hallå världen

20150425

Det blev snöslask i början av veckan och jag protesterade mot detta genom att kliva in i en rosenbuske och gå iväg med den till jobbet.

Det blev en oplanerad tystnad här på bloggen och jag försöker minnas vad jag gjort under de tio dagarna som gått sedan mitt senaste inlägg. Det är ytterst diffust. Det vanliga, såklart, jobbat. Men efter det då? Vad har jag gjort under vardagskvällarna? Jag har ingen aning över huvud taget. Antagligen har jag gjort just ingenting och det är besynnerligt att jag gjort ingenting så många dagar. Förutom igår, då hade vi gäster! Alfreds familj kom hit på middag och vi hade gjort mängder med pasta och tillbehör samt en kaka. Så ikväll har vi ätit rester.

I alla fall, har slarvat så med bloggandet men däremot har jag varit mer aktiv på Instagram, så som många av oss nu för tiden. Jag gillar instan men ogillar hur inaktiv bloggen är, så jag ska följa Linns gamla simplicitetsgeniala råd och låtsas att bloggen är Instagram. Eller, ska försöka. Ska också försöka att inte vara för upprepig,  det blir ju dubbeltråkigt. LITE SOM DET HÄR STYCKET ALLTSÅ bla bla bla.

Angående ingenting relaterat till detta över huvud taget så hade jag en ny krönika på Sevendays i fredags — Arvejordens dag eller kvacking i-landsproblem. Det var då Jordens dag och jag passade på att dra referenser till Kalle Anka. Upp med handen alla som äger en kvadratmeter regnskog tack vare den tidningen (och förälder)!

Och på tal om vardagslyx, som nämns i krönikan, så är ju banne mig det där att göra så mycket mat att det lämnar över tills nästa och sen ännu nästa dag efter det den enda acceptabla grejen att på riktigt och utan ironi kalla vardagslyx. Tror jag.

trendsättningen

Bland sommarens trender ser vi det klassiska mystiska blåmärket i ny tappning — varför inte två matchande i området mellan knä och lår på vänstra sidan av båda benen? Komplettera looken med märken kring vaderna efter för tajta strumpor och du är garanterat den trendsäkraste både på festen och i soffan!

(Som jag igår berättade fantiserar jag smått om att juni skulle bli en bloggmånad. Då måste jag kanske ibland dubbelposta lite svammel från Instagram ifall jag ska lyckas hålla drömmen vid liv. Eller för att hitta nån tankebörjan till annat svammel —)

På bilden skymtas ett relativt nytt loppisfynd, en morgonrock i tunnare, sommarbehagligare material än min andra morgonrock. Är mycket nöjd med den. Köpte den med tanken på att bära den även utanför hemmet men vi får se hur pass modig jag känner mig då vädret tillåter. Har hittat riktigt många fina andrahands-grejer på sistone och jag hade idag tänkt fläta ihop ett inlägg om hur min second hand-uppskattning på sätt och vis har förändrats under de senaste par åren, eller i alla fall utvecklats, men sen fann jag aldrig riktigt någon ork under dagens lopp. Det gick som det brukar, alltså. Men kortfattat kan jag väl säga — och ursäkta nu för hur sjukt högtravande det här låter — att de etiska skälen har expanderat. Det som började som ett intresse för ”alternativ” stil och som en förtjusning för skattjakter har fått (en ansats till) en mer miljö- och samhällsmedveten laddning som ofta gör att jag nu för tiden sällan kan berättiga att jag skulle gå till valfri butik och köpa en nytillverkad blus då jag vet att det finns lika många begagnade som jag antagligen skulle gilla mer och därför använda mer, inte utan viss skuldkänsla eller i alla fall inte utan en känsla av ”det där var väl ändå onödigt”. Nu för tiden måste jag verkligen tycka mig behöva ett visst plagg för att jag ska tillåta mig själv att köpa ett nyproducerat sådant, och det är inte så att jag känner mig duktig för att jag ofta avstår, men jag saknar inte heller att inte göra det. Ganska samma mönster kan jag se i min icke-köttkonsumtion också, förresten, det började som nånting annat men nu är det min ovilja till att stöda köttproduktionen som är vad som mest innerligt verkar bibehålla min vegetarianism, åtminstone misstänker jag att de etiska orsakerna är större och viktigare än min generella avsmak/osmak för kött. Jag vill ju verkligen inte äta kött oavsett men ska jag ta till orsaker så hoppar jag snabbare till ”För att köttproduktionen är äcklig” än ”För att kött är äckligt”, typ.

