Åtta vykort från en babybubbla en måndag och tisdag

I måndags kom vi hem från bb tidigt på kvällen, och katterna gick omkring och nosade i periferin utan att våga sig riktigt nära. De är lite skygga för Dag nu när han är på utsidan. Annat var det då han var i magen, då brydde de sig inte ett skvatt i att de stod och trampade på honom. Eller att han sparkade tillbaka.

Förvisso nyfikna, men utan ingivelsen att ge sig hän den nyfikenheten. Lika så bra att de håller visst avstånd. (Fast i dag kom faktiskt Selma och strök sig mot hans lilla hand.)

Här är vi! Slog mig precis nu att jag som alltid varit yngst i min familj nu är äldst i min familj. Fast jag vet inte om det räknas när man axlat en föräldraroll i familjen, men hur som helst så. Food for thought… 🤔 (Nej, skoja. SÅ inget att fundera på.)

I tisdags började min huvudvärk. Gissar på bovarna uttorkning och sömnbrist i dramat. Dag hade några lynniga nätter och jag är dålig på att tupplura, till skillnad från katterna. De blev överlyckliga när Alfred tog ner spjälsängen från vinden förra veckan. Ännu gladare när madrassen var luftad och fodralet tvättat och alltsammans placerat i sängen. Det stör inte katterna, men nu är allt alldeles nerhårat, innan vi ens hann bädda den. (För övrigt med grönvita lakan som jag hittade på loppis efter min sista arbetsdag inför mammaledigheten. Eller, jag hittade ett dynvar, och Ellen hittade det matchande påslakanet åt mig. Credit where credit’s due.)

Två andra som tupplurat.

Blenda kom staplande med yra, bestämda steg från sin middagslur och jag trodde att det var till mig hon gick så målmedvetet men nej nej, det var beben hon ställt sitt sikte på. Det ser typ ut som att han ligger där och gallskriker på bilden men jag kan inte minnas det alls så endera är jag en otroligt ouppmärksam förälder eller så är Dag världens yngsta mimartist.

Dag somnade i soffan och Blenda lånade ut Pupu åt honom som sällskap. 🥲 Kontorspupu, som hon blev blixtförälskad i när hon fick syn på honom i en gratiskorg utanför loppis när hon bara var 0-åring. Det var på den tiden som loppis låg ett par hundra meter nerför backen från vårt. Ack, living the dream. Här kan man gott föreställa sig den där gamla utdaterade Lost-gifen på skägg-Jack som gråter om att ”we have to go back” för extra melodramatisk effekt för att matcha hur mycket jag saknar det. (Även om det, då det begav sig, faktiskt började kännas rejält pinsamt hur ofta jag gick dit.)

Och här har den lille typen — som Blenda är himla glad att efter lång väntan äntligen få paja på (”Jag börjar tröttna på att bara vänta och vänta” är en varnande kommentar hon fällt ett flertal gånger) — somnat i sängen istället. Eller som jag har kommit att kalla det: Dag har tagit natt.
🥁
tack

Varför är det så?

Vet ni hur struligt det kan vara att få nåt så till synes okomplicerat som den soffa man beställt? Först levereras den i två delar så man en tid lever med en halv. Sedan, efter att man fått andra halvan, kvarstår ändå en väntan på andra, längre soffben som vi ska byta till. Ja, det var här jag blev för kaxig och utmanade ödet, antar jag. Jag köpte dem för att sitthöjden på soffan var så väldigt låg, vilket jag inte tycker är så bekvämt, särskilt inte just nu. (Se: Gravidmage, foglossning.)

Min målbild var alltså denna: Mysig soffa som vi alla ryms i OCH som är BEKVÄM. Är det för mycket begärt? Jag bara frågar. För jag blir fan osäker asså.

Paketet med soffben anläder så småningom till Vasa för att — väl här — i en veckas tid alldeles lealöst kryssa av och an mellan ”delivery center” och ”unsuccessful delivery attempt”. Med andra ord bortom mitt räckhåll, tills att en kompis tipsade mig om vart jag kunde ringa och få hjälp. (Till en helt annan logistikfirma som delade depå med de som mitt paket sänts via, så helt logiskt kändes det ju icke. Hade aldrig räknat ut det.)

