Onsdagen den tolfte till torsdagen den tjugonde

Ditt & datt

Från ett dussin till ett tjog i februari tjugohundratjugo. Vi kollar på ett ymnigt axplock bilder!

20200212_1558

Onsdag. En ledig dag och vi begav oss ut. Här var klockan strax innan fyra och visst är det skönt att det är så ljust fast det knappt fanns nån snö kvar på marken? Överflödig fråga. Klart det är.

20200212_1722

Vi skulle ut och äta med mina föräldrar som var i stan. Det blev pizza på Marco Polo. Så trevligt med den här gatan som blivit en riktig restauranggata. Önskar att de ska stänga av trafiken på esplanaden framför den och satsa på mysiga uteserveringar som får ta upp hela trottoaren och låta nåt pop-up café eller glasskiosk husera bland träden. Läser ni mig, Vasa stad? Bara gör det. Bara under sommarmånaderna. Stänga av en fil åtminstone?

20200213_1226

Torsdag. Jag jobbade halv dag och efter jobbet kom Alfred och hämtade mig med släpvagnen. Vi åkte till Byggmax för att hämta ett stort hyllplan som vi ska använda som skrivbordsskiva. Tidigare hade jag putsat upp en gammal dörr som fanns på vinden, och vi använde den som skrivbordsyta en tid. Men den var i spegelmodell och hade därmed lite upphöjningar/nedsänkningar i sig som gjorde det hopplöst obekvämt för mig att jobba på den. Fick alltid ont någonstans i ryggen, axeln eller armen. Nu hoppas jag bara att den här skivan är tillräckligt djup! I grundaste laget för min smak med sina 60 centimetrar, men det ska nog gå.

20200213_1644

När vi hämtat Blenda från dagis gick vi in till butiken och Blenda passade på att välja ett äpple. Hon vill oftast ha en liten vagn nu för tiden. Det är dock inte alltid hon orkar skuffa den och häromdagen var det en kvinna som tittade ogillande på mig då jag styrde den lilla vagnen medan Alfred och Blenda var några hyllor bort. Som om jag tacklat ett barn för att få tag på den först, eller nåt.

20200214_0927

Fredag. Sovmorgon och jag slöade med att stiga upp. Alfred hade gått med Blenda till dagis och om jag inte missminner mig gick han direkt ut och jobbade någonstans. Så jag var ensam hemma med katterna, och Myra vill gärna hålla mig sällskap. Inte helsåld på vårt påslakan förresten. Köpte det ganska spontant eftersom det var på rea och jag ville verkligen ha nya påslakan, men gud, jag får inte göra så igen. Det är ju alldeles för grafiskt för min smak och ingen vidare bra kvalitet heller. Men jag har blivit så trött på alla brokiga, färgglada lakan vi har. Nu vill jag ha något harmoniskt och stillsamt, men, nä, detta är inte det. Borde ha väntat på att något bättre skulle ploppa upp. Istället föll jag så uppenbart för det gamla reatricket. Ja ja.

20200214_1354

Sen var det dags för långlunch med Maria! Som på bild precis kommit på mig med att smygfota henne. Hon hade föreslagit att vi skulle gå till Selmas och trots att vi här hemma många gånger förundrats över att vår katt driver en restaurang (så kul är vi!) så har jag aldrig besökt den förr. Blir det fler gånger? GUD ja.

20200214_1608

Och här är den lilla krögaren. Selma är så väldigt mycket min katt. Myra har ingen större skillnad vem hon går och stryker sig mot, men jag är Selmas människa. När jag går upp på morgonen springer hon alltid i förväg mot vessan och spurrar (ni vet lätet) glatt. Sen hoppar hon upp på mina lår när jag kissar. Det är så ofta jag känner mig tvungen att sitta kvar mycket längre än nödvändigt eftersom att Selma så gärna vill sitta där. Sen brukar hon hoppa upp på tvättmaskinen och vill gärna att jag ska stå och luta mig ner över henne lite så att hon får tvätta mitt hårfäste, gärna medan hon sträcker sig upp och står på baktassarna. Det har hänt sig att jag ignorerat henne, vänt ryggen åt henne för att tvätta händerna eller borsta tänderna, och då har hon hoppat upp på min axel. För hon MÅSTE verkligen tvätta mitt hårfäste, förstår ni. I övrigt gillar Selma mest att vara i famnen då man står upp. Hon blir glad av att bli lyft så att hon ligger rak på mina båda händer, upp mot taket. Hon gillar att draperas framför min hals med framtassarna på ena axeln och baktassarna på den andra. Jag vet att hon litar på mig till 100 %. Ibland när jag bär Blenda på höften, så plockar jag upp Selma också så hon typ sitter i både Blendas famn och min. Annars kan hon vara lite skygg för Blenda fortfarande, men då när hon är med oss båda spinner hon.

20200215_1000

Lördag. På förmiddagen föreslog jag att vi skulle åka på loppis. Så blev det! Blenda hade bestämt att hon varken skulle ha mössa eller vantar när vi gick ut till bilen, istället skulle hon ha huvan uppe och händerna i fickorna.

20200215_1325

Hemma igen. Jag passade på att vila lite jag med medan Blenda tog sin middagslur. Katterna valde att göra mig sällskap. Gulligt av dem.

