Wordslut, 2019

amandamontell_wordslut.jpg

I somras hörslade jag boken Wordslut: A Feminist Guide to Taking Back the English Language och om ni tycker att det låter torrt så misstar ni er. Om ni tycker att den låter uttjatat ”jamen fitta betydde faktiskt våt ängsmark ursprungligen, det är ju sååå vackert, dags för qvinnor att omfamna sina inre gudinnooor”-ig så misstar ni er också! Tack och lov.

Istället är den faktiskt riktigt fräsch och humoristisk, och innehöll en hel del nytt för mig. Författaren (och ljudboksuppläsaren) Amanda Montell presenterade tankar jag aldrig slagits av förr, eller tog redan bekanta ett steg längre.

Vi vet ju ju exempelvis att sättet medier rapporterar om våldtäktsfall tenderar vara skevt. ”Kvinna misstänkts ha våldtagits”, är väl det klassiska. Är det kvinnan som är misstänkt? Varför blir den passiva parten — offret — omskriven som den aktiva? Varifrån kom den här våldtäkten då? Särkerligen finns det väl en våldtagare med i bilden?

Numera när jag läser sådana rubriker tänker jag också på det Montell sa i Wordslut. Att språket i sig självt är utformat så mancentriskt när vi pratar om sex. Att det till exempel heter penetration. Det säger att mannen är den aktiva parten, den som penetrerar. Att när det gäller sex där ena parten penetrerar, så är det den parten som liksom innehar huvudrollen, den som agerar. Den andra har en mer passiv biroll.

Tänk ifall att språket istället utgick från ett kvinnligt perspektiv när det gällde sex. Så att det istället för att det hette ”penetrativt sex”, skulle heta typ ”omhöljande sex” eller dylikt. Så att kvinnan skulle vara den aktiva, den i huvudrollen, i stort sett den med kontrollen.

Jag tycker det är ganska otroligt att föreställa sig. Hur skulle det påverka kvinnors relation till sex? (Och sättet samhället och medier rapporterar om våldtäkter?)

Ordslampa är inte ett fult ord. Jag vill förstås också vara en. Inte minst för att med Montells guidning granskar man (läs: jag) sina egna språkliga åsikter och tvingas inse att de inte alltid är så hemskt vidsynta — eller feministiska!

”We’re also living in a time when we find respected media outlets and public figures circulating criticisms of women’s voices—like that they speak with too much vocal fry, overuse the words like and literally, and apologize in excess. They brand judgments like these as pseudofeminist advice aimed at helping women talk with “more authority” so that they can be “taken more seriously.” What they don’t seem to realize is that they’re actually keeping women in a state of self-questioning—keeping them quiet—for no objectively logical reason other than that they don’t sound like middle-aged white men.”

Jag borde förstås ha tipsat om den här boken då läsningen var färskare, för nu har de flesta detaljer fallit glömska. Men ännu en sak som stannat i minnet är tendensen att, i synnerhet på sociala medier, använda sig av kvasifeministiska termer som kanske låter kvinnokraftspeppiga, men egentligen bidrar vidare till att befästa att männen är normen. Så som att kalla sig en mompreneur, she-EO eller girlboss. De meddelar ju felaktigt att en vanlig chef och typisk VD är av manligt kön, och att en riktig entreprenör är en som inte är mamma. Inte så jättemycket girlpower i det va.

Men sen är det inte heller så konstigt att det blir så. När kvinnor genom tiderna ställts frågor om hur vi balanserar familjen med karriären är det inte så märkligt att vi hittar på identifierande begrepp som inkluderar dem båda, som säger att vi klarar både och. På samma sätt som vi hittar på benämningar för att berätta att det inte är ett hinder att vara kvinna samtidigt som en är chef — synd bara att det i slutändan antagligen ändå mest gynnar killchefer.

Wordslut är för dig som gillar: Språk, feminism, nördighet, populärkultur, humor och smart lättsamhet. Sååå så gott som alla antar jag?

Skogen och träsket

20190525_1643_stuga

Ovan. Så heter stugan ni ser på bilden ovanför. Den ligger, som ni ser, ovan marken! Den var vårt trädhus när vi förra helgen övernattade på Emmes Retreat i Nedervetil. Vi var där för att fira Alfreds mamma som fyllt år i början av maj.

