Lösöre, lampor och lllautaset (och lösgodis)

I dag kom dagen då Alfred bestämde sig för att byta ut lampan i kontoret/alkoven/kaosrummet. Skönt att nån annan orkade ta itu med det, för det verkade inte någonsin bli jag. Det är den på bilden som vi bytte till, en Polaris från inhemska Aris och 70/80-talet. De finns i en drös med olika utformningar och färger, och den jag lade vantarna på är basic vit och har fyra bollar. Jag köpte den för en spottstyver för några veckor sedan, och sen dess har den väntat på en bänk i tamburen. Egentligen ett mirakel att den inte fallit ner och blivit bucklig och sned.

Själv har jag inventerat bland tallrikarna & c:o. En absurd mängd av dem för fyra personer, eller knappt ens det (det är inte som att bebisen använder nån). Det blir lätt sådär när man gärna går och plockar på sig på loppis utav ingen specifik serie. Jag gillar ju ett litet virrvarr men inte för brett… det är en process som man säger. Dags att gallra. Tänkte att det bästa sättet att rensa bland dem är att ställa ut allihopa, då ser man vilka som passar ihop och vilka som har minst dragningskraft och är mest slitna. Ackurat så, fungerade över förväntan. Så nu har jag plockat ihop en redig trave som ska få åka vidare. Mest tillfredsställande var ändå att plocka in resten i skåpet och se hur harmoniskt det blev. Ok, låter urtöntigt, men så är det!

Skrev detta tidigare i dag men kom liksom av mig där, kändes väl inte som så värst brännande information. Nu undrar jag om jag har något att tillägga. Näej. Båda barnen sover. Vi har handlat lösgodis. Tror minsann att ett avsnitt av White Lotus väntar. (Har sett *ett*, är redan besatt.)

Experimentera med gammalt istället för att konsumera nytt

Det höstliga förnyelsesuget har infunnit sig i år igen och jag vill ta itu med ”min stil”. Denna sommar har varit särskilt utmanande att klä sig för, tycker jag. Till att börja med på grund av den extrema hettan få av oss är vana med. Sen är min kropp annorlunda än tidigare somrar och få plagg passar. Vantrivs i mycket annat. Och sen amningen då. Allt (ALLT) måste (MÅSTE!!!) gå att amma i. (Och gärna vara lätt att skölja fri från mjölkspyor.) Man utvecklar verkligen en kapselgarderob, det må jag säga. Har växlat mellan kanske tio plagg. (Behändigt — om det inte var för det där med mjölkspyorna.)

Så jag suktar alltså efter förnyelse. Gör jag kanske vid varje årstidsskifte? Men särskilt så här års, en rest från skoltiden. Vill testa något annorlunda, så i schemat för denna termin står det att denna svartklädda figur ska ta in mycket MER FÄRG, men då enbart DOVA (eftersom bjärta alltid förblir oanvända i min garderob) som förhoppningsvis ska gå att KOMBINERA med varandra. Ursäkta att jag ropar så ibland men jag försöker liksom framhäva ledorden. Med sådant i bakhuvudet på loppisrundan kan det till exemepel bli så här:

Duvblå len långärmad halvpolo från Monki.
Plommonlila proper hundtandsmönstrad blusjacka (?? ok grandma) från Kestilä.
För övrigt en euro styck. 😌
Hatar inte kombinationen!!

Usel bild men. Ni ser ju färgerna i alla fall.

En instakompis @vilsevals postade nyligen i sina stories om loppisklädernas tjusning, klädindustrins ohållbarhet och idén att nyproduktionsstrejka. Blev inspirerad och genast sugen att haka på. Det kändes framför allt verkligen välkommet med en vänlig knuff i riktningen mot att experimentera fram något nytt med gammalt, istället för att konsumera det samma gamla nya. Har själv köpt lite mer från vanliga butiker på sistone. Men nu får det vara slut på det! Andra hand i första hand! Det har många fördelar och jag tycker inte vi ska glömma att den kanske minsta av dem också är stor, nämligen att det är mycket roligare så.

Vi drar därför igång hashtaggen #loppbiten på insta för att dela loppisfyndande plagg, utstyrslar och inspiration. Consider this en öppen inbjudan att göra oss sällskap! ALLA MEEED! Det blir kul.

Sängtöcken, sängtäcken, sängtecken

Jag försökte skriva om något aktuellt utanför min egen preggobubbla för ett par dagar sen. Om hur jag nyss hade krupit ner i sängen och skulle sätta bort telefonen då jag läste att domen i George Floyd-rättegången skulle komma när som helst. Och om hur jag med ens blev så nervös där jag låg, som att halva jag med ens blev inställd på att må illa. På grund av hur det brukar gå. Och om tweeten av Amanda Gorman där hon sa ungefär att det är väldigt talande att vi alla vet vad domen BORDE vara men att vi ändå är osäkra på vad den KOMMER bli, och att jag liksom låg där och bävande inför den enorma sorg och vrede som med all rätt skulle uppstå om Chauvin inte dömdes. Och om hur domen kom några minuter senare, och hur ända här långt borta i lilla Finland (likväl rasistiskt) kände jag inte bara en väldig lättnad utan också en förvåning. Nog är det en sjuk värld.