20200215_1623

Sen bakade vi bananabread! Och sa cheese. Vi väntade besök av fammo Maya (eller som Blenda säger: Sappo Maya) och hade kommit överens att det skulle vara trevligt att ha något gott att bjuda på, som Blenda bakat. Sedan min kompis Karin tipsade om att söta bakverk med äppelmos istället för socker så gör jag alltid så med den här kakan. Den här gången hade jag dock inte fått tag på den rätta sortens osockrade äppelmos utan istället fick jag använda äppelpuré. Njä, inte lika bra. Men att sätta i krossade valnötter var okej! Känner mig alltid lite duktig då jag smyger med några extraproteiner här och där.

20200215_2017

Sen var det kväll och vi gick till Pocket på vin! Igen på den där trevliga gatan vars trafik jag tycker att borde stängas av. Och igen har jag smygfotat folk, här Alfred, Jakob och Ulrika. Sedan smet vi vidare till Bistro Ernst också. Vi kom hem igen vid elvasnåret och allt var frid och fröjd.

20200216_1402

Söndag. Här har en ytterst sömnig beb motsträvigt vaknat från sin tupplur. Och själv mådde jag väl ungefär som Blenda ser ut. Jag hade fått huvudvärk för hallå jag hade ju ändå druckit tre glas vin under bara cirka fyra timmar kvällen innan. 🙄 Men en dubbeldos Treo gör det mesta hanterbart! Och Alfred skulle precis här iväg på ett uppträdande. Jasså, fin jacka, säger ni? Jomen man tackar, den har jag hittat åt honom.

Processed with VSCO with a9 preset

Måndag. På jobbet och hörslar ljudböcker. Alltså det är ju inte det jag gör på jobbet (jag redigerar bilder) men jag kan ofta göra det under tiden. Just nu håller jag på med Charles Bukowskis Women.

20200217_1621

Efter jobbet hämtade jag Blenda från dagis! Hon fick en snaskstång, som då alltså består av typ frukt och havre. Hade plockat upp den åt henne på lunchen för att ställa mig in hos henne. Sen gick vi till butiken och handlade ingredienser till lasagne. Vi kom hem, jag lagade maten, Blenda var hungrig, och rätten blev besynnerligt blöt men smakade bra i alla fall. Följande dag kokade vi lite tagliatelle och åt lasagnen som en slags sås, hehe. Fast då hade den redan tagit ihop bättre och det var egentligen ganska onödigt, men man gillar ju pasta så ingen klagade.

20200218_1349

Tisdag. Alfred och jag har bestämt oss för att sockerstrejka, men det är ganska nytt och suget finns ju fortfarande där. Jag har då frossat på den här kombinationen av sockerfria Fisherman’s Friend, den trogna smakkombinationen hallon plus salmiak. Inbillar mig att de håller en litelite piggare på jobbet också. Åtminstone gladare.

Processed with VSCO with a9 preset

Plötsligt är det kväll och jag har igen dokumenterat något som kompensation för mitt sötsug. Ok, inte bara det, jag var hungrig också. Naturell havregurt, granola, bananskivor, buskblåbär och kokosflingor.

20200219_1349

Onsdag. Myra poserade i soffan med ett loppisfynd från lördagen — en sparkanin! Fick en kommentar nyligen där någon frågade hur jag vet vilka märken/material mina loppisfynd är och svaret är Google! Att googla är en av mina dolda talanger. (Tja, dold på det viset att det inte syns på mig, då — men pratar om det, det gör jag öppet hela tiden!) Och jag älskar att luska vidare om mina fynd, det blir som en förlängd skattjakt tycker jag. Just denna bunny bank, för övrigt helt fri från stämplar eller etiketter, verkar mycket troligt härstamma från Frankrike, antagligen från 60-talet fast kan vara betydligt nyare, och guldsmeden Daniel Crégut som grundade en egen guldsmedja i Paris år 1946. 🤓

20200219_1622

Det närmade sig middagstid och vi hade handlat broccoli, blomkål och sojabönor att göra en paj av. Här knådar Blenda degen. Den blev god, som pajer brukar bli om man slänger i obscena mängder cheddar. Vi hade både en bit vegansk sådan och en bit animalisk i kylskåpet. Och jag tycker faktiskt att den veganska är riktigt bra och lämpar sig ypperligt för matlagning — hurra! Så glad över att hitta bra veganska alternativ. Fast nu minns jag inte längre vilket märke det var så kan inte rekommendera närmare än så. Men kan säga att vi testat två olika veganska cheddarsorter och båda två har varit bra. Den sämsta veganska osten fick jag på en pizza när jag var vrålhungrig och gravid. Kunde inte äta pizzan för den smakade så fruktansvärt. Blev så jävla arg.

20200220_1241

Torsdag. Jag jobbade halvdag och gick ett par ärenden efter jobbet, och just när jag skulle knäppa ett foto på hemvägen susade pii-paa-bilen förbi. Hade varit roligare om Blenda varit med, men jag vet inte om man får säga så. Särskilt kul är det väl aldrig. Men barnet tycker att stora fordon som låter mycket är så spännande. Det är väldigt ofta som nåt av gosedjuren måste åka ambulans här hemma.

20200220_1411

Där hemma hade Selma krypit upp i den stora nallebjörnens famn. Hon var kanske kelsjuk? Björnen är egentligen min. Jag fick den i julklapp när jag var två-tre år gammal. Nu har Blenda fått ta över den. Däremellan lånar Selma den.

