO with a9 preset

Jag trodde inte att det någonsin kunde ha hänt, men där ser man, en gång stod jag på ett par skidor och var helt jäkla nöjd med det. Ah ja, det glada 80-talet!

Senare visade det sig att jag avskydde att skida och jag har hållit mig ifrån det i typ tjugo år. Men om jag hittar en lika fin brun halare i min nuvarande storlek är jag beredd att ta det som ett tecken och ge det ett försök igen.

Jag har haft en konstig, grubblig vecka. Ingenting särskilt har egentligen varit fel men tankarna har konstant velat glida åt det vemodiga hållet. Försökte blogga för nån dag sen men vilken tråd jag än började från så slutade det bara med något sorgset och ängsligt. Gav upp till sist. Det som triggade det hela var väl att jag hade en riktigt pissig dag i början av veckan, och sen dess har jag varit ett aningen trassligt nystan. Inte direkt nedstämd men bara så jävla ömtålig. Man får kämpa för att inte slå knut på sig själv, om jag får fortsätta på metaforen. (Motsträvigt det där, jag tycker metaforer lätt kan kännas störiga att läsa på samma sätt som andra klichéartade uttryck gör, men samtidigt så kan jag själv för fan inte hålla mig ifrån dem??)

Det överraskade mig hur pissig den där dagen faktiskt blev. Jag trodde liksom att jag var lite mer stabil än vad jag sist och slutligen verkligen var. Kände mig så ynklig och förvirrad. Som någon klen figur i Mumindalen. Jag valde att skylla en del av det på november. Tror inte det var helt osant heller, men det smög sig på mig alldeles obemärkt det här året. Men nu är november förbi och nu är det således dags att sluta angsta, har jag tänkt.

Jag tänker nämligen på det en kompis sa när hon fått ett jobb som lätt följer med hem i tankarna. Efter arbetsdagens slut på hemvägen brukar hon tänka att hon lämnar jobbet där, på vägen, sa hon. Sen kan hon plocka upp det igen när hon går förbi det till jobbet nästa morgon, och alltså fortsätta tänka på det först då. Tyckte det var så häftigt! Så försöker jag också tänka nu: Jag lämnnar allt det där i november. Får jag plocka upp det igen? Kanske i typ februari om det fortfarande väntar på mig.

Samtidigt har jag ändå haft ett riktigt fint slut på november! De sista tre dagarna har jag träffat Ellen och Pär, gått på teater med vår Bokliga (bokklubb!), druckit öl med Elsa och Alfred, träffat Anna, plus hittat på en massa kul med Blenda. Vi har pysslat, pyntat, pratat och planerat vad vi ska hitta på framöver. I går kväll frågade jag vad hon vill ha i sitt rum och hon svarade direkt ”bord”, att ”sitta rita på”. Och det ska vara ett blått bord, önskade hon också. Det visar sig att jag ÄLSKAR att få sådana uppgifter, för det betyder ju att jag har orsak att plöja igenom alla loppisar tills jag hittar ett som funkar. *gnuggar händerna*

Och i dag är det december. Jag och Blenda gick till butiken och köpte apelsiner och kryddnejlikor som vi ska pyssla med ikväll. Vi hämtade ut ett paket, en mörkblå vinterjacka som jag beställt åt henne från Vähänkäytetty.fi. Innan vi gick hem matade vi en kråka med brödbitar som den till sist började gömma vid foten av ett träd och krafsade snö över. Kändes oväntat stort att den lät oss se var den gömde dem. Den kom så nära oss, vi blev båda jätteglada! Kråkan också antar jag.

På tal om glädjande händelser: I går kom lillajulstomten på besök! Fast dess vana trogen visade den ju sig förstås aldrig men den lämnade en liten gåva åt Blenda i tamburen, en påse fylld med goda nötter, tranbärsrussin och sånt. Hon tyckte det var VÄLDIGT roligt!

20191130_lillajul.jpg

Ja som ni ser har vi fixat lillajulsgran också. Den doftar svartvinbär!! Och allt pynt förutom ljusslingan som är från Clas Ohlson köpte vi på loppis, tror det kostade sammanlagt 1,50€. Den aningen för stora krukan hämtade jag från källaren, den var bättre än ingenting. Duken som agerar matta följde med ett stort lass ärvda textilier som mamma gav mig för ett par år sen. Det är antagligen nån släkting till mig som sytt och broderat den. Och Blenda och katterna ser till att julgransdekorationerna hänger annorlunda minst tio gånger varje dag!