Men jag känner mig så tillgjord då jag skriver sånt. Eller, kanske främst otillräcklig. Jag har så sällan något nytt att tillföra. Som att jag tror att det är ett kriterium som ska uppfyllas för att man ska ha skäl att uttala sig om något. Det blir ansträngt, som att jag lajvar någon kunnigare, och jag uttrycker mig lätt i floskler. Jag har sällan något smart att säga, (men är i alla fall klarsynt nog att se att man har nåt jävla problem om man alltid rusar till polisens försvar,) typ om NÅGOT över huvud taget, så därför kretsar den här bloggen främst kring… graviditetströttma och loppisfynd, antar jag.

Som dessa två täcken från Bergs Polydun Ab. Visade dem i mina stories häromkvällen och skrev något i stil med att ibland är det minsann extra kul att snart har två barn, men det kändes direkt som att jag jinxade alltsammans. Blev tvungen att radera det. Är i allmänhet inte vidskeplig, men just sånt där har jag nog så svårt med. Vågar sällan ta ut glädjen i förskott, till exempel, eftersom jag vet hur besviken jag brukar bli. (Men fattar också att det är en kognitiv bias som min hjärna med åren blivit en välutbildad (fast lågavlönad) expert att hitta bekräftelse på.)

Men ja, utan att ta något för givet då, så känns det roligt att tänka på två barn. Och när man stöter på inte bara ett, utan två, och inte heller tre, fina retrotäcken som skulle passa bra till just exakt två barn och man därmed har en slags godtagbar orsak att kapitulera för sitt habegär och lasta över båda två i den ursprunliga duo de hör hemma i i köpkorgen, så känns det ändå som att det är pikulite meningen. Vet ni? (På tal om vidskeplighet.)

Vi avslutar med en brännande fråga på lagom nivå: Vad blir det av dem, täcken eller överkast?

Den magiska fyndflytdagen

Jag hade ett sånt magiskt fyndflyt i går. Ursäkta min småbarnsförälderliga förutsägbarhet men det började med jakten på en Stokke Tripp Trapp-stol. Vi har en från förut, en äldre modell med träbåge och läderband. Hade köpt den åt bebisen men Blenda kärade ner sig i den så jag har hållit upp ögonen efter en till. I går kom jag på att specifikt en nyare modell som man kan ha nyfödd-set till kunde vara något för oss. Och då blir det plötsligt aktuellt med en sån ganska snart! Så jag plöjde frenetiskt igenom cirka alla annonser på nätloppisar, marketplace och andra loppisgrupper.

No luck, men däremot fick jag syn på ett skåp vars annons nyss åkt upp. Ett skåp som kunde passa bra som klädskåp i ett barnrum, något som jag en längre tid letat efter. Ganska slitet men då istället förmånligt. Sände ett meddelande och frågade om måtten.

Som om jag var synsk eller något fick jag för mig att på Folkhälsans loppis kunde det säkerligen finnas en Tripp Trapp. Åkte dit och japp, såg en på momangen, kollade serienumret som ska börja med 3 eller högre för att stolen ska vara av den nyare modellen (”nyare” betyder i detta fall de som tillverkats sedan i maj år 2003), och det gjorde det. Stolen var nerkletad med klistermärken och diverse fläckar men i övrigt i skick. Dessutom förmånligare än den äldre modellen jag köpte tidigare. Den tar vi!

Fick nångång under tiden på väg till loppiset svar av skåpförsäljaren som gav mig måtten och jag tyckte de lät rimliga. Frågade om jag kunde reservera tills kvällen och återkomma då jag mätt ut alltsammans ordentligt. Jadå, sa hon. Pirrigt!

Strosade vidare bland loppishyllorna, hittade spegeln på bilden. Har fantiserat om en ny spegel till tamburen, lite större än den som provisoriskt prytt ena väggen, men gärna i någon ovanligare form.

Tvekade ändå eftersom denna inte var superförmånlig, men eftersom den inte heller var superdyr och just hade en sån där ovanlig form jag hoppats på, plus snygg facetterad kant, PLUS att jag nyligen läst nånstans att man ”aldrig ångrar en spegel”, så köpte jag den. (Det var förresten i Elsa Billgrens blogg jag läste det, bekräftar google.) Kassörskan uppskattade att den härstammade från 30- eller 40-tal. Inte helt hundra på att den hittat rätt ställe ännu eftersom den sist och slutligen inte var så hemskt mycket större än den förra spegeln, men nepp, ångrar icke! Tesen håller.

