på hjortronleden

Färd & fest

20170616_hillapolku_001

Gårdagen var hemskt mör men vi beslöt ändå att försöka ta oss ut på en vandring av den inte alltför mödosamma varianten. Vi valde en sex kilometer lång rutt med namnet Hillapolku som går runt en sjö, Kesänkijärvi, som ligger typ en och en halv kilometer ifrån stugan Lill-Panda där vi bor. (Ja, finns också en Stor-Panda, eller rättare sagt, en Pandamaja.)

20170616_hillapolku_002

Kändes bra att ha tagit sig ut och aktiverat sig, och inte gjorde ju heller utsikten saken sämre. Exempelvis såna här vyer kunde åskådas ifrån vandringsleden. Kesänkijärvi med Kellostapuli i bakgrunden, en kulle på 443 meter över havet.

20170616_hillapolku_00320170616_hillapolku_004

I övrigt fanns det också en del klassiska naturstigsmiljöer som kändes ganska som hemma. Inte mig emot, jag gillar dem.

20170616_hillapolku_00520170616_hillapolku_006

När vi nått andra sidan av sjön, d.v.s. den som utgör ena sluttningen av Kellostapuli-kullen, så stötte vi också på ett par bäckar som porlade och forsade ner från toppen.

20170616_hillapolku_00720170616_hillapolku_008

Ja ni fattar, flera vyer helt enkelt. Bland annat featuring döda ljusgråa träd, hängande lav, friskt vatten och gul kabbeleka.

20170616_hillapolku_009

Okej är ärligt talat inte helt säker på vilket berg detta är men endera Kellostapuli från ännu ett annat håll, eller så Kesänkitunturi. Det skulle säkert gå att klura ut om jag granskade kartor av hur vandringsleden gick och var vi befann oss just här, där leden korsade en väg, men… orka.

20170616_hillapolku_010

Bland det sista vi korsade var denna myr som jag antar att gett vandringsleden sitt namn, eftersom vi såg en del vita hjortonblommor där. I bakgrunden på denna bild skymtas toppen av Ylläs, förresten. Det berget känner jag igen för det har mastar och skidliftar, annars vore jag vilse där med.

Sex kilometer på mestadels plan mark var riktigt lagom för en sån dag som i går. I dag har vi testat en aningen längre och mer krävande vandringsled som bl.a. gick nästan ända upp till toppen av Kellostapuli, pust. Är aningen missnöjd med att vi hittills under våra vandringar träffat på varken renar eller lavskrikor, men å andra sidan råkade vi under dagens både på ett par myggor (de första under vår vistelse här) och en rejält ilsken tjäder istället. Sååå det är väl alltid nåt, menar jag. Ja, mer om detta äventyr typ i morgon eller en annan dag inom en snar framtid!

Kan i övrigt verkligen rekommendera att besöka Sameland denna årstid, kryllar varken av mygg eller människor här ännu och vädret är ytterst behagligt. Myggorna brukar anlända ungefär strax efter midsommar här i Äkäslompolo och människorna gissningsvis ungefär i september samtidigt som ruskan. Vädret är mycket behagligt nu och det är lite spännande att solen faktiskt aldrig går ner, går exempelvis hur bra som helst att vandra precis när som helst på dygnet om en så vill. Tips tips!

67 nordliga breddgrader

Färd & fest

20170616_fjaell20170616_renar

Utanför stugan doftar luften starkt av kåda och bortom skogen reser sig Ylläsfjället 718 meter över havet. Vi mötte några renar på vägen, de betade i dikesrenarna (ni får själva hitta på ett ordskämt om detta eller kanske bara betona det dikesrenarna lite spexigt), och brydde sig inte över huvud taget i oss. Inte i att vi stannade bilen, klev ur och gick närmare för att ta bilder på dem. Inte heller i något av de läten jag gjorde för att försöka få deras uppmärksamhet så att jag skulle få en bild där deras blickar inte var riktade mot marken. Blev aningen kränkt av hur uppenbart ointressanta vi var för dem.

