50 nyanser av beiget

Stil & syssla

20200905_003

Plötsligt gillar jag den färg som länge var den tråkigaste, ointressantaste och absolut onödigaste jag visste. Det hördes ju till och med på namnet hur bedrövlig den var. Beeeeiiige. Det är förstås inte bara jag som tycker så — slår man upp den föreslås bl.a. synonymerna ”färglös, töntig, konturlös, tam”. Nej, den är fortfarande inte jättespännande, inte för mig heller, men det stör mig inte. Den har andra kvaliteter som tilltalar mig. (Ser dock inte KLOKT UT när folk har beigea leggings. Eller, nåjo, det är väl en åsiktsfråga, men jag tror alltid att de är underkroppsnakna.)

Häromveckan mötte jag två äldre personer, gissningsvis 80-plussare, och de var båda två iklädda beiget från topp till tå. Eller i alla fall byxor, osäker på skor om jag ska vara ärlig. Beige trench. Ena hade t.o.m. en beige basker. Stiligt och mysigt. Väldigt klassisk pensionärsstil, eller hur? Jag kände mig med ens som att jag eventuellt kommit på mig själv med något. För nu undrar jag förstås om min egna relativt nya svaghet för denna färg beror på att även jag börjar komma till åren. Den gav sig nämligen tillkänna det år jag fyllde 35. Halvvägs till 70. COINKYDINK? Det kan man inte veta.

(Att den också råkar vara en trendfärg är dock blott en slump. Trender kommer och går men pensionärsbeige den består.)

Jag ville skriva lite om stil och hur den förändras och hur det är som att insikter angående min garderob tycks nå mig en gång i halvåret eller i kvartalet. Antagligen då årstiderna skiftar för att jag då tvingas tänka mer på vilka kläder som funkar. Men nu tycker jag det är jättesvårt att formulera utan att det blir lika tråkigt som beiget. Eller i alla fall långt, så väldigt långt i det är inlägget som skulle vara ett kort SCHUPP men redan dragit ut på sig. Det får bli en annan gång.

20200905_002

Men en liten insikt jag slagits av var att jag ville ha en svart collegetröja i kortare modell. Det är ju ett basplagg som man skulle tycka att var rätt lätt att sätta tassarna på men det dröjde oskojat minst ett halvår innan jag hittade en som ungefär motsvarade min tanke. Men här är den nu! Det känns extremt bra att en längre tid gått och tänkt att jag vill ha ett sånt plagg, jag VET att jag kommer använda den här tröjan konstant igenom hela hösten och vidare framåt. För den är ju det jag, tack vare att jag numera har en mer överskådlig garderob, har kunnat pinpointa att är exakt vad jag skulle ha mest användning av. Mina kriterier har varit skarpa. Ärmarna är korta men jag låtsas att det är en sån stil, fast det i själva verket beror på att den är i för liten storlek. Den är från Name It som gör barn- och ungdomskläder, men jag hittade den på loppis tidigare i veckan.

Byxorna är från Asos men åkte ett varv via loppis de med innan de hittade hem till mig. Kunde gott åka ett varv till strykbrädet också, ser jag nu. 

20200905_005

Mitt nya hårband är naturvitt manchestersammet och LÖJLIGT MJUKT. (Säkert polyakryl, mutter mutter.) Aldrig postat en belfie här förut tror jag? Plötsligt rumpor det. (Till skillnad från ‘händer’, då.) Hejdå!

Loppisfynd och linjebrodyr

Stil & syssla

Jag har visst valt att mitt sätt att lätta på corontän-restriktionerna är att gå på loppis. Överraskande, eller hur? Näe. Men det ska sägas att jag går med varsamhet och blev i går ganska frustrerad på andra loppisbesökare. Jag tycker det är självklart att man fortsätter hålla avstånd, trots att man är ute bland folk. Även under vanliga förhållanden blir jag irriterad på när nån hetspelle kommer och tränger sig bredvid en för att krafsa runt på samma hylla/bord man själv kollar på (HALLÅ vänta en satans minut) — och nu? Två gånger hände det! Konfliktskygg men kortstubinad som jag är så klampade jag surt bort. Heh.

Tycker även det hör till vanligt folkvett att man typ vänder bort ansiktet lite från folk man möter dessa tider. Och INTE börjar ropa åt ens kompis, och personen man möter rakt i ansiktet då, precis när hen ska passera en. Två gånger. Alltså jag är i vanliga fall inte alls ängslig för bakterier och baciller, vore jag det skulle jag ju bli v a n s i n n i g på folk nu. Ville verkligen bara slippa därifrån till sist. Skippade att kolla på flera hyllor, nåt jag aldrig gör.