Har för övrigt skippat flera om och men i denna etapp p.g.a. tradig, enerverande historia som ingen orkar med. Men kan säga att den inkluderar bland annat misslyckade kontaktförsök till både leverantör och producent vilket kändes SISÅDÄR betryggande.

Klipp till att jag öppnar paketet — och inuti finner jag då äntligen de efterlängtade soffbenen. Men vänta? Är det faktiskt de jag skulle ha? Nej såklart inte!! Det hade varit alldeles för lätt! Jag har fått fel storlek! Så att de nya benen är EXAKT! LIKA! LÅNGA! SOM DE URSPRUNGLIGA!!! 🙃 🥲

Alltså man FÅR fan inte jävlas med ett gammalt slitet foglossat preggo på det sättet. Det är omänskligt.

Goda nyheter är att jag nu i alla fall fått tag på producenten, alltid nåt! Håll tummarna för den nya leveransen de ska skicka. Och för mig. Det FINNS chans att det slutar lyckligt ännu men herr-e-gud the lord tests us. (Detests us, vill jag egentligen säga, men äh jag tror ju inte ens på gubben.) Åtminstone vet jag ju numera hur jag ska få tag på paketet för det är tydligen för mycket begärt att budfirman ska försöka få det uppstyrt!!

Det är så förbannat störigt när man fan bara vill göra det BEKVÄMT OCH MYSIGT och istället blir det OTROLIGT MYCKET OFLYT. Vet ni?

Hela den här soffadäsen känns som en allegori för, fan, jag vet inte, den mänskliga existensen eller nåt. I alla fall för min! För livet mitt. Inte alltid är det så här, men känns ändå som SÅ ofta. Det är ett så extremt välbekant mönster. Absolut väl tilltaget i denna soffepisod, som ju närmast känns som nån slags charmlös satirsketch, men typiskt symptomatiskt ändå. Det är så sällan raka linjer, istället är det hinder och krångel och strul och jävla massa kompromisser och en ändlös harang av provisoriska lösningar. Känner ni igen det? (Usch säg inget om ni inte gör det, jag vill för helvete inte veta.) Varför är det så? Återigen, jag bara frågar!!

Dagaluku

Fyra dagar kvar till jul, åtta dagar kvar till min födesedag, tolv dagar kvar till det nya året. Ibland känns det som att julen redan varit, så gjorde det redan för ett par veckor sedan. Jag tänkte då på nåt jag ville köpa och slogs av tanken ”nämen åh, kanske jag skulle gå och kolla nu då det är mellandagsrea”. Njäe. Inte riktigt. Otroligt lång jul i år. Kan inte bestämma om det är en paradox eller alldeles logiskt att den då också alltid känns som att den är en månad borta.

Och en dag kvar av 21-dagars-bloggutmaningen. Just denna nästsista dag har varit omväxlande. Kanske mest i mitt humör. Den har varit mysig, liksom pysslig och fixig, om än mer i teorin än i praktiken, men jag har surfat på soffor och mätt utrymmen, vi har alla tre åkt och hämtat en möbel jag fyndat på fb-loppis, jag har köpt ett bröd som är så gott (och köpte rökt ost för det också, praise be) och min sambo kokade en risgrynsgröt som var så god, vi tände alla fyra ljusen (mörkgrönt, ljusrosa, mörkblått, ljusblått) i adventsljusstaken, alltså, verkligen URMYSIG och bra dag — och samtidigt har mina nerver varit extremt påfrestningskänsliga och jag har velat reagera på cirka varje motgång med att primalskrika. Har hållit mig, men… at what cost?? (Skoja. Fast bara lite.) När ena gardinstångshållaren knäcktes av så att gardinstången åkte i golvet med en skräll, befann sig lyckligtvis lösningen inte långt borta eftersom jag i somras hittade ett antal sådana reservdelar på loppis och köpte allihopa. Men när Myra, just när jag strax därpå går mot skrubben för att leta reda på påsen med hållarna, springer förbi mig och vid mina fötter viker in precis framför mig på det där typiskt kattiga sättet som att hon FÖRSÖKER tackla en eller bli påtrampad och samtidigt låter SPPRRR, fräser jag, aningen orättvist, ”Håll käften Myra”. Förstår ni? SÅ har det (läs: jag) varit. (Jag bad senare om ursäkt med en vänlig klapp på hennes lilla än så länge opåtrampade huvud.)

