Hast host hust håst hest hist hyst häst höst

Ditt & datt

Jag har nån slags hålligångbaksmälla efter en aktiv vecka, enligt mina (slöa) mått mätta då. I går firade vi Alfreds pappa som fyller 70, och sedan gick jag och Blenda ut på pasta med mina föräldrar i nåt slags mellan mellan en sen lunch eller tidig middag. Rutinerna fick skjutas åt sidan den här dagen och B skippade sin tupplur. Ändå var det jag som var extremt sömnig på kvällen och lätt hade kunnat somna i soffan med henne. Kanske var det lite matkoma med i bilden också.

Jag har varit ensam med Blenda ett par dagar och nätter den här veckan och de kvällarna har jag gått och lagt mig inom en timme efter att hon somnat. Oerhört skönt att det numera är så mörkt på kvällarna att det ens är möjligt. Det sägs om bebisar att ju mer de sover, desto bättre sover de, att sömn föder mer sömn, och jag undrar om inte samma gäller för 36-åringar också för nu då jag för en gångs skull hittat sömnen så vill jag bara ha ännu mer.

En av gräsänkskvällarna i veckan träffade jag Kugge och intervjuade henne, inför publik, vilket jag i vanliga fall skulle lida av efterhandsångest och skamsköljningar för eftersom sån är jag, men nu har jag haft så fullt upp att jag knappt — bara lite — hunnit våndas att jag ibland tappade tråden eller inte kunde minnas vad mina stödord betydde och tvingades krysta fram riktigt… eeeh… krystade frågor (som Kugge dock hanterade som ett proffs och förvandlade till vettiga svar) — meeen. Ja ja. Om vi säger så här: Jag ser både för- och nackdelar med att ha mindre tid och energi att fundera grundligt på saker om och om och om igen, hehe.

I fredags var grannens barnbarn här, så det var mycket lek och bus ute på gården. De lekte tillsammans första gången i somras och detta var deras andra träff. Lite blygt till först men sen ändå goda kamrater som rullade nerför backen tillsammans och kramades länge när de skulle säga godnatt. Vi har pratat om henne ibland, den där Cassandra. Vi pratar förstås om Signe, också. (”Där har jag varit med Signe!”, pekade hon när vi cyklade förbi Kasernparken.) Det känns fint att Blenda redan har vänner som bor långt borta men ändå är sådana självklara vänner för henne.

Jag fick ingen ordning alls på den här dagen och blev ständigt irriterad på hur jag inte orkade med nåt. Kände mig så oerhört meningslös där jag halvlåg i soffan och planlöst slösurfade. (Konstigt, va?) Till sist tvingade jag mig att föreslå att vi kunde gå ut i skogen och testa nån vandringsled. Alla nappade, matsäck packades. Smörgåsar och sista bitarna hembakad äppelpaj som vi fick i utbyte för en kalasöverbliven räktårta som Alfred bjudit ut i husets Whatsappgrupp. Bra picknick, förutom att jag 1) slog huvudet i ett flyttblock och 2) fick smulor i fel hals så jag började intensivhosta.

Vi kom hem sent, åt kvällsmat och sen fick Blenda direkt göra sig i ordning för natten. Är igen ganska mör men det är tack och lov på ett betydligt mer behagligt sätt nu. Otroligt länge sen jag vandrat i skog. Blev direkt sugen på att åka norrut till fjällen, särskilt då Blenda visade prov på skicklighet och uthållighet att röra sig på stigarna. Verkade typ skogsvan. Mulleskogsutflykterna från dagis har gett resultat! De går just nu varje vecka. Matsäck och sittunderlag i ryggsäcken. Bara nån förälder minns, till skillnad från ensamma mig den här förra veckan då. 😌😌😌

Sitter nu i Blendas sängs fotända och väntar på att kunna smyga härifrån. Skulle avrunda det här inlägget som jag började på redan innan vi drogs till skogs, men just då blev det dags för nattning som drog ut på tiden. Så nu sitter jag för tredje gången och försöker… ja, vaddå. Vad är det man gör? Summera något? Berätta något? Spara något? Den här höstliga veckan i september 2020. Blenda plockade upp ett gult löv på gården och sa åt grannarna Kaisa och Kika att ”Ser ni? I dag blev det höst”. Vi skrattade, men på nåt vis känns det övertygande. 13 september 2020 blev det höst. Och inlägget blev ett spretigt och ryckigt ett i dag, men det får vara så då. Vissa saker kan man inte förhindra.

