Väck mig imorgon då

20180928_beige

Här sitter jag och tycker att september på något vis skaver. Som att bara oktober börjar, då kan jag vända blad. Som att jag sitter och väntar på att få göra en ny start men att det kan jag göra först imorgon. Särskilt eftersom att den då annalkande månadens första dag inträffar på den då annalkande veckans första dag. Som att det betydde något.

Det gör det inte, men jag har sett fram emot första oktober på en måndag ändå. Kändes som en bra projektmånad. Vid närmare eftertanke så känns det som att det är extremt vanligt att folk tänker att de ska Göra Något Av just oktober men vad vet jag? Hur som helst så hade jag några lösa planer och idéer om vad jag kunde göra. Med tidens gång har det blivit självklart att jag inte hinner ställa i ordning för någon av dem alls. Frustrerande.

Men tänker att från och med imorgon ska det inte spela någon roll. Jag vänder ju blad då.

Har ni projektplaner för oktober? Bloggtober, inktober, lihaton lokakuu, eller annat? Något som blir allt mer vanligt även här i norden är väl att folk tittar på en skräckfilm per dag i laddning för Halloween. Det är mest sånt jag syftade på att folk tar sig an den månaden mer än nån annan på året. Projekt behöver inte vara så komplicerade. De små spontana är ju oftast roligast.

Annars, alla som såg Big Little Lies på HBO har förstås redan tagit denna vemodsvackra sorgelyckliga låt till sitt hjärta (har den inte en slags Eric Satie-kvalitet, tycker ni?) men den sista september till ära måste jag ändå dela den. Lyssna nu på den medan ni föreställer er er själva i ett höstruskigt tedrickar-montage och skäms inte ett hjärtslag eller pianoklink för det. Man får.

Månskensdans och sommarbris, vemodsvärme och nostalgipirr

Ibland slår jag upp sentimental musik på Youtube istället för på Spotify bara för att få ta del av andra människors nostalgi via kommentarerna. Det känns som att det blir en annan värld där, eller kanske framför allt en annan tid — ibland räcker det med bara en mening för att måla upp en tydlig bild mot musiken i bakgrunden.

Några exempel:


”I was 10 years old catching lightning bugs in the summer moonlight in the front yard with my friends while this was playing on my mom’s AM radio.”

”I moved to New York City from New Delhi in November of 1972. I was 18 years old and wasn’t a very good English speaker. My parents had given me all their savings for me to come and start a life in America. I was terrified when I first got here. I had no house, friends, family, or a job. After I left the airport I flagged over a cab. During the ride, this song played on the radio. I was amazed by its beauty and melody. It gave me a feeling of warmth, and comfort in this new land. Since then, I have developed a chain of laundromats, found love and had 3 children and 7 grandchildren. Nearly everyday I listen to this song. And I have enjoyed every minute of its sweet rythym.”


”So many memories… Singing in the kitchen with my mom. Mowing the lawn in the middle of summer. Driving to work in my first car. Amazing how a simple song can recall so many emotions.”

”Remember hearing this when my dad was in Vietnam. Seemed very sad back then.”

”Funny how the mind works. I had forgotten this song but in the first two measures I smelled a smell, tasted a taste, and felt a feeling I have not felt since 1973.”


”1st song I heard stepping off plane back from Nam. I look at the song in a different light than most people. Don’t take life for granted.”

”Reminds me of the trailer park I lived in as a young kid. The road was not even paved (South Mississippi) LOL. My dad was in the military and had just come back from Vietnam and I remember my mom waiting for him to come home from work. Miss you both so much….your son Richard.”


Råkade sig att Vietnamkriget blev ett återkommande tema i folks minnen, men så var också alla låtar från år 1972.

I alla fall, gillar man den här typen av musik så kanske en spellista jag petar på ibland kan intressera. Ville ha grunden i sån musik som det ibland känns som att bara spelas på såna där små bensinstationer med halvsunkiga caféer, av den typen man knappt ser längre eftersom att stora ABC-trafikbutiker konkurrerar ut dem. Man brukar liksom bara fånga dem i misstag annars, plötsligt dyker de upp på en obekant radiokanal och man tänker ”Åh! Den här!” och så rätar man på sig lite, lyfter blicken, kommer ur sitt skal en aning. Så kapslar de in något. Doften av varmt damm och spilld bensin. Känslan av att vara på väg. Något lite sentimentalt och hoppfullt, tryggt och spännande.

Vilka låtar får er att känna det där vemodsvarma nostalgipirret?

Tapp-tapp-tapp-tapp padadadaada

charlottalinneadans

Min mamma skickade denna bild åt mig i förmiddags. Hon hade torkat damm i min systers bokhylla då bilden trillade ur ett album. Den är så oerhört fredagsfestlig! Och liksom bestämd i riktningen. Hör ni tangotakten i bakgrunden? Tapp-tapp-tapp-tapp – padadadaada – tapp-tapp-tapp-tapp. Precis så vill jag stega in i februari.