Jag har säkert sagt det här förr men jag är ju alltså förvånad över att jag plötsligt gillar, eller bryr mig över huvud taget, i julpynt. Fast det för mig kanske mer känns som vinterpynt. Men sen jag fick barn så gillar jag att göra det mer mysigt och speciellt. Man behöver nog lite uppiggande den här tiden på året, både stor som liten. Men det är roligare att fixa till för de små.

Tretton dagar senare

Färd & fest

Jahapp då ska vi se om jag minns hur man gjorde det här, efter att två ofrivilligt bloggfria veckor gått. Det är ju få som märker ens bloggosfärsfrånvaro men för en själv känns det som att det är svårt att hitta rätt stund att haka på igen, ungefär som att hoppa på en redan snurrande karusell. Men ett par grejer som hänt sen sist då:

20191007_typiskmamma

Blenda har fyllt år och börjat dagen med ballong och fruktstång i sängen, medan jag själv så gott som kompletterat min förutbestämda roll som Typisk Mamma I Familjealbumet med bilden ovanför. Byxlös, blinkande och blurrig.

Det var en måndag och den dagen markerar även starten på min påtagliga krasslighet som till sist kulminerade i flera dygn av hög feber. Ett av dem 40 gradig sådan. Jag fick högst troligen samma sjukdom som Blenda hade innan. Min feber bröt förstås ut lagom till Blendas kalas förra helgen eftersom vem vore jag utan diskutabel tajming? Jo, nån annan. Så det var en dryg timme innan kalaset skulle börja som jag kollade tempen och den pekade på 38. Tårtor väntande i kylen. För sent för att avboka ändå. Vi varnade gästerna, jag tog febernedsättande, kalaset blev genomfört, och på kvällen kröp jag ner i sängen med yllemössa på huvudet och 39 grader i kroppen. Sen följde flera dagar av en evig hutterfrysa-sedan-intensivsvettas-cykel, men nu mår jag bättre. 

20191007_blendaballongfrukt

I går hade Alfred sin RIKTIGT lyckade enmansshow på Ritz och i kväll är det Oktober Filmfest på samma ställe som vi tänkte försöka gå på. Förutsatt att vi piggnar till — det har varit en ganska prövande vecka för oss båda. Men men! Livet fortsätter även om man tillbringar ett dygn eller så åt att smågråta här och där åt hur tungt det känns.

Det var jävla skönt att slippa ut ur lägenheten igen efter att ha varit sängbunden i några dagar, det kan jag i alla fall säga. Och det var väldigt roligt igår, inte bara showen som jag ju granskade med mitt mest kritiska öga som jag så ohyggligt och oundvikligt gör p.g.a. pissig personlighet — men ÄNDÅ inte kan hitta något att klaga på utan bara tyckte att var SÅ KUL (!!), men också att träffa så många vänner på en och samma gång. Kände mig som en skranglig skuggvarelse som lämnat sin krypta för att gå ut och kackla i stadsdunklet, och det är banne mig en bra känsla det. Top shelf. Känns gott!

20191012_kalasbord

Avslutar med en bild på annat gott — två tårtor — eftersom jag inte vet var jag annars skulle klämma in den. Hade aldrig gjort smörgåstårta förr, och inte heller en hög tårta. Men det var så roligt att jag nästan glömde bort att jag egentligen mådde ganska skräp! Här syns också den gröna servisen som vi fick från Alfreds släktings kvarlåtenskap, matchar så väldigt fint med den rosa duken. Och nästa år kanske vi har tillräckligt med assietter och teskedar också! Alltid bra att ha nåt på loppisspanarlistan. Blenda har redan sagt att hon ska ha kalas då med. Jag vill ta tillfället i akt att säga att jag ska vara frisk. 🙂 🙂 🙂

Champinjonhjärtat

Stil & syssla

20191004_maala

Min civilstatus är gräsänka, den har varit så sen i förrgår morse och är det tills i kväll. Blenda har varit förkyld med snuva och riktigt hög feber (40 grader!), men hon har hanterat det som en sann champion. Eller champinjon, som jag tycker att man borde säga på svenska. (Vem är med mig?)

