fjorton år och åtta månader

1998_veneziansk_001

Jag hämtade ett par lådor med gamla fotografier från Katternö, bland dem hittade jag några bilder ifrån villaavslutning 1998, den 29:e augusti. Då var jag fjorton år och tillsammans med tjejerna ovanför inleddes och avslutades kvällen på min familjs villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, såklart) i Fäboda för första och sista gången eftersom den såldes en tid efteråt. Vi fjantade omkring nere vid havsbrynet och jag blir så glad när jag ser de här bilderna, vi var så glada och spralliga och ivriga. Vi såg så fram emot kvällen då vi cyklade in till stan där vi delade på några flaskor alkoläsk som sedan slutade säljas i affärerna innan jag ens blev gammal nog att köpa dem själv. Vi blev knappast fulla, men pirret och spänningen var ett rus.

1998_veneziansk_003

Jag hade typ inga ögonbryn alls och detta var tydligen acceptabelt?? Jag hade gått igenom min första goth-fas men hade tröttnat på att bli retad för det, så jag hade gjort en kraftansträngning för att smälta in som ”normal”, vilket för mig innebar att göra blonda slingor i håret och ofta klä mig i en naturvit polo med ett par mörkblå utsvängda jeans och ljusblå tygskor. Fasaden hölls uppe i ungefär ett halvår. Sedan var jag back in black.

Det var mycket som var nytt som fjortonåring. Förutom alkoholen så var det i den åldern jag äntligen fick mens sist av alla i hela Sursik skola med sina knappt 500 elever, eller så kändes det. När den kom blev jag direkt mycket säkrare i mig själv, kände mig mindre som ett missfoster och mer som någon som hade potential att bli normal ändå. Det var också som fjortonåring jag äntligen började känna mig mindre ful, och klyschigt nog var det tack vare en del killars uppmärksamhet. Jag visste inte vad feminism var, men jag var bekant med mobbning, depression och min räddning: internet. Det var också i den åldern som jag blev tillsammans med personer som jag verkligen var kär i, och jag började bli kär i personer på grund av saker de sa och gjorde, istället för att de (enbart) såg söta ut i skolkorridoren eller på klassfotot i skolkatalogen.

Att vara hjärtekrossad var också nytt. Så även att ändå se fram emot allt det andra nya som väntade, fast jag inte visste vad det var. I skolan, när vi började sjuan, hade vi alla på klassen fått varsitt häfte som skulle bli ”Min egen bok”, och i det skulle vi ibland skriva. Emellanåt blev det dagboksartade små reflektioner. Så här skrev jag någon gång när höstterminen på nian precis hade börjat:

1998_sommarlovettillnian

Ursäkta? ”Men det tog slut, han var för god för mig”? Det låter som nån smörja jag läst i nån tidningsnovell. Varför skrev jag så? Tyckte jag verkligen det? Antagligen gjorde jag väl det, samtidigt som jag säkert tyckte att det lät tjusigt och ädelt att skriva så. (Undrar hur det lät i min riktiga, privata dagbok. Det finns en sådan också, jag bara hittade den inte nu senast.) Jag gjorde slut för att jag såg att han inte ville vara ihop med mig längre. Jag ville både bespara honom det skitjobbet och mig min stolthet. Jag antar att jag då på tiden bara såg mig själv som feg, men blickar jag tillbaka på mig nu så tycker jag att jag också var generös och på sätt och vis modig. Det är kanske inte så fegt ändå, att krossa sitt eget hjärta för att få det överstökat innan någon annan gör det åt en.

Jag minns ett telefonsamtal sent på kvällen, nästan natt, telefonen med skarvsladden i mitt rum och jag på golvet, och hur jag fick inget sagt och hur dum jag kände mig för att jag slagit numret, och hur det så plötsligt bara kommit över mig så intensivt, den där saknaden och ångern över hur allt blivit. Efter en bra dag och kväll hade det bara bubblat så snabbt upp till ytan att det skrämde mig för hur hopplöst det verkade, att det kunde attackera mig så, just när jag trott att det skulle bli bättre.

Men tiden var ju så helkonstig då man var i den åldern, minns ni det? Ett år kändes som tre och en månad som fem. Och hjärtat läkte utan att man förstod det. Snabbare än vad som verkat vara möjligt.