20190525_1643_vy

Den här vyn på bilden är strax vänster om stugan från den första bilden. Om jag tolkat kartan rätt så är Emmes Storträsket namnet på sjön. Vi anlände på lördagseftermiddagen efter ungefär två timmars bilfärd.

20190525_1704_fota

Efter att champagnen korkats och avnjutits så fick Blenda, som inte sovit ens i närheten av tillräckligt under bilfärden, åka ner i Manduca-selen på min rygg. Sen gick vi ut på promenad och hon somnade på några minuter.

20190525_1718_lugn

Jag strosade iväg ensam en bit, eller så ensam man då blir med en snarkande toddlare på ryggen. Det duggregnade så försiktigt att de små dropparna var mer som ett milt dis i luften. Älskar det vädret. Och den där skogen! Herregud. Om jag får vara en smula självgod och lite jobbig så vill jag säga att jag kände ett riktigt lyckorus i bröstet när jag tagit den här bilden här ovanför. Hehe. Det är så sällan skogar kommer till sin rätt på bild, men här tycker jag den verkligen gör det. Det är som att syret syns! Bra skog. Duktig.

Ett par dagar innan hade jag läst att det tycks vara extra många träd som blommar i år, och att detta skulle då bero på att fjolårets sommar var så torr och het att träden blivit stressade och tror att de ska dö. Med andra ord försöker de se till att åtmistone arten ska överleva genom att sprida frön. Det här tänkte jag på när jag gick där och tyckte mig se ovanligt många ljusa knoppar på kvistarna, de var typ överallt. Men jag kan inte säga hur många det har varit andra år, kanske jag bara inte lagt märke till det förr. Hur som helst: wääh. 😰

20190525_1724_glimt

Jag sökte mig tillbaka mot stugorna. Den på bilden ovanför heter Lyan och det var den som resten av vårt sällskap bodde i.

20190525_1726_mep

May, Elis och Peter (på Blendaspråk: Farmor, kusin och farfar) söker sig mot middagen som värdarna gjort åt oss. Har inga bilder från den men vi fick bland annat smaka på nordens egna sparris: mjölkört! Rallarros! Blev väldigt glad över detta eftersom det kändes som att det var typ ~*meant to be*~ eftersom det också var en sak som jag läst om typ strax innan vi åkte iväg på den här turen och som jag direkt tänkte att jag ville testa. Och så fick jag det! Och så var det jättegott!

Försökte googla och hittade inte det jag läste men förstås har naturdrottningen Maggie bloggat om mjölkörten redan i fjol! Ska lätt följa hennes recept med smör och citron, mmm.

20190525_1831_gitarr

Efter maten spelade Alfred låtar som Elis kunde dansa till. Blenda var också med på ett hörn men var huvudsakligen glatt intresserad av gitarrens stämskruvar.

20190525_2111_dis

När Blenda somnats stannade jag kvar i stugan och hörslade en bok. Det fanns två små fönster i hörnet som sängen stod vid. Det här var utsikten genom det ena.

Boken var förresten Alex Schulmans Bränn alla mina brev, älskade berättelsen men tyckte Schulman emellanåt kändes opålitlig med sina minnen, som att de var fabricerande för att han skulle få Skriva Äkta Drama typ, meeen tyckte trots detta att det hela var mycket gripande. Har aldrig läst nåt av honom förr och inte hängt med, har inte förrän typ nån månad sedan fattat att han och den där Calle är två olika personer. Så jag är förbryllad — har de båda två klara skitstöveltendeser a la morfar Sven Stolpe eller är det bara den senare nämnda? Sånt funderar jag på. OCH att jag kan ju inte vara den enda som tycker att Stolpe ser ut som en obehaglig dubbelgångare till Jimmie Åkesson på typ varje jäkla bild som finns på honom? Lite som porträtt som visar hans sanna jag i stränga fascistiska 30-tals-penseldrag. Ni ser det också va? Men okej det här skulle jag inte prata om. Vi går vidare!

