Trä och keramik

Jag vet inte hur intressant människor i allmänhet tycker att det är med loppis-haul-inlägg, men i alla fall den här loppan är ett fan och postar ni ett sånt ska ni veta att jag gladeligen läser det. Och därför skriver jag dem själv också! I ärlighetens namn är de ju de ju även de enda inläggen i kategorin ”haul” som inte är motbjudande. Värst är typ Wish-haul-inlägg. A la ”jag beställde en massa billigt skräp, nu ska vi kolla hur floppigt allt är, kul va!!”. Nä. Det är fasen inte content, det är bara dumt.

Hellre då att man köper andras bortlagda skräp. I de högarna kan man finna skatter! Visst visst, det blir kanske inte kvalitetscontent i bloggen det heller, men i livet hörni! I livet.

Här är mina senaste fynd, vilka alla råkade följa temat trä och keramik:

20191017_snaecka.jpg

Vi börjar med det finaste, en handslöjdad vägglampa i form av en snäcka. Kanske från 40-tal eller däromkring? Sladden är lite risig så jag ska föra den till en elektriker så den ska få ny el. Sen tänkte jag att den skulle få bli min sänglampa, och då jag hittar en missmatchande åt Alfreds sida av sängen ska han få den.

På baksidan finns otydbar text i blyerts och en halv etikett med ordet ”slõjd”, med en tilde i stället för ö-prickar, och det verkar mest troligt att detta är från ett nordiskt grannland typ Danmark. Åtminstone ploppade det mest upp .dk-domäner när jag googlade på det. Men i övrigt vet jag inget, fast jag ihärdigt luskat och snokat. Borde det inte finnas någon fb-grupp för sånt här detektivarbete? Typ LOPPISLUSKARNA eller nåt sånt? Där vi som gillar sånt kan hjälpas åt i vår fyndiga forskning. Ska jag starta en? Är ni med?

20191020_aeggkoppar.jpg

Tre stycken äggkoppar i trä och keramik. De bruna och gröna hör till ett ”egg set with salt shaker” som tillverkades på 70-talet, den gula och röda möjligtvis nåt decennium äldre och eventuellt från Japan.

20191020_fat.jpg

Ett litet porslinsfat i kvirkelformat. Storlek assiett ungefär. Näpen dam med hypnotiska ormar. Tänkte att endera får det pynta någon tom plats i kökshyllan, eller så får det bli ett som jag sätter ringar och smycken på. Signerat JL -72.

20191020_ljusstake.jpg

Och sist men inte minst, en ljusstake i trä och mässing! Gillar den mjuka formen och att den är en sån där genomskärningsskiva (ok, det MÅSTE finnas nåt fiffigare namn på det där) och att barken fått sitta kvar. Lite sjuttiotaligt bohemiskt naturromantiskt. Blir nog mysigt med gräddvita ljus i!

P.S. På tal om loppis, är det bara jag som retar sig på att loppisrace heter loppisrace och inte det logiska lopplopp? Hallå va.

Höstmånad (hästmånad?)

20190831_apple

”Titta”, säger hon och stryker Pupu på magen. ”Ja titta, Blenda pajar Pupu på magen”, säger jag. Hon nickar. ”Titta”, säger hon och stryker Kia på magen. ”Mm titta, Blenda pajar Kia på magen också”, säger jag. Hon nickar. ”Ska mamma paja Blenda på magen?”, frågar jag. I halvdunklet ser jag hennes blick ändras, som att framtiden ljusnat för henne, och jag antar att mitt ansiktsuttryck också ser minst lika hoppfullt ut. Hon nickar, och så gick det till när Blenda visade oss hur hon vill bli nattad.

Så jag pajar, Blenda fnissar och myser tills att hon blir sömnig och blinkningarna långsammare. När jag frågar om hon vill blunda svarar hon ändå rappt och tydligt ”Nä”, men när jag säger att jag stannar tills hon somnat slappnar hon av och vänder sig snart på sidan för att tumla ner i sömnen.

Det här var särskilt hjälpsamt för min del. Det tycks alltid ha varit svårare för henne och mig att lyckas med nattningen än det varit för henne och hennes pappa. Mig blir hon så frustrerad och besviken på när jag säger ”sova”. Men undan för undan blir det ett tryggare ord för även oss två sinsemellan.