20200220_1552

Alfred föreslog att kontoret skulle ha rosa väggar och jag letade reda på en nyans som jag hoppades att inte skulle bli för kall men inte heller för persikofärgad (det hade varit väldigt Melrose Place). Landade till slut på Tikkurilas nyans Neito (X420) och här har jag testmålat ena väggen. Färgen är typ greigerosa, inte lika lavendersilvrig som på bilden. Till en början var jag väldigt förtjust men nu då jag målat mer är jag ändå inte helt såld, hade nog önskat att den varit aningen varmare och ljusare, men nu kör vi på den i alla fall och hoppas på det bästa!

20200220_1552_2

Antar att färgen också kan se annorlunda ut då golvet i rummet inte ser ut så här, hehe. Har en rejäl hög med grejer mitt i. Vi har förstås tömt utrymmet på det mesta men samtidigt har det också degenerarat till nån slags förvaringshög det där. Såklart! När gör det inte? Gud, till och med det här inlägget bygger ju på samma princip: Vi buntar ihop det där här.

Stig in och säg god dag

Ditt & datt

20200215_blink

Goddag goddag. Denna läppstiftade person gick ut på ett par glas vin i lördags och därav hennes skitnöjda fejs. Hade kul! Det var ett slags försenat vändagsfirande, egentligen. Ursprungligen hade vi tänkt gå ut på alla hjärtans dag men då på bio för att sist av alla kolla den ytterst romantiska filmen Joker. Men i nästsista stunden sköt vi på det och bytte istället ut filmen mot vin med Alfreds BFF Jakob och hans flickvän Ulrika. Så mycket bättre och roligare att det blev så! Film kan man ju kolla hemma i soffan. Till exempel om ett år eller så då den kommer på Netflix.

Har överlag haft bra dagar på sistone tycker jag. Vändagslunch med min vän Maria, en del loppisbesök, längre perioder dagsljus, sagostundsbesök på biblioteket och Blenda är inne i en sån rolig, pratsam, fiffig period. Häromdagen då jag märkbart stressade upp mig över grejer och hetsdammsög mattan i tamburen tittade hon på mig och sa uppmuntrande ”Ta det lugnt, mamma!” Haha! Jag skrattade. Och lugnade ner mig.

Något annat som gör mig glad är att jag sett att mitt namn dykt upp i samband med bloggtoppsröstningen på bloggkommentatorn.fi! TACK! Jag vill inte låta som att jag koketterar, eller framhäver mig själv som onödigt sorgligt, men jag hade faktiskt inte riktigt trott att jag skulle nämnas. Därför angav jag också min egen blogg då jag skickade in några andra adresser, hehe. Just sånt är jag jäkla obekväm med men jag tänkte också att det kommer kännas så otroligt ledsamt att inte över huvud taget finnas på den listan. Haha GUD varifrån kommer den här konstanta känslan av att jag inte är med i gänget? Barndomstrauman, tror jag. Nåja.

Men jag och Blenda har läst Vem ska trösta Knyttet ganska träget och jag har varit noggrann med att betona åt henne att för att få en vän så måste man stiga in och säga god afton så de SER att man är där, som det sägs i boken. Hon fattar det galant, så har hon ju egentligen alltid gjort sen hon lärde sig säga hej, men själv är jag dålig på det. Men i det där blogglistan-fallet tänkte jag i alla fall sådär som jag antar att folk gör när de klottrar på dörrarna på offentliga toaletter: Brygd was here. Och det var fint att se att andra också tänkt på mig, att ni sett att jag var där.

Jag vaknar ur min vinterdvala nu. Så känns det. Tinar upp, kanske? Har mer energi. I går kväll målade jag en vägg och nu vågar jag tänka att kontoret ÄNTLIGEN är på gång! Snart kommer jag ha en arbetsplats med skrivbord att sitta vid igen. Det tog bara för evigt. Förstår inte hur jag stått ut. Det här kommer göra under för mitt bloggande!! Jag har gjort lasagne som Blenda berömt och sagt att var ”faktiskt jättegod mat, mamma” — alltså redan bara det gör ju att en rätar på sig lite. Häromkvällen bakade vi broccolipaj tillsammans och hon var så sjukt duktig! Knådade pajdegen och smörjde formen. Och utav bara farten och när ugnen ändå var varm slängde jag ihop en pannkaka också. Sötade med en mosad banan istället för socker. Ikväll ska vi äta rester. Bara det känns som en fest!

Och precis nu såg jag att en fluga som hela vintern legat som en död mellan fönstren har vaknat till liv! Livet återvänder. Fan vad nice.

Måndagsleveransen

Ditt & datt

20140217_hermes

På jobbet var jag så rastlös och tankarna gled hipp som happ iväg till olika idéer som jag kunde genomföra. Måla väggar, rensa ur skåp, skruva ihop den där sabla fläktlampan som jag började på med i somras (!!), omorganisera, skapa något, get shit done. Allt verkade så lätt och liksom sprudlande av liv!

Men sen kom jag hem, jag fick inget gjort, och nu regerar negativiteten. Allt känns omöjligt och i stort sett meningslöst. Hur ska man pusha förbi sånt? Hur ska man se till att bara få det där produktiva gjort? I vanliga fall brukar jag piggna till igen runt sju-åtta-nio-tiden, men det är ju just då som vi varvat ner här hemma och håller på att natta Blenda. Efter det så är det oftast kört.

