medier – NALEIS NÄTT

Förälder på nätet

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset — Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga — Ursäkta, vad talade vi om?

Det goda inflytandet

Handen upp alla som fnyst åt influencers en gång eller fyrtiosju. Jag kan börja. *räcker upp samtliga extremiteter*

Bara ordet stör mig. Det vore skitlätt att direktöversätta men ingen vågar för tänk om det skulle få oss att låta omoderna och mindre kosmopolitiska!! Det vore ju sjukt genant att vi gick omkring och pratade som att vi inte förstod engelska, OH THE HORROR VA.

Och sen konceptet. Först verkade det bara konstigt att en del bloggare skulle få en ny titel. Nu förstår jag skillnaden mellan bloggare — som lilla jag — och influencers — som STORA bloggare med många avlönade samarbeten. Och ingen borde väl heller tituleras influencer om de inte försörjer sig till stor del via sociala medier och/eller har väldigt många följare.

Eller tja, är osäker på vilka regler som gäller men så tycker jag då. Reagerar så gott som alltid med skepsis när någon presenterar sig själv som influencer. Kanske för att jag nästan aldrig då hört talas om dem. Brukar undra: Vet personen att en influencer typ är folkvald? Det går inte att självutnämna sig till en, liksom. Eller okej, man KAN, men jag tappar ju förtroendet för den personen direkt vilket gör hens jobb ganska floppigt för hela poängen med en influencers uppgift är ju det motsatta.

Nåväl.

Det är egentligen ett jättespännande fenomen, att ett yrke går ut på att personifiera olika koncept och produkter. Alltså lite obehagligt också, men ändå, alla väljer ju själva vad de vill stå för och ur det perspektivet är det väl inget märkligt med det. Likväl är det inte så konstigt att det uppstår konflikter i och runtomkring ett sånt fält. Och jag håller också med om att mycket av det influencers gör (joojoooo, #inteallainfluencers) inte är så nyttigt för vare sig andra personers eller planetens välmående. Jag förstår den kritiken.

Det finns förstås ändå, utan tvekan, värre saker att göra än att agera reklampelare för ett visst företag eller en viss livsstil — men visst påverkar det oss. Visst för det med sig en drös med ideal för ohållbara levnadsstandarder. (Ni måste inte vara snygga hela tiden. Ni kan inte vara lyckliga dygnet om, livet ut. Ni fasen får inte längre flyga så mycket som ni gör.)

Och visst tycker jag således att en influencer har ett större ansvar. Inte som privatpersonlig förebild, men nog i att grundligt tänka igenom vilka ideal och val hen vill ställa sig bakom. Influencers jobbar ju med att influera andra. Det minsta hen kan göra är väl att varje arbetsdag ställa sig frågan: På vilket sätt vill jag det? Egentligen tycker jag att det är enda sättet att genomföra jobbet — är man inte samvetsgrann och pålitlig så riskerar man ju förlora det som satt en i branschen: sitt inflytande.

Men jag vet inte, all denna kritik ändå. Ibland känns den faktiskt riktigt onödig. Jag reagerar särskilt på den när den kommer från personer som överlägset deklarerar att de inte bloggar själva eller läser andras bloggar, inte över huvud taget är så brydda i sociala medier heller, faktiskt inte följer med trender eller populärkultur särskilt mycket alls… MEN hen råkar ändå veta att influencers är si och så och det är aldrig positivt.

Hur kan någon med så lite koll möjligen veta vad det handlar om?

Ganska ofta får jag känslan av att orsaken till att kritiken uttrycks ligger i att en influencer är ett så himla lätt byte. För det mesta en ung, attraktiv kvinna som tjänar sin inkomst via företagen hon associerar sig med (istället för att ägna sig åt dem enbart för nöjes skull som många andra). Jag tror att det är lätt hänt att folk (ytligt) förmodar att yta också är allt dessa influencers har att erbjuda.

