Uti backen

Hela familjen begav sig ut på gården under den ljuva söndagskvällen. Hela familjen innefattar förstås även katterna, annars skulle det nog inte vara ett så värst nämnvärt projekt. Men med två katter och en bebis blir det direkt lite omständligare, fast absolut genomförbart. Särskilt än så länge då bebisen inte ännu kan gå eller ställa sig upp, och därför inte har så mycket annat val än att beskedligt sitta i ens famn om det är där hon placerats.

20180506_kulle_001

Strax utanför innergården sluttar marken ner mot en lekpark och den sluttningen misstänker jag att vi kommer besöka rätt frekvent. Trevlig sittplats under varma månader, bra pulkbacke under kalla.

20180506_kulle_002

Några barn lekte i parken och katterna spionerade. Senare kom faktiskt barnen och hälsade på katterna, som var lite skraja men hanterade det bra, till stor del för att barnen var så oerhört förståndiga och försiktiga med dem.

Är ändå stolt över katterna också, som hanterade situationen mycket bättre än de skulle ha gjort för några månader sedan. Känns som att de mognat i sina roller som småbarnsfamiljekatter.

Tänker på hur viktigt det är att lära sina barn att vara extra varsam med sådana som är mindre än en själv. Att visa hänsyn, att inte skrämmas.

20180506_kulle_003

Men än så länge är Blenda Mosippan aningen för liten för att förstå detta men jag försöker att snabbt hindra henne då hon börjar slå på endera av katterna utav iver. Säger nej nej inte slå, nej nej släpp pälsen då hon klappar och luggar, men kanske egentligen än så länge mest för att försäkra katterna om att det inte ska vara på det sättet.

Blenda blir så glad av att se katterna och ha dem nära sig! Det förstår jag ju. Men jag vill vara noggrann med det ändå från början, att varje levande sak ska respekteras och att vi människor ingalunda har rättigheten att komma och klampa omkring hur vi än vill fast vi helst beter oss så. Så jag fortsätter säga nej nej katten blir rädd, nej nej katten blir ledsen.

20180506_kulle_004

Ganska behagligt där ute, tror det var kring 15°C. Selma tillbringade merparten av utomhustiden med att ströva omkring som ett litet får och tugga i sig färskt gräs.

20180506_kulle_005

Små fläckar med lila blommor pyntade backen här och där. Osäker på vilken växten är. Kan det va nunneört månntro?

20180506_kulle_006

Och längst nerför backen skymtade lite gult som jag och Blenda beslöt att undersöka närmare. Gullviva satsar vi våra slantar på.

Det var allt från naturrutan denna gång. Tack och hej, timotej.

Tjuvpassets trollkarlsstig

20170618_001

Hej hej, nu åker vi till Sápmi igen. Det fanns nämligen fortfarande ett fåtal bilder kvar från den sista hela dagen vi var där.

Vi var slöa i starten då och kanske berodde det på att det trots allt var söndag, men främst vill jag skylla på vädret som var mulet. Vem annan påverkas fånigt mycket av duggregnväder? Vissa gånger blir jag så dåsig att jag lätt skulle kunna sova bort hela dagen (hög försovningsrisk sådana mornar), och andra gånger så känns det som att jag blir lätt som en fjäder då jag kliver ut genom dörren och möts av ett lätt regn. Är det lågtryck och högtryck som gör skillnaden månntro? Eller är jag bara inbillningssjuk och inkonsekvent?

Hur som helst så drack vi kaffe på café Routa inne på Jounin Kauppa. Vi letade engångsregnrockar inne på butiken där men de enda vi hittade kostade typ 8€ styck. Helt jäkla hutlöst. Av principskäl vägrade vi gå med på sådana priser, så vi beslöt att bara bli lite blöta istället då. Regnet skulle dessutom lätta under eftermiddagen, sa prognoserna.

20170618_002

Sist och slutligen var detta kanske mitt favoritväder att vandra i ändå. Vi valde en kort rutt på fyra kilometer, Varkaankuru Trollkarlsstig (Varkaankurun Velhopolku), med start från Kellokas.

20170618_003

Dimmigt, disigt och duggigt. Perfekt stämning för den vandringsled som även gick under rubriken ”lundens mystik”.

