Måndagsleveransen

Ditt & datt

20140217_hermes

På jobbet var jag så rastlös och tankarna gled hipp som happ iväg till olika idéer som jag kunde genomföra. Måla väggar, rensa ur skåp, skruva ihop den där sabla fläktlampan som jag började på med i somras (!!), omorganisera, skapa något, get shit done. Allt verkade så lätt och liksom sprudlande av liv!

Men sen kom jag hem, jag fick inget gjort, och nu regerar negativiteten. Allt känns omöjligt och i stort sett meningslöst. Hur ska man pusha förbi sånt? Hur ska man se till att bara få det där produktiva gjort? I vanliga fall brukar jag piggna till igen runt sju-åtta-nio-tiden, men det är ju just då som vi varvat ner här hemma och håller på att natta Blenda. Efter det så är det oftast kört.

Egentligen har jag en idé: att ta en kopp koffeinfritt kaffe. Som en temporär placeboeffekt för att kicka igång något tänker jag, kan det va nåt? Kan egentligen inte dricka vanligt kaffe efter kl 18-ish för då är natten förstörd. Men kanske kan man lura sig till att piggna till tillräckligt för att ändå bara sätta igång. Det är ju oftast det som är svårast. Får testa det imorgon.

Jag läste gamla inlägg i min egen blogg för några dagar sen (döm mig inte!!) och jag reagerade på något jag skrivit, också i februari, fast för flera år sedan, om att orken inte räcker till. Jag tänker på det nu som då och typ ryser nästan.

Jag vaknar motsträvigt på mornarna, går till jobbet, går hem, gör ingenting tills jag går och lägger mig men inte kan somna. Och under hela tiden är jag trött. På jobbet kan jag ibland sitta och vänta på att få gå hem i vad som känns som timtal, och sen när klockan slår fem och jag kliver upp från stolen så känner jag istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Liksom: Vad är det för vits? Den här dagen och min minimala energiranson är för fan redan förbi ändå.

Låter det inte hemskt? Alltså känner man så varje dag i flera veckors (månaders?) tid så kan man ju fasen inte må bra. Istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Just den saken.  Huä det var fruktansvärt ju. Nu när jag läser det så börjar varningsklockor ringa, så ska man ju inte må. Nä fy fan, vill krama om mitt gamla jag. Det låter så innerligt sorgligt.

Men i dag när jag gick ut från jobbet var det fortfarande ljust där ute, ovanligt ljust. Jag mår inte piss nu i detta års februari men visst i världen är det betryggande att det vänt så pass nu. Lite som att oddsen är mer på ens sida? Skönt är det. Vi tackar och tar emot.

Och nu är det sent och jag ska sova. Hur är det, finns det ännu några vetenskapliga belägg för att sömnen kan påverkas av fullmånen? Två, tre nätter hade jag problem. Varje läte störde mig, jag vaknade gång på gång. Följande kväll fick jag syn på månen och att den sken starkt och var nästan klotrund. I natt sov jag bättre och i kväll är månen full. Den ser ut som att den sjunger. Själv har jag ont i halsen. Vet inte om jag skrev det, denna enastående lilla informationssnutt, att jag var sjuk förra veckan. Trodde det var förbi men nu känns det som att förkylningen återinfunnit sig i startgroparna. Äsch ja, får se hur den här veckan blir. Åtminstone lite ljusare än förra!

Vardagshumoristerna

Tycke & tanke

Hur det är att bo med en komiker? Det undrar folk ibland. Fast det kan väl inte jag veta, det får de väl fråga Alfred då? Skoja! (Är inte ens tillräckligt kul för att faktiskt svara så.) Min sambo är alltså komiker och jag tänkte på den där frågan i går när vi ganska länge spann vidare på en sketch, eller vad man ska säga. Jag har ju blivit förkyld och sa att skulle det inte vara typiskt om jag fått typ SARS? Alltså bara så otroligt blasé att just NU få just DEN sjukdomen. Alfred fattade direkt vad jag menade och sa att det är ju inte ens retro som galna kosjukan eller nåt. Det vore faktiskt bara komplett ute, sådär att det gör folk irriterade och obekväma om nån kommer dragandes med det. (Alfred gjorde jämförelsen till Nyan Cat.) Det blev ett slags pågående skämt av det här som höll i sig i några timmar. (Alltså inte nonstop, herregud, så odrägliga är vi inte.) Är kanske inte jätteutmärkande, men lite så kan det vara. De flesta par utvecklar ju ett eget humorspråk. (Säger jag tvärsäkert utan att ha en egentlig aning — men det gör de väl?)

