Formen och tricket 🍐

Vet ni jag fortsatte ändå obsessa över magen efter mitt senaste inlägg. För jag åt en stor lunch, och efter det kände jag mig som en obscen badboll. Samma sak följande dag. (Jag är alltid så jäkla hungrig! Förhastar mig.)

Men i förmiddags vaknade jag, tittade i spegeln på den där otympliga utbuktningen mitt på magen medan jag klädde på mig, och tyckte att det inte var så himla illa ändå. Ändå kändes det på något vis pinsamt? Jag vet inte riktigt varför. Lite som att det gör mig obekväm att andra också ser den. Som att det på något vis är förödmjukande? Men jag kan ju inte styra över folks blickar, herregud. Känslan beror kanske på nån slags splittring mellan att vilja bära magen med stolthet och samtidigt inte vilja bli sedd. Svårt att förklara. Eller förstå.

Insåg att det enda som kunde råda bot på detta var att ta en bild och posta den på insta. Det kändes genast bättre.

Vecka 1 år 2021

Man kunde hävda att det är först i dag som det nya året egentligen börjar. I dag börjar nämligen vecka 1. Det nya årets första måndag. Men ska vi gå all in på pur instinkt så börjar ju året på riktigt först i ungefär mars-april, åtminstone här på mina breddgrader. Det känner ni väl? Att året börjar då det blir återfött. Då snön smälter, marken luktar starkt av jord (och hundbajs), luften blir dammig och små groddar spricker upp här och var. Då gatusoparbilen är i farten. Då svanarna återvänder (på nyårsdagen såg jag två flyga söderut utanför köksfönstret). Då vattnet i åarna stiger så att åkrarna förvandlas till sjöar vid sidan av riksåttan. Då knoppar brister med ett ”aj!”… Men nu ska vi inte förhasta oss! Än så är det långt till vår, än så är det vinter.

Vad har jag på mig i dag då? Ni undrar förstås eftersom det ju blir allt mer utmanande för mig att hitta plagg som passar. Jag har ganska många löst sittande överdelar i garderoben, så vidden räcker än så länge oftast till hur bra som helst till men däremot påverkas ju längden på dem när magen putar ut så mycket mer, så att de ändå inte funkar. Blev därför ytterst glad när jag i helgen hittade min gamla fransade skjorta i något längre modell! I en påse med kläder jag vid något skede hade tänkt sy om, men minns inte mera vad det var jag skulle fixa om med den. Jag tvättade den istället, toppade ett par fransar som börjat hänga längre än de andra, och nu har jag plötsligt utökat min preggogarderob avsevärt.

Är man nyfiken på att bli minimalist eller kapselgarderobist är graviditet verkligen en bra testkörning. Eh, menar det inte som ett HeTt TiPs utan mer bara som en, öh, bonus. Har till vardags levt i en skjorta, tre tröjor (en av dem Alfreds) och två par byxor de senaste tre månaderna. Skulle haft ett större urval om jag inte hade gjort så många märkliga val under min senaste graviditet. Nästan inga av de plaggen lockar längre. Minns i och för sig att de inte direkt lockade sist heller, men desperate times… Den här gången vill jag behålla min stil mer och lite mindre ta det som finns tillgängligt. Och jag tycks ha aningen bättre framförhållning för att få det att lyckas, men det är nog enbart p.g.a. magen gave me no choice. Sist kom den liksom långsamt smygande. Den här gången sa den 🎺 PLOFF! 🎊

Ja magen ja. Försöker att inte tycka det är jobbigt att den den här gången blev synlig så mycket snabbare. Det går sisådär. Å andra sidan har den uppfattningen kanske också att göra med tidsperspektivet — jag berättade denna gång åt folk en månad senare än sist. Så jag gömde magen längre, egentligen så länge jag bara kunde. Får lätt känslan av att den är gigantisk, och har helt ärligt obsessat så över detta att jag jämfört med bilder motsvarande ungefär samma vecka från min förra graviditet och faktum är att de egentligen ser rätt likadana ut, en marginell skillnad vad jag kan se. Det är så dumt att sånt känns som en lättnad, eller spelar nån roll över huvud taget, men nu gjorde det det. Dubbla skäl att sluta angsta. Jag lär väl knappast vara gravid fler gånger så jag får försöka se det så istället, att det lika gärna kan vara KUL att det syns, och maxa den känslan istället för att försöka dölja eller förminska kalaskulan. EMPIRSKÄRNINGAR HERE I COME!! (Skoja.)

(Lovar förresten att magen i verkligheten är mer framträdande än på bilderna här.)

Vet inte om jag sa det sist, så gott nytt år! Eller god fortsättning eller vad man säger en dag som denna. God lunch! Om inte annat.