20200522_fynd

Hur som helst så gjorde jag några fynd! Rubbet kostade mig 12€. För det fick jag: en rödblommig bordsduk, ett likadant dricksglas som jag favoriserat sedan förut, en liten men förnuftig bit reflextyg, ett blått paraply med vita fågelsilhuetter på (tyvärr lite söndrigt, men det lyckades jag inte lägga märke till för jag var för distraherad av att störa mig på andra människor), en kakform, en bit blått kraftigt linnetyg, ett stort brunt kuddfodral, och så två stycken fulsnygga, eller kanske bara fula, vägglampor.

Det var lamporna som var orsaken till gårdagens loppisbesök. Jag hade sett dem sist jag var där, tvekat, bestämt att de var fula… men sen inte slutat tänka på dem, likväl. De kostade 50 cent styck så jag tänkte att vi åtminstone kan ge dem en chans. Får se hur de ser ut på väggen! Tyvärr är nämnda vägg, bakom sängen, klädd i en hiskelig gipsskiva så jag har inte kommit mig för att skruva upp dem ännu. Jag har istället pysslat med ett annat av gårdagens loppisfynd…

20200522_skissa

Kuddfodralet! Alfred sa, fast inte på ett ogillande sätt, att det ser ut som nåt som finns i gamla människors hem. Jag såg hans poäng och tänkte att jamen brodyr är ju ungdomligt så det ska nog fixa det!! (Vet ärligt inte om jag är ironisk nu eller inte.) Min spontana tanke var enlinjesillustration och så blev det. Inte den mest unika stilen, men nåt jag velat testa. (*härmgris*) Här ovanför befann jag mig i skissfasen.

Sen följde ganska många moment där jag nålade, broderade, tänkte om, sprättade upp, broderade om, sydde vidare, tänkte om, ändrade om, och så vidare. Inte så spännande att se en massa bilder från, så vi spolar förbi montaget. Medan jag sydde bestämde jag att göra en näsa för att det av nån orsak kändes fåfängt att inte göra en?? (Lite på samma sätt som det förr i tiden blev pinsamt att ha en överbelyst näslös MySpace-vinkel-profilbild. Ni som vet vet.) Pupiller, eller konturer kring dem, lade jag också till.

20200522_klar

Klart! Nu när jag jämför skissen och det färdiga verket ångrar jag att jag satte till så många detaljer. Föredrog henne näs- och pupillös, ändå. Det var liksom lite mera vålnadsvibes då, och sånt gillar jag nu. Nu undrar jag: Orkar jag sprätta upp? Göra om? Knappast. Fast är INTE HELLER riktigt nöjd med kompositionen, liksom var trådarna är placerade, men jag ska inte hålla på så här!! Jag sågar alltid allt jag gör. Är liksom en inkompetent perfektionist och NEJ det ÄR INTE särskilt peppigt! Men ändå är jag på gott humör! Yay jag gjorde nåt!

20200522_kudde

Och här får vi beskåda min dam i soffan. Inte så pjåkig, eller hur? Och där bakom henne har vi förstås kudden! ( ͡~ ͜ʖ ͡°)

Tonårsromantikens slitstil

Stil & syssla

20200425_kaffe

I lördags färgade jag ett par hålbroderade, fina och mycket vita blusar i svagt kaffe. Målet var att få dem aningen mindre vita. Det räcker för mig nu, men annat var det förr. Jag mindes den vita hålbroderade indiska blusen jag ville färga svart när jag var runt 16. Det fanns liksom inga svarta hålbroderade blusar i butikerna då men nu finns det ju jättemånga och varje gång jag ser en är det den vita jag tänker på. Jag hade hittat den på Missionsstugans loppis, och efter sitt textilfärgsbad blev den bara ljusgrå. Riktigt mjäkigt ljusgrå när jag ville ha svart, svart, svart. Jag använde den aldrig. Lördagens blusar blev mjäkigt ljusbeigea, men nu är jag inte besviken alls.

Följande kväll instagrammade min expojkvän ett foto jag tagit på en spelning med hans gamla band. Det var tidigt 2000-tal och jag blev så glad när jag såg att han hade på sig ettt par pleatherbyxor min mamma sytt åt honom. Det FANNS ju inte sådana tillgängliga på andra sätt då! Inte i Jeppis. Redan bara det att de hade fejk-läder på tygaffären Kangasmestarit i stan var kind of amazing. Så tyg inhandlades och mönster hämtades från vad jag tror att kanske var ett par av mina byxor, mitt första par svarta jeans. Både mina jeans och Mathias plastbrallor användes tills att de slets ut. På samma foto hade han en nät-t-shirt vi loppat — även den på Missionsstugan — och jag minns ännu hur jag grävde till djupaste bottnen av underklädeslådorna på herravdelningen och fiskade upp gamla, gulnade undertröjor, och hur det kändes som att jag hämtade förlorade skatter från havets djup. Det var en känsla av triumf att hitta dem. Det skulle bli svinsnyggt. Vi färgade dem svarta. De blev en färg vi kallade ”regnmörker”. Den där blågrågrönsvarta färgen dåtidens svarta jeans alltid fick efter många tvättar.

