Ett säkert sätt att fucka upp ens barns framtid

20180704_jordgubba.jpg

Jag vet inte om det är min stigande ålder, de smältande polarisarna, de utdöende korallreven, eller att jag blivit förälder som gör att jag numera kan må minst trippelt mer dåligt över miljön än jag gjorde förr. Över den här världen jag har fört ett barn till. Jag vill ju det bästa för henne.

Min egen livslängd anger inte längre mitt mest akuta orosområde. Plötsligt har det expanderat förbi det — rent av förbi min dotters. För tänk om hon får barn.

Tänk om hon sitter vid köksbordet en föräldraledig förmiddag i framtiden och känner som jag gör, fast värre. Som att det — allt — är på väg att gå så himla, himla fel. Ett brus precis intill örat. Något som svindlar i ögonvrån. Paniken strax bakom ryggen. Maktlösheten hängande lågt, lågt över en.


”Jag vill inte vara en sån surgubbe att jag stör mig på trafiken, men fan vad det blivit mycket bilar inne i stan”, säger min sambo en dag då vi promenerar med barnvagnen. Jag lägger då märke till det konstanta bruset från trafiken. Det dova bullret, ibland avbrutet utav gälla mopeder. Det ihållande åskovädret utan urladdning. Mullret. Hur tung luften känns. Kvav, men ändå vass utav avgaser.

Hur det i ett klarsynt ögonblick verkar totalt overkligt att vi människor seriöst valt att ha det så här. Vill man drivas till vansinne så är att lyssna på trafiken sannerligen en genväg. Jag gör en mental anteckning åt mig själv att googla om barn kan få tinnitus av trafikljud. Vad nu sen den kunskapen skulle kunna hjälpa situationen. Den är ju densamma.

Och ständigt pressar vi den längre och längre.


I en grupp för föräldrar på Facebook tipsar någon om att beställa babykläder från Wish. Då det lyfts fram att den produktionen inte har samma giftfria krav som de plagg som säljs här i norden så blir det dålig stämning.

Det är dessutom en enorm belastning för miljön att transportera en massa billigt skräp från andra sidan planeten bara för att det är BILLIGT — det vill säga för oss som har råd att köpa billigt skräp bara för sakens skull. För de som tillverkar varorna och för planeten som betalar för det så är det istället en rätt kostsam historia. Något som för övrigt, i förlängningen, även berör oss.

Alla som beställer varor därifrån är nog säkert medvetna om det, påstås det.

Tänk om det är så. Tänk vilken mardröm. Att alla faktiskt vet men bara inte bryr sig. Vad ska man säga för att skaka lite engagemang i en sådan totalt arrogant, ansvarsbefriad apati?


Alla föräldrar vill väl det bästa för sina barn. Vi utgår från det för sakens skull. Men vet ni, det räcker inte att vilja. Att mena, avse, hoppas och önska. Och det räcker fan inte med att bara veta heller. Man får ta sitt ansvar också.

Faktum är att ju längre vi skjuter ifrån oss den här situationen, desto mer tvungna kommer våra barn bli att axla det ansvaret, med råge. Det som egentligen redan länge har varit vårt att göra något åt.

Fast det där vet du säkert redan. Men vet då även detta:

Vill du verkligen fucka upp ditt barns framtid så bryr du dig skit i miljön.

Bekännelser från en halvdan autopilot

20140712_bergmoln

Krönikorna har jag föst åt sidan en lång tid men nu är det tänkt att jag ska börja skriva dem regelbundet igen. Sent igår kväll skickade jag in en text som funnits bland mina utkast i över en vecka, men jag tror jag valde fel ämne då jag siktade in mig på flygresor som det talas om så mycket nu. Alltså det är ju aktuellt, men… Ack.

Bland annat Monica Å., Linn J. och Sandra G. skriver om sådant så mycket bättre att jag blir riktigt trött på mig själv. I går var jag bara så nöjd över att jag fått nån slags punkt på utkastet som legat där i flera dagar, men när jag läste samma text i dag så förbryllades jag över att den lät helt annorlunda än jag trott.

Det är dels perspektivet jag stör mig på, alltså mitt eget. Blir liksom så självgott att kritisera resandet då jag själv inte reser så ofta. Sist jag tog ett flyg någonstans var för två och ett halvt år sedan, och gångerna jag har flugit över huvud taget kan man antagligen räkna på mina fingrar och tår. Då är det ganska lätt att placera sig uppe på en hög häst och säga att annat folk flyger för mycket, men marken kommer ju vara jäkligt hård nästa gång jag bokar en flygbiljett för det kommer ju ganska oundvikligt att hända någon gång.

