Den första snön, 1962

Vi gick ut och lekte i snön som fallit under natten. Snön knarrade under fötterna. Blenda följde mina fotspår. Ett gäng med äldre pojkar kom till pulkbacken och lekte, åkte och kastade snöbollar på varandra. Det påminde mig om den bok som jag nyligen såg högst upp på en lista över de mest utlånade böckerna från New York Public Library samt hemma i bokhyllan, nämligen Ezra Jack Keats Den första snön.

Jag hittade den på loppis i våras/somras och visst har vi läst den innan, men nu är ju äntligen årstiden rätt. Den utkom år 1962 i originalspråk (The Snowy Day) och är vid det här laget en riktig bilderboksklassiker. Detta visste jag dock inte förrän jag kom hem med den, då tyckte jag inte att jag någonsin råkat på den förut. Nu är den en sådan som jag ser typ överallt.

Den handlar om Peter som vaknar en vintermorgon och ser att världen är täckt av snö. Minns ni hur magiskt det brukade kännas? Det är den känslan berättelsen tar vara på och vi får följa med Peter under hans snöiga dag, med bland annat snövallar längs gatorna och snöänglar i drivorna, tills nästa morgon.

Ibland kan jag fortfarande få en vibb av samma förtrollning. Det är något speciellt att vakna till årets första snö, särskilt om det kommit mycket på en gång. Ljuden är mjukare, ljuset är starkare men på nåt vis mjukare det med. Det finns ett slags lugn i det, som följer med automatiskt.

Ezra Jack Keats var en amerikansk illustratör som länge väntade på ett uppdrag att teckna en liten pojke som Peter, inspirerad av en serie fotografier på en liten pojke som han sett i Life Magazine och som hängde på väggen i hans ateljé i många år. Inget sådant uppdrag kom, och då beslöt han att skriva berättelsen själv.

Som en vit judisk man som växte upp i multikulturella Brooklyn, gjorde han ingen grej av att den lilla pojken var svart. Andra har dock granskat det, viss kritik har förts fram, men man verkar huvudsakligen ha landat på att representationen är gynnsam. Innan Den första snön var svarta karaktärer i böcker, även barnböcker, oftast baserade på rasistiska stereotyper. Detta undantag kom ut mitt under medborgarrättsrörelsen, och även om Keats inte avsett den som en slags aktivism — lille Peter existerar inte för att (mot)bevisa något, han bara existerar — så bidrog den till förändringar, inte bara i barnbokslitteraturen. Enligt Wikipedia berättade en lärare för Keats att efter att den kommit ut hade hon för första gången sett elever välja bruna kritor för sina självporträtt.

Jag bad Blenda, 3 år, berätta vad hon tycker om boken. Så här sa hon:

Bra!

Ja, varför komplicera till det.

Vanessor

Tidigare i höstas hörslade jag My Dark Vanessa av Kate Elizabeth Russell. Det är en berättelse som inte är lätt att skaka av sig. Huvudkaraktären Vanessa är en 15-årig tjej som anser sig samtyckligt inleda en romans med sin 42-åriga lärare Jacob Strane. Som läsare inser man att läraren steg för steg manipulerar sin elev, men för tonåriga, rätt ensamma Vanessa är uppmärksamheten den bekräftelse som många i hennes livsfas längtar efter. Att hon är speciell. Hon känner en attraktion till honom, som utvecklas till en förälskelse.

Genom boken dras det paralleller till Vladmir Nabokovs Lolita, och Vanessa läser den boken och sin egen upplevelse som en romantisk kärleksberättelse. Enligt henne är det frågan om passionerad, djup kärlek som omvärlden missförstår och vill förvränga till något fult. Åren går och sen inträffar #MeToo. Tänk om Lolita aldrig var någon Lolita utan faktiskt bara Dolores Haze?

Förra veckan hörslade jag Samtycket, en annan bok med liknande tema, även den en som biter sig fast i en, och även den med paralleller till Lolita — men som skildrar författarens egna erfarenhet när hon, som 14-åring, inleds i en romans med en etablerad fransk kulturman. Den är alltså självbiografisk och författaren heter Vanessa Springora.

Denna Vanessa beskriver en liknande händelse som hände Russells Vanessa: En äldre man ägnar henne uppmärksamhet och hon suger i sig bekräftelsen, den smickrar henne. (Det låter banalt då jag summerar det, men verkligen inte när Springora skildrar det.) Tonårshormonerna gör även sitt och hon känner åtrå för den 50-årige författaren GM (Gabriel Matzneff). Han är noggrann med att se till att hon ger honom sitt samtycke för det som sedan ska följa. Han är, nämligen, rutinerad. Och det är alldeles välkänt i Frankrikes kulturvärld. Han skryter om sina sexuella äventyr (övergrepp) i sina böcker.