Där ute gnistrade fyrverkerier i den mörkblåa himlen, fast mest hörde jag bara knallarna utan att se effekterna, och jag låg kvar på soffan förbi midnatt och läste några sidor i Vi på Saltkråkan tills att ögonen blev för grumliga när vi glidit in i September. På ön Saltkråkan har familjen Melkerson precis anlänt till sin hyrda sommarstuga, och här hos oss i närheten av en annan ostligare skärgård kring samma vattensamling, firades villaavslutning. Tveksam tajming, men det kändes likväl passande.


Jag läste i dag om Second Hand September, en kampanj i vilken man lovar att säga nej till nya kläder under månadens gång. Så sjukt då man tänker på det. Hur ofta köper vi nya kläder, riktigt? Jag famlade förfärat efter mitt icke-existerande pärlhalsband att greppa tag i när jag hörde om vad löftet gick ut på. Att köpa nya kläder varje månad lät så extremt i mina öron, eller rättare sagt: att det ska krävas en kampanj (med chans att vinna priser!) för att övertyga folk att inte shoppa så mycket, kändes extremt.

Å andra sidan… jag köper ju redan det mesta i andrahand men visst köper jag också kläder ofta. I helgen köpte jag en jacka och en kofta, till exempel. Köpte jag inte en blus i början av veckan också? Jo, visst var det väl så. Tar man bort den detaljen om begagnat vs. färskt från fabriken så är jag också smittad av samma ovana som så många andra. Min höga moralhäst säckade ihop ganska snabbt.

”Men tänk om jag kommer på att jag verkligen BEHÖVER något?”, hann jag också tänka. Och redan bara den högst spekulativa diffusa idén var tillräcklig för mig för att tveka och nästan stänga ner fliken. Knycka på axlarna och bara ”Näh, det där var inte för mig, jag kan ju faktiskt behöva nåt, och jag sköter ju det där så bra annars ändå”. Ursäkta, va? Varför var jag så snabb med att vilja nappa på den sköra tråden? Varför känns det så otryggt att avsäga sig tillåtelsen att Unna Sig Något Nytt — inte ens för en speciellt lång tid utan för något så begränsat som en månad? Där har vi ju verkligen problem. Det ska inte vara svårt att avstå från att köpa nytt under en månads tid. Det ska SÄRSKILT inte vara svårt om man ändå får plocka fritt från loppis.

HERREGUD nu sitter jag här och greppar mina hittepåpärlor igen, JAG ÄR PRECIS EN SÅN SOM BEHÖVER DEN HÄR KAMPANJEN!! Inser jag precis som jag skriver det här. Moralisk häst är nu helt platt. RIP, Sir Dearmount Sparkle Fizzy Knees, eller vad nu än moralhästar brukar heta.

Hur som helst, löftet blev avlagt. Jag skrev under. Men jag undrar om det inte också var lite för att jag lockades av idén att shoppa på loppis, hashtagga det, vara ~del av något~ och känna mig bra och duktig, samtidigt som jag rättfärdigas att göra en av de saker jag gör allra helst: konsumerar.

Nej, jag undrar inte, jag vet ju att det är så. Men jag orkar inte riktigt be om ursäkt för det heller. Liten brist är mindre än större brist, i alla fall.

Energi- och galleriklustret

Häromdagen snubblade jag över återvinningsköpcentret i Eskilstuna. Inte bokstavligen då, men det tycker jag att vi kan förmoda att ni förstod, hehe. Köpcentret heter ReTuna och är alltså en ”återbruksgalleria” där nästan allt som säljs är återvunnet. Så spännande koncept tycker jag!

”Butikerna i gallerian förädlar, reparerar och omvandlar gamla saker till nya saker, som de sedan säljer vidare. Vi kallar det återbruk – ett klimatsmartare sätt att bedriva handel.”
retuna.se

Som miljö- och klimatangstande Vasabo, och en som dessutom går kokosbananas av att tänka ut *Nya Projekt™*, så är det förstås omöjligt att inte fantisera om samma tematiska framtid för nåt av köpcentren i stan. Exempelvis Rewellcenter förstås, som fasen redan har det annars så trista men i detta fallet alldeles ypperliga namnet klart! ReWell.

Ja ja, tyvärr finns det ju en hel del affärsverksamhet där redan men alltså vilken dröm om ens ett hörn kunde ägnas åt sånt här. Eller om den röda tråden genom hela affärskomplexet kunde styras mot ekovänlighet. En grön tråd.