Kråkorna sjunger för mig

Ditt & datt

Blenda samlar vita, ljusa småstenar och hon har ofta ett par i jackfickan när vi hämtar henne från dagis, eller ett par på hyllan när vi lämnar av henne där. Vissa dagar är hon alldeles salig när nån av de andra dagisbarnen hjälpt henne leta och gett henne stenar. Jag tycker också att det är så fint av dem. En gång kom hon hem från en promenad och räckte över en månformad grå sten, hon hade fått syn på den och tänkt på mig. Jag fattar inte hur hon kan känna mig så bra?? Och ibland säger hon sådana poetiska saker. Att hon tänkte på att jag har blåa ögon och att de ser ut som åskan och som himlen. Eller att ”Kråkorna sjunger för dig. Hör du?” — jag RÖS jag blev så glad. Jag vet att hon sa så för att hon vet hur mycket jag tycker om kråkor. 

Rent generellt uppvisar hon faktiskt en begåvning för komplimanger, som när vi pratade så här:  

Blenda: Mamma, du är fin.
Jag: Nämen…!
Blenda: Då kan du säga så här: DU är fin!

20200831_dagis

Alltid så mysig rabatt på dagisgården.

Vår egen lilla kråka har rätt plötsligt bytt dagisgrupp efter påtryckningar underifrån (alltså: yngre barn stod i kö till den lilla avdelningen som hon då befann sig i) — och hon hann inte vara tillbaka på dagis mer än ett par dagar innan hon fick hoppa vidare. Alltså, vi kände oss inte pressade. Vi fick ta det i egen takt. Men eftersom Blenda var helt pepp på det gjorde vi det så gott som direkt. Hennes iver kan dock ha berott mycket på att den nya avdelningen heter Blåklockan och att blått fortsättningsvis är hennes favoritfärg. Jag vet inte om jag NÅNSIN haft lika dille på nån färg som Blenda har på blått. Och då vet ni kanske ändå hur den här tonårsgoten och dystergöken varit med svart?? I alla fall, jag tyckte alltid att blåklockebarnen verkade så stora. Och nu är hon ett av dem! Hjälp o.s.v.

Förra veckan råkade jag cykla rakt ut framför några bilar som just fått grönt ljus i ena esplanaden. Jag är fortfarande lite paff över det. De stod stilla när jag kom, och mina egna trafikljus fungerade inte så varken grön eller röd gubbe lyste. Men eftersom det var en esplanad så fanns det ju trafikljus på andra sidan, och där var det grönt. Så jag vände ut på gatan, och i samma sekund började bilar gasa iväg för att strax tvingas nitbromsa. För att inte köra på denna vårdslösa (?!) morsa, fatta hur tragiskt det hade kunnat bli, just när jag var på väg för att hämta min tvååring på dagis. Och jag kunde typ bara förvirrat titta på trafikljusen och med mitt mest tacksamt beklagande fejs mima ”SORRYYYY” mot bilisterna. De såg förskräckta och sura ut. Ibland är det röd gubbe på espla- och grön på -naden, mindes jag ju. Då.

När jag cyklat vidare nåt kvarter ville jag bara SKRIKA. Inte åt någon eller så utan mest bara vråla det här SKAVET ur mig. Det kändes så JOBBIGT. Varför är jag sådär? Varför fylls jag av en sån jävla SKAM över såna där saker? Varför kände jag en lång stund att det bara förstörde min dag och att jag bara ville heeeem och gömma mig? Ingenting hände, egentligen var det ganska odramatiskt, men fy fan i alla fall.

ÄH whatever. Nu ska jag göra något annat. Kanske kolla på Girls. Kanske tigga till mig popcorn. (Alfreds popcorn blir alltid bättre än mina.) Kanske lyssna efter kråksången!! Jag tycker faktiskt allt i den är fin, men jag tycker SÄRSKILT om när en kråka landar på ett hustak eller trädgren någonstans i närheten och släpper ur sig ett djupsinnigt ”MÅÅÅÅÅÅÅ”. Må, det ska jag.

Bloggito ergo sum, så: Första semesterveckan, då

Ditt & datt

Hej hej jag lever fortfarande. Det blir bara ofärdiga utkast här. Glest utspridda, dessutom. Jag är inne på min tredje vecka semester, men den känns som dubbelt längre (och ändå inte hälften tillräckligt), och nu sitter jag här — ensam, med mycket egen, oavbruten tid framför mig — och känner mig tafatt. Var ska jag börja?

20200709_jobb_001.JPG

9 juli. Här är jag på jobb min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer tillbaka är kontoret ombyggt och den här typen av självisar här på bloggen får ni säga AJÖSS TILL.