20170618_004

”Skogens förtrollning ligger i luften och är mer än bara sagor. De väldiga myrstackarna, de åldriga granarnas knaggliga stammar och grenarnas hänglavar, tickorna på de murkna trädstammarna, det frodiga gräset i lunden och lavskrikan som sätter sig på axeln skapar en mystisk stämning som får vandraren i sitt grepp.”

20170618_005

Jag spanade ständigt efter lavskrikor men olyckligtvis råkade jag inte på en endaste en under hela resan. Gissar att de drar ännu längre norrut under somrarna. Ännu en orsak att åka dit i höst igen.

20170618_006

Fjälltopparna doldes bakom en dimridå medan vi åkte hem till stugan för att förbereda oss inför följande morgons hemfärd. Har sedan vi kom hem igen drömt om att åka tillbaka till hösten. Hur man i så fall ska orka kånka på en klimp som redan vid fyra månader vägde nio kilo vet jag icke, men det bekymret blir väl… tänkte säga framtidens men let’s be real här, snarare Alfreds. *könsstereotypt svag*

 

En Sejterunda i nordlig juni

Läste att det är samernas nationaldag i dag och det påminde mig om att jag ännu hade en drös opublicerade bilder ifrån resan norrut i mitten av juni. Så här kommer sådana!

Den här dagen, den 17:e juni, ställde vi siktet på Sejterundan (Seitakierros), en vandringsled på nio kilometer som ”skildrar de nordliga folkens relation till naturen och deras världsbild för vandraren”, enligt en infoskylt på besökscentret Kellokas.

20170617_001

Stigen inleddes med nerförsbacke som snart ackompanjerades av ett sus. Då följde trappsteg i sten som ledde ner till en porlande bäck.

20170617_002

Omkullfallna, mossbeklädda trädstammar låg över bäcken och duggregnet svepte in allt i ett skimmer. Här andas man djupt.

20170617_003

Graviditetsmässigt befann jag mig i vecka cirka 26 eller 27. Tänk att det var Blenda som var där inuti! Helt knäppt ju.

20170617_004

Sejterundan – I naturens sköte har människorna alltid förlitat sig på gudar i nära samband med livet och livsförutsättningarna. Det hårda livet på naturens villkor gjorde människorna känsliga för omgivningens olika uttryck. Det var lättast att vända sig till naturgudar i ens omedelbara närhet för att få styrka i svåra stunder, för att lösa sina problem och visa sin tacksamhet.”

Från samma tidigare nämnda infoskylt.

20170617_005

Utsikten på bilden till vänster satt vi och avnjöt på en omkullvält trädstam, efter att vi mer eller mindre bestigit ett mindre berg (Kellostapuli) och var ganska jäkla slutkörda.

Bakom oss såg vi då plötsligt en svart fläck gå av och an cirka tio meter bort. ”Men åh!” kuttrade vi. Fläcken gurglade och sicksackade närmare. Den visade sig vara en tjäder och vi myste åt hur oskygg den var. Sen hände det här:

Kul med natur!

20170617_006

Här ser vi alltså en oglad tjäder. Försökte sjasa bort den med både rop, en ryggsäck och en grenklyka som jag motade bort fågeln med genom att sätta den mot hans hals, men sist och slutligen fick vi nog bara bekänna oss besegrade och lagom traumatiserade springa vidare, jag och Alfred. Uppför backen.

20170617_007

Längst upp på Kellostapuli väntade snö!

20170617_008

Kullens topp ligger på 503 meter över havet, och där var vi nästan nu. Men vi skulle fortfarande ta oss ännu högre — så galet tungt. Är i efterhand ganska mallig och impad över att jag orkade, med cirka 15 extra graviditetskilon då på tiden och som en genuin soffpotatis som ogärna motionerar och egentligen aldrig tränar. Men jag gillar att gå.

20170617_009

Vi kanske inte har så mycket att sätta emot en ilsken tjäder, men ge oss en harmlös kulle va. Just try us. Kellostapuli blev dagens seger.

20170617_010

”Sieidi, på svenska sejte, är ett nordsamiskt ord och var ett kultobjekt i form av en sten, en klippa eller ett helt fjäll som fanns på strategiska ställen för jägaren, fiskaren eller renskötaren. Man offrade kollektivt eller enskilt vid en sejte av sitt jaktbyte eller fiskfångst, särskilt vid jakt- och fiskesäsongens början, för att få en lyckosam jakt eller fångst i framtiden.”

