Septemberintermezzot

September har börjat så bra. Vi inledde månaden med ett djurparksbesök, hela familjen, länge uppskjutet men i stunden rätt spontant. Bestämde dagen innan att vi skulle åka, och det var antagligen precis det miljöombyte vi behövde. Något som bryter av det vardagliga lunket som man inte tänker på att man hamnat i förrän man gör något annorlunda och märker hur uppsluppet det blev med ett instucket oväntat intermezzo — och hur skönt det sen är att komma hem igen och återvända till lunket med färsk inspiration.

Har tänkt att jag ska försöka få resten av månaden att kännas likadant. Hur det ska gå till vet jag inte — det är inte som att jag orkar göra utflykter varje dag — men jag får försöka hitta på något. Vågar man säga det? Jag… tänkte… CARPA!! Den här hösten!!! Göra något av den. Umgås! Pyssla, skapa! Ordna, fixa, greja! Läsa böcker igen! (För FAN.) Träna! Orka! Lite mer bara. Kanske inte starta poesicirkel men definitivt gärna titta på Döda poeters sällskap någon kväll. Ni fattar. Det är klyschigt men så är det. Det här jaget. Granskade till och med tehyllan på butiken häromveckan. Kvällste? Är det en sån rutin jag ska börja med? Eller är det bara hösten som narras?

I alla fall, mer om djurparken en annan gång. (Den var tack och lov inte deppig.)

Månadens andra dag lunchade jag med Maria och när det blev dags att bryta upp eftersom hon skulle hämta sin son på dagis bestämde vi att mötas senare för att gå ut på en promenad. Vi gjorde så också men det hade börjat regna, så vi sökte skydd och kaffe och bulle på Aroma och det var bara så mysigt att sitta där utomhus på en bänk på en fårfäll med en vän (och våra söner). Gjorde mig gott! Den här corona/nyförlöst/graviditetstiden har nog gjort mig ganska isolerad för man kan antagligen på en hand räkna de gånger jag umgåtts på tumis med en kompis det senaste halvåret. Det är kanske inte så konstigt att jag stundom känt mig ensam. Kanske blir det här hösten då vi vänder på kajutan? Vi får peppa inför det. Maria håller förresten på att starta upp sitt nya företag efter att ha sålt sitt gamla och jag tycker ni kan ta och följa det på instagram. Snygga, smarriga rawkakor m.m.

I går var det fredag och vad passar en sådan dag om inte en tur till loppis? Så jag gick till SPR och gick omkring där en bra stund, men kände mig efteråt inte riktigt nöjd, så fortsatte till Comboliina. Gjorde inga makalösa fynd där heller men vad gör det när att strosa är en skatt i sig. Det är så meditativt att bara gå och titta. Jag blir både rofylld och glad av det. Lite mindre harmoniskt är det förvisso att ha Dag med sig som ibland kan ha åsikter om att vagnen står stilla för länge och sånt, men ändå — en prima sysselsättning för oss båda. Trevligt att kunna dela den med någon som inte ännu lärt sig säga ”är du klar snart?” eller ”jag vill hem nUUUUuuuuUUUUuuu”.

När jag till slut avslutade loppisturen var det så småningom dags att hämta Blenda från dagis. Vi gjorde det till en familjeangelägenhet och passade på att gå via butiken på hemvägen för att köpa godis. Efter maten var det dags för fredagsmys och jag fick min vilja igenom och vi tittade på Pelle Svanslös. Blenda fick välja vilken, och det blev Pelle Svanslös i Amerikatt. Kan vara bland mina bästa köpbeslut det där, att införskaffa de tecknade filmerna på dvd. OTROLIG nostalgitripp. Glad att kunna föra upplevelsen och den gåva de är vidare. (USP: Ernst-Hugo Järegård gör rösten som Måns. Också kul att Stellan Skarsgård gör Pelle Swanson på amerikasvenska.)

Och nu är det lördag! Och både jag och Alfred har fått vaccindos nummer två denna månadens fjärde dag. Jag kände inte alls av första sprutan, men denna gång känner jag mig en gnutta dimmig i konturerna. Får se hur natten blir. Säger som alla andra: Oavsett himla skönt att numera vara fullvaccinerad! Jag har tänkt på det så ofta de senaste dagarna. Väntetiden har stundom känts som ett race mot deltavarianten. Vilket ska hinna först? Vaccin vs. smitta.