20200709_jobb_002

Men än hinner vi klämma in en till. >:)))) Efter jobbet den här dagen cyklade jag raka vägen till Sappo (fammo) Mayas för att hämta Blenda. Alfred hade lämnat henne där när han skulle åka ut på cykelbudtur till Molpe med sin kompis Axel.

20200709_blenda

Jag var alltså gräsänka och på kvällen gick Blenda och jag ut på en promenad när solen tittade fram så ihärdigt, efter en mulen, stundom regnig dag.

20200709_hund

Vi såg en hund.

20200710_blenda.JPG

10 juli. Följande dag passade jag och Blenda på att gå på café, bara vi två. Trevligt att man kan göra sånt nu och faktiskt ha en ganska okej löpande dialog. Allt är säkerligen relativt men jag tycker hon pratar jättemycket nu, med ett ordförråd som vuxit massor på sistone. Hon använder ord som ”imponerad”, ”förbryllad” (fast inte alltid helt korrekt) och ”förskräckt”. Häromdagen frågade jag henne vilket hon ”föredrar” av två alternativ, och hon kunde svara. Hon blir tre i oktober(, säger jag inte för att skryta utan för dokumentations skull, hjälp).

20200711_katterna

11 juli. Alfred var hemma igen och vi rastade katterna som höll på att bli alldeles tokiga av att sitta inomhus i detta grannväder. Visst ser ni förresten skillnad på dem? Vet ni vad som provocerar mig? När folk inte gör det. Låtom oss inspektera:

20200711_selma

Selma.

20200711_myra

Myra.

Fattar int. Myra ser ju till och med ut som en myra. Ssselma är sssvart. SKÄRPNING ALLA!

20200711_bluemoon

Lördagskvällen och semesterstarten till ära testade jag en ölsort jag inte testat förr. (Ni hör hur sällan jag dricker alkohol numera, va?) En kompis gav tipset om att pressa ner en apelsinklyfta i den, fast det hann jag inte med denna gång. Postade en bild på semesterölen i mina stories och kände mig som EN SÅN JÄKLA KILLE då jag gjorde det. Borde ha loggat det i Untappd också. (Ja ja ursäkta alla tjejer som också gör sånt, jag vet att ni finns.)

20200712_snigel.JPG

12 juli. Följande dag var regnig och priset för tjusigaste paraplyet i stan gick till den här snäckan.

*pekar på mig själv*

Ha ha skoja, menar den på bilden.

20200713_regn

13 juli. Igen en dag som kantades av regn, åtminstone mot kvällen. Men jag tycker om när det blir mulet mot kvällen, man kan varva ner på ett helt annat sätt då. Stämningen blir dåsig och inget starkt solljus smiter in mellan rullgardinen och fönsterkarmen i sovrummet.

14 juli. Denna dag hände något osannolikt. Jag tog inga bilder alls??

20200715_vy

15 juli. Det var dock bara en tillfällig glitch, nu är vi back on track. Men va, det här ser väl inte ut som Österbotten? Var är vi?

20200715_taag

Jomen på tåget på väg mot Östra Nyland! Men mer om det en annan gång.

Nån annan som kör på inrikessemester i år? (Alfred och jag pratade nyligen om att ordet ”hemester” förresten inte alls fungerar i talspråk, i text funkar det men det låter alldeles osmidigt och hemskt att uttala högt. HEMskt, lol.) Nu blir jag osäker på att jag faktiskt pratar med nån och inte bara rakt ut i det tomma intet. Kan inte ni som fortfarande läser den här bloggn ibland (och orkat scrolla igenom hela den här i ärlighetens namn ganska händelselösa bildbomben) säga hepp och hej? Berätta ert drömresmål inom ert nuvarande land vetja! Jag är intresserad.

Sad happy, happy sad

Ditt & datt

20200614_sb_004

”Jag är Signes bästa kompis”, sa Blenda. Hon har tidigare sagt att Signe är hennes, och kanske föll det sig då självklart för henne att hon såklart är Signes. Jag sa nåt i stil med att man brukar låta andra säga vem som är deras bästis, men hejdade mig. Om man ändå känner det förtroendet, varför inte bara säga det? Jag har tänkt på det efteråt, att kanske är det så det egentligen borde uttryckas. Så ärligt och oförställt. Om jag gillar dig mest, vill känna dig bäst, allra mest tycker att du är allra bäst, då kanske jag är din bästa vän. En av dem, i alla fall. Barn krånglar inte till det och kanske är det minst lika rimligt att säga vems man som vem som är ens. Varför inte bara berätta vem man är för sin kompis eller hoppas få vara? Ens förtroliga. Du, jag är din bästis, vet du det? (Du vet det, Elsa.)

