Två om det vilda

Jag har sett två stycken fantastiska, gripande naturdokumentärer på Netflix den här månaden. Båda två kretsar kring det vilda, och vår plats i det. Jag är här för att tipsa vidare förstås —

David Attenborough: A Life on Our Planet

Sir David Attenborough har levt ett enastående liv. Han är i skrivande stund 94 år gammal och har varit involverad i naturprogram för BBC sedan 1950-talet. Han skriver och narraterar mängder av dokumentärer och även om du inte känner till hans namn så lovar jag nästan garantera att du känner igen hans röst. För mig är det något tryggt med att titta på vackra naturvyer och höra Attenboroughs välbekanta stämma med den kännspaka mysiga tonen, som att han liksom roas och imponeras av varje varelse han råkar på, och gärna vill dela den upplevelsen med oss.

I och med att Attenborough utforskat och dokumenterat naturen under en sådan lång tid har han kunnat iaktta stora förändringar i den, och att de största har blivit påtvingade av människan. Attenborough beskriver den här filmen som sitt vittnesmål.

Vittnesmålet är alldeles knäckande och fasaväckande — och ändå hoppingivande och inspirerande. Sluta inte titta när ni mår som sämst, håll ögonen öppna. Attenborough vill att vi ska sluta blunda. Vi måste se klart, kristallklart, för att det ska bli bättre. Jag ska se den igen, se den ni med.

 

När jag tipsade om denna film på min insta fick jag i gengäld ett tips om en annan, av min vän Karin (tack!), nämligen —

 

My Octopus Teacher

Craig Foster är en dokumentärfilmare som i denna underbara, vackra film undersöker ett litet område undervattensvärld utanför Sydafrikas kust. Under en av sina dykturer så får han syn på en bläckfisk som fascinerar honom och han får en fix idé att han ska återvända varje dag. Bläckfiskar är intelligenta djur och det visar sig att de två varelserna tycks dela samma nyfikenhet för varandra. Foster får se, erfara och känna häpnadsväckande saker.

Genom den magnifika bläckfisken som Foster kärleksfullt refererar till som henne (inte ”den”) genom hela filmen lär han sig inte bara om arten, symbiosen mellan alla varelser under havsytan, utan också om sig själv och det allmänmänskliga. För filmen innehåller viktiga lärdomar för alla som ser den — saker vi alla människor innerst inne vet men kan behöva påminnelse om.

Den här filmen såg jag i går kväll och jag blev så enormt gripen, hänförd och RÖRD. Grät massor, både av det fina och det sorgsna. Jag förstår det som lockade och drev Foster till att dag efter dag dyka ner under ytan och besöka henne igen. Jag känner nämligen likadant.

Kattens mjau sent i november

20191124_blendaalfred

Vi befinner oss i min hemby. Vi åkte hit igår eftersom vi var bjudna på kalas i grannbyn, min kompis son fyllde ett år! Det var en massa fina vänner och bekanta där som det var så kul att se! Även Blenda var helt salig efteråt — till stor del för att det funnits så många bebisar där att krama och pussa på. Goda kex att äta och nya leksaker att peta på var förstås inte heller ett minus.

Vi beslöt att övernatta hos mina föräldrar istället för att åka tillbaka hem samma kväll. I förmiddags gick vi ut på gården och jag knäppte några bilder som jag tänkte sätta in här medan Blenda sover på terrassen. Sen tänkte vi ännu försöka klämma in ett besök på loppis i Jeppis innan vi åker hem till Vasa igen.

20191124_traedgaardsfest

Ute på lindan var det uppställt för trädgårdsfest. Eller blir det lindefest då kanske.

20191124_kajor

Kajorna flög över oss. Jag frågade vart de var på väg men typiskt kajor svarade de bara ”dä dä dä”.

20191124_myrablendaalfred

Katterna kom också med oss hit och här går Myra till attack. Det är lite för kallt för deras smak så de är bara ute i korta snuttar, sen vill de in igen. Jag tycker det passar oss alla alldeles utmärkt, då slipper jag oroa mig för att de ska springa för långt bort.

20191124_blendastuga

Oftast när vi är här brukar vi övernatta i den här stugan, men nu är det för kallt så vi sov inne i huset. Men Blenda ville ändå sköta om stugan och se till att trappan ser prydlig ut.