Egentligen har jag en idé: att ta en kopp koffeinfritt kaffe. Som en temporär placeboeffekt för att kicka igång något tänker jag, kan det va nåt? Kan egentligen inte dricka vanligt kaffe efter kl 18-ish för då är natten förstörd. Men kanske kan man lura sig till att piggna till tillräckligt för att ändå bara sätta igång. Det är ju oftast det som är svårast. Får testa det imorgon.

Jag läste gamla inlägg i min egen blogg för några dagar sen (döm mig inte!!) och jag reagerade på något jag skrivit, också i februari, fast för flera år sedan, om att orken inte räcker till. Jag tänker på det nu som då och typ ryser nästan.

Jag vaknar motsträvigt på mornarna, går till jobbet, går hem, gör ingenting tills jag går och lägger mig men inte kan somna. Och under hela tiden är jag trött. På jobbet kan jag ibland sitta och vänta på att få gå hem i vad som känns som timtal, och sen när klockan slår fem och jag kliver upp från stolen så känner jag istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Liksom: Vad är det för vits? Den här dagen och min minimala energiranson är för fan redan förbi ändå.

Låter det inte hemskt? Alltså känner man så varje dag i flera veckors (månaders?) tid så kan man ju fasen inte må bra. Istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Just den saken.  Huä det var fruktansvärt ju. Nu när jag läser det så börjar varningsklockor ringa, så ska man ju inte må. Nä fy fan, vill krama om mitt gamla jag. Det låter så innerligt sorgligt.

Men i dag när jag gick ut från jobbet var det fortfarande ljust där ute, ovanligt ljust. Jag mår inte piss nu i detta års februari men visst i världen är det betryggande att det vänt så pass nu. Lite som att oddsen är mer på ens sida? Skönt är det. Vi tackar och tar emot.

Och nu är det sent och jag ska sova. Hur är det, finns det ännu några vetenskapliga belägg för att sömnen kan påverkas av fullmånen? Två, tre nätter hade jag problem. Varje läte störde mig, jag vaknade gång på gång. Följande kväll fick jag syn på månen och att den sken starkt och var nästan klotrund. I natt sov jag bättre och i kväll är månen full. Den ser ut som att den sjunger. Själv har jag ont i halsen. Vet inte om jag skrev det, denna enastående lilla informationssnutt, att jag var sjuk förra veckan. Trodde det var förbi men nu känns det som att förkylningen återinfunnit sig i startgroparna. Äsch ja, får se hur den här veckan blir. Åtminstone lite ljusare än förra!

Vardagshumoristerna

Tycke & tanke

Hur det är att bo med en komiker? Det undrar folk ibland. Fast det kan väl inte jag veta, det får de väl fråga Alfred då? Skoja! (Är inte ens tillräckligt kul för att faktiskt svara så.) Min sambo är alltså komiker och jag tänkte på den där frågan i går när vi ganska länge spann vidare på en sketch, eller vad man ska säga. Jag har ju blivit förkyld och sa att skulle det inte vara typiskt om jag fått typ SARS? Alltså bara så otroligt blasé att just NU få just DEN sjukdomen. Alfred fattade direkt vad jag menade och sa att det är ju inte ens retro som galna kosjukan eller nåt. Det vore faktiskt bara komplett ute, sådär att det gör folk irriterade och obekväma om nån kommer dragandes med det. (Alfred gjorde jämförelsen till Nyan Cat.) Det blev ett slags pågående skämt av det här som höll i sig i några timmar. (Alltså inte nonstop, herregud, så odrägliga är vi inte.) Är kanske inte jätteutmärkande, men lite så kan det vara. De flesta par utvecklar ju ett eget humorspråk. (Säger jag tvärsäkert utan att ha en egentlig aning — men det gör de väl?)

Ja ja, är inte på väg någonstans med detta och tycker nu att det känns lite fånigt men äsch struntsamma. Bara en vardagsbetraktelse.

Vad är humor numera? Hur kommer den se ut? Vilken riktning ska den ta? En spännande spaning var när Caroline Ringskog Ferrada-Noli i En varg söker sin podd sa att PK kommer lämnas på 10-talet. Detta tänkte jag på när jag såg på Jojo Rabbit och det förekom en massa heilande som publiken skrattade åt. Överdriver jag när jag säger att sådant hade upprört folk för ett par år sedan? För så känns det ju, som att det blivit snack om att det är respektlöst mot förintelsens offer, att Hitler inte var någon naivistisk gulleführer som den som porträtteras i filmen, att alltsammans är problematiskt. Jag tycker ju att PK är en bra sak, men visst är det härligt att inte haka upp sig så pass mycket att man inte ser vartåt sparkarna riktas.

En humortrend som jag personligen önskar livet ur är den att karaktärer är ”roliga” genom att bara vara ~*awkward*~. Det är så jävla GJORT. Det är fruktansvärt att kolla på sånt, som varje gång någon gör något lite oväntat eller har det minsta känsloutbrott, klipper till någon socialt halvoduglig typ som i klumpig staccato mumlar ”Umm. Okay. So… uh. Yeahhh.

(Eller förresten är det alltid en uppenbart fullständigt socialt helduglig typ som bara LÅTSAS vara halvoduglig. Motbjudande.)

