framåtspolningen

Stil & syssla

20160808_faar_004

Hösten har varit i luften några dagar och sådär som människor brukar säga när de blir äldre och åren går snabbare, så förstår jag inte vart den här sommaren tagit vägen. Nog vissa delar av den, men många saknas. När jag tänker på den så är det som att spola förbi en VHS-kassett en bit i taget. Klick-vzzz-klick där firar vi midsommar klick-vzzz-klick där har vi feministträff i parken klick-vzzz-klick där är Jakobsdagarhelgen och jag får semester klick-vzzz-klick där är jag på filminspelning i Maxmo och strax därefter hos får i Vassor klick-vzzz-klick där blir luften annorlunda, semestern tar slut och jag är tillbaka på jobbet i fredags.

Men jag börjar komma överens med det, att sommaren känns så hastad. Tog på mig min höstkappa och kände ett höstpirr. Såg ljusslingesladden dingla bredvid eluttaget och kände ett höstpirr. Funderade på att den här årstiden ofta medför en slags mental pånyttfödelsekick och kände ett höstpirr. Saker är liksom laddade nu, elektriska och sprakande. Knastrande precis i konturerna och det känns ibland som att jag ska få en stöt av dem, en nanosekundskvick puls av vibrerande energi. Jag vill organisera här hemma, slänga ut halva min garderob, fördjupa mig i vad jag än gör och utveckla tunnelseende tills det är gjort. Observera, skapa, absorberas. Det känns varje år som att det är sådant hösten är till för.

Hoppas ändå på att sommaren ännu ska göra en återkomst, men om inte, så är det också okej.

suget

Ditt & datt

20160624_lupiner_001

Samtidigt som jag känner ett enormt kreativt sug så känner jag också inspirationen tryta. Jag vill gå in i saker och absorberas av dem men det är omöjligt, förutom vad det gäller Peaky Blinders som äntligen tittas/maratonas. Vill hitta något att hänge mig åt men istället har jag börjat känna mig jäktad över att jag om ett par dagar ska återvända till jobbet efter denna minisemester, och då… ja, vi vet väl alla hur det är då. De egna projekten blir lidande.

20160624_aklejor_001

Känner även att jag verkligen vill ha nånting att skriva om, nånting att tänka på. Istället upptas huvudet av en värk och jag hatar verkligen den här känslan, och då menar jag inte huvudvärken, men den här motbjudande tomheten, inte en endaste fucking originell tanke finns här nu och inte någon jag kunde låna heller. Jag läser saker men har inget reflektionsvärdigt att bidra med. Ärligt talat känner jag mig jävligt misslyckad då jag är på det här sättet, så korkad, så överflödig, så miserabelt meningslös som inte har ett skvatt att komma med, så patetisk.

Och just då jag skrev det kom Alfred halvdansande in i rummet och placerade en bit blomkål på mitt skrivbord. Haha.

Så här är två bilder på katter, för att fortsätta att avsluta detta inlägg på en bättre ton än det började.

20160624_esmeralda_00120160624_selma_001

omspunnet

Ditt & datt

20160502_violer

Har skrivit en krönika om Den feministiska myten (gissa vilket litterärt verk titeln är en blinkning till) och har fått sån härlig feedback på den att jag… jag… blir glad?! Sorry, min kreativa tankeförmåga är inte helt top notch idag. Så jag håller mig till sanningen, till skillnad från i krönikan.

I övrigt, minus krönikemottagandet och förstås även andra små delar, har mitt liv varit tämligen floppigt den senaste veckan. Eller kanske mer ärligt uttryckt lite poänglöst, så att i efterhand känns det surrealistiskt, som att veckan inte riktigt fanns egentligen. Detta på grund av att jag återigen haft sömnproblem och jag ska inte tråka ut er med detaljerna men fan vad det suger att vid väckningen flera morgonar i rad bara vilja gråta av trötthet, heheee. Nu känns det som att merparten av veckan passerat förbi på andra sidan av en tunn gardin. Trots att helgen hade sina goda stunder med till exempel loppande och kikärtsmarängexperimenterande, så kvalar den nog inte i sin helhet in på någon best of-samling. Hade exempelvis huvudvärk i lördags och fan vad uppgiven sånt kan göra mig, min lediga dag då nåt faktiskt kan hittas på, då ska jag ha ont. Till på köpet har de senaste sju dagarna även lyckats klämma in ett par existentiella kriser a la ”Vad håller jag på med/vad vill jag ens/vad fan ska jag TA MIG TILL MED DET HÄR VI KALLAR LIVET” — o ja, it’s been swell!