Man ska nog ha ganska rejält med otur för att bli smittad här i Vasa när man ändå är försiktig, men det hade liksom varit helt on-brand för mig att bli sjuk strax innan vaccinationen. De gånger jag blir sjuk så kan jag GARANTERA att jag har något jag inte vill/får missa (trots att jag cirka aldrig har det).

Läste nånstans på exploresidan på insta (där jag scrollar ändlöst cirka varje gång jag ammar) att de inte kan förklara det men september har samma vibe som måndagar. Har inte kunnat släppa det sen dess för jag vet exakt vad de menar. Ganska dåsig, gärna halvmulen, det solljus som finns är bara på tok för starkt — men fylld av omstartspotential.

Stormen, smakprovet, skotten, sötsuget och sluket

När stormen Vieno avlägsat sig gick vi ut till pallkragen vår i går kväll. Det var dags för provsmakning av koronagubbarna. Ja, de heter så. (Hela fjolåret var bara en stor PR-kupp för dem.)

Det var bara en jordgubbe som var färdigmogen så det var den nästyngsta av oss som fick äran.

Tänk vad sjukt det hade varit om det hade varit jag som ätit den. Bara: öhh ja det är ju jag som köpt plantorna eller hur?? Läste en tråd på @mansbebisar på insta för nån månad sedan, där folk berättade om män som lassar upp mat på sina tallrikar utan att tänka på att maten ska räcka åt alla. Framför allt nämndes många pappor som tog mat åt sig själva först utan att bry sig om att servera åt sina små barn som hungriga sitter och väntar på att få mat men inte kan ta själv, och inte heller i att även barnen (och mamman) skulle kunna äta sig mätta på det som var kvar, som åt upp ”resterna” som hade funkat som matlåda följande dag/ar, inte för att de fortfarande var hungriga eller så utan för att det fortfarande gick ner. Otroligt deprimerande tråd. Särskilt att den var så lång. Och att jag ser den här bakomliggande normen ÖVERALLT, och då menar jag även i mig själv. Jag har inte hunnit fundera jättemycket på hur det ska bli att uppfostra en pojke, men det är i alla fall en sak jag kunnat konstatera, att det ska vara lika självklart att min flicka också är någon som växer och lika mycket gillar sötsaker och behöver bli ”stor och stark”.

Samtidigt ska man väl inte truga på barn mat heller. Vi har för många gånger nu begått misstaget att nämna efterrätt på förhand och då blir det nästintill omöjligt för treåringen att äta maten sin, även favoriträtter. Var väldigt bestämd sist efter att detta upprepat sig gång på gång en längre tid, så det blev som att vi tvingade i henne sin mat och det känns dåligt i efterhand. Skäms över det, särskilt då jag själv har ett SÅ dåligt minne av en sådan liknande erfarenhet. (Mådde illa, fick inte gå på rast innan jag ätit upp skolmaten, var ensam elev kvar, kräktes upp alltsammans på väg ut ur matsalen, åt sedan inte risotto på ca tjugo år.) Vi MÅSTE lära oss att hålla efterrätter som överraskningar, herregud. Vi har precis pratat om detta, alltså JAG har lyft fram det, och sen är vi på restaurang och läser menyn och jag bara: HmmmMMMMMm tänk om man skulle ta EFTERRÄTT sen då! 😣🙄

Innan vi gick in plockade vi knoppande blomklasar som fallit ur hängsyrenen. Stormen hade knäckt av dem så de hade säkert legat där sedan föregående natt och var inte precis det piggaste gänget. Vad tror ni, kommer de slå ut i blom ännu? Har precis lärt mig av Linda att man ska plocka bort bladen från syrenkvistar man tar in, annars orkar inte vattnet fram till blommorna.

Vaknade klockan tre i natt och mindes att jag glömt att vattna smultrongroddarna. Jag hade kommit på samma sak natten innan, men sedan glömt det igen. Så i natt steg jag upp och gav stackarna vatten, äntligen. Många hade vissnat, så snopet. Blenda förlät mig, men jag är nu ännu mer nervös över hur det ska gå med resten. Borde väl så småningom plantera om dem men wääh de verkar så ömtåliga och lååångsamma. (Även när jag minns att vattna dem.) Finns det månne rediga smultronplantor att köpas nånstans i Vasa ännu? De var slut på Plantagen. Måste leta. Måste ha smultron! Först och främst barnet.

