Om gårdagens kräftskiva och hur är det med självbilden i ens undermedvetna riktigt?

Vi hade kräftskiva i går och utav instagramflödet att döma så var det den internationella kräftskivedagen? Jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Varför hade alla kräftskiva just i går? Hur som helst gjorde jag en tångromspaj som vi nyss åt resterna av till lunch. Såklart godare dag två, när den fått stå i kylen över natten och ta ihop ordentligt. Det hann den inte med i går, den var snarast ett hastverk som blev klar fem minuter innan vi gick ut. Men det är väl mest konsistensen som förändras, smaken var densamma. Som dryck till den hade jag köpt pét-nat, den enda jag hittade på Alko, och det var otroligt gott i sig och otroligt gott tillsammans! Minns inte när jag sist drack vin, för den delen. Minst ett år sedan. Tror det hade varit otroligt gott oavsett men kan ej heller absolut bombsäkert fastslå att det inte alls spelade in.

Det är tre husbolag i rad här på gatan som har som tradition att ha kräftskiva tillsammans. Tre middagar, skilt för sig på gårdsplättarna, och efter maten och snapsvisor (som dels sjungs gemensamt) brukar det minglas kors och tvärs över gårdarna. Har ej varit med om liknande i något annat grannskap, det är ganska speciellt. Och mysigt att sitta där ute och roa sig i trädgården när mörkret faller och dessutom höra festerna pågå på varsin sida av gården (vårt hus är i mitten). Våra gamla grannar som flyttade ut för ett par år sedan kom också förbi. Och en ung kille som tydligen bott i ett av husen som barn var också här, och alla blev så otroligt uppspelta när de fick höra vem han var. Det var gulligt. Det är så många som säger åt oss att det är så roligt att det kommit bebisar till huset igen, som berättar om hur det var ”förr”, när massa ungar sprang i trapporna och satte upp teaterföreställningar på vinden. Ett par som bor i samma hus som vi fick barn för tre veckor sedan, så det tycker ju vi med att är jätteroligt att det finns någon som är så jämngammal med Dag här. Det skiljer alltså bara två månader mellan killarna.

Jag avslutade kvällen med att långsamt smutta i mig en liten slurk whisky som jag fått av min nya kompis i ena grannhuset. Och en annan granne från andra grannhuset, också en ny bekantskap, berättade åt mig att han brukar beskriva sig själv som en ”social introvert”. Det kan man ju relatera till. Oavsett var det oerhört uppiggande att komma sig ut, även om det bara var ut till gårdsplanen, och träffa folk. (Sen vaknade jag förstås under vargtimmen och bara GULP corona! GULP restriktionerna! GULP SÅ OANSVARIGT!!! Men vi var utomhus och långt under tillåtna antal.)

Det finns inget exakt recept på pajen utan jag brukar ta ingredienserna på en höft. Varje gång jag gör den blir den litet annorlunda, kör alltid på känsla. Fyllningen bestod i alla fall denna gång av tångrom (”havsbär” som vi börjat kalla dem), crème fraîche, schalottenlök, gräslök, dill, rädisbaljor, citronpeppar, citronsaft och kokt ägg. (Här en litet annorlunda variant.) Bottnen gjorde jag lätt för mig och köpte färdig pajdeg ur frysdisken, som jag sedan knådade ihop med en bit malaxlimpa som jag mixat sönder och rör ner smör i. För garneringen skickade jag ut Alfred och Blenda att plocka in några rädisblommor och rädisbaljor (som jag halverade), och så strösslade jag ut en drös citronbitar också, som ni ser.

Vaknade minst fem gånger i natt. Sov oroligt och drömde igen. Den här gången var jag på loppis då två unga tjejer, ena med grönt hår och andra med rött, trängde sig tätt intill mig och nappade saker jag tittade på typ rakt ur mina händer. Inga andningsskydd hade de heller, det hade jag. (Så nu har man tydligen det i drömmarna också.) Jag blev riktigt sur och fräste till, ”HALLÅ”. De svarade hånfullt och vi började bråka. Jag sa att man måste respektera andras utrymme och att man inte får riva och dra hur som helst. De himlade med ögonen och sa att inte finns det någon sådan lag. Så störig attityd, blev arg. En stund senare gick ungdomarna vidare och ropade över sina axlar åt mig att jag var dum. Jag svarade avmätt ”Jepp, det är det jag är”, och höll mitt huvud högt då jag plötsligt oberört gick vidare mellan loppishyllorna. Det här var inga nyheter för mig. Sticks and stones. Jag visste att jag vunnit. ”Elak, fittig och dum”.

