ja, låt oss tala om guldkort

Läser att Finland avvisar sjubarnsfamilj till Irak och det är svårt att förstå att vi låtit oss själva sjunka så lågt, att vi sänder tillbaka hela familjer där äldsta barnet rapporteras vara fjorton år gammalt. Det är omöjligt att acceptera, det är bara fel. Alla med ett uns medmänsklighet fattar att det är det. Sådant måste gå att lösa. Om vi absolut definitivt garanterat inte kan ta emot alla asylsökande, så är det precis exakt prick de sökande som är barn som måste få stanna. Och deras föräldrar om de fortfarande är vid liv.

Sedan gör jag misstaget att kolla kommentarerna som artikeln fått på FB. En del tycker som jag, att det är hemskt och grymt och inhumant. Någon nämner att rasisterna har härjat så mycket om att det bara är män som anländer som flyktingar här, och var är då barnen som är i behov av hjälp, eller kvinnorna? Nå, här är de då. Och de förvisas. I ett par kommentarer tas det upp att nyligen visade undersökningar att färre och färre finländare föds, och att detta oroar en del för att vi behöver hålla upp befolkningsmängden för att landet ska gå runt. Men ändå avvisas personer, hela familjer, härifrån. Nästan som att vissa personer inte dög, tycker ni inte? Och en del i kommentarsfältet får det att låta som att det är okej att det är så.

Den tredje kommentaren säger bl.a. så här: ”Alla har inte rätt till guldkort.

GULDKORT!

Fy satan, hur kan nån inbilla sig att det är ett jävla guldkort att som invandrare och icke-vit få asyl i detta helvetes jävla rasistland där andra kommenterar ”Bra gjort!” och ”Ut med packet!” (PACKET! *kräks*) när EN FAMILJ MED SJU BARN UPP TILL FJORTON ÅRS ÅLDER avvisas och sänds tillbaka till ett krigsdrabbat land? Och där sitter då nån efterkrigstidsfödd, välfärdssamhällsuppvuxen, vithyad ilandssnubbe och jäser och pratar om guldkort.

Ja, låt oss tala om guldkort, vem som har ett och vad som kan klassas som ett. Ska vi på samma gång passa på att försöka kolla upp vem som är mer berättigad ett än vad en del andra är, eller varför inte vem som bara har haft den oförtjänta turen att råka födas med ett själv utan att tyckas fatta det?

Giv mig styrka. Och nånting mot denna äckelkänsla också tack.

desperationen

I går tänkte jag, som många andra, mycket på de tvångsdeporterade flyktingarnas arma öde. Att föreställa sig hur det skulle kännas att själv vara i den situationen är såklart omöjligt, och då jag försöker kommer oövervinnligheten snabbt emot. Tänk er desperationen, bedrövelsen, hopplösheten. Redan den som vi, trygga skyddade människor, klarar av att föreställa oss är nästan olidlig. Klarade bara av någon sekund åt gången innan jag kände mig endera kräk-, gråt-, skrik-, eller slå-sönder-saker-färdig. Raviner och Marianergravar öppnar sig framför en. Perspektivet är svindlande.

Tänkte på att vad vi än genomgår i våra liv just nu, vilka problem vi än tvingas konfrontera med men helst skulle vilja rymma ifrån, så hade det kunnat vara värre. Vi hade under gårdagskvällen kunnat bli tvångsdeporterade tillbaka till det land vi försökt fly ifrån. Vi hade kunnat tvingas återvända till den verklighet där våld, tortyr och död tillhör vardagen.

Det är så man vill kräkas. (Eller gråta. Eller skrika. Eller slå sönder något.)

Tänker på det som fick mig att gråta för tre år sedan. Hur lite som har förändrats. Samma hopplöshet. Samma bedrövelse. Samma desperation.

Sådant tänkte jag på i går. Hade tänkt vidareutveckla tankarna då jag kom hem från jobbet men istället sjönk jag likväl ner i självömkan (för helt andra saker, uppenbarligen) och kunde inte ta mig upp. Det är något GAAANSKA ironiskt med den grejen, jag inser det. Försökte tänka på att jag har det ganska bra, att det kunde vara värre, men liksom det var tillräckligt illa ändå. Vilket egentligen bara ännu mer framhäver hur otänkbart överjävligt det kan bli. Fy fan för livet alltså, vilken orättvis satans skitstövel det kan vara.