20200614_sb_001

Jag är typ kär i de här bilderna på Signe och Blenda tillsammans och det finns massor av dem och det var SKITSVÅRT att välja ut några till det här inlägget och det är ännu svårare att sluta stirra på dem med hjärtögon. Blenda var så salig och sprallig över att få kramas, hon hade längtat. Vi hade pratat om det på förhand, sen höll det på att glömmas bort, och båda barnen blev lite andäktiga när det väl kom på tal. Vill alla kramas? Jadå, vill kramas. Sen kramades och kramades de tills de föll omkull. Ställde sig upp, fortsatte kramas, föll omkull igen. Och ställde sig upp, fortsatte kramas. Nä huhhu det var så gulligt och fint. Och liksom rörande också, när man som blödig vuxen vet och förstår att vi var på farvälträff eftersom Signe med familj ska flytta några hundra kilometer bort. Och jag är väl som motivet på hennes klänning: Sad happy. Happy sad. Allra mest happy över att ha de här personerna i mitt liv (!! riktigt oironiskt *blessed*, jag menar det) men, ni vet, sad ändå för jag kommer sakna dem så. Jag blir typ rörd varje gång Blenda pratar om Signe och Elsa. Det gör mig så glad att jag delar detta med henne: hur mycket vi tycker om dem.

20200614_sb_00320200614_sb_002

Ja hörni ibland vill man ju bara dokumentera. Jag kommer inte på någon bra avslutning på det här. Kanske för att det finns nog inte något slut på det som varar livet ut. Kram. ♥

Bollar och tefat i en kanske litet litet blåare sky

Ditt & datt

20200422_blaasippa

Zoomade med några kompisar igår (tycker ni också Zoom kom från ingenstans? aldrig ens hört talas om det pre-covid-19, nu är det ÖV-ER-ALLT) och vi pratade lite om vad vi vill ha med oss från den här tiden in i framtiden. Handsprit i affären, sa en kompis. Där man går in, alltså. Vad vill ni behålla?

Lugnare takt, var vi alla överens om. En annan kompis som är van att jobba mot tajta deadlines hade fått arbetstiden för nuvarande projekt förlängd med flera månader. Kanske slow work är det nya, skojade vi. Låg jäkt. Undrar hur det blir sedan, ska vi återgå till hur det var innan? Kommer vi vilja? Kommer det kännas tryggt? Ett prestationssamhälle där ens karriär är ens identitet och det är hög status på ha många bollar i luften och långa arbetsdagar? Kommer vi ifrån det? Överförs statusen i så fall till något annat? Kanske ännu mer till att ha tid och råd att ta hand om sig själv? Ja ja, vem vet, skippar vidare.

Ska erkänna att trots att jag kan tycka det är tröttsamt när folk berättar att de jobbar såÅå himla mycket, ni vet den där jargongen va, så kan jag ändå njuta lite av att själv ibland säga att ”jag har så mycket på gång just nu”. Mest för att jag då känner mig som att jag är med i gänget med duktiga flickor och ambitiösa högpresterare och generella supermänniskor. Det får mig att känna som att jag uppfyller nåt ideal, antar jag? Vet ni? Känns konstigt tabu att prata om det. Som att det gör mig skenhelig (och dessutom lat). Kanske det gör? Men jag kan väl inte vara enda som fattar charmen i nåt men LIKVÄL ogillar vad det GÖR MED SAMHÄLLET? *kastar ett kristallglas i barrikadgolvet för dramatisk effekt*
(BOMP, lät kristallglaset. Det studsade. Mjuk barrikad. 🤷‍♀️)

Vad är ens den här framtiden jag pratar om? Fortfarande vill man tänka sig att vi ska återgå till hur det var förr, mer eller mindre. Att vi bara ska plocka med oss några *värdefulla lärdomar* och sedan leva lite lyckligare resten av våra dagar. Men så tänker jag på skärmarna som monterats vid butikskassor. Ingen stor grej men jag återkommer likväl till dem. Kommer de plockas ner igen vid något skede? Eller kommer de bli standard? Kommer de vara en grej som vi nostalgisera om åt barnbarnen? ”Vet ni, förr hade kassorna inga skyddsskärmar”, får vi säga. Och den tiden kommer framstå som så oskyldig. Okomplicerad. Rent av naiv. Definitivt främmande. Barnbarnens ögon blir runda som tefat. De säger plipp ploop plup plip på obegriplig ungdomlig rymdslang och hoppar in i sina tefatsformade farkoster. Ja ja hem till kolonierna på Mars då.