Själv har jag däremot varit helt slutkörd, i synnerhet om kvällarna. Sjuklingens tupplurer har inte varit långvariga och jag har hunnit med cirka ingenting om dagarna. Vi har tittat på massor av tv, det har i princip varit enda sättet att få henne att faktiskt vila. Nu har hennes feber äntligen gått ner och det är en lättnad både för henne, för mig och faktiskt för er också, för annars skulle jag kanske snart bli tvungen att blogga något om att det känns oroligt i ”mammahjärtat” (urk), som folk tycker om att säga.

Jag tror jag förstår hur folk menar att det känns men jag avskyr hur det uttrycket låter. Som att man måste klargöra att MITT hjärta känner EXTRA mycket av detta jobbiga eftersom det är ett sånt där speciellt MAMMAhjärta och just därför är det också ett sånt GODHJÄRTAT hjärta, bless my heart.

Och med det sagt så går vi vidare till ett annat typiskt och inte alls himla-med-ögonen-framkallande föräldrafenomen och pratar om hur BEGÅÅÅVAD ens barn verkar vara!

😎😎😎

20191004_maalningar

Ping närmsta konstgalleri?? De här gjorde hon i fredags och jag tycker de är så fina. Jag imponeras konstant av hur mycket hon lär sig och upptäcker just nu, och visar oss. Som färgskalorna hon valde! Och de upprepade formerna! Och allt! Har hon så där bra öga för sånt eller råkade det sig bara?

Häromdagen spelade hon på sitt lilla ryska leksakspiano och i princip allt låter vackert som kommer ur det, men hon spelade då något som nästan var en återkommande melodi. Eller det kändes liksom som att hon hade koll på vad hon höll på med. Och man undrar, är hon musikalisk? Är hon konstnärlig? Ja, det är spännande att se hur hennes identitet liksom tycks veckla ut sig framför en.

20191004_blenda

Lillkonstnären mitt i det kreativa flödet. Här ser hon ju ganska frisk ut ändå, snorfri under näsan och allt, men ATT skenet bedrar. Här döljer sig en feber på 39 grader och lite till. O ja — helt klart ett champinjonhjärta i den här tultan.

Som för övrigt just i dag har sin sista dag som ettåring! Känns sentimentalt i mammahjärtat, hörni. Bless her heart.

Här kommer natten

Tycke & tanke

20190704_timmermansgatan

Skriver detta på natten men jag kommer inte publicera det då. Jag vet inte vad som är på gång med mig men en lång tid har jag alltid ångrat inlägg jag publicerat sent på kvällen eller på natten. De måste inte handla om något specifikt. De kan ha vilken ton eller stämning som helst. Oavsett vaknar jag så ofta med den där ångerfulla känslan, med visshet om att jag låtit som en idiot även om jag sällan kan med säkerhet säga hur eller var. Men något med mitt jävla sätt, bara. Och jag tragglar mig igenom samma sak varje gång, samma dialog med den ängsliga biten av mig.

Men Linnea, nu inbillar du dig. Nu överdriver du väl ändå. Och om inte, så vaddå? Så vaddå om du låter som en idiot ibland? Du ÄR en idiot ibland, fast du var knappast det igår, och oavsett så GÖR det dig inte till en idiot. I alla fall inte på heltid. Det hade varit värre. Nu är du bara som de flesta.

Jag brukade vara sån som gillade så att blogga sent om kvällarna men numera brukar ångern krypa sig på då redan och göra mig ängslig. Så jag skriver om och sen mesar jag ur. Tycker att allt jag skriver är så fånigt och korkat. Jag menar inte att fiska efter komplimanger och invändningar nu, jag vill bara erkänna att jag tycker vad jag gör, för jag känner mig fånig och korkad för att jag känner så också, och ibland brukar det ju hjälpa att bara ”lol jag är fånig och korkad”, ni vet. Äga det, liksom.