Annat vi gjort i dag är att gå på zoo och vandra runt en mindre sjö, men det berättar jag mer om en annan gång. I kväll väntar bastu och en tidigare kväll än gårdagskvällen, i och med att mina morgnar vägrar bli sena. Fortsätter med andra ord att vakna ett par timmar tidigare än jag har för avsikt.

Trots att jag varit väldigt trött under all min tid hittills här så har jag varit det på ett kravlöst sätt — det är inte hela världen att gå omkring och vara ganska sömnig, det blir inte en plåga så där som det lätt kan bli det vardagliga livet. Här finns det inga påtryckande måsten som jag behöver vara särskilt alert för att känna att jag kan hantera, och det är dessutom avslappnande att inte bara kunna men faktiskt vara tvungen att sätta mycket på paus här. Det har varit mycket på gång där hemma den senaste tiden, främst mycket att tänka på, men nu är det ingen vits att ta med sig allt det hit för det finns ändå så lite jag kan göra något åt av något av det. Det är bara att svara på något enstaka mejl om dagen, ta en Samarin den återkommande halsbrännan jag lider av som det typiska preggot jag verkar vara i just det fallet, och sen sitta och blogga tämligen planlöst medan bastun värms. Jodå, kunde ha det sämre ställt alltså.

63°04’10.1″N 21°34’27.6″E

Färd & fest

20170423_001

Nu när det (typ) blivit vår (de dagar det inte sadistsnöar) och Alfred och jag dessutom har en riktig vandringstur i fjällen att öva inför — ledigheten är fixad och stugan är bokad! — så har vi äntligen fått en början på en långtida plan: Att besöka vandringslederna som finns här i närheten.

20170423_00220170423_003

Några kilometer söder om Vasa hittas Öjens naturstig. Den är 4,5 km lång och beskrivs som ”lätt att gå eftersom terrängen bara är svagt kuperad”. Allt det lät som en bra kombination, tyckte vi, så den tog vi.

20170423_004

Något annat som lockade med Öjens naturstig var denna info på utinaturen.fi/ojen:

”Öjens gammelskog är ett för Västra Finland exceptionellt stort gammelskogsområde. Största delen av skogen består av gammal grandominerad barrskog, som ställvis är försumpad. På området finns en markerad naturstig med informationstavlor som berättar om områdets natur, läkeväxter och folktro.”

20170423_00520170423_006

Ljuset föll så fint mellan trädkronorna och på sina tätaste, skuggigaste fläckar i skogen hade snön och isen inte ännu smält bort.

20170423_00820170423_007

Annan kul grej med att vandra i skogen i ett par timmar är att det gav mig en orsak att inviga min nygamla ryggsäck.

20170423_009

Vi nådde rastplatsen där en eld fortfarande brann efter tidigare pausare. Istället för att grilla korv värmde vi varsin croissant för varför inte, c’est bon. (På tal om bakverk så lär fosterbullen förresten vara i ungefärlig croissant-storlek den här veckan. Detta tänkte jag på när vi grillade våra fosterbullar, ursäkta, smördegsbröd.)

20170423_010

Jag har köpt gymnastikskor för första gången på drygt femton år. Hittade dem på loppis för fyra euro och det tyckte jag var ett rimligt pris för ett par s.g.s. oanvända lenkkare. I övrigt har jag bestämt att växa ut min lugg för fy fan alltså så jag hatar den där skiten. Jaja. Det var kul de två, tre dagarna jag var okej med den!

20170423_011

Här gick vi över en myr där mylingar gråter om nätterna. På ett fåtal ställen var spångarna i ganska dåligt skick och/eller just nu under denna årstid översvämmade, och t.ex. här hade gummistövlar varit behändiga även om det gick att balansera och skutta utan att bli genomblöt om fötterna.

20170423_012

Jag är lite besviken på mig själv för jag aldrig lyckades fånga det på bild, men jag ser ofta så tydligt att såna här stigar i skogar vill locka in en dit till det dolda bakom träden, till det undangömda bortom världens blick. Ungefär på samma sätt som de där ”Kom, kom”-underjordiska i Ronja Rövardotter, men inte kusligt.

20170423_013

Till sist kan jag berätta, eftersom det är till ett sådant evinnerligt stort intresse för alla, att jag upptäckt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att gå på spångar. Varför? Ingen aning! Men jag var ett fan av dem då jag var liten och det visar sig att jag är det ännu.