Åtta vykort från en babybubbla en måndag och tisdag

I måndags kom vi hem från bb tidigt på kvällen, och katterna gick omkring och nosade i periferin utan att våga sig riktigt nära. De är lite skygga för Dag nu när han är på utsidan. Annat var det då han var i magen, då brydde de sig inte ett skvatt i att de stod och trampade på honom. Eller att han sparkade tillbaka.

Förvisso nyfikna, men utan ingivelsen att ge sig hän den nyfikenheten. Lika så bra att de håller visst avstånd. (Fast i dag kom faktiskt Selma och strök sig mot hans lilla hand.)

Här är vi! Slog mig precis nu att jag som alltid varit yngst i min familj nu är äldst i min familj. Fast jag vet inte om det räknas när man axlat en föräldraroll i familjen, men hur som helst så. Food for thought… 🤔 (Nej, skoja. SÅ inget att fundera på.)

I tisdags började min huvudvärk. Gissar på bovarna uttorkning och sömnbrist i dramat. Dag hade några lynniga nätter och jag är dålig på att tupplura, till skillnad från katterna. De blev överlyckliga när Alfred tog ner spjälsängen från vinden förra veckan. Ännu gladare när madrassen var luftad och fodralet tvättat och alltsammans placerat i sängen. Det stör inte katterna, men nu är allt alldeles nerhårat, innan vi ens hann bädda den. (För övrigt med grönvita lakan som jag hittade på loppis efter min sista arbetsdag inför mammaledigheten. Eller, jag hittade ett dynvar, och Ellen hittade det matchande påslakanet åt mig. Credit where credit’s due.)

Två andra som tupplurat.

Blenda kom staplande med yra, bestämda steg från sin middagslur och jag trodde att det var till mig hon gick så målmedvetet men nej nej, det var beben hon ställt sitt sikte på. Det ser typ ut som att han ligger där och gallskriker på bilden men jag kan inte minnas det alls så endera är jag en otroligt ouppmärksam förälder eller så är Dag världens yngsta mimartist.

Dag somnade i soffan och Blenda lånade ut Pupu åt honom som sällskap. 🥲 Kontorspupu, som hon blev blixtförälskad i när hon fick syn på honom i en gratiskorg utanför loppis när hon bara var 0-åring. Det var på den tiden som loppis låg ett par hundra meter nerför backen från vårt. Ack, living the dream. Här kan man gott föreställa sig den där gamla utdaterade Lost-gifen på skägg-Jack som gråter om att ”we have to go back” för extra melodramatisk effekt för att matcha hur mycket jag saknar det. (Även om det, då det begav sig, faktiskt började kännas rejält pinsamt hur ofta jag gick dit.)

Och här har den lille typen — som Blenda är himla glad att efter lång väntan äntligen få paja på (”Jag börjar tröttna på att bara vänta och vänta” är en varnande kommentar hon fällt ett flertal gånger) — somnat i sängen istället. Eller som jag har kommit att kalla det: Dag har tagit natt.
🥁
tack

Varför är det så?

Vet ni hur struligt det kan vara att få nåt så till synes okomplicerat som den soffa man beställt? Först levereras den i två delar så man en tid lever med en halv. Sedan, efter att man fått andra halvan, kvarstår ändå en väntan på andra, längre soffben som vi ska byta till. Ja, det var här jag blev för kaxig och utmanade ödet, antar jag. Jag köpte dem för att sitthöjden på soffan var så väldigt låg, vilket jag inte tycker är så bekvämt, särskilt inte just nu. (Se: Gravidmage, foglossning.)

Min målbild var alltså denna: Mysig soffa som vi alla ryms i OCH som är BEKVÄM. Är det för mycket begärt? Jag bara frågar. För jag blir fan osäker asså.

Paketet med soffben anläder så småningom till Vasa för att — väl här — i en veckas tid alldeles lealöst kryssa av och an mellan ”delivery center” och ”unsuccessful delivery attempt”. Med andra ord bortom mitt räckhåll, tills att en kompis tipsade mig om vart jag kunde ringa och få hjälp. (Till en helt annan logistikfirma som delade depå med de som mitt paket sänts via, så helt logiskt kändes det ju icke. Hade aldrig räknat ut det.)

Har för övrigt skippat flera om och men i denna etapp p.g.a. tradig, enerverande historia som ingen orkar med. Men kan säga att den inkluderar bland annat misslyckade kontaktförsök till både leverantör och producent vilket kändes SISÅDÄR betryggande.