Jag saknar att fångas i den där nattstämningen som brukade sänka sig över en förr i tiden. När jag satt uppe sent och skrev och det kändes som att hela världen sov och var så tyst att mina tankar faktiskt hade en röst som hördes då. Jag arbetade ju aldrig på något massivt eller episkt eller som skulle komma att bli Det Stora Verket, men jag skrev min dagbok och det fick mig att känna mig mer sams med livet.

Och nu undrar jag direkt — kan jag säga så? Bli sams med livet? Får det mig att låta olycklig? Det är jag väl ändå inte. Men varför är jag så rädd för att låta så? De flesta har väl något vemod och något besvärligt och något plågsamt inom sig. Alla har sina bekymmer, förstås. De som inte har dem nu kommer få dem senare. Det är livets gång. Det vet vi väl. Varför ska jag oroa mig för att råka låta som sådan jag är ibland?

Men så är det ju mitt i natten och det är klart jag gör. Kanske publicerar jag det här i morgon, när jag läser igenom det och inte skäms för mycket för det. Kanske skriver jag om det så att det låter mera slätstruket och genomtänkt. Kanske förlorar det nåt på kuppen då. Den där nattstämningen som jag faktiskt tyckte att jag kände av en kort stund nyss.

(Dape – dape – dape – da – da – da.)

Fisk som en nötkärna

Ditt & datt

20190616_ros

Alfred retade mig för att jag tog influencerbilder som att jag låtsades samarbeta med stora amerikanska tidsskrifter, hehe. Jag tyckte ju bara att det såg fint ut med den lilla romantiska rosenkvisten mot det grafiska mönstret på väskan, men nu kan jag ju inte annat än tänka att det kanske ser tillgjort ut ändå. Som sånt där trams folk postar på Instagram nu för tiden när vi plötsligt bryr oss i märken och branding igen. (Hur gick det till? Jag var så säker på att vi lämnat det bakom oss.)

20190616_blenda

Hur som helst. Det var i söndags på förmiddagen och nån av nattens eller den tidiga morgonens gäster i parken hade knyckt loss ett par kvistar från rosenbusken och lämnat dem på marken. Jag tog med dem hem, satte dem i vas. De har vissnat nu och [– dramatisk paus –] DET HAR JAG MEEED.

För sen mot kvällen fick jag ont i halsen och nu är jag förkyld och uslig. Blenda också. Trist att dagisåret ska avslutas med sjukdom, lika som det inleddes och mestadels passerade. Precis när jag trodde att det värsta var över och att vi åtminstone skulle kunna pusta ut under hennes sommarlov. Det börjar bli ganska tröttsamt. När ska våra immunförsvar tuffa till sig?

Kommer på tal om det aldrig förstå mig på folk som säger att de är ”så sjuka” men ändå går de omkring, uträttar grejer, jobbar fast säger att de ”försöker ta det lugnt”. Hurdå? Liksom genom att hänga en pashminasjal lite lojt över axlarna eller? Skippa maratonträningen den dagen? Efter jobbet koka en mustig soppa med massa vitlök och ingefära och tycka det är avslappnande där de står (STÅR!) och rör om i en timme ELLER? De kan andas genom sina näsor och raglar inte omkring som en döende fisk med spruckna läppar. De orkar stå upp och tycks inte bli yra och genomsvaga när det gått två minuter sen de sist suttit ner. De är inte konstant lite klibbiga av svett. De har inga illröda näskransar av sönderfrätt hud från allt snytande, heller.

Nej fy fan, jag blir provocerad, det märker ni ju. Men så är jag väl ganska vresig på grund av sjukdom också men ändå. Det känns så pissigt att ta sjukledigt och vara allmänt meningslös för att man ÄR så pass sjuk, när andra som är ”så sjuka” ändå klarar av att fungera ganska som vanligt. Jag vet inte vad det kan bero på att det är så men jag kan säga att det belyser verkligen ens egna floppighet och det frusterar mig som fan att folk ställer till det så för dem själva och för andra (läs: mig). BUHU. Men sjukledigt tar jag ju i alla fall. Varför kan ni säkert räkna ut. *kippar efter andan, fjällar lite, är överlag slemmig*

Notiser och parenteser

Ditt & datt

Alltså gud med det där förra inlägget, nog lever jag ju ändå ett spännande liv, va, då jag känner att det är rimligt att skriva en uppsats om min spysjuka och dela den med världen?? (Nej.) MEN vi ska ÄNDÅ inte sätta punkt där riktigt än för jag kan också berätta att min kropp uppenbarligen var ute efter att ta nån slags trifecta i lidande. För tror ni inte att den valde att sen avsluta med mens adderat till kräksjuka och förkylning? OM den gjorde! Alltså det är ju lö-höj-ligt. Tack kroppen. Snällt av dig.