Det är omöjligt att veta vad man ska tycka om att undantagstillståndets begränsningar nu kommer lättas på, men vad jag känner är väl… typ… försiktig lättnad? Men det är verkligen tudelat det där. Dels vet man ju att det kan slå bakut. Trots det svårt att inte vilja greppa tag om det där lilla gnistan hopp som erbjuds. Fortfarande är det även att pendla mellan: Oroar jag mig för mycket? Och strax därpå: Herregud, oroar jag mig för litet? Samt att dels önska att folk hålls hemma och stannar inne så att inga fler blir sjuka, men samtidigt längta efter att uppnå flockimmunitet. Just en snärtig ekvation.

Men oavsett risker och oroligheter, när det förra veckan bestämdes att skolor och dagisar skulle öppnas igen blev jag så glad att jag hade kunnat gråta. Att Blenda ska få fara tillbaka och umgås med sina kära vänner i några veckor innan det blir sommarlov — UGH det är så härligt. Hon har saknat dagis, det har varit en bra plats för henne. Senast i morse lekte vi morgonsamling. Satt i ring med gosedjuren och sjöng sånger, försökte efterapa dagisets rutiner. Det har känts hemskt att vi ryckte bort henne från en sådan gemenskap, i princip utan förvarning. Nästa höst fyller hon tre och då blir det aktuellt med avdelningsbyte, så det känns fint att hon nu kommer få chansen att säga hej och hejdå till sin vanliga grupp innan dess. Riktigt fint.

Nä fy fasen vad jag är uppe sent nu. Så här kan man inte hålla på fast det är kul. GOD NATT!

Keep calm and takatalvi on

Ditt & datt

Hej hej. Hur mår ni? Det är så konstigt då man inte vet hur länge något ska vara såhär som det är just nu. Jag har haft huvudvärk från morgon till kväll och plågade mig igenom arbetsdagen. Morgondagen är min sista dag på jobbet på en tid för sen blir jag permitterad. I fredags åkte jag och handlade åt mina föräldrar, båda över 70. Blenda saknar fortfarande sina dagiskompisar. Det där poppiscitatet från Chernobyl ploppar upp i mitt huvud minst tio gånger om dagen: ”Not great, not terrible.”  Jag antar att det är spänningshuvudvärk som jag dras med nu. Tycker egentligen att jag för det mesta mår okej men visst, konstigt skulle det vara att inte känna nån slags stress. Det sätter ju sig alltid i nacken på mig. Nacken, käklederna. Bakhuvudet. Vänstra tinningen. Snett ovanför ögat. Ögonlocket. Jag anar att den ruvar där nu. Migränen. Runt ögat känns det liksom bortdomnat. Ska strax gå och lägga mig men jag ville bara föra dagbok först. Det känns verkligen som att det är det man gör nu, eller hur? För dagbok. En logg. Nåt för arkiven. Som att man skriver för eftervärlden. Hej hej eftervärlden. Vet ni vad en fidget spinner är? (Gud, redan i nutid låter jag som en relik. INGEN bryr sig om fidget spinners mera.)

20200330_gryning

Våren är min favorit och när jag häromdagen ställdes frågan ”Vad gör dig lycklig?” (alltså i en såndär insta-challenge, inte på cheesig reality-tv-dejt) blev jag först alldeles matt — så tråkigt att svara för självklart ”kärlek och katter”, började sen sakna loppis så mycket att det blev bittert att tänka på det — men sen gick det upp ett ljus. Nästan bokstavligen. (Wink wink till tv-kameran tihi.) Och så komponerade jag en lång, pirrig kärleksförklaring till våren i mitt huvud (men aldrig till pappers/mobils, för så långt hann jag aldrig)… sååå klart det ska snöa samma kväll då. Vad annars? Men så hör det ju bara till att vintern ska återvända just när man vågat börja tro att våren är runt hörnet. Snopet, men tryggt. Det är det eviga aprilskämtet som kan komma lite när som helst den här tiden. Min dumma sill. Åtminstone den saken — och kanske inte så mycket annat — är ju precis som den ska i år. Är jag knäpp som helt på riktigt tycker att det för med sig något trösterikt ändå? Tack tack takatalvi, dig kan vi lita på.

Vad litar ni på?

Strålande och inte-så-

Ditt & datt

20200323_sol.jpg

Hallå där nere. Hör ni mig? Det är jag, solen. Nä skoja bara. Det är bara jag, Linnea, och min strålande humor. Äh nu förstörde jag allt. Det roliga är över.