20190526_0609_kika

Följande morgon vaknade Blenda en bit innan klockan sex och ingen av oss lyckades somna om. Här kikar Blenda ut genom det andra fönstret vid sänghörnet. Vet inte vad det är med små barn som klampar omkring i fotpyjamasar i mjuka sängar men GUD det ser så klumpigt och gulligt ut.

20190526_0721_kram

Vi klädde på oss och gick ut och den minsta delade ut benkramar i skogen.

20190526_0741_famn

Sen gick vi in till den andra stugan där gänget också började komma igång. Blenda satt en stund och filosoferade med sin farmor. (Bonusinfo: Blenda har naturligtvis en björn på tröjan. Dresscode skogen, tänkte vi.)

20190526_1007_loev

Efter en utsökt frukost (havregrynsgröt! bär! bananplättar! smörgåsar! kaffeee!) så blev det dags att gå ut och promenera igen. Andra paddlade kajak, har jag för mig. Vi gick en bit och sen kände jag Blendas huvud luta mot min rygg och bli allt tyngre. Sen dinglade hon där och snarkade igen en halvtimme eller så.

20190526_1018_baeck

Vi passerade ett litet vattendrag som porlade vackert.

20190526_1045_barr

Skogen var fuktig och uppfriskande och nånstans nordösterut hörde vi göken gala. Vi gick ett par kilometrar och sen vände vi om. Lite besviken att vi inte såg ett endaste riktigt skogsdjur, bara nån talgoxe och ett andpar vi nästan skrämde livet ur när vi passerade bäcken på hemvägen, men å andra sidan ska man kanske försöka smyga lite och inte prata så mycket om man vill råka på en räv eller rådjur eller nåt sånt.

20190526_1233_voff

Lite (vege)grillkorv, potatissallad och banana bread senare så var vi redo att åka hem igen. Vi tog farväl av den charmiga hunden Nando som bodde där. Så kanske han klassas som skogsdjur då? Score!

Kärlek, droger och rock ‘n’ roll

Jag tänkte att jag skulle återuppta den gamla, försummade traditionen att blogga om böcker jag läst. Hittills i år sex stycken, säkert dubbelt fler än det sammanlagda antalet under fjolåret (!!), men ingen orimlig takt så det skulle vara svårt att hinna plita ner några tankar om varje en. Får kanske försöka! Ska i alla fall berätta lite om den jag läste (eller hörslade) ut senast, så vi börjar där —

20190401_taylorjenkinsreid_daisyjonesandthesix

Daisy Jones & The Six (2019) av Taylor Jenkins Reid. Den här är riktigt färsk, utkom för bara en månad sen. Jag känner mig således som någon som HÄNGER MED I SVÄNGARNA, men det är jag ju tyvärr inte. Hade jag varit det hade jag till exempel vetat att ”hänga med” i bokvärlden heter typ att ”haffa raderna” eller att ”bokvärlden” heter ”omnibiblan” eller nåt sånt. Nu vet jag inget sånt så jag vet inte heller vad jag pratar om. AAANYWHOOO…

Jag lyssnade på ljudboksversionen som känns som något av en storsatsning i och med röstskådisarna, hela 21 stycken om jag räknar rätt. De mest kända för mig är Jennifer Beals (hon från Flashdance), Pablo Schreiber (OINTBs ‘Pornstache’) och Judy Greer (tycks ses i ströroller lite överallt, t.ex. som Kitty i Arrested Development) som alltid lyckas med konststycket att kombinera käck och cool. Det görs också en webb-tv-serie av berättelsen, som Reese Witherspoon producerar (liksom Gone Girl, WildBig Little Lies). Det kan bli riktigt ljuvligt! Så länge de värsta rock’n’roll-klyschorna undviks.

Men jag vet inte varför jag trampar i ring runtomkring det jag egentligen skulle berätta om.

Daisy Jones & The Six är alltså namnet på ett av 1970-talets stora rockband. Enigmatiska och karismatiska, mytomspunna och omgivna av rykten. Några av dem antagligen helt sanna. De var jättar som plötsligt tycktes falla av jordens yta. Bandet splittrades. Ingen visste varför — och det är detta som denna dokumentär ämnar undersöka.