20190409_catsrule

En dagsfärsk illustration av hur jag befinner mig i position till trisset-i-lidande, som dock på bild gestaltas av Selma: Alltså ägd. Riktigt.

Och på tal om kroppen, och förra inlägget, så angående min ängslighets-frammanade parentes där på slutet så kändes mitt stycke om bristningarna på magen bara så perspektivlöst. Vill fasen inte vara ännu i raden av smala tjejer som bara *älskar min kropp som den är*. Men så vill jag inte heller segla över åt andra hållet och istället vara en som självupptaget pratar om kroppen och att ens relation till den *faktiskt också!!! :(* minsann kan vara jobbig även för de av oss som är normsmala. Och allra minst vill jag ju låta SKRYTIG om att jag är det. Eller liksom ”ooh mina första bristningar, how exotic”. ELLER för den delen i misstag glamourisera det att jag tappade ett par kilo över en helg på grund av kräkningar, diarré och noll matlust. Och ändå var jag ju lite nöjd över resultatet för hej hej typisk produkt av samtiden här, och så kände jag mig skyldig för det och för min fåfänga, och så fick jag den plötsliga nojjan att jag är PRECIS en sån som förhärligar sånt, genom att skriva om mina bristningar, bara att jag inte fattar det själv. Såatteeeh… det var nånstans i den röran som jag kände ungefär 😬

Hade egentligen tänkt skriva mer än bara tillägg, men har också tänkt jobba imorgon och tiden räcker inte till om jag ska hinna sova däremellan också. Äsch, ja ja. Ajöken.

Att brista lite

Ditt & datt

20190331_001

Det är inte speciellt spännande när folk berättar om sina allmänkrämpor men alltså GUD. I efterhand tänker jag att det kanske inte var den smartaste tajmingen att skola in ett barn på dagis precis under den värsta senvintriga sjukdomstiden, för de senaste två månaderna sen hon började i februari har ju mer eller mindre varit en långt pärlhalsband av… ehh… kroppsliga substanser som vi kanske inte behöver prata så jättebeskrivande om.

Den senaste veckan har innehållit det ena och det andra. Det började med något förkylningsartat i söndags och vi åkte till akuten med Blenda en sväng p.g.a. ansträngd andning och hög feber, och jag som inte heller var frisk blev sjukare och stannade hemma från jobbet ett par dagar i början av veckan. Ännu ett par dagar senare är det Alfreds tur att bli sjuk, men då är det kräksjuka som knackar på. Vi kan VERKLIGEN titulera oss själva småbarnsföräldrar nu alltså! Vi har förtjänat det, den hårda vägen. Jag var fortfarande inte återställd från min förkylning men det sket förstås kräksjukan blanka fan i och skickade i alla fall över stafettpinnen ett par dagar efter att Alfred insjunknat. Jag tillbringade således fredagskvällen och en del av natten med att tömma mig på ALLT och lite till. … Vi kan lämna det där.

Hur som helst. Är så oerhört svag just nu, började nyss svettas på ryggen och i hårfästet för att jag gjorde denna extremt fysiska ansträngning: Lyfte mina ben och satte mig på knäna på stolen. 🙄 Det började också värka i magen mer än vanligt, det är som att jag har konstant träningsvärk nånstans på insidan av mina magmuskler, vilket jag antar att på nåt vis ändå är rimligt med tanke på hur mycket de krampade häromnatten…?

20190331_002

På plussidan: Blenda har i alla fall inte ännu visat symptom på samma sjukdom, tack och lov, peppar peppar. Katterna är också extra kärvänliga* och tar väl hand om oss.

(* för att vi är extra varma i.o.m. feber =  extra kattvänliga värmedynor?)