Rad-ish

Rädisor i juni hade vi först. Det vill säga några få, eftersom vi hade satt fröna alldeles för tätt och de flesta blev bara ynkliga tunna korvar. Det visade sig att Blenda hur som helst tyckte att rädisorna var alldeles för starka för henne och jag är benägen att hålla med, jag är inte så bra på brännande smaker. Nån enstaka ska skivas i tunna skivor i sallad, och så vidare. Vi hade massor av dem. Jag orkade aldrig gallra ordentligt. Jag lät dem va.

Rädisblommor i juli fick vi sen. Jag läste att vid det förvuxna skedet så smakar nog inte rötterna så bra längre. Men fjärilar och humlor samlades så jag tänkte, äsch, jag låter dem va. Växterna vällde ut ur pallkragen så att det rent av kändes en gnutta pinsamt inför grannarna, hur misskött våra odling var, hur förvuxna vi lät våra rädisor bli. Jag läste att man kunde äta både rädisblommor och -blad och jag knyckte bort de allra längsta av dem som hängde långt ut över pallkragens kant. Men vid närmare inspektion vid köksbordet hade bladen blivit lite prickiga, och jag kunde inte avgöra varför (ohyra?), och blommorna smakade knappt något alls. Men resten av plantorna fick fortsätta välla upp ur odlingen. Fjärilarna och humlorna var glada och fortsatte vallfärda till vår lilla vildvuxna rädisdjungel. Vi gladde oss åt det, vi med. Och lät dem va.

Rädisbaljor i augusti har vi nu. Humlorna och fjärilarna har gjort sitt och massor av de näpna vita blomorna har förvandlats till frökapslar. Som små spetsiga ärtskidor. Ser ni hur gulliga? Jag läste att man kan äta dem också. De smakar som milda saftiga rädisor, förstås med det där distinkta rädisstinget. Faktiskt ännu godare än rädisrötterna, tycker jag. Jag går förbi pallkragen och plockar i mig ett par nu som då från de fortfarande lika förvuxna och blommande växterna. Har testat dem i sallad och ska plocka en rejäl hög nån dag och kanske testa woka dem eller nåt? Lite obestämt ännu. Jag rapporterar om jag kommer underfund med något oanat lyckat.

Att låta rädisorna växa och blomma och bilda utsökta baljor känns som ett sånt jäkla hack. Både för en själv och för insekterna. Rekommenderas verkligen! Det är rad.

Startskottet

20200515_saadd

Vi skulle så nytt kattgräs för det gamla hade vissnat, av samma orsak som vi endast har tåliga krukväxter här hos oss. Naturligt urval, så att säga. Men när vi tömt det sista ur påsen med kornfrön så var det så få av dem att de inte alls räckte någonvart, och då kom jag ihåg hur spännande jag tyckte det var att plantera olika linser och ärter när jag var liten, och se hur de sprack upp och grodde och spurtade. Så jag kollade utbudet i skåpet och plockade fram belugalinser, röda linser och chiafrön. Lite rajgräs som lämnat kvar sen i påskas fick också åka med. Tog en bild för att minnas allt vad vi sått, huller-om-buller. Ingen aning om vad katterna tycker om blandningen men enligt vad jag kan begripa är inget i alla fall giftigt för dem. Ja ja, hoppas de gillar!

Så blev jag avundsjuk på katterna, verkar vara ett sånt fräscht liv att gå omkring och snacka på lite späda saftiga skott liksom. Kom på att vi borde ju också äta sånt och plantera nån kruka åt oss själva, fast kanske utan rajgräset då (?! kanske också är gott iofs). Blev inspirerad och googlade runt lite och nu har jag lagt solrosfrön i blöt. När jag var liten fattade jag aldrig att jag faktiskt hade kunnat äta de där slingriga linsskotten också, trots att de, nu när jag tänker tillbaka på det, såg hur läckra ut som helst. Men nu så! Nu ska vi bli en sån där fräsch, pigg *livsstilsfamilj* som klipper solrosskott och chiaskott på våra smöggisar. Hehe. Bara så ni vet!!