Lotta G. skrev idag ett riktigt intressant inlägg om reklam, kapitalism och Marx. Det tangerade dels det här jag har tänkt på, förstås ur en sån här allmän konsumtionskritisk aspekt då, men med andra och flera och betydligt mer avancerade infallsvinklar. Tyckte det var rysligt intressant. Alla måste läsa!

(Liisa M. brukar skriva om just konsumtionskritik, på tal om det. Har dock inga direkta länkar till specifika inlägg just nu så ni får helt enkelt djupdyka in i blogghelheten bara!)

Har även funderat på det här med den gröna hälsotrenden som vi ser idag, att alla ska äta ekologiskt och närproducerat och säsongsenligt och förstås nyttigt (och himla trendigt) för att själva må bra. Jag tycker att det möjligtvis är den bästa trenden jag sett under mitt liv, så jag kritiserar den verkligen inte även om jag ibland kan tänka något krassa tankar om orsakerna bakom den, men det oavsett så är det väl positivt att vi rör oss i en sådan riktning. Hur som helst, tänk ifall att samma typ av trend kunde få fäste i alla samhällets områden, där det också t.ex. blev ”coolt” att ta avstånd från sådant som skadar också den omkringliggande miljön och inte bara endast ens egen kropp — miljö har förstås också inverkan på ens välmående, så trots dagens individualism så är det ingen omöjlighet att vi skulle se något sånt. Skit samma om det är utav själviska orsaker eller inte, menar jag, så länge de är medvetna och välgörande. Som att inte köra bil för skojs skull eller som hobby eller som tidsfördriv och den som bryr sig i statusprylar kunde t.ex. installera solpaneler på hustaket som ett skrytsamt monument för ens höga moraliska medvetenhet, för de få veckorna om året som de faktiskt spelar nån roll, och faktiskt använda dem då också. Äh, jag vet inte. Såna grejer. Öppen fråga: Hur kan vi få det här att hända? Tacksam för idéer! Senaste gången jag babblade om detta tror jag att jag formulerade det så mycket bättre, kände i alla fall att jag tänkte mycket bättre om inte annat. Nu är allt bara flummigt och konstigt men ni förstår säkert vad jag menar trots att min hjärna inte helt presterar. Antagligen är en spirulinasmoothie vad den behöver ASAP.

holy cow, 2015

Hej David Duchovny, släng dina händer in the air like you just don’t care!

Bra jobbat, DD. Som ni ser så är Duchovny en begåvad skådespelare, för faktum är att han nog bryr sig, och därtill ganska mycket. Eller så är i alla fall mitt starka intryck efter att jag hörslat hans debutbok Holy Cow som kom ut tidigare i år. Minns inte hur jag snubblade över den men som ett troget fan av Arkiv X så fångade förstås författaren (alias special agent Fox Mulder) min uppmärksamhet, men det ska erkännas att när jag läste beskrivningen och förstod att detta handlade om en humoristisk skildring ur en kos perspektiv så falnade det en aning igen.