1998_veneziansk_002

Sedan blev det alltså veneziansk inte alls långt därefter, och jag blev snabbt därpå kär igen i någon jag träffade den kvällen. Följande dag nämnde jag honom i min blogg, lite mer än många andra personer jag träffat kvällen innan, och ett par veckor senare blev vi ihop. Jag minns det som att jättelång tid hade passerat mellan de två pojkvännerna, men nu inser jag ju att det kan inte ha varit mer än en knapp månad.

30 Aug 1998
Vi ( Anna, Marina, Karin & Lena ) var ut och festade igår, det var ju villaavslutning, ifall du lyckats missa det. ( Dessa jädrans smällare! ) Så nu har jag fått lust att hälsa åt alla människor jag tror / vet har tillgång till internet, så nu ska jag göra det. Och bli inte lessen om du inte är nämnd, det är bara jag med min typiska glömska. Inget personligt troligtvis.

Så hej till [massa olika IRC-nicks här] och alla andra. ( Vem ni än är… 😉 ) […]

Det är som vanligt aningen splittrat att blicka tillbaka. Dels så är det så nostalgiskt att det nästan känns magiskt, och de små minnesbilderna som finns gnistrar i dunklet de omges av. Samtidigt så är det också plågsamt, går jag närmare så finns det så mycket som bara gör mig generad. Mitt blogginlägg från dagen efter villaavslutningen är pinsamt för hur innehållslöst och lalligt det var, samt det här med ”Inget personligt troligtvis” då. Vadå troligtvis? Vem var det jag så aktivt ogillade? På alla sätt lät jag verkligen som en riktig fjortis, men det hörde väl till.

Nu, cirka nitton år senare, kan jag sakna att jag så rakryggat gick med på att låta saker göra ont, och sedan så kvickt blev beredd att blicka framåt och gå vidare. Jag kanske romantiserar hur det var, men i efterhand känns det som att jag kan ha varit bättre på att se en del saker som mer temporära, eftersom att det fanns så mycket annat och nytt kring varje hörn. Tiden gick så snabbt men det kändes alltid som att den tid som passerat var evighetslång. Antar att det också hör till, när att ha levt i fjorton år — ursäkta, faktiskt nästan femton — är en hel livstid.

jeppis on my mind

20160706

På grund av ihållande regnväder så skuffades mina helgplaner om, och nu lutar det mot att bege sig till Jakobstad under morgondagen, staden som antagligen alltid kommer vara ”stan” för mig, trots att jag aldrig bott i den. Är uppväxt elva kilometer utanför den och jag minns besök på Sokos när det fortfarande fanns där, Tenna och senare Valintatalo där Lidl är nu, den lilla skogsdungen som skövlades för McDonalds skull, de smala gångarna mellan hyllor med rullar och åter rullar med tyg i  tygbutiken i det gula trähuset som stod där Citymarket finns nu, och att jag en gång när jag skulle till just den affären antagligen åt min första Pätkis som snurrades upp i ändorna. Fiskar i golvet på pizzerian, Sun Ice-glass på torget, när de nya stenarna sattes i gågatan, texten ”scool sucks” [sic!] som i många år var sprejad på Stadshotellet vägg.

Jag har bott i Vasa i cirka sex år nu och innan dess bodde jag också i Nykarleby i lika många år, men ändå är det Jeppis Jakobstad Jeetown [yeahtown] som förblir den huvudsakliga staden, grundstaden, ursprungsstaden. Stan.

Den 22:a november år 1999 skulle jag snart fylla sexton år och jag minns nervositeten kring millenniebuggen, promenader i stadsdelen Skata med pappas systemkamera över axeln, dekorationsportarna över gågatan krönta med siffran ”2000” i glittrig silver både utav färg och stundvis utav frost. Helger nere i dataklubbens källare i centrum eller på datacaféet där ovanför, kaffe med påtår på Calles Conditori på Storgatan som jag försökte återbesöka i somras och blev sorgset paff över att se att var borta. Arkiv X och Millennium på tv, cigaretter som fortfarande gjorden en snurrig mellan fingrarna och en billig parfymkopia på Davidoffs Cool Water Woman på halsen, köpt på Halppis. En hemsida som hette ”Reflektioner”, nätter med mycket HTML och litet sömn, modemanslutningar som lät, tjöt och sprakade när en kopplade upp sig. Blöt cykelbana till gymnasiet jag skolkade mycket från och sedan hoppade av, sörjiga rännstenar men mestadels torra trottoarer inne i stan. Eller, jag tror att jag minns detta. Det känns som att jag minns detta, för det känns som att jag är där och då, när jag lyssnar på första avsnittet av Knapphandlarens hämnd. Hade staden hängt upp tro, hopp och kärlek över Storgatan redan då? Exploderade bomben där under, en bit ifrån tron och beskrivande avlägsen hoppet och ännu längre ifrån kärleken?