Men under gårdagen vände det på riktigt, kvällen blev jättebra och jag fast jag sov lite oroligt inatt igen så känner jag att både energi- och livslustreservoarerna är bättre fyllda. Sen hittade jag också i morse ett mejl från en tjej som berömde min krönika (hur snällt?!) och därmed var måndagen redan ganska jäkla bra faktiskt. Köpte cigaretter och kvinnan bad mig visa ID och sa sen något ursäktande att hon har väl frågat av mig förr, och jag sa att det förstås är okej och tillade sedan förtroligt att jag blir ju alltså inte ledsen av att hon frågar, och hon skrattade. Älskar när det blir på det sättet, att vi skojar och skrattar främlingar emellan, det är banne mig inte vardagsmat i Finland det icke. Lunchade med Alfred på Vegana där en ytterst trevlig karl tog tog emot oss och sa sen också hejdå, han gav liksom ett finurligt mysigt intryck bara genom sitt sätt att vara. Under tiden vi åt spelades klassisk musik där, tror att det kan ha varit Tchaikovsky men kunde inte avgöra helt säkert, musikvalet kändes också positivt överraskande ofinländskt. Spotify har satt ihop en helt duglig ”Discover Weekly”-spellista åt mig och jag unnar mig en riktig kaffepaus på jobbet, något jag sällan gör utan brukar bara jobba medan jag smuttar espresso, och jag tycker oftast att begreppet ”unna sig” är ganska äckligt och fjantigt men likväl känns det som att det är vad jag gör just nu. Fredagen är ledig dag på grund av midsommar och veckan därpå ska jag fortsätta vara ledig i några dagar. BÄTTRE TIDER WOOHOO!

Nåjo, kaffepausen är över. Adjö!

ack, värdes själen kröna

Ditt & datt

20160530_slapp

Så här har det varit så gott som alla dagar hittills den här veckan, jag kommer hem och kollapsar i soffan och där ligger jag och flämtar. Utöver att det har varit varmt så har det varit ganska stressiga dagar på jobbet, studenter som beställt sina tackkort tills examensdagen, kvalmigt på kontoret, sömnlösa nätter pyntade med mardrömmar, varje morgon den utmattade hopplösa tanken herregud hur ska detta gå och exakt samma tanke varje sena kväll då jag märker att jag borde redan ha sovit i flera timmar för att återfå någon slags balans i min så kallade vakna tillvaro. Men det har gått. Jag vet inte hur, men det har.

Är förvånat förnöjd med att jag också hann, eller orkade, skriva en krönika trots trötman — Veni, vidi, vegevici. Ifall ni tänker läsa den så vill jag på förhand meddela att jag har skaffat mig en hög häst och att sadeln är ganska bekväm. Roligt att se att den drar till sig en litet annorlunda publik än mina vanliga krönikor, baserat på gillningarna den fått på Facebook. Irriterande att efter publiceringen inse att en mening där är hemskt tvetydig, ”Det är helt enkelt inte de köttfria alternativen som det borde sparas in på.”, men tror ändå att vad jag menar är ganska glasklart för den som läser krönikan.

20160602_lunch

Har också hunnit äta lunch, t.ex. på Raawka. Kan rekommenderas som vanligt och på bild är smarriga kale wraps som sällskapet var ivrig att sätta besticken i. Även jag var det också men ibland måste bara mat förevigas, det är djungels internets lag. Den blomstertid nu kommer, med matlust och fägring stor, skrev jag som bildtext på IG till den vänstra bilden och tyckte jag var sååå fyndig.