Slängde mig i sängen med Netflix och alla kläder på tidigt på kvällen, uppskattningsvis nångång runt åttatiden, vaknade klockan elva och hann bara tänka att jag borde stiga upp, sen somnade jag om igen och vaknade inte förrän fyra på natten. Steg upp, åt knäckebröd, borstade tänderna, böt om till pyjamas, gick och lade mig igen. Tyckte trots detta sömnfrosseri att det var svinjobbigt att stiga upp i morse. Misstänker att jag kan ha haft ett visst behov av att sova en aning.

Och ja. Här är det så. I detta land kan jag sova. I detta land kan jag mestadels lita på att en rejäl natts sömn får mina bekymmer att kännas lite mindre oövervinnerliga nästa dag. Här behöver jag inte varje dag och natt vara rädd för att dö eller för att andra ska dö. Som sagt — det hade kunnat vara värre.

flyktingar då och nu

Har sett ett antal bilder där 1940-talets finska krigsbarn jämförs med samtidens flyktingar, och i en blåögd sekund trodde jag faktiskt att de var en illustration över hur tiderna utvecklas. En kort stund kände jag mig positivt överraskad över att vi gått vidare, men sen uppfattade jag attityderna runtomkring och insåg att vi satt fast på samma skitställe.

Insinuationen ligger i den ytliga kontrasten. Det är näpna flickebarn i yngre skolålder med lappade kläder i grovt ylletyg, armodet och orättvisan klart framträdande i det svartvita bleka fotografiet. Så ser en människa ut som behöver hjälp. Inte som den på bilden bredvid, där ser vi en ung man, vältränad och iklädd trendriktiga och påkostade kläder, kanske med en smartphone i fickan och antagligen med ett gymkort och bankkonto kvar där hemma.

Att jämföra offer ur två olika tider med sjuttio tillväxande år där emellan och ställa dem emot varandra på så sätt är så absurt att jag knappt ens förstår vad det är tänkt att vi ska dra för slutsats av det. Att vi inte lever på 40-talet längre? Att stora delar av världen har utvecklats sen dess men att även nutidsländer kan drabbas av krig och elände? Ja, såklart, och jag ser inte hur det skulle innebära att dåtidens krigsbarn var mera berättigade omvärldens hjälp än vad de människor i nöd i samtiden är. Även moderna länder drabbas av krig, svält och elände. Även moderna människor tvingas fatta beslutet att fly. När dessa människor flyr, så flyr de en nutida plats, inte en forna tid.

För att göra det riktigt tydligt slog jag upp ”flykting” på ne.se och såhär lyder definitionen:

Flykting kallas en person som flyr från sitt land, det vill säga tvingas lämna det mot sin vilja.

Märker ni? Inte ett skvatt om tidsepok eller socioekonomisk bakgrund. Nej, sannerligen verkar kärnan ligga i den påtvingade flykten. Är inte den nog för att se att en person är i nödläge?

För de som likväl är missunnsamma nog för att anse att innehavandet av en smarttelefon utgör ett oöverkomligt hinder för att se dagens flyktingar som lika mycket i behov av hjälp som historiens dito, så har jag ett länktips i vilken flyktingkrisen tar sig ett uttryck som deras empatiska förmåga kanske bättre kan uppfatta: Där barnen sover, ett fotoreportage om nutidens syriska krigsbarn.

finländska lejon

Processed with VSCOcam with g3 preset

Finlands självständighetsdag och dagen samt vårt statsvapen det finska lejonet till ära har mitt hår passat på att göra sitt bästa för att efterlikna en (finländsk) lejonman.

I övrigt tycker jag att det är något halvläbbigt med flödet i sociala medier som fylls med blåvita bilder idag. Jag har så svårt att förstå patriotism på det planet, att känna någon typ av personlig stolthet för det land en råkar vara född/uppvuxen/bosatt i. Gränsen mellan det och nationalism och i sin tur chauvinism samt vidare bortåt verkar så tunn i sådana fall. Detta brukar jag försöka formulera emellanåt men det brukar aldrig gå särskilt bra, men jag antar att min poäng är ungefärligen att det är enorm skillnad på tacksamhet och stolthet, d.v.s. enorm skillnad på att vara medveten om sina privilegier och inse hur bra en & ens folk har det, istället för att vara medveten om sina privilegier och anse att de beror på hur bra en & ens folk är.