Från samer.se.

20170617_011

Spännande landskap där uppe. Ylläsfjället (719 meter över havet) ligger nära intill, ibland kändes det nästan som att man kunde hoppa över till det.

20170617_012

Där borta skymtar en fläck vatten, tror att det är sjön Kesänkijärvi som vi hade gått runt dagen innan. Fast det kan också vara Äkäslompolo som är namn på både sjön och byn. Och mot toppen av kronan utav björken som ser mer ut som en buske till höger i bild så syns en grå fläck. Det torde vara Kellokas, där vandringsleden har sin början!

20170617_013

Vi nådde en slags campingplats med en rad utedass, två grillplatser varav en med tak & väggar, och rinnande vatten i form av en bro lågt över en bäck. Vi stannade där och åt ostsmörgåsar och fler salta kex med sourcream & onion, jag maniade sådana den här resan. Det började regna så länge vi pausade så då fick vi söka skydd en stund, bra tajming ändå.

20170617_014

Älskar de här härliga forsande, porlande bäckarna som rinner ner för bergen. Vill liksom slänga mig i dem och följa med dem.

20170617_015

Här hade jag följt med en bäck en bit och hittat ett hemligt ställe med ett underbart vattenfall som strömmade ner i en slags damm. Jag hade följt en liten stig ner dit och det var en sådan stillsam plats, trots vattnets ständiga brus. Där fanns en pytteliten stenstrand och då jag satte mig på huk där och beundrade vattnets klarhet så var det som att omvärlden försvann.

20170617_016

😍 Don’t go chasing waterfalls, har jag tyvärr blivit tillrådd.

Blir förresten väldigt törstig av att se på de här bilderna på det klara, kalla vattnet.

20170617_017

Det är sant det de rimmar om grönt.

20170617_018

Men inte det om gult.

20170617_019

Lite fokus på flora — kabbeleka till vänster och nåt jag tror att är skogsfräken till höger. Andas de inte väldigt mycket finländsk design båda två? Tycker kabbelekan för tankarna till formgivna mönster, antagligen Maija Isolas, medan det ju vilar något helt självklart Tove Janssonskt över fräknen.

20170617_020

Kellostapuli då. Den gick vi runt och det tog ganska exakt tre timmar, med pauser. Och tjäderattack.

20170617_021

Och sen var vi tillbaka vid starten igen. Att styra kosan till Kellokas är ett hett tips för de som ämnar fjällvandra i området. Centret fungerar som start- och slutpunkt för flertalet olika vandringsleder av varierande svårighetsgrad, så det gjorde det mycket lättare att hitta en lämplig rutt. Vi var nog ganska vilsna innan vi kom oss dit. Jag trodde att jag skulle minnas hur man hittade till lederna från att jag var barn och vandrade där — HAH. Typiskt turister. Ser ju inte ens skillnad på två sjöar och skulle inte känna igen vilket fjäll som är Ylläs om det inte var för alla slidlifter och mastar.

Ja ja.

Glad nationaldag Sápmi!

på hjortronleden

20170616_hillapolku_001

Gårdagen var hemskt mör men vi beslöt ändå att försöka ta oss ut på en vandring av den inte alltför mödosamma varianten. Vi valde en sex kilometer lång rutt med namnet Hillapolku som går runt en sjö, Kesänkijärvi, som ligger typ en och en halv kilometer ifrån stugan Lill-Panda där vi bor. (Ja, finns också en Stor-Panda, eller rättare sagt, en Pandamaja.)

20170616_hillapolku_002

Kändes bra att ha tagit sig ut och aktiverat sig, och inte gjorde ju heller utsikten saken sämre. Exempelvis såna här vyer kunde åskådas ifrån vandringsleden. Kesänkijärvi med Kellostapuli i bakgrunden, en kulle på 443 meter över havet.

20170616_hillapolku_00320170616_hillapolku_004

I övrigt fanns det också en del klassiska naturstigsmiljöer som kändes ganska som hemma. Inte mig emot, jag gillar dem.

