holy cow, 2015

Hej David Duchovny, släng dina händer in the air like you just don’t care!

Bra jobbat, DD. Som ni ser så är Duchovny en begåvad skådespelare, för faktum är att han nog bryr sig, och därtill ganska mycket. Eller så är i alla fall mitt starka intryck efter att jag hörslat hans debutbok Holy Cow som kom ut tidigare i år. Minns inte hur jag snubblade över den men som ett troget fan av Arkiv X så fångade förstås författaren (alias special agent Fox Mulder) min uppmärksamhet, men det ska erkännas att när jag läste beskrivningen och förstod att detta handlade om en humoristisk skildring ur en kos perspektiv så falnade det en aning igen.

Jag var förvisso på jakt efter något lättsamt men jag var rädd att denna berättelse skulle visa sig vara för okomplicerad och sorgfri — och nog var jag i början rätt skeptisk då Duchovny, genom bokens huvudko och berättare Elsie Bovary, slängde sig med jargong som i ärlighetens namn kändes rätt daterad och nästan överansträngd innan jag vant mig med den. Något jag däremot har ganska lätt att sekundärskämmigt ta till mig är krystade ordskämt och sådana kryllade det av i början med precis rätt släng av självdistans, så jag fortsatte att lyssna.

davidduchovny_holycow

Glad är jag att jag gav den denna chans. Duchovny har ett B.A. i English Literature från Princeton och ett M.A. i samma ämne från Yale, så obekant med skrift är han ingalunda, men det larvas ganska mycket i den här boken och den verkar inte vara skriven för att tilltala kritikerna eller litteratursnobbarna. Istället pratar hans alter ego, alltså kon Elsie, om att hon jobbar på en barnbok samtidigt som hennes förlagsredaktör gärna vill att den även ska uppskattas av vuxna, och den boken är alltså den, Holy Cow. (Meta.) Duchovny verkar helt enkelt haft roligt då han skrev den.

Helt bekymmersfri eller ytlig är den likväl inte, något som tidigt blev tydligt, t.ex. när Elsie pratar om sin mor som plötsligt bara försvann en dag utan att Elsie vet vart, eller när Elsie får reda på att det finns farmer tillägnade industriell köttproduktion — något som helt förståeligt lämnar ett trauma hos henne. Mellan alla festlig- och fånigheter så kan sånt här plötsligt dyka upp:

“You humans drink our milk and eat the eggs of the chickens and the ducks. Isn’t that enough for you? Isn’t it enough that we give you our children and what’s meant for our children? And if not, when is it enough? All you humans do is take, take, take from the earth and its beautiful creatures, and what do you give back? Nothing. I know humans consider it a grave insult to be called an animal. Well, I would never give a human the fine distinction of being called an animal, because an animal may kill to live but an animal never lives to kill. Humans have to earn the right to be called animals again.”

Jag har läst på lite mer om Duchovny och lärt mig att han föredrar en vegetarisk diet, kör en elbil och bor i ett s.k. ”green home”, alltså ett hus som är designat för att vara miljövänligt och hållbart med en effektiv användning av vatten och energi. Jodå, nog bryr han sig nog. Jag kan inte påstå att jag blev superduperförtjust i själva historien, men jag är om möjligt mer förtjust i själva David Duchovny nu än jag var som fjortonåring.

Så det är ett ganska oväntat boktips det här men jag tror nog jag kan rekommendera den åt vem som helst egentligen. I synnerhet de som inte tänkt på köttproduktionen så värst mycket innan och/eller de som vill närma sig ämnet på ett okomplicerat sätt. Holy Cow var ett underhållande tillägg i ämnet och det gillar jag som fasiken. Den går informationsmässigt inte in på djupet, men talar till samvetet ändå. Ljudboksversionen läser Duchovny själv, det är extra trevligt. (I synnerhet om en, som jag, automatiskt föreställer sig att det är Mulder som sitter på sin stol i källarkontoret framför sin ”I want to believe”-plansch och lajvar ko.)

Själva berättelsen då? Föreställ dig att du var en ko och du fick veta att du kommer bli slaktad och uppäten. Skulle du vilja fly? Ja. Vart skulle du försöka ta dig? Nånstans dit var du inte skulle komma till skada, helst, säg exempelvis ett land där din djurart var helig kanske…? O ja. Elsie får också med sig ett par reskamrater, en gris och en kalkon, och alla tre väljer att försöka fly farmen av samma skäl. För att överleva. Fast till olika ställen. Närmare bestämt Indien, Israel och Turkiet. Mera specifikt varför låter jag er ta reda på själva.

Avslutar med ett citat av Duchovny, inte ur boken utan från en intervju där han adderar en miljöaspekt:

“I’m also interested in the taxing of the environment in terms of our meat-eating lifestyle. The sheer number of cattle, pigs and chickens that — through no fault of their own, they’re kept by us humans — are polluting the environment in ways that are shocking.”