Pratade om detta med en kille på krogen för något år sen, på sin arm hade han en tatuering föreställande ett finskt lejon och han sa att den hade han skaffat för att visa uppskattning för sina far- och morföräldrar som stred och kämpade för att den finländska framtiden skulle vara tryggare än forntiden. Javisst, det kan jag väl förstå, men samtidigt råkade det sig så att killen angående ett annat ämne sa att han inte tyckte om invandring, för att han exempelvis inte gillar att invandrare ”kommer hit och tar våra jobb”, bland annat fördoms- och rädslobaserat babbel. Det är lustigt, men inte på ett ha-ha-sätt, att de två känslorna — fosterlandskärlek och främlingsfientlighet — så ofta tycks gå tätt intill sida vid sida, hårt hållna hand i hand. Det är förstås det som orsakar olustigheten och olusten.

(Om den inte gjorde det innan, så kändes åtminstone då killens angivna skäl till sin tatuering väldans påklistrad och oövertygande. Det är en enorm skillnad på affektion och affektation också.)

Kanske (och i min vänkrets antagligen) är det så att alla som postar bilder på finländska flaggor, lejon och övriga ikoner idag nog verkligen känner tacksam uppskattning framför kaxig stolthet. Det är bara det att jag inte tycker att det alltid märks och jag grimaserar ibland obekvämt då jag tänker på det. Dagens generella finländska högtidliga tanke: Vi har det bra här. Min generella bonusåsikt: Ju fler desto bättre.

Det var allt. Avsåg inte att vara en partypooper så ursäkta för sådan eventualitet. Var god återgå till firandet. Party on, Finland! Ja sama suomeksi.

P.S. Strax efter att jag publicerat detta gick jag ut på balkongen och där hördes det sång, och nere på gården stod fyra killar, till synes nyktra, som sjöng Modersmålets sång. Det var onekligen ganska mysigt och fint.

om hoppet

Ni har kanske hört eller läst om att under gårdagen var det en ung man som hotade med att hoppa från ett av höghustaken i centrum av Vasa. Det råkar sig så att det var samma sjuvåningshus som jag sitter i om dagarna.

Allt gick tack och lov bra i slutändan, men en tid där var det mycket oroligt och nervöst. Det hördes rop, skrik, ibland vrål uppifrån taket. Polisen hade spärrat av området. Unga killar som jag förstod att var kompisar till han på taket stod nere på gatan och tittade åtta våningar upp.

Själv befann jag mig ungefär halvvägs mellan de våningarna och kände mig märklig och förundrad — funkar det faktiskt så att jag ska sitta där och jobba medan nån kanske störtar till sin död rakt förbi mitt fönster? Ja, jag vet att det finns förstås inget jag kunde göra, menar inte på det viset, men kontrasten mellan killen på takets liv och mitt eget då blev bara så surrealistiskt splittrat. Min egen vardag kändes plötsligt så sekundär.

En arbetskamrat som hade gått på lunch strax innan det här började kom tillbaka och sa att hon hört killen ropa ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte” åt den ena polisen där. Jag tänkte lättat att han inte vill dö just idag. En tid senare kom killen också ner oskadd, och jag drog en djup lättnadens suck och hoppades och förmodade att oavsett vad det var som fick honom att klättra upp på det där taket så kommer han säkert få den hjälp han behöver.

Senare hör jag att det lär ha handlat om att han vägrats asyl och snart ska utvisas. Att det för honom var samma sak att hoppa som att i nuläget tvingas åka tillbaka till sitt hemland. Och det är så sabla sorgligt, skrämmande och så hemskt att det är svårt att begripa. Men försök. Försök fatta. Fatta vad folk går igenom.

Och då, när jag hörde det där, så förstod jag att det han ropade åt polisen, ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte”, nog inte bara handlade om att få hjälp att ta sig ner för stegen.

Grät lite när jag kom hem. Tycker bara det är för jävligt. Alldeles, alldeles för jävligt.