Har haft något av humörsvängningarnas dag i dag, när jag nu tänker efter. I grunden på gott humör, men ändå i snuttar växlande från sprallig till vresig till stressad till ångerfull till energisk till utmattad till sur till tålmodig till glad till, ja, ni fattar. Så där har det hållit på. Och nu sitter jag här och känner mig… hmm. Lite jäktad kanske? Känner den här måndagspressen. Som att jag har nåt att bevisa nu när det är ny vecka. I bloggosfären. (Skojar inte ens men jag vet hur löjligt det är.) För vad är måndagar om inte veckans nyårsdag? Bokstavligen. Sällan så pigg och ny som man hoppas, istället ofta något slötuggad. Men himlen var blå i alla fall. Det gjorde gott.

Vi går in i vecka två av corontänen. Själv var jag på jobb i dag men fick rapport hemifrån. Blenda hade bett om att få gå till ”stora parken” och leka för ”där finns andra barn”. Hon har också tagit till att kalla sina gosedjur för sånt som hennes dagiskamrater heter. Så leker hon att de leker tillsammans på dagis. Alltså ffffffan vad det är sorgligt att tänka på. Det är inte som att hon verkar jättesorgsen men helt klart saknar hon sina vänner, och att leka med någon i sin egen ålder.

Om kvällarna brukar jag berätta en saga om en kalv som saknar en jämnårig kamrat. Men, long story short räddar kalven ett lamm ur floden som flyter förbi gården. De blir bästa vänner den dagen och fortsätter leka tillsammans livet ut. Jag berättade den här redan innan den här social distansteringstiden och nu känns den väl extra passande. Jag föreslog att kalven skulle heta Rosamunda. Blenda hittade sedan på lammets förunderliga, underbara namn: Månbladet.

Jag hade ju inte egentligen tänkt att jag skulle skriva så mycket om Blenda och sånt hon gör, men jag vill ändå säga att de senaste kvällarna har hon önskat att jag ska ligga med henne i hennes säng när hon somnar, och i kväll sa hon att jag kan få låna Pupu. Pupu! Hon lade honom bredvid sig på kudden och sa att hon lägger honom där åt mig. ”Vill du ha ett gosedjur?” frågade hon strax efter, och då jag väldigt andäktigt sa ”Det vill jag jättegärna” för att markera hur stort det var, så fnissade hon stolt och kramade Kia. Fy fan vad fint. Hon delar med sig av sina favoriter. URK mitt hjärta sväller så.

Hmm tja vad mer? Det är så mycket som förstås påverkas av hela coronaeländet men jag orkar inte prata eller tänka mer på det. Situationen är så obekant, fenomenet så främmande. Nu som då pendlar jag fortfarande mellan att oroa mig för att det överdrivs men sen ändå underskattas kring det. Det senare vore förstås mycket värre och det är allt mer sällan pendeln åker åt andra hållet. Menmen. Som sagt, orkar inte mer. Höll just på att få ett nervsammanbrott och höjde rösten för att schasa bort katten som i en evighet skulle krafsa i sandlådan sin. Stod bara inte ut med ljudet. Ja ja. Strålande humör också visst? Som sagt, små snuttar humörsvängningar. Måndag. Hur man än vrider och vänder på det så ändå måndag.

Nåt skoj om downward-facing, dog

Ditt & datt

Undantagstillstånd. Helt sjukt. Tänk att vi upplever något sånt. Det låter så overkligt och nu är vi mitt i det och det typ bara ÄR, sådär som nuet alltid är, som vanligt, kanske för att nuet aldrig riktigt är här utan det är alltid förra eller nästa sekund man på nåt vis lever i och då är det som att det egentliga nuet där mitt emellan aldrig riktigt förändras utan behåller sin vanliga svårdefinierbara nuighet — men sen kommer allt detta ligga bakom oss och vi kommer tycka att det känns väldigt främmande och svårtänkbart igen. Antar jag.

Många är vilsna och bekymrade men jag hör ändå få klaga. Det här är vad vi gör nu. Det är vad det är. Arbetsmässigt är situationen verkligen inte ideal för mig eller Alfred, men vi är förstås inte de enda som har det så. Blenda var hemma från dagis i måndags eftersom att hon var så snuvig, och mot den kvällen blev det ju klart att hon inte kommer åka till dagis heller på en lång tid. Det tycker jag är alldeles självklart, men visst är det lite sorgligt för hon saknar det redan. Och inte kan man förstås hälsa på och leka med andra heller eftersom hela poängen är att inte. Två meters avstånd funkar inte riktigt i den här åldern.