Eller är en grön galleria vad som ska ske med Wärtsiläs utrymmen i Vöråstan då de drar vidare till Vasklot? Herregud JA, det känns så självklart nu! Naturligtvis ska de förvandlas till ett affärscentrum med fokus på klimat och miljö. Såklart utrustat med en energialstrande och -samlande spinningsal med en dynamo på varje maskin, eftersom att 1) det är en trevlig och kul idé, 2) tekniken finns ju och 3) många bäckar små ändå. KOM IGEN ENERGIKLUSTRET!!

Det finns massor av miljövänliga möjligheter för den gröna gallerian! Jag föreställer mig skomakare, skräddare, urmakare, möbeltapetserare, elektronikreparatörer — allt som uppmuntrar folk att reparera istället för att konsumera.

Omsorgsfullt kurerade antikvariat, antikhandlare, konstgallerier, möbel-, leksaks- och klädbutiker. Sparsamt med loppiskänsla, men rikt med vintage. Saker med historia, en egen berättelse. God kvalitet. Ändå snällt åt plånboken. Ännu snällare åt planeten.

retuna-fika
Bild från retuna.se.

Kan inte hejda mig från att fantisera vidare. Plastfri matvaruaffär, förstås med varorna fria från andra stora miljöbovsämnen också. Förpackningsfri lösviktsbutik kunde också vara nåt. Restauranger inriktade på närodlad säsongsmat — en för fine dining, en för avslappnat hygge. (Tänk bakad potatis, rostade rotsaker, rågbrödssmörgås med ägg och rädisor, bondbönewrap med tranbär och ärtskott, pulled havre-biff med potatismos och lingonsylt. MYSIGT!) Bar med utbud från Kyrö Distillery, Keppo Bryggeri, Bocks Corner Brewery och Jacobstads. Finns säkert flera. (Tänker också på det där Sundomvinet, som dock inte produceras för att säljas, men nog skulle det vara najs.)

Resebyrå specialiserad på att pussla ihop tågresor till utlandet åt en. (Tycks vara jävligt knepigt att greja själv?) Presentbutik med hållbarhetstänk i både själva gåvan och inpaketering. Miniutrymmen reserverade för pop-up-butiker, såklart. Nåt av dem med minikök för en restaurangdagsvibb. Kanske så att personer kan boka det en kort tid åt gången? Helst med förtur åt invandrare och långtidsarbetssökande.

Café med rättvisemärkt, hederligt kaffe och inga takeawaymuggar som inte kan diskas och användas igen. I min fantasi är förresten cafét sammanbyggt med en harmoniskt grönrum med extremt bra syre av all växtlighet, där man får slå sig ner under frodiga gullrankor och ampelliljor, mellan lummiga aralior och palettblad, och njuta av sitt kaffe eller, ni vet, instagramma bilder på det. Och! I andra änden av caféet med grönrummet finns en blombutik, för alla växter som trivsamt fyller grönrummet är sådana som det är relativt lätt att ta sticklingar från, och sådana får man sätta in en beställning på och hämta när den fått rötter. Om nån inte redan råkar stå och vänta på disken.

Ja, ni fattar! Så många möjligheter! Tror jag faktiskt skulle kunna fortsätta men blir rädd att låta som att jag tappat all verklighetsförankring. Men ni, kära läsare och insnubblare, får gärna ta över stafettpinnen!

Om ni spinner vidare på den gröna tråden, vart för den er då?

Palmen står så grön och grann i stugan

Jag försökte blogga i fredags, men så blev jag avbruten av ett gurglande i horisonten. Sen sa det SLURP och så var det tisdag. Flera dagar rann ner, i ett huj, bara sådär. Det händer så ofta nu för tiden.

Jag går omkring och har lite feber och mår generellt illa, men inte tillräckligt för att vara helt sängliggande. Bara lagom självömkande och orkeslös. Fast, det är jag förvisso alltid.

20181122_lb_001
Bild i chokladtoner, ty matchning är a och o.

Nu sitter jag här och funderar på choklad och palmolja eftersom att en kompis delat en länk till denna lista över julgodis med palmoljefyllning. Så att säga. Det är en ganska kort tid som jag försökt undvika palmolja och först kändes det motigt, att urvalet ska begränsas så extremt. För det som återstår är verkligen jättefuttigt. Försökte mig till exempel på lösgodis häromdagen, lol. Det var ju ett ganska kul practical joke jag gjorde på mig själv. Gick ett varv runt hyllorna och fick sätta tillbaka den tomma påsen.