Notiser och parenteser

Alltså gud med det där förra inlägget, nog lever jag ju ändå ett spännande liv, va, då jag känner att det är rimligt att skriva en uppsats om min spysjuka och dela den med världen?? (Nej.) MEN vi ska ÄNDÅ inte sätta punkt där riktigt än för jag kan också berätta att min kropp uppenbarligen var ute efter att ta nån slags trifecta i lidande. För tror ni inte att den valde att sen avsluta med mens adderat till kräksjuka och förkylning? OM den gjorde! Alltså det är ju lö-höj-ligt. Tack kroppen. Snällt av dig.

20190409_catsrule
En dagsfärsk illustration av hur jag befinner mig i position till trisset-i-lidande, som dock på bild gestaltas av Selma: Alltså ägd. Riktigt.

Och på tal om kroppen, och förra inlägget, så angående min ängslighets-frammanade parentes där på slutet så kändes mitt stycke om bristningarna på magen bara så perspektivlöst. Vill fasen inte vara ännu i raden av smala tjejer som bara *älskar min kropp som den är*. Men så vill jag inte heller segla över åt andra hållet och istället vara en som självupptaget pratar om kroppen och att ens relation till den *faktiskt också!!! :(* minsann kan vara jobbig även för de av oss som är normsmala. Och allra minst vill jag ju låta SKRYTIG om att jag är det. Eller liksom ”ooh mina första bristningar, how exotic”. ELLER för den delen i misstag glamourisera det att jag tappade ett par kilo över en helg på grund av kräkningar, diarré och noll matlust. Och ändå var jag ju lite nöjd över resultatet för hej hej typisk produkt av samtiden här, och så kände jag mig skyldig för det och för min fåfänga, och så fick jag den plötsliga nojjan att jag är PRECIS en sån som förhärligar sånt, genom att skriva om mina bristningar, bara att jag inte fattar det själv. Såatteeeh… det var nånstans i den röran som jag kände ungefär 😬

Hade egentligen tänkt skriva mer än bara tillägg, men har också tänkt jobba imorgon och tiden räcker inte till om jag ska hinna sova däremellan också. Äsch, ja ja. Ajöken.

Att brista lite

20190331_001

Det är inte speciellt spännande när folk berättar om sina allmänkrämpor men alltså GUD. I efterhand tänker jag att det kanske inte var den smartaste tajmingen att skola in ett barn på dagis precis under den värsta senvintriga sjukdomstiden, för de senaste två månaderna sen hon började i februari har ju mer eller mindre varit en långt pärlhalsband av… ehh… kroppsliga substanser som vi kanske inte behöver prata så jättebeskrivande om.

Den senaste veckan har innehållit det ena och det andra. Det började med något förkylningsartat i söndags och vi åkte till akuten med Blenda en sväng p.g.a. ansträngd andning och hög feber, och jag som inte heller var frisk blev sjukare och stannade hemma från jobbet ett par dagar i början av veckan. Ännu ett par dagar senare är det Alfreds tur att bli sjuk, men då är det kräksjuka som knackar på. Vi kan VERKLIGEN titulera oss själva småbarnsföräldrar nu alltså! Vi har förtjänat det, den hårda vägen. Jag var fortfarande inte återställd från min förkylning men det sket förstås kräksjukan blanka fan i och skickade i alla fall över stafettpinnen ett par dagar efter att Alfred insjunknat. Jag tillbringade således fredagskvällen och en del av natten med att tömma mig på ALLT och lite till. … Vi kan lämna det där.

Hur som helst. Är så oerhört svag just nu, började nyss svettas på ryggen och i hårfästet för att jag gjorde denna extremt fysiska ansträngning: Lyfte mina ben och satte mig på knäna på stolen. 🙄 Det började också värka i magen mer än vanligt, det är som att jag har konstant träningsvärk nånstans på insidan av mina magmuskler, vilket jag antar att på nåt vis ändå är rimligt med tanke på hur mycket de krampade häromnatten…?

20190331_002

På plussidan: Blenda har i alla fall inte ännu visat symptom på samma sjukdom, tack och lov, peppar peppar. Katterna är också extra kärvänliga* och tar väl hand om oss.

(* för att vi är extra varma i.o.m. feber =  extra kattvänliga värmedynor?)

En annan sak som gläder mig är att min mage p.g.a. nämnda jävligt ovärdiga sjukdom för stunden plattat till sig så att jag äntligen efter 1½ år upptäckte att jag fått bristningar! Jag tror att magen framtills nu, efter graviditeten då, varit så pass rundad att de liksom försvunnit bakom ”horisonten” ur mitt perspektiv. Den putar alltid mest strax under naveln och bristningarna ligger typ på undersidan av den kullen. Har ju inte riktigt letat efter dem heller, men så plötsligt i dag låg jag på soffan och så föll solen så att skarpa skuggor formades i några avlånga gropar strax ovanför byxlinningen. Och jag kände lite att jamen JA klart jag ska ha bristningar! Visste inte att jag saknat dem men det hade jag nog. Dem ska jag bära med stolthet.

