Andra alternativ, andra resultat

Scan10006

Jag hör allt mer ofta att vi närmar oss miljöfrågan ur en skev vinkel när vi vill utmana individen till att leva hållbart nog för att bromsa på klimatförändringen — att det är upp till politikerna att navigera oss förbi det isberget, innan det smälter. Att individen är i stort sett maktlös gentemot företagen, de stora producenterna, jättarna. Vi är helt enkelt för små.

Som denna artikel av Martin Lukacs på The Guardian säger, så håller vi oss sysselsatta med att försöka gröna våra personliga liv genom att installera solpaneler och köpa påfyllbara pennor, medan stora företag fortsätter som vanligt och gör våra ansträngningar värdelösa. Det är blott hundra företag som är ansvariga för 71 % av koldioxidutsläppet sedan år 1988. Hundra! Så ni kan ju bara försöka föreställa er vilka enorma mängder just de företagen de öser fram, fast det är ju omöjligt att få ett grepp om.

”You tinker with those pens or that panel; they go on torching the planet”, skriver Lukacs.

Och visst håller jag med. Visst är det fan där nån borde ingripa och det GENAST HETI STAT.

Men jag blir ändå besvärad.

Jag blir rädd att många ska höra om den skevheten, tänka jaha men då så, och fortsätta som vanligt. Full fräs tills det tar slut. Från ALLA håll.

Hej hur var det förresten nu som Einstein definierade galenskap? VA?

Ta nu återigen den civila luftfarten som exempel, som vi så ofta gör dessa dagar. (Läste nånstans att den liksom blivit något som vi använder för att kanalisera vår miljöångest. Var det kanske i Peppes blogg?) Säkert är det väl så att den sist och slutligen utgör en ganska liten bit av isbergets topp, men… men än sen då? Den måste väl ändå begränsas den med? Så kan vi börja styra ner oss på jorden igen innan vi störtar?

Vi kan ta cykeln istället för bilen. Vi kan skrapa disken istället för att skölja den innan vi sätter den i diskmaskinen. Vi kan köpa inhemsk potatis istället för importerat ris. Ni fattar. Vi kan välja lite annorlunda bara. Så ofta vi bara kan. Ju mindre sak, desto lättare borde det vara. Släck lampor, dator och annat som drar el. Skär ner på köttkonsumtionen. Stäng av kranen när du borstar tänderna. I detta hushåll kunde vi definitivt bli bättre på att planera måltider istället för att låta mycket av det som handlas bli till matsvinn. Jag borde också lära mig att prioritera närproducerat och säsongsbaserat framför exotiskt och nyckfullt. Bland annat.

Vi kan göra en massa små val som kanske inte känns fullt lika smidiga som det vi är vana med, men det är sen kanske inte heller tänkt att det ska vara helt bekymmersfritt,  obetänksamt lätt.

Faktum är väl att ”lätt” är precis det som lett oss hit?

Oavsett om man tror att ens insats är i stort sett meningslös eller inte så är det väl fasen ändå bättre att försöka i alla fall. Istället för att fortsätta precis som förr och förvänta sig att nåt ska förändras. Det låter ju inte riktigt klokt.

Så dags att välja det andra alternativet kanske?

Drömmen om att inte flyga

rulle032

Ett foto från en analog rulle. En resa för ett par år sedan. Ett fönster i Tallinn.

Vi flög inte alls den gången. Vi åkte tåg, färja och buss till Helsingfors, Tallinn, Riga och sen tillbaka igen. Orsakerna låg fördelade mellan att spara pengar och på miljön men inte på äventyrskänslan. Det är så lätt att romantisera den gamla tiden när det tog veckor att korsa Atlanten och tågen fortfarande tuff-tuff-tuff-tuffade på i relativt sakta mak, ni vet.

Och det är förstås svårt att återskapa svunna tiders charm, men vet ni, det är inte alls illa att resa på det sättet vi gjorde. Att åka buss från Tallinn till Riga kostar cirka 5-7€ per person och tar drygt fyra timmar. Och jag tycker om vad att åka buss gör med mig. Jag lutar mig bakåt, tittar ut genom fönstret och slappnar av. Låter tankarna vandra. Drömmer mig bort, inte sällan till vyerna jag fångar glimtar av. Det får ta den tid det tar. Jag är bara med.

Fast klart jag också förstår charmen med att nå sitt resmål så snabbt som möjligt. Herregud, är väl ingen komplett galning heller.