20191124_violer

På terrassen blommade fortfarande violer i en kruka. Gillar violer. När jag var gravid sa två kompisar att de gissat att jag säkert kommer döpa barnet till ”typ Viola” om hon är en flicka. Faktiskt var det ett namn som stod på min lista också! Sen blev det ju inte det men tycker fortfarande att det är väldigt fint. Bra balans mellan lagom romantiskt och lite tufft med det hårda v:et, tycker jag. Mina kompisar känner mig!

20191124_myra

På andra sidan huset vältrade sig Myra på betongen, som alltid. (Snacka om att vara stadskatt, va?)

20191124_selmalinnea

Och Selma var kärvänlig och sällskapssjuk och kanske lite kall om tassarna. Inte för att hon klagade, och inte jag heller. Det här är kattens mjau det.

Blåvitt, grönt och silver

Del 1. Självständighetsdagen.

20181206_promenad_001

Gick ut på promenad med de här två igår. Finlands självständighetsdag var det då.

20181206_promenad_002

Den mindre av dem betedde sig väldigt oberoende, självständighetsdagen till ära, och ville bestämma åt vilket håll vi skulle gå. Oftast åt helt fel. Men får man som föräldraskap ta och gripa in som enväldig härskare (eller blir det tvåväldig?) och styra om med ett enkelt lyft i några metrar.

20181206_promenad_003

De etapper där hon gick själv snubblade och halkade så i snön att hon till slut fick åka upp på Alfreds axlar en bit.

20181206_promenad_004

Mycket uppskattat!

20181206_promenad_005

Lovar att det inte var tänkt så att det här inlägget skulle bli en uppsats med rubriken BLENDAS UTFLYKT liksom, men nu är det likväl henne jag har bilder på och tycks kretsa kring. Ja jaaa. *levande föräldraklyscha*

Här hade det hur som helst blivit dags att plocka fram vår bärsele, en Manduca som köptes som i begagnad i höstas. Fastän vi inte använt den jättemånga gånger (hittills) så har den ändå visat sig vara ett sånt bra köp. Det är så enkelt att traska på med den. Känns dessutom som Bra Träning att släpa på +10 kilo extra. (Obs vet egentligen inget om träning men har sett att folk gärna bär tyngder.)

Min mössa är förresten till viss del gjord på något så absurt som ull från PUNGRÅTTOR! Måste bara berätta eftersom jag tänker på det ungefär varje dag. Resten merinoull, men det är ju vanligare. Den är så mjuk och så varm. Alfred lånade den en dag och sen sa han, vördnadsfullt, ”Vilken bra mössa du har”. Tyvärr är den köpt på loppis, efter att den hittat hit från Nya Zeeland, annars skulle jag tipsa vidare.

Däremot kan jag, helt osponsrat, tipsa vidare om Blendas mössa istället! Den är också gjord i merinoull, mulesingfri, med foder i bomull. Hon får många komplimanger för den och den är från inhemska Nevertex som finns på exempelvis Halpa-Halli. Hon fattade tycke för den direkt, kramade om den inne på butiken. Mycket mysig.

20181206_promenad_006

Vi hade faktiskt ett konkret ändamål för promenaden och här hade vi kommit fram till destinationen. Blenda hängde och snarkade. Mina byxor höll på att glida av mig. Men mitt fokus låg på något annat, nämligen…

20181206_promenad_007

Grankvistar! För det var förstås sådana som vi begett oss ut för att leta reda på. Vi tog bara sådana som redan blivit avbrytna och som vi hittade på marken. Till exempel en med två kottar kvar i.

20181206_promenad_008

Vi råkade sen på en ganska stor gren som brytits av och plötsligt var kassen fylld. Då var det dags att gå hem.

P.S. Bonden behövs, hör ni. Den gör faktiskt det.


Medan Alfred kokade potatis och stekte falafelbullar så knipsade jag grankvistar och satte dem i vaser.

Sen hackade jag lite färsk rosmarin som rördes ner i potatismoset, som förresten är godast om det görs med potatisskalet kvar på. Vi åt detta bland annat med tranbär som puttrat i lite smör i stekpanna mest för att de skulle tinas. Har tänkt att jag borde byta ut granatäpple mot tranbär mer ofta. Kortare frakt. Så nu testar jag det, har en påse med tranbär i frysen.