Ja ja, är inte på väg någonstans med detta och tycker nu att det känns lite fånigt men äsch struntsamma. Bara en vardagsbetraktelse.

Vad är humor numera? Hur kommer den se ut? Vilken riktning ska den ta? En spännande spaning var när Caroline Ringskog Ferrada-Noli i En varg söker sin podd sa att PK kommer lämnas på 10-talet. Detta tänkte jag på när jag såg på Jojo Rabbit och det förekom en massa heilande som publiken skrattade åt. Överdriver jag när jag säger att sådant hade upprört folk för ett par år sedan? För så känns det ju, som att det blivit snack om att det är respektlöst mot förintelsens offer, att Hitler inte var någon naivistisk gulleführer som den som porträtteras i filmen, att alltsammans är problematiskt. Jag tycker ju att PK är en bra sak, men visst är det härligt att inte haka upp sig så pass mycket att man inte ser vartåt sparkarna riktas.

En humortrend som jag personligen önskar livet ur är den att karaktärer är ”roliga” genom att bara vara ~*awkward*~. Det är så jävla GJORT. Det är fruktansvärt att kolla på sånt, som varje gång någon gör något lite oväntat eller har det minsta känsloutbrott, klipper till någon socialt halvoduglig typ som i klumpig staccato mumlar ”Umm. Okay. So… uh. Yeahhh.

(Eller förresten är det alltid en uppenbart fullständigt socialt helduglig typ som bara LÅTSAS vara halvoduglig. Motbjudande.)

Hur som helst: SÅ TRÖTT PÅ DET! SLUTA!!

(Och här klipper det till er som ba: Umm
        okay
               so
uh
                            yeahhh)

Processed with VSCO with j1 preset

Orelaterat till humor, förvisso, men nåt som ändå är KUL är förstås att göra fynd. 🤠 Just denna skjorta som gjord för en arbetarklassens Bobby Ewing har jag först hittat på loppis, sedan i Alfreds garderob. Jag köpte den åt honom typ i somras men han har aldrig använt den så nu tog jag över den. Ljusblå i 100 % bomull från 70/80-talets Tiklas för en herre, som funkar som oversize med uppvikta ärmar på en dam! Glädjande!

Ok det var allt! Tack hej! *halkar ut på ett bananskal* (*gör komiksuccé*, obvi)

Push and pull

Ditt & datt

Om man skulle ta och skärpa sig lite? Jag bara ligger i soffan och slöscrollar, det är cirka allt jag gör med min egna tid nu för tiden. Så kan vi inte ha det. Bäst att sätta sig upp och slöblogga lite också! I brist på Riktig Content. Säger jag halvironiskt, men bara halv-, för jag är förvisso inte ett fan av hur allt ska mjölkas på varje droppe content, men med det sagt är jag antagligen ändå ett MINDRE fan av exempelvis mig själv när jag INTE gör över huvud taget NÅGON content av ens NÅGOT. Fast kanske hindret är just det, ”göra content”, det perspektivet, ironiskt eller inte. Det är ju bara en dagbok, eller det var i alla fall bara en. Det vill jag hitta tillbaka till.

Jag tycker det är så svårt att fånga upp tankarna och göra något av dem. Nu sitter jag här vid köksbordet och det är sent. För sent. Jag började skriva på det här inlägget tidigare men det blev så många avbrott och varje avbrott föste mig inte bara tillbaka till ruta 1 utan långt utanför spelplanen. Jag skrev saker som jag sedan raderade för jag skrev dem när jag var frustrerad på fel sätt. För nån vecka sedan på Facebook snurrade en reklamsnutt om en kurs i kreativt skrivande ledd av Joyce Carol Oates och i den sa hon:

”Constant interruptions are the destruction of the imagination.”