Men nu sitter jag här — nedslagen och uppjagad av klimatrapporter jag inte vågar läsa allför ingående — och tycker att det känns lite vemodigt att tänka på att det som förr kallades att resa i nutid tycks handla så mycket om att vistas. Vet ni?

Det blir allt svårare att komma ifrån att den civila flygfarten, flygandet för nöjes skull, bör avta. Den bara måste ju det. Allt vi gör som förstör måste minskas. Men det är så lätt att röra sig i en cirkel på tryggt avstånd runtomkring miljöfrågan.

Jag tror ni märker att jag gör det nu också.

Så. I väntan på att någon uppfinner den miljövänliga teleportören, och att politikerna tar itu med sin utmatning att leda folket på rätt miljöbana (VAKNAAA!!), tycker jag att vi — simpla världsmedborgare, vardagens trendsättare och några influencers — kan försöka trycka in lite status och nöje i att faktiskt vara på väg nånstans igen, inte bara i att lyfta och landa. Bara så att det blev åtminstone pikulite mer lockande att välja ett annat alternativ än att ta flyget.

Kan ni föreställa er hur utvecklingen skulle se ut om folk visade intresse för självaste färden också? Tågen, bussarna, färjorna skulle bli allt mer bekväma, smarta, praktiska. Kanske skulle nån få den strålande idén att dessutom inreda dem stämningsfullt. Som att färden faktiskt skulle ses som en väsentlig del av upplevelsen! Som att den faktiskt skulle få förmedla mer, något annat än bara ”…så det var ju smidigt”. Tänk det.

Jag kan för min del knappt tänka mig något mysigare i resväg än att boka en liten tågkupé för natten, knappt bredare än en säng, och somna medan främmande landskap susar förbi fönstret. Vakna och hämta frukost. Eller kanske väckas av en knackning på dörren då frukostvagnen kommer förbi? Och kanske just då åker tåget på en bro över Bosporen på väg till Turkiet och längre österut, eller genom en tunnel i Gibraltar sund på väg till Marocko och vidare söderut, eller kanske stannar det precis vid tågstationen i Sankt Petersburg, och jag är snart hemma igen. Och där får jag sitta i sängen och dricka mitt kaffe, äta mina scones som hållits varma så att smöret smälter ner i dem under marmeladen, blicka ut genom fönstret och känna så här: Detta hade jag inte velat spola förbi.

Hur får vi det att bli eftersträvansvärt att verkligen resa igen? Kan vi lobba för det lite? Är ni med? Hur skulle er flygfria drömresa se ut?

Skräpprodukt av min tid

20180802_pokal

Nämnde ju nyligen att vara en produkt av sin tid. Och det har jag tänkt på lite på sistone, att jag är ju förstås det jag med. Jag har länge haft en bild av mig som ganska otrendig, men nu är jag inte så säker längre. Jag tror att jag egentligen påverkas ganska mycket av trender, det är bara att jag inte alltid fattar det själv.

Liksom, vette fan om jag skulle vara särskilt intresserad av hållbarhet och dylikt om det inte varit på uppsving i allmänheten de senaste åren. Tänk om ekotänket inte hade funnits som motvikt till konsumtionsfrossan. Eller tänk om jag bara umgåtts i andra kretsar. Då kanske jag hade suttit här och hetsbeställt krimskrams från Wish som bäst, vem vet. Resonerat ”Men alla andra gör ju det”.

För jag blev ju exempelvis vegetarian för att min expojkvän var det, det ska vi inte smussla med. Jag tyckte förvisso inte alltid jättemycket om att äta kött innan heller, men jag gjorde det ändå utav bekvämlighet. Tills att det var mer bekvämt att inte. Och alltså det var en stor lättnad och jag har aldrig vantrivts med att jag tog det beslutet att skippa köttet på heltid, men det tog en tid innan de etiska argumenten tog fäste i mig.

Det senaste året, i synnerhet de sista månaderna, har jag gallrat massor i min garderob och varit extremt fokuserad på naturmaterial. Det första jag numera gör när jag ska köpa kläder är att granska tvättlappen. Innehåller plagget mycket konstfibrer vill jag inte ha det.

Precis i enhetlighet med trenden alltså — för jag är ju ingalunda ensam om detta, men det är först nu som jag märkt att min utveckling är synkad med en bredare tendens.

Jag skulle nog knappast ha påbörjat projektet att rensa ut min garderob så kraftigt som jag gör om det inte var för att minimalismen och konceptet sustainable fashion slagit igenom. Jag har ju varit en sådan som alltid älskat, älskat, älskat att ha en bred garderob. Drömt om en stor walk-in-closet. I förra bostaden hade jag en sådan och den var en av de sakerna jag såg hemskt mycket fram emot att ha tillgång till.