Det känns förstås trist på ett själviskt plan, utöver att det är fan obehagligt att palmolja finns i så mycket. Men sen märkte jag att det fanns en viss lättnad i att slippa alla de där alternativen. (Och inte bara för att det känns bra att göra medvetna val.) Nu då jag lite börjar ha koll på exempelvis vilka chokladprodukter som innehåller palmolja så behöver jag inte ens överväga dem. Som den typiska bortskämda samtidsmänniskan jag är så blir jag ändå bara stressad av för många alternativ. Så länge Fazers blå, röd, salmiakchoklad och de där små stängerna med karamellkrokant & havssalt är palmoljefria så hålls jag egentligen väldigt nöjd.

Och sen konfekten då. Hela den där klumpiga förpackningen för ganska få och små bitar choklad. En tredjedel av dem gillar man egentligen inte ens så värst, men de går nu ner. Det är väl traditionen kring konfektasken som är det speciella? Att skicka runt den, att välja noggrant, att ta en bit. Att inte börja på nästa lager utan familjemedlemmarnas godkännande. (Bli hutlöst snopen om inget nästa lager finns.)

Här började jag precis leka med tanken att göra egna, små, maffigt smaksatta chokladbollar istället. Apelsin, kaffe, whisky, kardemumma, tranbär, och så vidare. Doppa dem i smält choklad? Vitchoklad? Som en jultradition alltså som tydligt skiljer sig från vanliga chokladbollar, och inte finns på kartan resten av året. Kalla dem julbollar, förstås.

20181122_lb_002
Chokofreak_83 och Chokothief_17.

Det är så ofta vi säger, skriver, hör och läser att det viktiga är att vi ”är medvetna”. Men det stämmer inte och det tycker jag att vi kan behöva påminnas om. Det viktiga är att vi gör medvetna val. Det är våra handlingar som gör skillnad.

Jag blir SÄRSKILT ytterst besviken på föräldrar som vägrar lyfta ett ynka finger för miljön men gärna ett hånfullt ögonbryn åt klimatkrisen, men det är kanske ett annat inlägg.

I min kompis länkdelning så dök det upp några personer som skippar palmoljan och gjort det betydligt längre tid än vad jag gjort. Blev glad! En av dem sa att man inte kan kräva av vanliga människor att bojkotta palmoljan, utan att det borde restrikteras utav myndigheterna. Håller med om att det borde så.

Men vet inte om jag tycker om att saken lyftes fram som att det istället vilade på högre instansers axlar. (Hehe, här kan nån passa på att skrika ”censur” va!) Det känns lite kontraproduktivt. Som att det finns två sidor och vi kan bara pusha på den ena, alltså. Inte avsiktligt, men att det ändå blir som att det då kategoriseras under ”Det Kan Ingen Kräva”, om ni förstår vad jag menar.

Man ser ju sånt nu som då, i dylika diskussioner. Jag oroar mig alltid att det sprider inställningen (eller apatin) att det vilar på någon annans ansvar att reda upp det där — inte mitt, så framtills dess kan jag forsätta som vanligt. Det är bra om man skippar palmoljan, det är jättebra om man OCKSÅ mejlar producenter och politiker.

Visst ÄR det också högre instansers ansvar att skydda jorden (med allt vad det innebär), men… fri vilja ändå va? Så då kan man välja snasket utan palmolja så ofta man bara står ut med tanken.

Hur uppfattar ni såna här inlägg och artikeln i fråga? Jag läser inte sånt som uppläxande aja-baja, eller krav, utan mer som seriös uppmaning och bestämd uppmuntran. Skulle egentligen gärna kunna kräva av folk men de gör ju som de vill. Men som Alfred sa: Man kan kräva av sig själv.

Hur som helst är jag kanske ganska sen på bollen. Hur gör du?

Årets julklapp! Klapp klapp! Applåder!

Läste ni att i Sverige blev årets julklapp ”det återvunna plagget”? Sjukt inspirerande! Jag har länge haft ett komplicerat förhållande till julklappar och sedan några år ger jag egentligen varken bort eller tar emot, men, eeh, behöver ni hjälp med att hitta årets julklapp åt nån så anmäler jag gladeligen mitt intresse att agera som er personliga loppare.