För ett skenheligt område är det minsann.

Typ dagen efter att jag läste Jens Liljestrands krönika Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld, som absolut berörde mig, så satt jag här och kollade upp billiga flygresor, vart som helst, bara någonstans. För nog skulle det va härligt att bara boarda ett plan snart. Man skulle ju tycka att sådant skulle skära sig som, typ, flygbränsle i ett smältande ishav eller något, meeen… nä, inte så att det stör så värst ändå.

Och samtidigt som jag kan sitta här och uppröras över att folk flyger hit och dit så är jag mycket medveten om att om jag bara hade känt att jag själv haft större möjlighet att resa mer, så hade jag ju definitivt gjort det. Tveklöst. Massor.

Och utöver det: Sen när det riktigt kommer till kritan så skulle jag nog ha ytterst svårt att säga åt någon jag känner att nä du, jag tycker inte du ska flyga så mycket. Det får du nog lägga av med. När jag vet att att resa gör människan glad.

Men ni andra, ni kan sluta upp med det. Genast! Egna barn och andras jävla ungar eller hur det var.

Ute på isen

Såg ni filmklippet på den svältande isbjörnen som spriddes från National Geographic tidigare i vintras? På tal om miljö och klimat, som det surras om här och där och inte minst i bloggosfären nu. (Bra prognos för 2018 på det sättet i alla fall.)

När forskare säger att björnar kommer dö ut, så vill jag att folk ska inse hur det ser ut. Björnar kommer svälta ihjäl.”, sa fotografen Paul Nicklen. Jag vill inte se hur det ser ut men jag tittar i alla fall. Jag håller med Paul. Vi borde inse hur det ser ut.

20180128_is_002

I söndags körde vi förbi en massa folk som letat sig ut på isen och jag har aldrig förstått den där driften att bege sig ut på den. Extremt onaturligt beteende, kallar jag det på Instagram, och jag får en del medhåll. Ändå känner jag mig som att jag missat något i min uppväxt kanske, som att jag saknar någon purösterbottnisk del som skulle få mig att uppskatta isvandring och antagligen också villaliv. Att åka båt, supa på färjor. Vem vet.

I fjol frågade jag ett flertal personer om vad det är som lockar så med isen. Nytt perspektiv, var det någon som sa. Det kan jag ju ungefär förstå ändå.

20180128_is_001

Jag har hört hur folk pratar om det, hur innerligt de längtar till att kunna traska ut på den varje tidiga vinter och hur de sörjer att isarna blivit svaga varje tidiga vår. Det verkar vara så djupt ingrott det där begäret att ta sig ut på de frusna haven eller sjöarna eller annars åarna, nästan som en instinkt.

Men jag har inte den. Jag håller mig på tryggt avstånd och mår lite illa utav hur plant och öppet det är när vi korsar det frusna vattnet på låga broar. Och jag tänker att människorna där ute är lite som isbjörnarna. Eller att det finns någon parallell där i alla fall. Som att situationen är i längden inte hållbar. Vi tar ut det sista. Tills det brister.

Trendspaning: Nog

Nog är det besynnerligt hur länge människan kan blunda bara för att hon vill, fast hon vet att saker och ting inte försvinner utan snarare förvärras utav det. Förra veckan såg jag The True Cost på Netflix. Även jag har skjutit dokumentären en armlängd ifrån mig utav de vanliga, förutsägbara och smusslande orsakerna — att jag gillar att handla på exempelvis H&M, fast jag vet att det är fuffens. Inte händer det så ofta, men visst ändå tämligen regelbundet. Van med (och kanske fördärvad av) loppispriser så blickar jag sällan utanför lågbudgetskedjorna. Tyvärr.

Jag försöker hålla inköpen genomtänkta eller som en slags sista utväg för sådant jag inte hittar i andrahand (byxor kan ju t.ex. vara svårt), men andra gånger blir det mer spontant. Emellanåt tvekar jag men köper ändå, för att jag har råd och är rädd för att ångra att jag inte köpte. Det blir ju dock allt mer utmanande att berättiga sådant beteende.

