Edvinsstigen i april

Vi gick Edvinsstigen i Vapenbrödrabyn i söndags. Vi gick där i somras också men min lata vana trogen har jag antagligen inte postat ett inlägg om den gången. Så många bilder, så lite blogg… ja ja, tale as old as time o.s.v.

Till saken:

Ser inte den här grodvarelsen ut som nåt ur Hayao Miyazakis världar? Det tycker jag, men det är förstås Edvin Hevonkoski som ligger bakom den, precis som alla andra skulpturer som ligger strösslade längs med den här promenadslingan i skogen intill ett bostadsområde i utkanten av Vasa. Ganska speciellt. Kan man önska sig mer sånt?

Nån slags liten bäck, större dike eller vad det är rinner också där. Två broar över, den andra skymtar där borta. Ofta fåglar som guppar på ytan, fast just här bara en kråka som spatserar vid brynet. Trevligt är det hur som helst. Jag hatar stora broar men älskar små.

På andra sidan bron låg detta sjöjungfrupar som tagit sig upp för att njuta i solen. Sist vi var här missade vi dem, kanske var gräset så högt då att de försvann ner i det. Eller så kanske de tog sig ett dopp just då, förstås.

Kottinspektörn hade vi med oss. ”Här har visst nån ekorre varit och gnagt”.

Skogens ljus. Alltid bäst.

När vi var här i somras låg Dag i vagnen och missade det mesta, men nu var han tillräckligt stor för att hänga på ryggen. Fast just här lite olyckligt, han gnällde, gnydde och grät. Berättade att han blivit hungrig, såklart.

Dags för picknick! Så vi traskade in i skogen och jag tog sikte på en solig torr fläck mellan träden mitt i blåbärsriset. Det är otroligt hur känslan kan bli helt annorlunda av att komma in i skogen på riktigt riktigt och inte hålla sig till nån stig som i princip är en grusväg. Då och där kände jag ett lugn sänka sig över mig.

Så glad att vi hann oss ut på detta innan vädret blev kallare igen. Inte för att det var direkt megavarmt i söndags heller, men alldeles lagom för att kunna vara utan vantar utan att frysa. Uppskattat efter en evighetslång vinter.

Klementinklyftor bjöds på. Senare kröp Dag omkring lite och vid nåt skede tappade han balansen och föll långsamt bakåt, rullade omkring lite och stannade att ligga på rygg. Låg stilla en sekund och så bara skrattade han sitt skrockande lilla babyskratt. ♥ Så jäkla MYSIG TYP.

På tal om mysiga typer. Björn med sin unge.

Vi hade annat program som väntade så vi skippade en hel del av stigen och rörde oss istället mot parkeringen. Gick över den andra bron och så här såg det ut där. Minsann guppar ett par fåglar på ytan, tror det var gräsänder. Längre bort bakom kröken simmade också ett svanpar.

Passerade även denna ståtliga trio. Tycker det är något rätt otroligt med deras ansikten. Det är nåt visst uttryck som jag inte riktigt kan sätta ord på. Men man ser att de är ute på något äventyr eller i alla fall ärende, eller hur? Det är dramatik i den där skulpturen. Någon slags intensitet. Längtan kanske?

En annan som rör sig med bestämda steg. En lärkträdskvist har hon med sig också. I hennes väska som inte figurerar på bild hade hon också ett par kottar och några kvistar blåbärsris som Dag drog upp när vi picknickade, och som gjorde Blenda besvärad ända tills att jag sa att vi kan ta hem dem och sätta dem i en vas. Sagt och gjort och nu har knopparna vuxit och bladen börjat spricka upp! Kommer riset blomma också? Jag har ingen aning men jag hoppas det.

Det var det. Tack och hej, Tarja Halonen! (Med katter.)