Och jag kan allt för väl identifiera med den upplevelsen. Jag vet inte vad jag vill säga med det annat än att jag tyckte det var skönt att någon bekräftade ens känslor. För så har jag alltid känt. Så att jag till och med, när jag var liten och blandat ihop begreppen, protesterade med ”Du förstör mig!” när någon oanmält kom in i mitt rum. Och nu kan man kanske fråga sig, hade jag faktiskt blandat ihop begreppen? Tja, den följdfrågan får vara en tolkningsfråga.

20200119_pulka

Avslutningsvis en bild från några dagar sedan, som jag sätter in i brist på annat. (Tycks icke komma inte ifrån den dogmen som kanske inte egentligen ens är en dogm, att varje inlägg ska innehålla en bild.) Den får illustrera att jag drar vidare! Nya tag en ny dag.

Måndag tisdag spöke trots

Ditt & datt

Processed with VSCO with a8 preset

Måndagsspöket skyndar surt över kyrkogården kl 08:04. Grr. Ovanligt val av bild att ladda upp kanske men hade inte riktigt några alternativ plus är lite trött på mina vanliga mönster bara.

Tisdagsspöket kom i alla fall i tid till jobbet. Det förde inte heller någon till dagis så det var enklare då. Det verkar som att vi tagit klivet in i trotsåldern nu. Innan nån skrockar ”Åh vänta bara” så vill jag bara klargöra att det är den floppigaste och mest förutsägbara saken man kan säga. AVSKYR den jargongen bland föräldrar. Skäms för den! Skäms!

Nu sitter jag på tidigare nämnda plats (jobbet, ej dagis, trots min egna trotsiga ton) och mumsar i mig det sista av min lunch. Och tänker på SPÖKEN.

För Blenda gör en URGULLIG GREJ som dessutom är så förvånande, blev helt paff första gången jag såg företeelsen. Hon plockar spöken (”pökeh” ofc)  ur tomma luften i sin nypa och SEN STOPPAR HON IN SPÖKET I MUNNEN. Så får spöket va där en sekund innan hon plockar ut spöket igen och då flyger det upp i taket, där det för övrigt gärna lägger pussel. Whaaat!!! Är detta nåt barn gör? Kanske nåt som leks på dagis? Eller har hon improviserat fram det själv? Djupt imponerad i så fall! Hon påminner typ om nån slags liten spexande illusionist då hon framför denna show, som nån gammelvärldens loppcirkusdirektör. Så sjukt kul!

Kan känna mig så splittrad när jag berättar sånt. Jag vill å ena sidan det, såklart, men så kan jag efteråt ändå känna mig lite hotad av det. För det är ju VÅR grej och jag blir typ rädd att nån ska komma och ta det ifrån oss. Många måste väl ha varit med om det — att man berättat om en speciell grej åt en person som inte har något med saken att göra egentligen, men man ville bara dela med sig, och då märker man att den personen likväl känner sig delaktig, som att hen kan bidra till/höra till grejen man berättat om, fast det KAN hen inte och det var inte DÄRFÖR man berättade om det, så det blir bara fel och typ besudlat och förstört. Yikes okej så hårda ord här men typ så kan det faktiskt kännas. (Fick just lite panikkramp i hjärnan över att jag kanske också gör/gjort så, ber om ursäkt i så fall. Vänligen SÄG TILL om jag gör det igen!)