I morse, eller i natt, steg Alfred upp och åkte iväg till Göteborg och jag somnade om och klockan sex vaknade jag av att Selma satt på sovrumsgolvet och skrapade med tassen, jag körde ut henne och då började hon springa av och an där utanför. Jagade surt ner henne till nedervåningen och stängde in henne där, gick surt och lade mig igen, sov surt tills klockan nio, snoozade surt tills tjugo över, steg surt upp, klappade katten och slutade vara sur, drack kaffe, sminkade mig, klädde på mig, och allt gick så fruktansvärt långsamt långsamt långsamt. Stod t.ex. länge i badrummet och bara stirrade på mitt hår medans jag försökte fatta ett beslut om att tvätta det eller inte. Greps också av semiförlamande separationsångest för att skiljas från katten som så uppenbart både ville ha sällskap och gå ut på gården. Men till sist var jag på väg in till stan, hämtade en pizza och en gåvotidskrift, gick ner till Fiskstrandsparken och mötte upp med ett gäng trevliga kvinnor som var där för att picknicksfira Luzillas nya mammaledighet. Åt gott, drack två glas cava och blev lullig, gick hem, plockade fram Selmas koppel så länge jag fortfarande var någorlunda igång, hon började ivrigt och jamande och kurrande virra kring mina fötter som hon alltid gör när kopplet tas av kroken, gick ut på gården, traskade omkring där, kom in, oooch kollapsade på soffan. Som en gör vid varje givet tillfälle numera.

Är gräsänka eftersom sambon är och tittar på Håkan Hellström, och en kort stund övervägde jag också att haka på när en biljettmöjlighet öppnade sig, men sen kom jag ändå fram till att det kommer vara alldeles för glättigt och bekymmersfritt där för mig. Eller egentligen var det min spontana reaktion, direkt jag insåg att jag också kunde gå så lämnade min FOMO mig och den här obehagliga känslan av att definitivt vara ett misfit där tog över. Är inget Hellströmfan, inte så att jag ogillar musiken, men det är inte heller något jag någonsin lyssnat på, så det var aldrig det som skulle avgöra saken. Sa nästan med det samma att jag ”mår lite illa då jag tänker på hur jävla glatt det kommer va där”. Det säger bestämt något om denna varelse som gömmer sig i mitt skal det. *människomänniska*

Det blir en lugn kväll. Ska återigen kollapsa på soffan, naturligtvis. Det är underligt hur den här dagen och senare kvällen var så stor förr, skolavslutning, och nu är ingenting. Det är inget märkligt med det alls, men likväl är det underligt att iaktta. Det är länge, länge sen jag själv verkligen skolavslutat men på jobbet häromdagen blev jag glad när jag såg att en student hade nästan identiska vita platåklackskor som jag hade då jag gick ut åttan år nittonhundranittioåtta. Ganska knäppt att inse att de som föddes just det året är ute och firar ikväll, hälften av dem missnöjda med att de inte fyllt aderton ännu, så som jag var för många år sen. Tid tycks både upprepa sig i små cirklar samtidigt som den gasar på rakt fram snabbt snabbt snabbare än ljusets hastighet. Och allt blir återfött.

wwwoman

Ditt & datt

rosigvenussymbol

En ros är en ros är en ros. En kvinna är en medmänniska är en jämlik. Internationella kvinnodagen är tillägnad kvinnors ojämställda situationer över hela världen, inte att fira kvinnor för deras könstillhörighet. Gratulationer undanbedes fast de är välmenande, inte för att vi vill vara jobbiga utan för att hela poängen försvinner bland dem. Låt ändamålet komma fram. Låt alla komma fram.

Delade den bilden och texten på Instagram och Facebook tidigare idag så ursäkta den eventuella repetitionen. Överlag känns det ju ganska repetitivt att i år igen prata om vad kvinnodagen inte är till för men i år tycker jag att jag har sett ungefär lika många prata om den saken som jag sett gratulationer, vilket jag väljer att klassa som positivt. Vi knappar in.

Gick och lyssnade på Vaginamonolgerna på Bistro Ernst ikväll och hade det trevligt. Mer förtjust i vissa berättelser än andra, men så är det väl. Har ibland svårt med romantiserandet av kroppsdelar, börjar jag förstå först nu, som det här typiska sättet att omskriva en fitta i naturromantiska metaforer. I alla fall, bra tillställning! Har så länge varit nyfiken, minns att jag först hörde talas om den nångång under högstadietiden, alltså väldigt snabbt efter att den haft sin premiär 1996 (det året började jag högstadiet), via någon nätbekant från USA kan jag väl förmoda (VEM var denna tjej, minns inte, VARFÖR pratade jag inte mer med henne, hade nog kunnat lära mig ett och annat mycket mycket tidigare då tror jag), men jag hade nog inte en susning om vad det handlade om. Minns att jag tyckte det lät halvt snuskigt och halvt som att nån försökte vara tuff och provocerande och uppseendeväckande. Jag reagerade alltså ursprungligen med skepsis men den har för länge sen passerat, och nu är jag alltså mycket nöjd över att äntligen fått ta del av en del av monologerna.