Jovars! Sämre söndagseftermiddagar har jag varit med om.

ner till metviken

Färd & fest

20170107_metviken_0120170107_metviken_02

Förutom två besök till arbetshälsovården hade jag inte lämnat gårdsplanen under hela veckan, fram tills i går. Höll på att bli tämligen stugfebrig, med dubbel dos febrig. (Heter det ens ”stugfeber” på svenska? Stugtokig?) Jag mår betydligt bättre nu, febern och den värsta snuvan har gått om, så jag kände mig tillräckligt kry för att våga mig ut i det bländande solskenet vi hade under gårdagen. Mina ljus-, köld- och blåstkänsliga ögon som levt ett ytterst skyddat liv den senaste tiden lajvade Niagarafall när vi spatserade ner till Metviksparken och Pappersbron för att mata änderna. De små djuren var dock inte så intresserade av vad vi hade att erbjuda (det låg MYCKET bröd i vattnet redan då vi kom dit), så vi emottogs inte med någon större entusiasm. Ändå, små änder, var det skönt att komma sig ut lite och andas lite frisk luft, även om den fick mina ögon att intensivtåras.

20170107_metviken_0320170107_metviken_0420170107_metviken_05

Hade med mig min Fujica på promenaden för att starta på analoga veckslutsbilddagboken (troligt kommande smeknamn: analoggen, analoggbok?!), knäppte ivrigt av ett par bilder, och sen när vi var hemma igen slog tanken mig: Kom jag ens ihåg att ta bort linsskyddet? I.o.m. att sökaren inte går via linsen så är det fullt möjligt att missa den, eh, ”detaljen”. Jag har verkligen inte den blekaste om jag ens rört skyddet. Det kan ha varit av. Det kan också ha varit på. Vi åkte senare ut till loppis en bit utanför Vasa och väl där traskade vi ett par hundra meter bort för att jag skulle ta bild på en övergiven bil, sa medans vi gick att nu ska jag banne mig se till att linsskyddet definitivt är av, men sen när bildtagarärendet var avklarat och vi var tillbaka på loppisets parkering slog det mig att jag återigen hade ingen aning om jag tagit bort linsskyddet eller inte. Alltså!! Vad i helveteee. Hur jävla disträ får en klant bli?

Många saker gör en ju per automatik, som att t.ex. stänga av kranen till tvättmaskinen då den tvättat klart, utan att tänka på det. När jag ska åka iväg nånstans så är dessa saker precis de som jag börjat haka upp mig på och älta, det är väl rätt vanligt. Mitt knep är att gå omkring och narratera mina handlingar i bestämd och pedagogisk ton här hemma innan jag far iväg, så att jag ska ha bättre chans att minnas att spisen är av och sånt om jag både sagt och hört det och inte bara tänkt. ”Jag drar ur telefonladdaren”, ”Sovrumsfönstret är stängt” och ”Är ytterdörren låst? [paus för att dra i handtaget] Ja, det är den”. Får visst börja göra samma sak inför varje enskilda bild jag tar med denna kamera. ”Och linsskyddet är av? [paus för att kolla] Ehm ja, NU är det.” Fast det vore kanske enklare, och säkrare, att bara lämna linsskyddet här hemma.

som hemma fast borta, eller tvärtom

Färd & fest

Processed with VSCO with f3 preset

Lördag i ett dimmigt Jakobstad. Dricker kaffe och äter kaka på Skorpan med Karin, Karin, Anna och Elliot och efteråt promenerar jag genom trähusstadsdelen Skata ut till loppiset på andra sidan järnvägen. Jag har ingen brådska fast klockan börjar närma sig loppisstängt och jag stannar upp då och då och knäpper bilder. Känner mig harmonisk och som att jag kunde höra hemma. Fina miljöer har väl överlag en sådan inverkan på en, men här är allting också så bekant. Har vandrat här förut, har besökt vänner här förut, har tagit fotografier här förut.