20200318_1001

I morse gick Blenda och jag upp på vinden för att hämta ner en gammal hylla som min mamma snickrat åt mig för länge sedan. Detta för att vi i helgen lånade en drös med böcker från biblioteket eftersom jag gisade vartåt det här barkade av (isolering av en orsak eller annan) — och trots att de redan visat sig vara för få, svämmade ändå bokhyllan över. Böcker låg överallt och då kom jag att tänka på den smala, blå hyllan som jag tänkt att kunde falla Blenda i smaken. Den är precis så bred som det fanns plats för i badrummet i en lägenhet jag hyrde i Nykarleby en tid, och har inte helt ultimat utplacerade hyllplan för stora barnböcker (däremot suverän för badrumsprylar!) — men Blenda blev jätteglad över den och började direkt flytta över sina böcker i den då jag provställde den bredvid hennes säng. ”Nu är den min?” frågade hon ledande och fnittrade förtjust när jag sa ja.

20200318_1114

Solen sken över hela innergården och jag föreslog att vi skulle ta ut katterna. Jag är lite förvånad själv för det var fortfarande bara förmiddag? Brukar inte vara så energisk då. Jag brukar ju inte ens gilla sol, egentligen, men detta väder var härligt, vårigt och uppiggande. Precis vad vi kan behöva dessa dagar, eller hur? Och jag uppskattar det kanske särskilt mycket i sådana här tider att inte bara ha en ganska stor och trevlig gårdsplan utan dessutom en hel lekplan och lekplats precis intill den. Det finns nåt att göra alldeles nära, alltså. Helst ska man ju inte röra sig på sånt stort område nu för då riskerar man träffa på fler människor. (Introverter ba: lol ”nu” 🙄)

Medan vi var ute föll Blenda nerför en liten kulle, så att vi inte såg henne bakom den. Vi blev smått oroliga och jag skyndade dit och under de sekunderna hann det det kännas ganska nervöst att hon inte ställt sig upp igen ännu. Och så då jag kommer över kullen (som alltså bara är en dryg halvmeter hög eller så, ändå) så ligger hon där på marken och SKRATTAR och typ krälar runt med gamla blöta löv i ansiktet. Knäpp typ! Mycket bra.

20200318_1406

En fluga hade vaknat mellan fönsterrutorna och jag skulle släppa ut den i friheten men jag råkade istället befria den från livets bojor. Det vill säga, Myra åt upp den. Medan fönstret ändå var öppet började jag torka damm på karmarna och öppnade den sista rutan också så att frisk luft strömmade in. Balkongkänsla, tyckte Alfred, och satte sig i Blendas säng i vinddraget och solskenet och läste en stund. Vi har alltså ingen egen balkong och jag trodde inte att vi skulle sakna en då vi flyttade hit, men det gör vi visst ändå. Kanske Myra också, verkar det som. 

20200318_1805

Efter kvällsmaten (jag gjorde lasagne och vi har mer än halva kvar, woop) så skulle Alfreds yoga i sovrummet. Blenda sprang in, ropade ”YOGA!” och ville vara med. Kanske ser världen en gnutta mer rätt väg ut ur det där perspektivet. 🙃

Avslutningsvis vill jag bara rikta strålkastaren på denna tids om kanske inte direkt osjungna så åtminstone för-givet-tagna hjälte: NÄTET! Vilken stjärna, va? Evigt tacksam att vi har dig, internet.

Väggbonader och åldringsvänner

Ditt & datt

20200307_bonad

Tillbringade helgen i Katternö, och på loppis i Jeppis i lördags fann jag äntligen den stora väggbonaden som jag letat efter sedan i somras. Jag valde mellan flera bonader och denna abstraktion blommade ut inför mina ögon. Ni vet sådär som en parfym utvecklas vartefter man sprejat den på handleden. Vid första ögonkastet var jag tveksam men sen klassade den ändå ut de andra bonaderna ett par minuter senare. Det blev ingen match för denna sjuttiotalare. (Gissar på åldern men det måste röra sig om 70-tal visst?) Alfred tyckte också att den blev bättre vartefter han såg på den. Tyckte du den var ful, kanske? Look again!

Hade tänkt att den skulle hänga bakom sängen men nu vill jag typ ha den på alla väggar så vi får se vilken som kammar hem vinsten sist och slutligen. Fattar att det hade varit roligare att se den i rätt miljö, men ser ni här häller jag upp brygden droppe för droppe, stänk för stänk. Klott för klott.