De här är två intressanta och obehagliga böcker som av en händelse råkar passa tillsammans som två bitar från samma patriarkala, daddy-issues-populäriserade, flickor-hypersexualiserade samhällspussel vi tyvärr kallar verkligheten. Att de båda huvudkaraktärena heter Vanessa gör inte, som man kanske kunde tänka sig, att jag föreställer mig dem som samma person. Istället får det effekten att de tillsammans började att symbolisera varje ung flicka. Alla flickor är Vanessor. Och inga flickor är Lolitor.


Detta har inte med nåt att göra, men jag blev så förvånad när jag kollade Russells författarbiografi på Goodreads och kände igen hennes bild. Hade ingen aning om att jag visste vem hon var men jodå, vi var nämligen i samma online-community för typ tio år sen! Vi lärde aldrig känna varandra men jag kände definitivt till henne. Alla visste redan då att hon var smart, begåvad och att hon var en författare som skulle slå igenom. Hon jobbade på My Dark Vanessa redan då, i intervjuer har hon sagt att hon gjort det sedan tonåren. (Verket drar förresten stor nytta av detta, att Russell redan som tonåring skrivit karaktären Vanessa som tonåring.) Tycker det är OTROLIGT häftigt att hon haft berättelsen med sig och aktivt arbetat på den så länge. Tycker OCKSÅ att det är ganska jäkla otroligt häftigt att när hon väl sedan debuterade med samma berättelse så skrev hon ett sjusiffrigt kontrakt med sitt förlag. Det är liksom BÅDE absolut lyxdrömmigt och känns samtidigt helt välförtjänt.

Juni, juni, juni

Processed with VSCO with a9 preset

Jag kämpar emot att inleda med: Juni! Plötsligt är det juni! Vart har tiden gått? Fåglarna kvittrar, himlen är blå, solen skiner och allt annat är grönt och blommigt. Nyss verkade detta så långt borta MEN NU SÅ. Sommaren är här!

Ärligt, varför blir det alltid så? Jag är förstås inte ensam om det. Men är det nåt jag beundrar hos andra bloggare — och det finns mycket att välja bland — så är det förmågan att inleda ett inlägg på ett sätt som känns fritt från ”inledning”. Lyckas aldrig med det själv. Måste öva på (bland annat) detta.

(Jag kunde ju också bara stryka det här jag skrivit nu i efterhand men NEJ jag vill inte att ni ska tro att jag tänkt ut något på förhand.)

Jag har sett flera tipsa om Koko Hubaras Bruna flickor de här senaste dagarna — och om ni, som jag, inte läst den förr men är nyfikna på den så kan jag tipsa om att på Fredrikabiblioteken finns den att lånas via appen Biblio, alltså den ni kan låna e- och ljudböcker från biblioteket med. Blev glad. Ska läsa den på mobilen. Appens startsida upptas typ alltid av en myriad svenska deckare och feel-good-romaner som jag inte ens kan hålla isär, så jag glömmer lätt att det finns mycket annat också bara man letar.

Har i dag försökt fundera på hur mycket litteratur av icke-vita jag läst och har fått så lov att konstatera att det inte varit mycket alls. Att jag länge *tänkt* läsa James Baldwin håller liksom inte. Pinsamt att inse att de flesta böcker jag läst som behandlar rasism, har likväl författats av vita människor. Men två (fantastiska) undantag jag nu kan komma på är Angie Thomas The Hate U Give och Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. Såklart! Tänker också på Alice Walkers klassiker The Color Purple men helt ärligt minns jag inte så mycket av den, bara att jag uppskattade den. Tror den fokuserade mer på kvinnofrågor än ras- men precis som jag skriver detta inser jag att antagligen kan en rasifierad kvinna inte have one without the other så det är kanske onödigt att fundera på. (Hoppas jag inte typ whitesplainar nu.) Hur som helst — jag får jobba på att bredda spektrat.

Det är mycket snack nu om vad vi vita ska göra härnäst, efter att vi delat inläggen i sociala medier, och nu menar jag inte att läsa icke-vita författare är att göra nog men det är i alla fall att göra NÅT. På tal om det så vill jag tipsa alla småbarnsföräldrar om förlaget Olika. De satsar på normkreativa böcker som innehåller en bred diversitet på ett alldeles självklart och naturligt sätt. I kväll har jag och Blenda läst Varför gråter pappan? som är så väldigt fin.