En annan sak som gläder mig är att min mage p.g.a. nämnda jävligt ovärdiga sjukdom för stunden plattat till sig så att jag äntligen efter 1½ år upptäckte att jag fått bristningar! Jag tror att magen framtills nu, efter graviditeten då, varit så pass rundad att de liksom försvunnit bakom ”horisonten” ur mitt perspektiv. Den putar alltid mest strax under naveln och bristningarna ligger typ på undersidan av den kullen. Har ju inte riktigt letat efter dem heller, men så plötsligt i dag låg jag på soffan och så föll solen så att skarpa skuggor formades i några avlånga gropar strax ovanför byxlinningen. Och jag kände lite att jamen JA klart jag ska ha bristningar! Visste inte att jag saknat dem men det hade jag nog. Dem ska jag bära med stolthet.

(Strax efter publicering oroar jag mig för hur det här sista stycket låter. Tyckte, för mig själv, att det var stärkande, men jag undrar… Men jag får försöka stå för det. Det är ju så jag känner.)

Hård som trolldeg

Ditt & datt

Tänk er en fågelskrämma. Den har stått utomhus i ur och skur i 7-15 år och blivit väderbiten och solblekt. Föreställ er sen att den parat sig med nån som klätt sig ut till Edward Scissorhands på Halloween, fast så som den personen sett ut dagen efter. Exempelvis när hen nyss vaknat på ett badrumsgolv. Ändå har dessa två, av oförklarliga anledningar, råkat på varandra och idkat samlag. Och i det onaturliga kärleksbarnet, där har ni mig! Trettio-nånting år senare med vit zinkpasta (ja, Blendas blöjkräm) smetad kring min söndersnutna näsa. Det är jag just nu. 💃 💯󠀥

20190214_002

Är inne på min tredje förkylning på lika många veckor. Då bilden ovanför togs trodde jag att det värsta var över och kände mig nöjd för att jag kunnat besegra eller i vilket fall ta mig igenom två förkylningar med envishet och massa Finrexin. Ändå jobba så som tänkt, och så vidare. Nu är jag några dagar äldre och klokare och inser att det förstås, sist och slutligen, blev jag själv som blev den besegerade. Har mer eller mindre bara sovit sen i torsdags kväll. Varje dag över 38-gradig feber. Och det har varit ovanligt tungt att ha feber den här gången, har knappt orkat hålla ögonen öppna.

I natt stod jag och snöt mig, uppskattningsvis för fjärde gången på en timme då jag försökte sova, då jag i badrumsspegeln såg två svettdroppar söka sig ner mot ögonbrynet över pannan. Hehe. Det är länge sen jag känt mig så här kaput så här länge. Antar att det är dagisbacillerna som ska härda mig. Efter detta kommer jag vara hård som… ööh… trolldeg?

Under tredje förkylningsronden har Alfred inte lyckats få tag på Finrexin, det har varit slut på de apotek han sökt det. (Som om februari inte redan var tillräckligt februarig!) Istället kom han hem med Panadol Hot men alltså det är ju fruktansvärt med all den där mentholen. Känns onaturligt att dricka. Mår alltid riktigt illa vid slutet av koppen.

Tankarna vandrar till det jag tidigare i år läste i Fatima Bremmers Ett jävla solsken, då Ester Blenda Nordström blivit rejält sjuk i Lappland så att folk oroade sig för hennes överlevnad. Hög feber i många dagar och så vidare. Men så tillkallas en kvinna som ålderlåter från Esters fot och rabblar bevärjelser. Sen sover Ester i många timmar och när hon vaknar mår hon hur bra som helst och beskriver det som ”jävla besynnerligt” i ett brev. 🤷⁉️

Nu tycker jag att åderlåtning känns aningen extremt för min del, och lyckligtvis tycks jag klara mig undan det också (peppar, peppar) för jag mår ju i dag mycket bättre än jag gjorde i går. (Efter att jag sovit till tolv och sen legat på soffan i timtal, heh.) Men nån annan huskur skulle jag gärna ha bakom örat tills nästa gång jag blir sjuk och Finrexinlagret är magert. Har liksom inte riktigt orkat googla saker under denna sjukdom och då vet man fasen att jag är sjuk. Jag googlar ju ALLT annars.

Vad är er bästa förkylningshuskur?

Och finns det förresten ettåringsvänliga varianter? Ro hit med dem också!