Ja ja men nu vet ni i alla fall det: Plocka spöken är vår grej! Om det inte visar sig att ALLA ungar leker så på dagis. Jag antar att i så fall måste de väl få ha det de också. Fast helst för sig själva, inte med oss. Bu. ✌

36

Ditt & datt

20191228_trettiosex

God eftermiddag! I dag fyller jag år och jag har nästan vant mig vid min nya ålder som en tid kändes irrationellt hotfull. Jag vill inte vara en sådan som ålderskrisar men emellanåt, oftast om natten, så händer det ändå. Att den där isande skräcken sänker sig över en och allt man sysslar med känns idiotiskt och som ingenting. Det är något motbjudande med unga människor som bara ”wääh jag blir så gammaaal” men så kan jag också känna och så har jag emellanåt gjort sen jag fyllde typ 23. Skrattretande. Nu blev jag 36. Men jag har förstått att 40 är det nya 20 så det ser jag fram emot!

20191228_stenbock

I födelsedagspresent åt mig själv köpte jag, fast det var redan för några månader sen, detta halsband. Vågade knappt sätta upp den här bilden då min t-shirt är så otroligt katthårig. (Linn Jung kommer hata att se det här.) Men nu är den här ändå! Är man född 28 december så är ens stjärntecken Stenbock. Identifierar väl inte stenhårt med stjärntecknet utan är väl lika mycket Stenbock som jag är vilket stjärntecken som helst, men jag gillar ju symbolen. Havsgeten. Bläääbb. (Ett bubblande bräkande, för er som ej förstår min högavancerade briljans.)

Hur som helst. Jag hann använda detta smycke kanske två gånger när jag fått det, sen gick låset sönder och så kom jag aldrig ihåg att lämna in det på reparation. Så då fick det bli Alfreds uppgift att fixa det åt mig i födelsedagspresent! Smidigt!

20191228_gaard

Soluppgången var alldeles rosa och ljuv i förmiddags.

20191228_gata

Det roar mig förresten att vi vaknade till snö på juldagen. Detta till stor del på grund av en novell jag skrivit för Vbl/ÖT under min tystnad här på bloggen. Den heter Helga och julmiraklet och den som orkar får gärna läsa men själv har jag förstås inte vågat göra det sedan jag skickade in den. Jag hade inte skrivit någon novell sedan jag gick i högstadiet så det här blev liksom… motsatsen till att nitbromsa? I efterhand känns det ganska frånvänt att då bara få för sig att jomenvisst en julnovell som för fasen ska publiceras i tidningen kan jag fixa, men ser ni allt det tänkte jag inte på förrän först efteråt. Mycket olikt mig som oftast och helst tar ut motgångarna (kan inte) och ängsligheterna (hjälp folk kommer se den) i förskott! Hehe. Ändå helt skönt att vara ganska dum emellanåt. Osäker på om jag nånsin tyckt det förr, ser det som en positiv utveckling. Det är väl också en grej? Att bli dummare med åldern och kanske förhoppningsvis litelite klokare på kuppen.

20191228_kallocain

Och en annan present jag fick, och som även Blenda ser fram emot att läsa, är Karin Boyes Kallocain. Aldrig läst den! Alfred hittade den där snärttiga upplagan från 1968 åt mig då vi var på loppis i Jeppis på julannandagen. Mycket fint!

Ok, får avsluta lite abrupt här. Blenda kom in från sin tupplur och gick direkt till pusslen som jag lovat att vi skulle fortsätta med när hon vaknat. Lekplikten kallar!

Elfte december

Ditt & datt

Öff vilken jävla dag jag har i dag. Jag väcktes på fel sida av sängen, av en katt som först krafsade på dörren när hon skulle ut och en minut senare krafsade när hon skulle in igen, och sen dess har jag bara inte lyckats skaka av mig irritationen. Allt bara STÖR och känns obekvämt och frustrerande. Som så gott som alla ljud. Fönstret som klapprar i blåsten, till exempel, fast det är stängt. Vill slå sönder det. 🙂 🙂 🙂 Jag menar det. Jag vill verkligen det. Har en riktigt hardcore-misofoni-dag. Kom ljudkänsligheten eller mitt dåliga humör först? Ja, jag vet inte. Men humöret beror också på att jag varit förkyld igen och nu känner jag att det farit till bihålorna, känns sådär äckligt tung i ansiktet eller vad man ska säga. Det är ett konstant tryck där. Eventuellt finns det också PMS med i bilden men vem fan vet, när jag blev gravid var jag mensfri i TVÅ ÅR (lyx!) och sen dess har jag mestadels noll koll. Hade liksom glömt att det fanns. Fortfarande har jag inte vant mig vid att den är tillbaka.