I övrigt har den här dagen varit så mycket bättre än många andra på sistone. Igår försökte jag minnas nånting utav förra veckan men det gick knappt. Jag har mest bara känt mig poänglös eller stressad, med några få bra undantagsstunder, som den kvällen då jag påmindes om Diane Coffee*. Sen avslutades den veckan med en riktig flopphelg, existentiell kris genom hela fredagen eller var det lördagen, vem fan vet, vem fan bryr sig. Meningslöst har det känts i alla fall. I måndags försov jag mig, trots att Selma bokstavligen låg på mig och klappade på min kind och mun med sin tass (!!) så fattade jag inte att jag inte kan snooza för evigt och sen då jag väl kastade en blick på klockan kändes det så där som det gör ibland, att nää-ä helvete jag VÄGRAR, men det kan en inte göra så det är bara att stiga upp och intensivhata livet genom hela stressen. I morse, å andra sidan, så snoozade jag bara en kort stund, hann dricka morgonkaffe här hemma, och när jag anlände till jobbet så såg jag små fläckar blå himmel bakom molnen och jag tänkte att där var den, den där omstarten jag gått omkring och väntat på så länge, lite som en halvkinkig dator som inte tycker att den ska vara igång dag ut och dag in utan faktiskt ibland måste stängas av och startas om för att helt och hållet orka processera och hålla igång allt, vad det nu sen är. Så att jo. Det här är mitt Ioriga sätt att säga att jag tror det blir bättre nu.

*”Diane Coffee?” undrar ni. Jo men denna typ då:

overkligen

Ditt & datt

20160120

Har en halvuslig dag. Generellt urtrött, fötterna kalla som isklimpar, ont i knät av någon okänd anledning och jag grips av skräckvisionen att det är så här det börjar och sen går det aldrig om, i resten av mitt liv kommer jag vara hon med Ont I Knät eftersom jag aldrig kommer kunna sluta klaga på det. I morse när jag steg upp såg jag så himla underlig ut, jag vet inte vad som gjorde det, men jag tittade på mig en lång stund i spegeln och ju längre jag tittade desto mer främmande började jag se ut. Ögonen såg ut som en utomjordings och jag kände mig som en. Det var så overkligt att i efterhand känns det som att det var en dröm, fast jag vet att det inte var det. Men hela dagen har passerat i ett slags dis och det känns som att i någon annan dimension av verkligheten väntar jag fortfarande på att vakna.

lyckosamma trettondagen

Stil & syssla

20160106_spegel_00120160106_spegel_002

Den här tiden på året är det ju oftast endast under helgerna som jag har möjlighet att ta bilder i hemmamiljö med skarpt dagsljus som ljussättning eftersom det är mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag kommer hem, och det är något som jag tycker är mest störande med vinterhalvåret. Inte nödvändigtvis att det är mörkt i sig, och hur det påverkar mig psykiskt, men att det är mörkt och hur det påverkar mina möjligheter att få till välljussatta bilder utan problem, och hur det hindret i sin tur påverkar mig psykiskt.

Jag mår ju helt klart bäst när jag pysslar på med nånting, nånting som jag inte alltid vet vad ska bli eller vad jag ens sysslar med, men det kan till exempel gå till så att jag skymtar vardagsrummet reflekteras i en spegel som temporärt står lutad mot en oorganiserad hylla och märker att jag gillar det här, jag gillar hur det ser ut, jag gillar den där grönskan och vilken stämning rummet ser ut att ha, och jag knäpper några sneda bilder och känner bara att det blev nånting av det, jag har dokumenterat någonting, jag levde i det där nuet som var den där dagen och jag trivdes.

Det är väl en fråga om inspiration, ibland kommer den utan att peka på någonting konkret som mål, den är bara en känsla som får en att må bra. Och om kreativitet, som är ett substantiv som inte borde vara exklusivt reserverat för Den Stora Konstnären, utan också för Den Planlösa Pysslaren och De För Skojs Skull Projektivriga, till exempel då. Så därför, och för att den gav mig en rejäl sovmorgon och gav mig och Alfred tid att vara produktiva med ett projekt vi ska köra igång, var och är jag mycket nöjd med gårdagens allmänna lyckans ostiga ledighet.

