Små och pyttesmå loppisfynd och loppispynt

Ibland fyndar man stort, ibland fyndar man smått. Dagens loppisfångst sorteras helt klart in i den senare sorten — och många av dem. Ska vi klämma in alltsammans på en bild i trist köksbelysning eftersom det redan var kolsvart där ute? Ja, vi gör det:

Här ser vi bland annat ett fint snäcktäckt skrin med sammetsinsida åt Blenda och ett par grönvita stickade vantar åt Alfred. En musikspelgrunka med många knappar åt Dag — det är inte som att vi inte redan har åtminstone ett par sådana här sedan Blenda var baby, och jag har sparat dem just in case, men den här hade ett sånt diskret och behagligt ljud att den vann mig över. (Bra svengelska där.) Grå bjällerkrage fick följa med hem eftersom det närmar sig den tiden på året och den kändes lite gammaldags julbock mer än cokistomte och det uppskattar jag ju.

Hmm. Är det här faktiskt nåt nån intresserar sig för? Nej? Anyway, moving on —

Apelsinerna, som faktiskt är duktyngder, tänkte jag att ska hålla ner Blendas sänghimmel som tenderar skuffas upp och skrynklas. TÅLLAS som vi säger på dialekt. Två träramar med glas åkte också ner i korgen och jag hade tänkt sätta mitt morsdagskort från i år i den lilla men det rymdes inte, buu. (MÅSTE förresten visa det. Fattar inte hur jag inte gjort det än!! Sökte efter ett inlägg om det men nähäpp.)

Och då kommer vi till ett par närbilder på de sista sakerna, som jag antar att är mina favoriter på nåt mestadels undermedvetet sätt:

Ett hopprep åt Blenda. Det var fortfarande i oöppnad påse med den där snygga etiketten till. Det var kanske mest den som lockade mitt köp, den och att det verkade vara i rimlig barnlängd. Samt att det ser ut som en läcker polkagris. Vill gnaga på det, men ska inte. Har förstås slagit upp Malte Haaning och det är det företag som senare började heta Hama och är kanske mest känt för sina pyssliga pärlor. themoreyouknow.gif

Två längder bomullstygremsor som jag tänkte låtsas att jag kommer göra något av. Ehehe. Nä men jag tänkte typ på babygrejer meeen det fick mig också att tänka på instakontot @sadbeigetoys (for sad beige children) och… EHEHE igen. Likväl tilltalas jag ju av dessa absolut oiögonfallande bleka barkbrödsnyanser.

Och last och minst but not least eller färst, mitt högst medvetna favoritfynd från denna dag: pyttesmå julkulor i glas! Aderton stycken. Älskar för fasen såna här, har börjat samla på små glaspynt för nåt år sedan. Är särskilt nöjd med kotten och ekollonet, har t.o.m. *fantiserat* om sådana för JA — jag vet vad ni tänker och det ÄR SANT — så spännande KUNDE era liv vara med mig!! Trist för er att jag har sambo redan. Hur som helst så gav detta fynd mig fiilis. Ville i kväll gå upp på vinden och hämta ner julpynten och lillajulsgranen. Men sansade mig likväl. Folk kan ju tro att jag är jultokig, uäk. När jag i själva verket bara är loppat pynt-tokig.

Bra start på veckan, tack hej!

Snögubbe, julklapp, isberg

Inget labbresultat från covidtestet ännu men de sa också 2-3 dagar väntetid så det är helt som förväntat. Har dåligt samvete för att mitt förra inlägg var så oerhört tråkigt och bestod mest av en jäkla utdragen negativ poänglös historia utan någon slags utdelning alls i slutet, men SÅNT ÄR LIVET eller hur. Skoja! Förhoppningsvis är livet inte så. Men ibland så.

Vill också tacka för alla gratulationer och lyckönskningar för graviditeten som jag fått här i bloggen eller genom andra kanaler! Blir väldigt glad. Ni är fina. TACK!

