Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.
Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.
Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!
Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.
Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.
Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.
Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.
Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!
För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)
Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.
Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.
Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)
För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.
Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!
Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.
Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.