Hur som helst, smakade väldigt bra, särskilt efter en vintrig utomhusvistelse.

20181206_kottar

Se bordsdekorationen! Där hänger kottarna och är allmänt gulliga.


Del 2. Själständighetstraditionen.

Har inga självständighetsdagstraditioner, tittar inte ens på slottsbalen, men senare på gårdagskvällen bakade vi pepparkakor. Som jag förstått att är en ganska vanlig tradition för folk att göra på självständighetsdagen? Kanske kunde den bli vår också, blir säkert mycket mysigt sen då Blenda kan vara med och pyssla.

Fast mest tror jag ändå på traditionen att gå ut en sväng. Det är liksom mer kravlöst det, passar en latmask som mig, hehe. Och så gör det ju verkligen gott för själen. Fira själ-ständighetsdagen.

Jag är inte särskilt patriotiskt lagd, precis som väldigt många i min generation tror jag. Kanske för att jag mest sett fosterlandskärleken slå över till något jävligt motbjudande än hållas som något kärleksfullt.

Och som finländare men långt ifrån finne, så tenderar ämnen så som nationalitet bli lite diffusa. Typisk minoritetseffekt, kanske.

Men när jag tänker på den finländska naturen så blir jag ändå lite rörd. När jag gick i lågstadiet så var jag alltid så stolt över att vi var de tusen sjöars land. Tyckte det lät så fint. Föreställde mig hur landet såg ut ovanifrån, alldeles spräckligt utav silverblanka små skärvor.

Många här på kusten är väldigt fästa vid havet och skulle inte kunna tänka sig flytta ifrån det. Jag förstår nog det, även om jag själv är den som är mer dragen till skogen. Den mörka skogens dystra sus, så som vår nationalskald uttryckte det.

Tror starkt på att gå ut i naturen, det mår vi alla bra av. Och att på självständighetsdagen för all del hissa flaggorna högt över vår bygd i nord, med moar, fjäll och skär. Men tillbringa dagen med lite mer vördnad istället för (fanatisk) stolthet. Lyssna på strömmars brus och bäckars språng. Ägna en tanke åt stjärnenatt och sommarljus. Vill inte låta alltför naturnördig men hallå va, nog ÄR den ju ganska fantastisk.

Kanske är det mer så vi alla borde fira vår nationaldag, genom att gå ut och samtidigt verkligen ta in naturen. Mycket hellre än att stå på nåt torg och sprida egoistisk megadynga i alla fall. De som gör det på nationaldagen kunde reflektera en smula över det vi sjunger i nationalsången: Vårt land är fattig, skall så bli / För den, som guld begär.

Tror inte Runeberg hade helt fel. Men han sa inget om tusentals glimmande silverskärvor. Och egentligen är tusen sjöar en grav underdrift. I själva verket finns det cirka 188 000 av dem. Vi kan gott dela med oss. Det gör gott för själen. Och självet.

Palmen står så grön och grann i stugan

Jag försökte blogga i fredags, men så blev jag avbruten av ett gurglande i horisonten. Sen sa det SLURP och så var det tisdag. Flera dagar rann ner, i ett huj, bara sådär. Det händer så ofta nu för tiden.

Jag går omkring och har lite feber och mår generellt illa, men inte tillräckligt för att vara helt sängliggande. Bara lagom självömkande och orkeslös. Fast, det är jag förvisso alltid.

20181122_lb_001
Bild i chokladtoner, ty matchning är a och o.

Nu sitter jag här och funderar på choklad och palmolja eftersom att en kompis delat en länk till denna lista över julgodis med palmoljefyllning. Så att säga. Det är en ganska kort tid som jag försökt undvika palmolja och först kändes det motigt, att urvalet ska begränsas så extremt. För det som återstår är verkligen jättefuttigt. Försökte mig till exempel på lösgodis häromdagen, lol. Det var ju ett ganska kul practical joke jag gjorde på mig själv. Gick ett varv runt hyllorna och fick sätta tillbaka den tomma påsen.