Annat fint är mina (okej, *familjens*) nya glas från Iittala i återvunnet glas. Raami heter serien. De är egentligen en julklapp från jobbet, som vi fick välja själva. (Köpte också en grej åt Blenda, plus konfekt.) Tidigare år har jag köpt parfym, extern hårddisk och sånt. I år valde jag de här glasen som jag dragits till en tid. Har plötsligt börjat tröttna på att ha en massa omaka glas i skåpet som inte går att stapla på varandra och har letat efter något att byta dem mot, och ville testa de här. De känns bra! Lutar brant mot att jag utökar samlingen. Är särskilt kär i den svagt gröntonade nyansen i det återvunna glaset. De känns i det stora hela som en alldeles naturlig övergång från begagnade glas i olika färger köpta på loppis.

I bakgrunden ser ni årets och med hög sannolikhet alla tiders adventsljusstake. Eller vad man nu ska kalla staken då man inte ägnar en tanke åt kyrkoåret. Vintersolståndljusstake? Nedräkningsljusstake? Midvinterljusstake? Vet inte. Den är hur som helst klart och tydligt mycket vintrig (utan att skrika jul så ⭐ på det) och kommer från ännu en inhemsk glasfabrik, Muurla. Vet inte vad modellen heter, liknar fyra isberg på rad och är möjligen nån variant av ljushållaren Jäävuori men gissar bara.

Förresten är det en litet speciell känsla att inte fira jul samtidigt som alla andra. Visst gjorde vi en del juliga saker i går, men det egentliga juleriet har vi fortfarande framför oss. Det är inte alls illa för en julallergiker. Min julångest hör nog mycket ihop med att det är så jäkla mycket som hänger på en dag, men nu ruckades ju det en aning. Känns bra. Lite lugnare. Har ändå sett fram emot att fira jul men skulle också vara helt okej med att inte uppmärksamma den mer än såhär. Innan jag fick barn hade jag tänkt att jag bara skulle fira varannan jul. (2015 skippade jag den. 2017 blev jag förälder.) Tror fortfarande att det skulle vara lagom för mig.

Äh, man är olika. Nu ska jag gå och umgås! Fast först spana efter negativa labbresultat igen. (Hoppas ju ändå på att kunna jula.) Adios!

Ho ho ho (en julig suck)

Bara ett litet symptom men likväl ett. Vi är inte de enda som har en ovanlig jul i år, och det enda som sannolikt händer för vår del är att vi skjuter på firandet tills vi fått resultatet. Bara det är negativt då, och det tror jag det är. Om inte, så… ja, då blir jag kanske litet bedrövad å en liten ens vägnar.