Jag var inte i stan den dagen, jag var hemma, och det var nån som ringde åt mig. Det kan ha varit mamma, men jag tror det var Mathias, min pojkvän då på tiden (numera humppametalstjärna), som sa att han stod utanför Halpa-Halli och att gatan var avspärrad och att något hade exploderat. Det är konstigt att det skulle visa sig att jag ändå minns det här så otydligt, när jag direkt efter att ha lyssnat på första avsnittet igår delade det på FB och skrev att efter den där explosionen i Jeppis har jag aldrig träffat någon från de trakterna som inte minns var de var den dagen när de hörde explosionen eller fick höra om den. Antar att jag inte tog mig själv i beaktande, riktigt. Jag minns däremot många diskussioner den följande tiden efteråt, obehagligheter, detaljer, delar. Människor som hade öppnat dörrar och tittat ner på trappan, poliser som inspekterat innergårdar ett kvarter bort, åskådare som sett ett sista djupt andetag. Alla har liksom haft en berättelse, även om jag själv minns dem något luddigt numera. Men ingen av de jag pratat med har haft något klart svar på vad det var som egentligen hände. Och liksom Ann-Catrin Granroth som är den som ligger bakom denna förstklassiga poddserie så har jag också alltid undrat.

Så. Via Granroths suveräna reportage och skildring åkte jag direkt tillbaka i tiden till den där blöta vintern strax innan Y2K men efter bomben. Oerhört spännande men också på så många punkter så ofantligt tragisk. Serien är säkerligen extra fängslande för sådana som jag som befann i sig i nejden då det hände, men alltså nä-ä, den är så bra. Den är för alla. Den är det. Hörde de två första avsnitten igår och de två sista idag, och enda jag har att beklaga mig över är att den tog slut. Hade gärna velat ha minst lika mycket till. Lyssna!

Vill tillägga ännu en sak. Under många år har gärningsmannen för mig varit en man som förlorat förståndet, mer eller mindre. Någon som kanske alltid hade varit ”galen”, en riktig arketyp av vad vi ser i filmer och serier. Visst har jag funderat på honom och vad som driver någon till ett agerande som hans, men det har likväl förblivit väldans ytligt. Genom den här podden så framstår han mycket mer som en riktig människa för mig. På många plan ett offer, han med. Någon jag kan empatisera med, även om inte förstå hur det hände, men nog förstå att han var en person med lika många goda sidor som du eller jag, som kanske hamnat ut för komplicerade händelser och känslor som han inte kunnat hantera. Att det är betydligt mer komplext än vad jag kan sätta i ord. Podden öppnade f.ö. empatikanalerna för alla involverade och nära. Jag läste en kommentar om att det var ”okänsligt att använda detta som underhållande poddserie”, men jag håller inte med. Dels utav det jag nyss berättade, men också bara p.g.a. journalistik i sig, vad dess roll är, varför det ens finns, hur den i så fall skulle te sig om den skulle begränsas utgående ifrån yttre faktorer så som vilken inverkan vanlig mänsklig nyfikenhet kan ha på reportaget i fråga (!); och i all synnerhet har jag svårt att hålla med då det gäller välundersökt, nyanserad journalistik som hjälper oss att förstå, och det ur flera aspekter, och som f.ö. avstår från att använda sig av de närmaste ståendes namn trots att de tidigare publicerats i medier… nej, sådant kan jag faktiskt inte ställa mig emot.

måndagskväll

20160215_alfred20160215_selma

Det har alltså äntligen börjat hända (märkbara) saker här i hemmet, inredningsmässigt. Knäppte av en hög med bilder ikväll som jag tänkt göra ett inlägg av men klockan blev för mycket och jaget blev för sömnigt, så det får bli en annan gång. Men som ni ser på bilden överst så har galleriväggen påbörjats. Gles, än så länge, men vi har mer på kommande.