Så jag har tillbringat mestadels av dagen med att föra en mental lista på saker som stör mig här i hemmet. Avsaknaden av fönsterbräden, till exempel. Så nu funderar jag återigen på elementskydd i vardagsrummet. Ett långt ett som sträcker sig mellan fönstren också, så att rören där emellan också blir dolda. Med tillhörande fönsterbräde då. Och så får man samtidigt ett ställe för katterna att ligga, blomkrukor att stå, och — let’s face — oss att samla urdruckna kaffekoppar på.

20191211_bonad

Ja här skulle det allt vara med lite avlastningsyta då. Väggbonaden köpte jag igår på loppis, den kostade bara 2,50€ och det var tillräckligt förmånligt för att jag skulle ta hem den på prov. Var inte helt övertygad och är det kanske inte ännu heller men tycker ändå att den är fin! Low-key julig. Kunde kanske funka året om. Jag brukar sällan reflektera över mängden handarbete som finns på loppisar men den här gången åkte tankarna direkt till den okända personen som gjort bonaden. Att hen — nåjo, antagligen hon — suttit och jobbat på den och nu har den hamnat här på en hylla på loppis längst nere mot golvet, i en hög med andra bonader och ryor ingen längre ville ha.

Ser ni förresten guldplomben på bilden? D.v.s. den provisoriska gardinstångshållaren… som hängt med oss i några månader nu.

Vi klämmer in fler bilder från dagen då vi ändå är igång —

20191212_myra

Myra lånade Blendas säng, som hon så ofta och gärna gör, medan Blenda själv tog sin tupplur ute på balkongen. Det var för övrigt denna katt som väckte mig i morse. Hon är smart, gullig och rar, men en sån patologisk dörrkrafsare. Eller det räcker ju inte med att krafsa heller, funkar inte det så har hon andra knep hon tar till. Hon lägger sig liksom ner på rygg och sticker in klorna där hon kan och bara draaar och klöser i dörren. Den SKA upp liksom. Funkar inte det heller så BÖRJAR HON HOPPA PÅ DÖRRHANDTAGET. Suck. Förstår inte vem som uppfostrat henne.

20191212_lek.jpg

Blenda vaknade och ville ha sin säng tillbaka. Här var det en avancerad lek på gång som innehöll mycket sång och prat om vem som skulle sitta i vems famn.

20191211_selma.jpg

Och nu ligger Selma bredvid mig i Alfreds strumplåda. Vi har det jättgosigt här i lådan! *myz* SKOJA! Nu trodde ni minsann att jag låg brevid katten i strumplådan men vet ni det bara lät så! Heheh! HehEHH! Jag sitter alltså bredvid byrån, där vi ställt ett litet toalettbord med pall vi köpte på nätloppis förra veckan, och det använder jag nu som skrivbord. När Blenda flyttar in till sitt eget rum så kommer vi ju få mera utrymme här i sovrummet, och då tänkte vi att det kunde vara tjänligt med nån liten arbetsstation. Bordet ska få flytta på sig sen men det kommer redan till användning, så det verkar lovande. En kväll när jag städade ur garderoben satt Blenda här och ritade och var mycket nöjd med det. Så skönt och kul att kunna samexistera lite på det sättet med Blenda. Att båda två pyssla på med sitt men ha sällskap av varandra ändå.

Fast nu just är jag ensam hemma! Med katterna. Och jag ska försöka ta tillvara på den här tiden då jag äntligen får tänka mina tankar till slut, så jag får så lov att börja avrunda inlägget här. Har saknat bloggen under min förkylda orkeslöshet men kan trots det inte slösa aaall min egentid på den. Adjöss!