Det mest stressade var inte att planerna skulle ändras. Det som höll på att ge mig en mädäfäkin STROKE, å andra sidan, var att jag försökte boka tid för snabbtest, så att planerna förhoppningsvis kunde förbli desamma. Jag tvingades således beblanda mig med privatiserad sjukvård. Jag varnar er nu att det här blir en LÅNG historia som typ bara går ut på… *matt suck* frustration och uppgivenhet. På hemsidan stod infon att såhär kan du boka tid för snabbtest för en annan person — via webb, eller via telefon. Jag klickade mig vidare på webb men otroligt många alternativ uppenbarade sig plötsligt och inget av dem verkade helt rätt. Jag valde telefon istället, eftersom jag i min blåögdhet trodde det skulle gå smidigare att prata igenom det med någon som hade koll. Tryckte ”2” för svenskspråkig service, personen som svarade kunde bara finska. Kan jag prata finska med dig? frågade hon på finska. Bara du pratar långsamt, svarade jag på svenska. Hon sa att hon ber en kollega att ringa upp istället. Runt femton minuter senare ringer kollegan och säger, på knagglig svenska, att det är bäst att boka via nätet istället. Att det går snabbast där. Jag ger upp min förhoppning på telefonservice och säger okej, ska göra det, tack. Så jag blir då tvungen att skapa konto med mina bankkoder, ladda upp bankkortsinfo, knäppa bilder på fram- och baksida på mitt kelakort och ladda upp dem, ger mitt godkännande för något jag fortfarande inte är helt säker på vad det var (ja, slarvigt av mig, jag var extremt stressad) men som jag antog var något som hängde ihop med covidtestet, och då jag äntligen tror mig vara klar att boka tid är förstås den där snabbtest-menyn spårlöst försvunnen. Som att det inte var via den som jag påbörjade registreringen. Letar reda på den igen och ser då att rådgivningen via chatten ska kosta tiotals euro. Ja, det är klart att de rekommenderar den då det hade tagit typ tre minuter i telefon, och de enbart tar några cent/min för telefonsamtal. Kommer in på en chat med en robot. ”Kom ihåg att du bara kan få en personlig remiss från den här tjänsten”, säger den. Men jag skulle ju ha remiss för någon annan? Jag avslutar chatten, surfar omkring vidare. Sajten är otroligt oanvändarvänlig för att se så proffsig ut. Hittar till slut samma alternativmeny som sist — men inga av alternativen går nu att klicka på? Till sist kommer jag vidare till samma chatt med samma robot, fast en ny session. Nå, jag testar, tänker jag, jag får väl specificera sen att jag inte vill boka tid åt mig själv men åt min treåring. Jag svarar på frågor, en del av dem klumpigt formulerade, och till slut slussas jag vidare till en sida där jag kan boka tid hos en läkare eller för testtagning — utan att för den delen ha varit i kontakt med den läkare som man skulle förmoda att fanns tillgänglig i det som beskrivs som ”läkarchatt 24/7”. Åtminstone mitt på dagen en vardag. Och i Vasa finns inga tider att boka ens! Jag är vid det här laget rasande och vägrar ge upp efter allt det där krånglet jag tvingat mig igenom. Jag ringer upp telefonservicen igen, väljer igen ”2” för svenska, en ny person svarar och jag berättar mitt ärende. ”Anteeksi, puhutko suomea?” frågar hon. Jag orkar inte be om ursäkt, jag säger ”Nej”. Hon märker hur sur jag låter och ber ännu mer om ursäkt. ”Tyvärr”, tillägger jag i ett försök att släta över min ton. Det är ju inte hennes fel. ”English then!” säger hon, och jag säger att det går fint. Det känns dumt men jag vill ju bara bli förstådd och förstå själv. Jag börjar prata och hon backar och ber igen om ursäkt, att hon vet att jag ringde den svenska linjen, men att hon pratar varken svenska eller bra engelska. Led lite med henne, antar att det om engelska var ett skämt för att lätta stämningen. Hon ska hämta en kollega. Jag väntar i telefonen i några minuter, lyssnar på muzak, och sen kommer kollegan, som dock inte pratar svenska, men bättre engelska. Vi pratar igenom situationen. Jag förklarar att jag försöker boka tid för min dottter för snabbtest, eftersom vi gärna vill veta om det är möjligt att åka och fira jul imorgon. Jag förstår ju vartåt det pekar men jag ville bara dubbelkolla med en levande människa, och jag hade antagligen inte ringt om jag inte varit så förbannad på den pissdåliga sajten och HÖJDEN av dess user-UNfriendliness, som lurar en till att skapa ett konto, mata in privata uppgifter och betala för något som de hade kunnat visa åt en redan till en början, typ: ”Dessa tider finns just nu tillgängliga för snabbtest i Vasa, vill du ha en remiss?” Men istället gömmer de det där bakom lås och bom och ca 396 förvillande länkar och manipulationen att man ska uppge personliga uppgifter. Jag säger dock inte allt detta åt henne jag talar med, men att jag har testat sajten och att I would prefer to do it by phone now thanks. Personen i telefon uppfattar min fed up ton tror jag, och hon kollar upp det och säger efter en kort stund att det inte finns tider kvar i Vasa. (Ser ni, det tog ju uppskattningsvis en halv minut att kolla upp den saken bara man fick tag på nån som kunde.) Det är inte det att tiderna är fullbokade, utan att de gör inte över huvud taget coronasnabbtest efter ett visst klockslag på förmiddagen. MEN SÅ ROLIGT ATT DET ÄR ABSOLUT FUCKING OMÖJLIGT FÖR ER SJUKA JÄVLA FANSKAPSFIRMA ATT SKRIVA DET PÅ HEMSIDAN SÅ ATT FOLK KAN FÅ VETA DET!!! skriker jag inte i luren. De spelar in alla telefonsamtal. Och det är förstås inte hennes fel heller att jag vid det här laget är nära ett nervsammanbrott. Men hon hör nog min besvikelse och bestörthet då jag ber henne upprepa det där, och tipsar sympatiskt om flertalet andra privata läkarmottagningar i Vasa, rekommenderar att jag försöker med dem. Så jag försöker med en, den hon tycks tro mest på. Där fick jag i alla fall chatta med riktiga människor, inte robotar. Det var inga problem att få igenom idén att jag ville boka tid för mitt barn. Även om det blev så att det var jag som till slut fick knaggla mig fram på finska, trots att jag igen valt svenska som språk. Han jag chattar med ber om ursäkt och frågar om han kan hjälpa mig på finska. Jag tycker det är okej, men att jag själv pratar svenska. Jag uppger mitt ärende direkt, att jag undrar om jag det finns lediga tider för snabbtest. Jag får en remiss men inget svar på min fråga. Han undrar om det var något annat han kan hjälpa mig med, jag upprepar min fråga och jag får samma copypastade standardsvar på svenska om remissen. Jag vet inte om det tjänar till att använda remissen — för jag hittar inga specifikationer angående just *snabbtest*. Han verkar känna sig lika hjälplös som jag gör. Jag försöker på finska, försöker ställa frågan så jag ska få ett ja/nej-svar, men jag slussas istället vidare till någon. När jag inte förstår vad det är den personen undrar, fattade inte formuleringen, så förklarar hon sakligt och artigt och då kan jag svara på frågan. Och så till slut kan hon svara på min fråga om det är möjligt att göra ett test idag så att jag skulle få resultatet senast imorgon. Nej. De gör inte sådana i Vasa. ”:(” inflikar hon. Jag är på nåt vis väldigt tacksam för det lilla draget av mänsklighet. Voi ei, säger jag, och känner mig som en karaktär i en finskabok, fåordig och platt. Kiitos kuitenkin.