Sen måste en inte heller leta jättelänge för att hitta paralleller som kunde dras till att ”sälja sig själv” och historisk syn på det. Alltså, jag blir frustrerad då jag tänker på det. Vi erbjuder de här kvinnorna en position som vi sedan bannar dem för att de antagit. Bara det är ju störigt. Och en 🎶 tale as old as time… 🎶

Faktum är ju att om det faktiskt bekymrar en hur folk förvaltar sina inflytanden — och inte bara hur unga kvinnor gör det — så finns det fler håll man kan rikta sin kritik åt. Jag säger inte att man inte får problematisera kring influencers, självklart får man det, men jag säger att det finns andra inflytanden där ute också. Alla har ett, inte bara de som jobbar med det. En del personer som inte jobbar med det har ett större inflytande än många som gör. Så vi kan variera det där lite, det är det jag menar.

Och som den inbitna tjatfeminist jag är så vill jag därför påminna om att det också går att ifrågasätta en man med stort följarantal om han någonsin funderar på sitt carbon footprint och hur han kan rättfärdiga sin slösaktiga livsstil när världen drunknar i vår skit, eller hur han kan stå ut med att vara ifrån sin familj ute på jobb så ofta och så sällan finnas där för att vara en god förebild och närvarande förälder åt sina barn, eller hur det känns att vara en sådan galjonsfigur för kapitalism, materalism, kommersialism och allt som är åt fanders i vårt samhälle, eller om han över huvud taget brukar tänka på vilket meddelande han sprider åt sina fans, eller alla unga killar, eller hela omvärlden, när han så ofta visar upp sig från sina bästa, starkaste sidor och nästan aldrig sina svaga, och hur kan han stå ut med sig själv när folk mår dåligt utav det?

Eller förresten, säg inte så, var lite snällare istället. Åt kvinnorna också.

Jag tror inte att det skulle göra någons goda inflytande mindre.

flopplogg

Då jag för en tid sen skrev om att lära sig tacka ja så var en av sakerna jag gjort så åt att medverka i radio, i direktsändning. Detta är något som är sabla skrämmande för någon som mig, eftersom jag dras med en relativ men ändå för mig ytterst märkbar mängd 1) ångest, 2) socialfobi och 3) koncentrationssvårigheter i vissa miljöer och sinnesstämningar, t.ex. vid nervositet och i obekanta situationer.

Kom nyss hem igen efter det korta radiopratet och wow, det känns så mycket värre än jag hade förväntat hahaa. Jag började med att ta på mig de hörlurar som fanns närmast mig, tyckte att ljudet inte verkade fungera i dem och märkte efter någon minut att de inte heller hade en mikrofon. Fick ta ett par av min samtalspartner som tog nästa i rad. Blev först nästan döv av volymen i dem (hann tänka ”men kanske det ska vara så här…?” och försöka vänja mig innan jag insåg att det gjorde ont) och de fastnade också i mitt hår innan jag fick av dem, bara för att, ja, det är en sådan dag idag antar jag? Nåjo, fick hjälp med volymen men var inte förberedd på ljudfördröjningen i dem och blev så oerhört korkad av den effekten att jag inte kunde formulera meningar eller tankar. Vilket låter som en överdrift säkert men alltså nä, det var skitsvårt. Märkte att jag inte kunde hänga med nästan alls och blev av hela detta smörgåsbord av krångel så nervös att fingrarna bara darrade där de vilade på bordet. Vågar inte kolla upp det här men är ganska säker på att jag t.ex. sa att jag tror att förändring måste komma nerifrån. VA FAN. Och direkt jag sa det så kände jag bara ett totalt oförstående och liksom slowmotionigt panikslaget ”näää det här stämmer inte” men kunde faktiskt inte begripa varför. Jag tror för helvete helt tvärtom. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG. Varför fungerar mitt huvud inte alls bara för att jag hör mig själv/andra prata en bråkdels sekund i kanon? Kunde liksom höra tre ord, uttalade av mig eller någon annan, och direkt glömma vilka de var. Att minnas en hel mening, alltså i realtid, var så gott som omöjligt.

Sen gick det lyckligtvis bättre när jag under en låt kunde fråga om ekot och jag fick tipset att hålla hörlurarna en bit ifrån ena örat. Satt förstås likväl och ältade vad som nyss hade hänt igenom resten av samtalet och fick gång på gång påminna mig själv om att försöka hänga med, men det kändes åtminstone då som att min hjärna började fungera lite igen. Några minuter efter att allt var över, då den på riktigt började plussa ihop alltsammans, kändes det verkligen som en total mardröm. Nu känns det lite bättre än det gjorde då men åh söta Belsebub så jag önskar att jag, istället för allt det här, skulle kunna känna mig glad och stolt över att jag gjorde nånting som var och är jävligt otäckt för mig. Jag antar att istället för att mina rädslor ska mildras genom erfarenheter, eller vad vi ska säga, så ska jag härdas med deras krassa verklighet.

