en midsommarnattsåterblick

20150619_001

Jag vet att det är höst och september men i och med att jag är och har varit en urusel bloggare en bra tid så åker vi tillbaka till midsommar och juni. För jag har massor av blomsterbilder som dessvärre inte tjänar något syfte alls om jag inte sätter upp dem på nätet! (!! !!!! !!!!! et.c.)

20150619_002

Midsommaraftonen har blivit något luddig i minnets kanter, men den tillbringades i alla fall vid Oravaisfjärden där grillen kom till användning.

20150619_00320150619_00420150619_00520150619_006

Ute på villans gård, där vi befann oss, växer alla möjliga sorters blommor. Vet inte namnet på hälften av dem, och detta kommer låta som det töntigaste semiskrytet nånsin, men det är ovanligt. Har dock i efterhand luskat ut att de violetta på sista bilden är någon typ av alpklematis. Hade aldrig sett sådana förut.

20150619_007

Här ser vi en vicker, men vilken typ vet jag inte. Gissar på backvicker.

20150619_008

Gick ut på en promenad och jag skulle plocka en midsommarbukett. Detta innebar att jag klafsade omkring på huk i diverse diken en stor del av promenaden.

20150619_009

En gång i tiden sommarjobbade jag som fotograf för min hemkommun Pedersöre, min uppgift var att föreviga bygden. Så jag körde omkring i kommunen och knäppte bilder på bland annat just sånt här, gamla byggnader som kanske inte kommer finnas kvar för evigt. Men det blev också en hel del naturvyer och sånt. Mest exotiskt: Strutsar! I Purmo. Minst exotiskt: Maskrosor, men som likväl hamnade i följande års almanacka.

20150619_010

Hade vägarna förbi våra hästkompisar!

20150619_01120150619_012

Horsing around.

20150619_013

Mer mystiskt ur växtriket — en knallblå tistel! Färgåtergivningen gör den inte rättvisa. Den var BLÅ, helt och hållet koboltblå. Liksom interiörprylar-på-90-talet-blå.

20150619_014

Skuttade in i en skog och hittade ännu en växt jag inte vet vad heter. Och en sån där ljusgrön insekt som jag helt enkelt döpt till ”grönsak”.

20150619_015

Midsommarbuketten fick en vas.

Sen blev det nattbad och efteråt dök en katt upp! Jag var mycket nöjd med detta, och ville förstås hälsa ordentligt, vilket jag fick. Ett bra avslut på aftonen! Vi fångades på film:

Och på den filmen lade jag på den jazzkattigaste gratismusiken jag kunde hitta.

mf-2

20150722_yashicamf_005

20150722_yashicamf_004

20150722_yashicamf_001

20150722_yashicamf_002

20150722_yashicamf_003

Hämtade ut negativ igår och jag tror att lilla simpla Yashica MF-2 daterad 1980 kan vara min nya favoritkamera. Den är behändig på flertalet sätt — väger knappt någonting, följde i en snygg läderväska med rem, brukar vanliga AA-batterier, har inbyggd blixt och absolut inga inställningar förutom att ange ISOn som 100 eller 400 samt huruvida blixten ska vara av eller på, vilket såklart även kan vara begränsande men också så himla skönt att inte ha något att bry sig i utöver att positionera motivet nånstans i bild, typ. Sen är det bara att skjuta från höften och se vad det blir. Den har en liten varningslampa som tänds i sökaren om en trycker in avbrytaren halvvägs och ljuset inte riktigt räcker till och blixt borde användas, men jag brukar vara slarvig med att kolla sånt. Nåt att sätta bakom örat dock. Fokusavståndet ligger på en meter (- ∞) men som ni ser på bilden av pionerna så ger ett kortare avstånd en ljuv oskärpa.

Önskar verkligen att fler fotade analogt. Dels för deras egen skull, det är ju sjukt spännande att lämna in en filmrulle på framkallning istället för att titta på bilderna direkt, meeeen ändå främst för min egen skull förstås. För nu då jag sist skulle köpa filmrullar hade de försvunnit från två affärer som tidigare haft dem i sitt sortiment, och visst finns det nischade fotoaffärer att gå till men jag ogillar verkligen att det är det som det analoga fotografiet förvandlas till — något nischat och nästan obskyrt. Men jaja, tidens gång.