Hur som helst var jag SÅ FÄRDIG med allt vid det skedet. Vilket jag antar att ni också är om ni läst igenom allt det där. :))))) DET TOG EN OCH EN HALV TIMME FÖR MIG ATT GÅ IGENOM DET. Jag gav upp där. Det är inte människorna jag hade kontakt med som jag är trött på, ifall det måste förtydligas, men hela SYSTEMET herregud SLUTA.

(Försökte sen avsluta mitt konto på den krångliga robotsajten. Hittade, surprise surprise, ingen info om hur man gör det. Och sent i kväll får jag en räkning för konsultationen hos den andra hälsovårdstjänsten. För att jag försökte fixa en remiss för ett snabbtest som aldrig ens över huvud taget fanns att tillgå i Vasa. Kul! Ska se om webbchattarna på den andra tjänsten också tar betalt för bägge chattar, fast jag avslutade den första direkt. I så fall har jag i dag bränt närmare 100€ på INGENTING!)

Under tiden det där pågick fick jag ett meddelande från VCS, som jag redan varit i kontakt med innan härvan, som informerade att vi reserverats en tid för covidtest på eftermiddagen. Inget snabbtest, men nu är det fixat, testet är avklarat. Alla jag mötte och pratade med var engagerade och hjälpsamma, tog sig tid för mig, verkligen GAV konsultation och när ena hänvisade till sina kolleger var det för att bollplanka med dem för att hitta rätt bedömning (ett yttepytte symptom men likväl ett symptom), slussade mig INTE vidare till en inkompetent robot, pratade dessutom svenska förstås (förstår att inte alla gör det men vad är GREJEN med att låta folk ”välja” att de vill ha service på svenska då om det inte går att genomföra?) och gav Blenda både liten leksaksödla och massvis med hänsyn och beröm. Systemet! Funkar!

