Mobbare hör hemma i kattsandlådan

Tycke & tanke

Status: Nästan lika redo som Myra att dra täcket över mig. Här blir det nog ingen nattuggling för att hålla koll på presidentvalet i USA. För trött, för avlägset, för oinvolverad. Konstigt att jag ändå tycks vara mer orolig över presidentvalen over there än här i Finland? Ok, kanske inte konstigt, men lite skevt ändå. Det har såklart att göra med saker som status, inflytande och att all mediahajp gjort sitt… Men så har vi inte riktigt samma slags kandidater (nåja, jag syftar väl särskilt på en av dem) här heller. Likväl ser jag ju nu som då en del finländska Trumpsupportrar i Facebookflödet och jag har kanske framför allt svårt att fatta varför någon är så engagerad. Eller alltså på ett så frenetiskt sätt. Så häcklande, smutskastande, defensivt och sjukt ofta med nån ologisk bismak av personlig kränkthet (??). Som om massor av personer utgjorde nån himla fara för den stackars karln, oavsett om hen ens är en kandidat eller ej. Ni vet: Biden, Thunberg, Obama, de flesta journalister, alla som inte tycker att allt Trump gör är absolut oklanderligt. Och dessa ska då tas ned på jorden genom att hålla en nivå som ligger lågt under den. Det är så jävla pinsamt. Det skulle kanske störa mig mindre om jag inte dessutom tyckte deras åsikter var rakt från röven, men… tja. Nån gräns ändå va? (Man kunde förmoda att jag också hade finländska Bidensupportrar i flödet, men inte ser jag dem bete sig som bajsnödighet med wifi.) Ja ja. Hoppas vi inte får fyra år till av det. Varken vi eller USA.

Emellanåt när jag läser sagor med Blenda så brukar vi fundera på varför nån viss karaktär är så elak eller skrämmande. Som Måns i Pelle Svanslös, vargen i Bamse, Mårran i Mumin. Det tog inte länge innan hon fattade sammanhanget i att kanske någon har tidigare varit elak åt Måns, och då har han själv blivit elak åt andra. Mårran kanske sprider kyla för att hon aldrig haft någon i sitt liv som gett henne värme. Hon tar själv upp det här ibland då vi läser, påminner mig om varför nån kanske säger något elakt åt någon annan. Det är väldigt lätt att se ner på människor som mobbar eller brinner så för att försvara en mobbares rätt att mobba, men när jag tänker på hur jag skulle diskutera omvärlden med B., så får det ju en att undra vad alla de där personerna riktigt har varit med om. Om det nu finns en förklaring på allt. Skitbeteende är det såklart oavsett.

Försökte spinna (no mysig katt-pun intended) vidare på det där men nä, kan bara gissande svamla ett blaj. Vad vet jag? Jag vet ingenting. Bara att precis som alla säger så är The Queen’s Gambit på Netflix superbra. Lita på folket. (!)

i’m looking for my bullies, can you tag them please

Tycke & tanke

Jag brukar oftast tycka att mina Facebookkompisar är bra typer och de irritationer jag kan känna gentemot flödet beror för det mesta på småsaker. I det stora hela är de trevliga människor och de är förvisso inte aktiva social justice warriors med blomsterhattstantig välmening på sin främsta agenda allihopa, men de är i alla fall sällan illvilliga. Vet ni hur jag menar? I och för sig funderade jag häromdagen på att ta bort en bekant för att hen gillat en status som Jimmie Åkesson postat, jag menar va fan. Dåligt omen. Hur som helst, sådana undantag åsido så blir jag sällan störd på annat än att folk har dålig humor och pratar så självgott om sitt eget navelskåderi. (Sten i glaaashuuus… ✨💃)

Men så det senaste året har jag sett en jävligt obehaglig memetrend blossa upp, som ännu inte försvunnit ur min annars i stort sett trevliga bubbla. De här bilderna föreställer alltid en ”ful” person, där ”skämtet” är att personen söker en viss person som en ska tagga, vilket då alltså insinuerar att ens taggade kompis haft någon typ av relation med personen på bilden. Ibland inkluderas ett särskilt namn i bildtexten, à la ”Kan någon tagga Linnea” och så kanske någon taggar just mig. Och så antyds det att jag exempelvis då glömt mina underbyxor hos någon som jag borde skämmas för att ha legat med. Ni fattar mönstret.

I går kväll då jag skrollade jag igenom flödet såg jag ännu en gång en av de bilderna där, så jag tog en skärmdump. Och pixellerade ansiktet, för fan, det här är en riktig människa och jag vill inte vara delaktig i att sprida hur hen behandlas i denna meme.

imlookingformyboyfriendmeme

Ja, en riktig människa. Just då, när jag under gårdagskvällen skrollade förbi, hade femtiosextusen personer bestämt att den riktiga människan på bilden var så förbannat skrattretande misslyckad att det är dags att kollektivhäckla hens uppenbarelse, samt idén att hen hade varit i ett förhållande. För hahaha vem kunde någonsin sjunka så lågt som att ha någon slags relation med hen?

JA, EN RIKTIG MÄNNISKA. Sätt er själva i den situationen att ni får syn på en ful bild på er själva och där har en halv miljon personer kommenterat och skrattat år er fulhet. De har använt er som ett redskap för att jäklas med sina kompisar, genom att påstå att kompisarna har haft en relation med er, och de här kompisarna har i regel svarat ungefär ”hahaha fy helvete”. Hur skulle det kännas? Om du också är en riktig människa borde det inte vara så svårt att föreställa sig.

Får en verkligen att fundera vem av sådana människor som på riktigt är ful här i världen.

dagens misstankar

Ditt & datt

Misstanke nummer ett var den jag skrev om i dagens Sevendayskrönika, nämligen att mobbningshistorien upprepar sig. Läs här → En mobbningshistoria.

Misstanke nummer två var sannerligen en äkta misstanke i vad som borde vara ordets rätta betydelse, d.v.s. en tanke som var en miss. Koffeindarrig på handen klippte jag mitt hår så sabla åt fanders att jag mår illa över min uppenbarelse, men ska försöka att inte tänka på det. Blev tvungen att anlita professionell akuthjälp för jag blev helt enkelt FÖR darrig då jag märkte vartåt det barkade. Så jag ringde i panik min bl.a. frisörutbildade kompis Anna som lovade att reda upp mitt misstag imorgon. Puh!

Misstanke nummer tre är att min frisörrädsla antagligen kommer framstå som mer överkomlig hädanefter, jag menar i jämförelse med den förlamande självklippningsfobi jag säkerligen håller på att odla för stunden. Det var förra millenniet en frisör sist klippte mitt hår, och då menar jag det bokstavligen (det var 1999), men från och med nu kan jag kanske t.o.m. börja tänka mig att be en frisör klippa mig mer ofta än med sexton års intervaller! Ja, förhoppningsvis når jag någon slags utveckling genom det här i alla fall. Kanske äntligen blir av med mardrömmen om att ha obekvämt kort hår i.o.m. att det verkar som att den NU KOMMER BESANNAS AAAAAAH. La la la la.