Och sådär höll man på. Vi färgade om, sydde om, sydde nytt, sydde fast spetsar i fållar och ärmslut och ringningar, broderade stjärnor och mönster, drömde om att komma över nitar att stansa fast, klippte upp, knöt ihop, blekte med klorin, täckte med nagellack, målade med textilfärg, ritade med sprittusch — alltid på jakt efter den lilla möjligheten samtidigt som man drömde om de stora. Luggar klipptes i konstiga former, utväxter i det svarta håret färgades i de mest overkliga färger som fanns i hyllan på Citymarket (vilket iofs var typ ”plummy brunette” eller ”violet black”, ni fattar), ögonbryn plockades och formades om, läppstift användes som ögonskugga och läppennor som ögonpennor och kajaler som ögonbrynspennor oooch vi gjorde egna piercingar med vanliga nålar. Jag såg nog riktigt ut som totalt piss ibland, eller jävligt ofta, men det var i alla fall roligt.

Det är väldigt lätt att romantisera det i efterhand. Det var så kreativt, fast det insåg jag inte då. Jag kan emellanåt känna mig typ retrospektivt avundsjuk på de alternativa tonårsgäng jag och mina kompisar ser på stan i dag och som påminner oss om oss själva, hur vi var. Skillnaden är att de i dag har perfekta kläder och ingen av dem verkar ha behövt hitta på kompromisser och nödlösningar för att ha den stil de vill ha. Allt finns.

Min egen tonårstid är istället präglad av en sån längtan och ett sånt slit att ha en egen stil. Det var så mycket man bara kunde drömma om och försöka efterskapa så gott man kunde. En tid fanns det knappt svarta kläder över huvud taget i butiken och i ett par år använde jag nästan dagligen en blus som jag fått för min morfars begravning. Jag handlade gamla gördlar avsedda för höfter och rumpa från underklädeslådan på loppis och vände dem upp och ner för att använda som korsetter. Jag fyndade en lång, svart vinterkappa för 20 mark (MARK!!) på loppis och den blev mig så kär att jag fortfarande har den kvar, 20 år senare. I efterhand föredrar jag det så. Det känns sorgligt att tänka att jag hade gått miste om det. Det visade sig att det blev ett riktigt praktexemplar på att inte veta hur bra man har det.

20001115_rum

Sexton år, november 2000. Hemmaklippt lugg och kjolslits. Ser ni förresten pappret nere i högra hörnet? Planer på plagg jag tänkte sy.

Jag gissar att de flesta som läser här är en bit förbi tonåren. Jag blir nyfiken på att höra om ni hörde till någon subkultur? Hur såg ni ut i högstadiet, gymnasiet eller motsvarande? Smälte ni in, skilde ni er ur? Var endera viktigt för er? Vet för övrigt inte vilket av dem som är svårare att göra i tonåren!

Fyra rutor beiget och brunt

Stil & syssla

20200422_bigcapenergy

Big Cap Energy i förmiddags när vi var på väg för att hämta en grej åt Blenda. Provade min gubbiga manchestersammetskeps som jag loppade i vintras. Den hade ursprungligen ett Varta-tygmärke på sig, alltså batterierna, men jag sprättade bort det. Det hade blivit för ironiskt. Hade ingen energi för det. (Ni förstår vad jag menar med för ironiskt.)

Jag har för övrigt fått så fasen till alla möjliga sorters blemmor under den här isoleringstiden — eller egentligen började det redan innan. Nåt stressrelaterat? Som sedan spårade ur, eller så kändes det. Kan liksom inte låta bli att peta på dem heller. Nu börjar det äntligen reda upp sig (lösningen för mig tycktes vara att inte slarva med ansiktstvätten fast jag inte sminkat mig) men ändå är det fortfarande röda prickar och mörka fläckar lite här och där.

20200422_dockhus

I går gjorde jag en grej som jag ärligt talat är lite rädd att bli shejmad för. Eller det handlar väl kanske främst om att jag sist och slutligen själv lite skäms också? Samtidigt som jag vill försvara mig med att jag sett folk göra betydligt mer tveksamma saker men det spelar förstås ingen roll för så funkar det inte. I alla fall, jag gick på loppis. Jag fick nys om ett som var öppet och efter viss tveksamhet åkte jag dit och det var så gott som tomt. Så då passade jag på. Såg till att suga på karamellen ordentligt för det kan ta ett bra tag innan jag smakar på en igen.