Och nu, när testet är gjort, och vi vet hur det ligger till, att vi inte firar jul så som vi tänkt imorgon, så är det faktiskt helt okej. Vi hade utlovat glass efter testet och glass fick hon, faktiskt vi alla tre, och vi hade lite onsdagsmys som Blenda säger och åt glassarna i soffan och tittade klart på Min granne Totoro på Netflix. Vi ska försöka mysa lite extra med henne under de närmaste dagarna, och när vi får (det negativa) provresultatet får vi åka iväg till mina föräldrar och fira då. Blenda vet ju ändå inte vilken dag julafton är. Jag bryr mig då verkligen inte, inser jag. Enda viktiga traditionen jag har, som är bunden till exakt det datumet, är att Snögubben kommer på Yle TV2 kl. 11:28 på julaftonsförmiddagen och den måste man se. Allt annat kan man flexa kring. Så se den alla som kan! God jul!

Föga övertygad way back when. BEKANT KÄNSLA VET NI.

En ljusbärande eftermiddag

Jasså jasså. Äpplet, trädet. Här står de två busarna och spionerar genom staketet. Men på vad?

Jo, på två får! Jamen jag VET, så helylle!! Ha ha haa.

Vi promenerade till julmarknaden/minifestivalen, vad man ska kalla det, evenemanget Julfiilis på Kasernområdet sent i eftermiddags, efter att jag insett att det ju var sista dagen vi i år hade chansen. Alltid missat det tidigare år!

Eftersom arrangörerna p.g.a. restriktioner endast kunde ta in 15 personer åt gången så var det viss kötid innan vi fick komma in. Väntan i längsta laget för en treåring — stod förvisso ut (om än motvilligt) men har nyss, vid nattningen, emfatiskt beklagat sig över att vi bara väntade väntade och väntade så länge och att det var så tråkigt. Förståeligt. (Och nu när jag tänker efter så var det ju faktiskt trångare i kön än väl inne på området, ironiskt nog.)

När vi väl tagit oss in på andra sidan staketet, men fortfarande köade, fick vi alla fall äntligen chans att klappa fåren Surusilmä och Sirpa som kommit på besök från Aava Kertun Kotitila i Södra Vallgrund.

Skymningen sänkte sig över oss medan vi väntade på att gå in. Vi blev under tiden bjudna på varsin shot björnbärsglögg. När vi sen fick gå in sprang Blenda jublande omkring där under ljusslingorna och tyckte det var så fint. Vilket det ju är! Såg ingen Lucia i dag men ljusbärartemat höll ju sig i alla fall. Det är säkert mysigare och tjusigare när fler ryms samtidigt. Och då man fått gå rakt in och inte hunnit bli ganska nerkyld innan man kommit så långt. Nästa år hörni!

Nu var det ordnat så att olika försäljare radat upp sina produkter på långa bord, utan att de själva var där. Personligen tycker jag det är obekvämt när någon står och typ tittar på en när man tittar på saker, så på det viset var ju detta ändå en förbättring för min del. Nu hade jag ro att kolla, vilket innebär större chans att jag ska köpa något. Tyvärr hade mitt sällskap ändå inte riktigt ork med att vänta på mig så pass länge att jag hann välja ut något, så det funkade mer i teorin än i praktiken det där. Men en sak plockade vi i alla fall med oss.

En flaska av björnbärsglöggen! Varken Alfred och jag som egentligen är glöggmänniskor och Blenda som först inte ens ville smaka blev i alla fall alla så förtjusta, alla tre. Glöggen kommer från Skärgårdens Skatter i Molpe.

Och här väntade vi glatt på nygräddade våfflor med sylt och grädde. Var ännu gladare efter dem! Sen var det lite strul att övertyga minstingen om att vi skulle gå hem, men lockade henne med en potpurri bestående att hon inte ännu öppnat en lucka i julkalendern, att hon kunde få en av pepparkakorna vi bakade i går förmiddags till efterrätt och att det snart skulle bli kväll och att hon ju då får byta om till sin högt prisade pepparkakepyjamas. Sen närmast sprang vi hem! Så fiilis.