Det känns förstås trist på ett själviskt plan, utöver att det är fan obehagligt att palmolja finns i så mycket. Men sen märkte jag att det fanns en viss lättnad i att slippa alla de där alternativen. (Och inte bara för att det känns bra att göra medvetna val.) Nu då jag lite börjar ha koll på exempelvis vilka chokladprodukter som innehåller palmolja så behöver jag inte ens överväga dem. Som den typiska bortskämda samtidsmänniskan jag är så blir jag ändå bara stressad av för många alternativ. Så länge Fazers blå, röd, salmiakchoklad och de där små stängerna med karamellkrokant & havssalt är palmoljefria så hålls jag egentligen väldigt nöjd.

Och sen konfekten då. Hela den där klumpiga förpackningen för ganska få och små bitar choklad. En tredjedel av dem gillar man egentligen inte ens så värst, men de går nu ner. Det är väl traditionen kring konfektasken som är det speciella? Att skicka runt den, att välja noggrant, att ta en bit. Att inte börja på nästa lager utan familjemedlemmarnas godkännande. (Bli hutlöst snopen om inget nästa lager finns.)

Här började jag precis leka med tanken att göra egna, små, maffigt smaksatta chokladbollar istället. Apelsin, kaffe, whisky, kardemumma, tranbär, och så vidare. Doppa dem i smält choklad? Vitchoklad? Som en jultradition alltså som tydligt skiljer sig från vanliga chokladbollar, och inte finns på kartan resten av året. Kalla dem julbollar, förstås.

20181122_lb_002
Chokofreak_83 och Chokothief_17.

Det är så ofta vi säger, skriver, hör och läser att det viktiga är att vi ”är medvetna”. Men det stämmer inte och det tycker jag att vi kan behöva påminnas om. Det viktiga är att vi gör medvetna val. Det är våra handlingar som gör skillnad.

Jag blir SÄRSKILT ytterst besviken på föräldrar som vägrar lyfta ett ynka finger för miljön men gärna ett hånfullt ögonbryn åt klimatkrisen, men det är kanske ett annat inlägg.

I min kompis länkdelning så dök det upp några personer som skippar palmoljan och gjort det betydligt längre tid än vad jag gjort. Blev glad! En av dem sa att man inte kan kräva av vanliga människor att bojkotta palmoljan, utan att det borde restrikteras utav myndigheterna. Håller med om att det borde så.

Men vet inte om jag tycker om att saken lyftes fram som att det istället vilade på högre instansers axlar. (Hehe, här kan nån passa på att skrika ”censur” va!) Det känns lite kontraproduktivt. Som att det finns två sidor och vi kan bara pusha på den ena, alltså. Inte avsiktligt, men att det ändå blir som att det då kategoriseras under ”Det Kan Ingen Kräva”, om ni förstår vad jag menar.

Man ser ju sånt nu som då, i dylika diskussioner. Jag oroar mig alltid att det sprider inställningen (eller apatin) att det vilar på någon annans ansvar att reda upp det där — inte mitt, så framtills dess kan jag forsätta som vanligt. Det är bra om man skippar palmoljan, det är jättebra om man OCKSÅ mejlar producenter och politiker.

Visst ÄR det också högre instansers ansvar att skydda jorden (med allt vad det innebär), men… fri vilja ändå va? Så då kan man välja snasket utan palmolja så ofta man bara står ut med tanken.

Hur uppfattar ni såna här inlägg och artikeln i fråga? Jag läser inte sånt som uppläxande aja-baja, eller krav, utan mer som seriös uppmaning och bestämd uppmuntran. Skulle egentligen gärna kunna kräva av folk men de gör ju som de vill. Men som Alfred sa: Man kan kräva av sig själv.

Hur som helst är jag kanske ganska sen på bollen. Hur gör du?

Vandringslust i världsarvet

20181014_123838

Det här vädret i dag, va? Ja, vad ska man säga? Det är inte helt obehagligt att betrakta det, för inte är det riktigt rätt att det är på detta sätt… men fint var det ju.

Vi valde att ta vara på det vackra i kråksången genom att utforska en vandringsled. Lotten föll på Bodvattnet runt på Björkö i Kvarkens skärgård, med sitt utkikstorn Saltkaret som skymtar i bilden ovanför. Vi valde dock att gå medsols så vi nådde tornet sist.

20181014_124121

Vi hade igår köpt en begagnad Manduca-bärsele som vi ville testa. Vi hade det som ett litet mål den här veckan att vi skulle hinna få tag på en sele som kan bäras på ryggen, inför dagens varma väder. Idag skulle vi ut, hade vi bestämt. Och det fixade vi!