Hur som helst såg jag detta dockhus där, lämnade kvar det och ångrade mig såklart sedan. Vet ju att Blenda tycker om dem. Så jag rådslog lite med henne och Alfred och vi kom fram till att vi skulle göra en utflykt till loppiset och hämta hem dockhuset om det fanns kvar. Tur hade vi! Blenda blev så glad. Som ni ser har det inga möbler eller dockor ens men det hindrade inte Blenda från att leka. Hennes minsta gosedjur fick gå husesyn. Det är ett Lundby, torde vara från -88/-89, och det är ganska slitet så jag och Blenda får visst ta och renovera. Och hålla utkik efter dockhusmöbler på nätloppisar, antar jag? I väntan på att kunna strosa regelbundet på de fysiska loppisarna istället. Jag har sett att folk pysslar och 3d-printar egen inredning men det är jag nog inte alls intresserad av (ännu i alla fall). Nä, jag ser fram emot skattjakten.

20200422_krokus

När vi kom hem igen efter vår korta exkursion, inspekterade vi blommorna ute på gården. Vi hittade bland annat vårens krokusar, sådana som något djur (fjärilen? humlan?) i Kaninen gillar tycker om. Vi såg också årets första snigel. Och i går kväll när jag satt i soffan kom en humla hum-hum-hummande utanför fönstret. På förmiddagen i går gick jag och Blenda till en lekpark med Elsa och Signe och det var så vårigt, vårigt, vårigt. Vi gick sista biten hem längs med Timmermansgatan som praktiskt taget är en grusväg och det var så ljuvligt. ”I sommar vill jag plocka blommor”, säger Blenda flera gånger varje dag.

20200422_valinte

Ett av gårdagens loppisfynd var denna fulsnygga taklampa från Valinte, och år -82/-83 (mitt år!) enligt mina efterforskningar. Jag har sedan tidigare en matchande golvlampa till den, som tyvärr fallit omkull så många gånger att skärmarna är buckliga. Surt. Den är ändå i bruk i vardagsrummet, men inte utan att jag minst en gång om dagen grämer mig för hur oförsiktigt den tidigare behandlats. Det finns risk för att det blir för mycket med matchande tak- plus golvlampa, men kanske är det värt ett försök i alla fall? Men fy fasen vad det är svårt med taklampor. Drömmer ju om att denna ska uppfattas som sjuttiotaligt cool och mjuk men finns risk för att den istället känns åttiotaligt stel och själlös.

Den är förresten inte den första taklampan jag köpt åt vardagsrummet det här året, men det första inköpet visade sig vara hemmagjord, i behov av ny el, och jag antagligen av en järnsåg för att få den att passa in, såatt… tja. Vi får väl se hur det går med den saken.

Okej, nu blir det lekdags! Nog dravlat. Blenda och dockhuset kallar.

Väggbonader och åldringsvänner

Ditt & datt

20200307_bonad

Tillbringade helgen i Katternö, och på loppis i Jeppis i lördags fann jag äntligen den stora väggbonaden som jag letat efter sedan i somras. Jag valde mellan flera bonader och denna abstraktion blommade ut inför mina ögon. Ni vet sådär som en parfym utvecklas vartefter man sprejat den på handleden. Vid första ögonkastet var jag tveksam men sen klassade den ändå ut de andra bonaderna ett par minuter senare. Det blev ingen match för denna sjuttiotalare. (Gissar på åldern men det måste röra sig om 70-tal visst?) Alfred tyckte också att den blev bättre vartefter han såg på den. Tyckte du den var ful, kanske? Look again!

Hade tänkt att den skulle hänga bakom sängen men nu vill jag typ ha den på alla väggar så vi får se vilken som kammar hem vinsten sist och slutligen. Fattar att det hade varit roligare att se den i rätt miljö, men ser ni här häller jag upp brygden droppe för droppe, stänk för stänk. Klott för klott.

Hela förra veckan flöt förbi så underligt obemärkt. Nu när jag försöker minnas den finner jag det nästintill omöjligt. Förkylning, sömnproblem… Och precis nu när jag skriver detta får jag samtidigt lyssna på ett barn som skränar i sovrummet så det gör det extra svårt att koncentrera sig. Jag vet inte hur pass detaljerad jag vill vara om vad som pågår i Blendas liv och utveckling numera — hon blir 2½ år nästa månad — men det kan väl i alla fall sägas att om ni bor granne med oss, så har ni inte kunnat undvika att snappa upp att hon vid flertalet tidpunkter om dagen kan vara extremt missnöjd med oss. Hemligt är det inte. Röststyrkan är imponerande.

Det har ärligt talat varit riktigt jobbigt emellanåt — jag var särskilt upprörd i helgen, när jag äntligen somnat, efter många nätters sömnproblem och tidiga morgonar, vaknade av att hon gallskrek och sparkade mig svinhårt i ansiktet — men ja ja, hon är också det bästa som har hänt mig. Jag vet att alla föräldrar säger detta, men: Vi har också så mycket kul och fint tillsammans.