Här i Gulnaden har vi alla druckit/lapat smoothie och lyssnat på Radio Nostalgia så länge vi pysslat på med vårt i vardagsrummet. (Selmas pyssel är att sova.) Har lyssnat mycket på den kanalen de senaste kvällarna, den är ungefär den enda jag inte får spader av. Repertoaren påminner mig ofta om då jag var barn och vi så gott som varje dag lyssnade på holländska Sky Radio (yesterday’s hits and today’s favorite songs) där hemma och pappa och jag brukade spela kort vid det stora vardagsrumsbordet vi hade då. Överlag är det ofta jag hör låtar jag lärt mig från Skyradio och direkt åker jag tillbaka till tidigt 90-tal med musik från cirka 70-tal. Kvällar med Spader dam och Stress mitt emot en skrattande pappa, en mamma som smådansar förbi och nynnar med i musiken, och eftermiddagar ensam hemma och radion på hög volym och sång utan att kunna texten helt och riktigt hänga med, och sånt. Dit åker jag bara för att radiokanal spelar samma musik som en annan radiokanal en gång i tiden gjorde — och det är inte samma sak om jag väljer att lyssna på låten själv, det känns mer rätt på radio. Att bli glad över just den låten. Att känna att nu spelas den för mig.

Och de påstår att det inte är möjligt att resa i tiden. Pah! Tydligen har de aldrig lyssnat på rätt typ av radiokanal, det är allt.

återanvänt + begagnat + stillistat

20150425_manchestersammetsbyxor

För cirka tretton år sen köpte jag dessa utsvängda byxor i manchestersammet från H&M och då på tiden använde jag dem nästan jämt. De låg sen hemma i garderoben i Katternö i många år utan att användas, men för ett par år sen letade jag reda på dem och nu verkar det som att historian håller på att upprepa sig igen. Hade på mig dem idag och gick faktiskt till samma H&M där jag virrade in på en avdelning som jag antar att var gothavdelningen. Nu för tiden då 90-talets mode gjort en comeback tänker jag ofta att jag stilmässigt rört mig i en cirkel, återvänt till mina rötter till då min svartkläddhet fick sin start där runt 1997, men det är nog mer en spiral för inte ville jag likväl ha något av vad som fanns där på gothsidan, tyckte allt var så klyshigt och förutsägbart och uttjatat. För tretton år sen hade jag säkerligen sett på det helt tvärtom. För aderton år sen hade jag antagligen svimmat av blotta åsynen av så många svarta kläder på ett och samma ställe. Minns ni det, ni som var med då, att det fanns ju knappt svarta kläder? Så jäkla märkligt.

20150425_ostensoskolplanscher

Igår var det auktion på min gamla lågstadieskola, Östensö skola. Jag var själv inte där men min mamma var och hon köpte två stycken skolplanscher åt mig som hon sedan skickade bilder på. Jag hade särskilt efterfrågat ormar och mycket riktigt är det en orm som spanar på en mus på det översta scenariot på den ena tavlan, tillsammans andra typer av reptiler på den undre. Och eftersom min mor klart och tydligt har stenkoll på vilken mörkrets varelse jag sannerligen är så köpte hon också en med fladdermöss på! Ser mycket fram emot att få pryda mina väggar med de här finingarna.

Nu då jag var inne på saker som tangerar både klädsel och inredning så kom jag att tänka på den där stillistan som cirkulerade för ett år sedan, men jag aldrig fyllde i. (Alltså den som Linn J. och Nadia B. drog igång!) Känner att nu är det således dags —

Min stil i tre ord: Svart, second-hand, koftorienterat. (Har alltid kofta. Har jag inte en på mig finns den 99% av gångerna i väskan.)

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Caprileggings, skor med superspetsiga tår och/eller taxklack, vad som helst som är kamouflagemönstrat, korta slitna jeanskjolar, cargobyxor, dunjackor, småmönstrade bohoromantiska tunikor/klänningar/kjolar med volanger och ryschpysch (jag tittar på er, Odd Molly), plagg med Ed Hardy-tryck och de flesta t-shirts med tryck överlag. Mycket av detta sådant som de flesta säkert listat på denna punkt, antar jag (men som vi ändå hade i våra garderober för x antal år sen). Sen är jag inte heller förtjust i randigt, prickigt eller rutigt på mig själv men på andra tycker jag det ofta är snyggt. Och så bör det kanske tilläggas att jag har ju nog då likväl burit de flesta av de exemplen jag listade vid något (svagt, förblindat) skede… Ber till gudarna, gamla och nya, att jag vet bättre nu.