20170616_hillapolku_00520170616_hillapolku_006

När vi nått andra sidan av sjön, d.v.s. den som utgör ena sluttningen av Kellostapuli-kullen, så stötte vi också på ett par bäckar som porlade och forsade ner från toppen.

20170616_hillapolku_00720170616_hillapolku_008

Ja ni fattar, flera vyer helt enkelt. Bland annat featuring döda ljusgråa träd, hängande lav, friskt vatten och gul kabbeleka.

20170616_hillapolku_009

Okej är ärligt talat inte helt säker på vilket berg detta är men endera Kellostapuli från ännu ett annat håll, eller så Kesänkitunturi. Det skulle säkert gå att klura ut om jag granskade kartor av hur vandringsleden gick och var vi befann oss just här, där leden korsade en väg, men… orka.

20170616_hillapolku_010

Bland det sista vi korsade var denna myr som jag antar att gett vandringsleden sitt namn, eftersom vi såg en del vita hjortonblommor där. I bakgrunden på denna bild skymtas toppen av Ylläs, förresten. Det berget känner jag igen för det har mastar och skidliftar, annars vore jag vilse där med.

Sex kilometer på mestadels plan mark var riktigt lagom för en sån dag som i går. I dag har vi testat en aningen längre och mer krävande vandringsled som bl.a. gick nästan ända upp till toppen av Kellostapuli, pust. Är aningen missnöjd med att vi hittills under våra vandringar träffat på varken renar eller lavskrikor, men å andra sidan råkade vi under dagens både på ett par myggor (de första under vår vistelse här) och en rejält ilsken tjäder istället. Sååå det är väl alltid nåt, menar jag. Ja, mer om detta äventyr typ i morgon eller en annan dag inom en snar framtid!

Kan i övrigt verkligen rekommendera att besöka Sameland denna årstid, kryllar varken av mygg eller människor här ännu och vädret är ytterst behagligt. Myggorna brukar anlända ungefär strax efter midsommar här i Äkäslompolo och människorna gissningsvis ungefär i september samtidigt som ruskan. Vädret är mycket behagligt nu och det är lite spännande att solen faktiskt aldrig går ner, går exempelvis hur bra som helst att vandra precis när som helst på dygnet om en så vill. Tips tips!

67 nordliga breddgrader

20170616_fjaell20170616_renar

Utanför stugan doftar luften starkt av kåda och bortom skogen reser sig Ylläsfjället 718 meter över havet. Vi mötte några renar på vägen, de betade i dikesrenarna (ni får själva hitta på ett ordskämt om detta eller kanske bara betona det dikesrenarna lite spexigt), och brydde sig inte över huvud taget i oss. Inte i att vi stannade bilen, klev ur och gick närmare för att ta bilder på dem. Inte heller i något av de läten jag gjorde för att försöka få deras uppmärksamhet så att jag skulle få en bild där deras blickar inte var riktade mot marken. Blev aningen kränkt av hur uppenbart ointressanta vi var för dem.

Annat vi gjort i dag är att gå på zoo och vandra runt en mindre sjö, men det berättar jag mer om en annan gång. I kväll väntar bastu och en tidigare kväll än gårdagskvällen, i och med att mina morgnar vägrar bli sena. Fortsätter med andra ord att vakna ett par timmar tidigare än jag har för avsikt.

Trots att jag varit väldigt trött under all min tid hittills här så har jag varit det på ett kravlöst sätt — det är inte hela världen att gå omkring och vara ganska sömnig, det blir inte en plåga så där som det lätt kan bli det vardagliga livet. Här finns det inga påtryckande måsten som jag behöver vara särskilt alert för att känna att jag kan hantera, och det är dessutom avslappnande att inte bara kunna men faktiskt vara tvungen att sätta mycket på paus här. Det har varit mycket på gång där hemma den senaste tiden, främst mycket att tänka på, men nu är det ingen vits att ta med sig allt det hit för det finns ändå så lite jag kan göra något åt av något av det. Det är bara att svara på något enstaka mejl om dagen, ta en Samarin den återkommande halsbrännan jag lider av som det typiska preggot jag verkar vara i just det fallet, och sen sitta och blogga tämligen planlöst medan bastun värms. Jodå, kunde ha det sämre ställt alltså.