20200307_boecker

En finurlig trotsåldringsvän. (Oklar referens för de som inte känner till Åldringsvännernas loppis i Jakobstad, meeen… nu gör ni! Varsågoda.)

Typiskt minfält för mammabloggare förresten. Bloggar mamman öppet om svårigheter som hon möter som förälder, är hon elak och självisk som utelämnar barnet för att få uppmärksamhet på barnets bekostnad. Men bloggar hon huvudsakligen om de fina erfarenheterna, är hon ytlig och självupptagen som använder sig av barnet för att stärka glansbilden av sitt perfekta liv. Kontentan är oavsett att personen är lite mer olämplig som mamma än de som hittat den rätta balansen, vad den sen än är. Jag kan också provoceras av både och, och blir emellanåt rädd för att själv falla av på endera sida av linan utan att jag märker det (skulle vara skitjobbigt att inse i efterhand) — men knappast säger det särskilt mycket om hur personen till syvende och sist faktiskt är som förälder. Även om man inte alltid förstår sig på dem som personer.

Tänker jag på nu, eftersom att jag blev ängslig när jag nämnde att B varit jobbig, och kände behovet att väga upp med att påpeka att hon också är underbar, trots att jag stör mig på det och tycker det är urlarvigt att behöva hålla på på det sättet. Jag menar det är väl för fasen självklart att jag tycker om henne? Det behöver jag väl inte förklara åt er? Det där var en retorisk fråga åt mig själv — jag tycker ni alla som kommenterar och som jag vet läser här verkar sympatiska, sansade och smarta. Det lät kanske som att jag riktade det förra stycket till någon särskild men jag gjorde verkligen inte det. TYVÄRR! Fattar att det hade varit juicy. Men som sagt, här får ni bara små stänk. Ledsen att avsluta inlägget med ett sånt klottigt antiklimax. (Nä det där lät äckligt. Okej, ledsen att avsluta inlägget så äckligt, också.)

Blått, vintage, trender och fynd

Stil & syssla

20200212_smaatt

Titta vilka gulliga små grejer jag loppade igår. Ingen av dem direkt en nödvändighet men om man vill köpa krimskrams så är det förstås på loppis som man ska göra det. Vi dyker ner i detta blåtonade hav och granskar närmare:

Hårrosetten är faktiskt något som Blenda önskat sig efter att vi tittat på Alla vi barn i Bullerbyn och hon blivit inspirerad av deras festklädsel på jul- och nyårsafton. På tal om det så kom jag på en grej som jag glömde att fota: Ett vitt litet mjukslamm med röd rosett runt halsen. Blenda brukar leka att hon går till skolan och tack vare Bullerby-Lisas upptåg har hon fått för sig att man ska ha med sig ett lamm då man går dit! (Ibland leker hon också att hon är Olle och har en hund.)

Örhängena är åt mig själv, fast jag är sämst på att använda sådana. Dras kanske mest till tunna hoops men jag kan inte ha sådana örhängen eftersom hålen i mina öron är sneda (gjorde dem själv i tonåren) och ringarna vinklas liksom åt olika håll då. Men ljusblåa dinglande hjärtan i typ porslin/glas? Tja, ska vi säga att det var ett testköp. Ska man testköpa är det naturligtvis också loppis som gäller. Visste ni förresten att ljusblått kommer vara den nya trendfärgen? Jo, puderblått kommer vara det nya puderrosa och synas överallt. Detta vet jag eftersom det är vad jag dras till mycket just nu och just i den saken verkar jag vara synsk. Kombinationen mörkgrönt plus ljusrosa, gult, beiget/vita nyanser, och nu just mörkare blåa toner är vad jag de senaste åren tyckt att varit ”min” grej och typ ett halvår senare har de synts överallt. Vet inte om jag ska vara frustrerad eller mallig? Så jag kör på både och för jag är en MODERN KVINNA som kan HAVE IT ALL! 💃

Vill passa på att fortsätta vara motbjudande: Även jag blev inspirerad av Bullerbybarnens festklädsel och letade således reda på min svarta löskrage, och satte på min mentala loppislista att fynda minst en till, gärna en mer iögonfallande — och detta INNAN Elsa Billgren bloggade om precis samma sak! Fast nu känns det som att jag härmar henne. (Och Johanna Bradford som också lyfte fram löskragarna.) Men nej jag härmar Astrid Lindgren. Eller kanske kostymören för Alla vi barn i Bullerbyn förresten. Susanne Falck och Inger Pehrsson säger IMDb. Det här tycker jag förresten att är något väldigt återkommande då det gäller mig och min trendkänslighet, för jag tycker faktiskt att jag har bra känselspröt för sånt och känner ofta att jag är ute i god tid. I teorin. För trots det så hinner jag ju aldrig för fasen meeed! Det är lite som den där samma fåniga känslan som då ett band man gillar blir jätteuppskattat. Och man ba: MEN GNGNGHHH GE MIG CREDS JAG VAR FÖÖÖÖÖRST!