Skidar in i december

Ditt & datt

Processed with VSCO with a9 preset

Jag trodde inte att det någonsin kunde ha hänt, men där ser man, en gång stod jag på ett par skidor och var helt jäkla nöjd med det. Ah ja, det glada 80-talet!

Senare visade det sig att jag avskydde att skida och jag har hållit mig ifrån det i typ tjugo år. Men om jag hittar en lika fin brun halare i min nuvarande storlek är jag beredd att ta det som ett tecken och ge det ett försök igen.

Jag har haft en konstig, grubblig vecka. Ingenting särskilt har egentligen varit fel men tankarna har konstant velat glida åt det vemodiga hållet. Försökte blogga för nån dag sen men vilken tråd jag än började från så slutade det bara med något sorgset och ängsligt. Gav upp till sist. Det som triggade det hela var väl att jag hade en riktigt pissig dag i början av veckan, och sen dess har jag varit ett aningen trassligt nystan. Inte direkt nedstämd men bara så jävla ömtålig. Man får kämpa för att inte slå knut på sig själv, om jag får fortsätta på metaforen. (Motsträvigt det där, jag tycker metaforer lätt kan kännas störiga att läsa på samma sätt som andra klichéartade uttryck gör, men samtidigt så kan jag själv för fan inte hålla mig ifrån dem??)

Det överraskade mig hur pissig den där dagen faktiskt blev. Jag trodde liksom att jag var lite mer stabil än vad jag sist och slutligen verkligen var. Kände mig så ynklig och förvirrad. Som någon klen figur i Mumindalen. Jag valde att skylla en del av det på november. Tror inte det var helt osant heller, men det smög sig på mig alldeles obemärkt det här året. Men nu är november förbi och nu är det således dags att sluta angsta, har jag tänkt.

Jag tänker nämligen på det en kompis sa när hon fått ett jobb som lätt följer med hem i tankarna. Efter arbetsdagens slut på hemvägen brukar hon tänka att hon lämnar jobbet där, på vägen, sa hon. Sen kan hon plocka upp det igen när hon går förbi det till jobbet nästa morgon, och alltså fortsätta tänka på det först då. Tyckte det var så häftigt! Så försöker jag också tänka nu: Jag lämnnar allt det där i november. Får jag plocka upp det igen? Kanske i typ februari om det fortfarande väntar på mig.

Samtidigt har jag ändå haft ett riktigt fint slut på november! De sista tre dagarna har jag träffat Ellen och Pär, gått på teater med vår Bokliga (bokklubb!), druckit öl med Elsa och Alfred, träffat Anna, plus hittat på en massa kul med Blenda. Vi har pysslat, pyntat, pratat och planerat vad vi ska hitta på framöver. I går kväll frågade jag vad hon vill ha i sitt rum och hon svarade direkt ”bord”, att ”sitta rita på”. Och det ska vara ett blått bord, önskade hon också. Det visar sig att jag ÄLSKAR att få sådana uppgifter, för det betyder ju att jag har orsak att plöja igenom alla loppisar tills jag hittar ett som funkar. *gnuggar händerna*

Och i dag är det december. Jag och Blenda gick till butiken och köpte apelsiner och kryddnejlikor som vi ska pyssla med ikväll. Vi hämtade ut ett paket, en mörkblå vinterjacka som jag beställt åt henne från Vähänkäytetty.fi. Innan vi gick hem matade vi en kråka med brödbitar som den till sist började gömma vid foten av ett träd och krafsade snö över. Kändes oväntat stort att den lät oss se var den gömde dem. Den kom så nära oss, vi blev båda jätteglada! Kråkan också antar jag.

På tal om glädjande händelser: I går kom lillajulstomten på besök! Fast dess vana trogen visade den ju sig förstås aldrig men den lämnade en liten gåva åt Blenda i tamburen, en påse fylld med goda nötter, tranbärsrussin och sånt. Hon tyckte det var VÄLDIGT roligt!