Heja David!

hemmafrusjukan

Boken jag sen ett par veckor tillbaka håller på med är Betty Friedans The Feminine Mystique, vilken var en av mina självutmaningar i samband med min feministkalender. Det går långsamt framåt, inte för att boken är särdeles tung, men den kräver nog sin beskärda del koncentration eller åtminstone uppmärksamhet i och med att den är fullspäckad med uppgifter. Det är ljudboksversion på jobbet som gäller och det fungerar inte att sväva bort i tankarna en minut och sen förvänta sig att handlingen ska vara på samma plats när jag återvänder till det aktiva lyssnandet. Pausar alltså mycket men känner likväl att jag också missar mycket, tyvärr. Funderar på att köpa den i tryckt format, kan vara en sådan som är intressant att läsa något kapitel i nu som då.

hemmafru

Kan berätta mer om den sen när jag kommit igenom den, men den handlar alltså om hemmafrusjukan, det trånga ideal som fick kvinnan på bilden ovan att trots sitt perfekta hemmafruande ställa sig frågan ”Är detta allt? Är detta allt med livet?”.

Själv är jag inte en huslig person. Ni som känner mig vet att jag är slarvig, stökig och mitt hem sällan städat. Jag samlar på mig mängder med saker som jag sen inte vet hur eller var jag ska förvara, jag slänger kläder omkring mig, jag ställer glas och kaffekoppar på vilken yta som helst och på diskbänken staplar jag diverse kärl tills de tar slut och jag måste rengöra dem.

Förra veckan hade jag nyss kommit till delen av boken som specifikt handlar om hushållsskötsel och kvinnans roll i det, och i samband med detta den nationella ekonomin i USA under 1900-talets mitt. Som bakgrundsinfo bör kanske förklaras att i efterkrigstiden steg familjelivet i status, knappast förvånande eller oförståeligt i.o.m. att så många familjer splittrats under krigen. Mannens roll var som välkänt försörjare jämte kvinnans omhuldare, och i barnens uppfostran ses tecken på dessa roller — flickor uppmuntras till att stanna i hemmet, leka med dockor, dockhus, mamma-pappa-barn, medan pojkarna istället uppmanas att komma sig ut utanför hemmet, t.ex. genom att ta ett jobb som tidningsutdelare eller springpojke. När dessa barn sen är vuxna är det långt ifrån märkligt att de finner sig i samma roller. Normens makt ska inte underskattas.

The Feminine Mystique berättar hur för en person som är designerad till att tillbringa sjukt mycket av sin tid i hemmet med att ta hand om hemmet, så är nya produkter något efterlängtat som kan bryta av tristessen utan att personen för den delen rör sig utanför sin sfär. Att hålla hemmet i skick blev genom kulturella påtryckningar hemmafruns passion och ändamål och detta gynnade i sin tur konsumtionen av nya städprylar, skurmedel och allehanda husgeråd. I ett samhälle där en misslyckad hemmafru var synonymt med en misslyckad människa så är det inte konstigt att hemmafruarna var villiga att testa på nya produkter, endera utav förhoppningen om att med deras hjälp vara en ännu bättre hemmafru, eller helt enkelt utav pur uttråkning. Det är självklart att företag inom dessa branscher ville fortsätta att främja hemmafruidealet, eftersom det innebar att då fanns det en väldans bred marknad bestående av individer vars enda utlopp för självförverkligande i stort sett gick endera genom andra människor, d.v.s. deras makar och barn, och antagligen allra främst genom det som de hade kontroll över, alltså deras hem.

Och där har vi det, en konstruktion som inte bara tutar i unga flickor att hemmafru är allt de nånsin kommer vilja bli, utan även fyller i när de unga flickorna har blivit vuxna kvinnor och finner sig tomma och vilsna i sina roller som enbart hemmafruar, genom ett utbrett marknadsföringskoncept som säger att om någon är olycklig, så beror det på att hon har fel produkter till sitt förfogande. Och hemmafruns jakt på lyckan fortsätter och hemmafrun fortsätter på samma gång att stöda den struktur som nya unga flickor (och pojkar) under tiden växer upp mitt i.

Detta lyssnar jag på på jobbet och tycker det är hiskeligt fascinerande, nästan konspirationsartat utan att det för den delen är någon som konspiratoriskt konspirerat ihop det. Jag tänker att jag så väl kan förstå den där lockelsen att köpa nya produkter som utlovar att ens liv ska bli lyckligare, när en lever ett liv som är mycket begränsat och tillåter få möjligheter till att utvecklas på andra plan än det som i samhället målas upp som ens enda accepterade professionella aspiration; i detta fall skötsel av hemmet. Sen går jag hem och möts av oredan, konstaterar att jag vore en urusel hemmafru och då helt plötsligt får jag en knäpp. Börjar städa. Samlar ihop en massa grejer som legat på konstiga ställen, omarrangerar möbler, torkar bord och fönsterbräden och fyller påsar med sånt jag bestämmer att ska klassas som skräp. Energiskt gör jag dessutom detta. Under tiden jag håller på fattar jag inte själv vad som tagit åt mig, tänker att boken måste ha haft någon slags omvänd psykologisk effekt på mig. Jag sopar, dammsuger, skurar och i hinken åker det sista skurmedlet och som nån jäkla ironisk skymf mot det jag lyssnat på hela dagen känner jag mig p.g.a. denna tomma flaska peppigt upprymd och tänker jublande att JAG FÅR KÖPA NYTT!

Vad i helvete.

Jo, nog tror jag att jag förstår 50-talets desperata hemmafruar. Men hittills måste jag säga att det är ganska härligt att sporadiskt drabbas av denna variant av hemmafrusjukan. Det är lite trevligare att bo, bara. Om jag nu bara kunde räkna ut hur fasiken jag ska få de övriga rummen i acceptabel ordning så skulle mitt liv vara… ja, fulländat och perfekt.

Skoja ba!

Men åtminstone lite mindre stökigt, en stund i alla fall.