(Shit, kanske det är DET som alla #first-kommentarer på Youtube betyder?)

Porslinskatten var bara för jäkla gullig för att lämna. Jag vet inte vad den är ens. Liten ljusstake? Liten vas? Liten förvaringskopp bara? Jag ska låta Blenda bestämma, den var en present åt henne. Blått är hennes favoritfärg. (Kanske härmar jag henne också.)

20200212_klaenning

Gissa vem som kommer bli avundsjuk på Blenda när hon om några år får springa runt i den här suveräna denimklänningen i toppskick från inhemska Autere. Auteren Teollisuus OY står det på den blekta lappen i nacken. Det företaget var verksamt från 1978 till 1998 och jag gissar att detta plagg härstammar från dess tidiga produktioner. Sent 70-tal eller tidigt 80-tal alltså. Skulle vara underbart att finna en sån här i egen storlek! Tillsvidare får jag leva ut mina denimklänningsdrömmar genom Blenda. Om hon går med på det.

20200212_moessor

Jag vill slå ett slag för att ta ett grävpass genom mösslådan på loppisar nu som då, för där kan man hitta roliga grejer i god kvalitet. Min personliga favorit är en greige mössa som dels består av pungråtteylle (ja, ni läste rätt), den är varm och mjuk och jag använder den varje dag. Åt Alfred har jag fyndat en festlig blåvit en som det står ”Fläkt service” på (jepp, tyvärr särskrivet), för när han ute och springer. Hehe.

Och i går blev det de här två som ser svarta ut på bild men egentligen är midnattsblå. Den till vänster är en tunnstickad sak i 100 % merino. Ostickig och skön alltså. Tänkte att Blenda kunde uppskatta den i vår. Den randiga är i 100 % (får) ylle och den är mer en gemensam hushållsmössa, både åt mig och Alfred. Kan vara bra att ha en i reserv! Det stör mig som fasen att jag inte kan komma på vad logotypen på den är för något. En nyckel med ax åt flera håll, framför en slags glob.  Den känns så bekant men vad är det?! Nåt låsföretag kanske?

20200212_foerklaede

Och så ett förkläde åt den lilla! Bra att ha när hon vill vara med och baka. Eh, ifall ni inte visste när man använde förkläden eller varför jag nu kände mig manad att förklara den saken… Varsågoda i så fall! 😌

I väntan på apokalypsen

Ditt & datt

Processed with VSCO with a6 preset

Är så förälskad i denna kruka som jag loppade i Jakobstad under julhelgen. Egentligen ska man visst vänta till våren för att plantera om växter, men jag var för otålig och krukan för fin för att stå tom så länge.

Dessutom känns det ju nästan som vår? Trots att meteorologerna säger att vintern inte ens har börjat ännu. Det blir ju extra absurt om man tänker att det då skulle betyda att det fortfarande var höst — i januari. Vansinne. Jag gillar våren och brukar vanligtvis se fram emot den vid den här tiden på året, men nu när jag går ut och hör fåglarna kvittra så som de ska göra i mars, april, när snön töar och varje sinne är inställt på att leta vårtecken, så är det som att något obehagligt kryper längs med ryggraden på mig. Det är bara fel. Vill fly ifrån eller skaka av mig det men det går ju inte. Man sitter ju fast i det.

20200105_vaeska

En annan loppispryl jag fallit pladask för är denna stora kappsäck som får mig att fantisera om att åka långt bort på ett skruttigt, omodernt tåg. (Även om det mest praktiska valet självfallet är ryggsäck.) Vi har inget planerat men väskan kommer utan problem sluka all min och Blendas packning om det skulle bli aktuellt i alla fall. Jag har nog en viss besatthet vid väskor, tror jag. Mest för att jag vill ha vettiga alternativ ifall att jag skulle behöva en. Blir GALEN på att inte ha ett vettigt alternativ.

Kanske hänger detta dels ihop med en återkommande stressdröm jag har. Jag brukar vakna innan den blir för mardrömslik så jag tycker mest att den är spännande, eller typ engagerande kuslig på ett sånt där förtjusande sätt som en del skräckfilmer kan vara. Den ger liksom ett löfte om att Det Ska Bli En Förändring och jag antar att jag måste vara jävligt uttråkad för jag ser alltså nästan alltid fram emot det, samtidigt som jag förstår att något fruktansvärt och skrämmande håller på att hända.