Ifall någon känner att med en Yashica MF-2 över axeln så skulle hen gladeligen fota några bilder med den istället för med mobilen nu som då, så har jag tre finländska tips på var ni tycks kunna köpa en just nu: tori.fi (10€), kameratori.fi (15€) och huuto.net (19€)! Själv köpte jag min för 2€ på loppis och jag brukar vara ganska snåljåpig då det kommer till prylar och sånt så jag hade nog knappast köpt den ifall att prisklassen hade varit det tiodubbla. Men, å andra sidan, så tänker jag också att vad är nu 20€ egentligen? Är kameran värd fyra ölstop? Två luncher? En ny blus? O ja, utan tvekan.

Samtliga bilder här ovanför tagna av Alfred, i Jakobstads Skolpark. Tillsammans med Karin och Karolina tossade vi omkring där under förra veckans onsdag och tittade på blommor, hittade exempelvis stränga tistlar jag blev mycket förtjust i. Sista bilden är förresten inte spegelvänd men texten på min väska är det, kijk zelf, ”se själv” eller t.o.m. ”se på dig själv” och därav spegelvänd text (knepigt, älskar sånt!), fick den på studiebesök på Willem de Kooning Academie i Rotterdam för nio år sen. Mycket bra tygkasse. Den har fraktat många drycker den.

gråsparvlingen

20150623_fagling_001

Fick syn på en liten gråsparvsunge i gränden häromkvällen. Eller jag fick syn på nånting som jag först inte förstod vad var, jag trodde den var en märklig blomma där den låg naken och lilaskiftande på gatan. Men den andandes.

20150623_fagling_002

Lyfte upp den och andades varmt på den och den tycktes piggna till. Den var så liten att den inte ens hade öppnat ögonen ännu, och väl hemma påbörjades intensiv forskning i vad som kunde göras för den. Förutsättningarna för att den skulle klara sig var minimala och jag visste att bara rörde sig om en tidsfråga, men det går inte att se på en sån här liten fågelunge, knappt ett par centimetrar längre än en tändsticksask, så hjälplös, så ynklig, så utsatt, och inte önska att den klarar sig och vilja göra vad en kan för att hjälpa den.

20150623_fagling_003

Ungefär en och en halv timme låg fåglingen i en halsduksgrotta ovanpå en värmd vetedyna innan den somnade in — kan bara hoppas att det var tillräckligt för låta den få upp kroppsvärmen så att den åtminstone inte frös, så som den säkerligen gjort och skulle ha gjort ännu mer ute på gatan.

20150623_fagling_004

Kunde ha tittat på den i evigheter, och den blev del av evigheten. Ur den ska blommor växa.

20150623_fagling_005

Det är nog nånting så sorgligt med att en så liten fågel kämpar sig ut ur ett ägg och inte länge efteråt faller ur sitt bo ner på en stengata och dör innan den ens hunnit öppna sina ögon och se världen, och ännu mindre testa sina vingar. Men livets gång, et cetera.

20150623_fagling_006

Det enda rätta var att ge den en begravning.

20150623_fagling_007

Och en gravsmyckning.

20150623_fagling_008

Fågelungen vilar nu under en syrenbuske nere på gården.

20150623_fagling_009

Tjipp tjipp, lilla gråsparv.

på arbetsplatsberget

För exakt en månad sen, den 17:e maj, befann jag mig till skogs på vandring på en led med ett så spännande namn som Arbetsplatsbergets vandringsled. Det hittas i Kållby, Pedersöre, och jag hade inte hört talas om det förrän kvällen innan då en kompis rekommenderade det och flera andra (tack Stifo!). Tre kilometer kändes lämpligt för en sömnig, halvruggig söndag, så då valdes det tipset.

20150517_00120150517_002

Där fanns ett utkikstorn. Såg långt. Typ till Schaumans (som det ännu heter i folkmun, UPM-Kymmene alltså) och Kokkola eller nåt, jag vet inte.

20150517_00320150517_00420150517_00520150517_006

Då jag var liten, alltså riktigt liten, hade knappt börjat skolan tror jag, så var jag en gång med min kompis och granne och hennes föräldrar ut till någon skog — jag vet inte var skogen låg eller varför vi skulle dit men vi måste åka dit med bil och jag minns att min kompis visade att det gick att stänga och öppna fönstren genom att trycka på en knapp, det var första gången jag såg något så högelektroniskt. Väl framme i skogen så blev jag paff och sen extatisk över att marken och alla stenar var täckta i vit, fluffig men fnasig lav och hela skogen såg ut som att den växte på moln eller en gigantisk fårrygg. Sen hoppade vi av och an där på laven och det var också första gången jag kan minnas att jag skulle ha sett något liknande och jag har nog aldrig sett det sen dess heller men den här skogen kom ganska nära. Efter att vi skuttat på laven som kossor som nyss sluppit ut på vårens första grönbete visade min kompis mor ett partytrick där hon satte sig i en myrstack och ingen av dem bet henne, min kompis var väldigt stolt över detta och jag tyckte hon var så med all rätt för jag var verkligen mäkta imponerad och minns att jag brukade berätta om detta bevittnande åt olika personer efteråt. En fråga: Varför låter det alltid som att jag är född under sent 1800-tal varje gång jag pratar om min barndom? Anyhoo —