Sen tidigare har vi en liten BabyBjörn-sele, men den har inte alls varit ergonomisk (för den vuxna, i alla fall) och det har blivit tungt att kånka på den extravikten frampå, har jag tyckt. Blenda också alltid protesterat mot den efter viss (kort) tid. Så den har inte använts så flitigt.

Nu bar jag dryga tio kilo på ryggen utan problem. Och Blenda trivdes också hur bra som helst, faktiskt så somnade hon nästan direkt.

20181014_125101

Trots att Blenda hastigt kom till ro så kändes det för oss andra inte så avslappnande att gå där. Vi var långt ifrån de enda som fått samma idé om att carpa lite naturstigsdiem en sån här dag, och det är inte så roligt att behöva trängas. Vi vill ha lugn och ro ute i naturen, så det var ju lite dumt att besöka en sån här populärt naturnjutarplats en sån här solklar naturnjutardag.

20181014_125935

Men men, här var vi nu och fint var det. Nästan tillräckligt fint för att få oss att glömma vår aversion mot — örk! — folk… men bara nästan.

20181014_130719

Men sen hände något jättebra! Leden delade sig och en skylt berättade att man kunde välja en rutt som gick närmare vattenbrynet, eller så en annan då som var ett par hundra meter kortare.

Vi tvekade en tid men sen beslöt vi att ta den som höll sig längre ifrån vattenbrynet, eftersom att den verkade gå mer in i en skog och jag föredrar att vandra i skog och för att vi resonerade att andra människor tenderar vara precis tvärtom så att de vill titta på vattnet.

Så då gick vi in i skogen. Och där fick vi vandra ostörda! Dessutom i skugga! Vi fick till och med höra fågelsång. Paradis!

Önskar bara att skogsdelen hade varit längre. Överlag så var hela rutten lite larvigt kort. Måste nog gå leta upp en längre nästa gång.

20181014_131532

Skogen blev till dunge och gick från mörkgrönt till gyllengul som i en skattkista.

20181014_132410

Bling bling i lövverket.

20181014_132421

Inte för att det syns men Alfred matchade omgivningen bra med gröna byxor och gul ryggsäck. Bra kamouflage.

20181014_133145

Kommer inte på nåt att säga om den här bilden. Tyckte först den var ganska fin men plötsligt känns den så himla typisk, som att alla sett minst femhundrasjuttioelva identiska bilder på vass. Vi kan rent av säga att den de facto är ganska… ovass. 😎 Varsågoda.

20181014_134345

Vi nådde fram till Saltkaret, utkikstornet. Därifrån, tjugo meter över havet, fick vi spana på moräner. Och paret Svan, om ni ser de vita plupparna till höger i bilden.

20181014_134403

Min dejt.

Vi stannade inte så länge där uppe, det var ganska mycket folk och väldans blåsigt. Blenda hade vaknat en stund innan och hennes ögon, liksom mina, tårades av den starka vinden.

20181014_134626

Men det var värt att stanna och spana en stund. Mycket fint!

Sen gick vi ner igen och strax därpå gick vi förbi en familj som satt vid ett sånt där rastplatsbord i mörkt trä med massiva bänkar, och de hade med sig en shisha! EN SHISHA!! En stor och jättefin en som de smällt upp där på bordet! Verkade så oerhört mysigt och det doftade himmelskt. Blev extremt förälskad i kulturkontrasten.

20181014_135150

Vi beslöt att bänka oss vid denna utsikt och äta vår matsäck. Rutten var slut men det går ju inte att åka hem utan att picknicka. Så här satt vi och åt varsitt kokt ägg, massor av salta kex med brie, och sen varsin kanelbulle till efterrätt. Blenda åt majskrokar.

20181014_140522

Och gnagde lite på bärselens remmar. Orkade inte börja krångla med att ta loss henne så hon fick hänga kvar på ryggen så länge vi pausade.

Linsen på min framkamera har förresten spruckit tvärs över så den gör lite såna där intressanta ljus performances.

20181014_141310

Helt okej idyll.

Sen lämnade vi Kvarkens skärgård. Vi var väldigt glada och nöjda. Med vädret, med dagen, med allt. Och Alfred sa ”Nu får det väl fan ta och räcka med det här fina vädret”. Japp, det får det.