Just nu har jag på mig: Plommonlila lösa byxor i velour (loppis), gammal grå t-shirt med ett ljusgrått träsnittsartat tryck jag ännu inte avskyr men nog bara använder hemma likväl (Halpa-Halli, troligtvis), grå tjock mysig lurvig stickad kofta med glittriga trådar i (loppis) samt strumpor plus yllesockor som mor hade tvättat för varmt så att de krympte och då fick jag dem, extratajta och kompakta = varma och trygga på fötterna som är kalla typ elva månader om året. Helheten? #Stylish.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm: Äsch, den överst i inlägget får illustrera denna punkt. Den en bit nedanför också. Bekväm i bägge två.

Det här är en bild på mig för länge sedan: Latmaskade och scrollade bara tillbaka på Instagram till den första bilden jag postat där vad jag har på mig faktiskt syns, så värst länge sen är detta inte men nästan tre år i alla fall. Juni 2012:

Fortsättningsvis något jag skulle klä mig i. Alla plagg finns kvar i garderoben.

Jag känner mig allra snyggast i: Förutsatt att jag inte har en magpösig dag så gillar jag något med hög midja eller som markerar midjan. Är alltid nöjd då jag kombinerat texturer och former så att utstyrseln ser intressant ut fastän den är helsvart. Överlag gillar jag bara då jag inte ser tråkig ut, känner jag att jag ser tråkig ut känner jag mig inte snygg. Gillar även kjolar av längre modell.

Mitt favoritplagg just nu: Tror det är vårjackan. Det är så jäkla härligt att kunna byta ut vinterjackor av varierande tjockhet mot en riktig vårjacka utan att frysa. Min vårjacka är den jag har på mig på bilden högst uppe i inlägget, i mocka och läder och med uppkavlade ärmar. Inte alls en prydlig sak men jag gillar den, köpte den på loppis såklart.

Min stil hemma med tre ord: Begagnat, kvasibohoartat, i-konstant-behov-av-städning.

Jag skulle aldrig inreda med: Ikeatavlor, glasbord eller -hyllor, nytillverkat shabby chic-grejs, väggdekaler och i synnerhet inga föreställande nån snuttig text typ ”Glädje” eller ”Love” (kunde eventuellt vara okej med ”Vägg” i ett par månader dock). Mycket pråliga och/eller superrobusta möbler är jag inget fan av och ser sällan heller charmen i läder eller plast — det kan vara snyggt, men det är inte för mig. Helvita möbler känns också avlägset.

Pryl jag suktar efter: Har i ett par år tänkt att en ny soffa och bokhylla skulle vara toppen, men nu då jag bor själv vet jag inte hur länge jag ska bo kvar här och ifall det bara är korkat att fortsätta försöka spana efter nya möbler, särskilt stora, innan jag vet det. Soffa och hylla åsido, så suktar jag främst efter en pryl som jag inte vet om finns, jag skulle vilja ha en vägglampa till sovrummet föreställande ett öga, helst i trä. Jag vet inte egentligen hur denna skulle se ut men jag har en viss förnimmelse och kan inte släppa tanken, har t.o.m. funderat på att försöka tillverka en själv.

Mitt bästa stylingtips: Grönväxter är alltid fräscha, så länge en kommer ihåg att vattna dem. Ett hem blir trevligare med en växt. Större är bättre men små funkar också.

I julas hade jag t.ex. fixat julgran för första gången. En sån glädje den spred där den stod så ståtligt grön och grann!

Min favoritplats hemma: Det måste nog vara datahörnan. Är den och närliggande miljö i relativt bra ordning mår jag som en prins här. Min stol är farfars gamla och den har jag haft sen jag var barn, tog med den från Katternö då jag flyttade för många många år sedan. Angående de andra platserna i hemmet, så visst är det trevligt att kura ihop i soffan eller krypa ner i sängen men det känns alltid som att de närliggande områdena är under konstruktion — det är så mycket som ännu borde sorteras och omorganiseras och allt är liksom på hälft. Men kanske jag får nån ordning på det också en vacker dag då jag har fyllt femtiosju.

Mitt problemhörn hemma: Hahaha. Alla. Förutom kanske datahörnan då, så länge jag inte låter den bli för stökig. Men alla hörn har ju potential att bli problemhörn, om vi säger så.