(Strax efter publicering oroar jag mig för hur det här sista stycket låter. Tyckte, för mig själv, att det var stärkande, men jag undrar… Men jag får försöka stå för det. Det är ju så jag känner.)

thinsplainin’, faaan

moosekleenex_bodies
Illustration av moosekleenex.tumblr.com.

Minns ni den där ena Dove-kampanjen som mötte kritik för några år sen? I ärlighetens namn minns jag den knappt själv för de har ju haft ett par sådana på sistone, men den jag syftar på hade ett namn och slogan i stil med ”Real Beauty” och på bilden stod som vanligt en drös med kvinnor och såg glada ut i vita bomullsunderkläder. Kampanjen skulle väl förespråka variation, och visst hade de lyckats hitta en del kvinnor i olika hudfärger och kroppsstorlekar. De flesta var dock vita. Och alla hade normativt snygga kroppar — från smala timglasformationer till mulliga diton. (För, ni vet, ”riktig skönhet” är att vara lite tjock på rätt ställen.)

En del personer som inte passar in i den genre som kampanjbilden illustrerade såg den inte som en särskilt stor vinst för kroppsacceptans. Det är inte svårt att föreställa sig att tvärtom kan den ha känts som ännu en instruktion till hur en egentligen ska se ut. Du kanske är tjock på fel sätt. Du kanske är för tjock. Du kanske är fet och inte gulligt mullig.

Andemeningen blev lite såhär: Kämpa på goda kvinna, även du kan stå och skratta självsäkert i vita underkläder i ett välbelyst rum. Skit samma att du och alla andra jämför dig med de andra riktiga skönheterna i kampanjen och fortsättningsvis klassar dem som, tja, lite vackrare än dig ändå. D.v.s., vackra på rätt sätt, så som vi är mest bekväma med att se kvinnor.

Och jag tänker att ungefär så är det nu när så många av oss smala personer pratar om kroppspositivitet. Vi vill och menar väl, men det kan lätt kännas exkluderande. Alla människor har säkert komplex i sitt bagage, men en smal eller normalviktig person har ett socialt privilegium i.o.m. att vi bemöts och bedöms annorlunda. Som en sådan person är det viktigt att ta det privilegiet i beaktande, d.v.s. inte att vi inte får prata om det, men att vi tänker jäkligt noggrant efter när det gäller hur. Överviktiga personer är i ett underläge, och som i alla andra kamper för jämlikhet så gäller det för de privilegierade att lämna utrymme och lyfta de förtryckta. Vi får framför allt inte prata om kroppsacceptans som att alla våra upplevelser är likadana, för det är de inte.

Testa läsa det här som en friryckt mening, utanför detta sammanhang:

Hon är så smal!

Och läs nu det här:

Hon är så fet!

Hurudana förmodar ni att intonationerna var?

Om det är känsligt och jädrans viktigt för även oss som ändå passar in i smalhetsnormen, och kan säga saker som att ”det är alltid den egna blicken som är mest kritisk” och faktiskt tro på det (fast det är humbug, om du frågar mig), då är vår upplevelse helt annorlunda än för de som inte passar in i den normen — så hur avgörande är det inte för dem, då?

Så läs Ingelas inlägg Om bikinihetsen. Läs Ellens inlägg om samma ämne. Förstå att de inte säger att smala personer inte får prata om sina kroppar och komplex. Men att det är jävligt mycket lättare för en smal person att säga ”jag älskar min vackra kropp” än vad det är för en tjock person, och oinsikten om detta är helt förståeligt ganska störande. Att en smal person säger det är säkert helt bra för den egna självkänslan och självacceptansen, men i det stora hela gör det inget för kroppsacceptansen som rörelse, och framför allt inte för fettacceptansen. Hela världen älskar redan smala kroppar. Kolla t.ex. in Lady Dahmers bloggkategori om Tjock verklighet för vidare läsning. Passa också på att läsa Rebeccas inlägg som tangerar detta, Min kropp.

Min senaste krönika handlade förresten om just detta, kroppspositivitet, fettacceptans och bikinihets — Life’s a beach. Jag kände mig något osäker medans jag skrev den, lika som jag gör nu, om detta verkligen är mitt ämne. Missförstå mig inte, ämnet är definitivt viktigt för mig, men det är också viktigt för mig att försöka vara en allierad så gott jag kan, och jag hoppas verkligen att jag inte tar utrymme som inte egentligen hör till mig. För det är ju lite så som smalhetsnormen fungerar, att den ger utrymme åt sådana som jag. Och jag kanske tycker att ”öööh men det är väl självklart att jag ska ha det jag har och få göra så som jag vill med det??” — och där har vi ett privilegium. Det är inget att skämmas över att ha ett sådant privilegium, men att låtsas som att det inte fanns, och att alla våra erfarenheter vore jämna eller ens jämförbara, och att kroppsfokuseringen i samhället påverkade oss helt likadant… njää. Det är lite skitstövleri, det.