Och nog är det svårt att hitta helt godtagbara orsaker när man sätter ens egna situation, d.v.s. ens ”behov” av nya kläder, i jämförelse med den tillhörande 23-åriga Shima Akhter som jobbar i en av textilindustrins fabriker i Bangladesh för mindre än $3 om dagen i lön. Med det ska hon också försörja sin sexåriga dotter och förhoppningsvis spara en del så att dottern ska kunna få en utbildning och därigenom en framtid utanför klädfabrikens golv.

I hopp om förbättring startade Shima en arbetstagarförening som flera av hennes kollegor gick med i. Genom den satte de fram krav åt arbetsledarna om en mer human arbetsmiljö. Då låste ledarna dörrarna om dem, och sedan misshandlades arbetarna. Med stolar, saxar och vad annat som fanns där.

Nog känner man sig ganska skit när Shima säger ”I believe these clothes are produced by our blood”. Alltså, hon har ju inte fel.

Inte är det så smickrande att så tydligt se dubbelmoralen i exempelvis H&Ms arsenal med t-skjortor med tryck a la ”The future is female”. Att sådana plagg kan säljas för några enstaka mynt är en bidragande orsak till varför framtiden inte är särskilt pro-kvinna för många.

Och nog blir man ganska förfärad när dokumentären berättar att den andra största miljöboven, efter oljeindustrin, är klädindustrin. Andra största! Jag hade faktiskt missat det, att det var jäkla äckligt.

Ohållbart är verkligen ordet på så många plan.

20151014_blus
Loppis — helt enkelt lite mindre fult.

Jag påstår inte att jag aldrig kommer handla på lågbudgetskedjor igen — tvärtom vet jag ju att jag kommer göra det för jag känner mig själv och jag är bara inte så ädel och duktig, tyvärr — men jag vet att det kommer bli mycket svårare för mig. Kanske följer en besk eftersmak med och kanske är det lika så bra det. Kanske blir det så för oss flesta vartefter.

Och jag tycker ju att vi verkar röra oss mer och mer åt det hållet. Fler och fler sätter ner foten och protesterar emot alldeles för låga priser. Får känslan av att vi vaknar upp efter nån slags utdragen, dekadent, frossande, backanalisk efterfest och den där obarmhärtiga morkkisen slår till då vi förstår att de där kläderna som vi trott att är så billiga egentligen är svindyra. Dags att samla ihop tomflaskorna, öppna vädringsluckorna och styra upp skiten, eller vad säger ni?

Kanske får det äntligen börja vara nog.

Några tips

    :

  1. Peppe Öhman påminde oss om att plaggen inte tar slut. ”Försvinner ett plagg jag är lite sugen på dyker det garanterat upp ett minst lika bra under nästa rea”, skrev hon och det är nog bra att minnas. Samma sak gäller förstås också utanför reatider, men det är ju lättare att dras med i hetsköpandet då prislapparna är röda.
  2. Amanda Audas-Kass var för en tid sen inne på samma tema som jag är nu och hon tog även upp Wish och dylika sajter som folk envisas med att slentrianshoppa ifrån eftersom att det är så väldigt billigt. Har känt ett växande obehag inför de sajterna. Läs Amandas inlägg och vet hut.
  3. Michelle Blomqvist som sedan länge har bloggat om mode har på sistone nischat in sig på hållbart mode, och även lanserat en ny blogg om det, Lasting Closet. Den ska jag surfa vidare till nu!

before the flood, 2016

I söndags tittade vi på dokumentären Before the Flood, i vilken vi följer med Leonardo DiCaprio under tre års tid så länge han söker kunskap om klimatförändring och lösningar för hur vi kan stävja global uppvärmning. Den hade premiär i slutet av oktober och i och med att det är National Geographic som står för spridningen av den så finns den att ses gratis på deras YouTube. (Älskar den saken, budskapet står tydligt — miljö är viktigare än pengar. *)

 

 

Snubblade förresten över en flaska palmolja i affären nyligen och blev sur. Den var uppenbart formgiven för att se ekologiskt grön ut, vilket i verkligheten väldigt lite av oljan är. Även om den specifika produkten var framställd på ett hållbart sätt så kändes det verkligen som att palmolja definitivt inte, i nuläget, är en produkt vi borde övertygas om att heja på, vet ni. Vet ni? Vet jag? Äh, borde läsa på om detta men hinner inte nu. Hur som helst, mer om den absolut omiljövänliga produktionen, och mycket annat, i dokumentären!

* Fast ett par dagar senare är filmen inte offentlig längre. Kanske den inte var gratis för evigt, äsch.