Jag var förvisso på jakt efter något lättsamt men jag var rädd att denna berättelse skulle visa sig vara för okomplicerad och sorgfri — och nog var jag i början rätt skeptisk då Duchovny, genom bokens huvudko och berättare Elsie Bovary, slängde sig med jargong som i ärlighetens namn kändes rätt daterad och nästan överansträngd innan jag vant mig med den. Något jag däremot har ganska lätt att sekundärskämmigt ta till mig är krystade ordskämt och sådana kryllade det av i början med precis rätt släng av självdistans, så jag fortsatte att lyssna.

davidduchovny_holycow

Glad är jag att jag gav den denna chans. Duchovny har ett B.A. i English Literature från Princeton och ett M.A. i samma ämne från Yale, så obekant med skrift är han ingalunda, men det larvas ganska mycket i den här boken och den verkar inte vara skriven för att tilltala kritikerna eller litteratursnobbarna. Istället pratar hans alter ego, alltså kon Elsie, om att hon jobbar på en barnbok samtidigt som hennes förlagsredaktör gärna vill att den även ska uppskattas av vuxna, och den boken är alltså den, Holy Cow. (Meta.) Duchovny verkar helt enkelt haft roligt då han skrev den.

Helt bekymmersfri eller ytlig är den likväl inte, något som tidigt blev tydligt, t.ex. när Elsie pratar om sin mor som plötsligt bara försvann en dag utan att Elsie vet vart, eller när Elsie får reda på att det finns farmer tillägnade industriell köttproduktion — något som helt förståeligt lämnar ett trauma hos henne. Mellan alla festlig- och fånigheter så kan sånt här plötsligt dyka upp:

“You humans drink our milk and eat the eggs of the chickens and the ducks. Isn’t that enough for you? Isn’t it enough that we give you our children and what’s meant for our children? And if not, when is it enough? All you humans do is take, take, take from the earth and its beautiful creatures, and what do you give back? Nothing. I know humans consider it a grave insult to be called an animal. Well, I would never give a human the fine distinction of being called an animal, because an animal may kill to live but an animal never lives to kill. Humans have to earn the right to be called animals again.”

Jag har läst på lite mer om Duchovny och lärt mig att han föredrar en vegetarisk diet, kör en elbil och bor i ett s.k. ”green home”, alltså ett hus som är designat för att vara miljövänligt och hållbart med en effektiv användning av vatten och energi. Jodå, nog bryr han sig nog. Jag kan inte påstå att jag blev superduperförtjust i själva historien, men jag är om möjligt mer förtjust i själva David Duchovny nu än jag var som fjortonåring.

Så det är ett ganska oväntat boktips det här men jag tror nog jag kan rekommendera den åt vem som helst egentligen. I synnerhet de som inte tänkt på köttproduktionen så värst mycket innan och/eller de som vill närma sig ämnet på ett okomplicerat sätt. Holy Cow var ett underhållande tillägg i ämnet och det gillar jag som fasiken. Den går informationsmässigt inte in på djupet, men talar till samvetet ändå. Ljudboksversionen läser Duchovny själv, det är extra trevligt. (I synnerhet om en, som jag, automatiskt föreställer sig att det är Mulder som sitter på sin stol i källarkontoret framför sin ”I want to believe”-plansch och lajvar ko.)

Själva berättelsen då? Föreställ dig att du var en ko och du fick veta att du kommer bli slaktad och uppäten. Skulle du vilja fly? Ja. Vart skulle du försöka ta dig? Nånstans dit var du inte skulle komma till skada, helst, säg exempelvis ett land där din djurart var helig kanske…? O ja. Elsie får också med sig ett par reskamrater, en gris och en kalkon, och alla tre väljer att försöka fly farmen av samma skäl. För att överleva. Fast till olika ställen. Närmare bestämt Indien, Israel och Turkiet. Mera specifikt varför låter jag er ta reda på själva.

Avslutar med ett citat av Duchovny, inte ur boken utan från en intervju där han adderar en miljöaspekt:

“I’m also interested in the taxing of the environment in terms of our meat-eating lifestyle. The sheer number of cattle, pigs and chickens that — through no fault of their own, they’re kept by us humans — are polluting the environment in ways that are shocking.”

Heja David!