20150517_00720150517_008

Videkissor blommade och ett träd hade klart och tydligt en tass med klor.

20150517_009

Det började duggregna strax innan jag tog den här bilden och vad ni ser ovanför är egentligen en djup inzoomning av det hela fotografiet. Jag märkte det inte då, att regndropparna hade fastnat på bild, eftersom de var så pyttesmå, och de syntes knappt heller på en förminskad version av den hela bilden. Jag tyckte att de såklart måste synas. Tycker det ser ganska magiskt ut.

20150517_010

Sista biten av vandringsleden var väg.

20150517_01120150517_012

Sen gick vi förbi en gruskross, eller vad de heter, och det fanns t.o.m. sandstrand där och jag antar att bybor kan finnas plaskande där om somrarna.

20150517_01320150517_014

Och där drippade och droppade regnet i bakgrunden igen och vandringsleden nådde igen sitt början — eller för oss, sitt slut.

tillbaka till första maj då

20150501_014

Den här bilden är ganska suddig men jag kunde bara inte lämna bort den. Det har sin charm, det där Oravais.

20150501_015

Fortsätter alltså på första maj-helgsreportaget, det senaste inlägget slutade nångång under tiden maten grillades och efter att den var äten och vi bara samexisterat en tid gick vi ut på en promenad.

20150501_01620150501_01720150501_018

Jag hade utlovat många djur i detta inlägg och här är det första, en häst som poserade både snelt och snykt.

20150501_01920150501_020

Här är djur nummer två och tre, som hörde våra röster och beslöt att kolla vad som hände.

20150501_021

Djur nummer fyra, hästen i mitten, anslöt sig strax efteråt till gänget.

20150501_022

Det tråkiga med detta möte var att vi inte nådde dem så vi kunde inte hälsa ordentligt utan stod bara en bit ifrån varandra och glodde. Vi gick dock vidare och där, längs med en annan väg, gränsade samma hage —

20150501_023

och tre av hästarna kom då fram för att bekanta sig med oss ordentligt. De rent av skyndade tvärs över hagen. Mycket trevligt! Det var bara den första som verkade ointresserad och stannade några meter bort, men to be fair hade hen också stått och stirrat på oss längst av alla så jag förstår att hen var oimponerad.

20150501_02420150501_025

Luzilla och ena hästen matchade så fint.

20150501_02620150501_02720150501_028

Alfred var glad över att få nya vänner.

20150501_029

Den helsvarta gothhästen och jag connectade naturligtvis alldeles ypperligt. Hen mumsade/KYSSTE mig lätt på håret uppe på min hjässa då jag böjde mig ner för att plocka maskrosblad åt den och sen lite på min kamera. Men bara vänligt och själsfrändligt.

20150501_030

Djur nummer fem, en mycket söt katt som dessvärre verkade vara mycket sur. Satt bara och blängde på en trappa. Jag pratade lite med den och sa att jag tyckte att den kunde komma och hälsa på mig.

20150501_031

Och det gjorde den! Då verkade den bli på bättre humör, och jag med, fast mitt humör var gott till att börja med. Katt är ändå alltid glädjande.

20150501_03220150501_033

Djur nummer sex! Featuring exklusivt behind-the-scenes-footage.

20150501_034

Sen gick vi tillbaka mot villan och jag hängde som vanligt ofta en bit bakom för att jag stannade upp för att fota annat på vägen och emellanåt var det extra lyckat att jag gjort just det.

20150501_03520150501_036

Då vi kom tillbaka höll solen på att gå ner bakom horisonten ute på fjärden så vi drack varsin lonkero eller cider eller vad vi än hade under tiden vi tittade på solnedgången. Och sjöfåglar, d.v.s. djur nummer sju.

20150501_037

När det hade blivit mörkt grillade vi pinnbröd, och det var på ett ungefär den första majdagen det.