Och tänk vilket paradigmskifte årets julklapp pekar på! Blir något huvudvindad, eller hur vi svengelskt ska uttrycka det. Länge var ju loppis något som sågs ner på (därav den ursprungliga sarkastiska benämningen) och fortfarande är det tämligen vanligt att folk tycker det är smutsigt och ofräscht. Likhetstecken tenderar sättas mellan andrahand och sekunda både i kvalitet och status, men vi har kommit allt längre ifrån allt sånt. Begagnat har gjort en klassresa — det har fått namnet vintage, det har stigit i pris och det har blivit allt mer eftertraktat. Oklart i vilken ordning.

Men det här gäller kanske framför allt möbler, porslin och övriga interiörsprylar. Jag var verkligen inte förberedd på att loppade plagg skulle betraktas som helt god etikett att paketera in och ge bort! (Och detta utan att man hittar en mint-condition Chaneldräkt från några decennier sen, antar jag.) Välkomnar det med öppna armar förstås.

20180124_ylle.jpg

Slumpmässigt loppat plagg som det redan fanns bild på i arkivet och således får illustrera detta inlägg: En (vid fototillfället ytterst dammig) kofta i 100 % ylle som jag köpte på loppis för ungefär ett år sedan. Den är kort i modellen och jättevarm. Jag föll särskilt pladask för knapparna som är rundade, glansiga, svarta och kantade i mässing. Som en rad med mysteriösa djurögon i en mysigt mörker.

Och koftan bara växer för varje gång jag använder den, alltså bildligt talat, trivs SÅ bra i den! Tänker mig att jag fortfarande ska ha den när jag är en krokig gammal tant med boobsen nere vid midjan både utav gravitationseffekten och extremt krum hållning. Koftan ska just och just täcka dem alltså och det ska va JÄKLA GULLIGT bara så ni vet.

Skrev redan om detta på instagram men passar på att tipsa här också om att hålla korpgluggarna öppna för accessoarer på loppis, ifall att det känns främmande att svepa in gamla paltor i julpapper, men ni ändå inte vill svepas med i konsumtionslavinen och vill testa något annat.

Det finns chans på SÅ många urfina bälten, väskor, börsar, scarfar och så vidare om ni bara håller utkik. Ofta kan man göra fantastiska fynd i gedigna naturmaterial med finfin patina och personlig vibb. Kolla etiketterna efter både material och märke, som ofta ger en ett hum om ålder, och skippa allt som känns nyare än tio år gammalt. Lajva Kitty Drew på 2000-talet och sätt nån timme på att genomsöka nätet på alla ledtrådar ni kan hitta om ert fynd. För anteckningar, för sen ska ni förstås plita ner allt ni luskat ut på ett fint julkort som ni överräcker med paketet.

Tadaa! Årets julklapp! Klapp-klapp! Applåder!

Väldigt mycket roligare än nån grej från den förskräckliga Black Friday-rean kan jag tycka, men det är väl en åsiktsfråga som så mycket annat. Tänker att loppisprylar i julklapp kan vara väldigt laddade i en del kretsar. Som, en del skulle aldrig köpa en begagnad liten prydnadskudde ens medan andra gladeligen badar i loppade simdräkter (jag). Hör man till den förstnämnda gruppen känns det knappast så kul att få en gammal ylletröja eller silkesmorgonrock av okänt ursprung i paketet.

Var drar ni gränsen? Är inte så känslig själv. Att hitta använda näsdukar i kavajfickorna är inte JÄTTEFRÄSCHT, men jag låter det inte hindra mig liksom. Och så länge ett plagg ändå doftar okej så orkar jag sällan tvätta det innan jag tar det i bruk. Hehe. Väntar mig att folk ska uppröras här! Blev du väldigt äcklad ska du nog inte läsa vidare.

För själv tyckte jag att det tydligaste exemplet på när gränsen blev nådd är när jag såg en dubbeldildo hänga över räcket vid ett bord jag precis höll på att inventera. Liksom, den bara hängde där, i det fria, inte som oanvänd inne i en förpackning eller nåt. Jag satte hastigt tillbaka kameran jag fortfarande ångrar att jag petade på och avlägsnade mig smått förfärat. DÄR gick det nog för långt ändå va.