Blenda frågade mig i kväll, ”Mamma, vad betyder ‘förväntansfull’?”. Verkligen SÅ rätt årstid att ställa den frågan. Så julfiilis.

Julhälsningar från grinchen

‘Tis the season to loppa julpynt och andra små mysiga saker. Rotar till exempel alltid ett extra varv genom samlingar med kakformer i jakt på en speciell en, tycker de är så fina. Gamla, små julgransdekorationer i glas tackar jag inte heller nej till, och den hjulande snögubben påminde mig alldeles för mycket om nån av de dansande snögubbarna på tomtens fest i The Snowman för att jag skulle kunna lämna den. I år köpte jag en liten plastgran eftersom bekvämlighet is next to godliness. Blenda har i flera dagar roat sig med att pynta om den.

I många år var jag en grinch. Blev bara, kanske i tonåren, så trött på julen. Tröttheten växte till ett avog till ett obehag till ångest och stress och ibland närmast ett hat. Nåt år har jag skippat julen helt. I många år nu har jag tackat nej till julklappar och inte gett egna heller (förutom åt barn i närheten). Sen jag själv fick barn har julen återfått en del av sin charm och nu tycker jag det är ganska roligt att plocka fram pynten och sånt. Brukar dock låtsas att det är vintersolståndet alla peppar inför. Är fortsättningsvis inte så mycket för själva julaftonsfirandet (visst är det lite irrationellt att så mycket på nåt vis hänger på en enda kväll), utan det är mest det där myspysiga pyntandet runtomkring som jag uppskattar (*ytlig*) — men eftersom Blenda förstås är ett sånt stort fan av julafton så är det svårt att inte själv också smittas lite av det. Julen är till för de små.

Men också för de gamla och alla som vill ha den. Det är därför jag blir så väldigt besviken och frustrerad när jag ser folk bete sig oaktsamt just nu, när vi har sån kort bit kvar att gå. Jag baxnar liksom. Varför beger man sig in i trängsel, varför skippar man ansiktsskydden när man ska vistas bland folk, varför väljer man att riskera — och just nu? Det är helt ärligt mest den osansade tajmingen jag hakar upp mig på. Jag förstår att man är trött på den här skiten och inte riktigt vill orka. Men tidpunkten! Hur kan den inte väga mer? Julen är så oerhört viktig för så många — särskilt efter ett sånt här år (!!) — och det drabbar så många om incidenstalet skulle börja stiga så här års, med en knapp månad kvar tills julafton. En kompis inom äldreomsorgen säger att hon tänker på sina gamlingar. Ska inte de få träffa de sina, för att vi andra inte kunde sköta oss ens några veckor till? Ledsamt.

Det är kanske dumt att måla fan på väggen men det är också dumt att inte ta sitt ansvar. Och det gör man som bekant genom att använda ansiktsskydd, hålla avstånd, undvika täta folkmassor, tvätta händerna noggrannt och ofta, men allt det här vet ni såklart. Sluta inte med det nu. Jag, grinchen, ber er rädda julen.

Tack för mig, nu klättrar jag ner från min höga halmbock. 😌

I övrigt märks det förresten att det var en tid sen man (jag) upprätthöll nån slags social kontakt med folk när man väl råkar på någon bekant ute på stan. Som i dag, han sa ”Länge sen vi setts”. Jag svarade ”Ja, länge sen vi sett dig med ☺”. Liksom??? Detsamma?? Är det verkligen så man svarar på det? ÄR DET?

Alright, måste tassa vidare. Ska gå till butiken och köpa yoghurtrussin, chokladmandlar och annat smått och gott som lillajulstomten ska lämna åt Blenda imorgon. Redan en tradition. You’ve come a long way, grinchy.

P.S. Visst blev det förresten uppenbart att jag behöver recept på andra kakor utöver pepparkakor som fungerar ypperligt att stansa ut med såna där kakformer? Tar tacksamt emot! Gillar allt som är gott.