Okej, dags för min egen godnattsaga! True crime och rättegångsdrama.

Fredag i januari, lördag i februari, dels under andra världskrigets slut

20200131_0801

I fredags släpade jag barnet till dagis. I pulka, på hennes begäran.

20200131_0830

Jag gick hem igen ovanligt långsamt, eftersom att jag tagit med mig hörlurarna och kunde lyssna på en ljudbok. De som känner mig vet att jag nästan alltid går snabbt, folk brukar kommentera på det. Jag vet inte varför jag gör det, och det är inte som att jag ens känner mig som att jag rusar, jag antar att jag bara tar långa steg eller nåt? Min stegmätare på telefonen brukar alltid visa färre steg än Alfreds fast vi umgåtts hela dagen och gått lika mycket, som när vi varit på nån resa eller sånt. Från varje dag i Berlin i somras visar min mätare cirka tusen steg färre. Nu kanske ni ser den där klassiska Monthy Python-gångstilen framför er? Ja typ så ser jag ut.

20200131_1219

Vid lunchtid låg jag i soffan och katterna gjorde mig sällskap. Jag lyssnade klart på min ljudbok, The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne, och grät en skvätt. (Uppläsaren Michael Maloney var perfekt för denna.) En bok som jag länge ämnat läsa men alltid glömt. Har inte sett filmen heller.

Den var gripande förstås, men jag är ändå litet kluven. Samtidigt som jag uppskattar den simplifierande stilen så undrar jag om det är respektlöst mot historien att förenkla det SÅ mycket. Som att det skulle ha funnits ett område av Auschwitz som varit så oövervakat att allt det som utspelade sig där under ett års tid hade kunnat pågå utan att någon tagit notis om det. Eller att stängslet saknade elektricitet. Eller att barnen, nio och tolv år gamla, verkade så OERHÖRT omedvetna om vad som pågick i deras hemland — dessutom mitt i Berlin! — ännu mot slutet av andra världskriget. Är inte nazisterna ökända för indoktrinering av små barn? Samtidigt så uppskattade jag det distanserade och att iaktta allting från en utomståendes ögon som likväl befinner sig mitt i. Allting ter sig främmande och ofattbart för Bruno och så känner man ju själv också. Hur hur hur? Och nog frös jag till litet när den sista meningen lästes — den spoilar inte något av storyn men om ni inte vill veta ska ni hoppa vidare till nästa stycke nu — ”Of course, all of this happened a long time ago and nothing like that could ever happen again. Not in this day and age.

Efter fredag blev det lördag, ifall ni inte visste, och det blev kväll och min kompis Carla frågade om jag ville komma på bio. Men det är ju så sent, var min första tanke. Sen insåg jag att klockan var typ sju, hah. Blir så underlig och verklighetsfrånvänd av att ha barn. Det är ju inte så att jag går och lägger mig när Blenda gör det men den tiden efteråt är liksom inne-ugglar-tid, som man tillbringar i nån slags halvdvala i soffan, ofta i timtal. Jag hade förresten inte gått på bio sen jag var gravid, då såg jag Dunkirk och Blenda sparkade massor i magen.

Jojo Rabbit var filmen Carla tänkte gå på och eftersom jag tydligen inte hänger med nu för tiden så hade jag inte ens hört om den förr. Men jag gick! Och jag är så jäkla glad att jag gjorde! Gillade den massor. Den var underbart oväntad, inte bara för att jag inte visste något om den, men för att den inte egentligen innehöll en endaste floskel, vilket jag tänker mig att kanske är extra svårt att undvika om man gör satir. (?) Både skrattade mycket och grät litet (och på tal om att undvika flosklar gör jag det tydligen inte alls). Alfred ska antagligen gå och se den ikväll och vet ni jag är riktigt avundsjuk. Ska man jämföra med någon så vill jag säga typ Wes Anderson möter Quentin Tarantino, men det är kanske osanningsenligt för Taika Waititi är helt egen. Men kanske får ni ett litet hum? Är riktigt salig då jag tänker på den, tyckte den i det stora hela var LJUVLIG. 