Hur som helst: SÅ TRÖTT PÅ DET! SLUTA!!

(Och här klipper det till er som ba: Umm
        okay
               so
uh
                            yeahhh)

Processed with VSCO with j1 preset

Orelaterat till humor, förvisso, men nåt som ändå är KUL är förstås att göra fynd. 🤠 Just denna skjorta som gjord för en arbetarklassens Bobby Ewing har jag först hittat på loppis, sedan i Alfreds garderob. Jag köpte den åt honom typ i somras men han har aldrig använt den så nu tog jag över den. Ljusblå i 100 % bomull från 70/80-talets Tiklas för en herre, som funkar som oversize med uppvikta ärmar på en dam! Glädjande!

Ok det var allt! Tack hej! *halkar ut på ett bananskal* (*gör komiksuccé*, obvi)

Push and pull

Ditt & datt

Om man skulle ta och skärpa sig lite? Jag bara ligger i soffan och slöscrollar, det är cirka allt jag gör med min egna tid nu för tiden. Så kan vi inte ha det. Bäst att sätta sig upp och slöblogga lite också! I brist på Riktig Content. Säger jag halvironiskt, men bara halv-, för jag är förvisso inte ett fan av hur allt ska mjölkas på varje droppe content, men med det sagt är jag antagligen ändå ett MINDRE fan av exempelvis mig själv när jag INTE gör över huvud taget NÅGON content av ens NÅGOT. Fast kanske hindret är just det, ”göra content”, det perspektivet, ironiskt eller inte. Det är ju bara en dagbok, eller det var i alla fall bara en. Det vill jag hitta tillbaka till.

Jag tycker det är så svårt att fånga upp tankarna och göra något av dem. Nu sitter jag här vid köksbordet och det är sent. För sent. Jag började skriva på det här inlägget tidigare men det blev så många avbrott och varje avbrott föste mig inte bara tillbaka till ruta 1 utan långt utanför spelplanen. Jag skrev saker som jag sedan raderade för jag skrev dem när jag var frustrerad på fel sätt. För nån vecka sedan på Facebook snurrade en reklamsnutt om en kurs i kreativt skrivande ledd av Joyce Carol Oates och i den sa hon:

”Constant interruptions are the destruction of the imagination.”

Och jag kan allt för väl identifiera med den upplevelsen. Jag vet inte vad jag vill säga med det annat än att jag tyckte det var skönt att någon bekräftade ens känslor. För så har jag alltid känt. Så att jag till och med, när jag var liten och blandat ihop begreppen, protesterade med ”Du förstör mig!” när någon oanmält kom in i mitt rum. Och nu kan man kanske fråga sig, hade jag faktiskt blandat ihop begreppen? Tja, den följdfrågan får vara en tolkningsfråga.

20200119_pulka

Avslutningsvis en bild från några dagar sedan, som jag sätter in i brist på annat. (Tycks icke komma inte ifrån den dogmen som kanske inte egentligen ens är en dogm, att varje inlägg ska innehålla en bild.) Den får illustrera att jag drar vidare! Nya tag en ny dag.

Måndag tisdag spöke trots

Ditt & datt

Processed with VSCO with a8 preset

Måndagsspöket skyndar surt över kyrkogården kl 08:04. Grr. Ovanligt val av bild att ladda upp kanske men hade inte riktigt några alternativ plus är lite trött på mina vanliga mönster bara.

Tisdagsspöket kom i alla fall i tid till jobbet. Det förde inte heller någon till dagis så det var enklare då. Det verkar som att vi tagit klivet in i trotsåldern nu. Innan nån skrockar ”Åh vänta bara” så vill jag bara klargöra att det är den floppigaste och mest förutsägbara saken man kan säga. AVSKYR den jargongen bland föräldrar. Skäms för den! Skäms!

Nu sitter jag på tidigare nämnda plats (jobbet, ej dagis, trots min egna trotsiga ton) och mumsar i mig det sista av min lunch. Och tänker på SPÖKEN.

För Blenda gör en URGULLIG GREJ som dessutom är så förvånande, blev helt paff första gången jag såg företeelsen. Hon plockar spöken (”pökeh” ofc)  ur tomma luften i sin nypa och SEN STOPPAR HON IN SPÖKET I MUNNEN. Så får spöket va där en sekund innan hon plockar ut spöket igen och då flyger det upp i taket, där det för övrigt gärna lägger pussel. Whaaat!!! Är detta nåt barn gör? Kanske nåt som leks på dagis? Eller har hon improviserat fram det själv? Djupt imponerad i så fall! Hon påminner typ om nån slags liten spexande illusionist då hon framför denna show, som nån gammelvärldens loppcirkusdirektör. Så sjukt kul!

Kan känna mig så splittrad när jag berättar sånt. Jag vill å ena sidan det, såklart, men så kan jag efteråt ändå känna mig lite hotad av det. För det är ju VÅR grej och jag blir typ rädd att nån ska komma och ta det ifrån oss. Många måste väl ha varit med om det — att man berättat om en speciell grej åt en person som inte har något med saken att göra egentligen, men man ville bara dela med sig, och då märker man att den personen likväl känner sig delaktig, som att hen kan bidra till/höra till grejen man berättat om, fast det KAN hen inte och det var inte DÄRFÖR man berättade om det, så det blir bara fel och typ besudlat och förstört. Yikes okej så hårda ord här men typ så kan det faktiskt kännas. (Fick just lite panikkramp i hjärnan över att jag kanske också gör/gjort så, ber om ursäkt i så fall. Vänligen SÄG TILL om jag gör det igen!)