20160910_skata

Jag går längs med Skeppsgatan och sniglar långsamt förbi och sneglar försiktigt på huset som jag så många gånger förut tittat på, men under mina tonår, då det vita trähuset var obebott och slitet. Sedan var det någon som började rusta upp det igen och någon har säkert bott där i minst tio eller kanske femton år redan. I fönstren finns små skepp och huset ser inte alls längre ut som ett hemsökt utav spöken, utan utav en längtan till havet.

Jag når loppiset och när jag en halvtimme senare går därifrån stannar jag igen upp nu som då. Jag böjer mig vid dikesrenen och fotograferar rödklöver och renfana, går ut till järnvägen som jag på ditvägen redan gått över men eftersom att det nu är folktomt vill jag ta en bild. Jag gör det, vänder om, går längs med Järnvägsgatan in mot stan. Jag tänker att utifrån sett måste jag se ut som en turist, eller kanske någon som precis flyttat till staden och i sin utforskning av den inte ännu hunnit bli hemmablind.

Men så kör en bil ut från Lotta Svärdsgatan och stannar i korsningen, dörren på förarsidan öppnas och ut lutar sig en äldre dam som undrar om jag kan hjälpa henne hitta till TT-Hallen, för där ska kören Madrigalen uppträda den kvällen. Jag försöker ge en vägbeskrivning men vi är båda litet osäkra, fast jag besökt stället många gånger eftersom det finns ett loppis i samma byggnad. ”Hela livet har jag bott i Jakobstad och ändå!”, utbrister kvinnan. Jag slår upp adressen på min telefon och jo, jag hade gett rätt instruktioner, visar kartan åt henne och hon tackar, drar fast dörren, och medan jag går vidare hör jag bilen backa och svänga om på vägen bakom mig.

På kvällen är jag tillbaka i Jakobstad och jag råkar på många gamla klasskamrater från högstadiet. De hade varit på Madrigalens konsert de med, för en av dem sjunger i den, hon min barndomskompis ända sen vi var hos samma dagmamma under åttiotalets mitt allt igenom samma lågstadium till samma klass på högstadiet. ”Hur går det med Linnea då?” frågar en högstadieklasskamrat och jag svarar ”Tjaa jaa, det går väl både bra då och dåligt”, och sedan blir jag så fundersam över detta svar, så självklart men ändå inte ett helt socialt accepterat, att jag helt glömmer bort att bolla tillbaka samma fråga. Men jag gissar att jag vet svaret, det går både bra och dåligt. När två människor inte setts på flera år kan vi alltid räkna med att båda har hunnit erfara bägge aspekter sen sist, förstås, tänker jag och känner mig sedan krass i den tanken men kan inte förneka att den likväl är sann. Ändå, det hade varit trevligt att efterfråga och höra några detaljer, eller ens avslöja någon sådan själv. Det har bara aldrig tillhört min starka sida.

Men nu är jag förberedd. Så hur går det med er då?

katt får vän

Färd & fest

I måndags var det den internationella kattdagen och vi firade detta, på väg från Katternö till Vasa, genom att stanna i Vassor för att ta Selma på zoo. Eller, till en fårhage. Och det var kanske främst vi människor som ville träffa fåren.

20160808_faar_002

Denna modiga charmör var den enda som vågade sig fram till stängslet efter att vi hade stått och bräkt en tid. Vi överöste honom med gräs och kärlek. Selma var skygg och skraj men Carl (som Alfred döpte honom) som annars var nyfiken och social var så försiktig och from med Selma. Han stod helt stilla och lät henne nosa på honom, men när hon gick iväg följde han lugnt och vänt efter längs med stängslet för att snusa på henne igen. Helt klart utåtriktat fundersam över vem/vad denna lilla katt var för en typ.

20160808_faar

Det slog mig vilka kloka djur får är ändå. De är vänliga nog att söka vänner och förståndiga nog att vara försiktiga med de som är mindre än dem. ”Fårskalle” borde betyda någonting helt annat.

20160808_faar_001

När vi skulle gå iväg grät Carl efter oss och det var både gulligt och ledsamt. Fick vända om och ge honom en rödklöverblomma som han glatt mumsade i sig.