Påskris och påskros

20200411_paj_001

I förrgår gjorde jag den traditionella påskpajen. Som vi i och för sig också äter varje midsommar och cirka alla andra gånger det vankas fest… men men. Den är då gjord på malaxlimpa (typ kavring), tångrom, fejklax (morot) och så vidare. Den blir faktiskt bara bättre för varje gång jag gör den, har inget recept att följa utan har testat fram den, så den blir alltid något annorlunda än sist. Först gjorde jag den till exempel utan fejklax, ibland får den vara äggfri, och nån gång har jag garnerat med avokado. Saknade citronskivor denna gång, men citronkoncentrat funkade också.

Vill ni ha ett ungefärligt recept på fyllningen? Javisst:

  • 1 rödlök, finhackad
  • 1 knippe dill, hackad
  • 2 dl (1 burk) Oatly iMat fraiche (life hack: veganska alternativ funkar för ickeveganer också — ibland minst lika bra, om inte rent av bättre)
  • 2 burkar Cavi-art á 110 gram
  • 3 morötter, hyvlade, kokta i några minuter tills de mjuknat, saltade & oljade (ringla, strössla, rör om)
  • 3 ägg, hårdkokta, hackade
  • citronpeppar & citronsaft efter behag
  • örtsalt om det ens behövs (jag tyckte inte det gjorde det)

I år rörde jag ihop alltsammans. Moroten fick brytas av i mindre bitar. Ibland har jag försökt garnera med den, men det orkade jag bara inte med nu. Istället strödde jag ut och plattade ner några dillblad överst och sen fick pajen stå i kylen ett par timmar.

20200411_paj_002

På bordet stod Blendas videkissor. Vi har två andra större knippen påskris också men detta Blendas lilla är det enda som är pyntat. Hon har själv bestämt hur det skulle kläs. Hon fick fjädrarna från sitt dagis, som delade ut presentpåsar i år istället för att åka på en upplevelse tillsammans. Äggen var en present från Johanna, som lämnade en urfin påskpresent åt Blenda i vår postlåda, för att muntra upp B då hon saknar att umgås med sina kompisar. ❤ ❤ ❤  Enormt snällt, för ljuvligt. Blenda blev så glad.

Önskar förresten att jag hade tagit bild på risotton jag gjorde i fredags, på tal om matlagning. Den hade egentligen sin början som en olyxig variant, en slags man-tager-vad-man-haver-rätt. En påse ärt-majs-paprika-blandning, halv påse sojabönor, några bitar hackad spenat ur frysen. Gullök, vitlök. Ja ja ingen orkar läsa ett sånt här ”recept” så vi skippar tills jag gjort den igen och har bättre koll. Men alltså den luktade superkonstigt en tid, var så ängslig. Bet ihop och hällde ändå i fullkornsris (näpp, inget fjompigt risottoris inte) som skulle koka i över en halvtimme. Efter halva tiden hällde jag till matlagningsgrädde också… och alltså då jag smakade av så höll jag på att få DÅNDIMPEN. Det blev så sjukt gott?? Fatta att här hade det tidigare luktat så märkligt att jag till och med övervägt att kasta bort och börja om. Istället blev det min godaste risrätt. Ett påskmirakel! Och den ska självfallet heta… 🥁 PÅSKRISOTTO! 🐣 Heuheuheu. I alla fall, ny tradition? Ja kanske!

20200411_aegg_001

Påsktuppen kom också på besök! Och lämnade en present han med. På morgonen upptäcktes det att han hade lämnat lämnat en mystisk lapp på fönsterbrädet, och värpt ett litet påskägg ovanpå lappen.

Observera förresten Selma bakom Blenda. Hon diggar SÅ det här påskiga tillfället att lajva riktig häxkatt. (Fun fact: Selma är ju för övrigt ett anagram på Salem, Sabrina tonårshäxans katt.)

20200411_aegg_002

På lappen fanns en teckning på kattgräset jag och Blenda planterade för ett par veckor sen. Konstigt va? Och när Blenda gick till påskgräset fann hon en till överraskning, ett annat ägg och en annan lapp! Tre lappar fanns det allt som allt och på det sista gömstället fanns ett större ägg med ännu mer BARNSNASK i! Vanligtvis finns det ju nämligen bara vuxengodis, som vi ju alla vet. (Förutom ”snaskstång”, som alltså gjord på torkad frukt.) Men på påsk vet ni! Då kan det hända sig att påsktuppen värper lite barnsnask också.