Och nu kanske ni tänker, hmm Daisy Jones & The Six, vilka var de? Jag känner igen den tanken. Den här boken är så trovärdig och medryckande att jag titt som tätt under läsningens gång känner impulsen att googla. Jag vill så gärna se en bild på frontpersonerna Daisy Jones och Billy Dunne som trollband sin publik. Men de fanns aldrig. Det har inte funnits något sådant band fast Jenkins Reid beskriver deras musik som att den var verklig. Sångtexterna till deras sista studioalbum finns med i boken. Jag hade gärna velat höra den skivan, enligt hur den beskrivs låter den nämligen som absolut fängslande. Snopet!

Vi tar del av historien genom intervjuer gjorda i nutid. Med de forna bandmedlemmarna i The Six. Med Daisy Jones som senare skulle joina bandet. Med personer runtomkring dem — vänner, kärlekar och managers. Alla ger sina egna perspektiv av händelserna, och det här är så himla snyggt utfört, då de kan variera en del sinsemellan. (En tv-serie som är expert på detta är ju The Affair, där folks klädsel m.m. kan variera beroende på vilka personer det är som återberättar samma händelse.)

Det är huvudsakligen två parallella berättelser — den om Daisy Jones, den om The Six — som senare korsar varandra, förenas en stund, för att sedan splittras igen.

Vi får genom intervjuerna möta de vanliga grejerna vi brukar råka på i musikdokumentärer: uppväxt, nåt smärre eller större trauma som format personerna, talang, ambitioner, spelningar, upptäckten och så ut på turné. Och där kommer stjärnglansen, sexet, alkoholen och drogerna och så följer beroendet, missbruket och det sedvanligt osympatiska urartandet. Men trots att det känns välbekant så tycker jag inte det blir särskilt förutsägbart — de flesta karaktärer är utvecklade och kan såväl överraska som göra en besviken.

Jag ska medge att historien ändå inte fångar mig helt. Den är intressant och kul att följa med i, men jag har länge känslan av att allt dittills bara är en lång summering av vad som har hänt innan Det Som Komma Skall. Och jag börjar bli otålig med att inte veta vad detta ”det” är — eller om det över huvud taget existerar. Jag tycks önska allt mer frekvent att det skulle gå snabbare framåt.

Att boken i det stora hela är så charmigt skriven (och berättad) väger ändå upp för den saken. Berättelsen är, överlag, riktigt catchy. Jag roas av situationer där perspektiven går isär och varje replik känns så äkta, så igenkänningsbar, att det är ofattbart att det är hittepå. Jag blir särskilt förtjust i kvinnorna och deras relationer, de får alla ha varsin starka personlighet och ändå komma överens. Ibland nås jag av korta passager som talar till mig, på ett sätt eller annat, smått som stort. Kanske oftare smått, men ändå, det känns fint.

“Which is what we all want from art, isn’t it? When someone pins down something that feels like it lives inside us? Takes a piece of your heart out and shows it to you? It’s like they are introducing you to a part of yourself.”
– Taylor Jenkins Reid, Daisy Jones & The Six

Och sen så sitter jag plötsligt på jobbet och känner ögonen tåras och önskar att det inte hade gått så snabbt framåt ändå. Lustigt hur det kan gå.

Visst laddade berättelsen länge upp till något, det där ”som komma skall” som jag nämnde tidigare — och det vi till sist fick motsvarade inte riktigt den uppladdningen. Men det gör ärligt talat inte så mycket. Jag känner mer såhär att kanske har jag blivit lurad och förtrollad, men jag är okej med det. Jag gillar det ändå, och ur vissa perspektiv rent av riktigt mycket.

Daisy Jones & The Six är för dig som gillar: Sjuttiotalsrock, musikhistoria, Rolling Stone-vibben, filmer i stil med The Rose och/eller Almost Famous, idoldyrkan av frontmän och -kvinnor, allt som heter Fleetwood Mac och särskilt legendauran som omger albumet Rumours. Gissningsvis också A Star Is Born, men har ej sett den. 