Ja ja men nu vet ni i alla fall det: Plocka spöken är vår grej! Om det inte visar sig att ALLA ungar leker så på dagis. Jag antar att i så fall måste de väl få ha det de också. Fast helst för sig själva, inte med oss. Bu. ✌

36

Ditt & datt

20191228_trettiosex

God eftermiddag! I dag fyller jag år och jag har nästan vant mig vid min nya ålder som en tid kändes irrationellt hotfull. Jag vill inte vara en sådan som ålderskrisar men emellanåt, oftast om natten, så händer det ändå. Att den där isande skräcken sänker sig över en och allt man sysslar med känns idiotiskt och som ingenting. Det är något motbjudande med unga människor som bara ”wääh jag blir så gammaaal” men så kan jag också känna och så har jag emellanåt gjort sen jag fyllde typ 23. Skrattretande. Nu blev jag 36. Men jag har förstått att 40 är det nya 20 så det ser jag fram emot!

20191228_stenbock

I födelsedagspresent åt mig själv köpte jag, fast det var redan för några månader sen, detta halsband. Vågade knappt sätta upp den här bilden då min t-shirt är så otroligt katthårig. (Linn Jung kommer hata att se det här.) Men nu är den här ändå! Är man född 28 december så är ens stjärntecken Stenbock. Identifierar väl inte stenhårt med stjärntecknet utan är väl lika mycket Stenbock som jag är vilket stjärntecken som helst, men jag gillar ju symbolen. Havsgeten. Bläääbb. (Ett bubblande bräkande, för er som ej förstår min högavancerade briljans.)

Hur som helst. Jag hann använda detta smycke kanske två gånger när jag fått det, sen gick låset sönder och så kom jag aldrig ihåg att lämna in det på reparation. Så då fick det bli Alfreds uppgift att fixa det åt mig i födelsedagspresent! Smidigt!

20191228_gaard

Soluppgången var alldeles rosa och ljuv i förmiddags.

20191228_gata

Det roar mig förresten att vi vaknade till snö på juldagen. Detta till stor del på grund av en novell jag skrivit för Vbl/ÖT under min tystnad här på bloggen. Den heter Helga och julmiraklet och den som orkar får gärna läsa men själv har jag förstås inte vågat göra det sedan jag skickade in den. Jag hade inte skrivit någon novell sedan jag gick i högstadiet så det här blev liksom… motsatsen till att nitbromsa? I efterhand känns det ganska frånvänt att då bara få för sig att jomenvisst en julnovell som för fasen ska publiceras i tidningen kan jag fixa, men ser ni allt det tänkte jag inte på förrän först efteråt. Mycket olikt mig som oftast och helst tar ut motgångarna (kan inte) och ängsligheterna (hjälp folk kommer se den) i förskott! Hehe. Ändå helt skönt att vara ganska dum emellanåt. Osäker på om jag nånsin tyckt det förr, ser det som en positiv utveckling. Det är väl också en grej? Att bli dummare med åldern och kanske förhoppningsvis litelite klokare på kuppen.

20191228_kallocain

Och en annan present jag fick, och som även Blenda ser fram emot att läsa, är Karin Boyes Kallocain. Aldrig läst den! Alfred hittade den där snärttiga upplagan från 1968 åt mig då vi var på loppis i Jeppis på julannandagen. Mycket fint!

Ok, får avsluta lite abrupt här. Blenda kom in från sin tupplur och gick direkt till pusslen som jag lovat att vi skulle fortsätta med när hon vaknat. Lekplikten kallar!

Elfte december

Ditt & datt

Öff vilken jävla dag jag har i dag. Jag väcktes på fel sida av sängen, av en katt som först krafsade på dörren när hon skulle ut och en minut senare krafsade när hon skulle in igen, och sen dess har jag bara inte lyckats skaka av mig irritationen. Allt bara STÖR och känns obekvämt och frustrerande. Som så gott som alla ljud. Fönstret som klapprar i blåsten, till exempel, fast det är stängt. Vill slå sönder det. 🙂 🙂 🙂 Jag menar det. Jag vill verkligen det. Har en riktigt hardcore-misofoni-dag. Kom ljudkänsligheten eller mitt dåliga humör först? Ja, jag vet inte. Men humöret beror också på att jag varit förkyld igen och nu känner jag att det farit till bihålorna, känns sådär äckligt tung i ansiktet eller vad man ska säga. Det är ett konstant tryck där. Eventuellt finns det också PMS med i bilden men vem fan vet, när jag blev gravid var jag mensfri i TVÅ ÅR (lyx!) och sen dess har jag mestadels noll koll. Hade liksom glömt att det fanns. Fortfarande har jag inte vant mig vid att den är tillbaka.

Så jag har tillbringat mestadels av dagen med att föra en mental lista på saker som stör mig här i hemmet. Avsaknaden av fönsterbräden, till exempel. Så nu funderar jag återigen på elementskydd i vardagsrummet. Ett långt ett som sträcker sig mellan fönstren också, så att rören där emellan också blir dolda. Med tillhörande fönsterbräde då. Och så får man samtidigt ett ställe för katterna att ligga, blomkrukor att stå, och — let’s face — oss att samla urdruckna kaffekoppar på.