Som vanligt efter att jag träffat på djur av den här typen så är jag totalt splittrad — å ena sidan harmonisk och tacksam (no pun intended) utav upplevelsen, för det är helt utan ljug mycket terapeutiskt att klappa ett får. Å den andra sidan är jag så äcklad av och förbannad på skitmänniskan som äter de här härliga varelserna — eller då särskilt att de föds upp för den orsaken. Ugh, vidriga köttproduktion alltså. Vill helst inte tänka på saken men tycker att alla som äter kött gärna kunde göra det mer. *räcker värdinneligt fram ett serveringsfat moralkakor*

Det var allt, tackor och bockar.

inspelningsdag två

Färd & fest

20160803_ivankallan_001

Regin är igång. Inspelningarna för filmen som Alfred regisserar har inletts i går/förrgår och i morse åkte jag med ut till Österö där jag lekte regiassistent, coachade en kvinna som gjorde skådespelardebut, knäppte bilder och senare såg en trollslända äta en levande humla och det var fullständigt uppfuckat och jag är fortfarande traumatiserad av knastret.

20160803_ivankallan_002

Såg också en SUPERGULLIG båt.

20160803_ivankallan_003

Men åter till filminspelningen, där kameramannen fick nog och rodde iväg. Så det blir ingen film.

ELLER så blir den trickfilmad! Så kan vi säga.

20160803_ivankallan_004

Tillbaka på filmbasecampet, någon ungdomslokal, med en del av det glada gänget.

Jag har återvänt till Vasa och det var fruktansvärt att köra hem över en lång bro där färjor gick förr. Tyckte det var en aning obehagligt att sitta på när vi körde över den andra vägen i morse, men fy blä örk att köra själv och det medan jag är så trött som jag är. Vet inte om jag har berättat om det förr i bloggriket, men alltså jag har en återkommande mardröm där jag kör bil på en lång jävla bro och vattenytan är så hög att den ibland flyter över bron som f.ö. sällan har en reling ens och long dröm short: dödsångesten är ett faktum. Jag brukar däremot alltid vakna innan jag drunknar, vilket kanske skulle betyda något ifall att den där bron inte skulle vara evigt ändlös. Skulle alltså kunna tillbringa resten av mitt liv med att köra på den, ifall jag hamnar i koma som låter mig drömma eller utvecklar en slags sömnsjuka där jag aldrig vaknar igen. I alla fall, blev ganska hispig i bilen idag men lugnade ner mig genom att påminna mig själv om att det inte är min mardröm jag genomlever, utan detta är verkliga livet, där det t.ex. går att bromsa och backa och vända om och parkera och lägga sig i fosterställning och panikpipa i baksätet ifall att bron plötsligt skulle råka hamna under vattenytan framför en.

Efter tre-fyra timmars sömn är jag ganska dimmig i huvudet, som ni kanske förstår. Åskvädret som härjat av och an i tre dagar verkar ha nått sitt crescendo inatt. Låg vaken och försökte att inte bländas av alla blixtar som trängde in genom mörka gardiner och lyste upp rummet. Gillar ovädret, men mer de nätter då jag inte ska vara uppe med tuppen följande morgon. Åskan har varje gång under dessa dagar kommit så plötsligt — ena minuten är det fint väder, klarblå himmel och gassande solsken, och den andra är det plötsligt mörkvioletta moln, regn, hagel och muller överalltifrån. Alltså bokstavligen, det har skiftat supertvärt, inom ett par minuter är det som att leva i en helt annan värld än den en bebodde för två klunkar kaffe sen. Spännande tider minsann. Säger en som pratar om vädret, eeh.

pool allena

Färd & fest

20160626_001

Kom på att jag ännu hade en sista liten opublicerad hög med bilder från midsommarhelgen. Vi åkte ut och nattbadade en kväll, hittade denna drömska pöl i ett grustag några kilometer från min hemgård.

20160626_002

Knappast en hemlig en, syns från riksåttan, men var åtminstone vår egna på natten. Så där fick vi bada pool allena, HA HA HAA. (Tänker att om jag skrattar högljutt och självsäkert så kan jag lyckas lura i er att det är kul.)

20160626_003

Det krävde viss förberedelse innan jag kände mig redo att tvinga mig ner i vattnet. Som tidigare erkänt, jag har blivit jäkla mjäkig.