Nåja, jag vet hur det här låter. Det är inte hela världen, det vet jag förstås rationellt. Men… ja. Ni med liknande hjärnspöken som mina förstår säkert exakt. HUHHU, bara H U H H U .

på dumburken

För er som är medlemmar i Finlandssvenska feminister på FB kan detta säkert bli tjatigt, men det är alltså så att häromdagen snubblade jag över en artikel i Hufvudstadsbladet. I den med ifrågasätts, med all rätt, Yles tveksamma val att på tv sända en inhemsk film daterad 1960 med titeln Träskalle och Stumpen som negrer och ingredienser så som blackface — o ja, de annars vita huvudkaraktärerna ska föreställa mörkhyade, hohoho så tokroligt — helt utanför något slags kritiskt eller pedagogiskt sammanhang, istället bara hux flux klockan halv två en torsdagseftermiddag. Peppe Öhman och Jenna Vierinen har också bloggat om saken.

Att skattebetalda public service-Yle tycker att sånt är helt okej tycker jag förstås att är ganska vidrigt. Bättre blir det inte av att kommentarsfälten på diverse sajter föga förvånande går heta eftersom att (vitt) folk inte kan hålla sig ifrån att
1) försvara ”vår kulturhistoria”, som att någon av dem faktiskt har brytt sig ett skit om den här filmen innan nu den här diskussionen uppstod,
2) härja om ”censur”, som att det på riktigt var vad som var på gång här eller som att det ens skulle ha insinuerats att ”filmen bör förbjudas” eller dylikt i artikeln — i vilken det däremot kom fram att mer information kunde tänkas efterlysas i samband med att filmen visas (tips åt censurskrikarna: slå upp ord innan ni använder dem),
3) påstå att filmen ”inte är rasistisk” eftersom att ”det är ju på skoj”/”samhället var annorlunda på 60-talet”, som att det i dag (nyckelord: I DAG, NU, INTE DÅ) gäller som argument,
4) försöka rättfärdiga användningen av n-ordet (vilket förresten alla vet att härstammar från ett annat ord precis som så gott som alla ord i varje språk, sen spelar det ingen roll om ursprunget är från en viss färg eller annan för problemet är hur det används), som att det på riktigt skulle medföra nån form av överhängande hot mot deras livskvalitet ifall att de valde att helt enkelt bara inte använda ordet,
5) gnälla om att ”det var bättre förr”, och detta som vita människor i en diskussion som för helvete berör rasism, som att det på något vis är de (vi) som är utsatta och som att ett sådant påstående inte är fullkomligt jävla perspektivlöst. Alltså det är så vansinnigt taktlöst, vidrigt, inskränkt och oeftertänksamt att jag blir helt ställd.

I Hbl-artikeln så ställs programchefen på Yle1, Pentti Väliahdet, några frågor om deras val att sända filmen. Han berättar bl.a. att ”Då filmen gjordes hade ordet neger ingen rasistisk klang. Det har blivit rasistiskt först senare. […] Filmen är från en tid då det inte fanns några mörkhyade här. Knappast ville man göra narr av någon.”

Okej, men det spelar inte riktigt någon roll vad någon ”knappast” avsett eller ej. Huruvida blackface-sminket var ämnat att såra eller ej, kränka en skild individ eller inte, är i slutändan irrelevant för det är förlöjligande hur vi än vrider och vänder på det. Att låtsas att det är annorlunda är att göra sig dummare än vad en är. Träskalle och Stumpen som mörkhyade var utan tvekan ämnade att vara lustiga på ett sätt som inte är respektfullt alls. N-ordet är nedsättande och var så även på 60-talet, att vita människor inte uppfattat någon rasistisk klang i det säger antagligen mer om dem än om ordet. Faktiskt. Men även om det hade varit så att alla människor i hela världen på 60-talet hade varit helt överens om att jamen det är väl helt okej, så lever vi år 2016 nu och n-ordet är fan inte okej för många av oss. Vi måste ta samtiden in i sammanhanget i och med att det är när och var vi lever.