Spegeln står där den står för att vi skulle ta bilder till det där nämnda projektet och då fick spegeln agera reflektorskärm för att jämna ut ljuset lite. Bilderna i det här inlägget är alltså inte de som egentligen skulle tas men efter att vi var klara med de egentliga bilderna kunde jag inte motstå att knäppa av några klassiska spegelsjälvisar, och när de råkade åka med i redigeringen så tänkte jag att det var lika bra att de fick åka med i bloggandet då också.

20160106_spegel_00320160106_spegel_004

När Alfred och Selma dök upp så uppenbarade sig plötsligt familjeporträtteringsmöjligheter också.

Och jo, det där projektet ska snart presenteras så fort det är… eh… presentabelt då. Säkert jääääättesvårt att gissa vad det handlar om med tanke på de två mikrofonerna som står på bordet, men jag vill bara inte börja hajpa nånting på förhand som om det vore en Huge Deal — för någon annan än oss själva då, som tycker att det är mycket roligt — men inte heller vara såhär töntigt ”nästa vecka släpper vi bomben!”-bloggarhemlighetsfull. Kan förstås inte heller fortsätta tala om detta utan att måla in mig i ett eller annat hörn av de jag nyss nämnde. Så strunt samma!

direkt ur livet

Ditt & datt

20151129_semlalimpa20151130_snoeflingor

Ja, vad händer riktigt i mitt liv då? Det är väl det den här bloggen är här för att dokumentera. Låt mig berätta.

December medför det här året en mer påtaglig förändring redan vid månadens start, och inte bara den diffusa där vid månadens slut med sitt medföljande årsskifte. Det är förstås den där flytten som jag tidigare nämnt som är i görningen, ut till Vöråstan (alltså inte till centrala Hartmanshuset som fastnat på bild ovanför), där jag alltid känt en dragning till att bo sen jag flyttade till Vasa för andra gången för fem år sedan men utan att testa på det. ”Plötsligt” händer det.

Mina parenteser var hit i söndags och hämtade katten Esmeralda och lämnade i utbyte lampan, vi kan kalla den Dagsljus, som de hade till övers. Likt alla andra ljusterapilampor ser den ut som en överdimensionerad babymonitor men ljuset, jisses, ljuset. Så jämnt och klart. Bilden överst togs långt efter att solen gått och lagt sig — det skulle ni inte ha gissat, va? Börjar misstänka att det är nånting seriöst uppfuckat med min person, sommartid gnäller jag ofta på att det är för LJUUUST och att jag blir GAAALEN av det starka solskenet och sen vintertid ska jag gnälla på det motsatta, fast med samma galenskapseffekt. Båda plågar mig.

Är oerhört stressad utav korta dagar och pågående flytt och julrush på jobbet, stressen omger mig lite sådär som en hundstank i en trång hiss en blöt höstdag, och det är fortfarande så att för varje punkt jag betar av så återstår tusen. Det hör väl till. Sist jag flyttade gjorde jag mer eller mindre bara så att jag slängde alla mina saker i lådor och påsar och tog med mig rubbet. Förde också en del saker till Katternö, bl.a. en hel del kläder som sedan fick stå i ett utomhusförråd och bli tuggade på av möss. Det dröjde ett par år innan jag ens hade packat upp allt skräp jag tog med mig, och för att inte finna mig i samma situation igen denna gång, för det sög veeeheeerkligen, så ägnar jag mig åt tidskrävande småplock. Har gått igenom mina nagellack och sminkprodukter och slängt ungefär hälften av dem, och gjort andra dylika rensningar. Tillbringade två, tre timmar av gårdagskvällen med att leta reda på alla strumpor och strumpbyxor i hemmet och sortera dem. Fyllde en hel plastpåse med söndriga exemplar och hittade förvånansvärt många svarta maka par men få i de klara bjärta färger som jag inhandlat enbart av den orsaken att det ska vara lätt att hitta deras makar. MEN VAR ÄR LOGIKEN I DET, skriker ni, och jag är med er. Var är den?! Ja, ni hör ju själva, det är en spännande tid att vara vid liv! Strumpsortering!! WOW!

dager på dager

Ditt & datt

20151112_innergaardar

Ni vet väl hur det är, det här livet, under den här tiden på året. Att gå till jobbet under en gråvit himmel och skymta glimtar av dagsljus mellan persiennerna i ett dunkelt kontor och vid lunchtid få den ljusdos som en ska leva på de övriga tjugotre timmarna av dygnet. Att varje dag slås av samma känsla av att Det Kan Inte Vara Meningen Att Det Ska Vara Så Här när dagsljuset hastigt avlägsnar sig vid arbetsdagens slut. Att komma hem, titta omkring sig, vilja göra så mycket men märka att mörkret sipprar in genom fönsterglasen och fäster sig inom en, i ryggmärgen, som blir skör, kraftlös och irriterad.