Väl hemma igen åkte måttbandet fram, först ut var väggar och sedan bagageutrymme. Hörnet där jag tänkte att skåpet skulle stå var ett par centimeter för smalt på grund av en strömbrytare som kom i vägen. MEN elen är också utanpåliggande, som jag tror att det kanske heter, alltså med en synlig kabel som löper från taket ner till strömbrytaren, så det hela torde gå att flytta ganska enkelt. (Ja, det här ska jag förstås kolla upp grundligare.) För oavsett vilken möbel som står där så ligger faktiskt strömbrytaren lite dumt och begränsande. Så det skulle kanske hur som helst vara bäst att låta den maka på sig några centimeter, tänkte jag. (Ni förstår, har man ett rum på sju kvadratmeter vill man verkligen inte låta såna små detaljer påverka möbleringsmöjligheterna alltför mycket. De är begränsade redan som det är.)

Däremot skulle nog skåpet inte rymmas in i bilen utan en värre kamp och jag började ge upp hoppet. Hur mycket orkar man krångla för skåpet, var frågan jag ställde mig. Inte råkar det möjligtvis gå att få det till Vasa, var frågan jag ställde försäljaren, medan jag skämdes lite för det kändes verkligen som asking for a lot. I mitt sinne förlikade jag med tanken på att skåpet skulle få gå vidare till nästa i kön. Det kan vi nog ordna, sa försäljaren, min dotter kan komma med det fast redan i kväll! Otroligt!!

Medan jag väntade på leveransen putsade jag upp barnstolen och alla klistermärken och färgfläckar lossnade utan någon större ansträngning. Till och med de stora fläckarna jag misstänker var nagellack kom loss! Senare anlände skåpförsäljarens dottern inklusive bärhjälp och tillsammans lastade de in skåpet i trapphuset, så oerhört hjälpsamma människor!! Modern, dottern och hjälparn, samtliga! Leverantörerna till och med erbjöd sig bära upp skåpet till andra våningen där vi bor, vilka superhjältar. Kändes rent av fräckt att tacka nej, men rummet ska göras mer i ordning först. Nu står det i källaren och väntar.

HUR MYCKET FYNDFLYT? Magiskt!!

Tl;dr: Jag fyndade alltså en Stokke, ett skåp och en spegel i går — tre saker jag en längre tid spanat efter — med ett alldeles MAGISKT jäkla flyt! ÄR HELT 🤯😍🥲

Fattar att det är lågt allmänintresse för detta men ville bara verkligen föreviga denna välsignade dag.

Morgonkollen i pigrummet

För första gången på väldigt länge kröp jag inte genast ner under täcket igen så fort barnet farit iväg till dagis. Känner mig överraskande pepp, måste vara fredagsfiilis. Någon annan som var pepp i morse var Blenda, som avklarade alla sina morgonmåsten i rekordfart för att sedan hinna gå in på sitt rum och pyssla.

Som ni ser är rummet långt ifrån klart, men det som lockade barnet var det skrivbord jag loppade igår, och som var litet nog att få flytta in på momangen. Med det menar jag alltså att jag bedömde att det inte kommer bli nämnvärt i vägen fast det står där under resten av fixen, trots att rummet i sig är pyttelitet. Glädjande! Tyckte barnet. (Min egna bedömning utgående ifrån glad min och iver.)

Vi har lagt nytt golv i rummet, eller alltså en person som kan lägga golv har gjort det åt oss, och efter rådgörande med en annan kunnigare person än vad vi är så landade vi på att behandla det med svagt vitpigmenterat vax som ska skydda mot uv-strålning, och alltså hindra plankorna från att gulna och mörkna sådär som furu vill göra. Sist jag skrev lutade det ju mot att såpskura men jag läste sedan på mer och det verkade, helt enkelt, för krävande. Nu kvarstår väggfix och sen är de sju kvadraterna redo att inredas!

Skrivbordet är bara 90 centimeter brett. Vi ska inte bry oss i själva placeringen (eller de fruktansvärda väggarna) på dessa bilder, men visst är det fint! Nätt och så. Fast tungt, måste vara massivt trä under den gulvita målarfärgen. Ska kanske byta ut knopparna, eller måla dem.

På tal om att måla, här är tre björnar Blenda satte till världen för nån dag sedan. Har inte sett henne måla föreställande på väldigt länge! Det är främst abstrakt konst hon sysslat med, i alla fall här hemma. Kanske var det de nya pärlemorvattenfärgerna som inspirerade henne. Eller att jag målade ett självporträtt och att hon då äntligen lät sig övertalas att också måla ett — men ångrade sig och valde alltså björnlinjen istället. Tyckte den blev fin! Munnarna alldeles lila, kanske utav blåbär? Ska hitta en lämplig ram åt den.

Okej, tack för titten Blenda! Vi ska låta dig återgå till ditt arbete.