Som Väliahdet själv säger så fanns det knappt några mörkhyade i Finland på den tiden när filmen gjordes — och personligen tror jag att det är en stark orsak till att vi varit/är så slöa med att fatta sådana här saker här i landet. Vi har haft sådan låg invandring att vi inte hängt med, utan istället kunnat fortsätta isolera och distansera oss från andra människor, exotifierat och avpersonifierat folkgrupper till ett klart ”dem” kontra vårt ”vi”, fortsatt att hålla på med sådant som oberoende av avsikt faktiskt är ett normaliserande av rasistiska strukturer.

Sedan säger Väliahdet något som förbryllade mig, nämligen ”Den kan i dag snarare ses som en bild av hur vi själva bunkrat in oss och inte förmått se på världen med öppen blick.”

Där låter det ju som att han är helt medveten om problematiken kring detta, att oavsett avsikt så bär filmen de facto rasistiska drag, men väljer likväl att blunda för denna inblick.

Och det här känns som en sådan typisk attityd som vi omges av här i landet. Nu vet jag förstås inte om den stämmer överens med Väliahdets syn på saken, men jag uppfattar ganska ofta i samhället en nonchalant inställning till rasism i vår historia. Ofta betraktas den med ett axelknyck som tycks vilja säga ”Nå det var ju del av vår utveckling, så det är okej då”.

Istället för att se och bekräfta problematiken i historian så klappar vi oss på axeln för att vi kommit längre på vägen. Vi fokuserar på inget annat än att känna oss en aning nöjda med oss själva.

Det här kan lätt gå hand i hand med det säkert vanligaste avfärdandet vi ser även i nutid, alltså ”Inte menades ju någonting illa”, ”Det är bara på skoj”, eller, för all del, ”Men sådär har det ju alltid varit”.

För då vi inte ens kan se allvaret och väsentligheten i att bekräfta att JA det där var rasism och JA det var ett fucking misstag då det gäller 60 år tillbaka i tiden, så är det inte att undra på att det tycks vara så svårt för allmänheten att känna igen rasism och rasistiska strukturer i nutiden heller.

Det är himla lätt att bara rycka på axlarna och tralla vidare inlindad i självbemyndigad rättfärdighet. Men det kan knappast krävas något större geni för att inse att det fasen inte är så simpelt när det gäller vad som är klokt, eller schysst, eller viktigt, eller rätt.

ockra & xantofyll

Postade dessa två bilder efter varandra på Instagram och tyckte att de matchade så bra bredvid varandra. Till vänster har vi morgonens Myra som inte är någon arbetsmyra och därför slipper undan med att bara se på när andra skyndar iväg för att dra sina strån till stacken. Till höger har vi söndagens artikel om Kulturvis i tidningen, i vilken ni för övrigt inte ska tro på allt vad ni ser, exempelvis att jag skulle kunna använda en Mac. Sen intervjun kom på tal har jag blivit mycket glättig av det faktum att det är såhär: Kulturjournalist skriver grej om blogg, ett kulturmedium, i vilken skribenter skriver grejer om kultur. Meta! Mycket kultur- och tidsenligt popp.

Tämligen otippat har gult under det senaste halvåret klättrat högt upp på listan över mina favoritinteriörsfärger. På webben har den länge varit en favoritaccentfärg, har använt den i mina bloggar sen säkert tio år tillbaka, och med det i åtanke så har jag väl varit ganska trög med att fatta att den kan ha samma tjusiga effekt även i hemmet. Lite som att någon har hoppat upp till skyn och roffat åt sig en näve sol och pressat ut den i fönstret, som med gardinerna bakom Myra. Eller lite som att någon har grävt ett hål i berget och hittat en guldklimp som de sedan knådat med händerna tills den blivit mjuk som en deg och kavlat ut den på bordet, som med duken under tidningen. Loppade de tunna tyllgardinerna för några veckor sen för ett par ynka slantar. Den vävda duken/löparen med synliga trådar fyndade jag i våras nångång, för en ännu mindre slant.

Får visst ta och göra ett ordentligt bildreportage på gula saker i hemmet istället för att blaja vidare om det just nu och här. Tror inlägget skulle vara aningen mer givande då.

(Och i väntan på det inlägget kan ni förresten gärna långläsa en text jag skrivit om populär pöbelkultur för Kulturvis!)