Bland pälsmalar och boklusar

20190109_b.jpg

Jag är ensam hemma med Blenda och katterna och har nyss (nåja, då jag började på detta inlägg, innan jag drog ut på tiden) nattat den förstnämnda. Blev lite tidigare än vanligt eftersom vi båda var så trötta. Har i ett par timmar längtat efter att hon ska somna så att jag ska få egen tid, inte minst när hon blev så trött att hon började bitas. Nu då jag har det så känns det istället tomt och tråkigt. Ångrar att jag bar henne till sängen så snabbt när hon somnade i min famn. Borde ha suttit kvar, läst en stund.

Är sen på e-boksbollen men nu är jag där. När jag mot slutet av fjolåret blev ställd några nyårsfrågor av Vasabladet så beslöt jag snabbt att ett nyårslöfte för 2019 skulle vara att läsa mer. I fjol läste jag knappt någonting så det krävs inte direkt mycket för att hålla det löftet. Ändå var jag lite orolig. Har varit så sjukt LAT. Det har oftast varit helt OMÖJLIGT för mig att sätta mig ner med en bok. Till och med att hörsla en har varit ohanterbart.

Men så häromveckan fick jag ett spontant infall att testa e-bok, nåt jag faktiskt aldrig tidigare känt mig dragen till. Har tvärtom tyckt det verkat för jävligt. Obekvämt och alldeles oromantiskt. (Haha! Tönt-jag.)

Och vet ni helt plötsligt satt jag inte och slösurfade planlöst under kvällsamningen, eller när jag köade en timme på hälsovårdscentralen för att få kollat till mitt finger, eller ett par nätter när jag inte kunde sova. Jag läste istället, och redan det gav ju resultat direkt. SÅ ROLIGT! ETT MIRAKEL! UNDRENS ÅR 2019! Känns som att jag äntligen sluppit in i en annan värld igen, som jag visste att fanns där bakom… alla vinterpälsar i den gamla garderoben uppe på vinden, antar jag att jag får använda som liknelse.

Har missat så mycket bra litteratur de senaste åren. Eller alltid, egentligen, är ju bättre på att läsa OM kultur än att faktiskt ta del av den… Men kan inte ni tipsa mig om det bästa ni läste i fjol? Eller någonsin? Eller det måste inte ens vara ”det bästa” utan istället nåt som stannade med er, eller som fick tiden att bara swoosha förbi, eller som kändes förbannat mysig, och så vidare.

Nu just håller jag på med Fatima Bremmers Ett jävla solsken, alltså biografin om Ester Blenda Nordström. Det är många som frågat och svaret är nej! Vi har inte döpt vår Blenda efter henne. Vi hade namnet på klart två, tre månader innan boken släpptes — men visst snubblade jag över Nordström när jag googlade på namnet och hade således litelite koll på henne. Bra namne, helt klart. Och boken verkar hittills lovande.

Alfred håller dessa dagar på att hörsla The Da Vinci Code och jag är lite avundsjuk för det är så otroligt vansinnesroligt att bli så uppslukad av en bok som jag plus många andra blev av den. Alltså det där att knappt kunna lägga den ifrån sig och tänka på den konstant — så var det för mig. Symbolism, konstmysterier, esoteriska sällskap etcetera, hallå va.

Borde egentligen läsa den igen nångång, har ju glömt mycket av den under årens gång, men bär läsupplevelsen kärt i mitt minne. Har förstått att man ska skämmas för att gilla koden men jag gör ju det och skäms inte. Tycker istället lite synd om Dan Brown som blev alltför populär för att tas på fullaste allvar. Ja ja, han gråter säkert jättemycket hela vägen till banken.

Lottdragning för handbok

20190103_lott

Kolla här! Plötsligt händer det. Om man med ”plötsligt” avser ”så sent att folk gett upp hoppet om att det NÅNSIN skulle hända”.

Sa det redan men det tåls att upprepas: Så roligt att ni alla var med om tävlade! Det är så roligt roligt när det blir lite extra liv och rörelse här.

Men till saken! Vi bad en nyvaken och smågrumpy men mycket fokuserad Blenda om hjälp med att dra lott.

Grattis signaturen Marianorrgard! (Låter osäker på rösten i klippet men det var bara för att jag plötsligt inte kunde bestämma hur jag skulle uttala efternamnet, hehe.) Mejlar dig pronto.