Hela förra veckan flöt förbi så underligt obemärkt. Nu när jag försöker minnas den finner jag det nästintill omöjligt. Förkylning, sömnproblem… Och precis nu när jag skriver detta får jag samtidigt lyssna på ett barn som skränar i sovrummet så det gör det extra svårt att koncentrera sig. Jag vet inte hur pass detaljerad jag vill vara om vad som pågår i Blendas liv och utveckling numera — hon blir 2½ år nästa månad — men det kan väl i alla fall sägas att om ni bor granne med oss, så har ni inte kunnat undvika att snappa upp att hon vid flertalet tidpunkter om dagen kan vara extremt missnöjd med oss. Hemligt är det inte. Röststyrkan är imponerande.

Det har ärligt talat varit riktigt jobbigt emellanåt — jag var särskilt upprörd i helgen, när jag äntligen somnat, efter många nätters sömnproblem och tidiga morgonar, vaknade av att hon gallskrek och sparkade mig svinhårt i ansiktet — men ja ja, hon är också det bästa som har hänt mig. Jag vet att alla föräldrar säger detta, men: Vi har också så mycket kul och fint tillsammans.

20200307_boecker

En finurlig trotsåldringsvän. (Oklar referens för de som inte känner till Åldringsvännernas loppis i Jakobstad, meeen… nu gör ni! Varsågoda.)

Typiskt minfält för mammabloggare förresten. Bloggar mamman öppet om svårigheter som hon möter som förälder, är hon elak och självisk som utelämnar barnet för att få uppmärksamhet på barnets bekostnad. Men bloggar hon huvudsakligen om de fina erfarenheterna, är hon ytlig och självupptagen som använder sig av barnet för att stärka glansbilden av sitt perfekta liv. Kontentan är oavsett att personen är lite mer olämplig som mamma än de som hittat den rätta balansen, vad den sen än är. Jag kan också provoceras av både och, och blir emellanåt rädd för att själv falla av på endera sida av linan utan att jag märker det (skulle vara skitjobbigt att inse i efterhand) — men knappast säger det särskilt mycket om hur personen till syvende och sist faktiskt är som förälder. Även om man inte alltid förstår sig på dem som personer.

Tänker jag på nu, eftersom att jag blev ängslig när jag nämnde att B varit jobbig, och kände behovet att väga upp med att påpeka att hon också är underbar, trots att jag stör mig på det och tycker det är urlarvigt att behöva hålla på på det sättet. Jag menar det är väl för fasen självklart att jag tycker om henne? Det behöver jag väl inte förklara åt er? Det där var en retorisk fråga åt mig själv — jag tycker ni alla som kommenterar och som jag vet läser här verkar sympatiska, sansade och smarta. Det lät kanske som att jag riktade det förra stycket till någon särskild men jag gjorde verkligen inte det. TYVÄRR! Fattar att det hade varit juicy. Men som sagt, här får ni bara små stänk. Ledsen att avsluta inlägget med ett sånt klottigt antiklimax. (Nä det där lät äckligt. Okej, ledsen att avsluta inlägget så äckligt, också.)

Marsipan

Ditt & datt

Processed with VSCO with a6 preset

Som pudrad marsipan. Så såg världen plötsligt ut igen. Det vill säga, som en helt vanlig marsmånad i Österbotten! Tänk det. Efter dryga hundratjugo dagar av november så blev det äntligen någonting bekant och normalt. Är inte ens sur, fast jag hade börjat se fram emot den riktiga våren. Den här månaden VET jag vad är.

Något annat typiskt marsigt är att förkylningarna kryper runt husknuten. Eller egentligen har de tagit sig in redan och klampat in på vardagsrumsmattan utan att sparka av sig stövlarna. Blenda har fått stanna hemma från dagis och verkar vara på bättringsvägen, men själv känner jag mig lite kraxig. Vill INTE bli sjuk tills helgen för då har vi treårskalas och babydisco på schemat.

En tredje marsig sak, som förvisso pågått en tid redan, är att det ibland luktar så himla, himla starkt av frasspiss (ordbok: frass – hankatt) i trapphuset på jobbet. Något av ett mysterium egentligen. Varifrån kommer det, varför är det där? Vissa tycker att det stinker men vet ni för mig är det närmast någonting nostalgiskt. Jag blir typ glad av lukten. Och så är den ett självklart vårtecken förstås. Vad vore mars utan marskatter? DESSUTOM påminner lukten väldigt mycket om svartvinbärsbuskar, om själva grenarna eller bladen om våren. Har ni någonsin gnuggat en svartvinbärskvist i händerna och sedan sniffat? Mmm ljuvligt. Men också mmm frasspiss light.