20191130_lillajul.jpg

Ja som ni ser har vi fixat lillajulsgran också. Den doftar svartvinbär!! Och allt pynt förutom ljusslingan som är från Clas Ohlson köpte vi på loppis, tror det kostade sammanlagt 1,50€. Den aningen för stora krukan hämtade jag från källaren, den var bättre än ingenting. Duken som agerar matta följde med ett stort lass ärvda textilier som mamma gav mig för ett par år sen. Det är antagligen nån släkting till mig som sytt och broderat den. Och Blenda och katterna ser till att julgransdekorationerna hänger annorlunda minst tio gånger varje dag!

Jag har säkert sagt det här förr men jag är ju alltså förvånad över att jag plötsligt gillar, eller bryr mig över huvud taget, i julpynt. Fast det för mig kanske mer känns som vinterpynt. Men sen jag fick barn så gillar jag att göra det mer mysigt och speciellt. Man behöver nog lite uppiggande den här tiden på året, både stor som liten. Men det är roligare att fixa till för de små.

Kattens mjau sent i november

Färd & fest

20191124_blendaalfred

Vi befinner oss i min hemby. Vi åkte hit igår eftersom vi var bjudna på kalas i grannbyn, min kompis son fyllde ett år! Det var en massa fina vänner och bekanta där som det var så kul att se! Även Blenda var helt salig efteråt — till stor del för att det funnits så många bebisar där att krama och pussa på. Goda kex att äta och nya leksaker att peta på var förstås inte heller ett minus.

Vi beslöt att övernatta hos mina föräldrar istället för att åka tillbaka hem samma kväll. I förmiddags gick vi ut på gården och jag knäppte några bilder som jag tänkte sätta in här medan Blenda sover på terrassen. Sen tänkte vi ännu försöka klämma in ett besök på loppis i Jeppis innan vi åker hem till Vasa igen.

20191124_traedgaardsfest

Ute på lindan var det uppställt för trädgårdsfest. Eller blir det lindefest då kanske.

20191124_kajor

Kajorna flög över oss. Jag frågade vart de var på väg men typiskt kajor svarade de bara ”dä dä dä”.

20191124_myrablendaalfred

Katterna kom också med oss hit och här går Myra till attack. Det är lite för kallt för deras smak så de är bara ute i korta snuttar, sen vill de in igen. Jag tycker det passar oss alla alldeles utmärkt, då slipper jag oroa mig för att de ska springa för långt bort.

20191124_blendastuga

Oftast när vi är här brukar vi övernatta i den här stugan, men nu är det för kallt så vi sov inne i huset. Men Blenda ville ändå sköta om stugan och se till att trappan ser prydlig ut.

20191124_violer

På terrassen blommade fortfarande violer i en kruka. Gillar violer. När jag var gravid sa två kompisar att de gissat att jag säkert kommer döpa barnet till ”typ Viola” om hon är en flicka. Faktiskt var det ett namn som stod på min lista också! Sen blev det ju inte det men tycker fortfarande att det är väldigt fint. Bra balans mellan lagom romantiskt och lite tufft med det hårda v:et, tycker jag. Mina kompisar känner mig!

20191124_myra

På andra sidan huset vältrade sig Myra på betongen, som alltid. (Snacka om att vara stadskatt, va?)

20191124_selmalinnea

Och Selma var kärvänlig och sällskapssjuk och kanske lite kall om tassarna. Inte för att hon klagade, och inte jag heller. Det här är kattens mjau det.

Nå sidu morjens vinterlandi mett

Ditt & datt

2019110911

Jär e ja nu. Efter några dygn av rimfrost kom snön. I morse när jag skyndande till jobbet och vände in genom en port tappade jag plötsligt fotfästet precis i hörnet och flög upp i luften med ett UUOOP! Alltså jag lät typ så. Ylade förvånat till. Blev lite generad för att jag precis då mötte en person med en proper businessväska och jag kände mig så buskis.