20160626_004

Och återigen tyckte jag att det var tortyr att doppa sig, men till skillnad från havsvattnet så övergick detta pölvatten snabbt från isande till ljummet. Blev sen riktigt behagligt och jag ville inte gå upp fast Alfred sökt sig upp till torra land igen.

20160626_005

Ärligt talat är jag ganska floppig på att simma, men att flyta är jag bättre på. Gick aldrig i simskola, varför vet jag inte. Fattade aldrig ens vad det var, tror jag.

20160626_006

En annan sak jag är okej på är att sprätta vatten. Fast det kanske de inte lär ut i simskola så jag vet inte hur pass mycket detta räknas som nåt att kunna.

20160626_007

Lockade Alfred i vattnet igen och även han visade sig vara helt skicklig på vattensprätt. (Hmm, han kanske gick i simskola och har lärt sig där? Måste fråga.)

20160626_008

Dubbelplums! För övrigt var det väldigt klart vatten, såg bottnen utan problem. Imponeras alltid av sådant sedan mina erfarenheter av att bada i Pirilö fram tills 90-talets mitt ungefär. Pirilövattnet blev mer och mer förorenat av gud vet vad tills det lämnade en brun hinna efter sig som en sen fick duscha av där hemma för att inte leva i ett smutsskal. Fräscht. En klasskompis på femman eller sexan sa förresten fel på en lektion och berättade att han varit och simmat till Pilirö (österbottniska för ”snoppröd”). Då blev det livat kan ni tro!

sju sorters blommor i skog och på äng

Färd & fest

20160625_exkursion_001

Iklädda gummistövlar gick vi ut på en exkursion sent på kvällen vid midsommardagens slut. Vi gick in i skogen bakom mina föräldrars hus och den har förändrats under de senaste åren, många träd har gått av samt vält i blåsten så att enorma mosstäckta rotvältor krönte marken och nya små kärr hade uppkommit i groparna. I en sådan tjärn hittade vi massor av missne, Calla palustris, också känd som drakrot eller vildkalla.

20160625_exkursion_002

Några smörblommor letade sig också fram där. Ranunculus acris.

20160625_exkursion_003

Vattenytan var täckt av små gröna växter. Kände ett märkligt sug att dyka ner i det. Klockan var 23:36.

20160625_exkursion_004

Vi gick vidare in i skogen då jag plötsligt såg små ljusa fläckar nere vid mina fötter, och jag började hoppa omkring och ojneja mig. ”Stod på mig själv”, sa jag när Alfred undrade vad jag håller på med. Jag har inte sett linneor, Linnaea borealis, där i skogen på många, många år, inte sen högstadietiden. Kul att de har gjort en comeback.

20160625_exkursion_005

Ute i andra änden av skogsstrimman som träd har vält i har också många träd huggits ned. Och ett har vält där med, som ni ser. Jag antar att det är därför som vegetationen har förändrats en aning.

20160625_exkursion_006

Vi gick vidare och kom ut till en äng. Ladan, som torde ha tillhört mina förfäder om jag inte misstar mig, hade taket ramlat in på. Eller egentligen i. Bucklig plåt låg på gamla höbalar inuti den. Gick inte in i denna lada men däremot i en annan senare, och där tittade jag på de karvade inskriptionerna i väggen som jag vagt mindes från barndomen att var där. Det stod ett årtal där, nu har jag glömt det exakta, men det var september och 1700-tal. Kanske 1758. Kanske 1785. Nånting sådant.

20160625_exkursion_007

Invid ett dike (som jag minns att mina kusiner skrinnade på nån vinter för cirka 25 år sedan) växte tistlar. Många insekter var i farten.

20160625_exkursion_008

Tistlar har de senaste åren klättrat högt upp på listan över mina favoritblommor. Jag gillade dem mycket när jag var barn också men glömde visst dem under många år. Den på bild här ovanför torde vara en brudborste, Cirsium helenoides. På engelska Melancholy Thistle, vilket jag tycker att låter som ett perfekt namn för en smått cynisk hjältinna i en semigotisk äventyrsroman för barn. Den här tisteln ansågs förr kunna bota ledsamhet, år 1669 sa botanisten Nicholas Culpepper att ”The decoction of the thistle in wine, being drunk, expels superfluous Melancholy out of the body and makes a man as merry as a cricket”. Får lust att prova detta. Fast jag tror det snarare är vinet som gör en syrsglättig.