Men jag ska kämpa emot. Har t.ex. spanat in en ljusterapilampa.

Tog bilden från kontorsbalkongen och huset till höger i bild är det jag bor i nu. När jag för nästan sju år sedan besökte en kompis som bodde i huset bakom, mitt emot på andra sidan gatan, satt vi ute på hans balkong och jag tittade på det blekaprikosfärgade betongblock som senare skulle bli mitt hus och tänkte att det måste vara bland de fulaste husen jag någonsin sett, att jag aldrig vill bo i ett sådant. Den kvällen träffade jag min då-på-tiden-gamla bekanta som blev min då-på-tiden-blivande pojkvän, och ungefär ett par månader färre än ett år senare flyttade vi in i exakt det huset. Och trots att jag nu för tiden, knappa sex år och ett avslutat förhållande och ett påbörjat ett senare, inte tycker att det är riktigt lika groteskt i sin aprikosyoghurtiga bunkersuppenbarelse, så ser jag fram emot att lämna denna boning som från första början var tänkt att vara temporär, eller kanske allra mest att gå vidare till nästa. Ändå händer det sig att jag känner av en gnutta vemod emellanåt. Jag har levt här.

Kommer naturligtvis få en längre bit till jobbet än vad jag har nu. Ungefär tio gånger längre. Men, som ni säkert kan uppskatta, så kommer det ändå inte röra sig om några enorma avstånd. Nu just ser jag fram emot den där tiominuterspromenaden varje morgon. Att få tio gånger mer dagsljus. För tillfället kan jag inte tänka mig något mer vitaliserande, faktiskt. Egentligen borde jag flytta innan jag flyttar så att jag ska orka flytta, men dessvärre är ju livet ingen Douglas Adams-berättelse så jag får väl nöja mig med att försöka ta en dag i taget. Med dagsljus eller inte.

livet med jesus — en otrohetshistoria

Tycke & tanke

jesuschrist

”Skriv aldrig om politik eller religion på internet” var en regel jag hörde ofta när nätet var nytt för oss i allmänheten. Det har ju gått rätt många år sen dess och jag har skrivit otaliga gånger om politiska ämnen men det är en smärre evighet sen jag skrev om religiösa. Jag älskade att prata om religion i mina tonår, och trots att jag fortfarande tycker att det kan vara mycket intressant så gör det mig ofta så matt. Likväl, här är min religionshistoria —

Jakobstad med omnejd brukar ofta beskrivas som bibelbältets mitt i Finland. I en av de närliggande kommunerna, Pedersöre, har jag mina rötter och min uppväxt. Jag döptes in i den luthersk-evangeliska kyrkan som spädbarn, men i mitt hem pratade vi så gott som aldrig om religion. Mina äldre systrar gick i söndagsskolan och jag tyckte att detta lät så spännande och gnällde om att också få fara. Så jag gick, men jag hade nog inte förstått att det var en religiöst betonad träff. Trots att jag inte kunde formulera det då så kände jag mig besviken, jag trodde att vi skulle lära oss saker där, istället pratades det bara om Jesus. Jag hade aldrig tänkt särskilt mycket på fadern, sonen och den heliga anden, så jag fann experimentet med söndagsskolan hemskt ointressant och satt mest bara och väntade på att gå hem. Jag gick aldrig fler gånger än den där första, jag tyckte inte om stämningen och jag kände mig malplacerad. Mycket av detta kan förstås bero på att jag inte direkt såg till några jämnåriga kamrater där, det hade nog gjort upplevelsen roligare.