Sen landade jag på isen som gömts under morgonens snötäcke. Det snöade så yvigt i morse, halsduken hade blivit helt vit. Reste mig förbluffat och smått ängsligt för att nån benpipa skulle visa sig sticka ut någonstans, och det var som att den där omtalade slowmotion-effekten blev fördröjd (lite ironiskt fast inte alls va?) — jag föll jättesnabbt men reste mig upp jättelångsamt. Fast jag vet att det knappast tog längre än två sekunder från att jag landat tills att jag skyndade vidare. Så det gick alltså ändå ganska okej. Knät värker men jag bröt inte höften!

Fast det där skrev jag tidigare i dag. Knät värker fortfarande men snön den smälter. Fryser troligtvis på igen under natten och blir till mer is att halka på. 😌

Processed with VSCO with b1 preset

Vår lilla plutt tog förresten sina första dagisfoton i dag. Tillsammans med sin grupp. Imorgon ska vi swoosha förbi för porträttfoto. Det känns som en sån milstolpe!

Jag försökte nyss hitta mitt första ”skolfoto”, fast det togs då i barnträdgården, men jag har det inte som digitalt. Tyckte först det var märkligt meeen sen kom jag på att jag ju faktiskt avskydde det tillls ungefär förra veckan. Då kom jag att tänka på det och plötsligt satt jag där och försökte kväva ett fnitter vid mitt arbetsbord. Det är ett sånt fånigt foto! Ska visa nångång.

Processed with VSCO with b1 preset

Och är detta samma foto som det tillsammans med dörren högst upp? Ja, fast större. Enligt skolfotomodellen! Plus att goset förtjänar det.

Oktobrigt deluxe

Ditt & datt

Processed with VSCO with a7 preset

Oktober inleddes verkligen å sitt oktobrigaste. Vänta nu, säger man så, ”å sitt” på det där sättet? Direkt jag skrivit det kändes det så främmande. Nåja, ni fattar säkert vad jag menar. I morse var det liksom ingen tvekan om årstiden. Trädkronor lyste röda och orangea, stora bitar av allén mitt i Korsholmsesplanaden var övertäckt av gula löv på marken, regnet smattrade stillsamt mot bilrutorna, luften var mild, men sådär rå som den blir om hösten.

Jag och Blenda fick skjuts p.g.a. regnet. Jag har tappat bort min cykelnyckel — rättelse: jag har slarvat bort BÅDA mina cykelnycklar för jag hann aldrig längre än tänka ”de där borde man ju egentligen separera på ifall man skulle råka tappa dem”, förrän jag veckan efter tappade dem. Skickligt!

Nu äter jag en tomat-linssoppa och knäckebröd med bondbönehummus (vid mitt skrivbord på jobbet). Ja, ni fattar temat. Sa nån höst eller?

Processed with VSCO with a7 preset

Vädret är ungefär detsamma som då vi åkte hem från BB för lite mer än ett par år sen. På måndag fyller Blenda två. Hon har börjat rada flera ord efter varandra, bildar satser och snart meningar. Nu är hon uppe i tre ord. Hon gav mig regin ”Mamma sitta där” häromdagen. Och då satte jag mig där. Regissören applåderade så jag är faktiskt riktigt nöjd med min prestation!

I morse när vi lämnade av Blenda på dagis möttes vi av infon att vi fått tillgång till appen där personalen kan dela med sig av bilder på barnen under dagens lopp. Hurra! Äntligen! Har ju alltid varit så nyfiken på vad Blenda gör där. Man har ju bara vetat väldigt löst, det huvudsakliga ramverket liksom — äta, sova, leka — och några strödda detaljer här och där som personalen berättat när man hämtat. ENORM kontrast mot det man varit van med — att känna till cirka varje sekund. Så detta har varit en efterlängtad addition. Jag laddade ner appen och fixade mitt login direkt jag satte mig i bilen och då jag kom in möttes jag redan av en handfull bilder som personalen laddat upp under höstterminen! SÅ ROLIGT!

Har även i dag börjat lyssna på podden Serial (*late bloomer*) och har hittills hörslat två avsnitt. Är redan alldeles betuttad och vet att jag mycket snart kommer ha utvecklat totaldille på detta.

Bra start på oktober måste jag säga. Oktobrigt deluxe.