Som en beundrare av synkronicitet så uppskattar jag även att filmen gick så väl hand i hand med min kulturupplevelse från dagen innan, alltså The Boy in the Striped Pyjamas. Unga pojkar i Tyskland mot slutet av andra världskriget. Ensamhet och vänskap. Kanske ett par låtsaskamrater också, men det beror väl på hur man ser det. Och även vad det gäller Jojo Rabbit ploppade de där samma tankarna upp angående vad som är respektfullt för historien. Särskilt till en början då det kändes besynnerligt att roas av att folk heilade åt varandra. (Låter bisarrt även nu.) Jag tyckte dock att den lyckades bättre med balansgången, att hamna på rätt sida.

Äh, borde ha ställt upp detta helt annorlunda och förklarat det bättre. Men nu ooorkar jag bara inte. Djupt irriterande att det inte blir nån kulturskribent av mig i dag heller.

Efter filmen gick vi ut på en öl och en öl är EXAKT det jag drack och ändå hade jag huvudvärk dagen efter. Riktigt orättvist men värt det ändå!

Cool story brö

Dagistanterna har berättat att ibland hämtar Blenda en bok och sätter sig i ett hörn och läser den för sig själv, typ när hon vill ha lite egentid mitt i allt dagisstoj. Med tanke på hur sällan jag kommer mig för att läsa fysiska böcker här hemma (förutom åt henne då — jag har precis läst Sagan om den lilla farbrorn) så är det knappast mig hon efterliknar, men likväl känner jag mig stolt. Det är betryggande också, att veta att hon redan har böckerna. Hur stor hennes värld är. (Och hon känner igen några bokstäver nu! Främst M och O. För så skrivs hennes (mellan)namn.)

20200105_bok

I helgen sorterade jag om i vardagsrumshyllan. Sist vi flyttade gjorde vi oss av med en hel del böcker och jag tänker numera på bokhyllan som en föränderlig samling snarare än en växande. Det är väl tidstypiskt att vilja kuratera, antar jag. Marie Kondo säger sig äga trettio böcker. Jag har egentligen inte problem med varken antalet 30 eller 300 (fast 3000 skulle definitivt stressa mig) men jag vill att varje en av de böcker jag äger ska betyda något för mig. Jag vill behålla mina favoriter, fast ärligt talat är ganska många av de jag har sådana jag inte ännu läst men gärna vill. En del av dem ska förmodligen vandra vidare. Andra i hyllan är omtyckta gåvor och det gör mig också glad att så många bokryggar pryds av vänners och bekantas (plus förstås sambos) namn.

Det här är säkert också väldigt tidstypiskt och antagligen narcissistiskt, men man vill ju att ens bokhylla ska vara nåt slags självporträtt eller hur? Alltså jag menar man vill ju att den ska berätta något om dem vars hem den finns i. Sannerligen en #shelfie.

Tänker också på vilka böcker jag vill att mitt barn ska växa upp med. Jag växte själv upp i ett hem med proppfulla bokhyllor — många av dem sådana böcker som jag än i dag tänker att jag ska läsa nångång. Så jag vet alltså att det tyvärr inte finns några garantier att min dotter kommer läsa särskilt många av de som finns i vår hylla… men jag vill ju att även om hon enbart klättrar upp på en pall och skummar igenom bokryggarna, så som jag själv brukade göra, så ska de bidra med något. Om än så bara att vissa namn eller titlar inte är fullkomligt obekanta för henne i framtiden. En av mina första pojkvänner (om man ens kan kalla honom det, förhållandet varade en så kort tid) visste inte vem Stephen King var. Jag tvivlade hårt på oss då. (Säger troligtvis mer om mig än om nån annan.)

Fast förstås allra helst vill jag ge så bra chans som möjligt för en givande läsupplevelse — vilken bok hon än skulle råka att välja läsa.

Men ja jag vill förstås fråga er då! Säg att er bokhylla skulle uteslutande vara fylld med viktiga böcker/författare — och ”viktig” är här en ytterst subjektiv beskrivning, förstås — vilka skulle man då finna där? Liksom top shelf? Förutom Clownen Jac då.

Skoja! Eller vad vet jag, har inte läst. Alla tycks bara ha växt upp med den i bokhyllan där hemma.

Och vänligen ge mig inte nåt trist Harry Potter-svar för JA JA alla har en speciell relation till HP och det gör det absolut ointressant och intetsägande att prata om på det planet. Så sjukt överflödigt och tråkigt när folk i bokgrupper envisas med att ”tipsa” om Harry Potter, det är som att gå in i ett bageri och bara
HEJ har ni hört om SURDEG! de e gott testa det ♥ ♥ puss