En dag kvar av mörknandet! Sedan vänder det och ljusnandet tar över. Vi får väl konstantera att även i år ska det bli helt okej eller vad säger ni?

Hast host hust håst hest hist hyst häst höst

Jag har nån slags hålligångbaksmälla efter en aktiv vecka, enligt mina (slöa) mått mätta då. I går firade vi Alfreds pappa som fyller 70, och sedan gick jag och Blenda ut på pasta med mina föräldrar i nåt slags mellan mellan en sen lunch eller tidig middag. Rutinerna fick skjutas åt sidan den här dagen och B skippade sin tupplur. Ändå var det jag som var extremt sömnig på kvällen och lätt hade kunnat somna i soffan med henne. Kanske var det lite matkoma med i bilden också.

Jag har varit ensam med Blenda ett par dagar och nätter den här veckan och de kvällarna har jag gått och lagt mig inom en timme efter att hon somnat. Oerhört skönt att det numera är så mörkt på kvällarna att det ens är möjligt. Det sägs om bebisar att ju mer de sover, desto bättre sover de, att sömn föder mer sömn, och jag undrar om inte samma gäller för 36-åringar också för nu då jag för en gångs skull hittat sömnen så vill jag bara ha ännu mer.

En av gräsänkskvällarna i veckan träffade jag Kugge och intervjuade henne, inför publik, vilket jag i vanliga fall skulle lida av efterhandsångest och skamsköljningar för eftersom sån är jag, men nu har jag haft så fullt upp att jag knappt — bara lite — hunnit våndas att jag ibland tappade tråden eller inte kunde minnas vad mina stödord betydde och tvingades krysta fram riktigt… eeeh… krystade frågor (som Kugge dock hanterade som ett proffs och förvandlade till vettiga svar) — meeen. Ja ja. Om vi säger så här: Jag ser både för- och nackdelar med att ha mindre tid och energi att fundera grundligt på saker om och om och om igen, hehe.

I fredags var grannens barnbarn här, så det var mycket lek och bus ute på gården. De lekte tillsammans första gången i somras och detta var deras andra träff. Lite blygt till först men sen ändå goda kamrater som rullade nerför backen tillsammans och kramades länge när de skulle säga godnatt. Vi har pratat om henne ibland, den där Cassandra. Vi pratar förstås om Signe, också. (”Där har jag varit med Signe!”, pekade hon när vi cyklade förbi Kasernparken.) Det känns fint att Blenda redan har vänner som bor långt borta men ändå är sådana självklara vänner för henne.

Jag fick ingen ordning alls på den här dagen och blev ständigt irriterad på hur jag inte orkade med nåt. Kände mig så oerhört meningslös där jag halvlåg i soffan och planlöst slösurfade. (Konstigt, va?) Till sist tvingade jag mig att föreslå att vi kunde gå ut i skogen och testa nån vandringsled. Alla nappade, matsäck packades. Smörgåsar och sista bitarna hembakad äppelpaj som vi fick i utbyte för en kalasöverbliven räktårta som Alfred bjudit ut i husets Whatsappgrupp. Bra picknick, förutom att jag 1) slog huvudet i ett flyttblock och 2) fick smulor i fel hals så jag började intensivhosta.

Vi kom hem sent, åt kvällsmat och sen fick Blenda direkt göra sig i ordning för natten. Är igen ganska mör men det är tack och lov på ett betydligt mer behagligt sätt nu. Otroligt länge sen jag vandrat i skog. Blev direkt sugen på att åka norrut till fjällen, särskilt då Blenda visade prov på skicklighet och uthållighet att röra sig på stigarna. Verkade typ skogsvan. Mulleskogsutflykterna från dagis har gett resultat! De går just nu varje vecka. Matsäck och sittunderlag i ryggsäcken. Bara nån förälder minns, till skillnad från ensamma mig den här förra veckan då. 😌😌😌

Sitter nu i Blendas sängs fotända och väntar på att kunna smyga härifrån. Skulle avrunda det här inlägget som jag började på redan innan vi drogs till skogs, men just då blev det dags för nattning som drog ut på tiden. Så nu sitter jag för tredje gången och försöker… ja, vaddå. Vad är det man gör? Summera något? Berätta något? Spara något? Den här höstliga veckan i september 2020. Blenda plockade upp ett gult löv på gården och sa åt grannarna Kaisa och Kika att ”Ser ni? I dag blev det höst”. Vi skrattade, men på nåt vis känns det övertygande. 13 september 2020 blev det höst. Och inlägget blev ett spretigt och ryckigt ett i dag, men det får vara så då. Vissa saker kan man inte förhindra.