20160625_exkursion_009

Vi vandrade vidare från ängarna och kom så småningom ut till en grusväg.

20160625_exkursion_010

Vid den förra grusvägens slut beslöt vi att istället för att vända vänster, vilket vore hemåt, så vände vi höger och gick ut till en större grusväg. Dimman låg där borta mot horisonten och dolde skogen som möter ängarna där.

20160625_exkursion_011

Vi vände upp vid det närmaste skogsbrynet och gick längs med utkanten av den upp till detta ställe.

20160625_exkursion_012

Åt ett annat håll såg det ut så här där. Alfred kliade myggbett. Vi fick många.

20160625_exkursion_013

Mycket hundfloka, hundloka, hundkäx eller vad ni vill kalla den. Anthriscus sylvestris. Klockan var 00:24.

20160625_exkursion_014

Och för att ta oss hem därifrån var det bara att ta oss över en äng. ”Vad är det där?” frågade Alfred och syftade på en mörklila lågväxt fläck ute på ängen. Det var en plätt med humleblomster, Geum rivale, som vågat ta debatten mot all hundfloka och rallarros.

20160625_exkursion_015

Och här är en sjunde blomstersort, som vi tidigare gått förbi. Insåg till mitt förtret att jag hittills bara hade sex sorters blommor och det ska ju vara sju på midsommar, såklart. Här har vi vänderot, vendelört eller katteleka, Valeriana officinalis. En gammal känd medicinalväxt för lugnande syften och extrakt från denna används fortfarande i många naturläkemedel mot sömnsvårigheter. Brukar ibland gräva upp en rot och ge åt katterna, för jag är tydligen en pusher vad det gäller kattknark. De blir först himla tossiga, glada men lättretliga, eventuellt lite dregliga, vältrar sig mycket, och sen sover de länge. Med tanke på att det också finns droger som får folk att äta andra människors ansikten så tycker jag att detta är tämligen harmlöst. Jag är okej med mitt dubbelliv som knarklangare i katternas Katternö.

blöito

Färd & fest

20160625_tistel_00120160625_alfred20160625_tistel_00220160625_balans

Här är en liten hop med bilder tagna längs med cykelbanan i Katternö, i riktning mot Östensö, då vi rörde oss där på midsommardagskvällen. Vi skulle ut och promenera, och jag tänkte mig att vi skulle bege oss på en tämligen ansenlig färd, faktiskt. Jag vet inte exakt hur långt jag tycker att en sådan är, men jag var beredd på att imponera på den av oss i förhållandet som faktiskt rör på sig och motionerar regelbundet, med min envishet och uthållighet och jävla bra vandrarben. Som jag inbillar mig att jag har. (Mina fötter är värdelösa, dock. De saboterar allt för mig, särskilt min vandrarkarriär.)

Så kom vi oss ungefär en kilometer hemifrån och jag ville visa den där hemliga grottan under bron över Purmo å, där jag och mina kompisar många gånger under lågstadiet tjoat, sjungit och skrattat i den besynnerliga akustiken som finns där. Alfred filmade en snutt då jag förevisade detta fantastiska eko.

 
Och då vi gick dit under bron blev vi redan blöta om fötterna, från gräset.

Sen kom jag på att jag ville visa trappan som går ner till ån från rastplatsen på andra sidan riksåttan bredvid cykelvägen, så då fick vi ta en genväg och hoppa över ett dike för att ta oss dit och då blev fötterna, benen, till och med låren, ännu blötare från gräset. Tårna var genomdränkta. Vi spatserade omkring på rastplatsen en stund tills vi kom på att den eviga våtmarken kring den nedre tredjedelen av våra kroppar var outhärdlig. Så då gick vi hem igen.

… OCH BYTTE TILL GUMMISTÖVLAR. *dun-dun-duunnnnn* Ja, det här blir en följetong. Bra klipphängare, va?