20191211_bonad

Ja här skulle det allt vara med lite avlastningsyta då. Väggbonaden köpte jag igår på loppis, den kostade bara 2,50€ och det var tillräckligt förmånligt för att jag skulle ta hem den på prov. Var inte helt övertygad och är det kanske inte ännu heller men tycker ändå att den är fin! Low-key julig. Kunde kanske funka året om. Jag brukar sällan reflektera över mängden handarbete som finns på loppisar men den här gången åkte tankarna direkt till den okända personen som gjort bonaden. Att hen — nåjo, antagligen hon — suttit och jobbat på den och nu har den hamnat här på en hylla på loppis längst nere mot golvet, i en hög med andra bonader och ryor ingen längre ville ha.

Ser ni förresten guldplomben på bilden? D.v.s. den provisoriska gardinstångshållaren… som hängt med oss i några månader nu.

Vi klämmer in fler bilder från dagen då vi ändå är igång —

20191212_myra

Myra lånade Blendas säng, som hon så ofta och gärna gör, medan Blenda själv tog sin tupplur ute på balkongen. Det var för övrigt denna katt som väckte mig i morse. Hon är smart, gullig och rar, men en sån patologisk dörrkrafsare. Eller det räcker ju inte med att krafsa heller, funkar inte det så har hon andra knep hon tar till. Hon lägger sig liksom ner på rygg och sticker in klorna där hon kan och bara draaar och klöser i dörren. Den SKA upp liksom. Funkar inte det heller så BÖRJAR HON HOPPA PÅ DÖRRHANDTAGET. Suck. Förstår inte vem som uppfostrat henne.

20191212_lek.jpg

Blenda vaknade och ville ha sin säng tillbaka. Här var det en avancerad lek på gång som innehöll mycket sång och prat om vem som skulle sitta i vems famn.

20191211_selma.jpg

Och nu ligger Selma bredvid mig i Alfreds strumplåda. Vi har det jättgosigt här i lådan! *myz* SKOJA! Nu trodde ni minsann att jag låg brevid katten i strumplådan men vet ni det bara lät så! Heheh! HehEHH! Jag sitter alltså bredvid byrån, där vi ställt ett litet toalettbord med pall vi köpte på nätloppis förra veckan, och det använder jag nu som skrivbord. När Blenda flyttar in till sitt eget rum så kommer vi ju få mera utrymme här i sovrummet, och då tänkte vi att det kunde vara tjänligt med nån liten arbetsstation. Bordet ska få flytta på sig sen men det kommer redan till användning, så det verkar lovande. En kväll när jag städade ur garderoben satt Blenda här och ritade och var mycket nöjd med det. Så skönt och kul att kunna samexistera lite på det sättet med Blenda. Att båda två pyssla på med sitt men ha sällskap av varandra ändå.

Fast nu just är jag ensam hemma! Med katterna. Och jag ska försöka ta tillvara på den här tiden då jag äntligen får tänka mina tankar till slut, så jag får så lov att börja avrunda inlägget här. Har saknat bloggen under min förkylda orkeslöshet men kan trots det inte slösa aaall min egentid på den. Adjöss!

Skidar in i december

Ditt & datt

Processed with VSCO with a9 preset

Jag trodde inte att det någonsin kunde ha hänt, men där ser man, en gång stod jag på ett par skidor och var helt jäkla nöjd med det. Ah ja, det glada 80-talet!

Senare visade det sig att jag avskydde att skida och jag har hållit mig ifrån det i typ tjugo år. Men om jag hittar en lika fin brun halare i min nuvarande storlek är jag beredd att ta det som ett tecken och ge det ett försök igen.

Jag har haft en konstig, grubblig vecka. Ingenting särskilt har egentligen varit fel men tankarna har konstant velat glida åt det vemodiga hållet. Försökte blogga för nån dag sen men vilken tråd jag än började från så slutade det bara med något sorgset och ängsligt. Gav upp till sist. Det som triggade det hela var väl att jag hade en riktigt pissig dag i början av veckan, och sen dess har jag varit ett aningen trassligt nystan. Inte direkt nedstämd men bara så jävla ömtålig. Man får kämpa för att inte slå knut på sig själv, om jag får fortsätta på metaforen. (Motsträvigt det där, jag tycker metaforer lätt kan kännas störiga att läsa på samma sätt som andra klichéartade uttryck gör, men samtidigt så kan jag själv för fan inte hålla mig ifrån dem??)

Det överraskade mig hur pissig den där dagen faktiskt blev. Jag trodde liksom att jag var lite mer stabil än vad jag sist och slutligen verkligen var. Kände mig så ynklig och förvirrad. Som någon klen figur i Mumindalen. Jag valde att skylla en del av det på november. Tror inte det var helt osant heller, men det smög sig på mig alldeles obemärkt det här året. Men nu är november förbi och nu är det således dags att sluta angsta, har jag tänkt.