Frau in the haus

Bullabakkurvan ökade exponentiellt redan den första corontänveckan. Flödet fylldes av nygräddade bullar. Tänker att det finns något att säga om feminism och att många kvinnor nu i corontäntider finner sig i köket där de tar sig an husliga traditioner med iver. (Fast, jag vet inte vad det är som kan sägas. Kan ärligt bara prata runt det. 🙃) Många av mina vänner skulle kunna beskrivas som ”alternativa”, men på bullepunkten är de flesta av oss tydligen helt mainstream. För det finns något superkonventionellt helylletryggt med en nygräddad plåt kanelbullar, eller hur?

Jag spår att folk kommer bli jäkla bra på att kocka och baka efter den här corontänen. (Ok, inte en jättemodig gissning.) Alla kommer hitta sina paradrätter och desto fler kommer dras till att experimentera i köket. Det är ett tillgängligt äventyr, och vi kommer att vara utsvultna på upplevelser. Dessutom är det ett bokstavligt talat matnyttigt värv, så vi kan genomföra det med gott samvete. Min syster beskriver sig som ”ny-huslig”. Skämtsamt, förvisso, men visst känner man igen sig?

I The Feminine Mystique (1963) nämner Betty Friedan att 1950-talsidealet härstammade från krigstidens osäkerheter. Då var det kärnfamiljen som idealiserades, eftersom att många familjer splittrats. Alla hade sin plats, och det kändes tryggt. Därifrån uppstod hemmafruidealet där kvinnan skulle ha hand om det husliga.

Barnen som föddes kring andra världskrigets slut, in i de eftersträvade kärnfamiljerna då, är som välkänt den generation som kom att kallas baby boomers. Och som nu hör till den åldersrelaterade riskgruppen för coronaviruset. Jag är inte den första att säga det, men tänk att ett virus — ibland skämtsamt kallat ”boomer remover” — som tvingar folk att stanna hemma och ha mer tid för varandra än vanligt, därmed potentiellt kunde resultera i en ny generation av baby boomers.

Det här är särskilt mind-blowing om man tar i beaktande att bägge boomer-generationer då skulle vara utlösta (intressant ordval…) utav omständigheter som trots olikheter ändå kan summeras med ett gemensamt ord: Krisläge. Det är ju ändå ganska spännande va?

Och nu vill jag bli husligare jag med?? I och för sig har jag väl länge tyckt att det inte skulle skada att vara mer lagd åt det hållet. Men jag undrar om det inte också är lite så man tenderar reagera i ett sånt här slags krisläge? Typ att jag vill instinktivt ta hand om något, bidra med något, göra något nyttigt. Till exempel att lära sig behärska matlagning av olika slag är ju en slags förberedelse, en stadig grund att stå på. Något nödvändigt som inte heller lämnar en sysslolös och överflödig. Tryggt! (Även nu som för sjuttio år sen, eller hur?)

20200331_surdegssemlor

Och med det sagt så har jag har gjort en egen surdegsrot! Och bakat bröd på den!! Det var egentligen det jag skulle blogga om, ville skryta med mina semlor. Se på dem! Aldrig vågat försöka mig på surdeg förr. Har hört att det är så himla lätt att misslyckas. Är ju till och med lite rädd för jäst, redan där har jag alltså tyckt att det verkat krångligare än jag eftertraktat. Men nu kändes det som det var dags att lära sig! Så jag var inställd på flopp i surdegsdebuten så att jag inte skulle bli för frustrerad. Istället gick det faktiskt ganska bra! Hade kunnat knåda in saltet bättre och låtit degen jäsa ännu mer, men alla här hemma är nöjda med resultatet. Semlorna går åt!

Så jäkla rewarding. Och detta är störtlöjligt MEN ska ändå erkänna att det gör mig lite extra nöjd att ur ett survivalist-prepper-perspektiv känns surdeg dessutom som ett helt vettigt know-how, nu när folk redan hamstrar jästen ur butikshyllorna. Jag behöver den inte, tihi.

Vill avslutningsvis visa ett par bilder på degen, före och efter tre timmars jäsning:

20200331_surdegsdeg

Urk så len och härlig den var. Mjuk och varm. Som magen på en hårlös katt. 😌 Blev så innerligt glad av att umgås med den. Rekommenderar! Jag följde förresten det första resultatet som ploppade upp på google när jag sökte på ”surdegsgrund”, och det var denna guide. Det var allt! Klart slut.