Två om det vilda

Jag har sett två stycken fantastiska, gripande naturdokumentärer på Netflix den här månaden. Båda två kretsar kring det vilda, och vår plats i det. Jag är här för att tipsa vidare förstås —

David Attenborough: A Life on Our Planet

Sir David Attenborough har levt ett enastående liv. Han är i skrivande stund 94 år gammal och har varit involverad i naturprogram för BBC sedan 1950-talet. Han skriver och narraterar mängder av dokumentärer och även om du inte känner till hans namn så lovar jag nästan garantera att du känner igen hans röst. För mig är det något tryggt med att titta på vackra naturvyer och höra Attenboroughs välbekanta stämma med den kännspaka mysiga tonen, som att han liksom roas och imponeras av varje varelse han råkar på, och gärna vill dela den upplevelsen med oss.

I och med att Attenborough utforskat och dokumenterat naturen under en sådan lång tid har han kunnat iaktta stora förändringar i den, och att de största har blivit påtvingade av människan. Attenborough beskriver den här filmen som sitt vittnesmål.

Vittnesmålet är alldeles knäckande och fasaväckande — och ändå hoppingivande och inspirerande. Sluta inte titta när ni mår som sämst, håll ögonen öppna. Attenborough vill att vi ska sluta blunda. Vi måste se klart, kristallklart, för att det ska bli bättre. Jag ska se den igen, se den ni med.

 

När jag tipsade om denna film på min insta fick jag i gengäld ett tips om en annan, av min vän Karin (tack!), nämligen —

 

My Octopus Teacher

Craig Foster är en dokumentärfilmare som i denna underbara, vackra film undersöker ett litet område undervattensvärld utanför Sydafrikas kust. Under en av sina dykturer så får han syn på en bläckfisk som fascinerar honom och han får en fix idé att han ska återvända varje dag. Bläckfiskar är intelligenta djur och det visar sig att de två varelserna tycks dela samma nyfikenhet för varandra. Foster får se, erfara och känna häpnadsväckande saker.

Genom den magnifika bläckfisken som Foster kärleksfullt refererar till som henne (inte ”den”) genom hela filmen lär han sig inte bara om arten, symbiosen mellan alla varelser under havsytan, utan också om sig själv och det allmänmänskliga. För filmen innehåller viktiga lärdomar för alla som ser den — saker vi alla människor innerst inne vet men kan behöva påminnelse om.

Den här filmen såg jag i går kväll och jag blev så enormt gripen, hänförd och RÖRD. Grät massor, både av det fina och det sorgsna. Jag förstår det som lockade och drev Foster till att dag efter dag dyka ner under ytan och besöka henne igen. Jag känner nämligen likadant.

Skärtorsdagspromenixen

20200409_videkissor

SWOOSH! Va!! Hörde ni det där? Vad var det? Var det en häxa som flög förbi på sin kvast på väg från Blåkulla? Herregud var det JAG på MIN kvast? Näe. Nej nej. Det var förstås bara tiden. Som vanligt.

Jag har typ glömt hur man bloggar så nu lastar jag bara upp en hög med bilder från gårdagen för att känna efter om det klickar nån pusselbit på plats.

20200409_hokuspokus

Vi gick ut för att plocka videkvistar. Här har vi redan hoppat till slutet av promenaden då vi gjort våra fynd. När vi begav oss av för att hitta videkissor visste Blenda inte riktigt vad hon hade att förvänta sig, men som ni ser blev hon icke besviken!

20200409_sten

Här var vi på väg mot videkissorna. Blenda ville göra en kort avstickare till Klemetsöparken för att hälsa på krypen där, fastän de är lite läskiga.

20200409_skog

Bofinkarna sjöng sina sånger. I parken på förra bilden, i skogen på denna. På morgonen, vid frukostbordet, hördes den också ända inomhus. ”Mamma hörde du också den där fågeln sjunga?” frågade Blenda mig. (Knäppt vad hon pratar nu.) Sen satt vi och lyssnade en stund.