I dagklubben, barnträdgården och skolan sjöng vi många psalmer och sånger om de kristna idolerna. Berättelser ur bibeln lades regelbundet fram som historisk fakta, porträtterade på ett tillgängligt sätt för barns uppfattningsförmåga. Till mig överförde detta det som jag antar att brukar kallas barnatro, vuxna säger något och barnet ärver åsikten. Utan att reflektera desto djupare än ”Bor de i ett slott bland molnen?” så blev Gud och Jesus begrepp som jag betraktade med ungefär samma säkerhet men också totala ointresse som jag gjorde sportevenemang. De är där nånstans i periferin, men orka bry sig. Den här ganska nonchalanta attityden höll i sig i lågstadiet och trots att en av mina favoritlektioner var religionstimmarna (främst för att vi en tid hade en lärare som läste så hiskeligt bra ur bibeln) så ägnade jag sällan en tanke åt Gud, förutom de nätter då jag låg sömnlös med ångest inför ett prov nästa dag.

Jag minns inte när jag fick nys om att det gick att ifrågasätta idén, när jag förstod att det kallas ”tro” och ”att tro på Gud” för att det inte är vetenskapliga fakta och att människor kan tro på olika saker, att det handlar om att göra val, och att jag också kan välja vad jag vill tro. Däremot minns jag att det var någon gång under slutet av femman eller början av sexan som jag stötte på begreppet ”agnostiker”, och att när jag läste definitionen insåg jag direkt att detta är ju jag. Det här är vad jag är. Jag är något! Vad jag kan minnas hade jag aldrig känt mig plågad utav min religiösa ovisshet, men det var ändå en lättnad att hitta en del av min identitet och en tillhörighet. Jag ville hålla ett ”öppet sinne” inför alla möjligheter, deklarerade jag självgott. Jag ”väntade på vetenskapen” i många år.

Någon gång under högstadiet började jag bli trött på hur vi frekvent påtvingades religionen. Började ifrågasätta dess plats i skolan. Hela högstadiet hade gemensamma morgonsamlingar en gång i veckan och dels utav kronisk försening, dels utav blygsel att gå in i ett rum där hela skolan redan är samlad, dels utav lättja, dels utav rebelliskhet, dels utav att jag inte tyckte att samlingarna var för mig som inte var troende, så skolkade jag från rätt många av dem. En morgon satt jag utanför följande lektions klassrum och väntade på att samlingen skulle vara över när en lärare gick patrull för att få tag i skolkare. Där satt också en person som tillhörde en annan kyrka än den luthersk-evangeliska och var därmed befriad, så läraren kom direkt fram till mig. Jag förklarade att jag inte var på morgonsamlingen för att jag blivit försenad och att jag dessutom inte tror på gud och verkligen inte ville gå. Läraren fnös, tyckte att jag nog inte hade något val. Jag försökte reda ut hur jag skulle gå tillväga för att bli befriad även jag. Det mesta i skolväg blev en ju befriad från genom en lapp från en förälder så jag frågade om jag borde skaffa något sådant intyg. Läraren snörpte på munnen och sa med den hånfullaste rösten jag nånsin hört ”Det är nog inte riktigt så lätt”. Jag kände mig ganska liten just då men jag frågade ändå ”Vad ska jag göra då?”. Läraren svarade inte ens utan bara vände sig om och gick. (Gillade aldrig den läraren — en ömsesidighet, antagligen vår enda.) Det tog länge innan jag förstod att jag hade behövt skriva ut mig ur kyrkan.

Jag hade inte tänkt gå i skriftskola men blev lovad en kamera om jag gick, vilket jag mycket gärna ville ha. Så jag gick. Först på plågsamt många tråkiga möten, ett par gudstjänster i kyrkan eller vad annars som kan höras till. Ett kort stämplades varje gång tills jag hade tillräckligt för att anses konfirmationsvärdig. Åkte på skriftskoleläger, hade roligt men tog allt som hörde till undervisningen med en rejäl nypa salt. En del saker var verkligen totalt psykotiska, som att vissa cd-skivor var besatta av satan och bör brännas upp omedelbart. Blev konfirmerad. (Fick den utlovade kameran, höll på att börja gråta.) Hade en rätt obrydd inställning till det efteråt, tänker på de bilder som togs på mig iklädd en vit alba, sittande på en sten utanför vårt hus, och hur det kändes som att jag spelade en roll just då men också hur det inte spelade någon roll. Själva innebörden med konfirmationen hade ingen betydelse för mig. Ett par år senare blev jag mycket skeptisk till själva konfirmationstraditionen, närmare bestämt att den tar plats i den åldern då alla är vilsna och alla kämpar med att finna sina platser och sig själva. Det är nog inget sammanträffande. Jag kan inte beskriva det med något annat ord än manipulativt.