Klipp till att jag öppnar paketet — och inuti finner jag då äntligen de efterlängtade soffbenen. Men vänta? Är det faktiskt de jag skulle ha? Nej såklart inte!! Det hade varit alldeles för lätt! Jag har fått fel storlek! Så att de nya benen är EXAKT! LIKA! LÅNGA! SOM DE URSPRUNGLIGA!!! 🙃 🥲

Alltså man FÅR fan inte jävlas med ett gammalt slitet foglossat preggo på det sättet. Det är omänskligt.

Goda nyheter är att jag nu i alla fall fått tag på producenten, alltid nåt! Håll tummarna för den nya leveransen de ska skicka. Och för mig. Det FINNS chans att det slutar lyckligt ännu men herr-e-gud the lord tests us. (Detests us, vill jag egentligen säga, men äh jag tror ju inte ens på gubben.) Åtminstone vet jag ju numera hur jag ska få tag på paketet för det är tydligen för mycket begärt att budfirman ska försöka få det uppstyrt!!

Det är så förbannat störigt när man fan bara vill göra det BEKVÄMT OCH MYSIGT och istället blir det OTROLIGT MYCKET OFLYT. Vet ni?

Hela den här soffadäsen känns som en allegori för, fan, jag vet inte, den mänskliga existensen eller nåt. I alla fall för min! För livet mitt. Inte alltid är det så här, men känns ändå som SÅ ofta. Det är ett så extremt välbekant mönster. Absolut väl tilltaget i denna soffepisod, som ju närmast känns som nån slags charmlös satirsketch, men typiskt symptomatiskt ändå. Det är så sällan raka linjer, istället är det hinder och krångel och strul och jävla massa kompromisser och en ändlös harang av provisoriska lösningar. Känner ni igen det? (Usch säg inget om ni inte gör det, jag vill för helvete inte veta.) Varför är det så? Återigen, jag bara frågar!!

Dagaluku

Fyra dagar kvar till jul, åtta dagar kvar till min födesedag, tolv dagar kvar till det nya året. Ibland känns det som att julen redan varit, så gjorde det redan för ett par veckor sedan. Jag tänkte då på nåt jag ville köpa och slogs av tanken ”nämen åh, kanske jag skulle gå och kolla nu då det är mellandagsrea”. Njäe. Inte riktigt. Otroligt lång jul i år. Kan inte bestämma om det är en paradox eller alldeles logiskt att den då också alltid känns som att den är en månad borta.

Och en dag kvar av 21-dagars-bloggutmaningen. Just denna nästsista dag har varit omväxlande. Kanske mest i mitt humör. Den har varit mysig, liksom pysslig och fixig, om än mer i teorin än i praktiken, men jag har surfat på soffor och mätt utrymmen, vi har alla tre åkt och hämtat en möbel jag fyndat på fb-loppis, jag har köpt ett bröd som är så gott (och köpte rökt ost för det också, praise be) och min sambo kokade en risgrynsgröt som var så god, vi tände alla fyra ljusen (mörkgrönt, ljusrosa, mörkblått, ljusblått) i adventsljusstaken, alltså, verkligen URMYSIG och bra dag — och samtidigt har mina nerver varit extremt påfrestningskänsliga och jag har velat reagera på cirka varje motgång med att primalskrika. Har hållit mig, men… at what cost?? (Skoja. Fast bara lite.) När ena gardinstångshållaren knäcktes av så att gardinstången åkte i golvet med en skräll, befann sig lyckligtvis lösningen inte långt borta eftersom jag i somras hittade ett antal sådana reservdelar på loppis och köpte allihopa. Men när Myra, just när jag strax därpå går mot skrubben för att leta reda på påsen med hållarna, springer förbi mig och vid mina fötter viker in precis framför mig på det där typiskt kattiga sättet som att hon FÖRSÖKER tackla en eller bli påtrampad och samtidigt låter SPPRRR, fräser jag, aningen orättvist, ”Håll käften Myra”. Förstår ni? SÅ har det (läs: jag) varit. (Jag bad senare om ursäkt med en vänlig klapp på hennes lilla än så länge opåtrampade huvud.)

En dag kvar av mörknandet! Sedan vänder det och ljusnandet tar över. Vi får väl konstantera att även i år ska det bli helt okej eller vad säger ni?