20200409_port

Porten till Blåkulla kanske? Nånej men den gamla travbanan som ligger ganska nära vårt hem, bara att gå en bit längs med gatan och så kommer man till den. Nu har den i stort sett varit orörd i några år, har jag förstått, men det ska byggas bostadsområde på hela planen. Trist ändå, tycker det vilar en sådan nostalgisk känsla där. (Kan hända att jag romantiserar nåt med att gå och spela på hästar, också.) Gillar också att det är ett område som naturen gör vad den vill med. Tycker om att ha naturen inpå knuten, och faktiskt något ovårdat och otämjt som detta. Aldrig varit nån för välansade gräsmattor och symmetriskt planterade buskar. Vildvuxna ängar och lummiga skogar är min bofinksmelodi.

20200409_travbana

På andra sidan travbanan står lyftkranarna vid sjukhuset. Väldigt påskigt väder var det. Soligt och milt när vi gick mot videkissorna, men när vi vände tillbaka hemåt var det rått och kallt och jag fick direkt mer ont i halsen än jag hade innan. (Ja, klart man ska vara krasslig. Det är ju april.)

20200409_promenera

Bra promenad ändå!

Kattens mjau sent i november

20191124_blendaalfred

Vi befinner oss i min hemby. Vi åkte hit igår eftersom vi var bjudna på kalas i grannbyn, min kompis son fyllde ett år! Det var en massa fina vänner och bekanta där som det var så kul att se! Även Blenda var helt salig efteråt — till stor del för att det funnits så många bebisar där att krama och pussa på. Goda kex att äta och nya leksaker att peta på var förstås inte heller ett minus.

Vi beslöt att övernatta hos mina föräldrar istället för att åka tillbaka hem samma kväll. I förmiddags gick vi ut på gården och jag knäppte några bilder som jag tänkte sätta in här medan Blenda sover på terrassen. Sen tänkte vi ännu försöka klämma in ett besök på loppis i Jeppis innan vi åker hem till Vasa igen.

20191124_traedgaardsfest

Ute på lindan var det uppställt för trädgårdsfest. Eller blir det lindefest då kanske.

20191124_kajor

Kajorna flög över oss. Jag frågade vart de var på väg men typiskt kajor svarade de bara ”dä dä dä”.

20191124_myrablendaalfred

Katterna kom också med oss hit och här går Myra till attack. Det är lite för kallt för deras smak så de är bara ute i korta snuttar, sen vill de in igen. Jag tycker det passar oss alla alldeles utmärkt, då slipper jag oroa mig för att de ska springa för långt bort.

20191124_blendastuga

Oftast när vi är här brukar vi övernatta i den här stugan, men nu är det för kallt så vi sov inne i huset. Men Blenda ville ändå sköta om stugan och se till att trappan ser prydlig ut.

20191124_violer

På terrassen blommade fortfarande violer i en kruka. Gillar violer. När jag var gravid sa två kompisar att de gissat att jag säkert kommer döpa barnet till ”typ Viola” om hon är en flicka. Faktiskt var det ett namn som stod på min lista också! Sen blev det ju inte det men tycker fortfarande att det är väldigt fint. Bra balans mellan lagom romantiskt och lite tufft med det hårda v:et, tycker jag. Mina kompisar känner mig!

20191124_myra

På andra sidan huset vältrade sig Myra på betongen, som alltid. (Snacka om att vara stadskatt, va?)

20191124_selmalinnea

Och Selma var kärvänlig och sällskapssjuk och kanske lite kall om tassarna. Inte för att hon klagade, och inte jag heller. Det här är kattens mjau det.

Vårdagjämningen och vardagjämranden

Fattar inte vad det är för fel på mig, jag har inget att säga längre. Det har jag i och för sig sagt förr, så jag förstår att det (förhoppningsvis) bara är temporärt. Men jag är så trött på att bara kunna åstadkomma BLAJ. Vardagsbrus och dagbokssus. Önskar jag hann tänka klart och skriva ner fler RIKTIGA tankar. Men det känns som att alla åsikter och reflektioner lämnar på hälft. Och så tänker jag, men kan jag inte blogga om dem ändå? Jag måste väl fan inte tänka klart bara för att skriva ner dem? Och nej, det är klart att jag inte måste. Men då jag tänker detta brukar klockan vara ungefär tio på kvällen och jag är bara så trött så trött så trött. Så jag stannar i soffan och känner mig missnöjd men samtidigt bekväm.