Sen gick en tid. Och hade jag varit helt immun mot trender så hade jag kanske valt att fortsätta expandera min klädsamling när jag likväl så sällan hittade något att ha på mig. Att gallra ur den tills mina plagg får plats i en halv Ikea-garderob hade kanske låtit som en sann mardröm istället för en givande utmaning. Jag hade kanske inte börjat överväga att alla alternativ egentligen gjorde mig ganska utmattad och uttråkad med mig själv och att det var därför jag alltid letade efter något nytt. Om jag inte tagit till mig utav trenderna i omvärlden, alltså.

Tidigare idag rensade jag igenom en härva med halsband och fantiserade om att bara äga ett fåtal, men som alla betyder något för mig och helst är gjorda i ädelmetall. Låter det inte ganska jäkla tidstypiskt? Samtidigt så känns det ju också som någon slags mognad för mig, och det kan det väl säkert vara. Det kan vara flera saker. Trender kan väl vara insikter de också.

Jag kommer ofta att tänka på beskrivningar av saker som jag läste i böcker då jag var i tio-års-åldern, sådana som alltid tycktes utspela sig på åttiotalet, och huvudpersonerna i böckerna ägde plagg så som ”en vit simdräkt” och ”en kornblå stråhatt” och detta var tillräckligt för att signalera att vi lärde känna en karaktär med god smak. Hon ägde inget ryschpysch förutom kanske en blus i broderat silke. Ledordet var avskalat. Stilsäkert. Gott hantverk.

Jag märker att jag ofta dras till den idén, att vara en sådan. Ni vet typen. Den som förståndigt och samtidigt alldeles urtjusigt har exakt två par sommarskor — ett par bekväma promenadskor i italienskt läder och ett annat par espadrillos i vaxad bomull för dagar på stranden. Den som har tre nyanser läppstift — ett för vardag, ett för fest och ett för dejter, och alla tre prickar precis rätt i vilka nyanser som är mest smickrande.

Men jag är förstås ingen karaktär i en roman för äldre barn och unga vuxna. Det är extremt sällan jag duttar på ett läppstift och tänker ”Åh, det här framhäver verkligen min naturliga skönhet”, liksom.

En stark trend nu just är att saker och ting ska vara äkta. Gedigna. Vi bryr oss inte lika mycket i flärdfulla, bjäfsiga symboler på framgång eller skönhet — de känns tomma. Eller jag tror det kan vara därför det blir så. Att de grannlåtigaste halsbanden plockas bort ur smyckesskrinen och blanka pokaler ställs ut i väder och vind — i väntan på sopbilen.

Rotting trendspotting

Minns en av de första loppisarna jag och mamma brukade frekventera, en halvhemlis nere i källaren i Wärtsiläs nedlagda fabrikslokaler i Jakobstad. Där doftade det avgas, damm och garage och man var tvungen att gå igenom en bit av det som eventuellt varit parkeringshus för att komma fram.

Känns som att vi alltid passerade män med typiskt fabriksutseende (skägg, arbetsbyxor, omoderna glasögon, smusiga händer, hår som vuxit sig lite för långt för deras frisyr) som hängde i något hörn och rökte. Ibland mötte vi dem då de bar på någon gammal, nött maskin som jag sällan visste vad var för.

Genom en tung metalldörr kom vi sedan in till ett härligt virrvarr från betonggolv till lågt tak. Tog i våras en gammal läderjacka i återbruk som jag mycket möjligt kan ha köpt där.

Senare kom tjugohundratalet, euron och då hade loppis som koncept blivit coolt. Sen dess är det svårare att göra bra fynd eftersom att så många andra hinner före en.

Men! Än idag kan man ha turen på sin sida ibland och hinna först! Och andra gånger kanske bara ingen annan vill ha det man själv vill ha. Det är tur det med.

Och tur tyckte jag faktiskt att jag hade tidigare i somras då jag, även då på ett av Jakobstads loppisar, hittade en somrig handväska.

20180512_rottingvaeska

Jag behövde-behövde egentligen ingen väska efter att ha hittat min perfekta, men likväl så har jag dragits till idén om något mer statement-artat. Något att slänga över axeln då man går på fest. Denna stadiga rottingväska för 4€ tyckte jag att var en närmast briljant utveckling på den tanken!