Under senare hälften av tonåren försökte kristna människor ofta frälsa mig. Under skoldagen, under helgerna när vi satt i parken eller gick på stan. Nyfrälsta människor anslöt sig till skaran och ville ”rädda oss”. Ibland välkomnade jag samtalet och gillade att debattera på ett klyshigt och patetiskt tonårsvis, men andra gånger blev det extremt tröttsamt, tämligen motbjudande och emellanåt rent av kränkande. Hyser däremot inga tvivel om att jag själv också var tröttsam, motbjudande och kränkande, så det jämnar väl ut sig i slutändan. Har sällan mått så illa som den gång som då jag och en jämnårig kamrat tillbringade en håltimme i gymnasiet med att prata om Jesus. Hon ”kände honom inom sig”, sa hon flämtande och saligt leende med händerna tryckta mot bröstet, och därför ”vet hon” att han finns, och skrattade nästintill maniskt men samtidigt skrämt efteråt, som någon som håller på att tappa kontrollen. Det är svårt att sätta ord på det men jag tyckte att det var uppriktigt obehagligt och hade jag inte blivit så provocerad av att hon ideligen försökte övertala mig om att ta emot Jesus i mitt hjärta så hade jag nog varit mycket orolig för henne. Bland annat såna här räddningsförsök fostrade nog ett ganska starkt avog gentemot kristendomen hos mig. I brist på andra sätt att beskriva det, så känns den ibland som unken luft i ett kvavt rum för mig. Jag vet att den känns som frisk bergsluft för en del andra men där är vi och sådana är vi, olika personer på olika platser.

Min inställning till kristendomen pendlar av och an mycket. Jag tycker inte om att den genomsyrar så mycket i vårt samhälle, att den får ta så mycket plats. Jag retar mig som fan på att folk talar om ”kristna värderingar” då de egentligen syftar på rent medmänskliga sådana styrda av moral och empati. Samtidigt så kan jag se trons fina sidor även ur ett utomstående perspektiv — jag ser och förstår att den hjälper många, och när exempelvis missbrukare finner tron på sig själva genom tron på en gud och dennes guds tro på dem, så ser jag nånting mycket fint i det. Har svårt att begripa mig på religiösa övertygelser överlag, men tycker inte att det är samma sak att någon som jag kritiserar kristendomen som att någon som jag kritiserar t.ex. islam — om vi förbiser det faktum att det oftast görs på helt olika sätt (kristna anklagas aldrig för att vara terrorister hela bunten), så är det också en fråga om makt- och privilegieposition. Ena är, så som det ser ut nu och här, att sparka uppåt eller åtminstone rakt ut åt sidan. Andra neråt.

Jag identifierar mig själv numera som agnostisk ateist, d.v.s. jag tror inte på gudomligheters existens men tror inte heller att det går att bevisa deras icke-existens. Jag skrev ut mig ur kyrkan för många år sedan. Jag har ibland, när jag var yngre, kunnat känna ett litet sting av att mitt liv kanske saknar den djupare mening och den trygghet som andra tycks få genom sitt tillit att de är del av en skapares plan. Det som har varit mest utmanade att vara okej med som ateist är att bristen på en tro har fått livet att kännas så temporärt — vilket det förstås är, det existerar inte innan vi föds och det existerar inte efteråt heller — precis som många andra människor tycker även jag att det skulle vara mycket trevligt att på något vis level up när det här livet är över. Träda in i ett efterliv, återfödas i en reinkarnation, vad som helst känns bättre än tanken på att bara inte finnas över huvud taget. Men idén att endera verkligen skulle hända, däremot, är befängd för mig.

Liksom i de flesta dialoger om religion så kommer nog inte någon slutsats att nås i denna monolog heller. Har ingen poäng, bara att jag tror ju att religion för de flesta till stor del handlar om trygghet — oavsett hur en finner den eller kanske alltid haft en — så även för mig.

Jag är inte del av någon plan, men jag är del av något som jag tycker att är större än så. I mig pågår en evighet. Jag är uråldrigt stjärnstoft smidd till en person, jag vet min härkomst. Jag är framtida maskföda och blomstergödsel, jag är inte förgäves. Jag ser en trygghet och en mening i de båda. Energi försvinner aldrig, den omvandlas. Det är vetenskap, det är faktum, och det är verkligen mer än jag någonsin hade drömt om att få veta. Jag behöver inte mer.

Vad behöver ni?