Jag tänker ofta på det att jag läst om att skriva, att det är bäst att göra det innan man tar in en massa intryck. Vill man blogga, ska man göra det INNAN man plöjer genom flödet på Bloglovin’. Annars blir man distraherad. Förstår det så väl just nu. Men jag hinner ju aldrig. Mellan det här de kallar vardag och lite otydlig sjukdom på det då som aldrig riktigt ville visa sig MEN likväl tar en massa energi. Tupplurade sammanlagt fem timmar en dag, till exempel. Och i går när jag kom hem från jobbet och hade Tagit Helg fick jag feber och ont i halsen. Fy fan så hopplöst livet känns sådana gånger. När nåt kommer emot DIREKT man tror att man ska hinna och orka få rätsida på grejer.

Meeen nog om det.

I onsdags gick vi på utflykt från Blendas dagis. Det var föräldrarna som ordnat ett kvällsevenemang med besök i mulleskogen och sedan grillkväll på dagisgården. Lät mysigt! Att det inträffade på vårdagjämningen var en trevlig bonus, tyckte jag. Vill ju gärna uppmärksamma kosmologiska högtider lite p.g.a. är hedning med fäbless för Orsak Att Vara Lite Högtidliglight.

20190320_001

Och Blenda såg fram emot det! Solen sken. Vädret var milt. Mina ögon rann som två ägg tänkte jag skriva men det lät ju fruktansvärt. Nä men mina ögon samt tårkanaler hanterar inte kombinationer utav solljus, vind eller kyla så bra.

20190320_002

Det började med lite program i skogen. Det var egentligen dagisbarnen som skulle leda föräldrarna till några punkter. Vi hade inte världens mest pålitliga guide så vi improviserade lite och ägnade mest uppmärksamhet åt de gulliga träskulpturerna som finns där i form av olika skogsdjur.

20190320_00320190320_004

Klämde in lite hurtbullig familjeselfietajm också.

20190320_005

Tog inga bilder under grilltillställningen eftersom alla föräldrar knappast skulle ha varit bekväma med det. Men det var trevligt! Fast Blenda verkar ha varit den enda från hennes grupp där, men hon var nöjd för det. Känner i efterhand att jag borde ha ansträngt mig och minglat mer. Men alltså jag orkade inte och höll mig tryggt till att utbyta några ord med de jag redan känner. (Hej Elin! Hej Janika!) Jag skulle inte riktigt kalla mig blyg, fast är ju ibland, men främst är det bara det att jag blir så TOM I HUVUDET. Inte så att jag inte vågar säga vad jag tänker men som att jag faktiskt inte tänker över huvud taget. Känner någon igen det? Och då känns det ganska dumt att gå omkring och skaka hand och sen i princip inte säga något mer. Bara stå kvar och le under komplett tystnad i ett par minuter tills att endera av oss kände det var okej att flytta på sig. Okej att jag tydligen ÄR sådan men fan jag vill ju inte att de ska veta det. Jag vill ju ge en mycket mindre sanningsenlig bild av mig.

Och vi hade glömt att ange ”vegetariskt” på ”allergier” på anmälningsblanketten. Det är så typiskt oss, vi missar en massa saker och jag håller på att bli lite knäpp. Känns som att jag nästan lyckades lajva vuxen en kort tid och nu är jag tillbaka på hopplös ansvarslös okapabel vilsen tonåring. Och det spelar ingen roll att det denna gång råkade vara Alfred som missat, det känns likadant ändå! Men vi fick vegekorv i alla fall eftersom det fanns så många av dem. Det är ju tur att andra vuxna lyckas vara förutseende i alla fall. Blenda tyckte den var så god att hon mmm-ade mellan tuggorna.

20190320_006

Avslutar med en bild på min gångstil. Vad i vadande vadandet? Jag har då INGEN orsak att se så mallig ut. INGEN.