Jag spår förresten år 2018 blir året då unga vuxna helt oironiskt (men rätt blödigt) börjar lyssna på finsk tango. Starkt, nostalgiskt, mysigt och äkta, en sådan känsla kommer det att förmedla. Ledord: Sympatisk sisu. Så mitt helgtips är att skynda er ut och fynda Olavi Virta-vinyler på loppis innan nån annan hinner före!

dagbräckning vid härkanträsket

20170821_0556.jpg

Väckartuppen gol klockan 03:40 natten till i går. Åkte en smörgås och kaffekopp senare ut till ett träsk mitt i Sundomskogarna för att i gryningen ta bilder på low folk-duon Kaain, d.v.s. de begåvade systrarna Annika och Julia Åman. När andra människor några timmar senare åkte iväg till sina jobb och skolor så gav vi oss av hemåt med destination sängarna, och när jag några timmar senare vaknade kändes hela erfarenheten lite dimmig och drömsk, liksom diffus i kanterna. Vilket är helt rätt stämning egentligen.

I över ett år har vi haft planer på att samarbeta, men under den gångna tiden har planeterna inte velat ställa sig i rätt position för att det skulle bli av. Förrän igår då! Eftersom att Kaain ska snart ska släppa en singel, och jag inte så länge därefter en bebis, så kom tidspressen emot och tvingade oss vänligt men bestämt att komma till skott. Eller kanske var det en solförmörkelse som tidigare saknats uppe bland himlakropparnas utstakning som krävdes, även om den inte märktes av häromkring.

Så nu sitter jag här och redigerar bilder och kliar myggbett. Har fått förhandslyssna på låten som snart ska komma ut och den är knastrigt sprakande så där som luften är på gränsen mellan sensommar och höst, när den liksom är laddad av lågmäld elektricitet och spänning och äventyr, när mörkret sträcker sig över himlen och nattfjärilarna flockas kring gatlamporna. Mycket bra. Ser fram emot att kunna visa upp lite av det visuella vi åstadkommit, men det blir en annan gång. Ni får väl tänka på detta som en mellanrapport.

På tal om mellanrapporteringar så inser jag att jag varit urusel på sådana här i bloggen på sistone. Har haft lite onödigt många saker på agendan på sistone, inte så att dagarna varit ens i närheten av fullbokade, men så att det varje dag varit något som jag behövt tänka på när jag mest borde behöva tid att tänka på ingenting alls. Många frågar hur det går med renoveringen och kan bara säga hahaha vilken renovering?? Jag är höggravid, kan inte ens böja mig för att ta på mig skorna utan att stånka och pusta och känna som att jag mosar endera inneboende bebis eller mina inre organ, mina händer domnar bort hela tiden, jag är fumlig i fingrarna och kan inte knyta nävarna utan att grimasera av smärta, mina handleder värker tillräckligt för att jag knappt ska klara av att hälla vatten ur vattenkokaren om den är mer än halvfull för då är den för tung (tack karpaltunnelsyndrom), mina fötter och fotleder sväller med jämna mellanrum upp till överdimensionerade lördagskorvar, jag är ganska dålig på att gå p.g.a. värk i fötter såväl som i höftleder/ljumskar/rygg i.o.m. foglossning, och jag vill helst inte ens stå mer än tio minuter i sträck för det brukar också också bli tortyr för fötterna. Så nä, det här att renovera lägenhet har lagts på paus för länge sedan redan, jag återhämtade mig aldrig ifrån golvmålandet ens, och jag tror jag härmed ska ta paus ifrån allt annat också. Eller från och med i övermorgon, för imorgon har jag (typiskt nog) saker på schemat igen, både dag och kväll, fast jag känner att jag borde stanna hemma i minst en veckas tid för att återhämta mig ifrån allt (roligt) på sistone.

Nöjd ändå med att ha fotat Kaain, det känns bra! Liksom fånigt bra, har varit så ivrig och peppad ända sen igår. Det var också så oerhört skönt bara ur den aspekten att jag fick komma ut och i några timmar ägna mig åt att koncentrera på något som har absolut inget med mig att göra — liksom att fokus ligger varken på flytt eller graviditet eller något sådant, utan att istället bara få flaxa runt och känna sig kreativ. Att glömma sina krämpor, att endast oroa över att bilderna ska bli bajs och inget annat, att inte fundera på och beskriva vilken typ av ängslighet man eventuellt känner inför förlossning eller föräldraskap, och så vidare. Att bara få känna sig lite som sig själv igen. Håhhå.

Men känner allt mer starkt att jag skulle vilja sjunka in i min egen sfär här nu, har inte ens packat BB-väska eller tvättat bebiskläder ännu eller gjort något alls för att förbereda på det viset. Har bara inte orkat eller hunnit eller klarat av att fokusera på sådant, känns som att jag borde ”gå in i” det för att det inte ska kännas fel. Vill liksom inte skynda och stressa med sånt, göra det med en sinnesstämning då det känns som måsten och borden. Vill tycka att det känns trevligt och bra och mysigt. Hur som helst, eventuellt blir det sedan mer bloggande istället, men kan inte lova något. Fast jag vill.

hjärtslag & vårpirr

20170217_vaar

Officiellt inträffar årstidsskiftet först om en dryg månad vid vårdagjämning, men de senaste dagarna har vi haft så milt och stundvis soligt väder här i Vasa att den grusspräckliga asfalten under ens fotsteg redan börjat påminna om knastriga moln. Min vinterkappa har känts så tung och varm att jag köpte en tunnare en under min lunchrast i dag, efter att jag ätit spenatravioli och smakat på olivglass. Det är lätt att tro att våren redan är här.

Därför har jag letat fram en låtlista som jag började på i fjol vid den här årstidens början och fortfarande putsar och kompletterar vartefter. Vårkänslor klär bäst i souligt motownsound. (Eller i moderna tolkningar av det.)