Jag tänker nämligen på det en kompis sa när hon fått ett jobb som lätt följer med hem i tankarna. Efter arbetsdagens slut på hemvägen brukar hon tänka att hon lämnar jobbet där, på vägen, sa hon. Sen kan hon plocka upp det igen när hon går förbi det till jobbet nästa morgon, och alltså fortsätta tänka på det först då. Tyckte det var så häftigt! Så försöker jag också tänka nu: Jag lämnnar allt det där i november. Får jag plocka upp det igen? Kanske i typ februari om det fortfarande väntar på mig.

Samtidigt har jag ändå haft ett riktigt fint slut på november! De sista tre dagarna har jag träffat Ellen och Pär, gått på teater med vår Bokliga (bokklubb!), druckit öl med Elsa och Alfred, träffat Anna, plus hittat på en massa kul med Blenda. Vi har pysslat, pyntat, pratat och planerat vad vi ska hitta på framöver. I går kväll frågade jag vad hon vill ha i sitt rum och hon svarade direkt ”bord”, att ”sitta rita på”. Och det ska vara ett blått bord, önskade hon också. Det visar sig att jag ÄLSKAR att få sådana uppgifter, för det betyder ju att jag har orsak att plöja igenom alla loppisar tills jag hittar ett som funkar. *gnuggar händerna*

Och i dag är det december. Jag och Blenda gick till butiken och köpte apelsiner och kryddnejlikor som vi ska pyssla med ikväll. Vi hämtade ut ett paket, en mörkblå vinterjacka som jag beställt åt henne från Vähänkäytetty.fi. Innan vi gick hem matade vi en kråka med brödbitar som den till sist började gömma vid foten av ett träd och krafsade snö över. Kändes oväntat stort att den lät oss se var den gömde dem. Den kom så nära oss, vi blev båda jätteglada! Kråkan också antar jag.

På tal om glädjande händelser: I går kom lillajulstomten på besök! Fast dess vana trogen visade den ju sig förstås aldrig men den lämnade en liten gåva åt Blenda i tamburen, en påse fylld med goda nötter, tranbärsrussin och sånt. Hon tyckte det var VÄLDIGT roligt!

20191130_lillajul.jpg

Ja som ni ser har vi fixat lillajulsgran också. Den doftar svartvinbär!! Och allt pynt förutom ljusslingan som är från Clas Ohlson köpte vi på loppis, tror det kostade sammanlagt 1,50€. Den aningen för stora krukan hämtade jag från källaren, den var bättre än ingenting. Duken som agerar matta följde med ett stort lass ärvda textilier som mamma gav mig för ett par år sen. Det är antagligen nån släkting till mig som sytt och broderat den. Och Blenda och katterna ser till att julgransdekorationerna hänger annorlunda minst tio gånger varje dag!

Jag har säkert sagt det här förr men jag är ju alltså förvånad över att jag plötsligt gillar, eller bryr mig över huvud taget, i julpynt. Fast det för mig kanske mer känns som vinterpynt. Men sen jag fick barn så gillar jag att göra det mer mysigt och speciellt. Man behöver nog lite uppiggande den här tiden på året, både stor som liten. Men det är roligare att fixa till för de små.

Kattens mjau sent i november

Färd & fest

20191124_blendaalfred

Vi befinner oss i min hemby. Vi åkte hit igår eftersom vi var bjudna på kalas i grannbyn, min kompis son fyllde ett år! Det var en massa fina vänner och bekanta där som det var så kul att se! Även Blenda var helt salig efteråt — till stor del för att det funnits så många bebisar där att krama och pussa på. Goda kex att äta och nya leksaker att peta på var förstås inte heller ett minus.

Vi beslöt att övernatta hos mina föräldrar istället för att åka tillbaka hem samma kväll. I förmiddags gick vi ut på gården och jag knäppte några bilder som jag tänkte sätta in här medan Blenda sover på terrassen. Sen tänkte vi ännu försöka klämma in ett besök på loppis i Jeppis innan vi åker hem till Vasa igen.

20191124_traedgaardsfest

Ute på lindan var det uppställt för trädgårdsfest. Eller blir det lindefest då kanske.

20191124_kajor

Kajorna flög över oss. Jag frågade vart de var på väg men typiskt kajor svarade de bara ”dä dä dä”.

20191124_myrablendaalfred

Katterna kom också med oss hit och här går Myra till attack. Det är lite för kallt för deras smak så de är bara ute i korta snuttar, sen vill de in igen. Jag tycker det passar oss alla alldeles utmärkt, då slipper jag oroa mig för att de ska springa för långt bort.

20191124_blendastuga

Oftast när vi är här brukar vi övernatta i den här stugan, men nu är det för kallt så vi sov inne i huset. Men Blenda ville ändå sköta om stugan och se till att trappan ser prydlig ut.

20191124_violer

På terrassen blommade fortfarande violer i en kruka. Gillar violer. När jag var gravid sa två kompisar att de gissat att jag säkert kommer döpa barnet till ”typ Viola” om hon är en flicka. Faktiskt var det ett namn som stod på min lista också! Sen blev det ju inte det men tycker fortfarande att det är väldigt fint. Bra balans mellan lagom romantiskt och lite tufft med det hårda v:et, tycker jag. Mina kompisar känner mig!

20191124_myra

På andra sidan huset vältrade sig Myra på betongen, som alltid. (Snacka om att vara stadskatt, va?)

20191124_selmalinnea

Och Selma var kärvänlig och sällskapssjuk och kanske lite kall om tassarna. Inte för att hon klagade, och inte jag heller. Det här är kattens mjau det.