I drömmen står vi inför någon typ av apokalyps och jag vet att vi måste ge oss av — jag går av och an i lägenheten och packar mina väskor med förnödenheter, försöker tänka smart och klart. Oftast vaknar jag innan vi ens hinner bege oss ut genom dörren, och sen ligger jag länge halvvaken efteråt och funderar vidare. Som att min hjärna redan var bokad för att klura på vilka kläder och skor som är bäst lämpade för alla scenarier och väderlekar, och då spelar det ingen roll att jag inte egentligen längre drömmer. Kommer vi ha bil eller kommer vi bli tvungna att gå till fots? Ska vi ta katterna i buren eller i koppel? För jag kommer inte kunna lämna dem. (DET är för mardrömmigt för att föreställa sig.) Är det smart eller dumt att ta en vagn åt Blenda? Borde vi ha sovsäck? Bäst skulle det vara med två, tre stycken som man kan slå ihop till en. Kommer det finnas några kvar i butikerna? Har hyllorna plundrats? Fungerar bankerna fortfarande? Har pengar något värde längre? Existerar civilisationen??

Ja, det vet jag aldrig, för jag vet aldrig vilken typ av apokalyps det är!!

Oavsett, nu har jag i alla fall ännu en väska till min tjänst utifall att detta luddiga scenario skulle råka att förverkligas. Skönt att vara förberedd!

Invigning av loppans år 2020

Stil & syssla

Loppans år 2020 har invigts! Här slösar vi inte bort dyrbar fyndmöjlighetstid, så jag gick raka vägen till SPR direkt efter jobbet i dag. Ska vi ta en titt på vad jag kom hem med?

20200102_lampa

Jag fann danskt lergods, som troligen varit en vas i ursprunglig form men sedermera omformats till lampfot. Ni ser kanske att den ser lite konstig ut där vid toppen, men det går ju att dölja under lampskärmen. (Som jag tyvärr inte lyckades fynda under samma loppisbesök, äsch.) Tyckte färgerna var så underbara!

Med hög sannolikhet härstammar vasen från 1920-talet och det är ju ganska häftigt att den snart fyller år 100 år då. I bottnen finns en stämpel som berättade för mig att producenten var Annashaab Lervarefabrik, som grundades 1891 och lades ner 1958. Fick också reda på att den stämpeln blev registrerad som varumärke år 1923 — samma år som huset vi bor i blev byggt. Ack ja, jag gillar ju sånt vet ni! När det bara råkar sig att vissa saker på nåt vis hör ihop fast de inte egentligen gör det.

20200102_glas

Ett par dricksglas köpte jag också. Jag är verkligen ingen glasexpert så jag vet inte men jag tyckte att de såg gamla ut, glaset är strimmigt sådär som det blir. Vanligtvis föredrar jag större dricksglas men tilltalades verkligen av de här. Tycker de har något särskilt trots att de inte är megaspeciella. Strimmigheten, tyngden, mjukheten och stjärnan i botten, om man ska ringa in rubbet. Tänker mig att de kommer passa till allt — mjölk åt barnet och åt alla andra vichy, pilsner, vin!

20200102_pussel

Åt Blenda som blivit pusselfantast plockade jag med mig denna långa brandbil som direkt blev mycket uppskattad. Hon har byggt ihop pusslet två gånger redan. Den röda färgen på bitarna har blivit solblekta till en läcker rosa men där under är bilen fortfarande äkta brandbilsröd. PUH, feminismen höll på att gå för långt där.

Barnet fick också en liten väska/portfölj med Mauri Kunnas-hundar på, men jag tog ingen bild på den. Den senaste tiden har hon gått omkring och burit på ett tomt kattmatspaket som hon packat nödvändigheter i. Det har i ärlighetens namn sett litet sorgligt ut. Nu får hon alltså uppgradera sin kartonglåda till en väska! Köpte också ett par plagg åt Alfred, men det känns nu lite fräckt att visa upp hans kläder, jag vet inte. Men jag kan faktiskt göra riktigt fina fynd åt honom också! Och jag håller fast vid att jag fortsätter göra det även om han inte föll pladask för gubbyxorna jag kom hem med i dag. Men ändå! Loppans år 2020 är för alla.

Pinglor, plingor och annat pynt

Stil & syssla

Det tog mig ett par decennier att fatta det men lite av botemedlet mot min julångest hittas förstås i pynten. Det var nångång under tonåren, skulle jag gissa, som julen började kännas jobbig. Krävande, stressande, emellanåt rent av kvävande. Man kom ju liksom aldrig ifrån den? Den var ÖVERALLT. Men jag ska inte dra på mig min Negativ Nancy-cape nu så vi går inte in på det.

Så hur som helst. Förr var jag en sån som det vände sig i magen på när jag kom in i affärer som plötsligt gått all-in i Christmas-mode, men nu har jag blivit mer tålig. Kanske för att jag själv äntligen kunnat börja ta till mig en del av det. Förr var det en skarp linje mellan mig och julen — den skulle INTE in i mitt hem. Endast vintriga ljusslingor och något år en grankvist i en vas. (Att titta på Snögubben på julaftonens förmiddag och nån dag däromkring It’s a Wonderful Life är förvisso också en nämnvärd stämningsskapande tradition.) Men de senaste åren har alltså gränsen blivit mer oskarp. Inte totalt, men en del blurr är det helt klart där. En del har börjat sippra över till min sida.