Kråkorna sjunger för mig

Blenda samlar vita, ljusa småstenar och hon har ofta ett par i jackfickan när vi hämtar henne från dagis, eller ett par på hyllan när vi lämnar av henne där. Vissa dagar är hon alldeles salig när nån av de andra dagisbarnen hjälpt henne leta och gett henne stenar. Jag tycker också att det är så fint av dem. En gång kom hon hem från en promenad och räckte över en månformad grå sten, hon hade fått syn på den och tänkt på mig. Jag fattar inte hur hon kan känna mig så bra?? Och ibland säger hon sådana poetiska saker. Att hon tänkte på att jag har blåa ögon och att de ser ut som åskan och som himlen. Eller att ”Kråkorna sjunger för dig. Hör du?” — jag RÖS jag blev så glad. Jag vet att hon sa så för att hon vet hur mycket jag tycker om kråkor. 

Rent generellt uppvisar hon faktiskt en begåvning för komplimanger, som när vi pratade så här:  

Blenda: Mamma, du är fin.
Jag: Nämen…!
Blenda: Då kan du säga så här: DU är fin!

20200831_dagis
Alltid så mysig rabatt på dagisgården.

Vår egen lilla kråka har rätt plötsligt bytt dagisgrupp efter påtryckningar underifrån (alltså: yngre barn stod i kö till den lilla avdelningen som hon då befann sig i) — och hon hann inte vara tillbaka på dagis mer än ett par dagar innan hon fick hoppa vidare. Alltså, vi kände oss inte pressade. Vi fick ta det i egen takt. Men eftersom Blenda var helt pepp på det gjorde vi det så gott som direkt. Hennes iver kan dock ha berott mycket på att den nya avdelningen heter Blåklockan och att blått fortsättningsvis är hennes favoritfärg. Jag vet inte om jag NÅNSIN haft lika dille på nån färg som Blenda har på blått. Och då vet ni kanske ändå hur den här tonårsgoten och dystergöken varit med svart?? I alla fall, jag tyckte alltid att blåklockebarnen verkade så stora. Och nu är hon ett av dem! Hjälp o.s.v.

Förra veckan råkade jag cykla rakt ut framför några bilar som just fått grönt ljus i ena esplanaden. Jag är fortfarande lite paff över det. De stod stilla när jag kom, och mina egna trafikljus fungerade inte så varken grön eller röd gubbe lyste. Men eftersom det var en esplanad så fanns det ju trafikljus på andra sidan, och där var det grönt. Så jag vände ut på gatan, och i samma sekund började bilar gasa iväg för att strax tvingas nitbromsa. För att inte köra på denna vårdslösa (?!) morsa, fatta hur tragiskt det hade kunnat bli, just när jag var på väg för att hämta min tvååring på dagis. Och jag kunde typ bara förvirrat titta på trafikljusen och med mitt mest tacksamt beklagande fejs mima ”SORRYYYY” mot bilisterna. De såg förskräckta och sura ut. Ibland är det röd gubbe på espla- och grön på -naden, mindes jag ju. Då.

När jag cyklat vidare nåt kvarter ville jag bara SKRIKA. Inte åt någon eller så utan mest bara vråla det här SKAVET ur mig. Det kändes så JOBBIGT. Varför är jag sådär? Varför fylls jag av en sån jävla SKAM över såna där saker? Varför kände jag en lång stund att det bara förstörde min dag och att jag bara ville heeeem och gömma mig? Ingenting hände, egentligen var det ganska odramatiskt, men fy fan i alla fall.

ÄH whatever. Nu ska jag göra något annat. Kanske kolla på Girls. Kanske tigga till mig popcorn. (Alfreds popcorn blir alltid bättre än mina.) Kanske lyssna efter kråksången!! Jag tycker faktiskt allt i den är fin, men jag tycker SÄRSKILT om när en kråka landar på ett hustak eller trädgren någonstans i närheten och släpper ur sig ett djupsinnigt ”MÅÅÅÅÅÅÅ”. Må, det ska jag.