Sjukjournal julvecka 51

Inget säger juletid som en ordentlig förkylning. Hellre nu än om en handfull dagar, antar jag, men lite störigt är det ju ändå.

Annat störigt är att ”det verkar som att paketet kan ha försvunnit” när man för en tid sen beställt en fjuttig rulle dekorplast för att snygga till ett leksakskök jag köpt åt barnen i julklapp. Det var också tänkt att jag skulle måla om några delar jag inte tyckte var så snygga men det har jag inte gjort heller så vi får se hur det blir. Jag tycker jag verkligen varit särdeles handlingsförlamad den här vintern. Just inget har jag fått till skott. Och att fundera på barnens klappar, nåt som jag hittills tyckt att varit roligt, har i år blivit krävande och ångestbringande. Räcker det till, är det för mycket, blir det orättvist, kommer det gillas? Det var ungefär sån angst som fick mig att sluta med julklappar in the first place, det blev bara för mycket varje år. Eller det var annat också, men även det. Årlig neuros för att bara ge störiga skitgrejer. Men barnens julklappar kan man ju inte sluta med och inte vill jag heller — jag får räkna det här året som en avvikelse. Jag är nog bara inte riktigt som jag ska just nu. Det hjälper inte direkt heller att åt ena barnet kommer jag på många olika roliga fina leksaker som hen skulle kunna massor av glädje av, är perfekt för hens ålder, och så vidare. Jag grämer mig verkligen över att jag rimligtvis inte kan köpa allt. Åt det andra barnet kommer jag på i princip ingenting av samma rang. Jag känner då istället en skuld för detta. Febern kan ha haft med det att göra men jag vaknade under senaste nattens vargtimme och angstade över just detta. *SuCh A cOoL mOm*

Apropå att komma till skott, så var det tänkt att jag skulle trotsa min feber, hosta och snuva och städa här men istället satt jag på golvet och skrev detta ält. Med tanke på att det ändå var mer av ett göromål än att bara sitta och stirra, scrolla på insta, sova till halv tolv, o.s.v., så får jag väl trots allt se det som ett avancemang. Nu — dammrått city.

Som det alltid varit (d e tradition)

Vi har inte ännu spikat våra traditioner och i år testar vi en sån här julkalender som jag loppade tidigare i höstas. I fjol hade vi tusen (nåja, 24) små påsar som kändes onödigt krävande att hålla reda på. I år sitter påsarna fast och vi ska fylla dem vartefter, fast det är nog inte vi som gör det, utan det är såklart små nissar som smyger in om nätterna och sticker ner nåt i dem. Men vad? Det vet man aldrig. I morse fick barnen några nötter invirade i smörpapper, i morgon får de varsitt chokladgodis. Nissarna vet tydligen att det är fredag då.

Att skapa familj är mycket som att skapa sin egen lore. Man hittar till exempel på sägner för att stödja det man vill få fram eller för att förklara omgivningen. Eller bara för skojs skull. Nissarna tycker att trötta barn ska sova middag och då lämnar de kanske en lapp med en rebus, en tupp och en lur, i julkalendern en dag. Det hände i fjol. Alla harar man ser kring jul är harnissar som jobbar för tomten, det berättade jag för Blenda i fjol när det dök upp så många av dem så här års. Sen dess är det liksom faktum att nissarna rider på deras ryggar, och att de själva också hör alla hyss med sina långa öron. Man återberättar också allt möjligt från inom familjen, berättartraditionen är extremt stark. Vardagen är full av referenser till något annat i grunden vardagligt som lätt kunde förväxlas med något heligt, eller magiskt.

Man bestämmer att så här gör vi i vår familj och det är vår tradition. Där är kanske Blenda snabbast med att haka på — vår pyttejulgran ska helst stå på samma ställe som den stod i fjol, till exempel. Hon tycker redan att så har det alltid varit, och till hennes försvar har det kanske varit det i mångt och mycket också, ur hennes femårsperspektiv.

När vi i fjol städade undan julen och plockade ner Blendas krans som hon nån månad tidigare gjort på dagis, bestämde vi att vi nästa år skulle hitta en bättre plats för den. En där den faktiskt syntes, till skillnad från där den hängt på kakelugnsluckan sen hon kom hem med den. I år föreslog Blenda att den kunde hänga på dörren och se på fasen. Är det inte redan som det alltid varit?

En tradition Alfred har är att träffa sin familj för födelsedagslunch. I dag åkte vi till Tesses Café där vi mötte hans föräldrar och systerson för att fira Alfreds nyss fyllda 35 år.

Barnen serverade oss hamburgare, franskisar och våfflor. Jag vet hur tråkigt det här låter men SOM man kan uppskatta ett rymligt, lugnt matställe med bra lekplats.

Och till efterrätt glass. Även det lite som det alltid varit! Är det kalas så är det. D e tradition.