20191204_pinglor

Nu tar jag gladeligen in pynt som på bilden ovanför i hemmet. Det pyntet är dagens loppisskörd, för sammanlagt 2,90€. Tyckte det var ett mycket bra pris. För de ynka slantarna fick jag alltså sju stycken små, silvriga hjärtformade pumlor i glas. Med ”locken” i metall. Hur gamla kan de vara? Ena har nästan tappat all sin silvrighet, den är min favorit. Vågar jag hänga dem i lillajulgranen? Jag tror inte det. Katterna och Blenda tar ner dem hela tiden. Jag hade redan två små glasbollar i den men Blenda råkade stiga på den ena (tack och lov med skor på) så den sprack i tusen bitar.

Och kan man kalla dem ”pumlor” på den här sidan Bottniska viken? Jag tycker det är ett sånt bra ord. Orka hålla på med ”julgransbollar”. Har ni nåt bättre? Eller ska man ta till något dialektalt från mera lokala trakter? För ”pinglor” är ju onekligen ett ord som jag känner att de BORDE ha kallats i urminnes tider. Pinglor! Di pinglar.

I alla fall, inkluderat i samma summa, så fick jag också ett snöre med massa ännu mindre bjällror i mässing i. Varje bjällra har små, nätta, etsade sträck. De låter så fint. Di plingar! (Gör det dem till PLINGLOR?)

Och kanske är det den huvudsakliga ingrediensen — att det är eget? Att jag själv valt ut det för att något i det har kunnat *spark joy* inom mig. Det handlar liksom inte om vad som ”hör till” utan om vad jag *vill ha*. Jag, vi, har chansen att skapa egna traditioner. Man får välja och vraka.

20191204_apelsiner

Nåt annat pyntigt är förstås apelsinnejlikorna vi gjorde. Hade tänkt sprida ut dem här och där men sen knöt jag ändå ihop alla tre apelsinerna och hängde dem i en ledig krok i tamburstaket. Tror jag ska göra flera nån dag! Vill också göra en girlang med torkade apelsinskivor och andra grejer att hänga på kakelugnen i sovrummet.

20191204_klementin

Blenda fick en klementin att sticka ner nejlikorna i eftersom apelsinskalet verkade vara för hårt för henne. Men sen var klementinens skal inte heller så lätt att hantera, så då fick hon sticka hål med en tandpetare och sen klämde jag in nejlikorna i hålen. (Fast ser nu att jag missat ett par hål.) Då uppenbarade sig en mer abstrakt formation och jag blev inspirerad av den, för det ser ju ut som en stjärnbild! Kanske man kunde göra såna nåt år.

Och där var det punkt på dagens pyntiga tankeslinga! Adjöss.

Assietter & blombuketter

Stil & syssla

20191031_assietter

Hej och åter välkomna till loppisbloggen. Nu har jag här en knippe aningen asymmetriskt runda assietter med etsade och frostade blombuketter i botten. De flesta hade ett litet klistermärke med texten ”Made in Poland” på dem så jag antar att de fått stå relativt oanvända. Nu när jag diskat dem, först efter att jag fotat, ser de riktigt fina ut. Åtta stycken som jag betalade fyra euro för sammanlagt.

20191031_blombuketter

Ahh, underbara vildblomster. Blåklockor, maskrosor, timotej, med mera. Ganska tydligt en knock-off av Kosta Bodas Ulla, eller hur? Till och med en fjäril har ju fått komma med. Och kanske är det just på grund av denna snarlikhet som det är ABSOLUT OMÖJLIGT att hitta info om dem på nätet. Snart tar jag faktiskt den där hypotetiska Loppisluskarna-gruppen i bruk.

För ja, jag kunde förstås inte hålla mig och skapade redan gruppen. Så den hypotetiska gruppen existerar, om än fortfarande ganska hypotetiskt ändå. För jag började förstås tveka och sen dess har jag inte rört den. Är det någon vits? Kommer den användas? Kommer den floppa? Är det en fånig, långsökt idé? Men visst skulle det vara fint, bara ett ställe att posta ens loppisfynd och berätta vad man vet om dem. Och efterlysa mer info om dem förstås. Men det skulle inte få bli någon hetsig köp-och-sälj-grupp i alla fall. Fast kanske en gemensam försäljnings-/efterlyses tråd en gång om månaden kunde vara roligt? Kanske ett ”secret santa”-utbyte av loppisfynd fast typ tills Vändagen (som Alla Hjärtans Dag heter i Finland) istället för till jul? Okej nu hjärnfjärtar jag bara. Men sådana möjligheter finns ju! Rent hypotetiskt.