Samtidigt så betyder väl loppisarnas uppsving också att de får in mer material. Att folk donerar sina gamla prylar och paltor mer än förr, när sånt hade lite mer av en skräp-stämpel. Men det innebär också att loppisplatserna fylls med plagg och saker som tillverkades för bara ett par år sedan — det är ganska tråkigt, samt äckligt då man tänker på det konsumtionsmässigt. Och det är ju svårt att inte. Allra bäst vore det ju att alla slutade köpa de där trendprodukterna, men å andra sidan är det kanske aaaningen perspektivlöst av mig att säga så, just i samma inlägg som jag dedicerat åt en inhandlad väska i flätat naturmaterial.

Men jag ska återkomma om trender, loppis och hållbarhet tror jag. Måste bara samla tankarna först!

Tropiska nätter

Hej mitt i natten. Jag sitter uppe och ugglejobbar och väntar på åskan. Antagligen förgäves — den ska komma först imorgon eftermiddag. Men ett litet ösregn kunde vi väl ändå kunna få inatt? Skulle också vara så härligt att imorgon väckas av ett ordentligt dån ifrån regnet som slår hårt ner mot marken. Sånt håller vi tummarna för.

Det kom en skur tidigare ikväll och det lättade tillfälligt upp denna tropiska hetta. Gick ni ut och kände på luften? På doften? Nu är det kvavt och fuktigt igen. Som i ett växthus, eller en regnskog — föreställer jag mig. Har aldrig varit i en.

20180718_b&l

Det är en djungel här inne, också. Buskdracaenan har återigen skjutit i höjden så rejält att jag tvingats ställa krukan på golvet, innan stod den på en pall. Takhöjden här är omkring 2,80 meter. Växten gissar jag att når ungefär 2,40 nu med sitt högsta skott, men de brukar börja sloka lite sen då de får blad. Det är de som sticker ut runomkring oss på bilden ovanför. Nån gillar det här vädret, antar jag.

Guldpalmen ser yvigare ut än annars. Rundkalatean som jag nästan brände upp i fönstret har fått flytta in i rummet på rehabilitering och den tycks återhämta sig utmärkt. Benjaminfikusen som jag rätade ut häromveckan slukar vatten och sträcker på sig. Silverrankorna som hänger i fönstret beklagar sig inte trots att de utsätts för vinddrag dygnet om, då det inte ändå drar kallt. Jo, många tycks gilla detta väder.

Men själv är jag väl något tveksam. Läste ni Dan Lolax ledare Ja, du ska skämmas i Åbo Underrättelser? Även jag fastnar vid vad det betyder, varför det blivit så här och vad det innebär för framtiden. Klimatångesten ruvar kring hörnet, förstås. Vill påstå att man måste vara endera ganska ignorant eller arrogant om den inte gör det. Fast det behövs det sen ingen värmebölja till för att jag ska tycka så.

Om vi separerar den från allt sådant så har jag inte ändå jättemycket emot den här böljan i sig självt. Ibland har jag tyckt att det varit ganska härligt, egentligen, som utlandssemester utan att behöva lämna hemmet. (Hmm — klimarsmart?)

Det har förvisso varit tungt när det blivit så hett inne i lägenheten (flera dagar i rad över trettio grader), och både jag och Blenda har fått en del värmeutslag (jag fick ett helt clusterfuck runt naveln, tack för det högmidjade byxor), men vi dricker mycket vatten och låter fläkten gå. Det blev onekligen lättare sedan Alfred fick tag på ett par. Förstår att de tagit slut i alla affärer i flera omgångar.

Men alltså det är ju inte som att vi har några jättestora måsten, är vad jag menar. Vi får hur gärna som helst gömma oss inomhus. Eller utomhus under en buske om vi så vill. Så jag orkar liksom inte hålla på och varken oja eller carpa mig.

Orkar inte heller helt med vilken stor grej allt ska bli utan att liksom allvaret ses i det, om ni vet vad jag menar? För guds skull det är bara väder ju! Men också, folk dör utav det! Och sen klimatet! KAN vi please tala om klimatet utan att göra en tävling av hur mycket ångest vi har över det? Klart du mår skit, alla borde. Hela planeten mår skit, det är poängen.

Men tillbaka till vädret. Är man relativt ung, frisk och inte har ett jobb som väderleken gör utmanande eller rent ut farligt, så har man sitt på det torra, tänker jag. Mitt i all denna tropiska luftfuktighet. I väntan på åskregnet. Ska det inte komma nångång då?